Härtappat och därtappat!

I Sverige infördes den obligatoriska allmänna sjukförsäkringen och samtidigt gör världens första atomubåt sin jungfrufärd. Winston Churchill avgår som brittisk premiärminister och Västtyskland utropas till självständig stat samtidigt som de allierades ockupation av Österrike upphör. Fast störst av allt är kanske att motboken avskaffas efter 40år och alla över 21år får köpa hur mycket de vill på Systembolaget. Året var 1955.

Visst får man perspektiv och kanske borde stunden högaktas mer än vad vi gör ikväll. Det är inte varje dag på året man drar korken ur en flaska vin från 1955 – inte i vårt hem i alla fall. Jag brukar hävda att gammalt vin inte är intressant bara för att det är gammalt utan det måste smaka gott dessutom – vilket alltför sällan sammanfaller enligt mina erfarenheter.

Samtidigt har jag under senare år alltmer börjat uppskatta mogna viner - inte så mycket för att de är gamla utan mer för att de utvecklade och sekundära aromerna samt smakerna alltmer tilltalar mig. Jag ska be att få återkomma i ämnet och utveckla en del tankar om detta i ett senare inlägg.

Eftersom just denna butelj uppvisar en tämligen tveksam kork som sitter betänkligt lågt i flaskan och dessutom varken egendomen eller årgången tillhör de mest prestigefulla fattas beslutet, helt utan ångest, att vinet måste provas – må det bära eller brista. Samtidigt med vetskap om att det inte är sista chansen att prova vinet känns det ganska befriande att smutta på vinet undertiden kvällens måltid lagas – helt prestigelöst faktiskt och just med avsaknad av heliga ritualer och stora förhoppningar blir resultatet över förväntan. Kvällens medelpunkt är egentligen ett helt annat vin som dessutom är vitt till färgen och hela 54år yngre.

Trots det till det yttre tveksamma utseendet sitter korken ganska hårt i flaskhalsen. Visst sitter det ett rejält lager av mögel och smutts på ovankanten och korkens färg är betänkligt mörk och infärgad. Dock är det inga problem att få ut korken ganska hel och utan en massa smulor i flaskan. Så långt allt väl och första sniffen är mycket lovande men färgen antyder att nu kan vad som helst hända.

1955 Château L'Enclos, Pomerol har en ganska ljus och tegelröd färg med dragning år orange. Doften är direkt stor och härligt utvecklad. Choklad, kola, kanel, kardemumma och läcker rökighet. Stall, läder, tryffel och övermogna jordgubbar. Örtighet samt en svag antydan till grön paprika samt medicinalton med inslag av gasbinda. Det finns ett drag av Sydafrika så som oftast i Bordeauxviner men samtidigt renare och mer nyanserat. Efter mer än sju timmar så är doften helt oförändrad och lika intensiv. Mycket imponerande och absolut läckert.

Smaken är len med inslag av mogna jordgubbar och hallon men också friska körsbär. Sammetslent men samtidigt påtaglig syra och mjuka tanniner med inslag av torkad frukt. Örter och ett visst inslag av grön paprika samt mynta. Gott men knappast intensivt – kanske läskande.

I ärlighetens namn har jag noll koll på egendomen i fråga men någon högre status har den nog aldrig haft. Enda vettiga informationen jag lyckats hitta om egendomen (utan att leta i timmar) hittade jag här.

Hur summerar man det här? Tja, som komplement till en trevlig middag med fler viner och fler maträtter hade nog intrycket blivit en aning högtidligare. Nu smakar det som vilket hederligt och moget rödvin som helst. Doften är naturligtvis läcker men smaken är sådär lagom neutral att den inte lämnar några djupa spår. Fast betänker man att innehållet faktiskt är hela 57år så framstår det plötsligt som ganska imponerande. Helt blint hade jag nog aldrig gissat på något äldre än en halvbra årgång från 80-talet. Möjligen avslöjar färgen en del men doften och smaken är imponerande ung för sin ålder. Räcker detta då för att man ska bli lyrisk och hävda att alla dessa unga Châteauneufer i källaren är en felsatsning? Nej, absolut inte men som omväxling är det ett härligt inslag i vardagen och utan perspektiv blir tillvaron alltför tråkig. Det blir 89 poäng som kanske kunde ha blivit 90/91 med en matchande köttbit till.

Mer mogna och gamla viner är att förvänta inom en inte alltför snar framtid på bloggen. Delvis då det slumpat sig så att vi provat lite äldre viner i olika sammanhang men också för att möjligheten helt oväntat uppenbarat sig via en väns bekanta. Ett stort tack till denna vän för omtanken och möjligheten att få ta del av skatten!



Kvällens huvudnummer 2009 Diatom, Santa Rita Hills "Huber Chardonnay" blir dock lite av en besvikelse. Det är tredje smakprovet i ordningen och tveklöst det minst intressanta. Första buteljen för 1 ½ år sedan var absolut i 94+ poängklass och i höstas ungefär lika bra i en blindprovning – kvällens butelj är dock mer oinspirerad även om den är korrekt. Primär i doften och en aning intetsägande i smaken men ändå lovande fast med en del betänkligheter i bakvattnet. Robert Parkers 97 poäng känns absolut inte närvarande ikväll. Det blir dock 92 poäng och hade det inte varit för det störande inslaget av jäst i doften så hade det kunnat bli ett aningen bättre betyg.

Får man som avslutning bjuda på en riktig smällkaramell och hundrapoängare i form av en tokrolig låt som vid första lyssningen på radion satte ett outplånligt avtryck…



Vad får man för 110 kronor extra?

Jo, bland annat får man 3 poäng mer av Robert Parker, massor med extra stjälkar i jäsningen och en estetiskt tilltalande vaxförsegling av korken (som dock är hopplös att öppna). Dessutom får man omdömen på CellarTracker som faktiskt tycks styrka Parkers påstående om ett bättre vin.


Jag ska erkänna att jag var lite tveksam till att skriva om 2008 Melville, Santa Rita Hills “Estate Syrah – Verna´s” eftersom jag såg framför mig hur många skulle skaka på huvudet och fnysa åt tanken att en 259 kronors Syrah från Kalifornien ens skulle kunna jämföras med ett vin från Frankrike och Rhônedalen. Jag hävdar fortfarande att det är så men jag påstår inte att just det vinet är något man ska stoppa in i källaren under tio/femton år för att sedan plocka ut en juvel. Nej, det vinet är ämnat för konsumtion nu och några år framöver men sedan tar nog det roliga slut. Mycket Syrah för pengarna är det dock.

Fast nu ska detta inlägg handla om ett vin som förmodligen väcker ännu större förfasan i vissa kretsar. Tänk ett vin för 369kr som dessutom kommer från samma land, område och producent men som tillråga på allt belönats med 98 poäng av den samme Robert Parker. Usch – eller? Fast få lär ha chansen att få veta eftersom det endast kom 36 flaskor till Sverige men kanske går det att hitta några buteljer ute i den stora och fria världen.

Trots alla fördomar eller just på grund av dessa, kan det vara nyttigt att ta reda på lite mer om vinet. Det härstammar från en speciell sektion i vingården där marken består av djup sand. I årgång 2008 lät vinmakaren Greg Brewer 80% hela klasar och stjälkar jäsa med och hela härligheten fick hålla igång i 30 dagar för att sedan vila i drygt ett år på helt neutrala och tidigare använda franska fat. Inget konstigt alls faktiskt.

För att jämföra med syskonvinet Verna’s så vinifieras det på liknande vis men det vinet görs i betydligt större volymer. Skördeuttaget är också drygt 60% högre och dessutom avstjälkas 80% av druvorna och det vilar något kortare tid på fat.

Kul då att få chansen att smaka och själv avgöra om den 110 kronor dyrare prislappen är motiverad.

2008 Melville, Santa Rita Hills “Estate Syrah – Donna's” har en djupt mörk purpurröd färg. Doften är stor och bärig med ett tilltalande parfymerat inslag. Sötfruktighet som tuttifrutti och bubbelgum. Blåbärsmuffins, vanilj och choklad samt sötlakrits. Sedan rostat kaffe med mer klassiska inslag såsom läder, peppar, stall och rök med bränt gummi samt ved och en viss charkighet. Lavendel, blommor och efter många timmar en mer framträdande minerallitet. En fin men först mycket primär doft.

Smaken är mycket ren med en hög koncentration och viskositet som nästan känns märklig. Den är ruggigt tjock med stor sälta och intensitet som ger ett lite udda intryck. Kirsch, svartvinbärssaft och plommon med ett kryddigt och pepprigt inslag i en lång och något eldig eftersmak. En antydan till mint, järn, sötlakrits och gräddkola med fatinslag samt en ganska låg syra. Gott men väldigt outvecklat.

Jag är ganska överraskad. Jag hade väntat mig en Verna’s i kubik men detta är delvis ett helt annat vin. Jag står fast vid att just Verna’s är ett lysande exempel på Syrah från nyavärlden och i en stil som inte alls känns avlägsen originalet. Parkers höga 95 poäng för det vinet ifrågasätter jag inte även om de kan kännas lättköpta. Sett för stunden kan jag tycka att det vinet levererar en fantastisk kvalitet. Däremot måste jag erkänna att 98 poäng för Donna’s känns en aning för högt. Ska man vara kritisk så finns inte alls samma Syrahkaraktär närvarande i detta vin och faktum är att ursprunget/vinstilen känns helt anonym. Kanske beror det på en viss vintrötthet från min sida men jag upplever ingen riktig själ i vinet.

Donna’s är utan tvekan ett betydligt större vin än Verna’s och det känns dessutom betydligt mer outvecklat. Godare vet jag inte om man kan säga att det är idag men min gissning är nog att det om ett par år har kört ifrån Verna’s. Det är också väldigt mycket mer spännande att prova och bitvis under kvällen visar det upp kvalitéer som får de 98 poängen att kännas inom räckhåll men tillsist får det absolut räcka med 95 poäng från mig.

Av en ren slump finns det ett relaterande inlägg att läsa hos Frankofilen här.

En Kioskvältare?

För mig som är poängdrickare och troféjägare helt utan egna smakpreferenser uppenbarade sig nyligen något som får betraktas som riktigt högvilt i Systembolagets Beställningssortiment.

Det ska erkännas med en gång att viner från USA närmast lyser med sin frånvaro i egna samlingen – endast 3,2% räknat i antalet flaskor och 3,3% i antalet sorter. Ett inte så värst imponerande facit men det har inget med avoghet att göra utan snarast handlar det om att prisnivån ofta är lite för hög gentemot förväntad kvalitet. Gott är det oftast men prisvärt knappast.

Undantag finns och när Robert Parker släppte sin senaste rapport från Central Coast i slutet av augusti fanns det mycket intressant att läsa och en hel del viner att försöka finna.

Just Syrahviner ifrån Kalifornien har alltid tillhört mina favoriter i provningssammanhang och emellanåt även ibland egna gjorda inköp. Oftast är stilen rik men också sval på en och samma gång. Det smakar inte sällan godare än originalen från norra Rhône och aromerna är oftast minst lika klassiska. Lite halvvägs mellan Rhône och Australien om man så vill. Inte så tjockt och kladdigt som Aussie men rikare än flertalet viner fån sluttningarna i norr.



När så Bob i rapporten delade ut hela 95 poäng till 2008 Melville "Syrah Estate Verna's" höjde jag allt lite på ögonbrynen. Anledningen var inte att 95 poäng som motsvarar "outstanding" på hans språk är ovanligt utan snarast för att vinet ifråga knappast varit i närheten av de höjderna tidigare. Något måste ha skett som gör att en ganska berömd kritiker som Parker vågar sticka ut hakan och dela ut poäng som mången dyrare och mer prestigefulla viner aldrig kommit nära. Vad hade han hittat som inte tidigare funnits i vinet?

Svaret finns kanske i hans beskrivning av årgången från samma rapport:

“Another challenging vintage, with harsh weather in the spring causing sporadic crop losses due to several spring frosts. Moreover, this was another year where, in order for the harvest to be a success, the producer had to wait until late October and, in some cases even late November, to get fully ripened fruit. Those who did made sensational wines, but make no mistake about it, this is a very irregular vintage. That said, the top producers who talk the talk, and walk the walk, (and assumed all the risk), have done some marvelous things in 2008. The wines are less fruit-forward than the 2009s look to be, tend to have a tightly coiled inner core of depth and fruit, and aromatically are still somewhat shut down. Even with that, my inclination is to believe that while these wines will not be terribly long-lived, they will take another year or two to reveal their true personalities.”

Det som gjorde mig än mer attraherad och sugen på ett inköp var något som alltid är viktigare än poängen – innehållet i beskrivningen av vinet:

“reveals lots of northern Rhone-like bacon fat and meaty characteristics interwoven with garrigue, sweet blackberry, and jus de viande notes.”

Jag har följt Melville ett tag och faktiskt köpt just det här vinet – helt utan stöd från Bob - när det första gången lanserades på svenska marknaden. Läs här om senaste gången årgång 2001 provades (september 2008). Därefter har det varit mer sporadiska inköp och sällan har något av vinerna hamnat i samlingen utan konsumerats tämligen omgående. Tyvärr minns jag inte vilken den senaste årgången var som jag provade men det bör ha varit 2007 eller 2006. Minns dock ett korrekt men aldrig spännande intryck. Det passerade ganska obemärkt förbi.

I ärlighetens namn hade jag inte köpt årgång 2008 om det inte vore för Parkers positiva recension. För några kan detta kanske synas märkligt men för mig fungerar det utmärkt att då och då ryckas med av Bobs entusiasm. Var det då värt så denna gång?

2008 Melville, Santa Barbara County "Syrah Estate Verna's" har en mörk men klar purpurröd färg. Doften är stor med chark, prickigkorv och nyrostade kaffebönor. Animaliskt, stalligt och ett tag nästan vulgärt av ammoniak. Jordigt, kryddigt och grillat kött med lakrits, violer och rök. Efterhand kommer en nästan medicinalkaraktär fram som påminner om gasbinda. Doften är sannerligen Syrahtypisk och om man gillar den eller inte beror nog på om man normalt föredrar Syrah framför andra druvor. Jag tycker mycket om den här doften och även om den är påträngande så är den i min smak fascinerande att sniffa på.

Smaken är ren och mjuk med en rondör och fruktighet som utstrålar balans. Sedan mer köttig med lakrits och violpastill samt en lång fin pepprig eftersmak. Minerallitet som sten och frisk fruktighet av hallon, körsbär och jordgubbar. En bra och fin syra som ger en frisk och god eftersmak. Efterhand ökar känslan av metalliskhet i smaken och även lakritsen tar överhand. Kanske tappar vinet lite för mycket i smak och koncentration ju längre kvällen lider.

Kort och gott kan man nog påstå att vinet smakar mycket gott och helhetsintrycket är väldigt positivt. Enda störmomentet är att jag tappar lite intresse för vinet efterhand och tycker kanske att det utvecklas lite för fort under kvällen. Är då Parker fel ute med sina generösa 95 poäng? Nej, jag tycker inte det.

Om man tar vinet för vad det är och njuter av det för stunden så håller det hög klass och faktum är att inte många viner från Rhône levererar större upplevelse av druvan Syrah. Förväntar man sig ett vin som ska mogna till något alldeles fantastiskt i källaren efter 20år så ska man nog avstå det här vinet. Vill man ha något gott och typiskt Syrahaktigt i glaset under de kommande 3-5åren så kan det absolut vara ett mycket bra köp. Kanske ska man också kunna acceptera en lite fruktsötare och mjukare ton, som de flesta viner från nya världen levererar, för att bli helt övertygad. Vill man ha strävhet, kärnighet och oborstade tanniner – ja, då har man kommit fel.

Gott är vinet och okomplicerat att njuta för stunden.

Hösten gjorde entré!

För första gången på länge - så knäppte jag jackan på lunchen idag - när jag var ute och gjorde lite ärenden. Kändes ganska kallt i Malmö. Trots en del regn och mulet väder har det varit varmt i luften men idag slog det om. Brukar ju betyda att rödvinssäsongen är här på allvar! Samtidigt brukar det betyda förkylningstider. Känns som det börjat klia lite extra i både näsa och halls. Synd – jag som hade stora visioner för helgens viner.



För någon vecka sedan noterade jag att Smakabra hade provat två Amerikanska Syrahviner som även jag provat och gillar. Det var 2004 Clos Mimi Petite Rousse och 2003 Ojai Vernas Vineyard. Den förstnämnda både äger jag och har provat flera gånger fast i årgång 2003. Den senare har jag provat men tyvärr äger jag inga. Av någon anledning kom jag aldrig loss att köpa några flaskor utan hann bara prova den vid tre tillfällen. Supergod och riktigt läcker är den. Blev efter lite utbyte av kommentarer med Micke väldigt sugen på att prova en Kalifornisk Syrah. Kan ju inte påstå att källaren är fylld med sådana buteljer.

Trots att jag är en Syrah/Shiraz kille så har aldrig de amerikanska vinerna blivit något jag köpt eller samlat på mig. De få gånger jag fått amerikansk Syrah i blidprovningar har jag alltid förundrats över hur rena och snygga de är – mer som sina europeiska förebilder. Varför har då aldrig samlarlusten infunnit sig?



Tror det beror på att det är lika rörigt som i Bourgogne. Man köper druvor av varandra och vinmakarna gör både eget vin och vin åt andra. Har aldrig riktigt fått grepp om läget. Dessutom gör de ofta Pinot Noir också. Vet liksom inte riktigt var man ska börja. Nej, mina försök att närma mig har ofta slutat i just bara försök. Så fort det varit något på gång så har det dykt upp viktigare angelägenheter – så som en Shiraz från Barossa eller McLaren Vale!

Överhuvudtaget USA har aldrig riktigt hittat in i min samling. Kom aldrig igång med Cabernet och idag är de på tok för dyra. Nej – den som följer inläggen hos mig kommer inte att bli bortskämd med amerikanska viner.



Kvällens val föll på 2001 Melville Winery Syrah Estate från Santa Rita Hills. Vimakare är Greg Brewer som också gör eget vin under etiketten Brewer-Clifton. Ron Melville som äger egendomen levererar druvor till flera vinproducenter i Santa Barbara. Det har han gjort under många år men fick sedan för sig att även buteljera under eget namn. Känner ni igen problembeskrivningen från ovan? Därför står det Melville på många vinetiketter utan att därför ha ett dugg med Melville Winery att göra och vise versa. Den dagen jag fattar sammanhanget – kommer kanske även lusten och viljan att köpa Syrah från Kalifornien att öka. Även om jag varken anser mig ha råd eller får tag på några Sine Qua Non viner så har ju inte Manfred Krankl precis gjort saker och ting tydligare genom att skingra dimmorna – tvärtom lägger han ut rökridåer som är omöjliga att ta sig igenom.




Nu till kvällens smak och doftupplevelse!

Färgen är klar och sammetsröd – inte lila och inte tegel – utan mittemellan. Kan inte det bli sammetsrött? Doften är väldigt mycket Syrah, gummi som nybromsade bildäck och lite underground känsla. Lakrits och violpastill med mycket rostat kaffe först och sedan en lite rökigt blodig ton. Kryddor och välhängt kött med en animalisk karaktär och stallighet på en och samma gång. Örter och mineral som känns som de kommer av mognad snarare än jordmån och druvan. Lite grillat kött och chokladig kola ton mot slutet. Det doftar en mix av Rhône och Aussieshiraz. Faktiskt tror jag även man skulle kunna gissa på en fyllig modernt gjord Pinot Noir om man fick det blint. Riktigt trevlig och skvallrar inte om någon övermognad – tvärtom. Det känns väldigt livfullt och hoppingivande. Kanske trots allt att doften är lite flyktig och viker lite väl snabbt efter en stund i glaset.

Smaken är friskt syrlig direkt med svartvinbärs inslag och körsbär. Även kryddor och en viss beska som ger ett lite örtigt slut. Aningen lakrits, viol och vingummi i slutfasen. Eftersmaken är på tok för kort för att detta ska bli speciellt minnesvärt. Lite senare kommer en aningens mineraler, jordgubbar och smörkola i smaken. Känns mer som Pinot Noir än Syrah.

Om jag ska se till helheten så är det väl inte riktigt balans i vinet. Doften är närmast identisk med mina noteringar för ett år sedan. Smaken är det bara delvis. Ungefär samma aromer men inte alls så koncentrerat. Det känns som om utvecklingen gott lite väl fort under det gångna året. Svårt att jämföra utifrån anteckningar och minnesbilder men nog hade det varit bättre att druckit detta för ett år sedan.

Prisvärt har det väl aldrig riktigt varit med Syrah från Kalifornien och det gäller även för detta vin. Priset för fyra år sedan var 299kr och det är väl ungefär på den nivån vinerna i denna kategori fortfarande ligger – trots svag dollar – undra var mellanskillnaden hamnar?

PS. Tim Spear som driver Clos Mimi verkar vara en rätt färgstark person. Han är även en aktiv medlem på Parkers Bulletin Board med inlägg och kommentarer. Läs gärna mer om honom om ni har möjligheten. Även Ojais ägare Adam Tolmach verkar vara en riktig karaktär. DS