Ledsen Bob – men min är större än din!

När Robert Parker delar ut sina etthundra poäng så brukar det ganska ofta bli en del kontroverser. Sällan är vinerna anonyma eller av sådant slag att de inte berör. Nej, oftast brukar det bli debatt men ibland råder faktiskt koncensus och de flesta är eniga om storheten som Bob upplyser oss om. Inte helt sällan är det just viner från Kalifornien som det då brukar handla om. Visst kan andra kritiker ha en avvikande uppfattning men den stora läsekretsen (som ju givetvis är patrioter som de flesta amerikaner är) brukar hålla med och ett enat lugn råder. Just ett sådant vin är hundrapoängaren som detta inlägg ska handla om. Problemet är att som sparringpartner i detta tungviktsmöte mötte jag upp med min alldeles egna hundrapoängare men från en helt annan världsdel och av sådant slag att det oftast råder oenighet – förmodligen bara på grund av okunskap och fördomar.

Denna tvekamp har under en tid vuxit fram i min tanke och då bägge vinerna har samma ålder och innehållet kommer från samma druva så kändes det som en rättvis match. Då även alkoholhalten är lika skräckinjagande i bägge buteljerna så borde inget av vinerna kunna anklagas för att vara dopad eller dra fördel av att bedöva den andre - 17% respektive 18%. Nej, sannerligen kändes det som en rättvis kamp och kanske just därför blev det ett så lyckosamt möte som ändå – som i alla tvekamper – slutade med en segrare:



2006 Alban Vineyards, Edna Valley "Reva Syrah - Alban Estate Vineyard" har en mörk och tät purpurröd färg. Doften är stor och tydligt sötfruktig med klart syltiga inslag med marsipan och mandellikör. Klister, rök med animaliska samt stalliga drag och karaktär av grillat kött med peppar. Vedspis, varma stenar, grus, sand och blommor med parfymerade och örtiga inslag av timjan, mynta och kokos. Nyrostat kaffe och en aning fatvanilj. Ritigt stor doft men också en aning "egen".

Smaken är viskös med en enorm koncentration och renhet. Rödfruktig med lakrits, vanilj och blåbärsmuffins. Hallon, choklad, mint och gräddkola men understött av fina tanniner och en komplex struktur. Svartvinbärssaft, kakaolikör och plommon i en mycket lång och intensiv eftersmak. Jättegott och väldigt inställsamt i en förförisk stil. Inte så mycket USA och Syrah som i vissa andra viner från området utan en mer Australiensisk stil.

John Alban har länge fascinerat mig men det har dröjt nästan lika länge för mig att få prova något av hans stora viner. Självklart känns det fantastiskt kul att få förmånen att prova just Reva i en årgång som belönats med 100 perfekta poäng av Bob. Första smakprovet renderade i 100 poäng även från mig och även om jag inte tyckte det var det bästa vin jag någonsin provat så tyckte jag ärligt att det var det godaste vin jag någonsin druckit. Nummer två nådde 97 poäng och nummer tre 98 pinnar. Tyvärr har inte samma känsla som i första smakprovet infunnit sig och kanske beror det på för högt ställda förväntningar eller så är det doften som stökar till det. Det finns ett orent och starkt övermoget drag i doften som jag inte helt kan förlika mig med. Jag tillhör inte dem som ohämmat hyllar Sauternes och dess botrytiserade viner utan jag störs lite av all mandel och klister i framförallt doften men även i smaken. Samma sak gäller i det här vinet. Det finns ett drag av klister och mandellikör som inte helt tilltalar mig. Det märkliga är dock att i smaken finns det inget alls som antyder släktskap med doften utan allt är rent och närmast perfekt gott. Det gör ändå tillsammans att det återigen räcker med 97/98 poäng som givetvis är mycket höga men som ändå gör mig lite osäker.

Förmodligen lossnar det men något gnager i bakhuvudet och gör mig en aning nervös i stil med en del upplevelser från 2007 och ett betydligt mer närliggande distrikt i Frankrike. Jag kan inte låta bli att fundera på en del mystiska och tveksamma viner från just den årgången. Amarone ska komma från Veneto och inte från Châteauneuf-du-Pape eller Kalifornien.

Jag hade tänkt mig ett längre inlägg om John Alban men istället rekommenderar jag ett besök hos Frankofilen som på ett föredömligt vis beskrivit producenten här. Det enda jag vill tillägga är att myten säger att John Alban tänkt sig en karriär som läkare men att ett glas Viognier ändrade på allt och istället förde in honom på vinodlingsbanan. Dessutom kan det vara värt att veta att en annan kultfigur i Kalifornien under många år hämtat sin frukt från Albans vinodlingar. Innan Manfred Krankl hade sina egna odlingar brukade han göra sina främsta Sine Qua Non viner på druvor inköpta från just John Alban. Kanske ingen slump att John numera belönas med betydligt högre betyg från Bob?

2006 Greenock Creek, Barossa Valley "Seven Acre Shiraz" har en mycket tät och mörkt svartröd färg. Doften växer efterhand fram i en enormt mineralisk och elegant sval ton. Gjutjärn, sten, mynt, rostig plåtburk och nyrostat kaffe med körsbärsdragerade chokladpraliner i drottningsylt. Aprikoser, blommor, gräddkola samt viol. Gummi, rök, viltkött samt svett och tjära på nylagd asfalt. En helt magisk och mystisk doft men som behöver tid för att komma loss. Inte helt olik Clos des Papes när den är som bäst.

Smaken är tokkoncentrerad och viskös med en gräddig och krämig struktur fast aldrig åt det kladdiga hållet utan helt perfekt rödfruktig och ren. Hallonlikör, jordgubbssaft och inslag av sälta samt hav. Mintchoklad, Kirsch, espresso samt karameller. Väldigt lång och intensiv eftersmak i en hedonistisk men mycket ren stil. Av den i ungdomen lite eldiga alkoholen känns idag ingenting som antyder den Portvinslika nivån. Vansinnigt gott!

Jag fullkomligt älskar det här vinet. Första gången jag provade det var för två och ett halvt år sedan och direkt efter att korken dragits ur var jag väl inte direkt övertygad men efter flera timmar och faktiskt även dagar var jag säker på att det var det bästa vin jag någonsin provat. Jag hade även bestämt mig för att detta var 2009års bästa vin men då butelj nummer tre, fyra och fem under samma år inte nådde riktigt hela vägen fram, beslöt jag mig för att avvakta den framtida utvecklingen. I november 2009 bidrog jag med det här vinet i en blindprovning och den vann provningen (mot ganska prestigefulla konkurrenter) med sina 97 poäng i genomsnitt. Under 2010 höll jag fingrarna och korkskruven i styr för att först i år ha provat två flaskor. Mina samlade poängbedömningar är: 100p / 98p / 98p / 96p / 97p / 100p och så då denna flaska nummer sju? Ja, det blir ju givetvis 100 poäng igen då jag tycker att detta är perfektion i sin renaste form. Vinet är så sällsynt rent och balanserat utan något i övrigt att önska. Vad är det då som gör mig så tagen med denna dryck? Förmodligen den enormt mineraliska och komplexa doften tillsammans med den så fruktrena och sammetslena smaken i sin väldiga koncentration och längd – ett helt enkelt perfekt och sjukligt gott vin!

Synd att inte Bob själv bedömt vinet för då hade jämförelsen mellan de två känts än angelägnare. Istället är det Jay Miller som i december 2009 nöjde sig med 93 poäng. Jag vet inte vad han fick prova men garanterat hade han eller vinet en riktigt usel dag. Läs istället Parkers omtagning av årgång 1996 i juni 2009 så förstår ni bättre vad det handlar om.

Av firmans viner så är nu Seven Acre nummer tre i hierarkin efter de två Roennfeldt Road cuvéerna (då den tidigare trean Creek Block inte längre görs i kommersiell produktion). Att jag älskar firmans viner är säkert ingen nyhet för den trogne läsaren men för den som vill veta mer går det bra via länken här.

Vin kan vara kul men sällan roligare än så här – ett riktigt, riktigt stort vin!

En Idol?

Tystnaden har varit lång men det har knappast berott på TV4s fredagsunderhållning. Fast av någon märklig anledning kom skrivlusten plötsligt åter just med anledning av Idol. Juryn, den breda massan och landets auktoriteter hyllar den strömlinjeformade och perfekt anlagde Erik medan outsidern Calle är chanslös mot etablissemanget.

Själv har jag under hela resan hejat på Calle. En inte helt perfekt eller tidsenlig Idol men däremot en mycket personlig artist som berör djupare än på ytan. Kanske Erik är motsvarigheten till Asinone och Brolio - eller rent av Graillot?

Kanske är Calle en Greenock Creek - någon som berör?



Efter att ha konsumerat en förfärlig massa Chateauneuf du Pape från 2007 så känns det skönt att få tugga lite Aussiefrukt igen. För några veckor sedan hade vi en prestigeprovning med vårt nya gäng - Snoken. Provningstemat är kvalitetsbedömning och inget annat. Efter att ha hållit några vardagsprovningar var det så dags för en fredagsprovning och en så kallad ”Kvalitetssnok”. Lite dyrare viner och lite mer prestige. En klar vinnare korades med ett snittbetyg från gruppen om 97 poäng. Förra helgen fick jag nog av Södra Rhône och plockade fram ett annat vin från samma producent och njöt i fulla drag. Så ikväll var det dags för lite Rock and Roll i samma anda som Calles fantastiska Led Zeppelin tolkning och dieseltunga rök i form av ytterligare ett vin från Greenock Creek – 2006 "Alice's Shiraz".

Givetvis ett vin som inte faller alla i smaken. Lite för mycket karaktär och känsla istället för slätstruken mainstream. Calle istället för Erik så att säga…

2006 Greenock Creek, Barossa Valley "Alice's Shiraz" har en djup, tät och mörkt blodröd färg. Pigmenten stannar på glaskanten i mer än sekunder.

Doften är stor och fruktig av hallon med massor av rök, grillat kött samt djuriska inslag. Blodigt kött, bränt bildäck och skokräm. Örter, kryddor, enbär och minerallitet med stendamm samt florala inslag av rosor och violer. Komplex, spännande och sensuellt på en och samma gång. I nästa våg mer choklad, mint och kola med rostade fat samt lakrits och espresso. Superskönt och fullständigt förförande. Vad mer krävs?

Smaken är ren och harmonisk i all sin prakt. Viskös, rik och tjock med enorm tyngd av lakritskola och aprikospuré. Gräddig men frisk av apelsinskal och körsbärsfrukt. En aning fatvanilj men absolut ingen tendens till vare sig eukalyptus eller mint – bara ren och skär njutning. Värme, intensitet och harmoni. Jättegott.

Återigen känns Robert Parkers hyllningar till producenten helt befogade. För er som varit med förut behövs kanske ingen närmare introduktion men för övriga finns mer att läsa här, här, här och här. Procenten Helge, procenten? Hela 17% men det är blygsammast av alla 2006orna. Poängen då? Nja, inte bättre än Snokenvinnaren (som i min värld några gånger varit nära ”the three digit score”) men lika bra som vinet från aprikoslunden år 2005. Det känns just nu som 95/96 poäng, vilka mycket väl kan utvecklas till något större om fru Fortuna är god. Hedonistiskt så det förslår dock.

Jag hoppas på förnyad energi och lust. Massor av spännande viner att skriva om finns i bagaget. Finlemmat då? Jodå, visst slinker även det ner men då måste det fortfarande vara med känsla!

Min favorit tjej?

Självklart är det min dotter. Hustrun får ursäkta men det var länge sedan jag kallade henne för min tjej. Fast nu ska ju detta inte handla om min familj utan om vin, för i vinets värld finns det ett vin med det ganska flickiga namnet – Alice’s Shiraz.


Nu handlar det knappast om något ”tösavin” utan ett ganska stort och närmast maskulint vin från Seppeltsfield i Barossa Valley. Vinet gjorde sin debut med årgång 2000 och druvorna kommer från stockar planterade så sent som 1994 av Annabelle och Michael Waugh. De bägge grundade sin vinfirma Greenock Creek Vineyard & Cellars 1978. Man började först buteljera vin under eget namn 1988 och man fick under de första åren hjälp av gurun Chris Ringland. Idag producerar man hantverksmässiga viner i små kvantiteter. Endast rött vin och de olika vinmarkerna ger totalt åtta olika viner med en årlig volym om ca: 30 000 flaskor. För den som vill veta mer är det svårt. Mig veterligen har man ingen hemsida och den lilla information som finns att få tag i kommer främst från olika vinimportörer runt om i världen. Jag har skrivit om producenten tidigare, så läs gärna mer här och här för ytterliggare information. En som har kunskap och åsikter är Robert Parker som utrycker sig så här:

“If I had to select the number one Australian winery, it would be hard not to choose the Greenock Creek Winery, run by the humble, shy Michael and Annabelle Waugh. The quality that emerges from this estate is extraordinary. In short, these are thrilling, world-class wines that are about as compelling as wine can be.”

2004 Greenock Creek, Barossa Valley "Alice's Shiraz" Färgen är djup, tät och mörkt lilaröd. Doften är först direkt explosiv med massor av röd frukt. Hallon, körsbär och jordgubbar. Först i andra vågen kommer faten med sin karakteristiska rökighet och grillade ton. Ved, tjära och kolgrillat välhängt kött. Animalsikt, mineraliskt och charkigt med rostat kaffe och mörk bitter choklad. Lätt gräddighet med vanilj och syltburk som nästa intryck. Bondgård, tryffel, nybromsat bildäck och kryddighet med inslag av rosor och violer som avrundar det hela. Vin kan inte dofta godare än så här. Allt är på plats och komplext till tusen. Fantastiskt!

Smaken är rik och koncentrerad med en urläcker renhetskänsla. Lång och kryddig fatkaraktär med friska körsbär och mineralighet som av järn. Gräddighet och chokladighet med lätt fatkrydda och vanilj i eftersmaken. Aprikospuré, marsipan och en aning lakrits samt svartvinbärssaft i avslutet. Balanserad, harmonisk och frisk eftersmak som inte alls drar åt det sötkladdiga hållet till. Hur snyggt som helst. En aning bitterhet och malörtskänsla som växer mot slutet dock. Eftersmaken är lång men inte så den biter sig fast. Ett ganska mjukt intryck i allt det stora. Hur prydligt som helst.

Om jag ska vara kritisk så tycker jag att tidigare smakprov har gett större ”kickar”. För två år sedan handlade det om en bångstyrig och ouppfostrad vildbasse till tjej. Nu är babyfettet borta och balansen är möjligtvis mer i harmoni men någonstans lite mindre charmigt och mer korrekt. Tråkigt och förutsägbart blir det inte men lite mindre av en ”kick” är det och mer en fråga om ett mycket välgjort och balanserat vin. De två föregående smakproven för två respektive ett och ett halvt år sedan var för mig upplevelser i närheten av ren perfektion. Nu är vinet snarast så perfekt att jag blir lite besviken. Jag väntar mig en rejäl käftsmäll och så får jag då istället en öm smekning på min kind. Det senare låter ju onekligen trevligare men ibland känns det skönt att bli lite omruskad. Jag funderar länge och väl över det där med poäng. Föregående två smakprov har nästan känts som om det bara saknats en poäng till perfektion. Nu känns det som att det saknas mer. Det blir 97 poäng. The Wine Advocates Jay Miller har ju som bekant övertagit ansvaret från Bob när det gäller Australien och i sin första rapport från oktober 2007 tyckte Jay att detta vin var värt 98 poäng med följande kommentar:

“The 2004 Shiraz “Alice’s Block” received the same 28 months in used American oak. The riveting nose of smoke, asphalt, earth, truffle, blackberry, and blueberry roars from the glass. Dense, packed, and opulent, it somehow is able to concurrently exhibit finesse and elegance. Amazingly pure and long in the finish, one’s first reaction is that it cannot get any better. Remarkably, it does.”

I jämförelse med övriga årgångar av detta vin så framstår 2004an som väldigt civiliserad. Alkoholhalten är i dessa sammanhang blygsamma 15% och även om det är mycket så märks det inte alls. Jag provade ett annat vin i helgen med endast 12,5% som kändes betydligt mer obalanserat och tungt. Greenock Creek Vineyard & Cellars prestationer med årgång 2006 framstår däremot som betydligt mer skräckinjagande – men det blir en senare historia…

En käftsmäll!

Av rubriken att döma skulle man kunna tro att detta ska handla om Johan Franco Cereceda’s krönika i branschinriktade nyhetsbrevet World of Wine News (wownews.se). Men det ska det inte.

Istället ska det handla om Alice. Hur sjöng de nu igen – Smokie?

Alice, who the f**k is Alice?


Jo, det är Greenock Creeks Vineyard & Cellars minsting och yngsta vin. Lillasyster i sortimentet - både med avseende på introduktion i produktportföljen och vinrankornas ålder. Vingården planterades 1994 vilket betyder att stockarna endast hade en ålder av 11 år när de producerade frukten till 2005 Greenock Creek Alices Shiraz.

Är då detta ett mer finlemmat, elegantare och lättare vin?


Jodå, ni läser rätt. Special Late Harvest – 17,5% Vol. Huga!

Nu tänker ni: De är inte kloka de där australiensarna. Fast tänk en gång till. Det är ingalunda kutym i Australien att göra viner med så hög alkoholhalt. Inte ens i Barossa Valley. Det finns livliga debatter på diverse forum i hemlandet med avseende på denna typ av vin – varav många tyckare är tveksamt inställda. Är det så att det bara är i Australien fenomenet finns? Nejdå – den som provat Dal Forno’s Valpolicella och Amarone vet att det även i de mest traditionella områden går att göra extrema viner. Även i Chateauneuf du Pape har producenter så som Henri Bonneau, Pegau och Beaucastel lyckats producera riktigt fullmatade viner med både stor koncentration och kraft. Nu har jag aldrig fått smaka Bonneau’s viner - vilket för övrig står väldigt högt på önskelistan – så jag kan inte döma. Beaucastels ”Hommage A Jacques Perrin” är ju också ett vin som sägs dra åt ytterligheten till och Cuvée da Capo är väl inte känt för att vara en lättviktare. Nu läste jag att Thunevin funderar på att göra ett Amarone inspirerat vin från Saint Emilion – Var ska det sluta?

Önskan att göra omanipulerade viner, så som naturen och vädrets makter bestämmer och sätter förutsättningarna finns hos fler än de lite mer provocerande australiensiska vinproducenterna. Jag slutar aldrig att fascineras över denna typ av vin. Mainstream är de inte!

Det ska erkännas att det inte är helt lätt att prova detta vin. Man häller liksom inte i sig dropparna. Nej, det här är ett vin som man får sitta länge med - och njuta av. Mat överhuvudtaget är tveksamt. Visst funkar det med kraftfull mat men vinet gör sig nog bäst som det är. Samma vin i årgång 2004 ligger på min topp 10 lista över provade viner någonsin. Det vinet har en annan karaktär. Först av allt är alkoholhalten endast 15% vilket i sig gör en stor skillnad i smaken. Det är också aromatiskt mycket mer komplext och utvecklat. Nåja, får återkomma med en notering om den årgången vid ett senare tillfälle.

Det är lätt att associera till Mollydooker men det ska man inte göra. Enligt min mening handlar det här om en helt annan typ av vin. Mer naturligt, mer ”ärligt” och omanipulerat än Marquis viner. Självklart är stilen präglad av Chris Ringland som hjälpt till med vinmakandet och inspirationen genom åren. Nu tror jag i och för sig inte att Ringland längre gör vinerna men nog har hans filosofi satt djupa spår i Michael Waugh.


Greenock Creeks Vineyard & Cellars grundades 1978 i Barossa Valley. Vineriet är beläget i Seppeltsfield som ligger i västra kanten av Barossa, mellan Greenock och Marananga. Man producerar ca: 2500 – 3000 lådor per år. Första egna årgången man buteljerade var 1988. Man gör idag fem olika Shirazviner, två Cabernet Sauvignon och en Grenache. Mer information från tidigare inlägg finns här.

Det är alltid lika kul med Robert Parker’s noteringar. Nedan följer ett utdrag gällande 1995 Greenock Creek, Shiraz Seven Acre, som fick 98 poäng i juni 1998.

”I kept this wine open for a whopping five days without a trace of oxidation. I finally asked myself what in the world I was doing, and drank the rest of the bottle.

I felt I needed a seat belt when I tasted this wine. Made from only 8-year old vines, and remarkably civilized at 14.8% alcohol, this wine, which held up for almost a week without any traces of oxidation, boasts an opaque purple color, and a splendidly sweet, rich nose of blackberry liqueur, cherries, cassis, tar, and pepper. Only 25% new oak was utilized in the aging process, but that is not even discernable given the wine's extraordinary richness and purity of fruit. Layers of viscously-textured fruit cascade over the palate with precision and purity. This is a fabulous, nearly perfect Shiraz that should age effortlessly for two decades or more. This is a massive, opulently-textured, extraordinary wine.

I was absolutely astounded by the quality of the wines from Greenock Creek. Owned by Annabelle and Michael Waugh, this winery, whose winemaker is Chris Ringland. Certainly one taste of this wine will make a believer out of anybody. Sadly, much of the production is already sold in Australia. It was made from yields of less than 1.75 tons of fruit per acre.

An amazing wine!”



2005 Greenock Creek Alices Shiraz har en färg som närmast kan beskrivas som blodröd. Tät är en stark underdrift. Nästan omöjligt att se genom vinet.

Doften är enormt stor direkt efter dekantering. Konstigt nog minskar den efter hand. Detta gör mig lite konfunderad först. Jag har provat några olika viner från firman men aldrig upplevt detta förut. Tvärtom brukar just den enorma doften vara producentens adelsmärke. Okej, det doftar gott, en pepprighet med välhängt viltkött. Mörk, rostad och stallig doft med en körsbärsfrukt som närmast känns som körsbärspaj. Även svartvinbärsgelé, björnbärssylt och aprikosmarmelad. Mörk choklad och rökighet med kafferost och tydlig fatkaraktär. Den är på sätt och vis både komplex och svårfångad på en och samma gång. Efter ett tag framträder en viss parfymerad blommig doft. Troligtvis är vinet alltför ungt för att de mer sekundära aromerna ska ha börjat antydas så det blir nog till att vänta ytterliggare några år innan man vet vart doften kommer att ta vägen. Givetvis känns en viss eldig alkoholrik doft som troligtvis skrämmer bort en del provare. Tanken på portvin ligger nära tillhands.

Smaken är syltig och marmeladig fast med en frisk syra och otroligt ren frukt. Smaken är harmonisk och välbalanserad trots den extrema alkoholen och sötman. Klart att det känns lite eldigt men inte så att man kan begripa att alkoholhalten är så hög som den är. Fruktkoncentrationen är ruskigt hög. Det finns en svag antydan till mynta först men därefter kommer mer svartvinbärslikör och körsbärspralin av mörk choklad. Plommon i Madeira! Nu tänker ni allt att det här smakar som ett portvin. På sätt och vis men ändå inte. Det är elegant och snyggt i all sin prakt och jag gillar det här vinet. Vad som oroar mig är vad som kan hända om frukten tynar bort med lagring och bara lämnar den höga alkoholen och faten efter sig. Det skulle inte vara så kul och förmodligen inte smaka så bra heller.

Poäng? Förslagsvis 95-97. Svårt att bedöma när man inte har något att jämföra med och vinet är så pass extremt som det är. Om ett år kan det nog vara dags för nästa försök och då får man kanske göra som Bob – spänna fast säkerhetsbältet!

Kultstatus!

Greenock Creek Wines grundlades 1978 av Annabelle och Michael Waugh. Vingården har i dag absolut kultstatus och vinerna är bland de mest eftertraktade i hela världen. För bara 20 år sedan hade man knappt råd att sätta staket runt egendomen och man fick låna en traktor för att plantera en Cabernet odling framför sitt hus. 1990 följde Seven Acre marken. Då fick man även hjälp i vinkällaren av Rockfords dåvarande vinmakare, Chris Ringland, som delade med sig av sina kunskaper och inspirerade Waugh-familjen.



Därefter köpte man 1994 en liten egendom på Roennfeldt Road bestående av 70-100 år gamla bush-vines av både Grenache och Shiraz som återupplivades och sattes i produktion igen. Samtidigt ersatte man aprikosträden på slänten mot nordost med Shiraz-stockar som sedan dess har gett druvorna till Apricot Block. Man lät även bygga ett nytt vineri på Roennfeldt Road. Därmed kunde produktionen av vinerna ske på egendomen. Vinifieringen är enkel och minimalistisk. Jäsning och maceration sker med minimal kylning i små (150 cm djupa) öppna cementtankar och efterföljs av en traditionell korgpressning. Därefter lagras vinerna huvudsakligen i använda hogsheads. Endast Roennfeldt Road Shiraz lagras i ny amerikansk ek. Roennfeldt Road Cabernet Sauvignon, Creek Block Shiraz och Cornerstone Grenache får vila på använda franska fat.

Stilen i vinerna från Greenock Creek sägs vara lätt att beskriva: Enormt koncentrerade och rika i sin frukt och struktur. Deras största styrka är dock att de vart år förmår avspegla vilken vinmark de är uppväxta på. Även om de är bland Barossas mest kraftfulla tolkningar är deras utpräglade terroirutryck bland de renaste i hela Barossa Valley. (Fritt översatt från Atomwine's hemsida).

En aussiefantast som mig behövde inte fundera länge när chansen dök upp att köpa 2004 Greenock Creek Alice’s Shiraz och senare årgång 2005 av samma vin. Texten ovan säger ju allt om vilken stil av vin det här handlar om – min! Efter att provat 2004an två gånger samt en flaska av årgång 2005 så är jag såld. Fantastiska viner. Tror att 2004an tillhör min topp-femlista på provade viner någonsin. De skiljer sig ganska mycket åt men har det gemensamt att de utrycker ren mäktig frukt och stor komplexitet. Nu ska inte detta handla om Alice’s (lovar att återkomma med mer info om dessa bägge vid senare tillfälle) utan om två av firmans andra viner.

Bestämde mig för att göra ett inköp av 2005 Apricot Block Shiraz och 2005 Seven Acre Shiraz som en test inför ett eventuellt större inköp till samlingen. Provade dem bägge mot varandra en helg i maj 2008 vilket jag inte ångrar efteråt. Vilka viner!

Öppnade först Apricot Block och doften var extremt stor under dekanteringen, fantastiskt. Det skulle visa sig vara ”ingenting” mot doften när Seven Acre öppnades och släpptes lös. Tror aldrig jag känt en större doft tidigare (eller senare för den delen heller) under öppnande av en flaska vin. Normalt väntar man ju på att vinet ska öppna sig men här fullständigt exploderade dofterna direkt. Mycket häftiga och stora aromer. Här vinner Seven Acre på poäng. Smaken skulle dock visa sig ändra på intrycket senare. Först till vad jag fann i doften hos dessa bägge giganter (att färgen är djupt mörkblå-röd, nästan svart, är nog ingen överraskning för någon).

Apricot Block har en stor doft av söta bär, viol och choklad. Lite rökig kryddig ton med inslag av viltkött. Rosor och gummi i bakgrunden som värsta Hermitagen. Kalas fint!

Seven Acre överträffar det förra vinet. Enormt stor men samtidigt elegant doft. Choklad och rostat kaffe. Faten är givetvis märkbara men på ett härligt sätt. Återigen rökta kryddor och en köttig ton. Nötter, kola, mandelmassa och marsipan! Även ett tydligt drag av asfalt. Sagolikt, full pott!

Beträffande smaken så hände det som så ofta händer nämligen att det ena vinet bara växte med tiden och det andra visade upp en sida under kvällen som jag inte finner helt tilltalande.

Apricot Block har en makalös fruktkoncentration. Tjock men sammetslen karaktär av ren frukt, hallon, blåbär och jordgubbar. En mineralton infinner sig också. Smaken har en gräddig känsla med likörkaraktär (16,5%) och smak av choklad men samtidigt en frisk syra. Faten känns men på ett härligt sätt. Lång eftersmak. Allt på plats och fullständig harmoni! Nästan perfekt.

Seven Acre visar först upp samma sida som Apricot Block men efterhand uppträder en mycket störande syra som inte känns helt harmonisk eller normal. Nu har jag svårt att tro att den är artificiellt tillsatt och därför kanske den lugnar ner sig med lagring under några år men säker är jag inte. Smaken är ren, frisk och kryddig med en intensiv eftersmak. Viss syra och beska som stör. Mörka körsbär och koncentrerad svartvinbärsfruktighet. Choklad och en känsla av bakelit infinner sig i eftersmaken. Kanske blir det här vinet hur gott som helst med mognad men idag är det inte helt harmoniskt.

Apricot Block vinner provningen på poäng och är för min del det mest tilltalande vinet. Tror att jag ska försöka göra ett inköp av denna till källaren men får nog, trots allt, svårt att avstå Seven Acre helt. Kan inte släppa tanken på att den kommer att utvecklas till ett bättre och mer spännande vin med några år i källaren. Faktum är att hur bra dessa bägge viner än är så tycker jag både 2004 och 2005 Alice’s är ännu bättre trots att Alice’s är ett enklare och billigare vin per definition. Skulle jag råda någon till ett inköp så skulle det bli att välja Alice’s först. Tveka inte att prova vin från Greenock Creek Wines om chansen dyker upp!

Så här säger Robert Parker: “If I had to select the number one Australian winery, it would be hard not to choose the Greenock Creek Winery, run by the humble, shy Michael and Annabelle Waugh. The quality that emerges from this estate is extraordinary. In short, these are thrilling, world-class wines that are about as compelling as wine can be.”