By the Grace of God!

Måste det vara Pinot Noir i glaset för att det ska bli Zen? Ett fjäderlätt vin med urkraft. Ett sådant vin sägs av många helt enkelt vara Zen.

Detta fick jag lära mig för två veckor sedan under en Bourgogneprovning. Kan Grenache vara Zen? Varför inte. Skalet är ju tunnare och druvan på sättovis delikatare. Att sedan alla inte behärskar den är ett annat problem. I de regioner i världen druvan har djupa traditioner brukar ofta resultatet dock bli bra. Mina senast provade viner visade sig nog vara Zen. Inte kväll nummer ett men däremot kväll nummer två.

Efter nästan två veckors avhållsamhet kändes lusten och förväntningarna närmast överdrivna över att äntligen få dricka och dissekera vin igen – gud så skönt!

Nåja, lite har jag allt smakat men det har inte varit med varken en frisk hals eller speciellt stor njutning utan snarast mer som ett måste och tvång. Två stackars flaskor som hustrun förmodligen uppskattat mest. När så halsbesvären kändes som bortblåsta måste ju dessa två nyligen inköpta och omdebatterade Spanjorer provas.

Bodegas Alto Moncayo med sina 2006or är det givetvis jag syftar på. Efter att provat om de bägge 2005orna med kort intervall så kändes det mycket spännande att med de intrycken färskt i minne få jämföra med den ett år yngre och nyligen lanserade årgången. Att sedan The Wine Advocate med Jay Miller kvällen före släppt sitt omdöme om lillebror Veraton gör ju inte saken mindre angelägen. Återigen 93 poäng av Jay och prisvärdet verkar det inte råda tveksamheter om från hans sida. Själv har ju både jag och en av läsarna på min blogg, Johan, haft lite dubier över utvecklingen av framförallt 2005 Veraton. Känns som den fallit samman som ett korthus - fort har det dessutom gått. Men… kanske kommer hoppet åter efter denna drabbning?

Vad nu? Regnade det så mycket i Spanien 2006? Var det verkligen så kallt? I svarta glas eller med ögonbindel gissar jag att många efter att ha doftat på vinerna skulle gissa på kraftigt ekad nya världen Chardonnay. Kanske till och med efter att ha smakat på dem – kanske… fast efter en stund så lugnar allt ner sig och det känns genast mer bekant igen. Helt okej känns det dock inte. Ur form? Dålig hals? Kass årgång? En av mina favorit Chardonnayer från nya världen känns inte långt borta. Läs om den här.

2006 Bodegas Alto Moncayo, Campo de Borja ”Veraton”
Färgen är klar och mörkt purpurröd. Doften är stor med en parfymerad och ekkryddighet som först känns löjligt påflugen. Som en superekad nya världen Chardonnay. En sedan kemisk och rå stallig doft med terpentin och tydliga animaliska drag. Kryddor i mängder med peppar och tryffel samt violer. Blommigt med inslag av gummi, jord, kola och korv. Härlig doft. Älska den - eller hata den.

Smaken är först enormt rödbärig med en friskhet som känns lite abnorm efter den så tydligt ekdominerade doften. Nu ska det tilläggas att smaken i sig är tydligt influerad av ekfat också men med en friskhet som för mig först känns lite märklig. Nästan blommig med violpastill, persika och tropisk fruktighet. Hallon och mineraler med tydlig sötlakrits i avslutet. Kanske en aningen störande beska i slutet som inte känns helt harmonisk. Blåbär med vaniljsocker i kolasås känns som en naturlig association kväll nummer två. Gott? Javisst!

Jag är mycket konfunderad. Efter att ha provat fem flaskor av detta vin i årgång 2005 och mot slutet bestämt mig för att det nog är humbug så är jag efter två kvällars provande helt såld igen på detta vin. Snacka om hedonism och fullständig hänryckning. Han måste vara en trollkarl den gode Cris Ringland. Så ohyggligt gott och fjäskigt inställsamt detta är. Fast med 20005an i färskt minne är det inte utan att varningsklockan ljuder. Jag avstår nog ett större inköp men att ha några flaskor av detta hemma för (som i kaffereklamen) det oväntade besöket är nog en bra idé. Om man provat vinet helt blint? Faktiskt är att en extraherad nya världen Pinot Noir skulle ligga farligt nära tillhands i en blindprovning. Till och med en Zinfandel av eldigare slag skulle kunna bete sig som detta vin. Jays poäng då? Jag sätter 92 poäng men då är jag sjukligt misstänksam efter mina erfarenheter med 2005an. Annars hade nog 93 poäng känts lågt.

2006 Bodegas Alto Moncayo, Campo de Borja ”Alto Moncayo”
Färgen är klar och mörkt purpurröd men något djupare än föregående glas. Doften är stor och kryddig med ekfat, söt frukt, ljus choklad och kafferost. Faktiskt är att nya världen Chardonnay känns ännu tydligare i doften på detta vin. Syltade körsbär och bärkompott med vanilj och mint. Mörkare fruktighet än det föregående vinet. Apelsin och aprikos med Digestive kex. Kokos, baconfett, skokräm och backelit. Om tanken på Australien förekom i förra vinet är det endast en västanfläkt mot detta vin. Blint tror jag att 9 av 10 provare hade funderat på en betydligt sydligare kontinent än Europa. Inte lika insmickrande som Veraton men väl så god doft.

Smaken innehåller allt som lillebror har fast i större utsträckning. Choklad, örtighet, kryddor, söta bär med kola och kryddig ek. Smörighet med baconfett och sötlakrits. Faktiskt lite mint även i smaken. En aningen störande eldighet i eftersmaken. Tanninerna känns i detta vin tillskillnad mot det föregående vinet. Ganska lång eftersmak med mineraler och kokos som mot slutet närmast ger en känsla av Cappucino. Riktigt gott.

Faktiskt är att storebror känns ännu mera nya världen men det är samtidigt ett större vin. Godare? Det beror nog på de personliga preferenserna. Jag tycker nog att detta är lite mer i allt gentemot Veraton men samtidigt tror jag att man måste ha en viss immunitet mot eldighet och sötkladdighet för att gilla detta vin bättre än lillebror. Jag kan tycka att det för min egen del skulle kännas tryggare att investera i detta vin. Speciellt med tanke på den ett år äldre årgången. 2005an av detta vin känns mycket stabilare än Veraton. Om detta kommer att gälla 2006orna också kan inte jag svara på idag men mitt betyg blir två poäng högre - 94 poäng. Kanske är det återigen min misstänksamhet som gör att jag ändå kommer att avstå fler inköp. Det finns ju så mycket vin att spendera pengarna på.

Kväll nummer två plockar jag fram lite gamla skivor och laddar om CD-växlaren. Tar fram en skiva som jag avgudade vid inköpstillfället men som sedan legat några år utan att spelas så frekvent. Beror kanske delvis på att hustrun inte riktigt delar min åsikt om dess storhet men kanske också på det faktum att albumet kändes lite lättköpt efter ett tag. Fast nu känns det återigen så där hänförande och helt lysande. Det känns så självklart att jag en gång köpte det. Förhoppningsvis gäller det samma en dag mina 2005or av dessa viner.

En helt annan reflektion. The Wine Advocate släppte nyligen sin utgåva 181 med viner från Australien, Österrike, Södra Rhône (exkluderande Chateauneuf du Pape), prisvärda Spanjorer och så då årgång 2006 i Bordeaux. Noterade att 2006 Chateau Margaux fick 93 poäng av Robert Parker. Samma poäng som 2006 Veraton fick av Jay Miller. Om man nu tittar på Systembolagets hemsida och prislistan gällande för primörerna av årgång 2006 så kan man sätta ihop följande lilla räkneexempel:

48 flaskor 2006 Veraton eller 1 flaska 2006 Château Margaux?

Varken eller. Jag tar 33 flaskor 2006 Alto Moncayo istället – oavsett poäng!

PS. Albumet är “By the Grace of God” med The Hellacopters. DS

Raka rör – Öppna spjäll!

Robert O’Callaghan’s Rockford är liksom epicentrum. Det var här allt började. Stora, omanipulerade viner gjorda av frukt från gamla vinstockar växandes i Barossa Valley. Många lärjungar har han haft men mest känd är nog Chris Ringland. I början av 90-talet arbetade dessutom David Powell hos Rockford, under Chris Ringlands vingar, varefter han startade sin numera berömda egna verksamhet – Torbreck.

Greenock Creek Vineyard & Cellars är också en egendom där Chris Ringland med sitt vinmakande åstadkommit stordåd. Chris Ringland började även göra vin under egen etikett med sin mycket begränsade upplaga (50 lådor – 600 flaskor) av Three Rivers Shiraz, som för övrigt inte längre får heta så. Numera gör han även vin under namnet R Wines i samarbete med The Grateful Palates grundare Dan Phillips. Det senare känns mer som ett marknadsförings jippo och försök till att utmana Mollydooker.

För att ni ska förstå vad det handlar om, kan jag inte låta bli att dela med mig av Robert Parkers beskrivning av 1993 Three Rivers Shiraz som fick 99 poäng i juni 1998:

” I kept wondering if the only reason I was not giving this wine a perfect score was because there were only 50 cases produced. Made from yields of under one ton of fruit per acre, from 100+-year old vines, my first impression on tasting this Shiraz was, "My God, this smells like a pristine example of 1947 Cheval Blanc." It possesses a similar unctuosity, thickness, over ripeness, and dry vintage port-like character. Moreover, I could not believe how complex the wine's aromatics were for its age. In addition to the tell-tale bacon fat, there were aromas of toast, smoke, cassis, cedar, and blackberry jam. Viscous, full-bodied, extremely thick and heavy (no finesse to be found in this monster), this wine represents the maximum, or some would say the extreme expression of its terroir and varietal composition. Yet the wine is focused, and not heavy to drink. After keeping the wine open four days without any trace of oxidation, but rather, further development and evolution, I decided there was no further reason to delay its destiny, and drank it up. The wine achieved 15% alcohol naturally, and spent 3 years in 100% new French oak. While it is lamentable that only 50 cases were produced, I feel readers should know about wines such as this. Moreover, they stand as a beacon for other winemakers who want to achieve something as special as what winemaker Chris Ringland has accomplished.”

När Chris Ringland numera i samarbete med Jorge Ordoñez och Dan Phillips även är i Spanien och sprider sin visdom blir man självklart intresserad. Förutom vinerna från El Nido, som görs på Cabernet Sauvignon och Mourvedre, i Jumilla är man även verksamma med Bodegas Alto Moncayo i den mer obskyra regionen Campo de Borja i Aragonien. Tre viner görs, alla av 100% Grenache. Första årgången var 2002. Tror ni detta är vin för mig? Självklart!

De tre cuvéerna är: Veraton (den elegantare), Alto Moncayo (basvinet) och Aquilon (Prestige Cuvéen). Den sistnämnda är alltför dyr och svåröverkomlig men följande utdrag ur Parkers beskrivning av 2004an gör ju att man funderar på om man inte borde sätta hängslen på kalsongerna om man fick chansen till ett smakprov:

” Revealing nearly off the chart ripeness, richness, and intensity, it will undoubtedly be controversial, separating traditionalists from more progressive tasters, but I loved it. It will be interesting to see how this tour de force in winemaking ages. It is the vino equivalent of a Hummer four-wheel drive vehicle.”

Dessutom har 2005 Aquilon utnämnts till 6:e bästa vin i Spanien. "Ringlands magiska förmåga förvandlar Campo de Borjas skiffer till guld." Guia Peñin 2008

Själv fick jag nöja mig med de två billigare versionerna av årgång 2005 när de nu äntligen lanserades på Systembolaget. Det är inte fy skam det heller. Jag ansträngde mig ganska mycket för att få ihop mina buteljer. De är häftiga viner, de också. Följande kommentar av Parker beträffande basvinet 2004 Alto Moncayo säger ju en del:

” This pedal-to-the-metal offering …”

Nu ska detta dock handla om lillebror och lite mer väluppfostrade 2005 Alto Moncayo Veraton. Detta ska enligt uppgift vara Chris Ringlands selektering av de lite mer eleganta faten (vinet vilar i 18 månader på en blandning av hälften ny och hälften gammal ek från Frankrike och USA). Det betyder de fat som utvecklas lite mer återhållsamt och finstämt. Kan då detta verkligen vara ett vin i min smak? O’yes! Elegans är ju ett relativt begrepp.

2005 Alto Moncayo Veraton är mörkt purpurrött i färgen och förvånansvärt tätt. Normalt brukar Grenache ge ganska klara viner men inte detta. Mörkt, intensivt och tätt i färgen.

Doften är påflugen med tydliga fataromer av vanilj, espresso och choklad. Spanien är väl inte det första man tänker på. Australien känns närmare till hands. En söt god doft med kola och knäck samt mocka. Blommor i form av rosor och skog ligger inte långt bort heller. En underbart läcker doft av kryddig rostad ek och grillat kött. Efterhand utvecklas mer animaliska toner med stall och svettig hästsadel. Mums! En varning dock. Ge vinet tid att lufta ordentligt – det behöver luft för att helt frigöra spektrat av aromer.

Smaken är ren, söt men samtidigt friskt syrlig. Eldigt såklart av 15,5% alkohol men procenten stör inte alls i smaken. Choklad, nougat och gräddkola med syrlig körsbärskompott. Godis skulle man kunna sammanfatta med. Mineraler, lakrits, violpastill, kaffe och ett pepprigt avslut. Kirsch – likör. Urläckert!

För att ge sig ut på minerad mark och filosofera om poäng så tycker jag att de bedömare som lagt ut sina poäng på CellarTracker är fega - eller så tycker de som de gör och det har de självklart rätt att göra ; ) Faktiskt tycker jag Jay Millers 93 poäng också är lite lågt. Två gånger tidigare har jag legat på 94 men denna butelj var närmare 95 poäng. Priset 199 kronor känns helt okej i förhållande till upplevelsen.

Om man för en stund bortser från poäng och kvalitet i vin och funderar på den rena glädjen att konsumera vin så är 2005 Alto Moncayo Veraton helt rätt. Tekniskt har det brister och i mittfåran hör det inte hemma – men vilken glädje det är att dricka! Detta vin får mig att inse varför jag blev vindrickare och inte öl eller Whiskey konnässör! En skön fåtölj, lite bra musik och ett glas av vinet, utan mat som stör, ja då är allt en ren njutning.

Hur var det han sjöng – Kal P. Dal? Raka rör, öppna spjäll – var kväll!

PS. Fick man smaka Three Rivers Shiraz räckte det nog inte med hängslen på kalsongerna. Nej, då fick man nog göra som Gunnar Sträng – komplettera med livrem! DS.