söndag, juli 27, 2008

En Boxare!

Säga vad man vill om Mollydooker men uppmärksamhet har de rönt. Har provat en del av Sarah och Sparky Marquis viner och oberörd blir man inte. Måste erkänna att just 2005 The Boxer aldrig riktigt, för min del, levt helt upp till de kontroversiella 95 poäng Parker gett vinet.



Har provat fem flaskor och de senaste har varit ganska tveksamma, speciellt i provningar mot andra viner. Hur mycket jag än älskar Australiens viner så är 2005 The Boxer (100% Shiraz från McLaren Vale, Langhorne Creek och Padthaway) ett vin som gör att även jag kan förstå kritiken mot ”spritiga” och överdimensionerade monsterviner. 2006 Blue Eyed Boy har förstärkt det intrycket med än större tydlighet. Mer motsägelsefullt vin vet jag inte om jag provat.

Bestämde mig för ett tag sedan att inte spara på mina 2005 The Boxer och 2005 Two Left Feet. Däremot känns 2005 Carnival Of Love och 2005 Enchanted Path fortfarande som lovande investeringar för källaren.

Så, ikväll var det dags igen.



2005 The Boxer är oerhört mörkt och tätt i färgen, mörktrödbrunt - nästan svart.

Doften har aldrig varit något problem i det här vinet, så icke denna gång heller. Stor söt och fruktig med en kryddig eldighet. Cocos och fat såklart, fast på ett generöst och trevligt sätt. Grädde och mjölkspann med vanilj, nougat och choklad. Ved, skog och rökig tjära samt en medicinalton som inte alls avskräcker. Fint faktiskt. En lite mineralig jordighet kommer mot slutet och även en klassisk Syrah typisk köttig charkighet med gummi och kall stålighet. Ja, gott doftar vinet.

Smaken är nog det kontroversiella med vinet. Klart att alkoholen känns. Det här är inget vin för de svagsinta. Vinet känns konstigt moget och utvecklat först, nästan som ett halvtaskigt Portvin. Efter ett tag kommer dock en tydlig söt lakritssmak med plommon och syltiga björnbär. Fruktkaka och blåbärspaj med tjock, nästan likörlik svartvinbärsfrukt. Faktum är att jag under semestern åt filmjölk med drottningsylt och associationen till detta är inte långt bort.

Är då detta gott?

Det beror nog på var man befinner sig i vinvärlden. Gillar man finlemmade, finessrika viner så är nog svaret nej. Tycker man att det är kul med utmaningar och gillar stora, rika viner med mycket smak och arom så är svaret definitivt, JA! Själv befinner jag mig någonstans mitt emellan.

När jag efter ett tag konstaterar att jag betalt 122kr för vinet så kapitulerar jag och konstaterar att så mycket smak och upplevelse för pengarna är det nog svårt att få någon annanstans. Då får man nog dricka helt andra grejer!

lördag, juli 26, 2008

Côtes du Rhône igen!

När man ändå är igång så varför inte ge sig på ännu en Côtes du Rhône från en ”berömd” Chateauneuf du Pape producent? Efter den positiva erfarenheten med 2005 Les Garrigues från Domaine de la Janasse gled funderingarna iväg till ett vin som jag druckit ganska mycket av men som det var ett tag sedan senast jag provade en flaskan av.




Korkade upp en 2000 Chateau de Fonsalette Côtes du Rhône. Närmare Chateau Rayas än så här har jag aldrig kommit - tyvärr. På min lista över ”önskeviner” står 1990 Chateau Rayas högt upp. Förmodligen kommer jag aldrig att få den önskan uppfylld men jag var nära en gång, fast det hjälper inte, drömmen kvarstår.

Att få dricka ett vin gjort av den framlidne Jacques Reynaud överhuvudtaget står högt upp på listan. Nu är 2000 Chateau de Fonsalette Côtes du Rhône varken Rayas eller gjort av Jacques Reynaud men som sagt, närmare kommer jag kanske aldrig.

Chateau de Fonsalette är per definition inte ett ”andravin” till Rayas utan sin egen egendom som ligger i Lagarde-Paréol. Kommunen är belägen 16km nord om Orange och har haft klassificering som Côtes du Rhône fram till 2005. Numera är man en del av Côtes du Rhône Village. Man har ca: 10 ha mark och gör både rött och vitt vin. Normalsammansättningen för den röda är 50% Grenache, 35% Cinsault och 15% Syrah. Även en special cuvée görs under benämningen – Cuvée Syrah, som såklart görs på 100% Syrah. Vinerna från Fonsalette vinifieras och lagras helt på Chateau Rayas.

Som jag inledde med har jag provat detta vin åtskilliga gånger och med förvånansvärt liten variation av intryck och omdöme. Vissa flaskor har varit lysande och klart mycket bättre än de 89 poäng Parker gett vinet (som fatprov 89-91 poäng).


Färgen är klarröd med en svag dragning åt det tegelröda hållet. En stor fin doft av stall, nästan animalisk karaktär dominerar först. Kryddig och utvecklad med karaktär av tobak, typ cigarrlåda. Ett tag doftar vinet nästan ”dynga”, fast i en positiv bemärkelse. Med mer luft kommer en tydligare varm, nästan bränd, fruktighet med inslag av choklad och vanilj. Lite kanel och julkryddor i allmänhet finns också samt en känsla av kaffe, fast mer åt espresso hållet. Nuförtiden doftar nästan alltid Tempranillo som Syrah men här är det faktisk så att tanken går åt andra hållet, det vill säga att blint skulle man nog kunna gissa på Spanien och Rioja.

Det är ett riktigt ”doftevin” det här, som man vill sitta länge och sniffa på. Mycket trevligt och inbjudande.

Smaken är otroligt ren och sammetslen, som en lyckad mogen Pinot Noir. Första intrycket är att frukten känns väl söt. Som mogna syltiga jordgubbar. Choklad och kola toner samt den där så ofta bejublade kirschkänslan framträder senare. Smaken är vad man skulle vilja beteckna som komplex med en eldighet på slutet som troligen kommer av en högre alkoholhalt än de 14% som anges på etiketten.

Helhetsintrycket är mycket positivt och jag sätter 94 poäng på det här vinet vilket jag för övrigt gjort flera gånger förut. Nu handlar inte det här vinet så mycket om att tekniskt leverera poäng utan det är mer ett vin för okomplicerad njutning och har den förmåga som jag älskar hos bra vin – att sista glaset är det godaste!

torsdag, juli 17, 2008

Coming up soon – Noon!



"A name to watch for is Drew Noon, who has taken over his father's winery, and apparently hit the bull's eye with everything I tasted in 1997. Noon's wines taste like the essence of their respective varietals, pushing concentration and extract to the limit, although I did not sense that they were over the top. These are wines of extraordinary depth and richness, with amazing upside potential in the bottle". – Robert Parker



Men först lite ledigt.



Läs gärna mer på: http://www.noonwinery.com.au/

Återkommer snart!

onsdag, juli 16, 2008

Too good to be true!


Rubriken är hämtad från Robert Parkers bedömning av Domaine de la Janasse, 2005 Côtes du Rhône Les Garrigues. Vinet görs av 100% Grenache (60-80 år gamla stockar) som lagras till 80% på foudres och resten på barrique. Man gör endast 3000 till 5000 flaskor beroende på årgång.

Är då detta för bra för att vara sant?

Ja, på sätt och vis. Det smakar bra mycket mer och bättre än de viner man oftast kommer i kontakt med under den enklare appellationen Côtes du Rhône. Faktiskt bra mycket bättre än många viner från Chateauneuf du Pape. Faktum är att vinet påminner mycket om 2005 Pure från Domaine la Barroche. Inte lika komplext och stort i sitt omfång, mer som Pure ”light” om ni förstår vad jag menar.

Färgen är mörkt purpurröd. Doften är jättegod med en varm frukt och kryddighet. Parfymerad med våt tobak och teblad. Rökta kryddor och kanel. Choklad och nötter med rostat kaffe. Söta mogna jordgubbar, fikon och kvittenmarmelad. En lite ovanligt varm bränd doft. Mycket trevlig! Blir säkert Portvinslik med lite ålder.

Smaken är fantastiskt rik. Stram med en först nästan bedövande kryddighet och robusthet. Lakrits och tobak. Te och lite vingummin med en anings beska i eftersmaken. Kola, choklad och en klar association med fikonmarmelad. Kanske saknas lite finess i vinet som i eftersmaken känns väl eldigt och nästan på gränsen till ”spritigt”. Trots detta väldigt gott och kul vin. Nästan som ett torrt Portvin.


Ett av de godaste viner jag druckit är samma firmas Chateauneuf du Pape på 100% Grenache, 2001 Cuvée Chaupin. Provade vinet vid en ålder av fem år och det var vansinnigt gott. Känslan var enorm. Det finns lite snarlik struktur i detta vin men inte alls så utvecklat.

Jag har ingen tidigare erfarenhet av Côtes du Rhône Les Garrigues och ingen aning om hur det åldras men bra är det nu och förhoppningsvis lugnar det ner sig med mognad och bibehåller sin struktur. Efter den här bekantskapen längtar jag tills det blir dags att prova 2005 Cuvée Chaupin och 2005 Cuvée Vieilles Vignes!

För att avsluta med att citera Parker om Domaine de la Janasse, 2005 Côtes du Rhône Les Garrigues:” Tasting like a superb Chateauneuf du Pape, this is such a “wow” wine that is seems too good to be true, but it’s the real deal.”

måndag, juli 14, 2008

Oldies but Goldies!

Tja, viner från 1998 och 2003 är ju knappast oldies men vinerna i fråga är verkligen gamla i bemärkelsen historik och representation på vårt kära Systembolag. Både Clos des Papes och Domaine du Vieux Télégraphe känns som om de alltid funnits på Systembolaget som representanter för det mer traditionella Chateauneuf du Pape. Även Bosquet des Papes och la Nerthe får väl räknas till samma gäng och förr i världen (på den gamla goda tiden?) brukade även Beaucastel dyka upp som ett brev på posten. Är väl bara Mont Redon, Vieux Lazaret och La Fiole du Pape som varit trognare.

Det finns så ohyggligt mycket gott och kul vin från detta område och faktum är att på sista tiden har det även i vårt avlånga land börjat dyka upp lite nyare godbitar. Vi har nästan varit ett u-land med hänseende på bra modern Chateauneuf du Pape, i alla fall jämfört med Danmark.

Hur som helst, nu var det dags för två trotjänare att utmana varandra.


Blev så sugen på att prova en 2003 Clos des Papes att frestelsen tog överhand. Tänkte att det skulle vara kul att se hur den stod sig mot ett annat vin och valet föll på 1998 Vieux Télégraphe. Har följt bägge producenterna under hyfsat lång tid och just 1998 Vieux Télégraphe har fått mycket goda omdömen på sista tiden. Hade hittills inte vågat prova den eftersom tillgången varit ganska begränsad. Nå, nu var det i alla fall dags.

Efter dekantering och första provet så fick jag ånger. Var det verkligen lönt att försöka matcha 2003 Clos des Papes? Kändes som en match den skulle vinna på knock out! Typiskt tänkte jag, nu när man äntligen offrar en av 98orna så möter den övermäktigt motstånd.

Tänk vad fel det skulle visa sig vara efter många timmars provande. 1998 Vieux Télégraphe var som den där Duracell kaninen i reklamfilmen. Den bara ångade på och på, helt outtröttlig. Ju längre tiden led desto mer växte vinet. Fantastiskt!

Hade kampen fortsatt längre undrar jag om inte 1998 Vieux Télégraphe hade vunnit på poäng. Nu blev det inte så. 2003an från Clos des Papes vann på teknisk knock out. Intellektuellt vet i tusan om inte det äldre vinet trots allt var bättre. I vilket fall som helt bjöd utmaningen på stort nöje och riktigt, riktigt goda viner!


1998 Vieux Télégraphe har en klar mörk tegelröd färg. Doften är stor! Animalisk, stallig med tjära och massor av herbes de Provence. Mognad, lakrits, söt lite bränd ton och jordgubbssylt. Mycket typisitet. Väldigt fin och härlig doft. Det är just doften som gör helhetsintrycket så bra.

Smaken växer med tiden i karaffen. Väldig mycket gemensamma aromer med doften. Kryddig med animalisk stallig eldig känsla. Ved (om man nu kan smaka det) och tjära med rökig herbes de Provence karaktär. Mycket likörlik frukt i smaken, främst jordgubbar och mörka körsbär. Kirsch skulle nog Parker utrycka det. Violpastill och en aning beska. Sedan får jag, för mig den typiska, associationen med enbär och julmust! Även den för mig karakteristiska känslan av Stroh rom! Låter kanske konstigt men i vissa Grenache baserade viner kan jag få den lite unika kemiska karaktären, som för mig ger en association med Stroh rom.

Smaken är väldigt komplex och god men det är doften som verkligen sticker ut. Mer moget än såhär behöver inte vin vara för min del. Tror säkert vinet håller i många år till och kanske även utvecklas. Fast man behöver inte skämmas för att dricka vinet nu. Om det är mängden vin som får mig att tappa omdömet till slut och sätta 96/97 poäng, eller den rena glädjen över att prova så gott vin, vet jag inte men så bra tyckte jag det var. Jag var inte ensam om att dricka de två flaskorna vin om ni undrar (och de var igång i många timmar!).


2003 Clos des Papes är mycket mer mörkröd än det förra vinet. Doften är på sitt sätt väsensskild. Här handlar det om mer solmogna aromer, brända om man så vill. Det doftar söt varm frukt, jordgubbar i massor! Även lite gummi och viol. Det kommer marsipan och en kryddig rökighet senare. Kola, choklad och fikonmarmelad. Även te. Jag är ingen stor tedrickare men nog känner jag igen doften av Earl Grey!

Smaken är superkoncentrerad och generös. Det tar liksom aldrig slut. Solmogen frukt. Tjock viskös känsla med fikonmarmelad, nästan dadlar. Nötig och kola känsla med en vis eldighet. Rund söt eftersmak och så dessa underbara smaker som påminner om jul. Kanel, kardemumma och kryddnejlika. Mums! Fantastiskt gott!

Jag gillar detta vinet oerhört mycket. Trots sin lite extrema och varma framtoning är vinet så väldigt harmoniskt och gott. Jag tycker vinet påminner mycket om 2003 Clos Saint Jean Deux ex Machina, men med en sötare och elegantare framtoning. För mig är detta 98+ poäng. Kan tyckas mycket men för mig har detta vin allt jag kan önska mig. Det enda jag saknar är mognaden och en anings större komplexitet. Kommer det med åren och frukten och koncentrationen består, då blir det här ett perfekt vin!

söndag, juli 13, 2008

En annorlunda vit Spanjor!

Så blev det fredag kväll och till en fisksoppa var det läge att prova en nyinköpt pava vitt. Helt obekanta med varandra är vi inte. Fast 2001an har jag inte provat förut.



Min första bekantskap med Coma Blanca från Mas d’en Gil, Priorat, var under en Spanienprovning i vintras. Då provade vi 2004 Coma Blanca som fått hela 95 poäng av Jay Miller och han jämför till och med den med Beaucastel Blanc Vieilles Vignes. Ja, vad vet jag? Har aldrig provat det vinet. Coma Blanca är gjord på Grenache Blanc och Macabeo. Normalt brukar de blanda 50/50 men en viss variation förekommer. Franska fat ger ju en tydlig smör ton och fetma åt vinet. 2004an var väldigt bra men på gränsen till för mycket. Alla var överens om att vinet behövde mer mognad.

Så, för två månader sedan var det dags för årgång 2000 som Miller antyder i sina recensioner inte är helt i form. Det stämde också. Klart oxiderad ton och uttunnad fadd smak. Inte så värst kul.

Sprang på 2001 Coma Blanca och bestämde mig för att chansa. Denna årgången är ej bedömd men eftersom det är ett generellt bra år så kändes det ganska säkert att göra ett försök.



Gul, nästan guldfärgad. Först samma oxiderade doft som årgång 2000 men här finns trots allt lite frukt kvar. Nötter och fluor som en sherry men det kommer en mer äpplig fruktighet efter ett tag. Blommor och vanilj utvecklad fatig doft med kaffe och lakritskola. Inte helt oangenämt efter mycket luftning.

Smaken är fräschare. En ren frukt med drag av päron och smörkola. Ganska fet textur och ett eldigt avslut. Kaffe, mogen söt frukt och en lite metallisk karaktär dröjer sig kvar – mineraler?

Helhetsintrycket är bättre än årgång 2000 men sämre än 2004an. Klarar det här vinet verkligen mognad eller är det så här karaktären ska vara? Vet inte men helhetskänslan är att det doftar och smakar som en förtidigt mogen vit Bourgogne med lite Norra Rhône inblandat. Det betyder den där ”träiga” känslan Marsanne/Roussanne kan ge.

Det här vinet passar nog dem bäst som premierar mogna toner och udda karaktär än dem som gillar tydliga fruktiga generösa viner. Kul i alla fall!

fredag, juli 11, 2008

Det blev bättre!


En kul nyhet och erfarenhet var onsdagens vin. Hade lite förhandstipps om en nyhet i beställningssortimentet för juli släppet. Att jag gillar vinerna från Clos Saint Jean har väl inte undgått den som följt min blogg. Redan nu kan man få en känsla av hur årgång 2007 ter sig i södra Rhône. Köpte en flaska av 2007 Clos Saint Jean Les Calades – VdP de Vaucluse. Vinet består av 60 % Grenache och resterade del Caladoc (en korsning mellan Grenache och Malbec).

Färgen i glaset är lilablå. Ung doft är närmast en underdrift. Känns som vinet gått från fat/tank till flaska och mig på samma dag. Det doftar bubbelgum och jordgubbssylt. Känns som macération carbonique? En anings kryddighet. Dag 2 är doften klart mer utvecklad. Rökig och kryddig med en antydan till stall och garrigue. Klar Sydfrankrike karaktär.

Smaken domineras av frukt, syltigt och fruktigt som en ung kall Merlot. Blåbär och kakao med en mörkrostad ton. Fatbeska och en extrem känsla av lakrits i eftersmaken. Dag 2 har den lugnat ner sig med resultatet att vinet känns lite eldigt och alkoholstint.

Ett hederligt gott vin som säkert uppskattas av många kring ett middagsbord. Ett perfekt bjudvin. Tycker dock att prislappen i Sverige är lite avskräckande, 129 kr. På andra sidan sundet är priset betydligt mer attraktivt. Vågar knappt tänka på vad vinet kostar på plats. Bodde man ännu längre söderut så kunde man nog dricka det här till lunchen!

Tuff start!

Veckan började inget vidare. En korkskadad australiensare gör ju ingen glad. Faktiskt lite oroande. Tycker inte jag råkar ut för korkdefekter så ofta men när det händer är det skrämmande ofta australiensiskt vin. Nu dricker jag säkert procentuellt mer aussievin än annat men det står inte i relation till defekterna. Undra om de har något inhemskt problem?

Dag två blev inte heller någon succé. Det är inte så ofta nuförtiden jag korkar upp en Bourgogne. När jag började med vin fanns det inget jag gillade bättre men idag är jag inte lika förtjust. Självklart finns det goda och bra Bourgogner men prislappen brukar ha en inverkan som uppmanar till avhållsamhet. Vidare har jag nog blivit känsligare för årgångar och dess karaktär – vilket jag finner extremt viktigt i just denna typ av viner. Nåväl, följande är ett lysande exempel hur det kan gå fel.

Köpte för sex år sedan de två parhästarna från Domaine Joblot av årgång 2000. Dessa brukar konstant utropas till fynd och ibland undrar man om journalisterna överhuvudtaget testar vinerna eller om de följer en schablon?

I alla fall testade jag en av mina 2000 Givry 1er Cru Clos du Cellier aux Moines från Domaine Joblot. Inget vidare. Det lär ju vara en svagare årgång och det tror jag säkert stämmer efter denna erfarenhet. Ljus nästan färglös tegelröd färg. Doften känns väl i sak okej. Ganska typisk Pinot stil men inte överdrivet stor. Lite blodig charkig ton med prickigkorv och en aning gummi. Lite kryddor, rök och tobak finns i bakgrunden och en antydan till jordgubbar.

Smaken är en riktig besvikelse. Klen, nästan urvattnad frukt. En grön och örtig ton. Eftersmaken kort, vresig och syrlig. Lite körsbärskaraktär kommer mot slutet.

Undra om det kan bli värre eller om jag ska spara den sista flaskan i 10 år för att se vad som händer? Just nu är det meningslöst att dricka den.

onsdag, juli 09, 2008

En Engelsman i Bordeaux drar till Australien!?

Jonathan Maltus bördig från England och verksam i Bordeaux fick för sig att etablera sig ”Down Under” och börja göra vin i Baraossa Valley. The Colonial Estate släppte sina första viner med den mycket lyckade årgången 2002. Första vinerna ut, Exile (Shiraz) och Emigre (Blend) blev mycket uppmärksammade internationellt. Priserna är också därefter – mycket höga!

Det ryktas att Jonathan Maltus gått fram som en ångvält i Barossa Valley och köpt upp mark och tagit nya kontrakt på mark som bland annat Penfolds använt sig av i många år. Helt poppis är han nog inte bland kollegorna.

I Bordeaux håller Jonathan Maltus till i Saint Emilion med Chateau Teyssier som bas. Gör ett antal vingårdsbetecknade viner därifrån samt från nyinskaffade Chateau Grand Destieu. Mest uppmärksammat är vinet, Le Dôme (1000 lådor årligen) som görs på ca: 70% Cabernet Franc och resterande del, Merlot.

Nu ska detta varken handla om Shiraz, Blends eller Cabernet Franc utan om Grenache!

The Colonial Estate gör även några rena Grenache viner samt cuvéer. En av mina favorit aussie´s på ren Grenache är 2005 Alexander Laing – Old Vine Grenache. Har provat vinet några gånger med ungefär samma intryck – hedonistiskt! Även syskonet 2005 John Speke – GSM är ett fantastiskt gott vin men den återkommer jag till vid ett senare tillfälle.


2005 Alexander Laing – Old Vine Grenache, kommer från vingården Belvidere som ligger granne med den mer kända Kalimna Vineyard (Grange). Man tillämpar grön skörd och skördeuttaget är 1,5 ton/acre. Handplockade druvor som sorteras två gånger och jäser på ek för att sedan lagras på 100% ny fransk ek (barrique). Stockarna är så kallade ”Bush vines” med en ålder av ca: 100år. Klart att de här förutsättningarna gör ett gott vin!

Färgen är klar och djupt purpurröd. En underbart örtig doft med lavendel och söta mogna jordgubbar. Parfymerad med tydlig kirsch. Vit choklad och nyrostat kaffe. Nötter och mandelmassa. Smörkola! Blommor! Ovanpå allt en charkig viltkryddig Norra Rhône känsla. Härligt!

Smaken är enormt tjock – viskös med en ren söt fruktighet av jordgubbar doppade i choklad. En känsla av engelsk gräddkola med lakrits och rostat kaffe. Kirsch! Lång, eldig, ren fin eftersmak utan några som helst kännbara tanniner (dom finns där, jag lovar). Det ända som skrämmer är frånvaron av syra. I princip omöjligt att känna någon som helt syra i det här vinet. Jag är ganska säker på att den finns där någonstans och att den kommer att bära upp vinet genom åren men fruktkoncentrationen är så hög att varken syror eller tanniner slår igenom i dagsläget.

Hedonism?

tisdag, juli 08, 2008

It takes a fool to remain sane!

Så var det dags att göra första bekantskapen med Clos Saint Jean’s andra specialcuvée 2003 La Combe des Fous. Har tidigare haft mycket positiva bekantskaper med Deus ex Machina och just 2003an av denna tillhör det bästa jag provat någonsin. Klart att det pirrar lite extra i magen och förväntningarna är höga efter tidigare goda erfarenheter av både producenten och framförallt årgången.



Jag har hittills aldrig blivit besviken på en 2003a. Det finns något speciellt i de flesta viner jag provat från Chateauneuf du Pape i denna årgång. En känsla av värme och lite torkad solmogen frukt med en kryddighet som håller allt på plats. Jag har aldrig förstått kritiken om att det är obalanserade viner och fruktbomber. Visst är stilen lite sötare och varmare för 2003orna men det hör ju till grundkaraktären på vinerna härifrån. En Chateauneuf du Pape ska vara lite kryddig, eldig och varm i stilen för att det ska kännas rätt. Det är väl det som anses vara Sydfrankrike och Provence? Annars kan man ju lika gärna dricka Bourgogne (vilket i och för sig inte heller är fel)!

Förutom Clos Saint Jean’s viner har jag även provat 2003or av Clos des Papes, Domaine de la Janasse (Cuvée Vieilles Vignes), Domaine de la Mordorée (Cuvée de la Reine des Bois) och Domaine du Pegau (Cuvée Reservee) bland de stora namnen. Alla har varit väldigt bra och goda. Även ”enklare” viner har slunkit ner och några Cote du Rhône från årgången har också varit bra. Jag har förövrigt samma uppfattning av de få viner jag provat från Norra Rhône, goda yppiga och generösa viner.

Det enda problemet jag skulle kunna tänka mig med årgången är möjligtvis lagring. Jag har för liten erfarenhet för att med bestämdhet uttala mig om detta men visst kan jag förstå argumentet att 2003orna inte kommer att hålla i längden. Jag hoppas det är fel men tror nog att jämfört med 2005orna så är oddsen för lagring högre för 2003orna.


La Combe des Fous ska betyda något i stil med, “Galningens brant” och syfta på en anfader till nuvarande ägarna Pascal och Vincent Maurel, som fick för sig att mellan år 1905-1910 plantera framförallt Grenache på en lott i ”La Crau”, som historiskt blev betraktad som för svår att odla på grund av allt för stora stenar i marken. La Combe des Fous består av 60% Grenache, 20% Syrah, 10% Cinsault och 10% Vaccarese. Skörden är 20 hl./ha. Grenachefrukten vilar inte på fat medan övriga druvor ligger på nya eller ett år gamla franska fat i ca: 12 månader.

Färgen på vinet är röd och förvånansvärt klar. Känns ljusare och klarare än normalt, nästan som Pinot Noir.

Doften är inledningsvis ganska knuten och svår att få igång (likt mången Chateauneuf du Pape). När den äntligen kommer igång så får jag inte omedelbart den där typiska goda Chateauneuf du Pape känslan. Blir lite osäker. Inte riktigt vad jag förväntar mig. Den är kryddig och parfymerad och har ett drag av rökta kryddor som leder tanken till distriktet men inte självklart. I andra vågen kommer en aning av choklad men desto mer gummi och torkade fikon. En viss örtighet känns och så något så ovanligt som persika. Vet inte varifrån det kommer, brukar inte känna persika i rödvin men kan inte släppa tanken på att det är just persika i doften. Även hallon och jordgubbar (som mot slutet nästan dominerar med karaktären av destillat typ ”Marc de Frambois”). På slutet en tydlig ”träighet” av skog och nyhyvlat virke. Faktiskt inte helt angenämt. Nu kommer slutklämmen som får associationerna med Chateauneuf du Pape att falla på plats – enbär och julmust!

Smaken är nog egentligen mer direkt tilltalande och generös jämfört med doften. Söt mogen rund fruktighet, inte syltig men nästan. Jordgubbar och en angenäm eldighet. Eftersmaken är lång och varm med kaffe, lakrits, fikon och gummi som stannar länge i gommen. Med luft så ökar karaktären av choklad och körsbärslikör – Kirsch. Mot slutet känns vinet lite stramare och tuffare gentemot inledningen.

Faktum är att det här vinet ändrade karaktär flera gånger under de timmar det var vid liv. Kvalitetsmässigt var det svårt att bedöma vinet. Jag fick ett stort spann. Ett tag var jag uppe i hela 97 poäng gentemot 93/94 poäng vid en annan tidpunkt under kvällen. De 95 poäng det fått av Parker är nog ganska så ”rätt” (om något kan vara rätt eller fel beträffande vin).

Vet att Parker brukar hävda att Grenache från gamla stockar ofta utvecklar drag av trä och ofta vilseleder provaren att tro att det rör sig om fat. Han menar att viner från sådan frukt, som inte varit i närheten av några fat, ofta ändå ger ett träigt – fatigt intryck. Han påstår även att det ger med sig med tiden (lagring). Får hoppas det! Trä var just en allmän känsla jag fick av det här vinet.


Helhetsintrycket för 2003 La Combe des Fous blir att det är ett vin som förmodligen vinner över tiden med lagring. Inte riktigt det där supergoda vinet att dricka idag utan mer som en talang man väntar på ska blomma ut - lovande! 2003 Deus ex Machina är mycket mer tillgänglig och god. Den har nästan allt på plats och kommer säkert också att fortsätta utvecklas men är som sagt underbar redan nu.

2003 La Combe des Fous blir för mig som en hybrid av 2003 Clos des Papes och 2003 Domaine du Pegau-Cuvée Reservee. Den har renheten och den sammetslena Pinot Noir lika strukturen från Clos des Papes och råheten, lantligheten och "garrigue" från Pegau. Inte helt fel men om detta integreras fullt ut blir nog det här ett riktigt njutbart vin.

Just nu känns det som om ”galningens vin” fått mig att ta förnuftet tillfånga och inse att alla 2003or inte är lika direkta och insmickrande. It takes a fool to remain sane!

måndag, juli 07, 2008

En blindprovning!

Vi är ett gäng vinentusiaster som regelbundet träffas och provar vin. Reglerna är enkla. Alla tar med ett vin som är druv- eller/och ursprungstypiskt. Prisklass ca: 200 kr (i praktiken brukar det bli mellan 150-300 kr). Vinerna provas blint (förutom det egna vinet) och analyseras sedan gemensamt under ledning av den vars vin vi diskuterar. Låter enkelt men är jättesvårt – men hur kul som helst. Två gånger om året dubblar vi den ekonomiska insatsen till viner mellan 500-700 kr. Kvalitén blir inte alltid bättre men vinerna mer klassiska.

I onsdagskväll var det dags igen. Nedan följer en kort summering av mina tankar, omdöme samt rätt svar och vinerna. Håll till godo!

Starter
Mousserande uppenbart men inte så elegant. Lite kraftig och ”kantig” smak. Alltid trevligt med bubbel men varifrån den här kommer har jag ingen aning om.
Svar: Clairette de Die.
Tydligen ett mousserande vin gjort på traditionellt sätt i Rhône. Tror aldrig jag hört talas om detta förut. Kommer inte ihåg producenten.

Vitt 1
Ljus, halmgul färg. Lite parfymerad doft med tydlig mineralitet. Frisk syrlig mineralig smak med honungssötma i eftersmaken. Första tanken ung tysk Riesling på grund av mineralerna och den söta känslan i smaken. Nästa tanke Chablis men nej, för söt. En tanke på Sauvignon Blanc men nej, inte med den fetman och söta känslan. Jag avstår gissning helt. Känner mig villrådig.
Svar: 2005 Sancerre, Pascal Jolivet.
Flera provare gissade på SB från Nya Zeeland.

Vitt 2
Gyllengul färg, Stor utvecklad doft. Pomerans och apelsinskal. Aningen rökig med kaffe och halm. Svampspad och choklad (måste vara Pinot Gris). Smaken är nästan chockerande söt efter förra vinet. Tjock frukt och låg syra. Pomerans och honung. Choklad och banan. Måste vara Alsace och Pinot Gris. En producent som gör viner i sötare stil uppenbart. Kanske Weinbach eller Zind-Humbrecht?
Svar: 2003 Gewürztraminer Furstentum Cuvée Laurence, Domaine Weinbach.
Med facit i hand ganska nöjd. Ingen gissade på Gewürztraminer. Ett av kvällens godaste viner.


Rött1
Svagt tegelröd. Stor doft och utvecklad – mogen. Tjära och rök, lite murrig ton. Sötlakrits och rotfrukter. Kryddig och animalisk. En aning salubrin och kemisk ton känns flyktigt (känns som Rhône eller något udda från nyavärlden). Lakrits, violpastill lite nötter och choklad. Rå frukt med intensiv eftersmak. En lite söt bärig ton efter hand. Borde vara Rhône men med den söta chokladsmaken och kryddorna i doften är det nog södra. Känner inte jättetypiska Syrah toner.
Svar: 2000 Hermitage, Guigal.
Typiskt, borde ha gissat på Syrah men den var så söt i smaken att Grenachespåret tog överhand. Några provare tvärsäkra på Norra Rhône direkt. Måste erkänna att jag brukar vara skeptisk till Guigal’s standardviner och tycker ofta de får oförtjänt positiv kritik. Detta var inte ett sådant fall. Jag tycker det var kvällens godaste och bästa vin. Kul.

Rött 2
Mitt eget vin så här vet jag var det är i glaset. Lite lilaröd färg. Ganska stor doft med rostat kaffe, violpastill, lakrits och örtighet. Lite stallig och mineralig. Kall stålighet men ändå solvarm frukt, låter konstigt men så känns det. Rund ren frukt, lakrits, gummi och viol. Påtagliga tanniner och okej längd på eftersmaken. Trots allt lite klen frukt med drag av främst körsbär.
Svar: 2005 Chateau Martet ”Reserve du Famille” (från Sainte-Foy-Bordeaux).
Ett klart annorlunda Bordeauxvin på 100% Merlot. Inte helt lätt för övriga provare. Flera inne på traditionella Bordeaux druvor som Cabernet Sauvignon, Merlot och Malbec. Även Tannat dök upp som ett alternativ. Många i nyavärlden och någon gissning på Shiraz. En provare gissade omedelbart på Merlot, bra gjort! Jag har provat detta vin förut och gillade det bättre då även om många tyckte det var ett bra vin även denna kväll.

Rött 3
Får direkt en känsla av Spanien. Mörkröd tät färg. Ganska utvecklad sötfruktig doft med tydliga inslag av vanilj, choklad och nötter. Kaffe och örtig lite syltig frukt som nästan drar år Zinfandel hållet. Känns nästan kemisk och en aning salubrin doftar igenom. Smaken har i princip samma aromer som doften. Lakrits är dock klart kännbart i smaken och en intensiv eldig lång eftersmak med beska och lite vass syra. Väldigt robust intryck. Jag gissar på Spanien och Priorat. Har testat en hel del Prioratvin senaste tiden och likheten med detta vin är slående. Alternativet skulle kunna vara en mogen lite kraftigare Zinfandelblend typ Ridge’s viner.
Svar: 2000 Priorat, Primitiu de Bellmunt.
Äntligen, där satt den!

Rött 4
Ännu mer utvecklad karaktär än det förra vinet. Ganska stor mogen doft med inslag av källare, svamp, skog och höstlöv. En viss dammighet som inte känns helt korrekt (försvinner efter en stund). Efterhand en mer fruktdominerad doft med ett sött inslag som känns väldigt bra. Elegant. Smaken är stram med kännbara tanniner. Mogen utvecklad – torkad frukt. Lakrits och viol i mängder. Kan det vara Bordeaux? Om inte kan det vara ett vin från Piemonte som varken är ungt eller gammalt? Svårt att få grepp om det här vinet. Ungt och stramt samtidigt som det känns utvecklat och moget!
Svar: 2000 ”Bela Rex” Weingut Gesellmann, Burgenland, Österrike!
Kvällens stora överraskning. En blend på Cabernet Sauvignon och Merlot. Att man kunde göra så här bra vin i Österrike på CS och Merlot! Har provat Pinot Noir från Österrike som varit väldigt bra men det här var en stor överraskning. Måste erkänna att jag är lite imponerad. De flesta provarna gissade på Bordeaux eller blend från något annat europeiskt land. Ingen som var utanför Europa vad jag kommer ihåg. Klart gott vin under provningen. Möjligtvis försämrades intrycket till den efterföljande maten.

Rött 5
Här är det yngre drag igen. Mörkröd djup färg med inslag av en blålila kant. Ganska stor rökig, charkig doft med tjära och en viss dammighet. Choklad, nötter, mineraler och parfymerad ton. Russin och varm frukt. Vet faktiskt inte vad jag ska tro. Cabernet Sauvignon från Sydafrika? Tycker den är lite rå och ”skitig” i doften. Smaken är ren med violer, syrliga körsbär, vingummin och en lite råhet med intensiva drag av lakrits i eftersmaken. Jag gillar inte riktigt det här vinet. Har svårt att hitta en bra gissning. Det ända som känns naturligt för mig är CS från Sydafrika. Får sedan plötsligt för mig att det kan vara en ”dålig” Amarone eller något annat från Vallpolicella?
Svar: 2004 Yountville Cabernet Sauvignon (plus en massa andra druvor), Charles Krug, Nappa Valley, Kalifornien.
Ja, det kunde man ju ha gissat på med facit i hand. Flera provare tyckte det fanns mentol i doft och smak i detta vin och det lär ju vara typiskt för CS från USA. Jag har alldeles för lite erfarenhet av just CS från Kalifornien. Måste köpa oftare. Om förra vinet försämrades till maten så var det tvärtom med detta. Blev trevligare under kvällen och var riktigt gott till middagen. En kul notis är att detta tydligen är en av Mondavi (Peter) brödernas egendom och den som familjen ursprungligen drev innan Robert drog vidare i karriären.




Sött vitt
Nu blev allt lite tokigt eftersom vi åt mat och drack upp det röda innan vi kastade oss över det sista vinet. Koncentrationen var inte på topp och smaklökarna lite trötta. Hursomhelst lyckades jag notera följande: Stor söt doft med karameller, kola vanilj och botrytis. Smaken innehåller choklad, nötter vanilj och en känsla av apelsinmarmelad. Mycket friskt och gott. Detta vin påminner klockrent om ett vin jag just nu gillar skarpt och kommer att återkomma till på denna sida. Jag gissar på Österrike och ett stort inslag av Chardonnay. Dels känns det naturligt med tanke på friskheten men samtidigt den tydliga sötman. Dels är det samma par som hade med den röda Österrikaren och helt ologisk är man inte i tanken trots mängden vin!
Svar: 1997 Chardonnay Trockenbeerenauslese, Helmut Lang, Burgenland, Neusiedlersee Österrike.
Jag visste väl det!

Detta är alltid ett lika kul och trevligt forum för vinprovning. Svårt naturligtvis men oerhört lärorikt och trevliga vinupplevelser. Kan varmt rekommendera upplägget!

lördag, juli 05, 2008

Varför Australien är kul(t)!

De som känner mig vet att jag har en fäbless för viner från Australien. Speciellt Barossa Valley och McLaren Vale. Ska försöka åskådliggöra varför jag tycker dessa regioner tillhör de mest dynamiska och spännande som finns i vinvärlden med två viner från Solitary Vineyards som exempel.




1998 grundade de två bröderna Ben och Mario Barletta Australian Domaine Wines (ADW). Dessförinnan hade de under mer än tio år framgångsrikt arbetat som vinmäklare och handlare i Adelaide. Det var också där man 1993 började producera sin egen Clare Grenache under egen etikett – Barletta, vilket sedan ledde till grundandet av ADW efter att man avyttrat sin handelsverksamhet. Därefter har man vidareutvecklat konceptet genom flera joint ventures med en huvudsaklig inriktning på röda viner även om man emellanåt även producerar vitt vin.

Man äger mark och kontrakt i McLaren Vale, Barossa Valley, Clare Valley, Langhorne Creek and the Limestone Coast.

Ett joint venture är Hattrick Wines som härstammar från McLaren Vale. Flaggskeppet här består av en blend på Shiraz, Grenache och Cabernet Sauvignon som introducerades första gången med årgången 1997. Man gör även en Shiraz som heter Deaf Galah. Vinmakare fram till och med årgång 2003 var Tony DeLisio som numera gör vin under eget namn (kommer att rapportera om dessa framöver – kanonbra viner!).


Ett andra joint venture är Solitary Vineyards, vars första årgång är 2004. Involverade i detta projekt förutom ADW är vininvesterarna Guy och Simon White. Idén med detta JV är att producera strikt begränsade kvantiteter av superpremium vingårdsbetecknade varitalviner. Man begränsar sin produktion årligen till mellan 50 och 300 lådor (600 till 3600 flaskor) per vintyp! Vidare är tanken att inte låsa sig till ett ursprung utan varje årgång hitta den optimala frukten. Enda begränsningen är att det ska vara Shiraz och/eller Grenache vilka är ägarnas favorit druvor! Vinerna hanteras och görs av deras gode vän Neil Pike som äger Pikes Winery i Clare Valley. Tidpunkt för lansering är aldrig förutbestämd för att man ska kunna låta det unika med varje årgång få framträda. Resultatet släpps först när alla involverade är överens.

Första årgången (2004) och andra årgången (2005) har samma ursprung. De kommer från Greenock Creek regionen i Barossa Valley. 2006 kommer man att släppa fyra viner, två Shiraz från Barossa - Kalimna och Marananga och två Grenache, en från Rowland Flat i Barossa och en från Onkaparinga Hills i McLaren Vale.

Kanske inte alldeles uppenbart hur detta ska symbolisera det roliga med Australien? Fast tänk efter, visst är det fantastiskt att man "skapar” vin på det här sättet. Inga låsningar utan full skaparglädje och samarbete. Tror inte det finns någon annan del i vinvärlden där man hjälper varandra så mycket som här. Till och med konkurrenter hjälps åt och samarbetar. För mig illustrerar det här ren och skär nybyggaranda – även om materialet ibland är + 100 år!

Bestämde mig för att prova de bägge 2005orna mot varandra. Egentligen i sig ett unikt experiment eftersom det handlar om samma förutsättningar. Druvorna har bokstavligen vuxit sida vid sida om varandra. Bara druvan skiljer dem år samt delar av vinifieringen.



2005 Solitary Block Shiraz - Greenock Creek “Block 560”, jäste i nio dagar och lagrades därefter i 18 månader på en blandning av nya och 2-3 år gamla franska barriquer. Alkoholen är 15,7%. Jay Miller har gett denna 97 poäng.

2005 Solitary Block Grenache - Greenock Creek “Block 560”, kallmacererade i 4 dagar och jästes under 10 dagar i öppna jäskar. Därefter 18 månader på 2 år gamla franska barriquer. Alkoholen är 16,5%. Detta vin har fått 94 poäng av Jay Miller. Ungefär 130 lådor producerades = 1560 flaskor!

Detta är skillnaderna (förutom druvorna) nu är det frågan om vinerna var bra?

2005 Solitary Block Shiraz har en mörkröd, tät färg. Doften är stor med söt frukt. Choklad och nötter med kola och rostat kaffe. Tydliga charkaromer med viol, gummi rökiga kryddor. Sedan har den också det som jag älskar i doften på vin – aprikoser! Detta är så typiskt för bra Shiraz från ”Down Under” även om det förekommer i andra vintyper också. Helt överraskande är doften inte, precis vad man kunde förvänta sig och hoppas på. Inte så komplex eller utvecklad men helt korrekt. Fint!

Smaken gör mig mer förvånad. Inte helt vad jag förväntar mig efter doftupplevelsen. Ren frukt men för ovanlighetens skull – torra tanniner. Det är inte helt vanligt i denna typ av vin. Detta leder också till att frukten har en mer kärnig karaktär med inslag av körsbär. Här återkommer violerna från doften och även dom rökiga kryddorna. Choklad och eukalyptus. Lång intensiv eftersmak med en beska som inte är helt angenäm. Även en stramhet hos vinet och en påtaglig sälta stör helhetsintrycket. Mycket bra men inte mer. Jay Miller anger fönstret för konsumtion till mellan 2013-2030. Det kanske är det som stör vinet idag. Att det faktiskt handlar om en Shiraz som inte är direkt tillgänglig utan behöver tid för att komma samman? Jag nöjer mig med 94 poäng.

2005 Solitary Block Grenache har också en mörkröd färg men klar. Doften börjar som vinet ovan med en stor söt doft av frukt och bär. Här handlar det mer om det typiska för Grenache, körsbär (kirsch), jordgubbar och hallon. Visst finns det fat, choklad och kola i doften på detta vin också. Även kryddor och aromen av gummi och svett är tydlig. Den stora skillnaden mot ovan är en starkt parfymerad doft av rosor eller blommor i allmänhet. Detta är för mig också så typiskt för en lyckad aussie Grenache. Väldigt trevligt intryck och lovar gott inför avsmakningen.

Blev jag lite besviken och överraskad av Shiraz’n så är det motsatsen för detta vin. Här infrias förväntningarna. Stor ren söt smak med ett lite eldigt inslag. Kryddighet och vanilj med syltade jordgubbar. Vinet är visköst och har en koncentrerad lång sammetslen eftersmak. Som en körsbärslikör! Det är väl så här man bäst kan beskriva ”kirsch” som Parker så ofta refererar till. Även det lite ovanliga men dock så typiska för aussie Grenache finns i smaken, den av röd lakritsstång, den där söta varianten med gult i mitten. Mycket gott och tillgängligt vin. Jay Miller tycker att detta vin ska drickas mellan 2007 och 2025, vilket han faktiskt har en poäng med. Det behöver inte sparas utan man kan definitivt njuta det redan nu men det håller säkert länge i en bra källare. Mycket gott och ett trevligt helhetsintryck som gör att jag höjer Jay’s 94 poäng till 96 poäng! Han tycker för övrigt att vinet påminner om en Pegau från en topp årgång. Det kanske är lite magstarkt men kvalitén finns definitivt som en gemensam nämnare.

torsdag, juli 03, 2008

Modern traditionalism nr2.

Egentligen skulle jag kanske berätta om en vertikalprovning vi hade i vintras. Nästan alla släppta årgångar av Alión var med (saknade endast 91, 93 och 01). Alla årgångar var mer eller mindre bra, 1996 och 1998 var de som kändes minst tilltalande. Nu ska jag inte dra igenom hela provningsprotokollet, bara meddela att 1997 och 2003 var de två klart bästa vinerna enligt mig. 1997 för den fortfarande var så ung och koncentrerad i sitt utryck och 2003 för att den var ännu större. Nu är det faktiskt just 2003an jag tänkte utveckla men först lite fakta.

Bodegas y Viñedos Alión ägs av familjen Alvares som även äger den världsberömda Bodegas Vega Sicilia. På Alion som ligger 11 kilometer från Vega ville man producera ett vin som skiljde sig från den klassiska och synnerligen komplexa Vega Sicilia. Detta projekt startade 1986. Till Alion används enbart druvan Tinto Fino, allmänt känd som Tempranillo. Vinstockarna har en medelålder av 15-20 år. Druvorna handskördas och sorteras sedan noggrant och hårt så att bara de allra bästa klasarna ingår. Druvorna avstjälkas och får därefter jäsa i temperaturkontrollerade träståndare, allt för att bevara så mycket som möjligt av druvans naturliga fruktighet. Sedan pressas musten varsamt i pneumatiska pressar innan vinet lagras i 13 månader på små, nya franska ekfat från Nevers. Vinerna filtreras aldrig och andelen nya fat är alltid stor, vid för de allra bästa årgångarna är alla fat nya. Normal fatlagringstid är 14-18 månader men detta varierar givetvis med årgången.

Slutligen lagras vinet på butelj minst ett år innan det släpps ut på marknaden. Vinanläggningen är en rostfri dröm av absolut senaste teknik och extremt välskött. Här lämnas absolut ingenting åt slumpen. Man tror att man hamnat på ett ”prestigebordeauxslott”. Allt organiskt material som kan undvikas har ersatts med rostfritt, utom ståndare och barriquer. På Alion för man också ett veritabelt krig mot korkdefekter.
Vinerna härifrån är mycket trevliga att dricka som unga, om man tycker om kraftfulla viner. Har man bra lagringsmöjligheter kan dessa dock utvecklas positivt av 10-15 års lagring. Då kommer vinet att få lite mjukare syror och mognare frukt. De två första årgångarna från Alion, 1991 och1992, gjordes på Vega Sicilia. Första ”egna” vinet blev således årgången 1993.” (Från Janake’s hemsida.)



Som jag skrev inledningsvis var min uppfattning efter vertikalprovningen att 2003an var bäst. Den var enormt koncentrerad och ren i frukten. Modern och lite nyavärlden lik i sin stil – sötkladdig skulle kanske någon vilja utrycka det!

Detta var sju månader sedan och i måndags var det dags för en förnyad bekantskap. Skulle intrycket bli likartat och skulle ånyo de 96 poängen av Jay Miller kännas självklara?

Måste börja med att erkänna att jag blev konfunderad när jag provade vinet. Inte mycket stämde mot förra noteringarna. Läser man vad jag skrivit om vinet vid de två olika tillfällena och jämför så tror man inte det är samma vin. Störst är skillnaden på smaken. Doften känns mer bekant. Är det då gott? Javisst men inte lika bra som förra gången.

Färgen är djupt mörkröd och klar. Stor doft och den har börjat utvecklas. Fat och nymalet kaffe, nästan en karikatyr på kaffepulver. Mineraler och rökig känsla. Sedan kommer dom nuförtiden obligatoriska ”Rhônevibbarna” med animaliska dofter av välhängt kött, baconfett, gummi och viol. Fint! Det som markant skiljer mot förra gången jag provade vinet är att då var frukten tydligare och det fanns en sötare ton av vanilj, nötter och choklad. Lite Cognacskänsla om man så vill.

Smaken domineras av lakrits. Nästan lakrits i flytande form. Jag gillar smaken av violpastill i vin men här drar det mer åt salmiakpulver och det är sällan lika gott. En lite metallisk känsla med jordighet – mineral. Den frukt som märks är den av mörka körsbär. Aningens röd citrusfrukt i eftersmaken. Får intrycket av att vinet är lite tunnare än senast. Förra gången var vinet mycket tuffare i stilen med ett intryck av svartvinbärslikör och viol. Även en gräddig chokladighet var dominerande då. Detta saknas helt i den senast provade buteljen.

Kan vinet ha utvecklats så här mycket på bara sju månader? Är det flaskvariation? Kan det vara så att man får olika intryck av vin beroende på faktorer som miljö, årstid och referenser till omgivande viner? Jag vet inte och det är nog det som gör att fascinationen för vin aldrig upphör utan snarast ökar med tiden.

Det här vinet är inte dåligt, bara annorlunda mot senast. Tycker det är värt 93-94 poäng mot de 96 poängen senast. Jag kommer inte att prova om det här vinet på ett tag utan hoppas att det växer ihop med lagring och utvecklas till ett komplexare vin med ålder. Blir något oroad förståss att årgången spelar oss ett spratt. 2003 i Spanien är ju som i övriga Europa lite extrem och atypisk. Kanske är det just detta faktum som ställde till det denna gång?

tisdag, juli 01, 2008

Modern traditionalism nr1.

Få Bodegor känns väl traditionellare än Muga om man tänker på deras vita Rioja. En kompis brukar skoja om att det nog bara är Munskänkarna som köper den för sina utbildningar. Ligger nog något i den teorin. Knappast ett gott eller speciellt tilltalande vin även om jag faktiskt någon enstaka årgång har uppskattat det. Blev förvånad när jag för några år sedan noterade att Parker gett ganska höga poäng till Muga’s röda viner. Han beskriver bodegan som traditionell men ofta vinerna som modernt gjorda. Tänkte att här måste provas. Köpte och provade 2001 Muga Reserva Seleccion Especial. Fått 94 poäng och det var den värd.

Nu när 2004 Muga Reserva finns till små pengar och den fått sina 93 poäng av Jay Miller så måste man ju testa. Har haft lite blandade känslor sedan han tog över Australien och Spanien från Parker och tyvärr måste jag erkänna att mitt förtroende inte är på topp efter fiaskot med 2004 Abellars som enligt mig inte är i närheten av några 96 poäng.


2004 Muga Reserva består av 70% Tempranillo, 20% Garnacha, 10% Mazuelo och Graciano (6 + 24 månader på ek). Hur är då detta vin?

Färgen är lilaröd eller purpurröd (beroende på vilket man föredrar). Ganska stor doft med tydlig fatkaraktär och rökigt inslag. Lite jordig, mineralkaraktär med asfalt och blyerts. Farligt lik en Syrah (som många Tempranillo är nuförtiden) med viol, gummi och viltkött. Kryddig med nästa sydfranska toner. Till slut lite kola, nötighet och choklad. Så här långt allt väl. Trevliga och spännande dofter!

Nu faller allt som ett korthus! Smaken är helt kass. Knappt märkbar frukt förutom lite syrliga körsbär. Inte ens medelfyllig känsla. Nästan fadd klen smak med röd citrusfrukt som stör. Dessutom med tydlig fatbeska. Antingen är detta en dålig flaska eller så är vinet i en fas jag inte begriper. Kan ju också vara så att min och Jay Millers smak inte alls stämmer överens längre? Jag kommer upp i 88 poäng om jag anstränger mig och då är det den fina doften som gör att det blir så pass höga poäng.

Jag passar. Antingen måste jag snart hitta ett vin där kalibreringen med Jay Miller känns rätt eller så får jag börja söka andras omdömen om viner från Spanien! Synd när 2001 Muga Reserva Seleccion Especial var så bra och till och med höll jämt skägg med 1999 Roda Cirsion.

Hav och sol!

Kommer aldrig att glömma första gången jag provade Mer Soleil. Årgången var 1997 och det var under en provning av vita viner från Kalifornien. Minns vagt att Kistler, Beringer och kanske också Shafer var med. Jag gillar ju stora viner och blir sällan chockad när en frukt och smakbomb dyker upp men detta var ett sådant tillfälle. Snacka om bacon och fläskig doft. Tror att doften av bränd fläsksvål är det närmaste man kan komma. Till detta var smaken oerhört koncentrerad och fruktig. Jag var helt såld. Har efter denna kontakt av tredje graden jagat detta vin, utan framgång, tills…





Kommer ihåg att jag var överlycklig när jag hade hittat ett inköpsställe för detta vin av modell 2003. Fick veta att man nu visar lite mer återhållsamhet än tidigare och inte kör på i samma svulstiga stil. Trots detta så var förväntningarna höga. Tyvärr blev det inte lika kul som jag hoppats. Visst var vinet bra men mer som en ”normal” Chardonnay från Kalifornien. Även årgång 2004 inköptes med ungefär samma känsla fast en annan karaktär. Mer konserverad frukt och sötare toner. Så var det då dags för årgång 2005.

"Even though the label says Central Coast, the primary source for Mer Soleil’s Chardonnay is a vineyard at the very northern tip of Monterey’s Santa Lucia Highlands AVA, a chilly spot for grape growing. The vineyard, first developed in 1988, is named for the two factors that influence its growing conditions: the sea (mer) and sun (soleil). (I suppose they could have added the wind and the fog, but never mind.)

The vineyard has multiple clones of Chardonnay on three types of trellising systems. In some years, winemaker Charlie Wagner II also uses a little Chardonnay from the somewhat warmer Las Alturas Vineyard – which is also owned by the Wagner family of Caymus fame and planted mostly to Pinot Noir for the Belle Glos label – but the 2005 fruit all came from the cooler site.

Mer Soleil Chardonnay is barrel fermented, then aged in French oak barrels, about 40 percent of them new. This is always a riper-style Chardonnay, but it also has lots of zingy acidity, along with flavors of grapefruit, lemon, pear and some creamy vanilla accents. This Chardonnay would provide a good counterpoint to any sort of seafood in a creamy sauce or perhaps shrimp scampi. Reviewed August 23, 2007 by Laurie Daniel.
"

2005 Mer Soleil är för mig den årgång (av dem jag provat) som mest framkallar samma känsla som 97an gjorde. Jag blir uppriktigt glad och upprymd av att dricka det här vinet. Stora smaker och jättegott utan att ställa en massa krav. Kan tänka mig att det är denna typ av Chardonnay som gett upphovet till uttrycket ABC (Anything But Chardonnay) men det skiter jag i! Har aldrig ägnat mig åt finkultur.

Färgen är nästan guldgul. Doften är inte helt oväntat stor med tydliga inslag av fat. Rökig med rostat kaffe, smörig och nötig med inslag av choklad. Päron i vanilj, fruktkompott, aprikosmarmelad och blommor. Sedan kommer olivtapenade och den där härliga känslan av bacon - fläsksvål. Hur läckert som helst!

Smaken är enklare att beskriva. Frisk syra, ”lemon curd”, rostat kaffe och sötfruktig med tydliga drag av päron och annans.

Kort och gott, ett jättegott och okomplicerat vin. En ren glädje att konsumera!