Länge leve Kungen – en god fortsättning!

Nu ska det absolut inte handla om Carl Gustavs traditionella Jultal (vilket jag förövrigt aldrig någonsin lyssnat på). Nej, det är givetvis en helt annan kung det här ska handla om. Just det – Kungen över alla gudar.

Efter att ha spenderat större delen av december månad med Julöl och Vintervärmare samt för första gången på länge gjort en djupdykning i glöggsortimentet så kulminerade allt till helgen. I morse tog jag resolut ett beslut. Fram med sillresterna och sista biten lax samt den överblivna Janssonen till lunch. Därefter några noga utvalda Julöl och absolut helgens sista snaps till lunch och sedan måste det få ett slut. Okej då, även sista ostbitarna och ett stort glas Portvin och sedan långpromenad innan kvällens övriga rester kom på bordet. Så då äntligen lite gott rödtjut i glaset och inte vilket trams som helst utan riktigt kunglig nektar…



Jag måste börja med att erkänna att detta är tredje buteljen som slunkit ned och normalt sett skulle jag kalla det både oansvarigt och nonchalant men med denna tvåtusennia är det annorlunda. Aldrig förr har jag upplevt en Amon-Ra så fruktansvärt god och direkt tillgänglig. Jag tycker man ska vänta på detta vin och hittills har alla tidigare smakprov just bekräftat denna åsikt men årgång 2009 är på sitt vis helt annorlunda och betydligt mycket mer tillgänglig än vad jag upplevt de äldre årgångarna. Visst behövs det en rejäl luftning på karaff men sedan är det bara att åka:

2009 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra" har en mörk och tät lilaröd färg. Doften är stor och yppig med massor av rostade samt grillade toner av både ekfat och kött. Vedspis, tjära och mörkrostad choklad samt kaffe. Vanilj, lavendel, röda bär och florala drag med jordighet och en karaktär av trädbark samt läder med ett avslut år enebuske till. Fin kryddighet och knäckighet som trots vissa inslag av mint ändå ger ett klassiskt och närmast elegant intryck.

Smaken är stor och ytterst ren med tydlig rödbärighet som ger ett mycket friskt intryck. Crème de Cassis och hallonlikör med en otroligt läskande karaktär som sedan ger ett mer karamelliserat drag. Gott och enormt härlig fruktighet med inslag av vanilj och tuttifrutti. Jordgubbar i kolasås och ett typiskt gräddigt inslag som i alla Ben Glaetzers viner.



Absolut nyavärlden och modernism men ändå med ett mycket elegant och klassiskt drag. Det är säkert lätt att avfärda detta som enkelt godisvin men då har man inte provat Amon-Ra med ett par år på nacken. Detta är ytterst inställsamt och med stor typisitet och jag hittar mycket gemensamt med 2002an som i mitt tycke är den mest australiensiska av dem alla. Det som överraskar är att den alltid närvarande syran inte stör så mycket som annars när vinet är ungt. Jag har tyckt att det blivit nästan påträngande förut men det gör jag inte med denna årgång. Visst känns den - men på ett mer läskande än störande vis. Självklart ett vin att spara och om tre till fyra år bör det redan ha skett en viss utveckling som är värd att vänta på. Ett fynd i sin prisklass och Lisa Perrotti-Browns 96+ poäng är inget att bråka om även om jag tycker att 97 hade gått lika bra.

Om ni inte redan gissat det, så är givetvis Amon-Ra en personlig favorit och ett perfekt exempel på varför jag älskar viner från Australien. Tidigare inlägg finns här, här, här, här och här.

En annan favorit i repris (från julen 2008) som även han uppskattar Shiraz kommer här:

God Jul

Kungligt!

Jag har tidigare kört en serie inlägg som alla på något vis anspelar på det kungliga men eftersom jag inte är rojalist, handlar det knappast om en hyllning till vår svenska kungafamilj, utan enbart om ett vin, vars namn sägs betyda: Kungen över alla Gudar – Amon Ra.


I februari startade vi upp ett nytt spännande vinprovningsår med Gomseglet och hela 2010 har och kommer att fokusera på ett enda land samt tillika kontinent – Australien.

För mig känns det naturligtvis enormt spännande att få göra en djupdykning i landets vindistrikt men det har även förpliktigat. Av våra medlemmar är det förmodligen jag som har det djupaste intresset för Australien och kanske också störst tillgång till dess viner. Detta har fört med sig att jag fått hålla i en hel del provningar och även planeringen av dessa. Naturligtvis är det både kul och utmanande men också tidskrävande och lite av vårens svacka på bloggfronten berodde nog delvis på detta. Nu känns tiden tillgängligare och av de provningar som kvarstår finns inte så mycket mer att planera utan nu handlar det mest om njutning. Fast sista provningen i februari nästa år är inte helt färdigplanerad men jag kan redan nu utlova ett fyrverkeri av högoktaniga pjäser – men det är en annan historia som det brukar heta. Nu till höstens första provning på Australientemat och den som helt ägnade uppmärksamheten åt Ben Glaetzer.

För att inte helt trötta ut er lämnar jag det upp till var och en att läsa om Ben och hans bakgrund på Glaetzers hemsida här. Att han är en kompetent vinmakare råder det inga tvivel om. Vill man läsa mer om hans samarbetsprojekt med Frank Mitolo så går det bra genom att besöka Mitolos hemsida här. Dessutom rekommenderar jag starkt ett besök på Ulriks blogg Vinovis, där ni kan läsa om ett mer personligt möte med Frank Mitolo här och därefter Ben Glaetzer här. Det är tydligen i Singapore det händer!

Raskt över till provningen och dess upplägg. Tolv stycken viner i två flighter och i ett halvblint format. Vinerna var kända men inte årgångarna och inte heller ordningen. I första flighten koncentrerade vi oss på Mitolos fyra kvalitetsviner samt Glaetzers alla övriga viner, förutom då Amon-Ra som fick en egen flight i form av en minivertikal med fem årgångar. Ingen poänginsamling men väl röstning om det godaste vinet. I sammanställningen nedan redogör jag därför för mina egna intryck och poängbedömningar samt allmänna funderingar och referenser till kritiker och en summering av hur gruppen uppfattade respektive vin.

Eftersom ett kungahus av rang naturligtvis håller sig med ett hov som enbart ska underhålla och lätta upp stämningen (vems den uppgiften är i svenska kungahuset låter jag er själv spekulera kring) så startade vi på samma vis med:

Flight 1 – Hovnarrarna.

Vin1
Färgen är djupt purpurröd. Doften är söt och solvarm med en aningen kladdig karaktär av choklad och kola. Fatvanilj och körsbär samt hallon och nickelkola. Helt okej men lite endimensionell. Smaken är rund och söt med körsbär, choklad samt violpastill och lakrits. En ganska eldig eftersmak med beska och en hel del syra som lyckas balansera det ganska sötkladdigga förstaintrycket. Gott men kanske ingen kandidat för intellektuellare analyser.
2008 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz Grenache "Wallace"
Helt klart ett mycket gott vin och dessutom gjort för omedelbar njutning. Hedonistiskt är nog en bra definition och om man inte störs av en hög alkoholhalt samt ett tydligt sötaktigt inslag så smakar det här bra att dricka precis när som helst. Jag gillar det och tycker att 91 poäng känns riktiga vilket faktiskt är bland de lägre när gruppen diskuterar vinet. De som poängbedömer ligger i samma nivå eller högre. Intressant är att strykpojken Jay Miller i december 2009 nöjde sig med 90 poäng – ett betyg som inte alls känns generöst. En blandning av 80% Shiraz och resterande del Grenache.

Vin 2
Färgen är mörk och djupröd. Doften är rökig med gummi och tjära samt vedspis. Rostad fatkaraktär med nymalt mörkt kaffe och en allmänt köttig/charkig framtoning som även ger en association åt diesel till. Nja, inte är det frukten som dominerar i doften. Smaken slår an på samma ton som doften och den rostade karaktären dominerar totalt med kaffe, tjära och fat. Kryddor, violpastill och lakrits med en lång, varm och aningen eldig men mycket ren eftersmak.
2005 Mitolo, Barossa Valley - Shiraz "Reiver"

Ett mycket gott vin men inte alls åt det fruktiga hållet som i föregående fall. Ett vin som mer lutar åt Cabernet och Bordeauxhållet till med sin mycket rostade och fatiga stil. Alla vet att det finns just ett Cabernetbaserat vin i uppställningen och inledningsvis går flera gissningar till just det här vinet. Jag påstår inte att vinet är förväxlingsbart med en Bordeaux men det finns en del gemensamt. Möjligen saknar jag frukten i det här vinet men det kan också vara så att den rostade och rökiga karaktären tar överhand och att frukten kommer med tiden. Hursomhelst ett läckert och kompetent vin som får 94 poäng av mig vilket inte heller det är något överbetyg gentemot övriga gruppen. Ingen uppenbar favorit i provningen men inte heller ett vin som faller ut. Bedömt av Robert Parker till 94 poäng i oktober 2006. Inte helt fel.

Vin 3
Mörk och djupt röd färg. Det doftar sötmogen frukt och ljus choklad med inslag av kaffe och vanilj. Lättrostad ton med örter och rökighet. Marsipan, grädde och en aning gummi med ett bärigt slutintryck. Ganska elegant om än sötaktig stil. Smaken domineras av bärighet så som körsbär, hallon och jordgubbar. Gräddkola, marsipan och lakrits i en lång fin, rund och balanserad eftersmak. Mycket gott.
2006 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "The Bishop"

Ett typiskt Ben Glaetzer vin i sin gräddiga och krämiga struktur. Väldigt gott och utan vassa kanter vilket gör vinet njutbart som det är. Jag gillar detta men en del i gruppen har invändningar emot den ganska rödbäriga och lite syrliga stilen. Detta är egentligen det enda vinet i hela provningen som delar våra åsikter. Jag landar på 94 poäng och det finns de som ger både mer men också mindre och mitt omdöme ligger nog ganska så mycket i mitten. Även här känns det som att Jay Miller har gjort rätt för sig när han bedömde vinet som fatprov och landade på 92-94 poäng i oktober 2007.

Vin 4
Färgen är djupt mörkröd. Doften upplevs först sluten och jordig med en aning örtighet. Sedan rostat kaffe, köttighet/charkighet och tjära med sälta som av hav samt en medicinalkaraktär i avslutningen. Ingen insmickrande doft till att börja med. Smaken är stram och en aning kärv med sälta, beska och lakrits som sedan leder mer mot värme och en aningen bränd karaktär. Lång och intensiv eftersmak. Ett robust vin som sticker ut.
2005 Mitolo, McLaren Vale - Shiraz "Savitar"

Det här är också ett vin som polariserar. En del tycker inte alls om det medan många gillar det men upplever det som en udda fågel i sammanhanget. Vinet passar min smak bra men det är först emot slutet av provningen som jag på riktigt uppskattar vinet. Det är betydligt mycket ogenerösare än övriga viner men det har en fantastisk kraft och koncentration. Det är just smaken som tilltalar mycket och jag är ganska säker på att detta blir en riktig skönhet om några år. Betyget blir först lite svajigt men tillslut måste det bli 96 poäng. Exakt samma som Parker delade ut i oktober 2006. Ett vin för källaren om man vill använda en klyscha. Tidigare smakprov här.

Vin 5
Färgen är tät och mörkt djupröd. Doften är stor och örtig med rostade aromer och en tydlig charkighet. Det doftar prickigkorv, peppar, kaffe och eldstad. Ett djuriskt drag som nästan lurar mig till Europa. En fantastiskt fin doft. Smaken är ren och frisk samt balanserad med körsbär i den långa, fina och intensiva eftersmaken - vi pratar +60 sekunder. Sedan aprikoser samt hallon och lakritsbåtar. Ett mycket gott och bra vin.
2004 Mitolo, McLaren Vale - Shiraz "G.A.M."
Återigen ett lyckat smakprov. Jag har följt det här vinet sedan 2006 och jag måste säga att det gått från klarhet till klarhet. För varje gång jag provat vinet har det blivit mer och mer balanserat samt klart europeiskt i sin stil helt utan den sötma som man kan uppleva i landets viner. Just det faktum delar återigen gruppen. Alla ger goda omdömen men en del anmärker på den något torrare stilen som avviker gentemot övriga viner i provningen. För mig ett 97 poängsvin och även om det finns de som håller med så är nog ingen högre. Återigen exakt samma betyg som Bob beslöt sig för i oktober 2005. Faktum är att jag aldrig höll med honom i början men idag är jag definitivt på den nivån. Kul. Läs om ett tidigare smakprov här.

Vin 6
Färgen är mörk, tät och närmast djupt svartröd. Doften är utvecklad med sötmognad och rostat kaffe. Örter, mynta och marsipan med mintchoklad samt exotisk fruktighet. Fetma som hudkräm och parfymerat av blommor/rosor. Underbar doft. Smaken är ren och frisk med en härlig gräddighet med hallonsylt och kolasås. Sammetslen munkänsla och en härligt lång och ren eftersmak av jordgubbar och mynta. Enormt gott.
2004 Glaetzer, Barossa Valley "Godolphin"
Återigen ett vin jag har följt under många år. Närmarebestämt sedan 2006 och sällan har detta vin gjort mig besviken. Enda problemet har varit ett antal korkskadade flaskor men annars har det varit ruskigt gott ända från början tills idag. Jag tror att det kommer att fortsätta smaka bra i många år ännu men vinet har ändrat karaktär mot det lite elegantare hållet. Detta blir flightens vinnare och det vin som flest anser godast. Riktigt gott är det. Det blir 97 mycket starka poäng som lika gärna kunde vara 98. Ett av mina mest lyckade vininköp någonsin och dessutom det vin alla kategorier som jag har druckit flest flaskor av. Jag nästan skäms över antalet konsumerade buteljer fast med tanke på prislappen har det känts som ett fynd varenda gång. Robert Parker delade i oktober 2005 ut 96-98+ poäng till det fatprov han smakade. En klok man. Detta var första årgången av vinet och sedan årgång 2006 heter vinet numera Anaperenna.

Vin 7
Färgen är mörk och tät åt det svartröda hållet till. Det doftar en aning örtigt med grön paprika och ett lätt kemiskt inslag. Vedspis, stall, källare och ett drag av oliver/tapenade. Viss sötma och rökighet samt kryddigt av kanel. En för mig inte helt övertygande doft. Smaken är varm och söt med körsbär, björnbär och svartvinbär. En viss stramhet och märkbara tanniner med ett eldigt inslag i eftersmaken. Rondör men också beska samt en förnimmelse av korinter. Ett gott vin.
2004 Mitolo, McLaren Vale - Cabernet Sauvignon "Serpico"
Även detta ett vin som hängt med ett tag och jag måste erkänna att jag gillade vinet bättre i början. Jag tycker nog att vinet är en aning endimensionellt och lite könlöst vilket för mig blir ointressant. Jag är ingen utpräglad Cabernetfantast och i den här uppställningen känner jag att vinet i sin stil tilltalar mig minst. Övriga provare gissar tillslut på att detta kan vara just Cabben och några tycker betydligt bättre om vinet än mig. Jag landar ändå på 93 poäng som är en mindre än Parkers 94 från oktober 2005. Det här vinet håller säkert länge ännu men jag är inte helt säker på att det nödvändigtvis kommer att utvecklas till det bättre.

Så var uppvärmningen avklarad och vi summerar intrycken med att alla viner är mycket bra och att prisvärdet är nästan overkligt bra. Genomsnittspriset för de första sju buteljerna är 243kr och det måste betecknas som fyndklass.

Så dags för nästa omgång:

Flight 2 - Den Kungliga!

Vin 8
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. Doften är stor och varm i stilen med korinter, rök, tjära och tydliga fat. Rostad och mörk med korv, kokosfett, mynta och svartvinbär. Blommig och jordig med gummi samt parfymerad typ mysk. Fin men oförlöst doft. Smaken är även den varm i stilen med tydlig sötfruktighet och fatvanilj. Kokos, choklad samt torkad frukt och en lång intensiv eftersmak med viss eldighet. En aningen bränd karaktär känns också mot slutet. Ett kraftpaket.
2007 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Detta handlar mycket om framtidspotential. Jag kan gissa att många skulle ha svårt för den här typen av vin och det har även några i provningsgruppen. Det är enormt mycket nya världen och mycket av allt så att säga. Ben har jämfört årgången med 2003 och vet man hur bra den har utvecklats så blir man lugn. Däremot kan jag inte påminna mig att 2003an har varit lika svulstig och bränd i stilen som 2007an är. Det var ett år med hetta och torka vilket jag kan tycka märks i vinet och helt säker på hur framtiden kommer att se ut är jag inte. Dock ett otroligt maffigt vin och det är omöjligt att inte ta till 98 poäng för den enorma koncentrationen i vinet. Mycket gott men på tok för ungt. Jay Miller delade ut 96-99 poäng till fatprovet i februari 2009 vilket känns högst relevant.

Vin 9
Färgen är mörkt blodröd och tät, dock den ljusaste av de fem. Doften är varm och örtig i stilen med tydligt rostade inslag och en härlig kryddighet som av peppar och kanel. Korv, chark och gummi. Körsbär, hallon och jordgubbar i vanilj. En snygg och prydlig doft som inte drar iväg utan lutar mer mot det eleganta hållet. Smaken är väldigt ren med svartvinbär, choklad och en aning mentol. En rondör som av grädde och därefter tjära/gummi med en viss eldighet och en enormt len men lång och intensiv eftersmak. En viss sötma kommer även mot slutet.
2006 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Det minst kraftfulla vinet av de fem i denna omgång. Enormt gott och även tillgängligt i en stil som är ganska lättbegriplig. Detta blir någras favorit i provningen och det är främst bland dem som kanske uppfattar övriga viner som en storlek för stora. Själv tycker jag om det här men jag tror att det kommer att smaka ännu godare och bättre om sådär tre till fyra år. Just nu tar de övriga vinerna överhand och då räcker inte detta riktigt till men om några år kan det bli ett helt annat resultat. Just nu en elegantare och lite slankare tolkning av Amon-Ra. Jag ger 97+ poäng som betyder att jag förväntar mig ett fantastiskt vin om några år och ett vin som då kommer att bibehålla elegansen men få en aning mer utveckling som komplement. Jay Miller blev från ett fatprov i oktober 2007 ännu mer imponerade och delade ut 97-100 poäng. Kanske får han rätt. Tidigare smakprov finns att läsa här.

Vin 10
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. En rostad, varm samt rökig doft väller ur glaset. Tjära, peppar och enrisrökt korv med en efterföljande stallighet och inslag av våta höstlöv. Choklad och mynta men i en oerhört elegant stil. Helt perfekt. Smaken är ren och frisk med en härlig kryddighet och rostad stil. Grillad ek och en djuriskhet/blodighet i en mycket lång och koncentrerad eftersmak. Smaken är oerhört intensiv med en del tanniner och härlig balans. Choklad, kaffe, gummi och örter. Mot slutet en känsla av toffee/kola. Hur gott som helst!
2005 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
En klar favorit. Ingen är oberörd av kvalitén i det här vinet. Enormt gott och bra i en stil som enkelt matchar det mesta man kan sätta upp som motstånd – oavsett ursprung. Klassiskt vin men i en rik och otroligt koncentrerad stil. Absolut högsta klass och 99 poäng är givna. Övriga som poängsätter håller samma nivå. Det intressanta är att jag för några år sedan inte alls gillade detta vinet lika mycket och de år som förlupit har gjort underverk. Läs gärna om tidigare erfarenheter här. Det som gör det hela ännu roligare är att vinet garanterat kommer att både hålla och utvecklas i många år ännu. Robert Parker var i oktober 2006 något försiktigare med sina 98 poäng.

Vin 11
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. Doften är påtagligt rökig med underbart charkiga toner och inslag av vax samt blodighet. Kanel, peppar, fikon i en varm och kryddig stil. Animalsikt, stalligt med svartvinbär. Helt felfritt och alldeles underbart gott att dofta på. Smaken är ren, koncentrerad med svartvinbär, körsbär och kryddighet som av peppar. Vanilj och rostade fat med choklad och gräddkola och en härlig värme i den mycket långa och intensiva eftersmaken. Fantastiskt gott!
2003 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Det här har alltid varit min favorit Amon-Ra och är så även denna gång. Jag är dock inte ensam om det utan detta blir gruppens favorit. En provare går så långt som att hävda att det är det bästa vin han provat. Jag kan förstå det. Det finns något som närmast kan beskrivas som felfritt över vinet och det har allt det som man förväntar sig att ett vin ska ha. Trots detta blir det ”bara” 99 poäng och enda anledningen till det är att föregående vin är lika gott fast annorlunda. En dag kommer någon av de två att få 100 poäng av mig men inte ännu. Löjligt kanske. En för odlarna svår årgång men det märks inte i vinet. Robert Parker tog ut bäringen i oktober 2004 då han från fat bedömde vinet till 96-100 poäng. Mer om tidigare smakprov finns att läsa här.

Vin 12
Färgen är klar och djupt svartröd. Doften är rökig med mynta och ”gurkburk” samt mentol och fatvanilj. Kryddig av peppar och örter. Jordgubbar, kokosfett och en avslutning mot oliver/tapenade. Mycket fin doft men också mycket Aussie. Smaken är ren och frisk med svartvinbär samt hallon och mynta. Ett rostat inslag med choklad och likörlik fruktighet. En aning sötaktig karaktär med konjaksinslag i en intensiv men balanserad och närmast oändlig eftersmak (+ 60 sekunder). Mycket gott – kanske godast av dem alla?
2002 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Något förvånande har den här årgången med ålder mynnat ut i det mest ”Australiensiska” av dem alla. Ett vin som de flesta tycker om men som inte vinner omröstningen om bästa vin. Jag tycker att vinet utvecklats en hel del sedan senast men jag kan inte minnas det som så typiskt Australiensiskt. Läs mer här. Däremot ändrar sig vinet en del under kvällen och när jag provar de sista dropparna flera timmar senare är det delvis ett annat vin med mer kraft och större djup. Under provningen slutar detta på 98 poäng från mig och det är den lite ”störiga” doften som tar ned poängen från ett ännu högre betyg men på småtimmarna är doften renare och då är ett högre betyg nära tillhands. Hursomhelst är detta mycket bra och ett kul vin att prova. Så kul att Bob i augusti 2003 kallade vinet ett "wow-wow wine!" och från fat delade ut 96-100 poäng.

Lite kort om The Wine Advocates och Amon-Ra. Tyvärr har man rört ihop det fullständigt på hemsidan. Första gången Amon-Ra gjordes var med årgång 2001 och då i två varianter. En från Barossa och en från McLaren Vale. Även 2002 blev det två varianter. Därefter har det endast gjorts en Barossaversion. Glöm det ni kan läsa om Amon-Ra hos Bob fram till och med årgång 2004. Från 2005 och framåt stämmer det men dessförinnan har man blandat ihop bedömningar av Amon-Ra med Glaetzers tidigare prestigevin (undantaget 2003) som då kort och gott hette Glaetzer Shiraz. Detta vin slutade produceras efter 2004an lanserats. Läs istället på Glaetzers hemsidan där man har ordning och reda samt även en hel del intressanta recessioner från andra kritiker att ta del av. Läs här.

Kanske kan det även vara intressant att läsa vad Rhônespecialisten Jeb Dunnuck anser? Det går då bra genom att följa länken här och här.

Avslutningsvis en fundering kring kvalitet. Vi har sedan en tid tillbaks nöjet att ha vår vän "Vinimportören" som frekvent gäst på våra provningar. Förutom att han är en trevlig prick så medför hans närvaro en fantastisk kunskapskälla men också en enorm massa rutin. Han har mött många internationella vinprofiler och förmodligen provat det mesta i vinväg som vi vanliga dödliga drömmer om att en gång få sätta tänderna i. Att höra honom berätta om det ena berömda vinet efter det andra är givetvis underhållande men det intressantaste är att höra hans omdömen om vinerna vi alla provar.

Med hans rutin blir ens egen uppfattning om kvalitet plötsligt mer värd. Man skulle kunna tänka sig att han avfärdade det ena vinet efter det andra bara för att han har så mycket mer att falla tillbaks på – men icke. Han som skulle kunna såga vinerna med trovärdighet gör inte så utan snarast underdånigt bekräftar den kvalitet vi alla känner att vinerna har. Han spar inte på poängen bara för att göra en sak av det och hävda att man inte kan jämföra en ung Australiensare med en mogen Fransman från Aristokratin utan erkänner direkt att kvalitén på det vi provar är mer än utmärkt. All heder - och jag önskar att fler kunde släppa på fördomarna samt vanföreställningarna om att man inte kan dela ut ett högt betyg åt ett ungt vin bara för att det kanske kan finnas något ännu oupptäckt gammalt vin därute som bättre förtjänar det.

Jag menar att smakar det så bra som man överhuvudtaget kan förvänta sig så finns det väl inget krut att spara på – eller hur?

Näst på tur står skogshuggarens viner.

Grillad?

Rubrikmöjligheterna känns närmast outtömliga. Två eleganta vänner, 98 x 2, Äntligen, Nu börjar det eller Två från Ben. Barossa Valley vs. McLaren Vale och även 2005 vs. 2004 hade funkat.

Grillen rengjord efter vinterförvaring. Fast vinterförvaring och vinterförvaring… Faktiskt är att den denna vinter inte ens kom in i någon förvaring utan stod ute hela säsongen. Rengjord blev den nog aldrig heller förra året så det kändes angeläget att ta ett krafttag i vårsolen. Därefter måste den naturligtvis invigas även om det är Påsk och traditionen egentligen påkallar en helt annan typ av mat. Vad dricka till grillat? Finns det några alternativ utöver Aussieshiraz? Knappast.



Inte för att jag precis har avstått från att dricka goda Aussieshirazer, utan snarast för att det är en alldeles speciell känsla att känna doften från grillkolen och sippa på en riktig marmeladbomb under tiden. Det är en synnerligen lyckad kombination och mina förväntningar skapade knappast någon illusion – nejdå, det blev ett riktigt lyckodrag.

2005 Glaetzer, Barossa Valley ”Amon-Ra Shiraz” har en närmast blåröd färg. Doften är först mycket sötfruktig med massor av vanilj och drottningsylt. Jordgubbar och hallonkräm. Kryddiga ekaromer med gräddig lakrits. Sedan mer rökiga, rostade och stalliga inslag. Rent, fräscht och blommigt med en aning cappucino och ljus choklad. Jätteläckert och okomplicerat. Precis så här ska det vara!

Smaken är stor och viskös med en härlig munkänsla. Gräddighet, lakrits, björnbär, blåbär, jordgubbssylt med vaniljtopping. Lätt fatkrydda i eftersmaken med ljus choklad och syrliga hallon som sitter i riktigt länge. Hur gott som helst. Lätt, friskt och mineralsikt samtidigt som det är sötfruktigt. En aning plommon och sviskon i konserverad form. Jättegott!

Bästa prestationen hittills. Det är fjärde gången jag provar detta vin. Aldrig har jag tyckt så mycket om det som denna kväll. Tidigare har jag upplevt vinet som för syrligt och ogint för att kännas som en vinnare. De dragen har närmast försvunnit nu. Det är mer än ett år sedan jag provade den senast. Då minns jag ett lite enklare vin och mer finlemmat. Det känns som om vinet vuxit i storlek och kraft under det dryga år som passerat sedan senast. Fortfarande friskt men det finns något som dämpar den värsta körsbärssyrligheten som jag upplevt i vinet tidigare. Det här är mycket gott. Kanske inte superkomplext eller elegant i ordets egentliga mening, men väldigt gott. Parker har alltid gett vinet höga poäng men det var först med årgång 2005 som den breda massan verkade hålla med honom. Det var många som ansåg att han prickat rätt denna gång. Jag har väl närmast tyckt tvärtom. Fast med denna butelj så kommer hoppet åter. Inte så bra som 2003an och inte riktigt heller i nivå med 2002an. Däremot tycker jag att den känns bättre än 2006an. Jag gissar att det år som passerat gjort vinet mer avrundat och det betyder att den närmar sig sina äldre bröder. Jag tror nog att även 2005an kommer att komma ikapp de äldre årgångarna men också viner från Australien behöver mognad. En som gillar vinet är en av de få Aussievänner jag verkar ha i bloggsfären. Vi har haft lite olika uppfattning om vinet tidigare men jag tror att vi kom närmare varandra denna kväll. Läs gärna vad Winepunker tycker här. Mina Viner tycker att 96 poäng blir bra. Bob satte för övrigt 98 poäng.

2004 Mitolo, McLaren Vale ”Savitar Shiraz” har en mörkare och rödare färg men är också tätare än det yngre vinet. Doften är först något knuten. Mer mörk och dov ton med klarare drag av viltkött och blodighet. Rostade fat, tjära, hav och sälta. Mörkfruktigt med katrinplommon och blåbär. Kaffe. Fikon, Portvin, mörk choklad och lite Provensalsk kryddighet. Animalsikt och svettigt omklädningsrum mot slutet, nästan gödselstack. Komplexare, mer Europeisk och mindre pang på rödbetan gentemot Amon-Ra. Fast lustigt nog även mer mynta och mentol.

Smaken är direkt påtagligt mörkare än det föregående vinet. Mer lakrits, choklad, torkad frukt och en mycket påtagligare pepprighet med gummi och fatbeska i eftersmaken. Mer Europa även i smaken, mer norra Rhône och mer Hermitage i synnerhet. Riktigt, riktigt gott. Eftersmaken sitter i länge och den har mer blåbär, mer plommon och betydligt mera choklad samt kaffe i sig än sin Barossa kusin. Faktiskt också godare. Kryddigt och typiskt Ben Glaetzer gräddigt på en och samma gång. Wow!

Vilket underbart vin detta har blivit. Det är ett år sedan jag provade vinet senast. Dessförinnan var det nästan två och ett halvt år. Då var vinet betydligt mera Australien, med fat och vaniljsötma. Det har däremot aldrig varit vulgärt. Ett mer stramt och europeiskt vin i sin stil med den typiska kryddighet man kan känna i vinerna från Hermitage. Den ytterligare tiden på flaska har verkligen gynnat vinet. Parkers höga 98 poäng från oktober 2005 har inte riktigt känts inom räckhåll tidigare. Denna kväll sitter de där - nästan. Visst är detta 97 poäng men den sista pinnen för att nå de 98 hittar jag ännu inte. Jag skulle inte alls bli förvånad om den kommer så småningom. Ytterliggare lite mognad så kommer det här säkert att kännas som ett närmast perfekt vin. Jättegott.

Ben Glaetzer är väl knappast obekant för den svenska vinentusiastskaran. Förutom att göra vin åt sig själv tillsammans med sin far, har han även hjälpt Frank Mitolo med vinmakandet. Jag väljer den lätta lösningen och stjäl med stolthet Robert Parkers beskrivning från 2005 då Ben tog en plats på hans lista över årets vinprofiler:

“When I look at the winemaker behind some of my favorite Australian wines, the name Ben Glaetzer seems to come up frequently. From a winemaking family dating back to the late 19th century, he has shown an exquisite talent for accessing fabulous vineyards and turning out world class wines from old vine Shiraz and Grenache. His Amon Ra is one of the great new wines of Australia, made with power as well as elegance He has also produced compelling wines under his own winery name, Glaetzer, and under the Mitolo label. This is a serious talent who has exploded on the wine scene with a brilliant array of wines.”

För den oinvigde kan jag starkt rekommendera allt som Ben Glaetzer varit delaktig i. Hittills har alla bekantskaper jag gjort med hans viner varit positiva.

Ska man rent allmänt försöka sig på en beskrivning av kvällens två viner så har det nog mindre med Ben att göra än med vinets ursprung. Barossa Valley känns oftast mer Australien än McLaren Vale. Det senare distriktet ger i min smak mer kyliga viner och kanske lite elegantare stil, med en mer Europisk touche. Prova gärna själv ; )

Mer om tidigare Ben Glaetzer viner här och här.

Kungen och jag!

Under en semesterresa till Toscana 2002 besökte vi Biondi-Santi. En klassisk producent och på förhand kändes det som det kanske skulle bli svårt att få till ett personligt besök. Märkligt nog brukar många gånger just de mest kända och prestigefulla producenterna också vara de mest gästvänliga. Så även denna gång. Visst var vi välkomna. Efter sedvanlig rundvandring och provsmakning (1997an!) så tackade vi för oss. Just då höll man på att packa en mycket flott, svart Mercedeslimousin ute på gården. Privatchauffören beredd och färdig att resa satt en parant madam i bilen. Försiktigt frågade vi vår guide om det var ägaren själv som skulle ut och åka? Jodå, visst var det Franco Biondi Santi som skulle ut och resa. Precis i det ögonblicket uppenbarade sig en lång och ståtlig gentleman i beige linnekostym som log vänligt emot oss. Vår dotter som då var dryga året gammal drog naturligtvis mannens uppmärksamhet till sig. Säga vad man vill - men barnkära är de, Italienarena – ”Bella Bambina” ni vet.

Självklart ville han krama och hålla i dottern och visst gick det bra. Försynt undrade jag om det gick för sig att ta en bild? Såklart, nickade den stilige gentlemannen. Fast inte skulle vi stå där på uppfarten utan givetvis skulle vi ta bilden inne i trädgården. Så skede och det blev naturligtvis ett kul minne att bära med sig. Efteråt fick vi en broschyr från egendomen som var mycket fin och påkostad men uppenbarligen några år gammal. På en av sidorna skriver man stolt att en av beundrarna av Biondi-Santis viner är den svenske Kungen Carl Gustav. Detta understryks dessutom av bildbevis. Självaste Kungen på bild med Franco. Därav att jag brukar skoja med vinkompisarna att det är Kungen och jag som finns på bild med Franco Biondi Santi!



Fast nu ska detta inte handla om den Svenske Kungen utan en annan gammal bekant – Kungen från Barossa Valley – Kungen över alla Gudar!

2006 Glaetzer Shiraz Amon-Ra, Barossa Valley, har en närmast svartlila färg som är mycket tät. Doften är först enormt syltig och bärig, nästan som bubbelgum. Blåbär och björnbär i en förening som drar åt det nästan vulgära till. Sedan kommer kryddig och rostad ek med en närmast köttig frukt som är påträngande. Lite identitetslöst men fullständigt hänförande. Enormt påfluget. Efterhand gummi och vitpeppar som inte alls antyder ett ursprung från nya världen utan snarast norra Rhônedalen. Lagerblad, kaffe, vit choklad, violer, malört och en jordig mineralton som känns närmast örtig och vild. Viltkött och svettigt omklädningsrum. Ju längre vinet är i kontakt med luft ju mer mörka toner utvecklas det. I början handlar det mer om hallonsyrliga aromer.

Smaken är mycket frisk men samtidigt enormt koncentrerad. Tjock, viskös - kalla det vad ni vill men typiskt Ben Glaetzer gräddig är den. Hallon i massor och en kärnighet som påminner en del om den känsla jag kan få i Italienska viner som domineras av körsbärskärnighet fast detta är friskare. Bärig och syltig men aldrig sötkladdig. Som 2002an fast ännu syrligare och närmast dominerande karaktär av tuffa syror. Tanninerna finns nog där men är i princip omöjliga att skönja. Gräddkola och kaffe med lakritslikör. Violpastill och en aning eldig eftersmak med en liten varning för medicinalton. Gott, balanserat men inte alldeles tillgängligt eller hedonistiskt.

Helheten ger mig associationer till samma vin i årgång 2005. Ett vin som jag aldrig riktigt har blivit övertygad om som ett stort vin. Lite av samma karaktär som jag hittat i Bens viner som han gör åt Mitolo. Tufft är fel ord men lite ”besvärligt” är det allt att dricka denna 2006a. Nu är ju detta vin endast 2 ½ år gammalt. Precis som 2005an var första gången jag provade den. För att jämföra med de två tidigare årgångar jag nyligen provat – 2002 och 2003 – så känns både denna och 2005an som mindre goda och njutbara. Förhoppningsvis är det ungdomen som spökar. De två föregående provade jag aldrig som lika unga viner så jag kan inte riktigt jämföra intrycken. Jag gissar att många som har lite fördomar om vinerna från Australien och Barossa Valley i synnerhet skulle kunna gilla och acceptera detta vin. Friskt, syra och balans. Inga sötkladdiga smaker även om frukten och viskositeten finns där. Jag sitter hela kvällen med en liknelse i tanken åt en dessert vi brukar göra. Till denna brukar vi köpa frysta hallon som vi sedan kokar/reducerar och sedan passerar för att endast behålla vätskan och sortera bort kärnor och fruktkött. Just så upplevs detta vin – som en hallonreduktion.

Med tanke på tidigare inlägg om detta vin och den efterföljande debatten är det knappt så jag vågar mig på en poängbedömning – fast feg är jag inte, så självklart ska jag ge ett omdöme i numeriska termer. Idag ett vin som jag sätter 95/96 poäng på. Jay Miller gick ut hårdare i oktober 2007 och satte hela 97-100 poäng som fatprov. Han tycker dessutom att det bör konsumeras mellan 2017 till 2040. Som vinet smakar idag har jag svårt att acceptera den högre nivån men om vinet utvecklas åt samma håll som 2002an och 2003an så kan jag tänka mig att det om några år inte alls är osannolikt att Millers poäng är rätt. För mig känns det dock lite svårt att skönja den nivån idag. Fast jag är ju bara en glad amatör!

Jag kungen är över alla här!

Så lyder orangutangen Kung Louie’s vision i sången "Jag vill ju va' som du" ur filmen Djungelboken. En som definitivt anser sig vara Kungen över alla är en gammal bekant från Barossa Valley – ett av de många nya ikonvinerna från Down Under. För ungefär nio månader sedan provade jag senaste buteljen som då nästan fick mig att ta till poängen för perfektion för första gången. Det var i en provning med bara viner från Ben Glaetzer och Mollydooker. Jag var nog ensam den gången att hålla vinet som favorit. Flest röster fick 2005 Mollydooker Carnival of Love som i sin speciella stil var något av det mest säregna jag provat. Min favorit blev som sagt ett annat vin. Kungen över alla Gudar – Amon-Ra!




2002 Glaetzer Shiraz Amon-Ra, Barossa Valley har en djup och nästan svartröd mycket tät men klar färg. Doften är mycket stor och först klart sötfruktig. Massor av smörkola, vanilj, vit choklad och jordgubbssylt. Rökig ton med tydlig fatkaraktär och rostade kryddiga ekaromer. Sedan kommer en parfymerad karaktär med lavendel, mysk, blommor och mynta. Peppar, grillat kött, köttsaft och grafit. Det väller ut doftaromer med hur mycket nyanser som helst. Skog, nötter och mot slutet en klart animalisk karaktär med stalltoner som fullständigt hänför mig. Ju längre vinet är i kontakt med luft ju mer nyanser finns att uppfatta i vinet. Doftresterna i flaskan dagen efter är nästan lika stora. Makalöst. Full poäng för doften.

Smaken är krämigt viskös med gräddkola och en frisk syrlighet av hallon. Just hallon går igen hela tiden. Det smakar gräddig lakrits och violpastill med lite bitter choklad samt körsbärslikör. Även smak av hederligt saftkok med drag av drottningsylt. Tanninerna är helt integrerade och allt är i balans med en känsla av ett oerhört friskt vin. Efterhand kommer mer mineralkaraktär med järn och en närmast sval fruktighet. Peppar, pikanta kryddor och enbär. Det smakar faktiskt nästan julmust (positivt). Söt kola och svartvinbärslikör i eftersmaken.

Helhetsintrycket lämnar ett mycket välgjort och balanserat vin efter sig. Det smakar inte alls så sötkladdigt som intrycket kanske ger sken av utan snarast lite för friskt och syrligt. Vinet ger ett svalt intryck med mycket parfym och kryddighet. Det som kanske kan störa en del personer är det tydliga ekfatsinslaget. Mig stör det inte alls. Vad som dock stör mig denna gång är den lite för påtagliga syrligheten som gör mig lite orolig inför framtiden. Är frukten redan på väg bort? Dessutom är eftersmaken alldeles för kort för att det ska kännas logiskt med full pott som betyg. Denna gång känns 97 kanske 98 poäng helt okej men den korta eftersmaken gör att jag egentligen inte känner mig helt bekväm med mitt höga betyg. Kanske är det mig det är fel på denna kväll?

Hursomhelst är det ett mycket bra vin och när jag läser omdömena på CellarTracker känner jag inte alls igen mig i de många negativa intrycken som omger vinet. Kan inte alls förstå att det upplevs så kontroversiellt som man får känslan av genom att läsa kommentarerna. Parker bedömde vinet som fatprov i augusti 2003 och satte då 96-100 poäng. Som jag skrivit tidigare har man helt blandat ihop omdömena i The Wine Advocate’s databas. Man har fört samman Glaetzer’s traditionella Shiraz (som inte längre görs) med vissa årgångar av Amon-Ra. Lite beklagligt. För den som är intresserad rekommenderas ett besök på Glaetzer’s hemsida där man kan hitta korrekt information. För att läsa om 2003 Amon-Ra gör det här. Där finns även länkar till andra provade Glaetzer viner samt lite bakgrundfakta om Ben och hans skapelse Amon-Ra.

Som jag även skrev förra gången fanns det tidigare en version av Amon-Ra som gjordes på druvor från McLaren Vale. Denna gjordes till och med årgång 2002. Sedan dess har Ben inte gjort någon sådan variant. De som gjordes är extremt sällsynta men i årgång 2002 gjordes det som sagt även en McLaren Vale version. En av mina favorit recensioner någonsin rör just det vinet. Ett omdöme som finns på CellarTracker och så här i Jultider vill jag varmt rekommendera er att ta del av spontaniteten och glädjen i det omdömet. Visst är det lite grabbigt - men kul! Följ länken här så förstår ni säkert vilken av notiserna det gäller. En ledtråd är att det snart är Julafton!

En högtidsdag!

Onsdagen den 15:e oktober är inte bara dagen det släpps en massa vin från Bordeaux på vårt Systembolag, det är även min födelsedag. Känns lite kul att monopolet uppmärksammar den så till den milda grad att man lanserar de så hett eftertraktade vinerna från detta klassiska distrikt. Fast egentligen hjälper det inte mig ett dugg. Samma rutiner (eller avsaknad av rutiner) gäller lika för mig som alla andra. Inte har jag någon fördel av att fylla år denna dag. Just till denna lansering kunde jag inte själv delta i lotteriet utan fick ta hjälp av två medhjälpare. Kunde inte helt avstå ett försök att få tag på några förmodade framtida klassiker. Hustrun skickad till en butik, en kollega till en annan. Blandad framgång får jag förmoda och man vet nog inte hur det egentligen gått innan man har buteljerna i handen. Men trots denna ovisshet måste ju högtidsdagen firas med vin – och vem behöver fira dagen med strama Bordeauxer när man kan få sällskap under kvällen av kungen över alla gudar!

Amon-Ra är Ben Glaetzers eget vin och skapelse. Första årgången gjordes 2001. Namnet betyder kungen över alla gudar och templet känt som Karnak lär ha varit det första att plantera en egen vingård. Ögat på etiketten är Horus allseende öga och symboliserar beskydd. Ögat representerar en figur med sex delar som ska liknas vid de sex sinnena – känsla, smak, hörsel, tanke, syn och doft. Ben skapade Amon-Ra för att tilltala samtliga dessa sinnen. Vinet görs av 100% Shiraz från Ebenezer sektorn i norra Barossa Valley. Åldern på stockarna är mellan 98-110år (2003an) och man konstbevattnar inte.

Årgång 2003 har lagrats i 14 månader på ek varav 20% är av amerikanskt och 80% av franskt ursprung. Årgången är betraktad som mycket besvärlig med en rekordlåg skörd. Barossa Valley drabbades av ett kraftigt regn i slutet på februari som påverkade 90% av odlingarna. Därefter följde en intensiv värmeperiod. Man beslöt att lämna druvorna på rankorna ända till slutet av april för att försöka maximera druvornas utveckling. Ett beslut som var lyckosamt för kvaliteten i slutprodukten – men resulterade i endast 250 lådor av Amon-Ra (3000 flaskor). Läs mer om tidigare Glaetzer vin här.

2003 Glaetzer Shiraz Amon-Ra, Barossa Valley är djupt mörkt rött och tätt i färgen.

Doften är stor med rökt kött, ved, enbär och animaliskhet. Violpastill, lakrits, peppar och kryddiga ekfat. Blyerts, kola, choklad och mineraler. Aprikospuré med björnbärssylt och lite körsbärskompott. En frisk fruktighet med hallon och mynta. Grädde och mjölkspann med kokos och en parfymerad vaxig doft med en slutkläm som drar åt svettigt omklädningsrum och faktiskt gödsel till. Tror ni jag gillar doften? Oh yes! Det här är precis så underbart gott att dofta på som så många andra lyckade viner från detta underbara vinland!

Smaken är tjockt koncentrerad med syltig frukt och en eldig eftersmak – mums! Violpastill som Läkerols halstabletter och aprikospuré. Helt integrerade tanniner med balanserad syra. Mycket harmoniskt. Mörka körsbär med en gräddkola och chokladpralin. Hallon, plommon och te. Även en smak av tuggtobak. I avslutet underbart kryddiga ekfat. Mycket gott!

Detta är ett vin helt i min stil. Mycket stämmer. Vinet har utvecklats en hel del sedan senaste smakprovet för två år sedan. Då var smaken mer ”mustig” och rå fast på ett trevlig sätt. Doften är bättre nu men smaken hade gärna fått haft mer av sin karaktär kvar från senaste buteljen. Då hade det varit farligt nära perfektion för mig – nu slutar det med 97/98 Mina Vinare poäng. Parker satte 96-100 poäng som fatprov i oktober 2004.

Detta var kungen över alla gudar. Drottningen över alla gudinnor då? Jag hoppas få möta henne nästa fredag. 2001 års utgåva av skogens drottning alltså!

PS. The Wine Advocate har fullständigt rört ihop sina noteringar för Amon-Ra. Man har bladat ihop dem med Glaetzer Shiraz. För att få korrekt information rekommenderas Glaetzers egen hemsida. De har koll. Även en Amon-Ra med McLaren Vale som ursprung gjordes 2001 och 2002 men dessa är extremt ovanliga. DS

Glaetzer vs. Yalumba

Ja, då var det dags för nästa utmaning. Nu känns det inte längre som tungvikt utan mer som mellanvikt eftersom alkoholhalten sjunker till ”låga” 14,5%. Nu när semestern närmar sig sitt slut och vädret ute känns som värsta höststen med riktigt ruskväder blev det inte så svårt att intala sig att två Barossa Shirazer skulle sitta fint som sällskap under kvällen. Fattas bara att tända eld i öppna spisen så hade nästan den skånska julstämningen infunnit sig.

Nu är det kanske så att den som varit observant och noterat att det står en flaska 2006 Amon-Ra på bilden bland övriga aussiefullblod, undrar när den ska provas? Då kan jag meddela att jag köpt vad jag behöver och därför sonika låter bli att testa en flaska eftersom jag redan är frälst. Har köpt och provat Amon-Ra från 2002 och framåt och med undantag för 2005 har jag aldrig tvivlat eller blivit besviken. Ett supervin. Provade några droppar av 2006an i ett samanhang och det räcker för att göra mig lugn och nöjd med mitt inköp. Av övriga flaskor så inköptes endast en av varje för en snabb bedömning och ikväll var det således dags för match nummer två.

Att matcha Glaetzers, 2006 Anaperenna mot Yalumbas, 2003 The Octavius kanske känns lite konstigt med tanke på statusnivån i hierarkin hos de bägge producenterna. The Octavius är ju Yalumbas prestige Shiraz och kostar i Sverige 595kr att jämföra med Anaperenna som ligger som nummer två i Glaetzers hierarki och dessutom innehåller en del Cabernet Sauvignon (25% i årgång 2006). Den kostar ”endast” 299kr på vårt monopol. Den förstnämnda har Parker gett hela 97 poäng och Jay Miller har gett 2006 Anaperenna 94-97 poäng från fatprov. Det borde ju rimligtvis möjliggöra en utmaning de bägge vinerna emellan.

Nu skulle det emellertid visa sig att de två vinerna inte hade mycket mer gemensamt än sitt Australiensiska ursprung.

2006 Anaperenna lanserades första gången med årgång 2004 men då under namnet Godolphin. Tydligen fick man ändra namnet efter en varumärkesdispyt och då föll valet på Anaperenna. Jag har provat både 2005 och 2004 Godolphin och 2005an var inget kul den enda gång jag provat vinet. Undrar faktiskt om det kan ha varit defekt? Det var fler än jag som tyckte det var tveksamt den gången. 2004an däremot är världsklass. Tillhör mina favoritviner och jag har druckit många flaskor av denna och har ännu fler kvar. Ett av de i särklass bästa vinerna i förhållande pris/kvalitet. Fick hela 96-98 poäng av Parker som fatprov och det tycker jag är helt i sin ordning. Jag kommer att rapportera om den vid ett senare tillfälle. Skulle då denna 2006a locka fram samma eforiska känsla som 2004an?

Ben Glaetzer är bokstavligt talat född till att bli vinmakare. Hans far Colin Glaetzer anses som Barossa Valleys ”grand old man”. Redan vid 14års ålder assisterade Ben pappa Colin i vingården trots att han enligt lag inte fick smaka på drycken förrän han fyllt 18år.

Så här säger Robert Parker om Ben:

” When I look at the winemaker behind some of my favorite Australian wines, the name Ben Glaetzer seems to come up frequently. From a winemaking family dating back to the late 19th century, he has shown an exquisite talent for accessing fabulous vineyards and turning out world-class wines from old vine Shiraz and Grenache. His Amon-Ra is one of the great new wines of Australia, made with power as well as elegance. He has also produced compelling wines under his own winery name, Glaetzer, and under the Mitolo label. This is a serious talent who has exploded on the wine scene with a brilliant array of wines”

2006 Anaperenna är tätt och mörkt rödlila i glaset. Doften är inte helt oväntat söt och varm och följer någon slags Ben Glaetzer schablon. Choklad och grädde med vanilj på den syltiga jordgubbsfrukten. Björnbär och körsbärslikör med lite svartvinbär på toppen. Förutom den syltiga frukten och omisskännliga doften av fat finns det även mer subtila drag av grillat viltkött och rökta kryddor med en parfymerad ton av viol och gummi på slutet. Även rostat kaffe kommer efter ett tag. Ja, säga vad man vill men gott doftar det här vinet. Självklart är det primärt och ungt idag men doften lovar mer än väl inför en framtid i en mörk källare. Så gott som perfekt redan idag.

Smaken följer samma aromer som doften med en ren, varm och yppig frukt. Först lite mer åt mörka hallon och jordgubbar och senare mer åt syltade körsbär och drottningsylt. Nästan marmeladlik fruktighet. Trotts denna söta frukt är syran kännbar men välbalanserad. Tanniner finns det också men de är fint integrerade. Ett visst inslag av mynta och gummi samt en stram fatbeska som stör lite på slutet. Förmodligen ungdomen som lyser igenom.

Helhetsintrycket är att detta är ett gott och redan njutbart vin med många års potential i källaren. Behöver man då rusa och köpa vinet? Jag tycker att det finns många mer spännande och personliga Australiensiska viner att satsa pengarna på. Detta är som många andra moderna Australiensiska viner och erbjuder inget unikt eller ”extra”. Det är absolut inget fel på vinet och vill man ha ett gott vin och är beredd att betala 299kr, så varför inte – men vill man testa något roligare så tycker jag till exempel att Kalleskes vin är mer pang för pengarna. Jag sätter 94/95 poäng, vilket är högt men tycker trots det att vinet saknar personlighet och charm, varför jag avvaktar vidare inköp. Dessutom är 2004 Godolphin bättre och då ser jag inget behov för min egen del av 2006 Anaperenna. Vill dock inte avråda någon från inköp - tekniskt sett är det väldigt bra och dessutom gott!

Yalumba har jag ganska stor erfarenhet av. Är nog den producent som man tidigt kommer i kontakt med när man tar sina första trevande steg in i den Australiensiska vinvärlden. De har ett enormt stort utbud av viner i alla prisklasser och ofta tycker jag att deras viner är prisvärda. Fast på senare år känns det som om Yalumbas viner ökat mer i pris än övriga aussieviner och det får mig att fundera på om den svenska importören har ett finger med i spelet?

Nå, nu ska inte detta handla om prisvärde, för ett vin för nästan 600kr kan väl aldrig vara prisvärt – eller?

Octavius är ett lite speciellt vin med tanke på vinifieringen. Förutom att man skryter med att vara Australiens äldsta familjeägda vinproducent brukar Yalumba också framhålla sitt eget tunnbinderi. Ett hantverk man är ensam om bland de Australiensiska vinproducenterna och för övrigt en av få producenter i hela världen som sköter detta själv. Unikt för Yalumba är de små 90-liters fat man använder till The Octavius. Vinet får hela 22 månader på fat. 45% av vinet lagras på nya små 90-liters fat (av Amerikanskt ursprung), 10% på nya franska ”hogsheads”, resten på tidigare använda 90-liters fat och ett år gamla fransk ek. De små amerikanska 90-liters faten består av ek som ”lagras – torkas” i åtta år före man binder dem vilket sägs göra att fatkaraktären inte blir för dominerade i det färdiga vinet.

Druvorna kommer från stockar med en ålder om 50-100 år och normalt ingår druvor från både Barossa Valley och Eden Valley men i årgång 2003 består materialet enbart av Barossa frukt eftersom man upplevde en mycket svår årgång i Eden Valley. Just årgången 2003 verkar vara ett år som alltid kommer upp som ett svårt och lite sämre år när de Australiensiska producenterna uttalar sig. Tror det är ett ”dåligt” år ur producent hänseende med låg skörd och mycket vånda i vingården. De som har lyckats verkar dock ha gjort dunderkoncentrerade och maffiga viner. Jag har provat många 2003or som varit bättre än sina motsvarigheter från bättre bedömda årgångar. Ett klart underskattat år!

The Octavius har jag provat förut - 96, 98, 99 och 01 har passerat revy i olika sammanhang och 98an har de bägge gångerna jag provat vinet varit väldigt bra och ett vin helt i min smak. Kanske tycker jag att det är ett vin som ibland blir lite av en karikatyr av Aussievin med eukalyptus och syltig frukt som gamla världen förespråkarna med rätta kan peka ut som ”för mycket” nya världen – men inte kvällens utgåva!

2003 The Octavius är djupt röd och klar men tät. Doften är alldeles fantastisk! Det var länge sedan jag skrev så mycket i mina noteringar om doften som jag gjorde i detta vin. Faktum är att helheten gör att det här vinet efter ett tag (med luftning) inte alls antyder sitt ursprung från ”Down Under”.

Först exploderar den stora doften med aromer av söt, kladdig eukalyptus. Därefter lite björnklister och nötig, bränd frukt. Fat är bara förnamnet. Rökigt med Cocos och mogen utvecklad konjak. Tobak och vedkubbe indränkt i asfalt med tjära! Choklad och en örtig, mineralig ton med inslag av gummi framträder senare. Stalligt och animaliskt. Korinter! Min fru tyckte vinet doftade ”Frankrike och sten”. Jag förstår vad hon menar. För mig kunde doften lika gärna kunna ha sitt ursprung ur ett Spanskt eller Italienskt vin. Faktum är att i en blindprovning skulle säkert gissningar på Ribera del Duero, Priorat, Toscana, Veneto och (ung) västra stranden Bordeaux komma upp. I alla fall med avseende på doften. Mycket, mycket trevlig och stor doft. Jag är helt försvarslös och ger full poäng för doften.

Smaken är mörk i sin frukt och tanninerna är först klart märkbara, försvinner dock efter ett tag i glaset. Mörk choklad, lakrits, björnbärssylt med lite dova drag av marmelad och tuggtobak. Plommon doppade i konjak med en viss örtig syrlighet som drar åt körsbär till. En anings beska men inte mer än att den går att acceptera. Svartvinbärslikör och en lång eftersmak. Jättegott! Riktigt stor, svulstig men elegant smak på samma gång. Inte alls så mycket nya världen som man skulle kunna tänka sig. Jag får samma associationer för ursprung i smaken som jag fick i doften.

Jag tror faktiskt att man i en provning av ung Bordeaux skulle kunna bli lurad om detta vin sattes in blint. Kan tänka mig att stor, modern lite svulstig Bordeaux från ett varmt år kan smaka och dofta som detta vin. Nu tänker ni att jag mist förståndet och omdömet men faktiskt är att mer internationellt androgynt vin än detta var det länge sedan jag provade. Jag köper definitivt Parkers 97 poäng och kan till och med tänka mig att höja en poäng för den underbara harmonin i vinet som växer fram under kvällen. Jättegott och kul att prova.

Frågan är då till slut – två Anaperenna eller en Octavius? Definitivt det sistnämnda. Hur gott och tekniskt korrekt 2006 Anaperenna än är så kommer det alltid att dyka upp likartade viner i framtiden. Finns ingen anledning att rusa och köpa nu, som om det vore sista chansen. 2003 Octavius känns dock som om det är ett unikum som man bör passa på att införskaffa för en framtid som provningsvin och till de där lite extra festliga tillfällena!