Fem Spanjorer och en Italienare!

Inte för att vinerna hänger ihop provningsmässigt utan mer för att det kändes logiskt att gruppera ihop de Spanska vinerna. Vad då göra med Italienaren? Trots olikheter kändes det mest naturliga sällskapet just denna grupp Spanjorer – alternativet skulle annars vara tillsammans med kommande inlägg om viner från Australien och Rhône. Nej, bättre då tillsammans med de Spanska vinerna.

Följande viner har provats individuellt och vid olika tidpunkter under de gångna fem veckorna. Förhoppningsvis kan några av omdömena kännas angelägna för fler än mig - annars får ni ta del av följande noteringar mer utav nyfikenhet och akademiskt intresse.

Första vinet ut var en gammal bekanting som skänkt mycket glädje genom åren. Senaste antydningarna på Bulletin Board och CellarTracker har vittnat om ett snabbmognande vin som kanske har framtiden bakom sig. Lite oroligt om så skulle vara fallet. Provade förra flaskan så sent som för fem månader sedan och visst var det då moget men långtifrån övermoget.

2001 Finca Allende, Rioja ”Allende” har en mörkröd färg. Doften stor och stallig med en rökig karaktär. Animalisk med gummi som ett vin från norra Rhône. Viol, kafferost, kola och choklad. Kryddighet och blyerts. Jättetrevlig och fin doft.

Smaken är mognare med jordgubbssylt, vanilj och lite kryddig ek. Körsbär och choklad. Rund i karaktären med tydlig mognad och viss fatbeska. Lite kort eftersmak.

Helt okej men inget stort vin. Fin kvalitet och mer typisitet nu än när vinet var ungt. Då var det mindre Spanien och mera Rhône.

Robert Parker tyckte i juni 2005 att vinet var värt hela 93 poäng och att det skulle konsumeras mellan 2005 och 2012. Inte helt tokigt enligt min egen uppfattning. Denna butelj var värd 90 poäng och det känns nog som ytterliggare tre/fyra år i källaren ska gå bra. Bättre blir det nog inte men överleva kommer det att göra. Tidigare konsumerade flaskor har fått högre betyg av mig.

Finca Allende är en relativt ung firma och får nog sälla sig till gruppen modernister i Rioja. Fölande beskrivning är ”plankad” rakt av från Viña Españolas hemsida och eventuella säljargument i texten får stå för dem. Kan inte låta bli att notera att man erbjuder en 1996 Aurus för 27.500kr – men då får man också 27 liter vin! För den fina festen?

”Efter att ha arbetat för flertalet vingårdar grundade Miguel Angel de Gregorio denna vingård 1995 som fick namnet Finca Allende. Allende betyder ”på andra sidan”. vingården ligger i Briones, en medeltida by i hjärtat av la Rioja Alta, 8 km sydöst om staden Haro. De har 22 hektar odlad mark som består av kalk och aluvialera, där är vinrankorna placerade i nordlig riktning på 450-480 meters höjd. Området är influerat av atlantvindar. Druvtypen som odlas är nästan uteslutande Tempranillo, samt någon hektar Graciano. Skörden sker helt och hållet manuellt och man skördar varje del av odlingarna efter dess optimala punkt. Lagring av vinet sker på 225 liters ekfat, 90% från franska Allier och 10% från Virginia i Nordamerika. Varje år byts 33% av ekfaten ut. År 1999 köpte Finca Allende ett gammalt palats i byn Briones, här bygger man sin nya bodega som i fortsättningen skall stå för allt från selektering av druvor till lagring och buteljering. På vinerna från Finca Allende kan man inte hitta någon baksidesetikett med namnet crianza, reserva eller gran reserva då deras filosofi är att varje vin har sin optimala punkt av lagring.”

Till nästa höst är det dags att återknyta bekantskapen med Finca Allende då både 2004 Calvario och Aurus ska provas – längtar redan!

Så till ett helt annat vin. Ett vin som Jay Miller i februari 2007 gav skyhöga 98 poäng och ansåg konsumtionsvänligt mellan 2017 och 2042! Lite för tidigt ute kanske någon kan tycka - att redan nu prova vinet? Jag har faktiskt redan hunnit prova vinet åtskilliga gånger – närmare bestämt fem gånger och har väl tyckt både si och så om det. För ungt har det aldrig varit men kanske för outvecklat för att helt leverera enligt förväntningarna. Utom då en av flaskorna provad för drygt ett år sedan.

2004 Bodega Numanthia Termes, Toro ”Numanthia” är mörkt rubinröd och tät i färgen. Det doftar mineraler, skog, ved, våt grus, mörk choklad och en aning kaffe. Rökig med stallighet och svartvinbärslikör samt nougat och marsipan. Även lite balsamvinäger och klister! Gott doftar det men doften är lite sluten trots att den är innehållsrik.

Smaken är koncentrerad och ren med eldighet och mineraler. Fat och påtagliga tanniner. En beska som även den är klart märkbar. Svartvinbärslikör och violpastill med en lång syrlig eftersmak. Nästan som bigarråer. Lite för torr frukt och mot slutet lakrits som ger intrycket av ett mörkt och lite dovt vin. Inte alls så fruktigt och nya världen aktigt som vissa tidigare flaskor varit. Gott men inte så tillgängligt som jag hoppats.

Helheten lämnar ett kompetent och potent vin efter sig som nu behöver ligga till sig. Det räcker till 96+ poäng men det är idag en bit kvar till Millers höga och ifrågasatta 98 poäng.

Jag läste en tråd på Bulletin Board av en tysk medlem som verkade ha hyfsad stor erfarenhet av Numanthia. Enligt honom brukar vinet direkt efter buteljering vara riktigt fruktpackad i något år för att sedan under ett par/tre år gå in i en sluten fas där det mest handlar om tanniner och träsmak. Efter detta ska vinet tydligen komma ut som ett mer Bordeauxlikt vin. Vi provade tre årgångar i vintras och då var faktiskt 2001an mycket Bordeauxlikt eller även som en mogen fin Côte Rôtie (jag brukar som bekant förväxla dem i blindprovningar). Tycker att 2003an varit lite jobbig ett tag men den senast provade buteljen hade börjat en förvandling som var påtaglig. Läs mer här (där finns även lite bakgrundfakta om Numanthia Termes).

Undra om inte den där tysken har rätt? Just nu känns 2004an allt annat än generös. Det är nog dags att vänta några år på nästa smakprov. Förhoppningsvis kommer det att vinna betydligt på detta. För dem som har 2001or går det utmärkt att börja konsumera dem nu. De som har 2003or kan nog vänta något år till men vinet är klart drickbar redan nu om man står ut med stora och mulliga viner vill säga.

Vi stannar i Toro och provningsnoteringen handlar om ett vin från en betydligt svårare årgång än de ovan nämnda. Årgång 2002 har väl inte precis rosat marknaden beträffande Spanska viner men eftersom moderhuset för detta vin är självaste Vega Sicilia så finns förutsättningarna att det trots allt handlar om ett bra vin. Även distriktet är nog en garant för att årgångsskillnaderna inte ska bli lika påtagliga som i andra Spanska regioner. Jag har fått för mig att Toro med sitt typiska varma inlandsklimat och sin platå garanterar en viss stabilitet som kanske inte andra regioner kan göra i samma utsträckning. En teori som Robert Parkers höga 94 poäng i juni 2005 kanske understödjer? Konsumtion 2005 till 2013 enligt honom. Tydligen tyckte Vega Sicilia själva att man gjorde ett bättre vin 2002 med sin Pintia än den utmärkta årgången 2001.

2002 Bodegas Pintia, Toro “Pintia” har en djup och tät purpurröd färg. Doften är stor och rökig med lite grillade toner samt fat och varma mörka körsbärsaromer. Syltig och köttig med aprikoser och en blommig ton samt drag av asfalt och ved. Mycket trevlig doft.

Smaken domineras först av lakritspulver med en bärighet av björnbär. Sylt, choklad, kola och en frisk syra med efterföljande söta tanniner. Jordgubbar och aprikoser. Lite stålig och mineralig smak med sten och svartvinbärsmarmelad. Hur gott som helst.

Tycker nog detta var en av de bästa flaskorna hittills och det räcker till 93 poäng med snudd på en extrapoäng.

Tillskillnad mot den jobbiga 2004an av samma vin så är detta vin ganska njutbart. Jag har varit lite fundersam på om det skulle klara lagring eller inte men efter detta smakprov är jag ganska säker på att även den svagare årgången 2002 går bra att spara. Jag hoppas verkligen att 2004an kommer att rundas av och få lite drag av detta vin – då blir den hur bra som helst.

Den som vill läsa mer om tidigare provade viner från Vega Sicilia och Bodegas Pintia kan läsa här.

Så till ett närliggande distrikt – Ribera del Duero. Faktum är att just detta distrikt länge var min favorit i vinvärlden. Upptäckte Ribera del Duero ganska tidigt i min vinkarriär – redan i starten för sådär 16 år sedan. En vaken expedit på Systembolaget tipsade mig i samband med ett inköp av lite vin från Rioja. Han tyckte jag skulle prova ett spännande vin från Ribera del Duero – ett då ganska okänt Spanskt vindistrikt. Vinet var om jag minns rätt 1988 Bodega Señoro de Nava (vinet är jag bombsäker på men inte årgången). Efter den dagen hade Ribera del Duero gjort ett djupt intryck på mig och påverkade starkt mitt begynnande vinintresse. Tyvärr avtog intresset under ett par år för att under de senaste tre/fyra åren återigen ha tagit en plats i mitt hjärta – och det ordentligt. Följande vin är ett lysande exempel på varför.

2001 Bodegas Valsardo, Ribera del Duero ”Reserva Superior” har en rubinröd färg. Doften är stor och varm med ett tydligt rostat inslag. Kryddig frukt och köttig samt charkig som en Hermitage med grillade toner. Lite krossad sten med tobak, cigarr och cederträ som värsta Bordeauxen. Även blyerts och stålighet med rotfrukter och svartvinbär. Klassisk och riktigt snygg doft. Kola och nyrostat kaffe med en nästan smörig fetma och vedighet. Superläckert! Inga poängavdrag för doften.

Smaken innehåller svartvinbärssylt och söta syltade körsbär med choklad och vaniljsås samt vispad grädde - Gud så gott! Jordgubbar och allmänt rödfruktig smak med en frisk men ganska viskös känsla. Smaken är trots inledningen mycket balanserad och harmonisk. Bärigt med hallon och mineraler i eftersmaken.

Ett underbart harmoniskt och allmänt gott vin. Ett feminint vin.

Parker var snål i juni 2005 när han endast gav vinet 94 poäng med rekommenderad konsumtion mellan 2005 och 2015. Jag tycker detta är ett lysande vin som förtjänar ett högre betyg. Det blir 96-97 poäng från mig.

Jag minns att jag provade vinet vid två tillfällen ganska snart efter lanseringen i maj 2006 . En gång öppet på en Munskänksprovning och en gång helblint. Tyckte det var ganska slankt och snyggt men litet intetsägande. Behöll trotsallt mina inköpta buteljer och det är jag evigt tacksam för idag. Denna samt förra flaskan provad för ett år sedan har utvecklats till ett mycket harmoniskt och gott vin. Precis så bra som man önskar att vin ska vara.

Även Munskänken uppmärksammade Bodegas Valsardo i samband med lanseringen och hade en specialartikel om Bodegan. Det handlade om hur vidare det var möjligt att urskönja om ett vin var femininare i sin karaktär om det var en kvinna som stod för vinmakandet. Så är det nämligen i detta fall. Att det är en kvinna som gjort vinet - Paloma Escribano. Kanske är det så att just den harmoniska och sensuella känslan i vinet kommer av en kvinnlig touche?

Mer om Bodegas Valsardo från Vinovativas hemsida (återigen – jag tar inte ansvar för innehållet).

”Mitt i Ribera del Duero ligger vingården Valsardo. Firman grundades 1998 är verkligen en passionerad kvinnas verk! För Paloma Escribano är endast det bästa gott nog och trots sin korta livstid har man redan producerat ett flertal storartade viner. Palomas naturliga vinmakarapproach utgår ifrån organisk odling, mycket selekterad skörd, jäststammar från gården och bästa möjliga ekmaterial. Denna filosofi märks i slutresultatet och 2001 Valsardo Reserva Superior belönades med 94/100 p av Robert Parker och dessutom kom samma vin på 2:a plats när världens främsta Tempranilloviner korades i Danmark förra året!”

Vi stannar i Ribera del Duero även med nästa vin. Dock en mer namnkunnig vinprofil och känd Sverigefavorit som nog inte behöver en djupare introduktion. En bodega som varje tränad Munskänk och vinintresserad känner väl till. Kanske en mer traditionell stil som går hem i större omfattning än de många nya, moderna och spännande vinproducenterna från Spanien? Nu tror jag i och för sig att även Alejandro Fernnández ansågs som nydanare och förnyare när han gjorde intåg med sina viner från Condado de Haza och Pesquera. I dag får han väl närmast anses som en traditionalist och institution i regionen.

1999 Condado de Haza, Ribera del Duero ”Reserva” har en klar tegelröd färg. Doften är stor och stallig med mycket animaliska inslag. Söt och mogen karaktär i näsan med vanilj och kokos. Ganska enkel men korrekt doft. Rökig kafferost och choklad med en viss kryddighet.

Smaken är frisk med lite torr frukt och syrliga körsbär. Viss örtighet med lakrits och en aning beska i eftersmaken. Även choklad och kryddor.

Nja, det här vinet lämnar inga djupare avtryck efter sig. Hederligt men inte speciellt minnesvärt. För min del får det nog allt räcka med 89 poäng.

Parker belönade vinet med generösa 91 poäng i april 2004. Ett förhållande gentemot priset som närmast får betraktas som fynd. Han tycker man ska dricka det mellan 2004 och 2014. Jag köpte just vinet för att prislappen var human i förhållande till den förmodade kvaliteten. Dessutom är det ett bra ”bjudvin” som även de flesta icke vinfanatiska gästerna kan uppskatta. Helt enkelt ett hederligt och gott vin. Någon enormt stor upplevelse är det dock inte.

Så till något helt annat - Italienaren! Ett vin som även det är vida känt i svenska vinkretsar. Senaste tiden har det dykt upp lite ”brus” på nätet om en yngre årgång än den jag provade nyligen. Ett vin som det var mer än två år sedan jag provade senast. Då beslöt jag mig för att avvakta ett par år innan nästa gång och nu var det alltså åter dags. En återseende som jag inte riktigt visste hur det skulle sluta. Det gick utmärkt. Bättre än förväntat faktiskt.

2001 Sportoletti, Umbria IGT ”Villa Fidelia” är djupt sammetsröd i färgen. Doften är kryddig av ekfat och espressoaromerna är påtagliga. En rökig och köttig doft med blyerts och asfalt. Aningen grön paprika och örtighet i andra vågen. Stall tonerna kommer sedan och därefter en söt doft av marsipan och aprikoser. Mineraligheten är också påtaglig. Ett mycket fint och harmoniskt doftintryck.

Smaken är harmonisk med fin och ren frukt. Choklad och svartvinbärslikör med en lite kryddig eldighet i den rena och balanserade eftersmaken. Något kort och torr ton dock. Lagom mognad med en viss beska och sötlakrits i eftersmaken.

Ett mycket behagligt och harmoniskt helhetsintryck.

Det här vinet har vunnit mycket på ett par års extra mognad och kommer troligen att fortsätta utvecklas till det bättre med ytterliggare lagring. Tror säkert Daniel Thomases hade rätt när han i april 2004 satte 95 poäng och konsumtion 2005 till 2020. Det här vinet klarar säkert 10 år till och kommer nog att smaka bra hela resan. Jag tycker detta är riktigt gott och representerar en stil som fortfarande tilltalar mig mycket för att komma från Italien. Jag har haft en ganska djup svacka under några år när det gäller Italienska viner. Detta var kanske nystarten jag behövde?

För mig ett klockrent 95 poängsvin med snudd på ännu högre betyg.

Fakta om Sportoletti kan ni hitta på VinUnics hemsida genom att klicka här.

Ja, detta var några av de ”obloggade” viner som tyngt anteckningsboken ett tag och det känns ganska skönt att få ut inlägget. Nu ska det bara fyllas på med lite godis från Australien och några riktigt trevliga Rhône viner som smakat både över förväntan men även underpresterat något mot tidigare prestationer. Även en riktigt dumdristig flasköppning som jag borde ha insett var helt fel ur mognadssynpunkt. Fast ibland går det inte att hålla sig. Det var revanschlusten som tog överhanden – den så emotsedda 100 poängaren, Skogens Drottning ni vet! Vågar jag antyda 2005?

Bokslut!

Nu har vi under nästan ett år avverkat ”hela” Spanien i vårt vinprovningsgäng och kommit till slutet. Känns både naturligt och värdigt att avsluta resan med Vega Sicilia. Hur man än ser på saken är väl detta fortfarande Spaniens mest prestigefulla vin och producent. Jag kan nog erkänna att jag kan tänka mig några andra producenter vars viner jag egentligen rankar högre – trots jag inte provat dem – men om man ser det ur ett historiskt och traditionellt perspektiv så är nog ändå Vega Sicilia nummer ett.





Vinerna vi hittills provat måste nog anses väldigt prisvärda i förhållande till en jämn och hög kvalitet – vilket inte gällde söndagens viner – prisvärdheten alltså! Om jag räknat rätt har vi tillsammans provat 89 viner under denna resa. Tror det även var en provning med Cava som jag missat/avstod vilket betyder att dessa inte är medräknade – så fort det blir bubblor i glaset brukar det bli för elegant för mig ; ) Dessutom har jag på egen hand provat en del Spanska viner under perioden som komplement.

Alla röda har i princip varit både goda och intressanta samt som sagt ovan hållit en jämn och hög kvalitet. Inget vin har fallit ut – inga riktiga bottennapp eller dåliga viner. Visst har några av de stora etablerade namnen och några av de nya upphaussade producenterna inte alltid levererat och lämnat lite av en besvikelse efter sig. Samtidigt har många viner överraskat stort samt vissa etablerade producenter och distrikt levererat över förväntan.

Enda provning som inte riktigt höll måttet var en provning av Spaniens vita viner. Inte för att vinerna var dåliga utan för att det aldrig riktigt lyfte – inget vin som kändes intressant eller så värst spännande - trots mycket skriverier i press om det nya Spanska vitvinsundret. Nej, Spanien för mig - är och förblir ett rödvinsland.

I skrivandets stund inser jag att vi helt missat Sherry! Nåja, något måste man ju alltid lämna efter sig för att få en anledning att återvända. I slutet av det här inlägget – efter beskrivningen av Vega Sicilia – har jag summerat mina intryck av vinerna vi provat under perioden. Men först således till våra provningsviner.




Bodegan grundades 1864 av Don Eloy Lecanda y Chaves och hette då Bodega Pagos de la Vega de Santa Cecilia. Det första vin som såldes som Vega Sicilia kom ut 1903. Efter ett par ägarbyten köptes egendomen av familjen Alvarez Mesquiriz 1982. I dag äger man även Bodegas y Viñedos Alión, även detta i Ribera del Duero, Bodegas Oremus, Tokaji i Ungern och numera även Pintia i distriktet Toro.

En Unico lämnar aldrig egendomen före 10 års ålder, och först när det anses färdigt för konsumtion. Detta betyder att vinerna inte släpps analogt utan i mognads- och utvecklingsordning. Den berömda årgången 1970 låg till exempel 16 år på fat före försäljning. I dag lagras vinerna som regel ”bara” sju år på fat. För att möjliggöra en sådan produktion släpps en del ut på marknaden efter fem år och säljs då som Valbuena 5. Unico Reserva Especial är en ”icke-årgångsbetecknad” raritet som blandas av flera årgångar. Vilka årgångar som ingår i blandningen anges nederst på framsidesetiketten.

Normalt används följande druvsorter: Tinto Fino (=Tempranillo) ca 60-80% Cabernet Sauvignon (Bordeos Tinto) 20-30% Merlot och Malbec ca 10%. Man använder bara druvor från minst 10 år gamla stockar. Man använder alltid naturlig jäst och eftersom man absolut inte vill ha för mörk färg macereras vinerna endast 4-8 dagar. Vinerna jäses i både i rostfria tankar och i träståndare och filtreras aldrig. Man använder alltid bara nya ekfat varav 75 procent är amerikanska och 25 procent är franska. Under den långa lagringen på trä alternerar man mellan barriquer och större träståndare. Det kan se ut så här: 2 år på träståndare, 2 år på 600 liters-fat och 4-6 år på 225 liters barriquer, varav 8-9 månader på nya fat och slutligen 3-5 år på butelj. Omdragning sker endast en gång per år. Endast bra år görs Valbuena och endast exceptionellt bra år blir årgångsbetecknad Unico. Riktigt dåliga år görs inte ens Valbuena. Det ingår alltid mer Cabernet Sauvignon i en Unico och mer Merlot i en Valbuena. Avstjälkning sker bara vissa år när man anser att det behövs. Inga matematiska fasta formler gäller när man tillverkar dessa helt unika viner. Allt anpassas efter varje årgångs speciella förutsättningar. (Informationen hämtad från Janakes hemsida.)

Följande viner stod på startlinjen:

N.V. Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva Especial (vintage 85/90/91. lot 025/04)

1974 Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva

1991 Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva

1998 Bodegas Vega Sicilia, Valbuena 5°

2003 Bodegas y Viñedos Alión, Ribera del Duero “Alión”

2004 Bodegas Pintia, Toro “Pintia”

Som vanligt serveras vinerna halvblint – vi vet vilka vinerna är – men inte i vilken ordning de serveras. Gäller dock inte 1974an som för oss är helt okänd inför provningen. Den serveras av provningsledarna som en ”doldis”. För att fylla ut startfältet och även få en jämförelse med firmans lite ”billigare” och modernare viner, valde vi att låta Pintia och Alión delta i provningen.

Också enligt tidigare modell beskriver jag mina syn-, doft- och smaknoteringar samt mina poäng med efterföljande svar och summering med kommentarer. Håll till godo:

Vin 1
Färgen är ljusast av alla vinerna och tegelrött. Doften är väldigt direkt med stall, mogen konjak, choklad, kola, nötter och lite ”stickig salubrin känsla”. Jag känner aldrig dill eller kräftspad som så många gör i Spanska viner. För mig är den doften mer åt den lite kemiska och nötiga konjaksaromen (faten) och den lite ”stickiga” doften. I detta vin är det övertydligt – den som kallar det dill och kräftspad, måste uppleva detta som värsta turboladdade kräftskivan! Så tydligt är det. I nästa veva kommer rök, traditionell fat doft och ett örtigt drag av svamp – tryffel. Tobak/cigarr i slutet. Jättegod och utvecklad doft. Smaken är söt av mogen frukt och utvecklat örtig. Svartvinbärsfrukt samt mörka körsbär och lite vingummin i den fina och balanserade eftersmaken. Det smakar bra det här och harmonierar väldigt väl med doften. Jag ger vinet 94 poäng till slut (är lägre i början).
Svar: 1974 Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva – RP 90 poäng
Att vinet har en ålder av 34 år är nästan svårt att förstå. Visst är det moget och utvecklat men inte så mycket. Läser man Parkers bedömning från februari 1995 så säger han: “A perplexing wine, the extremely youthful, dark ruby/purple-colored 1974 Unico exhibits a shy, albeit promising nose of smoky, cedary, black-cherry fruit, tart, medium to full-bodied flavors, little tannin, and a more monolithic personality than most Vega Sicilia wines. It remains extremely young. If I had had this wine in a blind tasting, I would have guessed it to be 5-6 years old, not 20. Whether or not it will expand and develop complexity remains my only reservation. Otherwise, it is a rich, pure, well-made, big wine that has not begun to open.” De Bordeauxer jag provat, från förvisso lite sämre år men med samma ålder, har upplevts närmast som livlösa i jämförelse med detta vin. Riktigt kul och trevlig start. Att detta är det för oss okända vinet ställer till det lite med gissningarna för de efterföljande tre vinerna. Många har detta som det godaste vinet av de fyra första vinerna.

Vin 2
Färgen är mörkt tegelröd. Det doftar rök, tjära, stall och läder. Kryddor och tobak samt espresso och cigarrlåda med en aning vanilj och örtighet med samma salubrin känsla som i det förra vinet. Det är mörkare aromer än i vin 1 men likheterna finns. Smaken är ren med rund frukt, fat och kaffe. Svartvinbärsfrukt och lakrits samt ett lite kallt ”ståligt” intryck som gör att vinet känns lite kort och vasst. Eftersmaken är dock eldig. Jag tycker inte smaken lever upp till förväntningarna efter doften så det blir 92 poäng med ett frågetecken.
Svar: 1991 Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva – RP 95 poäng
Inte riktigt på topp och vad jag hade hoppats på. Det finns de provare som funderar på någon form av defekt just för att vinet dör ut så snabbt som det gör. Vet faktiskt inte. Doften är väldigt trevlig och utan spår av någon som helst defekt och det är även smaken men den är kort. Tror kanske att vinet är i en fas som gör att det är lite knutet just nu men speciellt imponerande är det inte. Ingen gillar detta väldigt mycket. Som jag minns det har ingen detta som sin favorit.

Vin 3
Klar mörk och tegelröd färg. Doften är extremt sluten först men kommer efter en tid i glaset. Då med en aning stall, bär och svamp. En lite ”bläckig” kall ton infinner sig och en mineralig dammig känsla gör att jag tvivlar lite på det här vinet. Doften fortsätter att växa med tiden i glaset. Smaken är fruktig med en lite syrlig känsla av svartvinbär och mörka körsbär. Det smakar lite gummi och en vresig kärvhet med ett syravasst slut som inte känns helt gott. Lite bitter och stjälkig eftersmak med riktigt torra tanniner som gör att intrycket känns torrt. Jag slutar på 91 poäng men då är jag generös mot slutet. I början är jag så lågt som 88 poäng.
Svar: 1998 Bodegas Vega Sicilia, Valbuena 5° - RP 94 poäng
Inte helt angenämt det här heller. Kan det vara så att även detta vin är i en besvärlig fas? Eller så är det en stilfråga. Någon tycker detta är det godaste av de fyra första vinerna och det kan faktiskt vara så att jag regerar negativt mot mycket av det som jag inte gillar i vin men upplever i detta vin. Jag avstår gärna denna typ av vin.

Vin 4
Vinet har en mörkt tegelröd färg. Först en liten dov, murrig men utvecklad doft. Stålig, kemiskt örtig doft med nagellack och söt frukt. Ju längre glaset står desto mera dofter kommer det. Efter ett tag nästan väller aromerna ut med tobak, kaffe, rök och svartvinbär. Choklad och härligt mogen armagnac. Fantastiskt god doft. Smaken är ren med lite söt frukt, lakrits, gummi och violpastill. Eldigt med stora intensiva tanniner. Viss beska och syrlig körsbärsfrukt i den långa balanserade eftersmaken. Det klart godaste vinet hittills. Jag ger 94 poäng med ett litet plustecken.
Svar: N.V. Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva Especial (vintage 85/90/91. lot 025/04) – RP 95 poäng
Vilken märklig upplevelse. Ett blandat vin bestående av Unico från 1985, 1990 och 1991. Hur lyckas de få ett vin att smaka så ungt, kraftfullt och harmoniskt efter alla dessa år på fat? Bra gjort. Detta blir provnings favoritvin av de fyra första vinerna, tillsammans med vin 1. De får lika många röster. De två äldsta! Känslan jag får efter detta är att Reserva Especial egentligen är det roligaste och mest unika vinet. På sitt sätt mer värt pengarna än Unico.

Vin 5
Mörk tät djup purpurröd färg. Stor, rökig med kallt stål typ Syrah och tjära samt viol. Ung med fruktighet av björnbär och blåbär som paj, söt vanilj och choklad. Marmelad och bubbelgum. Modernt och ungt är en stark underdrift. Om smaken bara hade varit lika tillgänglig – men det är den inte. Stor och stram, rå, oharmonisk och massor av tanniner. Lakrits/violpastill med russin och ett besvärande intryck av trä och skog. Känns som om man får plocka träflisor ur munnen efter att ha gurglat runt vinet. Finns dock en viss ”kladdighet” i smaken som vittnar om en fet struktur som nog gör att vinet har en utvecklingspotential vilket leder till högre poäng än vad smaken allena skulle ge. Med tanke på lagring och mognad så vågar jag sätta 92 poäng men det smakar inte bra just nu!
Svar: 2004 Bodegas Pintia, Toro “Pintia” – JM 95+ poäng
Ingen överraskning för någon. Vi har provat detta förut och jag har dessutom provat det hemma. Alla gånger med samma intryck. Tufft! Jag har även 2002an hemma och trots dålig årgång är det ett svulstigt rått vin. Jag hoppas att vinet lugnar sig med mognad för just nu är det som en Sagrantino di Montefalco och den som provat de vinerna förstår vad jag menar. Drack 2003 Numanthia kvällen innan provningen och visst är det ett tufft och stöddigt vin men inte i närheten av detta. Känns som om detta måste vila minst fem år till innan nästa försök.




Vin 6
Mörk djupt purpurröd färg. Stor söt och kryddig doft med rökiga fat och rostat kaffe/espresso. Grillat kött och animaliska toner med en bränd varm doft av tjära och gummi typ bildäck. Parfymerad med rosor och vanilj. Nästan salmiak och peppar i doften. Klassisk förväxlingspotential med Syrah! Den här doften känns igen från vertikalprovningen. Smaken är lika bekant med en ren balanserad söt frukt och svartvinbärslikör. Mineraler, söt varm och kladdig fet frukt. Lång och fin ren eftersmak med ett eldigt avslut. En viss strävhet med tiden i glaset. Inte lika god som första gången men bättre än hemma senast. Mina poäng blir 95+.
Svar: 2003 Bodegas y Viñedos Alión, Ribera del Duero “Alión” – JM 96+ poäng
Ingen tvekan utan att detta är det godaste vinet. Man kan argumentera om att det inte klarar samma mognad och livslängd som Vega Sicilia men varför ska det göra det? Vinet är ju jättegott och bra nu men kommer säkert att bli bättre med ytterligare ålder. Kanske klarar det 20 år? Vem vet? Om man funderar ur perspektivet - en Unico eller fyra Alión? – då är svaret självklart för mig. Alión kan jag med rent samvete konsumera nu men också spara i många år. Unicon kommer bara att ligga och vänta på ”rätt tillfälle”. Dock ska jag erkänna att mot slutet tappar jag lite intresset för vinet medan det ökar för glas 1 och 4.

Lärdomar? Allt är inte guld som glimmar. Nu har man fått chansen att jämföra mer en ett av dessa mytomspunna viner mot varandra och det var värt pengarna. Att köpa och konsumera – det vet i tusan om jag skulle lägga pengarna på.

Nu till summeringen av det gångna året och vår Spaniensejour!

Observera att detta är min högst personliga sammanställning och ska inte förknippas med gruppens gemensamma intryck eller uppfattningar – eller för den delen - enskilda individers!

Spanien resans…

… Sherry substitut:
1981 R. López de Heredia, Rioja Gran Reserva ”Viña Tondonia” – Mycket fluor och oxidation i den buteljen!

… Sex flaskor eller en?:
2001 Bodegas Muga, Rioja ”Reserva Selección Especial” eller 1999 Bodegas Roda, Rioja ”Cirsion” – Den sistnämnda oerhört snygg men prisvärdet?

… Bästa distrikt:
Ribera del Duero – Utan tvekan!

… Som förväntat nr1:
2004 Bodegas Emilio Moro, Ribera del Duero ”Malleolus” – Klockrena 95 poäng!

… Som förväntat nr2:
1995 Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva – Klockrena 97 poäng!

… Aussie Shiraz:
2005 Huerta de Albalá, Vino de la Tierra de Cádiz ”Taberner” – Syrah från Andalusien och varmt till tusen!

… Trio:
2001, 2003 och 2004 Numanthia – Eftersmaken satt i länge!

… Överraskning 1:
2004 Mas d'en Gil, Priorat ”Coma Blanca” – Ek – men gott som bara den!

… Jobbigaste:
2004 Pintia – Blir den någonsin färdig?

… Överraskning 2:
2001 Viña Villabuena, Rioja Viña Izadi ”Expresión” – Vilken intensitet och harmoni!

… Bästa vita (efter Coma Blanca):
2003 Celler de Cantonella, Costers del Segre "Cérvoles" – Chardonnay blandning i modern internationell tappning!

… Luring 1
Kullabygdens ”Silex” (Nangijala vingård) – Vinmakaren och distributören runt bordet och bägge prickade vinet. Vilken tur – kunde ha slutat riktigt illa!

… Besvikelse:
1991 Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva – Tänk vad mycket gott vin man kunnat få för pengarna!

… Överraskning 3:
2004 Costers del Siurana, Priorat ”Miserere” – Höll på att vinna över 1998 Clos Erasmus!

… För höga förväntningar:
2004 Bodegas y Viñedos Montecastro, Ribera del Duero ”Montecastro y Llanahermosa” – Hårt, kärvt, träigt och russin – och torra tanniner!

… Överprisade kvintett - men bra:
Descendientes de José Palacios Bierzo viner. ”2005 Petalos”, ”2004 Corullon”, ”2003 San Martin”, ”2003 Moncerbal” och ”2003 Fontelas” – Bra, snygga och eleganta – men fel prisbild. Tur vi avslutade med Numanthia!

… Tråkigaste 1:
2003 Bodega Mustiguillo, ”Finca Terrerazo” och 2003 Bodega Mustiguillo, ”Quincha Corral” – Bobal imponerar då inte på mig. Det här kunde lika gärna vara gjort i Italien!

… Tråkigaste 2:
2002 Alvaro Palacios, Priorat ”Finca Dofi” – Gud så överskattat detta vin och denna producent är. Så fort Cariñena får dominera går det galet!

… Luring 2 och Tråkigaste 3:
2005 Finca Sandoval, Manchuela ”Cuvée TNS” – Säljs endast på Magnumbutelj och provningsledaren beslöt att dela upp innehållet på två glas. Glas 3 och glas 10 (sist i flighten). Gissa vilket som fick flest röster som det godaste? Fast inte av mig - Bägge glasen var lika tråkiga!

… Mest saknade:
Artadi, Pingus, El Nido, Finca Allendes Prestigeviner, Benjamin Romeo, Aquilon och Emilio Moros Prestigeviner!

… Minst saknade:
Alvaro Palacios övriga två Priorat viner!

… Bästa viner:
2003 Bodegas Aalto SA, Ribera del Duero AAlto – 96+ Mina Vinare Poäng!
2001 Bodegas Valsardo, Ribera del Duero ”Reserva Superior” – 96+ Mina Vinare Poäng!
1998 Clos Erasmus, Priorat – 97 Mina Vinare Poäng!
1995 Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva – 97 Mina Vinare Poäng!
2001 Viña Villabuena, Rioja Viña Izadi ”Expresión” – 96 Mina Vinare Poäng!
2004 Costers del Siurana, Priorat ”Miserere” - 96 Mina Vinare Poäng!
2003 Bodega Numanthia Termes, Toro ”Numanthia” - 96 Mina Vinare Poäng!
2004 Bodega Numanthia Termes, Toro ”Numanthia” - 97 Mina Vinare Poäng!
2003 Bodegas y Viñedos Alión, Ribera del Duero “Alión” (från vertikalprovningen) – 96+ Mina Vinare Poäng!

… Högst vill ha faktor och överraskning alla kategorier:
2005 Finca Sandoval, Manchuela ”Salia” – Chateauneuf du Pape here we come – Snälla Vinovativa släpp denna i ordinarie sortiment. Även beställningssortimentet eller dolt privatimport nummer går bra. Vilken glädje! Blandning på Syrah, Grenache och Bobal! 95 Mina Vinare Poäng!




Och så var det ju den flaskan som var med i Europa 94+ provningen och som provades utanför Spanientemat – eller kom den från Australien? – 2005 Bodegas Alto Moncayo ”Alto Moncayo” – 97 Mina Vinare Poäng!

Ryktet gör gällande att vi ska ha ett uppsamlingsheat med Spanska viner till nästa höst. Detta är viner som blev över, aldrig passade in eller som kom ut i handeln för sent för att hinna med i respektive provning – Kanske några av dem på mest saknade listan? – Kan knappt bärga mig!

95 poäng vs. 95 poäng!

Att jag gillar Australiensiska och Spanska viner har väl ni läsare förstått vid det här laget. När Mästaren slutade bedöma vinerna från dessa bägge länder och la över ansvaret på Jay Miller blev jag allt lite besviken och oroad. Hur skulle jag nu kunna avgöra om poäng och omdömen var i linje med min smak? Bara att börja prova och jämföra.

Första Spanienrapporten från Jay, vintern 2007, fick utstå en del kritik på andra sidan Atlanten. Själv gjorde den mig lugn. Kändes som om han och Parker var ganska samstämmiga och kalibrerade. Faktiskt tycket jag att han till och med låg lite lågt med vissa poäng. Hösten 2007 följde sedan Jays första Australienrapport och den lämnade lite fler frågetecken efter sig. Tyckte plötsligt att en del gamla Parkerfavoriter fick lite taskiga omdömen. Vissa kändes dock precis som vanligt men visst blev jag lite orolig. När sedan Spanienrapport nummer 2 släpptes i vintras var osäkerheten ett faktum. En del nitar och fullständiga katastrofer har jag stött på efter detta. Därför kändes det angeläget att verifiera Jay Millers skala med följande utmaning:

2006 Mitolo Shiraz G.A.M., McLaren Vale mot 2005 Bodegas Aalto, Ribera del Duero.

Bägge producenterna och vinerna är och har varit personliga favoriter ett tag. Dessutom har Jay Miller delat ut 95 poäng till bägge vinerna så visst var det upplagt för tvekamp – och verifiering.

Mitolo förknippas intimt med en annan favoritproducent och vinmakare i form av Ben Glaetzer. Ben gör vinerna åt Frank Mitolo och är även aktiv partner. Mitolo familjen kommer ursprungligen från Italien och är en av de största potatis och lökodlarna på södra halvklotet. Mitolo började göra vin först 1999 och Frank verkar vara en kompromisslös herre med ett enormt kvalitetsfokus. Redan från början fick vinerna fin kritik av inte bara Robert Parker utan även den inhemska pressen, främst i form av James Halliday.

2006 Mitolo Shiraz G.A.M. är djupt rödlila till färgen. En rökig, kryddig doft med choklad och viol framträder först – med en lite rustik ton av ladugård faktiskt. Sedan följer rostade fat med vanilj och parfymerad blommig doft med kafferost och en aning blodighet av viltkött. Gummi och enbär med Julmust i avslutet och en smörarom som nästan kan uppfattas som klasisk smörkaka! God doft? Ja mig saknas inte mycket. Självklart kan man tänka sig att beskrivningen inte faller alla på läppen men jag gillar det här.

Smaken är otroligt ren och koncentrerad med en rödfruktig karaktär. En viss fatbeska och nästan helt integrerade tanniner. Gummi, violpastill och lakrits följer i den långa eftersmaken. Kafferost med en aning sälta men helheten lämnar efter sig en smak av rund mjuk frukt av typen jordgubbar och hallon. Jag tycker ofta McLaren Vale Shirazer har en större friskhet gentemot sina släktingar från Barossa Valley. Så också i detta vin.

Ett klart gott och välgjort vin med stor potential i källaren. 95 poäng då? Jag når inte riktigt hela vägen men saknar endast en poäng så det känns inte alls alarmerande med Jays bedömning efter det här. Minns att jag i början inte tyckte samma vin från årgång 2004 helt levde upp till sina höga 97 poäng men idag tycker jag absolut att det är nära eller till och med exakt rätt. Även Aussieviner behöver mognad. Den som har ett behov av att fylla upp källaren med lite Australiensiskt godis tycker jag ska prova detta vin om man gillar stilen. Även den med fördomar kanske skulle ta och prova för att få en mer nyanserad bild av vad man kan leverera från ”Down Under” för endast 245 kronor buteljen!

Varför man valt namnet Aalto på bodegan har jag ingen aning om. Finns det månne sympatier för en berömd finsk arkitekt? Ingen aning. Ett tag hade man en fin hemsida men nuförtiden verkar den alltid ligga nere - där finns inga svar att få. Så mycket vet jag dock, att Bodegas Aalto är ett verk av två mycket berömda vinprofiler från Ribera del Duero. Mariano Garcia, tidigare vinmakare på Vega Sicilia och Javier Zaccagnini, tidigare ansvarig för Ribera del Duero appellationen/konsortiet, drog igång verksamheten med första årgången 1999, ett år efter starten. Aalto görs på 100% Tinto Fino (Tempranillo) med en ålder av + 60 år gamla stockar. Vinet lagras i 18 månader på ny fransk ek. Själv tycker jag stilen är ultra modern och det förvånar allt lite med tanke på Garcias bakgrund. Vega Sicilia känns väl mer traditionell än traditionen själv. Hans son Eduardo ansvarar för vinmakandet på en annan modern Ribera egendom – Astrales. Prova gärna den om ni inte gjort det. Snacka om nya världen!

2005 Aalto har en djup mörk tät rödlila färg. Tätare och mörkare än det föregående vinet. Här är det dock delvis andra dofter. Choklad, vanilj, kokos och Nivea kräm! Det doftar solbadande tyska turister på Mallorca en eftermiddag på 80-talet! Då skulle man alltid smörja in sig med kokosolja utan solskyddsfaktor efter ett par dagar på stranden. Helt absurt! Samma karaktär fanns i 2003an som ung men i detta vin är det extremt. Vidare är doften ”fet” med lite mentol och nougat med ljus choklad i konjak. Aprikoser, asfalt och en blommig parfymerad doft. Faktiskt också Popcorn! Jag vet inte vad man ska säga om doften? Bara att man hoppas den lugnar ner sig med lagring och utvecklar lite sekundära aromer men ändå behåller sin lite unika karaktär. Jag tycker faktiskt den är ganska kul!

Smaken är betydligt mer civiliserad och stram. Inte alls så öppen som doften. Fast visst smakar det mycket. Koncentrerad lite eldig smak med klart märkbara tanniner. Mörk frukt och choklad med en tuff, stram, lite kärv eftersmak. Vanilj och smör går igen från doften. Kaffe och kokos men också en frisk syra och svartvinbärsfrukt. Nötter och plommon doppade i konjak blir ett intryck som dröjer sig kvar efter den väldigt långa eftersmaken. Och så klagar man på stora viner från nya världen! Det här är ett vin som inte alla kommer att gilla som ungt. Undra hur Aalto PS smakar – man bävar nästan inför tanken!

Jag tycker faktiskt att de 95 poängen gott kunde vara ett eller två snäpp högre. Det finns en enorm potential i det här vinet. Tror inte man ska köpa det för källaren och förvänta sig att vinet kommer att smaka och dofta så här om några år. Nej, då tror jag man får ett vin som är betydligt mer elegant men fortfarande kraftfullt och med mycket frukt och intensiv smak som fortfarande är vid liv. Definitivt ett köp för källaren.

Jag har alltid gillat 2003 Aalto mycket och de två gånger jag provat 2004an har det varit ett väldigt bra men ungt vin som måste sparas. Årgång 2005 känns om en blandning av de bägge tidigare. Den har en enorm charm som påminner mycket om 2003an men samtidigt det strama och lovande som finns i 2004an. Det enda som oroar mig något är att dag två då resterna avslutades visade Aalton en något tröttare karaktär med mindre och torrare frukt. Kanske ändå att det finns risker med ett långsiktigt köp?

I motsatts till detta var Mitolon godare och lika vital dag två som dag ett.

I vilket fall som helst lugnade denna övning mig. Han kan nog sin sak, den gode Jay Miller, också - det är inte bara hans vapenbroder som uppskattar stora och rika viner!

Modern traditionalism nr2.

Egentligen skulle jag kanske berätta om en vertikalprovning vi hade i vintras. Nästan alla släppta årgångar av Alión var med (saknade endast 91, 93 och 01). Alla årgångar var mer eller mindre bra, 1996 och 1998 var de som kändes minst tilltalande. Nu ska jag inte dra igenom hela provningsprotokollet, bara meddela att 1997 och 2003 var de två klart bästa vinerna enligt mig. 1997 för den fortfarande var så ung och koncentrerad i sitt utryck och 2003 för att den var ännu större. Nu är det faktiskt just 2003an jag tänkte utveckla men först lite fakta.

”Bodegas y Viñedos Alión ägs av familjen Alvares som även äger den världsberömda Bodegas Vega Sicilia. På Alion som ligger 11 kilometer från Vega ville man producera ett vin som skiljde sig från den klassiska och synnerligen komplexa Vega Sicilia. Detta projekt startade 1986. Till Alion används enbart druvan Tinto Fino, allmänt känd som Tempranillo. Vinstockarna har en medelålder av 15-20 år. Druvorna handskördas och sorteras sedan noggrant och hårt så att bara de allra bästa klasarna ingår. Druvorna avstjälkas och får därefter jäsa i temperaturkontrollerade träståndare, allt för att bevara så mycket som möjligt av druvans naturliga fruktighet. Sedan pressas musten varsamt i pneumatiska pressar innan vinet lagras i 13 månader på små, nya franska ekfat från Nevers. Vinerna filtreras aldrig och andelen nya fat är alltid stor, vid för de allra bästa årgångarna är alla fat nya. Normal fatlagringstid är 14-18 månader men detta varierar givetvis med årgången.

Slutligen lagras vinet på butelj minst ett år innan det släpps ut på marknaden. Vinanläggningen är en rostfri dröm av absolut senaste teknik och extremt välskött. Här lämnas absolut ingenting åt slumpen. Man tror att man hamnat på ett ”prestigebordeauxslott”. Allt organiskt material som kan undvikas har ersatts med rostfritt, utom ståndare och barriquer. På Alion för man också ett veritabelt krig mot korkdefekter.
Vinerna härifrån är mycket trevliga att dricka som unga, om man tycker om kraftfulla viner. Har man bra lagringsmöjligheter kan dessa dock utvecklas positivt av 10-15 års lagring. Då kommer vinet att få lite mjukare syror och mognare frukt. De två första årgångarna från Alion, 1991 och1992, gjordes på Vega Sicilia. Första ”egna” vinet blev således årgången 1993.” (Från Janake’s hemsida.)

Som jag skrev inledningsvis var min uppfattning efter vertikalprovningen att 2003an var bäst. Den var enormt koncentrerad och ren i frukten. Modern och lite nyavärlden lik i sin stil – sötkladdig skulle kanske någon vilja utrycka det!

Detta var sju månader sedan och i måndags var det dags för en förnyad bekantskap. Skulle intrycket bli likartat och skulle ånyo de 96 poängen av Jay Miller kännas självklara?

Måste börja med att erkänna att jag blev konfunderad när jag provade vinet. Inte mycket stämde mot förra noteringarna. Läser man vad jag skrivit om vinet vid de två olika tillfällena och jämför så tror man inte det är samma vin. Störst är skillnaden på smaken. Doften känns mer bekant. Är det då gott? Javisst men inte lika bra som förra gången.

Färgen är djupt mörkröd och klar. Stor doft och den har börjat utvecklas. Fat och nymalet kaffe, nästan en karikatyr på kaffepulver. Mineraler och rökig känsla. Sedan kommer dom nuförtiden obligatoriska ”Rhônevibbarna” med animaliska dofter av välhängt kött, baconfett, gummi och viol. Fint! Det som markant skiljer mot förra gången jag provade vinet är att då var frukten tydligare och det fanns en sötare ton av vanilj, nötter och choklad. Lite Cognacskänsla om man så vill.

Smaken domineras av lakrits. Nästan lakrits i flytande form. Jag gillar smaken av violpastill i vin men här drar det mer åt salmiakpulver och det är sällan lika gott. En lite metallisk känsla med jordighet – mineral. Den frukt som märks är den av mörka körsbär. Aningens röd citrusfrukt i eftersmaken. Får intrycket av att vinet är lite tunnare än senast. Förra gången var vinet mycket tuffare i stilen med ett intryck av svartvinbärslikör och viol. Även en gräddig chokladighet var dominerande då. Detta saknas helt i den senast provade buteljen.

Kan vinet ha utvecklats så här mycket på bara sju månader? Är det flaskvariation? Kan det vara så att man får olika intryck av vin beroende på faktorer som miljö, årstid och referenser till omgivande viner? Jag vet inte och det är nog det som gör att fascinationen för vin aldrig upphör utan snarast ökar med tiden.

Det här vinet är inte dåligt, bara annorlunda mot senast. Tycker det är värt 93-94 poäng mot de 96 poängen senast. Jag kommer inte att prova om det här vinet på ett tag utan hoppas att det växer ihop med lagring och utvecklas till ett komplexare vin med ålder. Blir något oroad förståss att årgången spelar oss ett spratt. 2003 i Spanien är ju som i övriga Europa lite extrem och atypisk. Kanske är det just detta faktum som ställde till det denna gång?