Ingen långbänk utan bara pang på. Godast hittills är Spanjoren (massor av ek men också söt gosig frukt med massor av komplexitet – 97p) men i långa loppet undrar jag om inte Änkans vin kommer att smaka bäst (terpentin och örtighet med en klart jordig och lätt utvecklad ton – söt koncentrerad frukt med ett elegant inslag – 97p). Collioure i all ära (sötfruktig starkvinston men också klart lovande projekt – 93/94p) men gammal är äldst. Nästa gång handlar det nog om världens mest okända supervin från södern.
Fidel Castro blir Kubas nye ledare. Samma år startar ett uppror mot det kinesiska styret i Tibet, vilket leder till att Dalai Lama tvingas fly landet. I Sverige godkänns propositionen om ATP och bärgningen av regalskeppet Vasa inleds. Störst av allt är nog att Ingemar Johansson blir världsmästare i tungviktsboxning genom sin seger mot Floyd Patterson – fast djupare spår i våra traditioner satte nog premiären av "Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul" i SVT. Året var 1959.
Helvete – var nog det lindrigaste ordet jag utbrast när tummen tryckte sönder blyinfattningen i flasköppningen och korken trycktes in 2 centimeter. Resultatet blev inte bara ett hål utan även en skvätt mycket illaluktande innehåll över toppen på korken. Fiskränns var en av aromerna (eller rättare sagt stankerna) som slog mot mig. Vad göra? Inget annat att be för än att försöka få ut korken hel och se om det fanns några möjligheter i världen att innehållet var drickbart. Problemet var att klockan bara var strax efter lunchtid och det är väl direkt inte den tiden på dygnet då man tänker sig ett smakprov av ett vin från 1959.
Jag höll på att ställa i ordning att antal vinflaskor när missödet inträffade och eftersom jag tänkt mig ett helt annat vin till kvällen blev det till att improvisera så gott det gick. Uppgiften att få ut korken rätt väg ur buteljen kändes först omöjlig. Man tager vad man haver som Kajsa Varg utryckte saken och en skruvborrdragare på lägsta hastighet, samt en lämplig skruv, löste tillslut uppgiften. Helt städat gick det dock inte till.
Ett snabbt samtal till en vinkompis och ett erbjudande av ett smakprov, resulterade vidare i att ytterliggare en flaska korkades upp och att kompisen tog med ytterliggare ett ”wild card” som uppbackning. Eftersom en halvflaska från gårdagen också väntade, blev plötsligt en lugn och vilsam planerad fredag till en ny vinfest.
1959 Château Trapaud, Saint-Émilion Grand Cru har en mycket hälsosam klarröd färg med vacker lyster och en aning tegelröd kant. Doften när väl korken är borta är urläcker. En stor doft av våt höstskog med multna löv och syltad frukt. Komplex med inslag av läder och orientalisk kryddighet med kardemumma och kanel. Jordgubbar, söta bär och karameller med inslag av fat och rökighet. Asfalt, ceder, tryffel och grafit samt teblad. Enormt förförande och fullständigt oväntat med tanke på upptakten. Nästan full pott.
Smaken är mycket ren och frisk av syrliga bär så som jordgubbar, hallon och röda körsbär. Kryddig med härligt mogen frukt och slank i stilen med silkeslena tanniner samt elegant och mycket snygg bärighet. Ett drag av tryffel, kola och knäck på samma gång. Riktigt trevlig och tilltalande både utan och med mat som ackompanjemang.
Fullständigt oväntat med tanke på starten men de få gånger jag fått vin från årgången 1959 har resultatet varit liknande. Ett alldeles för tillgängligt år med alltför fruktiga och generösa viner sa kritikerna. Ett år liknande 1982 och nu då 2009. Jag är ganska imponerad och som helhet är detta en trevligare upplevelse än den föregående 1955 Château L'Enclos. Mer frukt och betydligt mycket livfullare men också godare. Kanske också mycket mer hedonistiskt. Av kompisen får jag veta att han provat en flaska från samma källa och som öppnades under mer kontrollerade former. Den var tydligen mycket tråkigare och inte alls så bra som min. Kul men också just ett problem med gamla viner – det gäller att ha tur. Det blir hela 93 poäng och jag hade gärna druckit detta vin alla kvällar i veckan.
Som inledning på kvällen provas dock en helt annan typ av vin men också en betydligt mycket mer obskyr flaska. Ett vin utan årgång och en etikett som antyder sextiotal eller tidigt sjuttiotal. Korken är märkt V&S vilket inte korkarna på de bägge röda härtappade vinerna är (eller så går det inte längre att läsa detta på dem). Här åker korken dock ur tämligen problemfritt och helt utan missöden. Först är doften allt annat än behaglig med en viss stickig och frän odör. Väl luftad en kort stund och i glasen, så försvinner detta drag helt.
N.V Haut-Sauternes, Sauternes har en bärnstensfärg med antydan till brungrönt i kanten. Doften är söt med smörkola, knäck och choklad som första intryck. Sedan pomerans, te, marsipan, nougat och karameller samt kardemumma. Lite dammig och inte direkt stor doft men väldigt läcker. Dock växer doften kontinuerligt och blir mot slutet tämligen stor.
Smaken är sensationellt läcker med knäck, kola, örter och kanel. Choklad med karameller och brända inslag samt apelsin och nougat. Eldig eftersmak men med bra syra som komplement till den ganska söta smaken.
Helt otroligt gott med tanke på förväntningarna. Kanske inte så mångfacetterat utan istället tydliga och distinkta karaktärsdrag men absolut smällgott och hela 95 poäng som slutresultat. Halva flaskan sparas till kvällen efter och då är vinet om möjligt ännu godare!
Jag saknar helt bakgrundsinformation om vinet men är det någon som känner till det, vore det kul att få veta lite mer
Kompisens bonusflaska är närapå katastrof. Förvisso är inte förväntningarna höga men detta blir ett riktigt bottennapp. Mycket yngre men också alltför gammalt. Kanske kan det intressera de mest navelskådande vinentusiasterna men detta är inget för mig. Kanske en defekt flaska men jag tror inte så, utan det här har nog helt enkelt aldrig haft förutsättningarna att njutas.
1987 Durbacher Winzergenossenschaft, Baden "Kochberg Spätburgunder Weißherbst" har en grönorange färg med ett orent utseende. Doften är jordig med inslag av rotfrukter och höstlöv. Dammig och unken. Smaken är söt med låg syra och inslag av jordighet och salubrin.
Helkass blir betyget.
Avslutande halvflaskan från kvällen före är ett vin som börjat vakna ur törnrosasömnen. 2007 Noon, McLaren Vale "Eclipse" kommer nog att bli riktigt bra om ett par år. Ett av de bästa smakproven hittills och 95 poäng just nu. Mer om detta en annan gång och kanske då även en del andra viner från en av mina favoriter.
Alain Corcia håller till i Savigny-les-Beaune och därför kanske det känns en smula märkligt att detta ska handla om Châteauneuf-du-Pape och inte om Bourgogne. Kanske blir det inte lika konstigt när man vet att detta är en négociant som handlar med vin från hela Frankrike och inte bara från Bourgogne. Ska man tro på Robert Parker så lyckas firman bäst med sina prestationer i Rhônedalen och inte på hemmaplan. Samme man menar dessutom att firman aldrig tidigare lyckats så bra som just i årgång 2007 – kanske inget som förvånar med tanke på hur just den årgången hyllats av honom. Själv har jag inget att jämföra med.
Man buteljerar och saluför vinerna under en mängd olika etiketter och namn vilket gör det svårt att kartlägga alla varianter. Under Collection Alain Corcia eller Comte Louis de Clermont-Tonnerre saluförs vinerna från just Châteauneuf-du-Pape med familjemedlemmarnas namn, så som Cuvée Eleazar, Cuvée Herve, Cuvée Julie, Cuvée Patricia och Cuvée Raphael. Man samarbetar med de främsta producenterna och odlarna i distriktet och förutom att man noga övervakar hela processen så både vinifierar och buteljerar man under egen regi hos de olika odlarna/producenterna.
Med först årgång 2006 och sedan 2007 buteljerade man ett urval av de bästa faten under en cuvée, som tidigare bara varit tillgänglig för familjens bruk, med just namnet "Créme de la Créme" och då i mycket små mängder.
2007 Collection Alain Corcia, Châteauneuf-du-Pape "Créme de la Créme" har en klar djupröd färg. Doften är ganska stor och elegant med rostade och rökiga inslag av kryddor och örter. Läder, rått kött och sälta. Pinjeskog och lite lätt våta höstlöv samt ett allmänt jordigt intryck men också en del kaffe och mörk choklad framför den väl använda vedspisen.
Smaken är först ganska syrlig av mörka körsbär och svarta vinbär. Sedan mer tanniner och en allmän känsla av grillat kött och bränd jord med ett drag av torkad frukt. Tanninerna drar senare åt det mer sandiga hållet och en mer sammetslen känsla infinner sig. Lakrits, stramhet och en ganska svartvinbärsdriven eftersmak tar över efterhand.
Förutom att ha provat det här vinet ett par gånger tidigare har jag även provat 2007 Cuvée Eleazar och Cuvée Julie vid upprepade tillfällen. Det har alltid varit lite av en oförutsägbar upplevelse. Cuvée Eleazar har aldrig riktigt tilltalat mig medan Cuvée Julie varit både och. Däremot har "Créme de la Créme" oftast smakat väldigt bra. Förra smakprovat var en ren succé medan jag upplever den här flaskan en aning mer sluten och mer klassisk än typisk.
Jag har upplevt vinerna väldigt klassiska och i en stil som främst kan liknas vid en mix av Pégau och Vieux Télégraphe. De gånger jag riktigt gått igång på vinerna har det varit karaktären av Pégau som dominerat och de gånger jag varit mer tveksam har det varit karaktären av Vieux Télégraphe som tagit överhand. Det finns något rustikt och traditionellt över vinerna som tilltalar mig mycket men också ett drag av anonymitet som stört mig emellanåt. Så blir det även ikväll.
Jag saknar frukten och intensiteten vilket gör att jag får ett mer allmänt och anonymt intryck av vinet. Det känns som en mix av Chianti, Bordeaux och Norra Rhône vilket gör mig en aning irriterad. Jag hade velat ha mer garrigue och sötfruktiga inslag i vinet. Så blir det inte denna gång och därför tycker jag att Parkers 94+ poäng känns mer rätt än det mycket mer positiva intryck jag fått av tidigare smakprov. Ett riktigt bra vin - men inte så mycket Châteauneuf-du-Pape som jag vill ha.
Det var längesedan jag låg utslagen på Nyårsdagen och först framåt eftermiddagen funderade på om det fanns några läsk och snacksrester kvar till frukost. Sedan hämtpizza och i bästa fall en film framåt kvällen. Nej, nuförtiden vaknar man ganska pigg och fräsch men möjligtvis lite senare än vanligt. Höjdpunkten brukar vara att efter fullbordad röjning och städning, duka fram resterna från gårdagen och unna sig att njuta den första dagen på nya året. Så även denna Nyårsdag – 2012.
Kvällens vinval var ganska enkelt och närmast givet, eftersom det var den butelj jag tänkte ha som back-up till 2007 Pure. Jag var så säker på att den flaskan skulle var lika udda och konstig som de tidigare och därför tänkte jag parera debaclet med en annan druvren Grenache från 2007. Nu blev det ju tack och lov inte så utan istället visade Pure ganska omgående upp hälsotecken och då var det liksom ingen vitts att dra korken ur reserv vinet, utan istället ta ett annat alsternativ – vilket ju blev ganska lyckat. Däremot var ju redan reservbuteljen i upprätt läge och klar för avnjutning.
2007 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Chaupin" har en ganska mörk men klarröd färg. Doften är stor och inställsam med påtaglig fruktsötma och inslag av ljus choklad. Vanilj, jordgubbspaj, lakritsremmar och kola. Hallon, körsbärslikör och lavendel med massor av allmän örtighet och minerallitet. Fast mest av allt ändå nyrostat kaffe. Rökighet och lite lätt köttiga inslag men framförallt en extremt inbjudande fruktighet i doften. Förförisk och läckert orientaliskt mystisk. Felfritt!
Smaken är otroligt len och mjuk med en närmast saftlik konsistens. Mosade hallon och jordgubbar med vanilj och lakritskola i en balanserad och ganska frisk eftersmak. Koncentrerad och lång men också slank med inslag av vitchoklad samt allmän bärighet. Kryddor och lavendelkulor med ett generellt gott och okomplicerat intryck.
Hur gott som helst och helt utan den i vissa fall förkommande klumpigheten och tyngden i en del andra 2007or. Ingen hetta och absolut ingen påträngande alkohol. Mjukt och bärigt men med en enorm fruktsötma. Ska jag klaga på något så är det kanske att detta slinker ned lite väl lätt och helt utan motstånd. Lite som Grenache från Australien kan göra. Kanske inte så värst komplext utan mer rakt upp och ned gott. Jag begär inte så mycket mer än så här och om detta är ett tecken på vad 2012 lovar, så är jag mer än nöjd. Inte helt i nivå med Bob men 96/97 poäng blir det definitivt - precis som förra gången. Hoppas nu att det blir ett riktigt spännande vinår och att vi nu helt slipper snön - nu när Julen ändå snart har passerat.
Jag vet att jag inte borde och jag vet att det alldeles säkert blir fel – ändå kan jag inte låta bli. Det är som att förklara för barn att man inte ska äta godis före mat. Trots all visdom och min enorma viljestyrka samt karaktär, så gör jag det ändå. Korken åker upp och jag vågar knappast hoppas…
Egentligen skulle detta bli en årskrönika men tiden räckte inte till, så min summering av 2011 kommer efter årsskiftet istället och därför blir det till att önska alla ett Gott Slut & Gott Nytt redan nu. Den tålmodige får en summering av 2011 så småningom – men nu till något helt annat:
För några dagar sedan läste jag en post på Bulletin Board som genast pockade på min uppmärksamhet. Tvåtusensju och tidig mognad var innehållet. Vinet var ett vin jag provat en gång tidigare men det var egentligen Mäster Bobs ord om ett annat vin som fick mig att åter tro på att mirakelns tid inte är förbi.
"the famous CNDP fan and collector Park Smith did a tasting of nearly 24 CNDPs from 2007 on December 7 in NYC...all the highly rated wines,special cuvees,ETC.....everything was stunning, very rich and still very young...one bad bottle was the Olivier Hillaire Petits Pieds D'Armand, which seemed to be refermenting...2007 Deux Freres was superb, and we lucked out with the 2007 Barroche Pure...which came from the same case where I have had two refermenting and UNDRINKABLE bottles...overall,the wines were still very young and unevolved, but of extraordinary quality....sorry to hear about the Deux Freres...the mysteries of each and every bottle of wine....."
Kunde det verkligen vara sant - att 2007 Pure åter gick att dricka?
Nu ska man ju egentligen spara det göttiga till sist, fast då kan man ju inte sitta och sörpla eller ta noteringar samt sitta i timmar med snoken i glaset – nej då ska det snackas och glammas och därför var det ju ingen vitts att vänta. Dessutom är det ju bara kvällen före Nyårsafton en gång om året.
Nu är det ju svårt att döma utan en referens och därför föll valet först på en annan ren Grenache från 2007 men ångesten tog vid och istället blev det en 2009a. Inte fy skam eftersom suget att prova om denna funnits länge. Nu gjorde jag så igår men den buteljen hade på min inrådan varit öppen i ett helt dygn. Portvinskaraktären var påtaglig även om vinet var sjukligt gott. Därför var det givetvis intressant att jämföra intrycken mot en helt nyöppnad flaska. Det var med facit i hand ingen dum idé.
Doften är direkt explosiv och enormt uttrycksfull. Med tiden kommer det ännu mera och till slut sitter jag mest med ett dumt flin till ansiktsutryck. Det doftar blommor, parfym, choklad och nyrostat kaffe. Dessförinnan en blodig och enormt animalisk arom som ger ett visst rustikt intryck men som mildras med tiden. Vanilj, Kirsch, körsbärspraliner och jordgubbssylt. Kryddbasar, sviskon, katrinplommon och cederträ med inslag av tobak och cigarrlåda. Ett först reduktivt intryck lägger sig snabbt och därefter är det bara glädje och kinapuffar som dröjer sig kvar.
Vinet är först en aning spritsigt men detta släpper ganska snabbt och denna gång känns det inte som efterjäsning utan mer som kolsyra och efter bara en till två timmar (fortfarande i flaskan) försvinner detta helt. Nu framträder istället en ren och hedonistisk smak av mjölkchoklad uppblandat med fruktlikör. Syltigt, inställsamt och nästan rödbärigt men med ganska eldiga och söta drag i eftersmaken. Smörkola, sötlakrits och en aning ”mäsk” som får julölen att åter kännas aktuell. Inte helt harmoniskt men fruktansvärt personligt. Kanske inte helt perfekt i form men ett enormt stort steg framåt sedan senast. Kanske löser det sig tillslut?
Jag vet faktiskt inte hur jag summera detta - men gott är det. Det är som att vara ung och vilja bli berusad men inte gilla alkohol. Det nästan bara rinner ner och det kan tyckas farligt men faktiskt är att det mest känns härligt. Det är nog vad hedonism handlar om. Jag måste dock poängtera att jag tycker att samma vin i årgång 2005 är något helt annat. Ett mycket seriösare vin och med ett mycket större djup. Godaste smakprovet sedan maj 2009 och ett tecken på att framtiden kanske trots allt är ljus. Det blir 95 poäng. En bit kvar men kanske sitter nittioniopoängaren där en dag.
2009 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet" har en mörk och ganska tät purpurröd färg med en direkt doft som nästan golvar det föregående vinet. Det tar en halvtimme men därefter är det nästan utklassning. Garrigue i kopiösa mängder. Bränd lakrits, dammig grusväg, örter och chokladdragerade körsbärspraliner. Gummi, svett och något som utan att vilja försöka förklara det doftar ”underground” och suspekt klubbkaraktär. Helt magiskt förförande och exotiskt med tydliga drag av kryddiga och bakade fikon samt dadlar. Julbordet känns åter aktuellt. Faktum är att det nästan doftar som Clos des Papes eller till och med 2005 Pure. Full pott!
Smaken är kopiöst koncentrerad och intensiv med tydliga drag av torkad frukt. Lakrits, fikon, bittermandel och plommonpaj med massor av kanel och kardemumma. Enorm längd men också med tydliga tanniner och stramhet. Lakrits, malört, enbär och mörkrostad choklad. Cassis, nötter och ingefära. En summering skulle kunna vara att detta är vuxendricka och inte läskeblask.
Garanterat skulle inga tonåringar dricka sig berusade på detta. Nej, det kräver sin man och erfarne provare för att njuta av denna nektar. Ungt är det men också lovande. Jag tycker nästan att 2007an skall känna flåset i nacken. Vad som händer i framtiden är svårt att säga om - men någon större skillnad gentemot 2007an känner jag inte. Kanske är det yngre vinet något rödare i frukten, vilket knappast är negativt. Supergott och givna 98 poäng.
Jag hoppas det finns läsare som trots mitt blygsamma bloggande är villiga att hänga med in i 2012 och om det blir som jag vill kommer aktiviteten då att öka
Tillsist lite bra musik att avsluta året med. Ny? - nej men den fick sin nytändning med Bron och visst är det en otäckt bra låt – bäst 2011!
Far och son Viret är nog inte som alla andra. Antingen är de blindgalna eller så är de bara extremt smarta marknadsförare. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro men efter att för första gången ha mött dem i Oz och James Vinäventyr, så var jag nog ganska säker på det förstnämnda - men efter att nu ha smakat deras viner, så tänker jag att så här bra vin kan ingen göra som inte är vid sina sinnes fulla bruk.
Domaine Viretägnar sig åt kosmologisk vinodling och framställning i kommunen Saint Maurice sur Eigues (inte långt ifrån Vinsobres). Även om kommunen har rätt till appellationen Côtes du Rhône Village, så är det inget Domaine Viret använder sig av i årgång 2007 i alla fall. På etiketten står det tydligt utskrivet Vin de Table de France. De bakomliggande orsakerna till detta vill jag inte ens spekulera i men kanske använde de utomjordingar i vingården eller något annat obskyrt.
Egendomen har funnits inom släkten sedan länge men det var först under åttiotalet som tankarna på ekologisk vinodling tog sin form genom pappa Alain och efter sonen Philippes begynnande studier i slutet av samma decennium, omvandlades det hela till naturlig kosmokulturell vinodling. I slutet av nittiotalet avlutade Philippe studierna och 1999 skapade man sin "Cave Cathédrale". Därefter var det slut med att lämna skörden till kooperativet och istället började man buteljera vin under eget namn. Att man sedan år 2007 lyckades varumärkesskydda "Cosmoculture" får ju mig att fundera på om det trotsallt bara är ett PR-trick.
Vad handlar det hela då om? Ja, inte ska jag försöka förklara det i detalj men kort kan man sammanfatta det med att principerna går tillbaks till Inka och Mayakulturerna. Man menar att på vissa platser kan man dra nytta av den kosmiska energin, för att på så vis få naturliga och hälsosamma vinrankor. Fast egentligen bottnar det hela i vanliga biologiska och biodynamiska principer för att uppnå så bra viner som möjligt, utan en massa konstlade ingrepp i processen.
Även för den arkitekturiskt intresserade finns det mycket kul att ta del av och här handlar det såvitt jag förstår istället om Egyptiska influenser. Man saluför en förfärlig massa olika viner och bara att försöka får grepp om dessa är en nästan övermäktig uppgift. Frågan är ju då om allt är humbug eller om vinerna faktiskt smakar bra?
Av de viner jag har provat så är det definitivt så att jag måste svara ja på den frågan.
Denna gång handlar det om 2007 Les Collonades, ett vin gjort på en blandning av Grenache (100-åriga stockar), Mourvèdre samt Carignan som lagrats i 24 månader på en kombination av betongtankar och ekfat.
2007 Domaine Viret, Vin de Table de France "Les Colonnades"har en tät och djupt blåröd färg. Doften är väldigt "biodynamisk" om ni förstår vad jag menar. Reduktiv skulle också kunna vara en bra beskrivning men man måste ge det tid i karaff och efterhand framträder allt renare aromer så som körsbär, hallon och jordgubbar. Massor av örter och kryddor med inslag av både gödselstack och häststallar – blodigt och animalsikt är också ett intryck som kommer över mig. Jord, järn och minerallitet i allmänhet samt rostat kaffe men också en sötaktig chokladkaraktär och blommighet. Spännande och läcker men också en aning utmanande. Ju längre tiden lider framträder dock mer klassiska drag av svartvinbär och läder.
Smaken är betydligt mindre kontroversiell och mer klassisk från början. Ren, frisk och koncentrerad. Röda bär i allmänhet men också ett mycket mineraliskt utryck i form av sten och dammig grusväg. Körsbär och hallon som i kombination med mat känns enormt läskande och fruktigt men aldrig kladdigt. Läckert och uttrycksfullt och väldigt insmickrande fast på ett slankt vis. Svartvinbär och mer framträdande tanniner efterhand och utan mat känns smaken plötsligt mycket stramare och kärvare.
Det här känns som ett utpräglat matvin. Egentligen gillar jag inte det uttrycket men i detta fall är det så uppenbart. Det är som om kryddorna och det feta i maten lyfter fram den söta frukten och bärigheten i vinet men utan det komplementet, så framstår vinet som betydligt torrare och stramare. Jag vet faktiskt inte om det är bra eller dåligt. Normalt så gillar jag inte när ett vin är beroende av mat för att framträda positivt men samtidigt är vinet gott på egen hand - fast på ett annat vis
Hethetsintrycket blir positivt och det är ett seriöst vin i en stil som tilltalar mig utan att för den sakens skull golva mig. Känns som en mix av klassisk Châteauneuf-du-Pape och något från Roussillon. Att sätta betyg i form av poäng är inte självklart men sett till helheten samt det första mycket positiva intrycket till maten, så blir det nog bra med 93/94 poäng. Helt klart mer än godkänt och troligen ett vin att spara för framtiden och kanske då i första hand till den "fina middagen".
Att det handlar om seriösa viner som kommer från firman kan jag lova. Några som provat och bittert fått uppleva hur det kan gå om inte haspen är på, är Oz Clarke och James May. Roligare än så här blir det knappast och för den som vill, går det att leta sig bakåt till avsnittet före, där man introducerar egendomen. Se och njut:
Att påstå att Malmö drabbats av en värmebölja vore nog en lögn större än vad Münchhausen någonsin skulle ha drömt om att hitta på. Nej, istället har vi 12 grader, blåst och regn – ja, ungefär som en normal januaridag om man nu bortser från de senaste åren då det istället varit minus 12 grader och en halv meter snö på gator och torg. En fördel finns det dock med väderleken – den passar utmärkt för konsumtion av stora och smakrika rödviner!
Nog har det gnagt lite i bakhuvudet senaste året när det gäller vissa favoriter från 2007. Det har varit lite upp och ned beträffande upplevelserna och helt klart är att oron gjort sig påmind mellan varven, Sedan mitt ganska kritiska inlägg (eller var det ett rop på hjälp?) så har jag provat mig igenom en hel del 2007or från södra Rhône. Generellt sett har det varit lugnande besked med viner som många gånger överträffat högt ställda förväntningar. Något tveksamt vin har också passerat revy men intrycken har varit överlag mycket positiva. Efter gårdagens övertygande möte kändes det plötsligt väldigt angeläget att åter besöka två personliga favoriter som ett tag upplevdes som varannandagsvin – ena gången lysande och nästa gång rena bottennappet. Det är klart att nervositeten gjorde sig påmind när korkskruven togs fram:
2007 Domaine de Ferrand, Châteauneuf-du-Pape har en mörk men klar purpurröd färg. Doften är först lite udda med klart vegetativa inslag och en aning orena toner. Efter en stund släpper detta och en enormt sötfruktig doft tränger sig på med choklad, Kirsch, smörkola och jordgubbspaj. Sedan mandel, nötter, lakrits och gräddkola med en efterföljande karaktär av svett och rök med en tydlig kryddighet samt disktrasa parfymerad av blomster. Ganska udda och lite svårt att ta till sig men ju länge kvällen lider framträder allt i en mer harmonisk och ren stil. Faktiskt ganska läckert och omvälvande.
Smaken är först en aning spritsig med ganska syrliga inslag. Detta ger dock vika efterhand och en närmast läskeblaskig sötma tränger sig på. Hallonsoda, jordgubbstårta och tuttifruttiliknande inslag av karameller samt godis. Kirsch, lakrits och enormt solvarm frukt med en växande stramhet och balanserad syra. Renheten finns där och även saltlakritsen med karaktär av enbärsbuske men sötfruktigheten är dominerande och tar ut lite av allt det mer finlemmade. Gott men också lite påträngande.
Absolut inget för gemene man. Jag tror att om man serverade detta för 100 provare så skulle man inte få något entydigt resultat. Vissa skulle älska innehållet i buteljen medan andra skulle hata det medan övriga skulle ställa sig frågande. Alltså inte helt enkelt att sammanfatta det hela. På plats och månaderna efter hemkomst tyckte jag att detta var toppen. Mycket typiskt och mycket vin för pengarna. Idag är jag mer fundersam över framtiden. Jag gillar vinet men samtidigt ställer jag mig lite undrande till utvecklingen. Det ska tilläggas att jag köpt hälften av mina flaskor i Danmark och hälften på plats. De flaskor jag fått från Danmark har varit betydligt mer tveksamma i sin karaktär medan de från egendomen varit betydligt pålitligare. Denna butelj härstammar från Danmark. Ikväll är det absolut inget 98+ poängsvin som Robert Parker kom fram till men troligen kom inte hans smakprov heller från Danmark! Betyget blir 95 poäng som är svåra att sätta eftersom godhetsfaktorn är hög men intrycket udda. Vad månne hända i framtiden? Mer om producenten här.
2007 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Papehar en mörk och klar sammetsröd färg med blåa inslag. Doften är direkt enormt stor med mycket jordiga och mineraliska inslag så som järn och sten. Det doftar gjutjärnsgryta och rostat kaffe samt körsbärspraliner. Sedan plommon, Crème de Cassis, rök och mysk. Orientalisk kryddighet och tobak samt cigarrlåda med enormt animaliska inslag av baconsvål och välhängt kött. Parfym, blommor och förförisk som bara ett fåtal viner kan vara. Helt fantastiskt läckert och kul!
Men smaken är den stora överraskningen och tillika behållningen med sin enormt rena och komplexa framtoning. Visköst med godistoner av nickelkola och hallonpastiller. Kryddig, intensiv och sötfruktig med Kirsch, paj och en närmast likörlik koncentration. Apelsin och nougat med syltighet och Crème de Cassis i en frisk och förförisk kombination blir slutintrycket.
Gud så gott det här är. Jag är så glad och tacksam för den här upplevelsen och upprättelsen. Förra smakprovet var en katastrof och jag trodde aldrig jag skulle återhämta mig. Utan tvivel måste det ha varit något grundläggande fel med den flaskan. Det finns absolut inga likheter med kvällens upplevelse. Detta är gruvligt gott och fantastiskt njutbart. Ett annat vin gör sig påmint och det är givetvis 2005 Pure. Jag har under senaste månaderna druckit Clos des Papes årgång 2003, 2004 och 2006 och i det perspektivet framstår onekligen denna 2007a som störst och bäst tätt följt av 2006an. Kanske har de äldre knutit sig något och behöver några år för att åter blomma ut. Om det är någon producent som jag tror går in i den klasiska tunneln så är det just Clos des Papes. Som ett ungt vin smakar det oftast förföriskt gott för att efter 3-5år knyta sig en hel del och sedan efter 8-10år blomma ut i ett mycket mer komplext vin med fortsatt potential. Ikväll känns Robert Parkers 99+ poäng helt adekvata. Magiskt! Tidigare intryck här.
Rubriken kom över mig av en ren tillfällighet. Bruce Springsteen är givetvis en gammal favorit men under slutet av 90-talet tappade jag intresset. Idag måste jag nog erkänna att jag rankar hans album från 2002 som ett av de bästa. Lite sorgligt dock i dagar som dessa att lyssna på låtarna som känns aktuellare än någonsin. Han släppte det efter 11 september och med tanke på händelserna i granlandet känns det trist att återigen behöva koppla samman låtarna med förödelse och förtvivlan. Dessutom känns det ganska oväsentligt om ett vin är värt si och så många poäng i relation till den sorg och förtvivlan som många tvingas uppleva dagar som dessa. Fast utan njutning och navelskådande i vardagslunken skulle det förmodligen kännas hopplöst. Vad skulle vi annars ägna oss åt? Nej – nu måste vi snart få sol igen:
PS. Den som underskattat Clarence roll i bandet får nog tänka om. DS
Nu har jag ju redan bäddat in ett klipp med just den inledande textraden så denna gång slipper ni musikaliska referenser.
Idag är det fest i familjen - kunde också vara en passande rubrik. Sonen har firat födelsedagen med grillade hamburgare och tårta. Dryckesalternativen för släkt och vänner begränsades till folköl, bubbelvatten, läsk eller bag in box. Serverat ur karaffer blir det lite festligare och faktiskt inte alls så simpelt som många vill göra gällande. Dagens val föll på 2010 Gnarly Head, Lodi "Zinfandel Old Vine".
Ett helt okej vin som fyller sin funktion utmärkt. Syltigt och saftigt? Javisst men för den som sitter nöjd med ett inställsamt och gott vin till en hamburgare duger det gott. Fast när gästerna gott hem och stöket är undanröjt och endast barnens gudmor stannar kvar är det dags att skölja ur gommen med något mer seriöst - eller i värsta fall ännu syltigare dryck. Med viss bävan drogs korken ur flaskan och då det var ett tag sedan senast, fanns onekligen en del farhågor som först besannades men sedan kom på skam:
2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Terroir" har en ganska tät och mörkröd färg. Doften är en aning utvecklad och rökig med kryddiga inslag. Mörka bär, choklad och kola med enbärsbuske och en antydan till lakrits. Mineral och gjutjärnsgryta med drag av kirsch. Sedan alltmer kryddig och sådär lite härligt mystisk som jag oftast enbart finner i viner från distriktet ifråga. Riktigt trevlig faktisk.
Smaken gör mig genast superorolig med sin spritsighet och klart stickiga smak. Fast denna försvinner efter bara någon minut i glaset och återvänder sedan aldrig mer i kommande glas. Istället smakar det riktigt gott med en härlig sötfruktighet av solmogna bär. Kola, jordgubbar och lakritsremmar med en viss antydan till torkad frukt i den strukturerade och rena eftersmaken. Mineraler, plommon och en på något vis komplex smak som utstrålar en hel del klass. Faktiskt riktigt gott och överraskande positivt men med en viss varning för alkoholhetta i eftersmaken med stigande temperatur (serveras alltså ganska svalt för att undvika detta).
Tur och tallang (som Wilmer X sjöng) eller bara en bra flaska? Jag vet inte men mina tidiga intryck av det här vinet var väldigt positiva men sedan hade vi några mindre lyckade ögonblick och just därför känns det väldigt kul att kvällens upplevelse blev så bra igen. Jag hoppas verkligen att denna upplevelse kommer att upprepas med Juliens öriga 2007or så småningom. Det blir faktiskt 92/93 mycket trevliga poäng men med en viss bävan för att nästa flaska kanske inte alls kommer att bli en lika lyckosam upplevelse. Fast kanske är det just så det kommer att bli.
En annan födelsedagsgris är faktiskt värd att uppmärksamma. Robert Parker delar högtidsdag men min son och på Bulletin Board gick det idag att läsa om hans planer inför firandet. Lustigt nog så drack jag ett av vinerna han planerat för så sent som i måndagskväll. Under vår Bohuslänsrundtur besökte vi våra nyfunna vänner från Göteborg – C och J – och helt blint serverades bland övriga goda viner:
2007 Domaine Isabel Ferrando, Châteauneuf-du-Pape "Colombis" och det blev nog kvällens vin om man ska se till helheten. Under snabb utveckling verkar det dock vara då vi gemensamt uppfattade vinet som ganska utvecklat. Även en mycket udda och klart märklig flaska av Juliens hemkörda avnjöts (eller hur man nu ska utrycka det).
Gårdagens två 2009or få jag återkomma till men jag sattsar garanterat på Bob när det gäller ranking av de två aktuella årgångarna.
Imorgon tar allt slut om man ska tro en amerikansk domedagsprofet och hans tolkningar ur Bibeln – fan tro´t!
En annan amerikansk profet utnämnde årgång 2007 till "Vintage of a Lifetime" och det finns de som även tolkar detta som en domedagsprofetia.
Jag har väl varit kritisk mot vissa producenters prestationer men i det stora hela måste jag nog hålla med pastor Bob om att det är en magisk årgång. Kvällens vin är definitivt ett bevis på detta. Fjärde provade buteljen och bättre än någonsin:
2007 Domaine de l'Oratoire St Martin, Côtes du Rhône Villages - Cairanne “Haut-Coustias” har en djup intensiv mörk men klar färg. Doften är enorm redan ur buteljen och de animaliska inslagen är övertydliga. Höstskog, svamp, tryffel och trädbark väller ur glaset. Jordiga och murriga toner med kaffesump och metalliska aromer med en närmast förförisk komplexitet – ljuvligt. Visst finns både blåbärs och vaniljtonerna där men på ett mycket behagligt vis. Kanske även en urvriden disktrasa med fotsvett men det hör ju mer eller mindre till en druva som Mourvedre. Sedan nagellack och något mystiskt chokladlikt som får mig att hamna i Australien. Kalasfint!
Smaken är mycket ren och frisk med inslag av mörka körsbär och svartvinbärssaft. Kafferost, bitter och mörk choklad med blåbärsjuice samt en förnimmelse av vindruva och plommon med vispgrädde ur en väl använd plåttallrik. Sedan tuggtobak och lagerblad med kännbar strävhet i en lång och intensiv eftersmak med frisk syrlighet och en aning beska. Gott!
Helheten ger ett samlat intryck som får den mest prestigefulla Bordeaux att skämmas med tanke på prislappen. För mindre än 200kr får man ett vin som kanske en Bordeauxegendom bara kan drömma om i de bästa årgångar och då med en prislapp som måste multipliceras med tio.
Visst finns det bättre viner från regionen och årgången men för ett mindre framträdande AOC som Cairanne är det ändå ett bevis på vad årgången levererat. Robert Parker delar ut 94 poäng och använder delvis slitna fraser som “big time sleeper of the vintage” men även beskrivningar som “This is one of the most highly respected estates in the southern Rhone. Almost every insider speaks of l’Oratoire Saint-Martin, run by Frederic and Francois Alary, as an example of a perfectly managed, impeccably manicured vineyard as well as meticulous winemaking.” Själv landar jag på 94/95 poäng.
Konsult är ingen mindre än Philippe Cambi vilken jag hade nöjet att träffa och prata med förra helgen. Mer om detta en annan gång. Då även mer om årgång 2009 och 2010. Må gott!
PS. En lustig känsla av ungdomen infinner sig mot slutet. Minns ni sportdrycken Gatorade? Den eftersmaken infinner sig plötsligt och även om det kan synas märkligt smakar det faktiskt ganska gott. DS
PPS. Lite mysiga gitarriff att njuta av innan jorden går under…
Jag avskyr besserwissers och sådana som torrt konstaterar ”va vad det jag sa!” Fast just idag känner jag en viss tillförsiktighet att själv använda mig av uttrycket – inte för att strö salt i såret, utan snarast för att det känns ganska skönt att det inte bara tycks vara hjärnspöken. Ett tag trodde jag kanske att det var månens faser som ställde till det. Ni vet det där med fruktdagar!
I fredagskväll satt jag som vanligt och följde upp trådarna på Bulletin Board och rent instinktivt läste jag i vanlig ordning allt som rör Châteauneuf-du-Pape. Rubriken ”TNs:2005 Barroche Pure and 2005 Clos St Jean Deus Ex Machina” drog naturligtvis lite extra nyfikenhet till sig. När jag så ett par inlägg ner noterar ett svenskt bidrag ifrån en av våra vinimportörer steg pulsen en aning. När sedan Robert Parker och Harry Karis (med information direkt från källan) gav sig in i debatten blev det än intressantare. Även ett inlägg av den alltid saklige och upplyste danske entusiasten Jonny Madsen fick mig att verkligen fundera. Vad rör sig då detta om?
Nu tror jag inte att det är sista gången vi får läsa om märkliga 2007or och som en tröst för Julien tror jag inte att det bara kommer att vara hans vin som ifrågasätts – nej, jag tror att det lär dyka upp fler tveksamma 2007or från Påvens nya pallats.
För er som är prenumeranter följer en länk till originaltråden längst ned i texten och för er som inte har åtkomst till Parkers sida följer härefter ett urval intressanta inlägg från tråden att ta del av (har tagit bort länken eftersom forumet endast är för prenumeranter men för dem som har åtkomst går det bra att söka på forumet).
“I had the 2007 PURE two weeks ago, and it was a very, very strange thing to do... Initally, when poured into the decanter, I almost got the feeling that is was defective. You know when you have that reduced nose that doesn't tell you anything? This was Saturday at lunch time. So I took one glass and left the remains in the decanter until lunch on Sunday. Better, but still slow on the aromatics, while the palate got more interest from my side compared to the day before. The level in the decanter was now 50% less than from the beginning, and we forgot it until Wednesday!!! Standing in the open decanter, not covered nor chilled in the fridge or anything, it was AMAZING on Wednesday evening... It started at 80 points with a big ??? on Saturday and ended with 95/100 p ??? 4 days later. Interesting though...”
- Jörgen Lindström
--------------------
“Jorgen-I have also had enough "suspect" bottles of 2007 Pure to wonder about a retraction of my review....saw 4-5 bottles out of 18 in the CNDP tasting I did last November in Rioja that seemed as if they were refermenting...two bottles tasted stateside since were identical...I am not yet convinced...but increasingly worried that the wine has some residual sugar that has refermented after the wine was shipped from the estate...decanting for several days helps...somewhat...but if my instincts are correct,a portion of the bottling of this very special wine is spoiled...I own some and will wait until spring for a retaste...but I am worried...if Harry Karis is reading this....would love to know his experience with this bottling...of course the 2005 and 2006 Pures are among the finest CNDPs of their respective vintages....”
- Robert Parker
---------------------
“Regarding the 2007 Pure I have spoken to Julian about this and he agreed that some of the bt. are refermenting. I know he has spoken to another big winemaker in Chateauneuf who believe that these bt. will settle down and become great bt. with a little patience. I don't know if this can be Real? I have got some rebottled wines and they are great!”
- Johnny Madsen
--------------------
“Bob, I know about this. The best way to answer is giving Julien's explanation.”
"Concerning Pure 07, all is coming from a single foudre. 1/3 was unfiltered and the rest filtered. It seems that some bottles which were not filtered had a bit of activity due to the fermentation of some tenth grams of residuel sugar. I tasted a bottle beginning of the week and did an analyse on it. On the analyse, there’s no VA at all ( 0,51 ). On tasting the wine when just open had too much C02 so I shacked the bottle and put in a decanter. There was for me no bad taste at all. There’s fruit, spice and chocolate. I think that the CO2 will disappear within one year from now and that the wine will be okay. What is sure is that 2/3 of the pure 2007 are not fermenting at all"
- Harry Karis
--------------------
“Harry...thanks...that summary is what I have found...I am going to forget the bottles I have for 3-5 years...and hope for the best...like you I have had some utterly profound 2007 Pures....”
- Robert Parker
--------------------
Komihåg var ni läste det först…
Fast för att nyansera det hela så kan jag rapportera om ett antal nyligen avnjutna 2007or. En sagolikt och närmast syndigt god 2007 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape, en allt annat är oxiderad och slapp 2007 Domaine Saint-Damien, Gigondas "La Louisiane" och sist men inte minst en vansinnigt koncentrerad och lovande 2007 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet".
Att Australiensarna hyser en förkärlek till mousserande Shiraz är välkänt men att vinproducenterna i södra Rhône plötsligt skulle hänga på denna trend med årgång 2007 och druvan Grenache var oväntat. Fast nu verkar det inte ha varit en medveten strategi utan snarast ett misstag i arbetet – ungefär som i fallet med den berömde munken i Champagne!
Allvarligt talat är det inte speciellt kul det som sker. Jag ska inte starta en konspirationsteori eller ett drev - men det är något lurt med årgång 2007 och Grenache i södra Rhône.
Jag har varit medlem i Munskänkarna under ett antal år och en av de största behållningarna med detta är de fina och intressanta kurserna man kan delta i. Jag har faktiskt lyckats ta mig igenom trebetygsnivå i den teoretiska delen (men aldrig försökt mig på det praktiska). Likväl tycks inte kunskaperna om vinframställning riktigt ha fastnat utan det blev väl som i skolan att man råpluggade för att klara proven men glömde sedan snabbt det man lärt sig. Är det någon gång jag önskat att jag hade lite bättre koll på det arbete som sker för att framställa det vi entusiaster får i buteljen, så är detta just ett sådant tillfälle. Något är lurt och jag skulle vilja förstå vad det är.
Jag gick kanske till lite hårt angrepp mot stackars Julien Barrot och hans 2007 Domaine la Barroche "Cuvée Pure" i det tidigare inlägget men det är nog mest för att jag tycker att det är så synd, det som har hänt. I sanningens namn är han inte ensam om att ha gjort mig besviken och senast i lördagskväll var det så dags igen. Beslutet att korka upp en 2007 Clos des Papes fattades impulsivt då det vankades lammracks med rödvinssås till middag – en perfekt kombination kändes det som.
Hade ett barn doftat på det jag fick i glaset skulle barnet omedelbart ha utbrustit – kobajs!
Inte gödsel, inte stall, inte animalsikt utan kort och gott hederlig kodynga i absurda mängder.
Att innehållet inledningsvis dessutom såg misstänkt bubbligt ut gjorde inte saken bättre. Dessutom visade det sig tillslut finnas en hel del fällning i vinet vilket inte borde vara fallet för en 2007a. När så karaffen i söndagskväll var tom visade den på stora mängder kristaller/vinsten som envist bet sig kvar.
I lördags framförallt doftade vinet riktigt illa men smakade något bättre. Dock var det inte gott och framförallt inte som det borde smaka. Med luftning avtog problemet något men helt gav sig inte den illaluktande dyngan iväg. Beslut således att låta vinet stå i karaff till kvällen efter för att se vad som skulle hända. Visst blev det bättre men helt återhämtade sig inte doften. Smaken var dock betydligt mycket trevligare om än långtifrån sina 99 poäng från Bob och mina tidigare positiva upplevelser.
Värt att veta är att jag även upplevt en oxidationston i någon tidigare provad flaska där smaken upplevdes en aning slapp och trött. Minns vagt att jag avfärdade det hela som en dålig flaska. Nu är jag böjd att ompröva den teorin.
Ännu värre upplevelse var en flaska 2007 Domaine de Ferrand, Châteauneuf-du-Pape som i princip var odrickbar i höstas. Det bubblade och fräste ur den öppnade buteljen och det var helt klart efterjäsning som var problemet. Alldeles förfärligt vin som trots envist luftande aldrig hämtade sig. Inte ens till sås var det aktuellt att använda vinet. Även någon tidigare drucken flaska har visat på lite udda upplevelser men inte så som denna. (Det ska tilläggas att jag efter detta druckit en helt perfekt och helt felfri flaska ganska nyligen.)
Just den lite udda känslan av oxidation och obalans har jag även upplevt i 2007 Domaine Saint Préfert "Réserve Auguste Favier", de två prestigecuvéerna ifrån Domaine Saint Damien samt en ganska nyligen provad 2007 Domaine des Sénéchaux (fast i det fallet mer ilsk syra och faddhet). Inget av dessa har varit i närheten av upplevelsen av de tidigare nämnda utan ganska acceptabla men med en märkbart ”annorlunda” karaktär.
Ett vin jag gillade men bara provat en gång är 2007 Domaine de Villeneuve, Châteauneuf-du-Pape "Les Vieilles Vignes" som provades över två kvällar i höstas. Först när den öppnades och provades var det nästan som att dricka Lambrusco och jag var mycket undrande. Fast i detta fall avtog bubblorna tämligen snabbt och framförallt till kväll nummer två hade utvecklingen verkligen gått åt rätt håll.
Även några Côtes du Rhône och andra viner från området har varit lite underligga och udda.
Jag har funderat en hel del över dessa fenomen och kan inte låta bli att undra vad det beror på. Nu har jag förvisso provat ovanligt mycket viner från området och just årgång 2007 vilket rent proportionellt skulle kunna förklara fenomenet men jag tror ändå att det finns en annan förklaring. Visst har jag vid något tillfälle upplevt konstiga buteljer från området i andra årgångar men de går nog att med bred marginal räkna på ena handens fingrar.
Jag hade ganska nyligen kontakt med en av landets större vinimportörer som har några intressanta producenter i stallet. En av dessa gör en specialcuvée på Grenache som lockat mig en hel del men då jag talade med en av firmans medarbetare fick jag beskedet att trots att vinet befinner sig i landet vill man inte marknadsföra det just nu. Anledningen berodde på att man upplevde vinet lite märkligt och inte helt stabilt. På min fråga om det berodde på efterjäsning fick jag inget riktigt svar. Man gav mig beskedet att de följer utvecklingen nogsamt genom täta kontroller och smakprov. Förvisso ett mycket seriöst agerande från deras sida men samtidigt oroande eftersom det delvis bekräftar mina misstankar.
Vad beror då allt detta på?
Jag vet inte och jag välkomnar gärna teorier eller exempel på egna upplevelser ni haft.
Jag minns för ett tag sedan då en av de trogna läsarna (som alla verkar heta Johan) skrev och berättade om tråkiga erfarenheter med 2007 Domaine la Barroche "Terroir". Det han beskrev då, stämmer ohyggligt väl med vad jag nu senare har upplevt. Igår fick jag ett SMS från vännerna i Göteborg som i fredagskväll bland annat öppnat en 2007 Pure och följt den över två kvällar helt utan vetskap om mitt senaste inlägg och erfarenheter. Gissa vad som stod i det SMSet? Jodå, exakt det besked som man kunde befara.
Jag säger som de gör i ledmotivet till Ghostbusters – there’s something strange…
En fundering jag själv haft är att det hela skulle kunna bero på extremt höga sockerhalter i framförallt Grenachedruvorna år 2007. Att det på grund av detta skulle kunna uppstå problem med efterjäsning om man har otur eller om flaskorna hanterats ovarsamt.
Fast detta borde ju inte förklara de oxiderade inslagen – de borde ju snarast bero på helt andra felaktigheter i framställningen eller lagringen. Ett två/tre år ungt vin ska ju inte oxidera i flaskan på grund av ålder.
Sedan vet jag att man hos ganska många producenter tillsätter koldioxid under framställningen för att på så vis förhindra just oxidation. Hur detta sedan avlägsnas eller självmant försvinner vet jag inte men kanske är det koldioxidrester som spökar – men varför då så extremt just år 2007?
Reduktiva processer är ju en metod som även används och som jag förstår går ut på att vinet inte kommer i kontakt med syre under lagringen. I Sherry framställning (Fino) är det flor som skyddar vinet mot oxidation men hur det rent praktiskt går till vid rödvinsframställning vet jag inte. Just den karakteristiska Finodoften sägs ju beror på den reduktiva miljön. Men kan detta förklara den otäcka doften i Clos des Papes?
Jag har kommit fram till ett annat konstaterande. Samtliga avvikande flaskor har inköpts i Sverige eller Danmark. Jag köpte ganska många flaskor på plats under sommaren 2009 och tog själv hem dem. Av dessa har hittills ingen betett sig konstigt eller varit defekt (förutom Juliens hemkörda då).
Hur många gånger har ni inte läst provningsnoteringar på CellarTracker eller Bulletin Board där man ondgör sig över dåliga viner från södra Rhône som alla verkar vara ryggradslösa och slappa med för mycket alkohol och ingen frukt? Oftast bortförklaras detta med att vinet hanterats ovarsamt och blivit kokt. Nu är ju Amerika den enskilt största marknaden och är det någonstans det skulle synas i statistiken är det väl just där. Fast det verkar även vara så att distributionskanalerna där är mer tveksamma och att hanteringen kan ifrågasättas. Nu vill jag inte påstå att våra svenska eller danska importörer skulle hantera vinerna ovarsamt och inte heller tror jag att producenterna gör det men kan det ha hänt något på vägen? Kan just 2007orna vara känsligare än normalt?
Som jag skrev ovan är mina kunskaper ganska begränsade när det kommer till själva vinframställningen vilket ni måste väga in i beaktandet när ni läser texten. Den som känner sig manad får gärna fylla på med teorier eller allra helst rena fakta om vad som egentligen gäller.
En sak är dock säker – det är numera med stor nervositet jag drar korken ur en 2007a…
Vinfrälst sedan 1991 med ett ständigt växande intresse och sökande efter nya spännande vinupplevelser. Ändrade smakinriktning för ett antal år sedan och söker sedan dess konstant nya intryck av producenter och regioner. Inget ska nonchaleras på grund av fördomar eller konservatism. Ska också erkännas att ”upptäckten” av Robert Parker påverkat mig starkt!
