Waitin’ On A Sunny Day!

Att påstå att Malmö drabbats av en värmebölja vore nog en lögn större än vad Münchhausen någonsin skulle ha drömt om att hitta på. Nej, istället har vi 12 grader, blåst och regn – ja, ungefär som en normal januaridag om man nu bortser från de senaste åren då det istället varit minus 12 grader och en halv meter snö på gator och torg. En fördel finns det dock med väderleken – den passar utmärkt för konsumtion av stora och smakrika rödviner!

Nog har det gnagt lite i bakhuvudet senaste året när det gäller vissa favoriter från 2007. Det har varit lite upp och ned beträffande upplevelserna och helt klart är att oron gjort sig påmind mellan varven, Sedan mitt ganska kritiska inlägg (eller var det ett rop på hjälp?) så har jag provat mig igenom en hel del 2007or från södra Rhône. Generellt sett har det varit lugnande besked med viner som många gånger överträffat högt ställda förväntningar. Något tveksamt vin har också passerat revy men intrycken har varit överlag mycket positiva. Efter gårdagens övertygande möte kändes det plötsligt väldigt angeläget att åter besöka två personliga favoriter som ett tag upplevdes som varannandagsvin – ena gången lysande och nästa gång rena bottennappet. Det är klart att nervositeten gjorde sig påmind när korkskruven togs fram:



2007 Domaine de Ferrand, Châteauneuf-du-Pape har en mörk men klar purpurröd färg. Doften är först lite udda med klart vegetativa inslag och en aning orena toner. Efter en stund släpper detta och en enormt sötfruktig doft tränger sig på med choklad, Kirsch, smörkola och jordgubbspaj. Sedan mandel, nötter, lakrits och gräddkola med en efterföljande karaktär av svett och rök med en tydlig kryddighet samt disktrasa parfymerad av blomster. Ganska udda och lite svårt att ta till sig men ju länge kvällen lider framträder allt i en mer harmonisk och ren stil. Faktiskt ganska läckert och omvälvande.

Smaken är först en aning spritsig med ganska syrliga inslag. Detta ger dock vika efterhand och en närmast läskeblaskig sötma tränger sig på. Hallonsoda, jordgubbstårta och tuttifruttiliknande inslag av karameller samt godis. Kirsch, lakrits och enormt solvarm frukt med en växande stramhet och balanserad syra. Renheten finns där och även saltlakritsen med karaktär av enbärsbuske men sötfruktigheten är dominerande och tar ut lite av allt det mer finlemmade. Gott men också lite påträngande.

Absolut inget för gemene man. Jag tror att om man serverade detta för 100 provare så skulle man inte få något entydigt resultat. Vissa skulle älska innehållet i buteljen medan andra skulle hata det medan övriga skulle ställa sig frågande. Alltså inte helt enkelt att sammanfatta det hela. På plats och månaderna efter hemkomst tyckte jag att detta var toppen. Mycket typiskt och mycket vin för pengarna. Idag är jag mer fundersam över framtiden. Jag gillar vinet men samtidigt ställer jag mig lite undrande till utvecklingen. Det ska tilläggas att jag köpt hälften av mina flaskor i Danmark och hälften på plats. De flaskor jag fått från Danmark har varit betydligt mer tveksamma i sin karaktär medan de från egendomen varit betydligt pålitligare. Denna butelj härstammar från Danmark. Ikväll är det absolut inget 98+ poängsvin som Robert Parker kom fram till men troligen kom inte hans smakprov heller från Danmark! Betyget blir 95 poäng som är svåra att sätta eftersom godhetsfaktorn är hög men intrycket udda. Vad månne hända i framtiden? Mer om producenten här.

2007 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape har en mörk och klar sammetsröd färg med blåa inslag. Doften är direkt enormt stor med mycket jordiga och mineraliska inslag så som järn och sten. Det doftar gjutjärnsgryta och rostat kaffe samt körsbärspraliner. Sedan plommon, Crème de Cassis, rök och mysk. Orientalisk kryddighet och tobak samt cigarrlåda med enormt animaliska inslag av baconsvål och välhängt kött. Parfym, blommor och förförisk som bara ett fåtal viner kan vara. Helt fantastiskt läckert och kul!

Men smaken är den stora överraskningen och tillika behållningen med sin enormt rena och komplexa framtoning. Visköst med godistoner av nickelkola och hallonpastiller. Kryddig, intensiv och sötfruktig med Kirsch, paj och en närmast likörlik koncentration. Apelsin och nougat med syltighet och Crème de Cassis i en frisk och förförisk kombination blir slutintrycket.

Gud så gott det här är. Jag är så glad och tacksam för den här upplevelsen och upprättelsen. Förra smakprovet var en katastrof och jag trodde aldrig jag skulle återhämta mig. Utan tvivel måste det ha varit något grundläggande fel med den flaskan. Det finns absolut inga likheter med kvällens upplevelse. Detta är gruvligt gott och fantastiskt njutbart. Ett annat vin gör sig påmint och det är givetvis 2005 Pure. Jag har under senaste månaderna druckit Clos des Papes årgång 2003, 2004 och 2006 och i det perspektivet framstår onekligen denna 2007a som störst och bäst tätt följt av 2006an. Kanske har de äldre knutit sig något och behöver några år för att åter blomma ut. Om det är någon producent som jag tror går in i den klasiska tunneln så är det just Clos des Papes. Som ett ungt vin smakar det oftast förföriskt gott för att efter 3-5år knyta sig en hel del och sedan efter 8-10år blomma ut i ett mycket mer komplext vin med fortsatt potential. Ikväll känns Robert Parkers 99+ poäng helt adekvata. Magiskt! Tidigare intryck här.

Rubriken kom över mig av en ren tillfällighet. Bruce Springsteen är givetvis en gammal favorit men under slutet av 90-talet tappade jag intresset. Idag måste jag nog erkänna att jag rankar hans album från 2002 som ett av de bästa. Lite sorgligt dock i dagar som dessa att lyssna på låtarna som känns aktuellare än någonsin. Han släppte det efter 11 september och med tanke på händelserna i granlandet känns det trist att återigen behöva koppla samman låtarna med förödelse och förtvivlan. Dessutom känns det ganska oväsentligt om ett vin är värt si och så många poäng i relation till den sorg och förtvivlan som många tvingas uppleva dagar som dessa. Fast utan njutning och navelskådande i vardagslunken skulle det förmodligen kännas hopplöst. Vad skulle vi annars ägna oss åt? Nej – nu måste vi snart få sol igen:

PS. Den som underskattat Clarence roll i bandet får nog tänka om. DS

Vid regnbågens slut!

Det sägs ju att det är vid denna man hittar skatten av renaste guld. Nu var det varken regn eller regnbåge på himlen när jag gav mig iväg från Domaine de la Vieille Julienne men det känns som om jag hittade en riktig skatt vid mitt nästa stopp. Vägen dit var inte lång men väldigt smal. Längs D72 mot korsningen till D68, strax efter Vieille Julienne, så svänger det upp en liten väg till vänster och följer man denna kommer man fram till en egendom som inte gör så mycket väsen av sig. Fast väg och väg. Det rör sig snarast om en traktorstig som inte känns så kul att färdas på med tanke på just ett möte med en traktor – inte ens en cykel om jag ska vara ärlig. Värt att färdas längs denna väg var det dock, för vid ankomst stötte jag på en helt underbar person, vars vin måste vara årets största överraskning och fynd.

Inte för att jag var helt oförberedd på att det med stor sannolikhet skulle vänta ett prisvärt vin vid ankomst men att kvalitén skulle vara så hög som ryktet gjort gällande, det vågade jag inte hoppas på. Nu var det verkligen så och en av resans trevligaste upptäckter gjordes längs denna oansenliga grusväg där plötsligt texten på skylten löd - Domaine de Ferrand.



Philippe Bravay tog över ansvaret från fadern Charles 1995 och med årgång 1997 började han buteljera det mesta av skörden under eget namn. Dessförinnan såldes skörden till negocianter med undantag för en liten del som närmast buteljerades för husbehov. Känns mönstret igen? Finns det något annat distrikt i världen som känns så dynamisk som Chateauneuf du Pape? Jag tycker inte det. Möjligtvis då vissa distrikt ännu längre söderöver – nämligen på södra halvklotet.

Egendomen grundades av Charles 1960 men har en historia som är betydligt äldre. Man har hittat egendomen på kartor daterade 1760. Den består av mark som ger både AOC Côtes du Rhône (10 ha) och AOC Chateauneuf du Pape (5,5 ha). Precis som Vieille Julienne ligger gården i den del som tillhör kommunen Orange i Quartier Le Grès. Man gör enbart rött vin och stockarna har en genomsnittsålder av 80+ år och de är alla belägna i den norra delen av distriktet. Man avstjälkar beroende på årgång. All vinifiering och lagring sker på betong, stål och epoxitankar. Ingen ek används överhuvudtaget. Inte ens foudres. Philippe försöker göra ett så naturligt vin som möjligt och använder koldioxid för att förhindra oxidation och minimera användningen av svavel. Endast en buteljering görs och det förkommer ingen special eller prestigecuvée. Basen är ca: 90% Grenache och resterande del utgörs av de övrigt förekommande druvorna. Ungefär 15 000 till 18 000 flaskor per år buteljeras av firmans Chateauneuf du Pape. Ytterliggare 30 000 flaskor Côtes du Rhône och ca: 12 000 flaskor Côtes du Rhône "Cuvée Antique Vieilles Vignes" buteljeras under firmans etikett. En mindre del av skörden säljs även av till uppköpare.




Man kan fråga sig hur det kom sig att jag hamnade hos Philippe Bravay denna dag. Jag hade knappast tagit någon notis om egendomen dessförinnan. Mitt enda minne om att jag uppmärksammat den var när Decanter placerade 2004an högt upp på deras lista över bästa viner från distriktet i årgång 2004. Annars har jag knappast lagt märke till producenten överhuvudtaget. När Robert Parkers noteringar (från hans fatprov av årgång 2007) publicerades i oktober förra året, ägnade jag denna rapport en hel del tid och analys. Poängen för Domaine de Ferrand var ganska höga men framförallt var det något i följande text som fick mig intresserad:

“I hope proprietor Charles Bravay receives the recognition he deserves from Chateauneuf du Pape enthusiasts. Domaine de Ferrand has been a top performer over the last decade, and these are classic old style Chateauneufs that are meant to age. They represent the essence of an open-air Provencal market.”

Även notiser på Bulletin Board gjorde mig intresserad och när Harry Karis skrev följande här växte nyfikenheten. Harry börjar ju bli en lika stor auktoritet på området som Bob själv. Fler notiser följde och även denna drog uppmärksamheten till sig.

Hade då Parker sovit på sin post fram till och med 2007an? Inte då. Redan 1995an uppmärksammas och även efterföljande årgångar. Betyget i siffror har kanske inte alltid varit så lysande men hans text har ju antytt en viss begeistring. Kanske ligger det ändå något i att texten är viktigare än siffrorna? Döm själva:

1995: “Domaine de Ferrand may be an estate worth watching.” (85-87 poäng)

1998: “it displays all the characteristics of a future star.” (92 poäng)

2003: “Philippe Bravay came to my attention a number of years ago, and he is one of the most serious of the young generation of vignerons in Chateauneuf du Pape. His Cotes du Rhones are real sleeper selections, and not that far off the mark of his brilliant Chateauneuf du Pape . Both his 2003 and 2004 vintages have provided beautiful wines that frugal consumers should be checking out. These are brilliant wines.” (92 poäng)

2004: “Another young Turk of Chateauneuf du Pape making waves and raising the overall level of quality is Philippe Bravay, who has created a name for this domaine over the last decade or more. These are traditionally made Chateauneuf du Papes with loads of character and oozing with Provencal typicity. If you don’t like pepper, kirsch, roasted herbs, and meatiness in your wines, stay far clear of these, which offer those characteristics in spades.” (91 poäng)

Jag tycker alltid att det är lika kul att läsa Parkers noteringar och analyser. Säga vad man vill men han är vaken för nya intryck. Synd bara att det dröjde så länge innan jag själv upptäckte att detta är en producent värd att undersöka. Ibland förblindar nog siffrorna trotsallt.




Nu stod jag där på uppfarten tillslut och vid ankomsten av ett motorfordon tittade Mamma Bravay genast ut från sin balkong och meddelade vänligt att Herrn i huset var på väg. Jag tror det var det hon sa. Jag kan ingen franska att tala om men det var så jag tolkade hennes ord. Strax efter dök så Philippe upp och kom genandes över gården. Jag kände direkt igen honom från bilder på nätet. Sedan började ett av de trevligaste och hjärtligaste besöken under hela resan.

Han berättade om egendomen och om sin filosofi i vingården och vinmakandet. Ganska snart stod det klart att han i grunden är en vinbonde med fötterna i myllan. Vinifieringen verkar han ägna sig så lite som möjligt åt. Kul var det att höra honom berätta att han först var djupt missnöjd med sin 2007a och inte ville prova den alls under lagringen. Han ville helst glömma bort den. Så fick han i januari besök av sin Brittiske importör och givetvis ville man provsmaka från tank. Motvilligt lät han sig övertalas men till sin stora förvåning blev han mycket positivt överraskad. Plötsligt smakade det gott! Det blev mer och mer uppenbart under vår diskussion att Philippe är en enkel man med en stor dos ödmjukhet. Vänlig, rolig och mycket sympatisk på alla vis. Att redogöra för allt vi diskuterade går inte men vi berörde allt från det Svenska Vin & Sprit Monopolet (går sällan att undvika) till hans dagliga vedermödor som vinproducent. Det var inte svårt att känna sympati för honom – en riktig hedersman.

När jag så skulle prova visar det sig endast finnas Chateauneuf du Pape att tillgå. All Côtes du Rhône är redan slutsåld, säger han. Visst säger jag, det blir bra. Han berättar att han buteljerat 2007an den 18 juni – fem dagar före mitt besök. Så infinner sig genast oron att jag inte ska tycka om det jag får i glaset och att jag ska behöva komma upp med någon krystad undanflykt till varför jag inte kan handla något vin med mig. Gissa vad som händer? Just det, jag blir alldeles betagen. Jag vill handla nu! Jag frågar försiktigt vad priset är? Han svarar utan att röra en min att prislappen är € 16,80 per styck. Jag missuppfattar det han säger och ber honom upprepa priset och tror inte det är sant. I huvudet börjar nu hjärnan arbeta för fullt och jag undrar hur mycket jag kan få med mig och hur mycket pengar detta motsvarar. Då tillägger han att jag bara kan få köpa sex buteljer…

Nu börjar en mardröm. Här har jag hittat skatten och så får jag inte ta den med mig. Allt känns hopplöst och jag undrar varför jag inte kan få köpa fler flaskor. Han förklarar att trycket är enormt och att alla vill ha mer. Jag bönar och ber men inser att jag inte kan sikta högre än mot tolv flaskor men han är benhård. Jag försöker spela på strängar som att om jag bara får köpa sex flaskor kommer jag aldrig att våga öppna en flaska förrän det är för sent. Får jag tolv flaskor med mig kan jag ju dricka de första sex under de närmaste åren och spara de sista sex till långt senare. Han funderar länge och som så många gånger förut – förlorar den som först bryter tystnaden. Han erkänner sig besegrad och har stora kval men ger med sig och säger att det får väl vara okej då, för den här gången. Mitt livs affär är just genomförd!

Problemet är nu att han givetvis inte tar kreditkort och jag har inte tillräckligt med kontanter på mig. Vad göra? Återkom ikväll säger han, så kan du hämta vinet då. Jag misstänker att detta är en undanmanöver och att jag nog inte kommer att komma hem med en enda butelj till Sverige. När jag så återvänder till kvällen möter han mig igen men ser lite tröttare ut. Han säger att telefonen ringt hela dagen och att alla vill handla men nu får det vara stopp. Han berättar att han helt enkelt inte tänker sälja mer. Jag får mina tolv flaskor och är nu en lycklig man!

2007 Domaine de Ferrand, Châteauneuf-du-Pape har en klar purpurröd färg. Doften är väldigt stor med klart animaliska drag och tydliga toner av herbes de Provence. Garrigue, parfym, rosenvatten och lavendel. Lite kemiska inslag så som skokräm och backelit. Frukten består av fikon, jordgubbar, blåbär och björnbär. Det finns även ett drag av sötlakrits, marsipan, nötter och choklad. Orientalisk kryddbasar samt rök, asfalt och tjära med rostat kaffe. Mot slutet känns den nästan blodiga och djuriska doften lite rå. Jag kan inte annat än tycka att doften förtjänar alla överbetyg som man bara kan ta till. Helt förförisk och perfekt för sitt ursprung. Jag tror att begreppet ”funky” stämmer väldigt väl in på det här.

Smaken är rund, söt och intensivt kryddig med violpastill, lakrits och choklad. Jordgubbskompott, kola, bittermandel och fikonsylt. Rostat kaffe, aprikospuré och persika. Nästan karaktär av soja samt blåbärskräm. Enormt viskös men samtidigt en frisk och elegant framtoning. Det finns ibland en ”kladdig” och koncentrerad karaktär men som ändå balanseras av en fin friskhet och en intensiv kryddighet. Detta gör att smaken aldrig hamnar på fel sida om vad som kan anses som ”för mycket av det goda”.

Helt klart är detta ett vin som kan tänkas polarisera en hel del. Antingen faller man pladask för stilen och charmeras samt förförs av den intensiva och hedonistiska framtoningen. Eller så blir man misstänksam och börjar fundera i banor som alkoholhalt och restsötma. Jag tycker att detta är så mycket södern att det knappast går att hitta en bättre representant. Parker skriver i sin recension av 2007an att Philippe Bravays viner: “represent the essence of an open-air Provencal market”. Just den enormt Provensalska framtoningen gör att den söta och kompakta frukten aldrig blir för mycket. Dessutom inbillar jag mig att vinet har en perfekt struktur för lagring. Jag går givetvis igång på det här och vid mitt besök och första smakprov sätter jag lite försiktigt 95/96 poäng vilket ligger i linje med Robert Parkers 94-96 poäng från fat. Nu hör det till saken att jag provat om vinet tre gånger på hemmaplan med betyg som snittar på 97/98 poäng. Det kan synas väl mycket men det finns en sådan kvalitet i det här vinet att om man bara gillar stilen så blir det knappast bättre än så här. Komihåg att vinet på plats kostade €16,80!

Under min vecka i distriktet stöter jag på ytterliggare ett vin som charmar mig på samma vis som Domaine de Ferrand gör. Dock doftar inget annat vin bättre. Kanske finns det de som når upp i samma nivå – men inget annat vin överträffar doften i denna skapelse. Väl hemma igen har samtliga tre smakprov överträffat förväntningarna. Ett imponerande facit. Nu kan man fundera på om det är trovärdigt att jämföra en enkel Chateauneuf du Pape i betyg mot en storhet som tillexempel Chateau Pavie? Jag anser att det går men den som har svårt för söderns stil håller säkert inte med mig. När man betänker att man får en hel låda av Philippe Bravays nektar för samma kostnad som en flaska av de dyrare årgångarna Pavie blir det nästan lite olustigt. Dessutom gör Pavie ungefär 100 000 flaskor per år, att jämföra med Domaine de Ferrands ca: 18 000 flaskor.

Om någon nu skulle tro att jag är ensam om att ha fått fnatt, kan det vara bra att följa länken här. Denna går till Bulletin Board och ett inlägg om tre provade viner från Chateauneuf du Pape årgång 2007.

Tre dagar senare återvänder jag till Andreas Becker på Domaine de la Vieille Julienne och han frågar mig hur veckan varit? Jag berättar om mina intryck och plötsligt frågar han mig om jag någonsin var hos Domaine de Ferrand och vad jag tyckte. Jag berättade precis som det var och Andreas frågar genast om jag fick köpa något vin med mig? Jodå. Jag berättar som det var och då skrattar Andreas och berättar att han försökt köpa vinet på uppdrag åt ett par kunder (efter mitt besök hos Vieille Julienne) men att han fått nobben – då kände det ännu bättre med ett tolvpack i bagaget!

Nästa anhalt blev betydligt mycket tråkigare som möte betraktat men vinet gick inte av för hackor. Producenten där sten får symbolisera namnet på både egendomen och en av cuvéerna?

PS. Glömde helt bort Wine Spectator. Tänkte att det kunde vara kul som motvikt till Parker att ha med en annan referens när det gäller alla 2007or. Så här tyckte James Molesworth efter att han gett vinet 94 poäng:

“This is seriously dark, with bittersweet chocolate, braised beef,
fig, tar and ground espresso notes leading the charge, while dark
plum and currant fruit wait in the background. Cuts a broad swath
on the muscular finish. Very backward, with a ways to go, this has
harnessed more grip than most in this vintage. Best from 2010
through 2030.”

. DS