Jag har hittills aldrig blivit besviken på en 2003a. Det finns något speciellt i de flesta viner jag provat från Chateauneuf du Pape i denna årgång. En känsla av värme och lite torkad solmogen frukt med en kryddighet som håller allt på plats. Jag har aldrig förstått kritiken om att det är obalanserade viner och fruktbomber. Visst är stilen lite sötare och varmare för 2003orna men det hör ju till grundkaraktären på vinerna härifrån. En Chateauneuf du Pape ska vara lite kryddig, eldig och varm i stilen för att det ska kännas rätt. Det är väl det som anses vara Sydfrankrike och Provence? Annars kan man ju lika gärna dricka Bourgogne (vilket i och för sig inte heller är fel)!
Förutom Clos Saint Jean’s viner har jag även provat 2003or av Clos des Papes, Domaine de la Janasse (Cuvée Vieilles Vignes), Domaine de la Mordorée (Cuvée de la Reine des Bois) och Domaine du Pegau (Cuvée Reservee) bland de stora namnen. Alla har varit väldigt bra och goda. Även ”enklare” viner har slunkit ner och några Cote du Rhône från årgången har också varit bra. Jag har förövrigt samma uppfattning av de få viner jag provat från Norra Rhône, goda yppiga och generösa viner.
Det enda problemet jag skulle kunna tänka mig med årgången är möjligtvis lagring. Jag har för liten erfarenhet för att med bestämdhet uttala mig om detta men visst kan jag förstå argumentet att 2003orna inte kommer att hålla i längden. Jag hoppas det är fel men tror nog att jämfört med 2005orna så är oddsen för lagring högre för 2003orna.
La Combe des Fous ska betyda något i stil med, “Galningens brant” och syfta på en anfader till nuvarande ägarna Pascal och Vincent Maurel, som fick för sig att mellan år 1905-1910 plantera framförallt Grenache på en lott i ”La Crau”, som historiskt blev betraktad som för svår att odla på grund av allt för stora stenar i marken. La Combe des Fous består av 60% Grenache, 20% Syrah, 10% Cinsault och 10% Vaccarese. Skörden är 20 hl./ha. Grenachefrukten vilar inte på fat medan övriga druvor ligger på nya eller ett år gamla franska fat i ca: 12 månader.
Färgen på vinet är röd och förvånansvärt klar. Känns ljusare och klarare än normalt, nästan som Pinot Noir.
Doften är inledningsvis ganska knuten och svår att få igång (likt mången Chateauneuf du Pape). När den äntligen kommer igång så får jag inte omedelbart den där typiska goda Chateauneuf du Pape känslan. Blir lite osäker. Inte riktigt vad jag förväntar mig. Den är kryddig och parfymerad och har ett drag av rökta kryddor som leder tanken till distriktet men inte självklart. I andra vågen kommer en aning av choklad men desto mer gummi och torkade fikon. En viss örtighet känns och så något så ovanligt som persika. Vet inte varifrån det kommer, brukar inte känna persika i rödvin men kan inte släppa tanken på att det är just persika i doften. Även hallon och jordgubbar (som mot slutet nästan dominerar med karaktären av destillat typ ”Marc de Frambois”). På slutet en tydlig ”träighet” av skog och nyhyvlat virke. Faktiskt inte helt angenämt. Nu kommer slutklämmen som får associationerna med Chateauneuf du Pape att falla på plats – enbär och julmust!
Smaken är nog egentligen mer direkt tilltalande och generös jämfört med doften. Söt mogen rund fruktighet, inte syltig men nästan. Jordgubbar och en angenäm eldighet. Eftersmaken är lång och varm med kaffe, lakrits, fikon och gummi som stannar länge i gommen. Med luft så ökar karaktären av choklad och körsbärslikör – Kirsch. Mot slutet känns vinet lite stramare och tuffare gentemot inledningen.
Faktum är att det här vinet ändrade karaktär flera gånger under de timmar det var vid liv. Kvalitetsmässigt var det svårt att bedöma vinet. Jag fick ett stort spann. Ett tag var jag uppe i hela 97 poäng gentemot 93/94 poäng vid en annan tidpunkt under kvällen. De 95 poäng det fått av Parker är nog ganska så ”rätt” (om något kan vara rätt eller fel beträffande vin).
Vet att Parker brukar hävda att Grenache från gamla stockar ofta utvecklar drag av trä och ofta vilseleder provaren att tro att det rör sig om fat. Han menar att viner från sådan frukt, som inte varit i närheten av några fat, ofta ändå ger ett träigt – fatigt intryck. Han påstår även att det ger med sig med tiden (lagring). Får hoppas det! Trä var just en allmän känsla jag fick av det här vinet.
Helhetsintrycket för 2003 La Combe des Fous blir att det är ett vin som förmodligen vinner över tiden med lagring. Inte riktigt det där supergoda vinet att dricka idag utan mer som en talang man väntar på ska blomma ut - lovande! 2003 Deus ex Machina är mycket mer tillgänglig och god. Den har nästan allt på plats och kommer säkert också att fortsätta utvecklas men är som sagt underbar redan nu.
2003 La Combe des Fous blir för mig som en hybrid av 2003 Clos des Papes och 2003 Domaine du Pegau-Cuvée Reservee. Den har renheten och den sammetslena Pinot Noir lika strukturen från Clos des Papes och råheten, lantligheten och "garrigue" från Pegau. Inte helt fel men om detta integreras fullt ut blir nog det här ett riktigt njutbart vin.
Just nu känns det som om ”galningens vin” fått mig att ta förnuftet tillfånga och inse att alla 2003or inte är lika direkta och insmickrande. It takes a fool to remain sane!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar