Likt gamla godingar – men är de så bra som man minns?

Jag ska inte terrorisera er med fler musikklipp för stunden men visst finns det stora likheter mellan favoritlåtar och vin?

Just den tanken och jämförelsen slog mig igår. Man har några gamla godingar som man längtar efter att lyssna på och vissa är precis så bra som man minns dem, medan andra plötsligt visar sig vara lite tröttsamma och inte alls så charmiga som man minns. Sedan nya låtar som kommer över en via radion och envist biter sig fast, för att få en att bara vilja ha mer och mer.

Precis så tycker jag att det även kan vara med vin. Den där buteljen man minns som så läcker och god visar sig vara just så god medan ett annat vin får en att fundera över varför man köpte det eller vad det var som man tyckte var så gott förra gången. Ett nyfunnet vin kan likt en radioplåga få en att bara vilja ha samma vin om och om igen. Nu utvecklas givetvis viner olika över åren och det påverkar naturligtvis intrycken vilket gör det en aning mer komplext gentemot musik. Det som får mig att bli en aning orolig över mitt eget tillstånd är just nyfunna viner. För mig finns inget så kul som en nyfunnen vinförälskelse vilket tyvärr ofta medför att jag gärna dricker mina viner en aning för unga och sällan har så mycket kvar den dagen det är tänkt att vinet ska ha nått sin mognadstopp. Denna insikt har fått mig att nu försöka disciplinera mig och verkligen spara på viner lite mer än vad jag har gjort tidigare.

Dock har frestelsen länge varit stor att ge mig på en jämförelse mellan två favoriter från 2003 och en favorit av liknande typ - men från andra sidan klotet och årgången 2004. Så blev det då dags för den utmaningen:



2003 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape har en ganska ljus och aningen utvecklad djupröd färg. Doften är först knuten och lite oförlöst. Sedan kommer de för producenten så typiska inslagen av mystiska och dova kryddor med ett drag av gjutjärnsgryta och minerallitet. Medicinaltoner och viss animaliskhet med jordkällare och multenhet samt karaktär av höstskog och svamp. Mogna jordgubbar och lite syltburk samt rökighet med en oxiderad ton på slutet (speciellt dag två). Kanske inte helt på topp?

Smaken är likt doften först en aning anonym men fint fruktig och mjuk. Mogna jordgubbar, samt torkad frukt med en aning eldig och besk tanninstruktur som stökar till det hela i eftersmaken. Mörka bär och balanserad syra men lite okomplicerad i sin personlighet. Smaken känns helt enkelt lite tråkig om än korrekt, dessutom lite uttorkad.

Jag blir lite sådär lagom frågande inför det här. Visst är det gott och visst är det läckert men det var inte riktigt så här jag minns vinet. Jag kan inte påstå att jag tycker vinet har blivit bättre under de år som passerat sedan jag senast provade det (går att läsa om här och här). Det kan ju vara en tunnel som spökar om man nu tror på sådant. Jag tror faktiskt – hur ont det än gör att erkänna det – att årgången faktiskt ställt till det för vinet. Det är precis som om det har snabbmognat och blivit en aning obalanserat. Det är absolut inget dåligt vin och inte heller smakar det illa men det var ju inte detta jag hade hoppats på. Kanske gör det comeback på ett bländande vis men denna gång uteblir succén. Betyget slutar på 93 poäng.

2003 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Réservée" har en mörkare färg och ser mindre utvecklat ut än det föregående vinet. Faktum är att färgen inte skvallrar om vinets ålder. Doften är direkt och enormt stor med övertydliga associationer till regionen och sitt ursprung. Massor av örter och kryddor med inslag av gödsel och stall. Läder, rökta aromer och solvarm frukt. Lavendel, herbes de Provence och fikon. Även en grillad köttighet mot slutet och speciellt dag två. En helt fenomenal doft som förtjänar högsta betyg.

Smaken är lika tilltalande och ursprungstypisk med sötfruktiga inslag och massor av kirsch. Allt balanseras av en frisk syra som ger vinet en fin balans och eftersmaken är riktigt härlig och intensiv. Rökta fikon, lakrits och syltade hallon samt svartvinbär. Nästan likörlika drag med en renhet i eftersmaken som förför och imponerar. Riktigt gott.

Det här blir precis den succé jag hoppas på och likt en gammal goding känns det så uppenbart varför jag en gång i tiden fastnade för stilen. Kanske har det tappat lite av sina köttiga och animaliska inslag i smaken till förmån för en mer utvecklad sötfruktighet. Tidigare intryck här. Det blir 98 poäng som imponerar.

2004 Noon, McLaren Vale "Eclipse" har en klar och purpurröd färg. Doften skvallrar lika tydligt som det föregående vinet om sitt ursprung men i detta fall ifrån den nya världen. Söt frukt med inslag av marsipan och aprikos samt chokladdragerade körsbär. Backelit, garrigue och skokräm med vanilj och en arom av dammig grusväg. Mycket inställsamt och förföriskt men aldrig blygsamt.

Smaken är enormt tillgänglig och mjuk med en härlig viskositet och koncentration som alltid i Noons viner. Choklad, nougat och massor av röda bär. Viss vaniljsötma och kirsch med hallon, jordgubbar och en frisk syra som balanserar upp den rika eftersmaken med sina mjuka tanniner. Mycket gott!

Även om detta vin är yngre så är det faktiskt endast ett halvår som skiljer gentemot de övriga två. Intressant är då att detta är det minst utvecklade vinet och smaken känns lika ungdomlig som den alltid gjort. Ett hälsotecken eller inte kan säkert diskuteras men jag tycker att det är en indikation på vinets kvalitet. Som alltid klagas det från vissa håll om att detta är viner som inte kan lagras och faller ihop platt efter bara några år – vilket struntprat. Absolut värt 95 poäng som säkert kan bli mer en dag då man är på rätt humör!

Även om de tidigare inläggen kan upplevas störande på en vinblogg så var faktiskt tanken hela tiden att sy ihop säcken på något vis. Lyckat eller inte får andra bedöma men ibland är det svårt att låta bli att irritera omgivningen med musikaliska referenser och favoriter, som förvisso varierar från gång till gång – precis som med vin!

När korkskruven löper amok!

Vissa viner öppnar man bara inte. De ska först ha nått rätt ålder och perfekt mognad – eller… kanske ska man ändå våga prova?

Tänk att sitta där med ett moget vin och aldrig veta hur det smakade i sin ungdom. För dem som arbetar professionellt med vin är det säkert en annan sak. De har ofta förmånen att prova mycket vin, både unga så som mogna. En vanlig samlare och konsument har ju sällan möjlighet att prova vin i samma omfattning. Det blir oftast de egeninköpta buteljerna som sparats i väntan på den rätta tidpunkten. När den infaller är ju inte helt enkelt att veta och man får då lita till vad proffsen anser. Det är sällan jag helt håller med dem och oftast tycker jag att många viner är klart drickfärdiga redan som unga men samtidigt kan jag även tycka att det där mogna vinet man sparat så länge, förmodligen kunde ha sparats ännu några år. Givetvis inträffar det motsatta också – förmodligen oftare och man förbannar att man inte öppnade buteljen tidigare.

Därför har jag sedan några år tillbaks beslutat mig för att våga prova mina viner som unga och sedan följa dem tills jag antingen tycker att de är i behov av vila och mognad eller helt enkelt tills jag har så få kvar att de bara måste sparas. Detta förfarande förutsätter att man har en viss tillgång och därför har jag slutat köpa brett och vitt, utan istället fokuserat och fler flaskor av varje enskilt vin. Sedan händer det ändå att jag har för få flaskor för att våga öppna en för att prova och hellre chansar på att vänta på det rätta tillfället. Så var fallet med förförra helgens viner men ett inlägg hos Frankofilen med efterföljande kommentarer ändrade på min annars så rakryggade hållning och försiktighet…



Om man nu ska prova Domaine de la Grange des Pères för första gången i sitt liv så kan det ju vara kul med en referens. Alltså måste en utmanare korkas upp och gärna då något som har så mycket likheter som möjligt. Givetvis måste årgången stämma och även lagringspotentialen. Valet blev enkelt med avseende på årgången – 2007. Varför då inte något från Södra delarna av Rhône? Gillar man en viss vinstil så är det väl bra att jämföra något nytt mot något som man just gillar. Châteauneuf-du-Pape kändes givet men frågan var från vilken producent. Något som bör lagras och gärna något där druvsammansättningen kan matchas mot varandra. Då blev valmöjligheterna plötsligt inte lika stora och i princip återstod bara en kandidat – att det sedan visade sig finnas mer gemensamt blev en ren bonus.

Så här i efterhand har jag läst mig till att de bägge egendomarna faktiskt har en del andra kopplingar. Dels har Laurent Vaillé arbetat hos familjen Perrin och varit med och gjort vin på Château de Beaucastel innan han startade i egen regim. Inte nog med detta utan även kloner från just Beaucastel lär vara planterade i vingården. Vilka druvor det rör sig om förtäljer inte historien men man kan ju gissa på Mourvèdre eller Counoise (även kloner från Chave, Domaine Tempier och Domaine de Trévallon lär finnas i planteringarna). I korta ordalag kan man väl säga att just druvsammansättningen i vinet ifråga inte verkar helt klargjort men att döma av dem som borde veta, så lär det vara ungefär 1/3 del av vardera Mourvèdre, Syrah och Cabernet Sauvignon med en skvätt Counoise i buteljen.

Château de Beaucastel använder ju alla tretton tillåtna druvor och har dessutom egenheten att använda betydligt mycket mindre andel Grenache än annars kutym i distriktet. Dessutom vill man ha en markerad andel Mourvèdre eftersom det anses viktigt för vinets struktur. Läs gärna mer här om ett tidigare inlägg avhandlande egendomen ifråga. Hur den exakta druvsammansättningen för 2007an ser ut vet jag inte men på Beaucastels hemsida sägs följande:

“The thirteen grape varieties of the Châteauneuf-du-Pape appellation with a strong percentage of Mourvèdre and Grenache (30% each), Syrah 10%, Counoise 10% Cinsault 5% and the rest divided up amongst the remaining grape varieties: Vaccarèse, Terret noir, Muscardin, Picpoul, Picardan, Bourboulenc, Roussanne.”

Kanske inte helt likt Domaine de la Grange des Pères druvsammansättning men vissa likheter finns ju. De bägge vinerna provades över två kvällar och till den andra kvällen fick de sällskap av en annan klassiker som förvisso inte har så mycket gemensamt med avseende på druvsammansättningen men en långliggare är det och sparas bör den - så därför kändes det kul att få jämföra de tre.

2007 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape har en djup, mörk och tät purpurröd färg. Doften är först stram och lite metallisk med efterföljande rökighet. Läder, mineraler, lakrits samt garrigue. Sedan mer frukt i form av blåbär, fikon och nästan tuttifrutti. Exotiskt fruktig med aprikos och crème de cassis men ändå med en sval ton. Frukten tar nu överhand men utan att bli överdådig. Senare återkommer de mer jordiga tonerna och speciellt dag två tar åter stalligheten över men nu även med lite grillade toner och vissa drag av tjära. Blommighet och nästan mintighet kompletterar den nu lite varma och sötfruktiga stilen. Härlig dag ett men ännu godare doft under kväll nummer två.

Smaken är ren och koncentrerad med mjuk samt rund fruktighet av fikon och allmänt mörka bär. Rostad choklad, eneträ och kaffe med kryddighet i den aningen torra eftersmaken. Samtidigt en friskhet och ganska markerad syra. Till detta lite jordgubbslikör, körsbär och svartvinbär men utan sötma. Dag två känns smaken mer tillknäppt och en först lite tung alkoholkänsla oroar en del. Det finns då också en viss beska men även en tobakskänsla som stramar åt en hel del. Frukten känns mindre närvarande och då den känns, är det främst i form av plommon.

Efter en mängd provade nollsjuor känner jag mig både lite överraskad och lurad. Jag förväntade mig att även Beaucastel skulle vara öppen och tillgänglig i en sötfruktig stil. Inte den här. Visst går det alldeles utmärkt att dricka detta redan nu men jag inbillar mig att belöningen är mycket större för den tålmodige. Det känns att vinet har kapacitet för lagring men jag får en känsla av att det främst är doften som kan utvecklas till något riktigt stort. Smaken är en aning icke typisk för årgången och jag har lite svårt att se varför vinet skulle ändra karaktär åt det rikare och fruktsötare hållet. Det finns heller inga påtagliga tanniner att skylla på. Fast givetvis kommer även detta att utvecklas åt det mognadssöta och kryddigare hållet men jag tror att det kommer att mogna mer åt Beaucastelhållet till, än åt det typiska tvåtusensjuhållet, om ni förstår vad jag menar.

Den som rädds de typiskt fruktsöta nollsjuorna men normalt gillar distriktets viner borde satsa på Beaucastel i denna årgång. Här härskar mer klass och struktur än hedonism och den som gärna väntar tio till femton år kommer säkert att bli nöjd. Hur bra är det då? Ja, Robert Parker har tagit i med 96 poäng vilket för min del känns lite högt. Jag tycker nog att 94 poäng känns bra men då med ett plustecken som gardering för vad framtiden kan göra med detta vin. Skulle jag dricka en ung Beaucastel idag, skulle jag hellre plocka fram 2006an. Det var ett vidunderligt gott och tillgängligt vin vid den fina vertikalprovningen förra hösten, som det går att läsa mer om här.

2007 Domaine de la Grange des Pères, Vin de Pays de l'Hérault har en djupt blåröd och vacker färg. Doften är först påfallande syrahdominerad med nybromsat bildäck, bacon, grillat kött och charkighet. Läder, animaliskt, svett och rostat kaffe samt mörk choklad. Sedan utvecklas doften mer åt det gräddiga hållet med kola, jordgubbar, hallonsylt och nästan sviskon. Därefter mer komplexa aromer av kanel, ceder, grafit och tobak. Det finns nästan något Bordeauxlikt över doften fast med ett komplement av marsipan. Underbart läcker doft. Under andra kvällen ökar doften om möjligt ännu mer men med tydligare drag av stallighet, djuriskhet och grillade ekaromer. Knockout!

Smaken är ren, koncentrerad och bärig. Det börjar med körsbär och crème de cassis samt en kryddig och aningen eldig eftersmak. Sedan mer örter, blåbär och mörka skogsbär med en bläckig ton och tebeska. Pepprig med choklad och en stigande känsla av friskhet samt syrlighet. Kanel, plommon, pinjenötter och markerade tanniner. Sedan nästan portvinslika inslag med rom och sviskon. Riktigt gott och hela tiden i utveckling. Under efterföljande kväll har det utvecklats ännu mera med torkad frukt, örter, jordgubbslikör och närmast kakao. Fy vad gott det är!

Jag är nästan mållös i sällskap med det här vinet under kväll nummer två. En känsla av lycka sprider sig i kroppen. Detta är ett mycket bra vin i en stil som man nog får kalla komplex. Vinet behöver tid i glaset/flaskan/karaffen för att komma till sin rätt. Eftersom jag mig veterligen aldrig tidigare provat vinet kan jag inte heller jämföra med andra årgångar. Om karaktären på vinet kommer sig av årgången eller om det alltid uppträder på detta vis får någon annan besvara men jag har fått svar på min fråga. Är detta vin värt all den uppmärksamhet och status som anhängarna hävdar? Absolut – svarar jag. Detta är ett vin av yppersta klass men som samtidigt tilltalar lustfylldheten och det hedonistiska i vindrickandet.

Jag tror att det handlar om balans. Vinet har en enorm rikedom och tendenser till att bli för mycket men i min smak går det aldrig över styr utan allt balanseras perfekt. Dessutom utvecklas vinet konstant och som provare tappar man aldrig intresset att fortsätta analyserandet. Det finns en komplexitet i all rikedom som hela tiden balanserar det fruktsöta och fatiga intrycket. Hur mycket ny ek som används vet jag inte men det finns en tydlig ekfatskaraktär som man måste ha acceptans för. Jag hävdar dock att Laurent Vaillé lyckas balansera även detta och för mig är det ett bevis på stor vinmakarkonst. Jag har både hört och läst att man anser att Grange des Pères har en tendens att utvecklas åt det burgundiska hållet med ålder. Kanske stämmer det men baserat på mina intryck skulle jag hellre satsa mina pengar på en utveckling åt Bordeaux till. Hur som helst är det ett vin som säkerligen mår bra av att sparas men i motsatts till det föregående vinet är detta riktigt gott även idag. Hur bra? Ännu har inte The Wine Advocates specialist uttalat sig men det finns antydningar om ett generöst betyg från David Schildknecht så småningom. I sin recension av 2006an (94-95 poäng) skriver han följande:

“Laurent Vaille’s 2007 components had not yet been blended when I visited him in December. The Syrah, Cabernet Sauvignon, and Mourvedre each were sensationally concentrated and highly expressive, promising one of the finest Grange des Peres red bottlings ever. All of these grapes were enormously ripe in flavor already by mid September, and while that entailed alcohol levels of 15-16%, the young component wines evinced no heat or harshness.”

Jag förekommer honom och drar först till med 96 poäng för att sedan höja till hela 99 poäng. Jag vet att det är väldigt mycket men vinet är så gott och så lovande att det inte går att göra på något annat vis. Kväll nummer ett var jag nöjd med 96 poäng men till den efterföljande kvällen hade smaken och helheten utvecklats så positivt att det bara är löjligt att leta brister. Det var då så gott som man överhuvudtaget kan förvänta sig att vin kan bli. Varför då inte 100 poäng? Tja, varför inte…

Jag sitter faktiskt under andra kvällen och funderar på vad det är som jag tycker så mycket om i vinet. Det slår mig då att det har många likheter med andra viner och producenter jag gillar. Det finns något i 2007 Grange des Pères som liknar det bästa som kommer från Ribera del Duero. Jag tänker på den 2004 Bodegas Aalto "P.S." jag provade förra hösten. Även ett annat spanskt vin men gjort av en Australiensare flimrar förbi – 2006 Bodegas El Nido "Clio". Samma runda mjuka frukt och chokladighet går igen i de bägge vinerna. Tillslut är det dock känslan av en favoritproducent som sprider sig och det är faktiskt Greenock Creeks Vineyard & Cellars. Kanske är det som att svära i kyrkan när jag jämför 2007 Grange des Pères med dessa producenter men mina associationer leder dit – det är inget jag kan förhindra. Blanda samman de tre ovan och lägg till en extra skvätt struktur och stramhet samt kanske även mer balans och toppa det hela med en dos 2007 Le Clos du Caillou, Châteauneuf-du-Pape "Réserve" så blir likheterna ganska stora.

Förutom referensen till Frankofilens inlägg i inledningen finns det mer att läsa om vinet och producenten hos Finare Vinare, MMM, den svenska importören Winetrade och även en engelsk webbhandel här.

2007 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Réservée" har en mörk och djupt purpurröd färg. Doften är enormt kryddig med garrigue, gödsel, läder och herbes de Provence. Mycket animaliskt och uttrycket ”a bit of shit” kommer till sin rätta men i positiv bemärkelse. Visst finns det även frukt i doften och då i form av körsbärslikör och hallonkarameller. Vidare en blommighet av jasmin, mint, engelsk smörkola och en närmast Pinot Noir-lik doft av nickelkola. Det finns också en nötighet som av mandel och den gamla ”fylledrickan” Marinella. Riktigt trevligt!

Smaken är ren, koncentrerad och tjock med körsbärslikör, ljus choklad och örter. Crème de cassis, gräddlikör men med ganska påtagliga tanniner. Eftersmaken är ganska tuff och stram med en viss träighet och toner av gummi. Efterhand mer körsbärskompott men aldrig ett kladdigt intryck utan snarast en slankhet i kombination med längd, kraft och koncentration. Riktigt bra.

Jag brukar gilla Domaine du Pégaü och gör så även denna gång. Även detta är en tvåtusensjua som absolut kommer att gynnas av flera år i källaren. Precis som i fallet Beaucastel handlar det mer om en typisk Pégaü än en typisk 2007a. Gillar man normalt sett inte Pégaü så gör man förmodligen inte det med årgång 2007 heller. Jag reflekterar direkt över att doften är slående lik 2003an vid ungefär samma ålder. Jag minns att jag sommaren 2007 smakade 2003an för första gången och då rös av välbehag inför doften. Det är exakt samma sak nu. Jag tycker att de doftmässigt är enormt lika varandra i samma skede och jag hoppas verkligen att den yngre fortsätter utvecklas i den äldres spår. Tillskillnad från fallet med Beaucastel så är jag betydligt mer belåten även om jag inser att det är alldeles för tidigt att dricka 2007 Domaine du Pégaü redan nu. Ont gör det inte - men resursslöseri är det sannerligen.

Smakmässigt finns det dock en del skillnader gentemot 2003an. Den upplevde jag som betydligt sötare men också kraftfullare än 2007an och jag tror aldrig att den yngre kommer att bjuda på samma euforiska upplevelse men den kommer att vara bra nära. Kanske kommer 2007an att kännas mindre kontroversiell och troligen upplevas som friskare och stramare men ha allt övrigt man kan önska sig av en Pégaü. Bästa årgång sedan 2003an om jag får bestämma. Parker har fortfarande bara ett fatprov tillgrund för sitt betyg på 94-96 poäng. Jag är positivare och slutar på 96/97 poäng baserat på godheten idag men också den förmodat positiva utvecklingspotentialen. Ett uppfriskande exempel på hederlig och gammaldags Châteauneuf-du-Pape.

Det var en riktigt lyckad vinhelg som avslutades med en kanske än mer imponerande uppställning viner. Dessa tolv var dock vita till färgen och inledde höstsäsongen i Gomseglet. Återkommer med en vit trappstege till himlen!

Åter i zonen!

Efter några irrfärder kändes det skönt att vara åter i "komfortzonen" och inte blev det sämre av att bekräftelsen först blev total.




Det blev med ens uppenbart för mig varför jag älskar Châteauneuf-du-Pape så innerligt när jag dragit korken ur första buteljen och satte näsan över öppningen. Lantligt, rustikt och animalsikt med en fantastisk kryddighet och mustighet som ger mig ett sådant välbefinnande att det är svårt att tänka tanken, att det skulle finnas något annat distrikt i hela världen, som kan erbjuda samma glädje och charm.

Det andra vinet erbjöd inte direkt samma charm och generositet men det var bara en fråga om tid. Sedan kom de varma, söta och runda tonerna av choklad, fikon och orientaliska kryddor med en härlig fruktighet som mer tolkade den moderna och generösa sidan av distriktet.

2005 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Réservée" har en ganska mörk och djupröd färg. Doften är stor, direkt och enormt tilltalande med massor av garrigue, rökta och rostade toner. Animaliskt med blodighet, köttighet och örtighet. Läder, stall och tobak. Frisk kryddighet med mynta, lavendel och pinjeskog. Varm fikonkompott, choklad och syltade körsbär med inslag av nickelkola, jordgubbar och hallon. Jordighet och träighet som inte alls upplevs som besvärliga utan tvärtom som komplexa och sekundära. Man skulle kunna antyda en tanke åt det "funkiga och brettiga" hållet till - men ändå inte. Superläckert och mycket klassiskt. Full poäng!

Smaken är ren, frisk med bra syra och röd frukt. Först känns frukten en aning örtig och syrlig men det behövs bara lite mat till för att det skall bli harmoni. Sedan kommer en körsbärsdominerad frukt med en aning smörighet. Lakritskola, pomerans, blodapelsin och ganska markerade tanniner. En viss känsla av torkad frukt som antyder en högre ålder än vad vinet har. Inte alls ungt eller outvecklat. Gott!

Det här är en klassisk tolkning av distriktet med massor av karaktär men också i en stil som säkert inte går hem i alla kretsar. Samtidigt som vinet utstrålar all den karakteristik som man söker i ett klasiskt vin, så har det en tydlig sydländsk stil som man måste uppskatta för att fullt ut gilla vinet. För mig som redan är frälst är det en enkel match att älska vinet. Till maten dominerar det och vinner klart "matmatchen" mot det nästföljande vinet. Till höstens viltgrytor eller vårens lammrätter så är detta ett perfekt komplement. Om jag ska vara kritisk mot något så är det att vinet känns betydligt äldre än vad det är. Detta är ofta ett drag som jag finner hos just Pégaü och därför är jag heller inte speciellt förvånad att det gäller även en stram årgång som 2005. Jag har provat en hel del 2005or senaste året som jag ännu inte bloggat om och därför har jag något att jämföra med. I den jämförelsen framstår 2005 Domaine du Pégaü "Cuvée Réservée" som ett av de tillgängligare vinerna och inte alls så tannindominerat som många av de övriga vinerna från denna årgång är. Jag gillar detta mycket och slutar på 95+ poäng vilka skvallrar om en lysande framtid. Mäster Bob har ännu inte bestämt sig eftersom han endast bedömt vinet från fat. I oktober 2007 skrev han om ett: “very different style of wine. It reveals a dark ruby/purple hue along with notes of tar, roasted meats, and Provencal herbs, which give it a certain savage/animal character. The wine is ruggedly constructed, concentrated, full-bodied, tannic, and firm in the finish.” Det skulle behöva ligga ända tills 2012 innan man kunde smaka det ansåg han och delade ut 92-94 poäng. Jag håller inte med och anser att detta är en 2005a som inte alls är otäck att dricka redan nu. Mina två tidigare smakprov i maj och juli 2009 stämmer väl överens med detta smakprov med den möjliga skillnaden att det senaste dryga halvåret gjort vinet ännu läckrare.

2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure" har en klar och rubinröd färg med närmast en dragning åt tegel till. Doften är först knuten men släpper sedan loss ordentligt med massor av rökta fikon, kanel, muskot och choklad i en parfymerad och blommig stil. Mysk, orientalisk kryddbasar, tobak och mandellikör med en aning sälta och jordighet som kompletteras av salmiak och viol. Gjutjärnsgryta med lagerblad och enbär. Sedan mer allmän rökighet med diesel och köttighet samt rostade och rödbäriga jordgubbsaromer. Svartvinbärslikör och ett avslut med massor av garrigue, svett och typisitet. Superläckert!

Smaken är sötfruktig med jordgubbslikör, crème de cassis och kirsch som första och tydligaste inslagen. Sedan mer lakrits och kola med choklad samt en eldighet i avslutningen som skvallrar om en förmodat hög alkoholhalt. Rostade och peppriga toner med grillat kött och salmiak i den intensiva eftersmaken. Mörk och lite murrig frukt som framträder alltmer efterhand och som faktiskt drar ned intrycket något. Mandellikör, marsipan och en exotisk kryddighet som ger en ganska personlig prägel åt smaken. Avslutningen innehåller en aning beska som blir tydligare ju längre tiden lider. Malört?

Först är jag neutral och sedan lyrisk för att gå till ett mer frågande stadium. Vinet utvecklas konstant över tiden och det moderna, lite inställsamma stadiet försvinner efterhand och lämnar efter sig ett klumpigare och kärvare intryck som jag inte helt uppskattar. Sedan framträder ett allt komplexare vin i en stil som inte är helt lättbegriplig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Det gamla talesättet "hur man än vänder sig, har man ändan bak" gäller inte för det här vinet. Det luras hela tiden och framstår som en riktig kameleont. Hade det inte varit för det andra vinet hade jag trott det var mig det var fel på. Nu är det kanske också så - men jag vill ändå påstå att det är vinet som luras med mig. Förhoppningsvis är det så att "gamla stockar" Grenache kan vara lite lurig och egen samt behöva tid på sig för att helt visa upp sin rätta potential.

Detta är femte gången jag provar vinet och faktiskt den gång jag ställer mig mest undrande. Samtidigt så kan jag inte låta bli att fundera över 2005an som alltid varit ett ljuvligt vin men också den senast provade 2007an som då uppträde allt annat än stabilt. Jag minns även provningen för ett år sedan då flera av Juliens 2006or framstod som allt annat än tillgängliga vilket då gjorde mig lite fundersam. Eventuellt har han lite att fundera över där i sin källare eller så är det så att allt handlar om tid och att det ordnar upp sig efterhand. Jag vacklar i min tro denna gång och slutar på 93 poäng. Parker tycks tycka tvärtemot mig. Från fat sensommaren 2007 och de 91-94 poängen har han ökat till 95 poäng från butelj sensommaren 2008 och därefter i Hedonist’s Gazette höjt till 96 poäng sommaren 2009. Vem som får rätt återstår att se men troligtvis väger Bobs rutin tyngst.