Kungligt!

Jag har tidigare kört en serie inlägg som alla på något vis anspelar på det kungliga men eftersom jag inte är rojalist, handlar det knappast om en hyllning till vår svenska kungafamilj, utan enbart om ett vin, vars namn sägs betyda: Kungen över alla Gudar – Amon Ra.


I februari startade vi upp ett nytt spännande vinprovningsår med Gomseglet och hela 2010 har och kommer att fokusera på ett enda land samt tillika kontinent – Australien.

För mig känns det naturligtvis enormt spännande att få göra en djupdykning i landets vindistrikt men det har även förpliktigat. Av våra medlemmar är det förmodligen jag som har det djupaste intresset för Australien och kanske också störst tillgång till dess viner. Detta har fört med sig att jag fått hålla i en hel del provningar och även planeringen av dessa. Naturligtvis är det både kul och utmanande men också tidskrävande och lite av vårens svacka på bloggfronten berodde nog delvis på detta. Nu känns tiden tillgängligare och av de provningar som kvarstår finns inte så mycket mer att planera utan nu handlar det mest om njutning. Fast sista provningen i februari nästa år är inte helt färdigplanerad men jag kan redan nu utlova ett fyrverkeri av högoktaniga pjäser – men det är en annan historia som det brukar heta. Nu till höstens första provning på Australientemat och den som helt ägnade uppmärksamheten åt Ben Glaetzer.

För att inte helt trötta ut er lämnar jag det upp till var och en att läsa om Ben och hans bakgrund på Glaetzers hemsida här. Att han är en kompetent vinmakare råder det inga tvivel om. Vill man läsa mer om hans samarbetsprojekt med Frank Mitolo så går det bra genom att besöka Mitolos hemsida här. Dessutom rekommenderar jag starkt ett besök på Ulriks blogg Vinovis, där ni kan läsa om ett mer personligt möte med Frank Mitolo här och därefter Ben Glaetzer här. Det är tydligen i Singapore det händer!

Raskt över till provningen och dess upplägg. Tolv stycken viner i två flighter och i ett halvblint format. Vinerna var kända men inte årgångarna och inte heller ordningen. I första flighten koncentrerade vi oss på Mitolos fyra kvalitetsviner samt Glaetzers alla övriga viner, förutom då Amon-Ra som fick en egen flight i form av en minivertikal med fem årgångar. Ingen poänginsamling men väl röstning om det godaste vinet. I sammanställningen nedan redogör jag därför för mina egna intryck och poängbedömningar samt allmänna funderingar och referenser till kritiker och en summering av hur gruppen uppfattade respektive vin.

Eftersom ett kungahus av rang naturligtvis håller sig med ett hov som enbart ska underhålla och lätta upp stämningen (vems den uppgiften är i svenska kungahuset låter jag er själv spekulera kring) så startade vi på samma vis med:

Flight 1 – Hovnarrarna.

Vin1
Färgen är djupt purpurröd. Doften är söt och solvarm med en aningen kladdig karaktär av choklad och kola. Fatvanilj och körsbär samt hallon och nickelkola. Helt okej men lite endimensionell. Smaken är rund och söt med körsbär, choklad samt violpastill och lakrits. En ganska eldig eftersmak med beska och en hel del syra som lyckas balansera det ganska sötkladdigga förstaintrycket. Gott men kanske ingen kandidat för intellektuellare analyser.
2008 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz Grenache "Wallace"
Helt klart ett mycket gott vin och dessutom gjort för omedelbar njutning. Hedonistiskt är nog en bra definition och om man inte störs av en hög alkoholhalt samt ett tydligt sötaktigt inslag så smakar det här bra att dricka precis när som helst. Jag gillar det och tycker att 91 poäng känns riktiga vilket faktiskt är bland de lägre när gruppen diskuterar vinet. De som poängbedömer ligger i samma nivå eller högre. Intressant är att strykpojken Jay Miller i december 2009 nöjde sig med 90 poäng – ett betyg som inte alls känns generöst. En blandning av 80% Shiraz och resterande del Grenache.

Vin 2
Färgen är mörk och djupröd. Doften är rökig med gummi och tjära samt vedspis. Rostad fatkaraktär med nymalt mörkt kaffe och en allmänt köttig/charkig framtoning som även ger en association åt diesel till. Nja, inte är det frukten som dominerar i doften. Smaken slår an på samma ton som doften och den rostade karaktären dominerar totalt med kaffe, tjära och fat. Kryddor, violpastill och lakrits med en lång, varm och aningen eldig men mycket ren eftersmak.
2005 Mitolo, Barossa Valley - Shiraz "Reiver"

Ett mycket gott vin men inte alls åt det fruktiga hållet som i föregående fall. Ett vin som mer lutar åt Cabernet och Bordeauxhållet till med sin mycket rostade och fatiga stil. Alla vet att det finns just ett Cabernetbaserat vin i uppställningen och inledningsvis går flera gissningar till just det här vinet. Jag påstår inte att vinet är förväxlingsbart med en Bordeaux men det finns en del gemensamt. Möjligen saknar jag frukten i det här vinet men det kan också vara så att den rostade och rökiga karaktären tar överhand och att frukten kommer med tiden. Hursomhelst ett läckert och kompetent vin som får 94 poäng av mig vilket inte heller det är något överbetyg gentemot övriga gruppen. Ingen uppenbar favorit i provningen men inte heller ett vin som faller ut. Bedömt av Robert Parker till 94 poäng i oktober 2006. Inte helt fel.

Vin 3
Mörk och djupt röd färg. Det doftar sötmogen frukt och ljus choklad med inslag av kaffe och vanilj. Lättrostad ton med örter och rökighet. Marsipan, grädde och en aning gummi med ett bärigt slutintryck. Ganska elegant om än sötaktig stil. Smaken domineras av bärighet så som körsbär, hallon och jordgubbar. Gräddkola, marsipan och lakrits i en lång fin, rund och balanserad eftersmak. Mycket gott.
2006 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "The Bishop"

Ett typiskt Ben Glaetzer vin i sin gräddiga och krämiga struktur. Väldigt gott och utan vassa kanter vilket gör vinet njutbart som det är. Jag gillar detta men en del i gruppen har invändningar emot den ganska rödbäriga och lite syrliga stilen. Detta är egentligen det enda vinet i hela provningen som delar våra åsikter. Jag landar på 94 poäng och det finns de som ger både mer men också mindre och mitt omdöme ligger nog ganska så mycket i mitten. Även här känns det som att Jay Miller har gjort rätt för sig när han bedömde vinet som fatprov och landade på 92-94 poäng i oktober 2007.

Vin 4
Färgen är djupt mörkröd. Doften upplevs först sluten och jordig med en aning örtighet. Sedan rostat kaffe, köttighet/charkighet och tjära med sälta som av hav samt en medicinalkaraktär i avslutningen. Ingen insmickrande doft till att börja med. Smaken är stram och en aning kärv med sälta, beska och lakrits som sedan leder mer mot värme och en aningen bränd karaktär. Lång och intensiv eftersmak. Ett robust vin som sticker ut.
2005 Mitolo, McLaren Vale - Shiraz "Savitar"

Det här är också ett vin som polariserar. En del tycker inte alls om det medan många gillar det men upplever det som en udda fågel i sammanhanget. Vinet passar min smak bra men det är först emot slutet av provningen som jag på riktigt uppskattar vinet. Det är betydligt mycket ogenerösare än övriga viner men det har en fantastisk kraft och koncentration. Det är just smaken som tilltalar mycket och jag är ganska säker på att detta blir en riktig skönhet om några år. Betyget blir först lite svajigt men tillslut måste det bli 96 poäng. Exakt samma som Parker delade ut i oktober 2006. Ett vin för källaren om man vill använda en klyscha. Tidigare smakprov här.

Vin 5
Färgen är tät och mörkt djupröd. Doften är stor och örtig med rostade aromer och en tydlig charkighet. Det doftar prickigkorv, peppar, kaffe och eldstad. Ett djuriskt drag som nästan lurar mig till Europa. En fantastiskt fin doft. Smaken är ren och frisk samt balanserad med körsbär i den långa, fina och intensiva eftersmaken - vi pratar +60 sekunder. Sedan aprikoser samt hallon och lakritsbåtar. Ett mycket gott och bra vin.
2004 Mitolo, McLaren Vale - Shiraz "G.A.M."
Återigen ett lyckat smakprov. Jag har följt det här vinet sedan 2006 och jag måste säga att det gått från klarhet till klarhet. För varje gång jag provat vinet har det blivit mer och mer balanserat samt klart europeiskt i sin stil helt utan den sötma som man kan uppleva i landets viner. Just det faktum delar återigen gruppen. Alla ger goda omdömen men en del anmärker på den något torrare stilen som avviker gentemot övriga viner i provningen. För mig ett 97 poängsvin och även om det finns de som håller med så är nog ingen högre. Återigen exakt samma betyg som Bob beslöt sig för i oktober 2005. Faktum är att jag aldrig höll med honom i början men idag är jag definitivt på den nivån. Kul. Läs om ett tidigare smakprov här.

Vin 6
Färgen är mörk, tät och närmast djupt svartröd. Doften är utvecklad med sötmognad och rostat kaffe. Örter, mynta och marsipan med mintchoklad samt exotisk fruktighet. Fetma som hudkräm och parfymerat av blommor/rosor. Underbar doft. Smaken är ren och frisk med en härlig gräddighet med hallonsylt och kolasås. Sammetslen munkänsla och en härligt lång och ren eftersmak av jordgubbar och mynta. Enormt gott.
2004 Glaetzer, Barossa Valley "Godolphin"
Återigen ett vin jag har följt under många år. Närmarebestämt sedan 2006 och sällan har detta vin gjort mig besviken. Enda problemet har varit ett antal korkskadade flaskor men annars har det varit ruskigt gott ända från början tills idag. Jag tror att det kommer att fortsätta smaka bra i många år ännu men vinet har ändrat karaktär mot det lite elegantare hållet. Detta blir flightens vinnare och det vin som flest anser godast. Riktigt gott är det. Det blir 97 mycket starka poäng som lika gärna kunde vara 98. Ett av mina mest lyckade vininköp någonsin och dessutom det vin alla kategorier som jag har druckit flest flaskor av. Jag nästan skäms över antalet konsumerade buteljer fast med tanke på prislappen har det känts som ett fynd varenda gång. Robert Parker delade i oktober 2005 ut 96-98+ poäng till det fatprov han smakade. En klok man. Detta var första årgången av vinet och sedan årgång 2006 heter vinet numera Anaperenna.

Vin 7
Färgen är mörk och tät åt det svartröda hållet till. Det doftar en aning örtigt med grön paprika och ett lätt kemiskt inslag. Vedspis, stall, källare och ett drag av oliver/tapenade. Viss sötma och rökighet samt kryddigt av kanel. En för mig inte helt övertygande doft. Smaken är varm och söt med körsbär, björnbär och svartvinbär. En viss stramhet och märkbara tanniner med ett eldigt inslag i eftersmaken. Rondör men också beska samt en förnimmelse av korinter. Ett gott vin.
2004 Mitolo, McLaren Vale - Cabernet Sauvignon "Serpico"
Även detta ett vin som hängt med ett tag och jag måste erkänna att jag gillade vinet bättre i början. Jag tycker nog att vinet är en aning endimensionellt och lite könlöst vilket för mig blir ointressant. Jag är ingen utpräglad Cabernetfantast och i den här uppställningen känner jag att vinet i sin stil tilltalar mig minst. Övriga provare gissar tillslut på att detta kan vara just Cabben och några tycker betydligt bättre om vinet än mig. Jag landar ändå på 93 poäng som är en mindre än Parkers 94 från oktober 2005. Det här vinet håller säkert länge ännu men jag är inte helt säker på att det nödvändigtvis kommer att utvecklas till det bättre.

Så var uppvärmningen avklarad och vi summerar intrycken med att alla viner är mycket bra och att prisvärdet är nästan overkligt bra. Genomsnittspriset för de första sju buteljerna är 243kr och det måste betecknas som fyndklass.

Så dags för nästa omgång:

Flight 2 - Den Kungliga!

Vin 8
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. Doften är stor och varm i stilen med korinter, rök, tjära och tydliga fat. Rostad och mörk med korv, kokosfett, mynta och svartvinbär. Blommig och jordig med gummi samt parfymerad typ mysk. Fin men oförlöst doft. Smaken är även den varm i stilen med tydlig sötfruktighet och fatvanilj. Kokos, choklad samt torkad frukt och en lång intensiv eftersmak med viss eldighet. En aningen bränd karaktär känns också mot slutet. Ett kraftpaket.
2007 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Detta handlar mycket om framtidspotential. Jag kan gissa att många skulle ha svårt för den här typen av vin och det har även några i provningsgruppen. Det är enormt mycket nya världen och mycket av allt så att säga. Ben har jämfört årgången med 2003 och vet man hur bra den har utvecklats så blir man lugn. Däremot kan jag inte påminna mig att 2003an har varit lika svulstig och bränd i stilen som 2007an är. Det var ett år med hetta och torka vilket jag kan tycka märks i vinet och helt säker på hur framtiden kommer att se ut är jag inte. Dock ett otroligt maffigt vin och det är omöjligt att inte ta till 98 poäng för den enorma koncentrationen i vinet. Mycket gott men på tok för ungt. Jay Miller delade ut 96-99 poäng till fatprovet i februari 2009 vilket känns högst relevant.

Vin 9
Färgen är mörkt blodröd och tät, dock den ljusaste av de fem. Doften är varm och örtig i stilen med tydligt rostade inslag och en härlig kryddighet som av peppar och kanel. Korv, chark och gummi. Körsbär, hallon och jordgubbar i vanilj. En snygg och prydlig doft som inte drar iväg utan lutar mer mot det eleganta hållet. Smaken är väldigt ren med svartvinbär, choklad och en aning mentol. En rondör som av grädde och därefter tjära/gummi med en viss eldighet och en enormt len men lång och intensiv eftersmak. En viss sötma kommer även mot slutet.
2006 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Det minst kraftfulla vinet av de fem i denna omgång. Enormt gott och även tillgängligt i en stil som är ganska lättbegriplig. Detta blir någras favorit i provningen och det är främst bland dem som kanske uppfattar övriga viner som en storlek för stora. Själv tycker jag om det här men jag tror att det kommer att smaka ännu godare och bättre om sådär tre till fyra år. Just nu tar de övriga vinerna överhand och då räcker inte detta riktigt till men om några år kan det bli ett helt annat resultat. Just nu en elegantare och lite slankare tolkning av Amon-Ra. Jag ger 97+ poäng som betyder att jag förväntar mig ett fantastiskt vin om några år och ett vin som då kommer att bibehålla elegansen men få en aning mer utveckling som komplement. Jay Miller blev från ett fatprov i oktober 2007 ännu mer imponerade och delade ut 97-100 poäng. Kanske får han rätt. Tidigare smakprov finns att läsa här.

Vin 10
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. En rostad, varm samt rökig doft väller ur glaset. Tjära, peppar och enrisrökt korv med en efterföljande stallighet och inslag av våta höstlöv. Choklad och mynta men i en oerhört elegant stil. Helt perfekt. Smaken är ren och frisk med en härlig kryddighet och rostad stil. Grillad ek och en djuriskhet/blodighet i en mycket lång och koncentrerad eftersmak. Smaken är oerhört intensiv med en del tanniner och härlig balans. Choklad, kaffe, gummi och örter. Mot slutet en känsla av toffee/kola. Hur gott som helst!
2005 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
En klar favorit. Ingen är oberörd av kvalitén i det här vinet. Enormt gott och bra i en stil som enkelt matchar det mesta man kan sätta upp som motstånd – oavsett ursprung. Klassiskt vin men i en rik och otroligt koncentrerad stil. Absolut högsta klass och 99 poäng är givna. Övriga som poängsätter håller samma nivå. Det intressanta är att jag för några år sedan inte alls gillade detta vinet lika mycket och de år som förlupit har gjort underverk. Läs gärna om tidigare erfarenheter här. Det som gör det hela ännu roligare är att vinet garanterat kommer att både hålla och utvecklas i många år ännu. Robert Parker var i oktober 2006 något försiktigare med sina 98 poäng.

Vin 11
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. Doften är påtagligt rökig med underbart charkiga toner och inslag av vax samt blodighet. Kanel, peppar, fikon i en varm och kryddig stil. Animalsikt, stalligt med svartvinbär. Helt felfritt och alldeles underbart gott att dofta på. Smaken är ren, koncentrerad med svartvinbär, körsbär och kryddighet som av peppar. Vanilj och rostade fat med choklad och gräddkola och en härlig värme i den mycket långa och intensiva eftersmaken. Fantastiskt gott!
2003 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Det här har alltid varit min favorit Amon-Ra och är så även denna gång. Jag är dock inte ensam om det utan detta blir gruppens favorit. En provare går så långt som att hävda att det är det bästa vin han provat. Jag kan förstå det. Det finns något som närmast kan beskrivas som felfritt över vinet och det har allt det som man förväntar sig att ett vin ska ha. Trots detta blir det ”bara” 99 poäng och enda anledningen till det är att föregående vin är lika gott fast annorlunda. En dag kommer någon av de två att få 100 poäng av mig men inte ännu. Löjligt kanske. En för odlarna svår årgång men det märks inte i vinet. Robert Parker tog ut bäringen i oktober 2004 då han från fat bedömde vinet till 96-100 poäng. Mer om tidigare smakprov finns att läsa här.

Vin 12
Färgen är klar och djupt svartröd. Doften är rökig med mynta och ”gurkburk” samt mentol och fatvanilj. Kryddig av peppar och örter. Jordgubbar, kokosfett och en avslutning mot oliver/tapenade. Mycket fin doft men också mycket Aussie. Smaken är ren och frisk med svartvinbär samt hallon och mynta. Ett rostat inslag med choklad och likörlik fruktighet. En aning sötaktig karaktär med konjaksinslag i en intensiv men balanserad och närmast oändlig eftersmak (+ 60 sekunder). Mycket gott – kanske godast av dem alla?
2002 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Något förvånande har den här årgången med ålder mynnat ut i det mest ”Australiensiska” av dem alla. Ett vin som de flesta tycker om men som inte vinner omröstningen om bästa vin. Jag tycker att vinet utvecklats en hel del sedan senast men jag kan inte minnas det som så typiskt Australiensiskt. Läs mer här. Däremot ändrar sig vinet en del under kvällen och när jag provar de sista dropparna flera timmar senare är det delvis ett annat vin med mer kraft och större djup. Under provningen slutar detta på 98 poäng från mig och det är den lite ”störiga” doften som tar ned poängen från ett ännu högre betyg men på småtimmarna är doften renare och då är ett högre betyg nära tillhands. Hursomhelst är detta mycket bra och ett kul vin att prova. Så kul att Bob i augusti 2003 kallade vinet ett "wow-wow wine!" och från fat delade ut 96-100 poäng.

Lite kort om The Wine Advocates och Amon-Ra. Tyvärr har man rört ihop det fullständigt på hemsidan. Första gången Amon-Ra gjordes var med årgång 2001 och då i två varianter. En från Barossa och en från McLaren Vale. Även 2002 blev det två varianter. Därefter har det endast gjorts en Barossaversion. Glöm det ni kan läsa om Amon-Ra hos Bob fram till och med årgång 2004. Från 2005 och framåt stämmer det men dessförinnan har man blandat ihop bedömningar av Amon-Ra med Glaetzers tidigare prestigevin (undantaget 2003) som då kort och gott hette Glaetzer Shiraz. Detta vin slutade produceras efter 2004an lanserats. Läs istället på Glaetzers hemsidan där man har ordning och reda samt även en hel del intressanta recessioner från andra kritiker att ta del av. Läs här.

Kanske kan det även vara intressant att läsa vad Rhônespecialisten Jeb Dunnuck anser? Det går då bra genom att följa länken här och här.

Avslutningsvis en fundering kring kvalitet. Vi har sedan en tid tillbaks nöjet att ha vår vän "Vinimportören" som frekvent gäst på våra provningar. Förutom att han är en trevlig prick så medför hans närvaro en fantastisk kunskapskälla men också en enorm massa rutin. Han har mött många internationella vinprofiler och förmodligen provat det mesta i vinväg som vi vanliga dödliga drömmer om att en gång få sätta tänderna i. Att höra honom berätta om det ena berömda vinet efter det andra är givetvis underhållande men det intressantaste är att höra hans omdömen om vinerna vi alla provar.

Med hans rutin blir ens egen uppfattning om kvalitet plötsligt mer värd. Man skulle kunna tänka sig att han avfärdade det ena vinet efter det andra bara för att han har så mycket mer att falla tillbaks på – men icke. Han som skulle kunna såga vinerna med trovärdighet gör inte så utan snarast underdånigt bekräftar den kvalitet vi alla känner att vinerna har. Han spar inte på poängen bara för att göra en sak av det och hävda att man inte kan jämföra en ung Australiensare med en mogen Fransman från Aristokratin utan erkänner direkt att kvalitén på det vi provar är mer än utmärkt. All heder - och jag önskar att fler kunde släppa på fördomarna samt vanföreställningarna om att man inte kan dela ut ett högt betyg åt ett ungt vin bara för att det kanske kan finnas något ännu oupptäckt gammalt vin därute som bättre förtjänar det.

Jag menar att smakar det så bra som man överhuvudtaget kan förvänta sig så finns det väl inget krut att spara på – eller hur?

Näst på tur står skogshuggarens viner.

Grillad?

Rubrikmöjligheterna känns närmast outtömliga. Två eleganta vänner, 98 x 2, Äntligen, Nu börjar det eller Två från Ben. Barossa Valley vs. McLaren Vale och även 2005 vs. 2004 hade funkat.

Grillen rengjord efter vinterförvaring. Fast vinterförvaring och vinterförvaring… Faktiskt är att den denna vinter inte ens kom in i någon förvaring utan stod ute hela säsongen. Rengjord blev den nog aldrig heller förra året så det kändes angeläget att ta ett krafttag i vårsolen. Därefter måste den naturligtvis invigas även om det är Påsk och traditionen egentligen påkallar en helt annan typ av mat. Vad dricka till grillat? Finns det några alternativ utöver Aussieshiraz? Knappast.



Inte för att jag precis har avstått från att dricka goda Aussieshirazer, utan snarast för att det är en alldeles speciell känsla att känna doften från grillkolen och sippa på en riktig marmeladbomb under tiden. Det är en synnerligen lyckad kombination och mina förväntningar skapade knappast någon illusion – nejdå, det blev ett riktigt lyckodrag.

2005 Glaetzer, Barossa Valley ”Amon-Ra Shiraz” har en närmast blåröd färg. Doften är först mycket sötfruktig med massor av vanilj och drottningsylt. Jordgubbar och hallonkräm. Kryddiga ekaromer med gräddig lakrits. Sedan mer rökiga, rostade och stalliga inslag. Rent, fräscht och blommigt med en aning cappucino och ljus choklad. Jätteläckert och okomplicerat. Precis så här ska det vara!

Smaken är stor och viskös med en härlig munkänsla. Gräddighet, lakrits, björnbär, blåbär, jordgubbssylt med vaniljtopping. Lätt fatkrydda i eftersmaken med ljus choklad och syrliga hallon som sitter i riktigt länge. Hur gott som helst. Lätt, friskt och mineralsikt samtidigt som det är sötfruktigt. En aning plommon och sviskon i konserverad form. Jättegott!

Bästa prestationen hittills. Det är fjärde gången jag provar detta vin. Aldrig har jag tyckt så mycket om det som denna kväll. Tidigare har jag upplevt vinet som för syrligt och ogint för att kännas som en vinnare. De dragen har närmast försvunnit nu. Det är mer än ett år sedan jag provade den senast. Då minns jag ett lite enklare vin och mer finlemmat. Det känns som om vinet vuxit i storlek och kraft under det dryga år som passerat sedan senast. Fortfarande friskt men det finns något som dämpar den värsta körsbärssyrligheten som jag upplevt i vinet tidigare. Det här är mycket gott. Kanske inte superkomplext eller elegant i ordets egentliga mening, men väldigt gott. Parker har alltid gett vinet höga poäng men det var först med årgång 2005 som den breda massan verkade hålla med honom. Det var många som ansåg att han prickat rätt denna gång. Jag har väl närmast tyckt tvärtom. Fast med denna butelj så kommer hoppet åter. Inte så bra som 2003an och inte riktigt heller i nivå med 2002an. Däremot tycker jag att den känns bättre än 2006an. Jag gissar att det år som passerat gjort vinet mer avrundat och det betyder att den närmar sig sina äldre bröder. Jag tror nog att även 2005an kommer att komma ikapp de äldre årgångarna men också viner från Australien behöver mognad. En som gillar vinet är en av de få Aussievänner jag verkar ha i bloggsfären. Vi har haft lite olika uppfattning om vinet tidigare men jag tror att vi kom närmare varandra denna kväll. Läs gärna vad Winepunker tycker här. Mina Viner tycker att 96 poäng blir bra. Bob satte för övrigt 98 poäng.

2004 Mitolo, McLaren Vale ”Savitar Shiraz” har en mörkare och rödare färg men är också tätare än det yngre vinet. Doften är först något knuten. Mer mörk och dov ton med klarare drag av viltkött och blodighet. Rostade fat, tjära, hav och sälta. Mörkfruktigt med katrinplommon och blåbär. Kaffe. Fikon, Portvin, mörk choklad och lite Provensalsk kryddighet. Animalsikt och svettigt omklädningsrum mot slutet, nästan gödselstack. Komplexare, mer Europeisk och mindre pang på rödbetan gentemot Amon-Ra. Fast lustigt nog även mer mynta och mentol.

Smaken är direkt påtagligt mörkare än det föregående vinet. Mer lakrits, choklad, torkad frukt och en mycket påtagligare pepprighet med gummi och fatbeska i eftersmaken. Mer Europa även i smaken, mer norra Rhône och mer Hermitage i synnerhet. Riktigt, riktigt gott. Eftersmaken sitter i länge och den har mer blåbär, mer plommon och betydligt mera choklad samt kaffe i sig än sin Barossa kusin. Faktiskt också godare. Kryddigt och typiskt Ben Glaetzer gräddigt på en och samma gång. Wow!

Vilket underbart vin detta har blivit. Det är ett år sedan jag provade vinet senast. Dessförinnan var det nästan två och ett halvt år. Då var vinet betydligt mera Australien, med fat och vaniljsötma. Det har däremot aldrig varit vulgärt. Ett mer stramt och europeiskt vin i sin stil med den typiska kryddighet man kan känna i vinerna från Hermitage. Den ytterligare tiden på flaska har verkligen gynnat vinet. Parkers höga 98 poäng från oktober 2005 har inte riktigt känts inom räckhåll tidigare. Denna kväll sitter de där - nästan. Visst är detta 97 poäng men den sista pinnen för att nå de 98 hittar jag ännu inte. Jag skulle inte alls bli förvånad om den kommer så småningom. Ytterliggare lite mognad så kommer det här säkert att kännas som ett närmast perfekt vin. Jättegott.

Ben Glaetzer är väl knappast obekant för den svenska vinentusiastskaran. Förutom att göra vin åt sig själv tillsammans med sin far, har han även hjälpt Frank Mitolo med vinmakandet. Jag väljer den lätta lösningen och stjäl med stolthet Robert Parkers beskrivning från 2005 då Ben tog en plats på hans lista över årets vinprofiler:

“When I look at the winemaker behind some of my favorite Australian wines, the name Ben Glaetzer seems to come up frequently. From a winemaking family dating back to the late 19th century, he has shown an exquisite talent for accessing fabulous vineyards and turning out world class wines from old vine Shiraz and Grenache. His Amon Ra is one of the great new wines of Australia, made with power as well as elegance He has also produced compelling wines under his own winery name, Glaetzer, and under the Mitolo label. This is a serious talent who has exploded on the wine scene with a brilliant array of wines.”

För den oinvigde kan jag starkt rekommendera allt som Ben Glaetzer varit delaktig i. Hittills har alla bekantskaper jag gjort med hans viner varit positiva.

Ska man rent allmänt försöka sig på en beskrivning av kvällens två viner så har det nog mindre med Ben att göra än med vinets ursprung. Barossa Valley känns oftast mer Australien än McLaren Vale. Det senare distriktet ger i min smak mer kyliga viner och kanske lite elegantare stil, med en mer Europisk touche. Prova gärna själv ; )

Mer om tidigare Ben Glaetzer viner här och här.

Sex från andra sidan Jorden!

Eller man kanske skulle kalla det för – sex hedningar? Ibland känns det så när man lyssnar på eller läser om svensk vinelits syn på vinerna från Australien. Få länder framkallar sådan avsky och förakt från etablissemanget som de Australiensiska vinerna gör. Undra varför?

Jag minns en kund/distributörs eviga tjat om hur goda han tyckte Shirazvinerna från Barossa Valley var. Detta var någon gång i början/mitten av nittiotalet och jag tyckte mig veta allt jag behövde om vin. Han levererade mycket produkter till Kockums Marine och framförallt då till u-båtsprojektet för Australiensiska marinen – Collins klassen. Han besökte Australien och Adelaide några gånger och fick en del personliga kontakter nere på plats. När vi träffades och diskuterade vin tyckte jag att hans tjat om dessa viner var lite löjligt. Tänk – jag som visste så mycket om vin och kunde allt om Bordeaux, Bourgogne och Rhône, varför skulle jag överhuvudtaget bry mig om en avart till vin gjort på någon lokal variant av Syrah?

Inte helt överraskande har jag en radikalt annorlunda syn på dessa viner idag. Ibland önskar jag att vi fortfarande hade kontakt och att vi kunde fortsätta våra diskussioner. Så kul vi kunde ha haft. Nu får jag fortsätta i min ensamhet och precis som honom försöka övertyga andra om att vinerna generellt från Australien inte alls är några industriella drycker med tillsats av ekchips och syra. Visst görs även dessa viner men det är då inte bara i Australien man manipulerat industrivinerna. Alla tycks ha glömt glykolskandalen i Österrike när man uppenbarligen tyckte vinerna smakade för surt.

Om bara vinälskarna kunde inse att Australien inte bara består av de dominerande storföretagen utan att det bakom dessa finns en uppsjö av små dedikerade entusiaster som gör en vintyp som inte går att efterlikna någon annanstans. Små upplagor av helt naturlig gjorda viner med en enorm rikedom och komplexitet. Många av dessa görs endast i volymer om 1 000-15 000 flaskor per år. Unika och hederliga viner av hängivna yrkesmän och kvinnor.

Följande sex viner har det gemensamt att de kommer från samma land. Provade vid helt olika tidpunkter under de senaste åtta veckorna. Inga extremviner utan ganska normala viner från en kontinent som har förmånen att kunna leverera hög kvalitet till rimliga pengar. Jag vill påpeka att detta inte alls ska tolkas som att jag anser att dessa representerar det bästa man kan prestera från Australien. Om jag hade velat ta till storsläggan hade startfältet sett annorlunda ut. Hoppas någon läsare blir intresserad och att skaran av nyfikna entusiaster ökar med några nya anhängare.

Första vinet ut är ett sådant vin som framkallar korkskruvångesten inom en. Har inte så många flaskor kvar och dessutom har vinet en tuff uppgift att leva upp till högt ställda förväntningar från föregående smakprov. För drygt 1 ½ år sedan provades senaste flaskan som då var magisk. Ett bland de tio/tjugo största vinögonblicken i mitt liv. Hade provat det dryga året innan och då tyckt att det var väldigt bra och lovande men fortfarande lite ungt och ”kladdigt”. Så när då flaska nummer två i ordningen strök med hade tiden gett vinet precis den där lilla extra utvecklingen det behövde. Ett oförglömligt vin. Klart att förväntningarna var högt ställda när så butelj nummer tre i ordningen skulle upp till bevis.

1998 Peter Lehmann “Stonewell Shiraz”, Barossa Valley har en djup sammetsröd färg. Doften är stor med söt frukt som drar åt det lite ”stickigt” örtiga till. Kryddor och peppar med en rökigt animalisk karaktär. Viltkött med aprikoskompott och en allmän bärighet som drar åt körsbär till. Ljus choklad, marsipan, gurkinläggning, vanilj, arrak och eukalyptus. Mycket Australien i den här doften. Tydliga fataromer med rostad karaktär. Givetvis tilltalar den här doften mig mycket.

Smaken är ren med tydlig frukt och en något syrlig inledning. Körsbär och hallon med en viss fatbeska. Mognad, aprikoser, lakrits med en lite bitter eftersmak som inte längre bjuder på speciellt stora tanniner. Eldigt och varmt i stilen med tydliga drag av Portvin. Rökigt och kryddigt med en koncentrerad och lång eftersmak i nästa våg. Även tydliga inslag av mintchoklad och pastiller typ ”Kungen av Danmark”. Gott och typiskt traditionellt Australiensiskt i stilen.

Det är gott men lite för utvecklat och typiskt nya världen kladdigt i helhetskänslan för de riktigt höga poängen. Lite för tydligt.

Tyvärr var nog mina förväntningar för högt ställda – eller så var mina smaklökar och dagsform sådana att det inte ”klickade” denna gång. Nu var ju inte vinet på något sätt dåligt eller tråkigt. Tvärtom så var det mycket gott, typiskt och harmoniskt men den lilla extra kicken kom aldrig. Kanske hade det varit bättre att provat vinet igen strax efter förra flaskan för att förhoppningsvis fått uppleva samma magi igen. Kanske kommer det ögonblicket åter vid nästa försök men jag betvivlar det. Tror att toppen varit nådd och att utvecklingskurvan nu pekar nedåt.

Hursomhelst räcker detta ändå för 94 poäng precis som Parker gav det i oktober 2002 med ett konsumtionsfönster mellan 2002–2018. Han brukar få rätt till slut den gode Bob!

Peter Lehmann grundade vineriet 1979 som en motreaktion mot den industriellt inriktade överproduktionen av bulkvin. Han var tidigt ute och brukar kallas för "The Baron of the Barossa". Följ gärna länken i namnet och ta del av mycket läsvärd information.

Ett av mina mest lyckade inköp är nästa vin. Aldrig har det underpresterat utan tvärtom – levererat över förväntan, gång på gång. Vi har haft provningar med tufft motstånd och det här vinet har alltid klarat uppgiften med bravur. Kanske inte det mest komplexa vinet i världen men rakt upp och ned förbannat gott. Flera gånger har jag ställt det mot Syrahvin från Rhône och USA och alltid har de som fått uppgiften att identifiera ursprunget gissat på Frankrike på detta vin för de har tyckt att det smakat bäst och då per automatik kopplat samman godhet och kvalitet med Frankrike. Så fel.


2002 d'Arenberg “The Laughing Magpie Shiraz-Viognier”, McLaren Vale har en mörk, djup och tät färg. Doften är stor och tydligt sötfruktig med en nästan kladdig känsla. Fat, mynta, nagellack och örtig. Sedan denna typiska arom av inlagd smörgåsgurka – dillfrön? Rökigt och rostat med tydliga kirsch drag och espresso med kryddig ek. Cigarrlåda och rökt kött. Inte helt olik vinet ovan i doften. Kanske lite mer vulgärt och rätt på. Jag gillar doften skarpt.

Smaken är eldig med en friskhet av körsbärslikör och svartvinbärssaft! Påtaglig syra med choklad och jordgubbssyltighet som ändå håller ihop och gör att smaken upplevs som väldigt balanserad. Körsbärskompott känns som det bestående intrycket.

Mycket gott och hedonistiskt i sin stil. Publikt skulle nog många vilja säga. Jag har alltid legat något poäng högre på detta vin gentemot Parker’s 93 poäng. Så även denna gång med 94+ poäng. Jag tror nämligen att det kommer att fortsätta utvecklas till ett ännu bättre vin. Parker kallar det ” the La Mouline of McLaren Vale” i sin recension – kanske lite väl magstarkt!

Jag ska med en gång erkänna att jag provat andra årgångar av detta vin men aldrig riktigt tyckt de varit så bra som 2002an. Senare årgångar har närmast känts klumpiga i sin stil. Det är något speciellt med detta vin i denna årgång. En del som provat vinet i andra årgångar kanske inte riktigt känner igen sig i beskrivningen men jag tror i så fall att det är just året 2002 som gör den stora skillnaden. Det var ett år som var ovanligt svalt i södra Australien. Det anses ha gett viner med en mer sval och Europeiskt karaktär. En bekymmersfri växtsäsong som dessutom gav hög kvalitet på skörden. Kan varmt rekommendera denna årgång rent generellt för Australiensiskt vin.

Mer om d’Arenberg och karaktären Chester Osborn finns att läsa på deras sköna hemsida (följ länken i namnet).

En annan kultfigur är Roman Bratasiuk. En av de personligheter som tidigt gjorde sig ett namn hos Robert Parker och dessutom med sina viner Clarendon Hills nått en publik som kanske inte alltid brukar konsumera vin från Australien. Lite av hög status får man nog erkänna att hans viner har. Speciellt Astralis som närmast nått astronomisk ryktbarhet och kändisskap. Själv har jag aldrig provat vinet men väl många andra av Clarendon Hills viner. Även en hel del med lite ålder har provats genom åren och de har alltid levererat spännande upplevelser. Goda och mycket komplexa aromer och smaker. Ett vin som dock gjorde mig lite missnöjd för knappt ett år sedan under en stor Australienprovning arrangerad av mig själv är nästa vin. Förhoppningsvis skulle denna flaska ställa allt tillrätta igen.

2005 Clarendon Hills “Grenache Onkaparinga”, Clarendon/ McLaren Vale har en klar purpurröd färg. Doften först lite knuten med chark och torkad skinka i synnerhet. Bärigt och parfymerat samt jordigt med en sötkladdig och lite ”stickig” örtighet. Kirsch, tobak, kaffe och gräddig mjölkchoklad med kola i mitten. Sist men inte minst dessa inlagda gurkor! Visst det kan låta tjatigt men ibland kör man fast i vissa spår och identifierar vissa aromer på ren rutin. Egentligen finns det kanske något annat där bakom som man inte kan utrycka på bättre sätt.

Smaken är ren med en eldig och tydligt kirsch karaktär. Grenache som sig bör. Örter och smörig lakritskola med en tydlig nötighet och på slutet frisk citrusaktig syra. Sedan tar det liksom slut. Jag väntar och vill ha mer men det kommer aldrig. Det är som man blir blåst på konfekten och blir lite sur och besviken trots allt gott i doft och smak. Visst 93 kanske ändå 94 poäng men inga glädjeyttringar.

Nja. Jag har högre förväntningar än så här på ren Grenache av en så erkänt duktig vinmakare som Roman Bratasiuk. Förhoppningsvis är det helt fel tidpunkt att dricka detta vin nu. Kanske kommer det att utvecklas till den skönhet jag hoppas på efter att provat flera andra av Clarendon Hills Grenache viner. Två herrar som uppenbarligen tror mycket på vinet är Robert Parker som först i oktober 2006 gav vinet 94-96 som fatprov och sedan Jay Miller som spikade det till 95 poäng i sin slutrapport i oktober 2007. Jay anser man ska dricka detta mellan 2007 och 2015. Undra det.

Läs gärna mer om producenten hos Primewine eller HJ Hansen. Tyvärr känns Clarendon Hills egen hemsida väldigt misskött och den är nog inte uppdaterad på väldigt länge.

Så – till för mig en mycket välbekant firma och vinmakare. Det finns tre notiser om Mitolo och Ben Glaetzer på denna blogg. Läs gärna mer här, här och här. Jag tänkte inte ge mig in på en mer detaljerad presentation än såhär eftersom det redan finns en del material om producenten och Ben att tillgå via tidigare inlägg. Se vidare länkar där.

Nästa vin finns det dock mer att läsa om hos Frankofilen som gjorde en alldeles ypperlig analys av vinet i somras. Läs gärna här vad han tyckte då.

Så här tycker jag om samma vin provat för någon vecka sedan.

2004 Mitolo “Shiraz G.A.M.”, McLaren Vale har en djup, mörk purpurröd färg. Doften är stor och söt med först ljus mjölkchoklad och mynta. Violer och lakrits med tydligt rostade fat och rökighet. Asfalt, tobak, järn och mineraler. Sedan charkighet med baconsvål och gummi. Parfym och björnbärssylt med vaniljsocker. Kanske lite tryffel också? Det här känns som det är så nära Norra Rhône man kan komma i Australien. En årgång som 2003 då. Jättefin doft som gör mig helt nöjd.

Smaken är ren, fin och elegant på en och samma gång. Tjock, viskös känsla med körsbär och hallonsyrlighet och sedan mörkare frukt av björnbär och blåbär. Fat och choklad med vaniljkräm. Fina mogna tanniner och en fyllighet i eftersmaken. Helt i balans. Charkig och köttig i strukturen. Mycket gott och harmoniskt vin just nu. Jag gillar det mycket. Det är doften som gör att helheten blir så bra.

Det här vinet provade jag åtskilliga gånger ganska snart efter inköpet i december 2006. Jag var då ganska fundersam till Parker’s mycket höga 97 poäng. Det kändes som om han lite väl lättvindligt delade ut poäng baserat på tidigare meriter och kanske charmad av stilen. Men som så ofta brukar han få rätt. Det här vinet har enligt mig utvecklats dramatiskt senaste året och är idag ett väldigt bra vin. Denna och senaste provade flaskan i mars är definitivt ett 96/97 poängsvin. Riktigt läckert och gott.

I helgen konsumerades nästa Mitolo. Inspirerad av Frankofilens provning av Mitolos Cabernet Sauvignon vin Serpico och de efterföljande kommentarerna beslöt jag mig för en förnyad bekantskap med 2005 Mitolo ”Savitar”. I en av mina kommentarer utryckte jag en viss skepsis mot Ben Glaetzer’s 2005 Amon-Ra. Jag har faktiskt lite avvaktande inställning till det vinet och även 2005 Godolphin som jag inte gillade alls och även 2005 Mitolo ”G.A.M.” som inte heller den riktigt övertygat mig. Som jag utryckte i kommentaren har jag haft samma känsla också för 2005 Mitolo ”Savitar” men nu tyckt den börjat visa sin rätta potential. Så därför kände jag mig givetvis tvungen att verifiera mitt uttalande. Har jag lovat för mycket eller inte?

2005 Mitolo “Shiraz Savitar”, McLaren Vale har en djup, tät och nästan svartröd färg. Doften är stor med en tydligt bränd och kryddig ton. Rostade fat och grafit. Viltkött, plommon och allmänt mörka, dova toner. Choklad med svartvinbärsgelé. Mineraler och lite dammig grusväg. Det finns mycket där i doften som känns inneslutet och vill ut. Jag är inte helt övertygad om att den visar sig från sin bästa sida just nu.

Smaken är frisk med hallonsyrlig bärighet och med en direkt intensiv känsla. Eldigt med en viskös varm och tjock blåbärsfruktighet. Plommon och svarta vinbär samt nästan medicinala toner. Körsbär, lakrits och violpastill. Påtaglig fatbeska i eftersmaken. Inte helt integrerade fat uppenbart. Inte helt i balans just nu. Jag tycker det blir lite småjobbigt att dricka vinet som det uppträder denna gång.

Nej, jag tog nog i lite för mycket i min kommentar till Winepunker. Den här flaskan tog mig tillbaks till tidigare intryck och misstänksamhet mot Ben Glaetzer’s prestationer med årgång 2005. Undra om något gått fel eller att han haft tankarna på annat håll lite distraherad av tidigare framgångar? Eller så är det så att hans och Mitolos 2005or behöver mycket mer tid för att visa upp sin rätta potential. Kanske är det så att Parker får rätt även med det här vinet till slut och att hans 96 poäng känns lika självklara som i fallet ovan? Inte vet jag men jag hoppas verkligen så. Jag tycker vinet är bra och ger det 93/94 poäng men de känns lite krystade och kanske lite högre än vad jag egentligen tycker utifrån ett godhets perspektiv.

(Dag två, just nu faktiskt, har vinet ändrat karaktär en hel del till ett mycket friskare intryck i både doft och smak. Mer mineraler och snyggare frukt. Det här ordnar sig nog tillslut.)

En liten fundering kring korken dock. Korken på denna flaska var röd på ovansidan. Förmodligen för att vinet blödigt igenom mellan kork och flaskhals. Kanske på grund av höga temperaturer före/under/efter transport? Har haft någon kork på 2004 Mitolo ”G.A.M.” som varit likadan. Även två flaskor av mina The Colonial Estate viner har visat samma fenomen. De har det gemensamt att det är samma importör som tar hem dem till Sverige men även att jag köpt dem via samma Systembutik i Malmö (vid olika tidpunkter dock). Mest sannolikt skulle det vara om det gått fel i transporten till Sverige och att de kan ha transporterats vid samma tillfälle. För inte kan det väl vara Systembolagets distribution som ställer till det? Ska tilläggas att jag aldrig märkt något defekt i doft eller smak på vinerna – utom möjligen en lite ”tröttare” känsla i någon av flaskorna.

Så till en helt annan sak – desserten!

Söta och förstärkta viner från Australien läser man inte om så ofta. Robert Parker brukar dock slösa med superlativen när han kommer in på ämnet. Han brukar använda termer som:

“Australia proves this country is hard to beat when it comes to their fortified after-dinner wines, which still sell for a song.”

Ofta är det trevliga viner som knappast behöver något sällskap i form av mat utan står sig ensamma som en dessert i sig själv. Den som lider av diabetes bör nog inte ens tänka tanken på att konsumera dessa viner. Restsockerhalterna är skyhöga (ibland upp till 400 gram per liter) och konsistensen ofta sirapslik. Gillar man inte denna kombination så kan jag garantera att det inte ens är värt ett försök. Det är dödsdömt från början. Jag har dock inga sådana betänkligheter utan sätter genast igång med skönsången för att få mina droppar nektar!

Mest berömt för denna typ av vin är nog Chambers Rosewood Vineyards i Victoria. De lär ha solera system igång med de äldsta komponenterna härstammandes från 1890! Deras ” The Rare series” brukar prenumerera på 100 poäng av Bob. Jag tycker att de flesta viner jag provat är mer eller mindre lika varandra i stilen och det behövs nog ganska stor erfarenhet för att kunna särskilja dem både med avseende på kvalitet och druva/ursprung. Dutschke gör några riktigt bra exempel för denna typ av vin från Barossa Valley men även Yalumba har ett par riktigt bra viner från Rutherglen.

Vinet jag provat kommer från Chambers Rosewood Vineyards men är en av deras standard buteljeringar och med en humanare prislapp än deras mer berömda prestigeviner.

N.V. Chambers Rosewood Vineyards “Rutherglen Muscat”, Victoria/Rutherglen är nästan läderaktig eller orange till färgen. Doften stor och söt med pomerans och citrusaromer. Litchifrukt och blommig med bonvax, peppar, soja och citron te. Bränd och knäckig med fikon och dadlar samt vanilj och en från barndomen tydlig association till Nickelkola.

Smaken är sirapslik med soja, balsamvinäger och lakrits. En lång intensiv eftersmak med mint, choklad och apelsinskal. Eftersmaken är viskös, eldig och faktiskt nästan evig i sin längd. Mycket gott men också lite ”påfrestande” att dricka. Inget man tar stora klunkar av. Restsockerhalten är höga 180-240 gram per liter.

Ett trevligt och typiskt vin i sin stil. Ska tillägga att halvflaskan stod öppen i över en vecka i kylen (utan att ”pumpas”) och visade inga tecken på utmattning. Visst la sig lite av eldigheten och de intensivaste smakerna på slutet men inte så att det störde. Perfekt att ha stående i kylen till Julens festmat och tilltugg.



Eftersom det är ett icke årgångsbetecknat vin är det svårt att veta exakt vad man dricker i förhållande till vad Parker har provat. Man får utgå från när han testat och när man tror flaskan man dricker är buteljerad om man vill ha Parker’s omdöme som referens. Just detta vin brukar få mellan 93 och 95 poäng vilket känns helt okej för mig med. Inte helt enkelt att poängbedöma dessa viner. Risken finns att man blir lite smakbedövad och skenar iväg på grund av den ganska omtumlande upplevelsen. Man får allt sansa sig lite. Parker skriver bland annat följande om detta vin i två av sina omdömen från juni 2001 (95 poäng) och februari 2000 (93 poäng):

"It is amazing how many sensational efforts emerge from this country. This luxurious offering possesses such extraordinary unctuosity, thickness, complexity, and richness that it must be tasted to be believed. It is not just a big, thick sugar ball, because it has sound underlying acidity as well as remarkable complexity and freshness. A spoonful or two is enough for most non-gluttons to appreciate the riveting heights this cuvee represents. At $15 this is a sensational bargain. The wine possesses notes of smoke, roasted nuts, coffee, brown sugar, maple syrup, prunes, honey, fruitcake, overripe orange/apricots, and remarkable spicy characters. This is a riveting example of a fortified dessert wine that I enthusiastically recommend. I use the Rosewood sweeties for many charitable meals/wine tastings I donate, and guests always go ga-ga over these rarities. In summary, life is too short not to try this wine ... a true Australian treasure."

"There are two levels of quality - big and bigger. This is a decadent wine of extraordinary unctuosity, sweetness, and richness. This wine is between 6 and 10 years old, and is a viscous, super-sweet offering with a raisiny, pruny flavor. The non-vintage Muscat exhibits a raisiny, prune-like character to its colossal fruit level. It is spectacular, as well as under-valued. Once in the bottle, it changes slowly, and thus can be kept for two decades."

Sådär - det gick ju att komma vidare bland de obloggade vinerna. Nu återstår bara Rhônevinerna, en Bordeaux, en Amerikan, en Sydafrikan, ett vingårdsbesök och en vinprovning med bara Sydafrikanska viner. Puh. Får väl bita ihop och nöta på. Förhoppningsvis intresserar det någon och inom mig finns trotsallt drivkraften att få anteckningsboken ren. Sedan har jag ju de riktigt roliga godbitarna kvar – men dem spar jag på till Julen eller det nya året. Hammerhead vet vad jag tänker på! Risken är väl också att listan fylls på. Kanske redan till helgen. Det väntas nämligen fint besök!

95 poäng vs. 95 poäng!

Att jag gillar Australiensiska och Spanska viner har väl ni läsare förstått vid det här laget. När Mästaren slutade bedöma vinerna från dessa bägge länder och la över ansvaret på Jay Miller blev jag allt lite besviken och oroad. Hur skulle jag nu kunna avgöra om poäng och omdömen var i linje med min smak? Bara att börja prova och jämföra.

Första Spanienrapporten från Jay, vintern 2007, fick utstå en del kritik på andra sidan Atlanten. Själv gjorde den mig lugn. Kändes som om han och Parker var ganska samstämmiga och kalibrerade. Faktiskt tycket jag att han till och med låg lite lågt med vissa poäng. Hösten 2007 följde sedan Jays första Australienrapport och den lämnade lite fler frågetecken efter sig. Tyckte plötsligt att en del gamla Parkerfavoriter fick lite taskiga omdömen. Vissa kändes dock precis som vanligt men visst blev jag lite orolig. När sedan Spanienrapport nummer 2 släpptes i vintras var osäkerheten ett faktum. En del nitar och fullständiga katastrofer har jag stött på efter detta. Därför kändes det angeläget att verifiera Jay Millers skala med följande utmaning:

2006 Mitolo Shiraz G.A.M., McLaren Vale mot 2005 Bodegas Aalto, Ribera del Duero.

Bägge producenterna och vinerna är och har varit personliga favoriter ett tag. Dessutom har Jay Miller delat ut 95 poäng till bägge vinerna så visst var det upplagt för tvekamp – och verifiering.

Mitolo förknippas intimt med en annan favoritproducent och vinmakare i form av Ben Glaetzer. Ben gör vinerna åt Frank Mitolo och är även aktiv partner. Mitolo familjen kommer ursprungligen från Italien och är en av de största potatis och lökodlarna på södra halvklotet. Mitolo började göra vin först 1999 och Frank verkar vara en kompromisslös herre med ett enormt kvalitetsfokus. Redan från början fick vinerna fin kritik av inte bara Robert Parker utan även den inhemska pressen, främst i form av James Halliday.

2006 Mitolo Shiraz G.A.M. är djupt rödlila till färgen. En rökig, kryddig doft med choklad och viol framträder först – med en lite rustik ton av ladugård faktiskt. Sedan följer rostade fat med vanilj och parfymerad blommig doft med kafferost och en aning blodighet av viltkött. Gummi och enbär med Julmust i avslutet och en smörarom som nästan kan uppfattas som klasisk smörkaka! God doft? Ja mig saknas inte mycket. Självklart kan man tänka sig att beskrivningen inte faller alla på läppen men jag gillar det här.

Smaken är otroligt ren och koncentrerad med en rödfruktig karaktär. En viss fatbeska och nästan helt integrerade tanniner. Gummi, violpastill och lakrits följer i den långa eftersmaken. Kafferost med en aning sälta men helheten lämnar efter sig en smak av rund mjuk frukt av typen jordgubbar och hallon. Jag tycker ofta McLaren Vale Shirazer har en större friskhet gentemot sina släktingar från Barossa Valley. Så också i detta vin.

Ett klart gott och välgjort vin med stor potential i källaren. 95 poäng då? Jag når inte riktigt hela vägen men saknar endast en poäng så det känns inte alls alarmerande med Jays bedömning efter det här. Minns att jag i början inte tyckte samma vin från årgång 2004 helt levde upp till sina höga 97 poäng men idag tycker jag absolut att det är nära eller till och med exakt rätt. Även Aussieviner behöver mognad. Den som har ett behov av att fylla upp källaren med lite Australiensiskt godis tycker jag ska prova detta vin om man gillar stilen. Även den med fördomar kanske skulle ta och prova för att få en mer nyanserad bild av vad man kan leverera från ”Down Under” för endast 245 kronor buteljen!

Varför man valt namnet Aalto på bodegan har jag ingen aning om. Finns det månne sympatier för en berömd finsk arkitekt? Ingen aning. Ett tag hade man en fin hemsida men nuförtiden verkar den alltid ligga nere - där finns inga svar att få. Så mycket vet jag dock, att Bodegas Aalto är ett verk av två mycket berömda vinprofiler från Ribera del Duero. Mariano Garcia, tidigare vinmakare på Vega Sicilia och Javier Zaccagnini, tidigare ansvarig för Ribera del Duero appellationen/konsortiet, drog igång verksamheten med första årgången 1999, ett år efter starten. Aalto görs på 100% Tinto Fino (Tempranillo) med en ålder av + 60 år gamla stockar. Vinet lagras i 18 månader på ny fransk ek. Själv tycker jag stilen är ultra modern och det förvånar allt lite med tanke på Garcias bakgrund. Vega Sicilia känns väl mer traditionell än traditionen själv. Hans son Eduardo ansvarar för vinmakandet på en annan modern Ribera egendom – Astrales. Prova gärna den om ni inte gjort det. Snacka om nya världen!

2005 Aalto har en djup mörk tät rödlila färg. Tätare och mörkare än det föregående vinet. Här är det dock delvis andra dofter. Choklad, vanilj, kokos och Nivea kräm! Det doftar solbadande tyska turister på Mallorca en eftermiddag på 80-talet! Då skulle man alltid smörja in sig med kokosolja utan solskyddsfaktor efter ett par dagar på stranden. Helt absurt! Samma karaktär fanns i 2003an som ung men i detta vin är det extremt. Vidare är doften ”fet” med lite mentol och nougat med ljus choklad i konjak. Aprikoser, asfalt och en blommig parfymerad doft. Faktiskt också Popcorn! Jag vet inte vad man ska säga om doften? Bara att man hoppas den lugnar ner sig med lagring och utvecklar lite sekundära aromer men ändå behåller sin lite unika karaktär. Jag tycker faktiskt den är ganska kul!

Smaken är betydligt mer civiliserad och stram. Inte alls så öppen som doften. Fast visst smakar det mycket. Koncentrerad lite eldig smak med klart märkbara tanniner. Mörk frukt och choklad med en tuff, stram, lite kärv eftersmak. Vanilj och smör går igen från doften. Kaffe och kokos men också en frisk syra och svartvinbärsfrukt. Nötter och plommon doppade i konjak blir ett intryck som dröjer sig kvar efter den väldigt långa eftersmaken. Och så klagar man på stora viner från nya världen! Det här är ett vin som inte alla kommer att gilla som ungt. Undra hur Aalto PS smakar – man bävar nästan inför tanken!

Jag tycker faktiskt att de 95 poängen gott kunde vara ett eller två snäpp högre. Det finns en enorm potential i det här vinet. Tror inte man ska köpa det för källaren och förvänta sig att vinet kommer att smaka och dofta så här om några år. Nej, då tror jag man får ett vin som är betydligt mer elegant men fortfarande kraftfullt och med mycket frukt och intensiv smak som fortfarande är vid liv. Definitivt ett köp för källaren.

Jag har alltid gillat 2003 Aalto mycket och de två gånger jag provat 2004an har det varit ett väldigt bra men ungt vin som måste sparas. Årgång 2005 känns om en blandning av de bägge tidigare. Den har en enorm charm som påminner mycket om 2003an men samtidigt det strama och lovande som finns i 2004an. Det enda som oroar mig något är att dag två då resterna avslutades visade Aalton en något tröttare karaktär med mindre och torrare frukt. Kanske ändå att det finns risker med ett långsiktigt köp?

I motsatts till detta var Mitolon godare och lika vital dag två som dag ett.

I vilket fall som helst lugnade denna övning mig. Han kan nog sin sak, den gode Jay Miller, också - det är inte bara hans vapenbroder som uppskattar stora och rika viner!