Skönheten och odjuret!

Helt uppenbart vilket vin som är skönheten och vilket som är odjuret kanske det inte är. För inte låter väl Skogens Drottning som ett odjur utan snarare som en skönhet? Fast å andra sidan låter ju inte gamla Julienne som ett odjur heller? Kanske inte en skönhet utan mer som en mysig gammal tant som inte gör så mycket väsen av sig. Nu antyder ju rubriken dock att en är en skönhet och en är ett odjur – frågan är då vem som är vad?

Årgång 2006 i Chateauneuf du Pape har från många håll ansetts vara en årgång som gav ganska tillgängliga viner. Läser man vad Robert Parker anser om 2006 så inser man snabbt att detta är en årgång som borde passa hans pallett och filosofi. Parker beskriver de röda som kraftiga, charmiga och fruktiga med relativt låg syra och mogna tanniner. Vidare menar han att de är fantastiskt balanserade, direkt tillgängliga, rena och att de har en superb aromatiskhet. Han tror att det kommer att vara en underskattad årgång beroende på att den hamnat lite i kläm mellan den muskulösa, maskulina årgången 2005 och historiska årgången 2007. Intressant är att han tror att 2006orna kommer att åldras betydligt längre än vad många andra anser. Ett litet utdrag ur hans rapport från oktober 2007 kan vara på plats:

”By and large, the 2006 Châteauneufs don’t have the density and structural power of the 2005s, but they have something that should be prized by true wine lovers – terrific balance, immediate accessibility, purity, and superb aromatic profiles. “

Mina egna erfarenheter av 2006orna är så här långt ganska begränsade. Det jag provat har smakat mer än bra så någon avvikande uppfattning gentemot Parker har jag ännu inte. Därför kändes det ganska riskfritt att ge sig på ett smakprov av två viner från distriktet och årgången. Provade parallellt under tre kvällar gavs det även tillfälle att följa vinernas utveckling från korkdragning till sista droppe – ett angenämt experiment. En outsider fick delta från lördagskvällen fram till och med söndagen men det får bli ett separat inlägg.


De två vinerna får nog anses komma från två etablerade och välkända producenter. Domaine de la Mordorée och Domaine de la Vieille Julienne. De har förkommit på bloggen tidigare och det finns mer att läsa om ni söker via etiketter.

Ska man fundera något kring producenterna och stilarna så måste nog Domaine de la Mordorée anses tillhöra den mörka sidan. Någon skulle säkert föredra benämningen modernist. Jag håller inte emot. Själv är jag lite kluven till stilen med generellt lite mörkare och stramare viner som också har en lite för intensiv och torr tanninstruktur för min smak. Av de årgångar från 2000-talet jag provat har endast 2003an riktigt imponerat på mig. En 2000a för tre år sedan minns jag som bra men inte helt typisk. 2001an i höstas blev för mig lite av ett antiklimax och 2005an för några månader sedan var allt annat än tillgänglig. Det är faktiskt bara 2004orna som jag ännu inte provat men som jag beslutat att vänta ytterliggare med. Klart att man då blir lite lockad av ett försök med årgång 2006 för att kanske för första gången få smaka en inställsamt god Reine des Bois?

2006 Domaine de la Mordorée, Châteauneuf-du-Pape ”Cuvée de la Reine des Bois” har en chockerande mörk färg. Inget man förknippar med Grenache. Den är tät, mörk och mer svartlilaröd än purpur. Doften är stor och först ganska söt med choklad och svartvinbär. Lakrits, rökighet med kryddighet och tydliga inslag av fatvanilj. Det finns även en blommighet som tilltalar mig mycket. En antydan av bränt gummi med ett rått animaliskt inslag av köttsaft infinner sig också. Med luft kommer fikon och mer mörk frukt som dag två och tre förstärks ytterliggare. Då är det en mycket sötare doft med mer vanilj och värme – syltigare helt enkelt.

Smaken är mörk med mycket rostad karaktär. Beska och lakrits med strama tanniner som sedan leder mot en torr men intensiv fruktighet. Nästan träigt. Eldigt med en tydlig kryddighet och fikon samt drag av mörk bitter choklad, fylld med russin. Framtoningen är generellt mycket mörkfruktig och nästan sviskonlik i eftersmaken. Till nästa kväll har det lugnat ned sig något med en mer balanserad framtoning och lite violpastill som dämpar den värsta torrheten.

Nja, inte riktigt min stil. Visst är vinet lovande till tusen och av hög kvalitet. Riktigt gott tycker jag dock aldrig att det blir. Det är ett vin som i sin stil handlar väldigt mycket om framtid och stor potential. Inställsamt blir det aldrig under de kvällar jag provar vinet. Tanninerna, strävheten och den allmänt vresiga känslan i vinet gör att det aldrig blir så njutbart. Vem vet om fem/tio år vad som händer? Inte jag men kanske har allt satt sig då och vinet levererar den njutning som för min smak aldrig infinner sig nu. Parker gillar ju ofta Domaine de la Mordorées viner och så även detta. Hela 95+ poäng satte han i oktober förra året. När han sätter plustecken efter poängen lär det betyda att han anar en större potential än vad det numeriska värdet ger sken av. Jag betvivlar inte för en sekund att han verkligen tror på det här vinet men för min del känns det lite tveksamt med tanke på tidigare erfarenheter. Jag stannar på 93-95 poäng som mer handlar om framtid än nutid. Är detta då en framtida skönhet eller ett odjur? Vi får se efter nästa vin.

Domaine de la Vieille Julienne är nog inte en lika välkänd producent som den förra. Varför vet jag inte men jag kan gissa att det beror på avsaknad av deras viner i Systembolagets sortiment. Nu har äntligen årgång 2006 lanserats i beställningssortimentet och mig veterligen är det första gången någonsin. Man gör numera bara två Chateauneuf du Pape cuvéer. Prestigevinet heter Réservé och görs bara vissa årgångar. Man gjorde tidigare även en cuvée Vieilles Vignes men efter årgång 2001 ingår det druvmaterialet i basvinet. Man kan tydligt se en trend i Parkers poäng att bascuvéen börjat få lite bättre betyg sedan dess. De årgångar man inte gör en Réservé går även druvorna tilltänkta för denna i bascuvéen. Kanske något att tänka på inför årgång 2007. Man beslöt förvånansvärt nog att inte göra en Réservé denna annars så upphaussade årgång. Förklaringen till detta lär vara att eftersom Réservévinet inte är en cuvée på selektering av de bästa faten, utan en cuvée gjord på stockar från ett unikt läge (läs jordmån), så är förutsättningarna för vinets tillkomst att just de parceller som ger detta unika vin lyckas enligt vissa givna förutsättningar. Det gjorde man inte årgång 2007 och därför togs beslutet att blanda dessa druvor med övriga druvor till basvinet.

Den gode Jean Paul Daumen verkar vara en mycket principfast herre och han går nog ofta sina egna vägar. Egendomen har funnits i familjens ägor sedan 1905 men det var först under sextiotalet som man började buteljera eget vin. Dessförinnan såldes hela skörden till uppköpare. 1990 tog så Jean Paul Daumen över från sin far och började experimentera en del med vinmakandet ända tills han med årgång 2000 beslöt att börja tillämpa biodynamiska principer. Inte för att använda det i marknadsföring (framgår aldrig officiellt på etiketter eller liknande) utan för att som han själv säger göra vin på samma vis som under sin farfar livstid. Jag kan inte låta bli utan att känna sympati med denna producent vars viner känns så väldigt ärliga och rena. Tror att många tack vare Parkers lovord tyvärr förknippar Domaine de la Vieille Julienne med någon sorts modernist eller liknande. Finns nog inget som är mer fel. Egendomen och dess mark ligger i den norra delen av distriktet och sägs också vara den del som har det svalaste klimatet. Man avstjälkar helt på grund av att man vill slippa omogna stjälkar. Skulle man invänta stjälkarnas mognad riskerar man helt övermogna druvor vilket man inte vill utan strävar efter ett friskt vin. Vinerna anses ofta ha en betydligt mer mineraldominerad karaktär och även vara mer Burgundiskt rödfruktiga i sin stil än många av distriktets övriga toppviner.

2006 Domaine de la Vieille Julienne, Châteauneuf-du-Pape har en klar, lätt purpurröd färg. Doften är frisk med en ren mineralig fruktighet. Varm fast med röda bär men också en aning animaliskhet av köttsaft. En ton av rökta kryddor med en lätt dammig känsla som av stenkross. Svett, och en antydan till ost. Över tiden mer jordgubbsylt och kolasnören med fikonmarmelad. Just mineraltonerna och den rödbäriga friska frukten är den stora skillnaden gentemot det andra vinet. Det doftar nästan flyktigt som ett bubbelgum!

Smaken är ren med röd, frisk fruktighet. Förvånansvärt viskös med värme men ändå helt integrerad syra som ger en känsla av ett mycket lätt vin. Hallon och mineraler med en rökig karaktär samt lakrits och fikon. En aning ljus choklad och igen denna mineralighet som känns som om man biter i sten. Kirsch och ett bra bett i tanninerna med en ganska lång och intensiv eftersmak. Koncentrationen i vinet är förmodligen mycket högre än vad man luras att tro på grund av mineralerna och friskheten i smaken. Det som imponerar mest är att under de kvällar jag provar vinet ändrar sig smaken i princip inte alls.

Helhetsintrycket är ett för mig mycket bra vin med både tillgänglighet idag och en lång lovande framtid. Jag tycker mer om detta vin än det förra. Jag gör flera associationer till andra viner. 2006 Noon Eclipse passerar revy med sin friska och kryddiga stil. Även en koppling till Domaine la Barroche och Pure. Inte så mycket 2005an eller 2006an. Det är faktiskt 2004an som gör sig påmind. Jag tycker att Vieille Julienne har allt det som 2004 Pure har fast med en mycket påtagligare ryggrad och högre koncentration. Nja, något odjur är inte detta. En klar skönhet är precis vad det handlar om. Parker tycker tydligen att det föregående vinet är det bättre och nöjer sig med 94 poäng satta i oktober förra året. Jag tycker att han är för snål. För mig är detta mer ett 94-96 poängsvin på grund av sin omedelbara elegans men också lovande framtid.

För den som har tillgång till The Wine Advocate och därmed även The Wine Journal kan läsa om Neal Martins intryck och beskrivning av de bägge egendomarna och även vinerna. Kul att notera är att han satte 93 poäng på 2006 Domaine de la Mordorée medan 2006 Domaine de la Vieille Julienne belönades med 95 poäng.

För att försöka summera det hela så känns 2006 Domaine de la Vieille Julienne som det godare och lättillgängligare vinet. Ett vin som man kan njuta nu men också spara undan i källaren. Kanske passar inte stilen alla. Gillar man rödfruktigare och mer Burgundisk Chateauneuf du Pape så är detta det givna valet. Jag kan möjligtvis tycka att priset är lite onödigt högt men med tanke på att det kostar € 44.- på egendomen så kan jag faktiskt acceptera priset på Systembolaget.

2006 Domaine de la Mordorée då? Ja, nog är det mer ett odjur än en skönhet idag. Fast ni som läst sagan eller sett filmen vet ju att odjuret egentligen är en förtrollad Prins. Kanske är det så – att när förtrollningen bryts så kommer detta att förvandlas till den stiligaste och vackraste av Prinsar? Har man ingen 2005a i källaren kan jag varmt rekommendera ett inköp men lyckades man komma över 2005an så tycker jag inte man behöver 2006an också. Visst är det något mindre kärvt och tufft än den ett år äldre årgången men det är ju skillnad på graderna även i Helvetet!

Fyra från Rhône och en Bastard!

Förlåt – inte Bastard utan Bandol ska det vara. Eftersom det är Mouvedre som gäller i Bandol fick denna platsa in bland Rhônevinerna.

Återigen har dessa inget gemensamt mer än att de hänger ihop ursprungsmässigt. De två 2003orna provades dock under två kvällar sida vid sida. De övriga tre vinerna provades vid helt andra tillfällen. Förhoppningsvis kan ett par av noteringarna vara av intresse för den ständigt växande skaran Chateauneuf du Pape entusiaster.

Den första korkdragningen var ett riktigt dåligt beslut av mig. Borde naturligtvis insett det omöjliga och samtidigt meningslösa i att försöka få ut något som helst njutbart ur denna butelj. Ibland blir dock nyfikenheten för stor och då viker min annars så starka karaktär ner sig ; )





Lite revanschsugen efter den nesliga besvikelsen av mötet med 2001 Domaine de la Mordorée “Cuvée de la Reine des Bois” som lockat mig länge med sina magiska 100 poäng tog det dåliga omdömet överhanden och en 2005a togs fram till slakt. Jag har fått för mig att denna ska ha en större potential än vad Robert Parker’s i och för sig höga 95 poäng ger sken av. Christophe Delorme som äger Domaine de la Mordorée med sin bror lär själv enligt obekräftade rykten ha uttalat sig om att han anser detta vara den bästa Cuvée de la Reine des Bois han gjort. Då är det klart att lusten tar överhand trots att alla indikatorer pekar på att just detta vin i årgång 2005 borde vara alldeles för outvecklat och besvärligt. Strunt samma:

2005 Domaine de la Mordorée, Châteauneuf-du-Pape “Cuvée de la Reine des Bois” har en tät och mörk blåröd färg. Doften är stor men stram och lite rökig med tjära. Rökta kryddor a la herbes de Provence och kanel. Skokräm/backelit med lakrits och viol. Mineraler och stenkross med en blodig och köttig doft. Garrigue och blommigt parfymerad arom med en bränd karaktär av fikon. Lite kola och kafferost med fat och tobak som drar åt nya världen till. Ja, doften är det då inga problem med. Mycket lovande. Trots ganska mycket nyanser känns doften lite oförlöst.

Smaken är stor, eldig, kryddig åt det vilda och otämjda hållet till. Lakrits, violpastill och medicinaltoner. Enbär och mineraler med känsla av våt sten och svartvinbärslikör. Mycket påtagliga och torra intensiva tanniner. Fatbeska och en lång intensiv eftersmak. Friskhet men också en tuff känsla i gommen. Helt klart för hårt och kantigt i sin stil för att bli omedelbart gott.

Ja, visst blev det som expertisen antytt. Helt omöjligt att få något vettigt ur det här. Inte så att vinet är för tufft och smärtsamt utan för att det inte bjuder på sig själv för fem öre. Nästan helt omöjligt att lirka fram något gott och hedonistiskt ur detta. Visst känns potentialen och karakteristiken i vinet men jag har svårt att avgöra om det kommer att bli bättre än de 95 poäng Parker gett det. Undra jag. Visst, jag håller med om 95 poäng men inte smakar de bra just nu. Tycker nog att många andra 2005or känts mer harmoniska och lovande än vad det här vinet gör. Ett dåligt köp är det inte men med facit i hand hade jag nog hellre satsat på andra viner från denna årgång. Hoppas jag har fel. Parker anser att 2005an mår bäst av att vila till 2010 och klarar sig enligt honom till 2025.

Nästa vin är en ren omprovning av en tidigare bekant. Självklart kan jag förstå dem som virrar på huvudet i oförstånd men ibland blir lusten för stor. Förra flaskan delades på fyra under en middag och jag hann aldrig riktigt dissekera vinet då. Alltså ett nytt försök ensam vid rodret (nåja, hustrun fick allt smaka också – på vinet alltså). Skulle mina intryck sluta med ett bättre vin eller inte?

2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape “Cuvée Pure” har en klar purpurröd färg. Doften är kryddig och bärig med jordgubbar och kolasnören. Fat och vanilj samt lite kryddig ek och blodigt kött. Sälta, hav och tång. Lite backelit och skokräm med lakrits på slutet. Soja, fikon, garrigue, tobak och cigarr med lite örtigt drag av teblad och kaffe. Aromatiskt är detta hur läckert som helst. En hel del gemensamt med 2005an.

Smaken är ren med tokmycket lakrits och godis toner. Som röda lakrits/kolaband. Mynta och kaffe med lite tobak/snus känsla och ingefära med litchifrukt. Örtighet med garrigue med ett alldeles för kort och torrt avslut. Helheten lämnar ett mycket torrt och konstigt drag efter sig och tanninerna känns allt annat än behagliga. Det finns också ett drag av nya världen i smaken som jag inte riktigt kan ta på. Tyvärr drar den torra känslan i smaken ner helhetsintrycket. Det smakar helt enkelt inte så harmoniskt och gott. Obalanserat.

Ack, ack. Inte alls så gott och kul som jag trodde. Är jag helt ur form? Tekniskt och kvalitetsmässigt självklart ett bra vin. Fast riktigt gott blir det inte denna gång. Förra buteljen var ju så öppen och inställsamt god. Varför inte så denna gång? Är det maten, sällskapet och/eller motståndet som ändrar på detta intryck? Vet inte. Vad jag dock vet är att nu får resterande flaskor vila ett tag innan nästa försök. Som det smakar nu finns det ingen anledning att ge sig på det igen inom kort. Kanske om två/tre år igen – om nu inte lusten tar överhand vill säga.

Poängen jag sätter är med en förhoppning om att potentialen jag hittar i vinet kommer att blomma ut. Fast risken är att detta kommer att resultera i en viss besvikelse framöver. Jag tycker plötsligt att detta mer påminner om 2004an än den ljuvliga 2005an i smaken och då kommer i alla fall jag att bli besviken. Lite kul att de 95+ poäng jag satte förra gången bekräftades av Bob i hans senaste bedömning från oktober i år. Vi är nog ganska synkade han och jag ; ) Det bevisar ju även mina intryck av 2006orna från Clos Saint Jean. Dock är vi inte helt överens denna gång. Jag nöjer mig med 93/94 tveksamma poäng. Parker tycks dock anse att konsumtion kan ske redan nu fram till och med 2022.

Han har mycket att leva upp till - gullgossen Julien Barrot.

Så raskt till de två 2003orna som gjorde mig allt annat än besviken.

Först ut i ordningen var ett vin som jag provat förut - och då tyckt rysligt mycket om. En producent som tillhör de mer traditionella kan man tycka. En klar Parker favorit under årens lopp. En liten avmattning i hans annars så goda omdömen av denna producent tycker jag mig dock ha märkt för de senaste årgångarna. 2003an verkar han dock gilla lika mycket som mig. Han har för övrigt kommenterat årgången i följande tråd på Bulletin Board.

2003 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape “Cuvée Réservée” har en aningen tegelröd och klar färg. Doften är stor och animalisk med rökig lakrits karaktär. Bränd fruktighet med rökta kryddor, garrigue och backelit med fikon och örter. Portvinssöt frukt med djup jordgubbsfruktighet. Vilda aromer med gödsel, rosor, lavendel och herbes de Provence. Utvecklad mineralisk karaktär som liksom sammanfattar vad Chateauneuf du Pape ska dofta. Så rätt!

Smaken är STOR och intensivt fruktig med värme och eldighet. Påtaglig frisk syra med mörka körsbär och en ren fin lång eftersmak. Jättegott. Viss brändhet med strama tanniner och kryddig lakrits. Smaken är verkligen intensiv och kryddig. Syltig och kompakt med jordgubbar och sötlakrits. Mycket, mycket gott! Det går inte riktigt att förmedla känslan av att dricka det här vinet. Essensen av södra Frankrike?

Hugh så gott! Jag förstår inte varför så många vinentusiaster är så avoga till det här vinet. Det är ju precis hur gott som helst. Skillnaden mot en del andra årgångar jag provat av Pegau’s viner är att denna inte domineras av de animaliska toner som jag annars så tydligt hittar i deras viner. Det finns en mer utpräglad sötaktig frukt i denna årgång som gör att njutningen blir större. Kanske hedonistiskt men det är väl det vin handlar om? Eller är det att sitta och sörpla på syrliga och tunna viner som bara lämnar suget efter Novalukol. efter sig? Lite skoj och lite allvar. Jag gillar denna stil av vin väldigt mycket men kan också förstå att det kan bli lite för mycket om det är andra saker man söker i sina vinupplevelser. Jag gillar detta så mycket att det blir hela 98 poäng som jag idag känner mig mycket trygg med. Vem vet om detta vin håller? Inte jag. Parker anser tydligen att det ska konsumeras mellan 2006 och 2026. Han har endast bedömt vinet officiellt som fatprov med 95-98 poäng i betyg. Senare omprovningar i Hedonist’s Gazette har resulterat i hela 99 poäng.

(Efter att jag publicerade mitt inlägg upptäckte jag en aktuell tråd som berör just detta vin på Bulletin Board. Den intresserade rekommenderas att följa länken här.)

Kanske en brasklapp beträffande flaskvariation. Har fått för mig att det kan variera ganska friskt mellan olika buteljeringar av Pegau’s viner. Laurence Feraud brukar ju vara bland de sista i området med att buteljera och det har även genom årens lopp antytts att det kan variera mycket mellan olika buteljeringar. Jag hämtade hem 2005or till mig och kompisen i Danmark under våren och väl hemma brytandes trälådan blev jag lite fundersam. Taskigt etiketterade flaskor, löv och jord i lådan. Känns inte helt tryggt. Har de verkligen koll på kvaliteten?

Så, utmanaren till det föregående vinet. Ett efterlängtat smakprov. Bestämde mig tidigt för att just detta vin i årgång 2003 skulle försökas inhandlas för ett smakprov. Det tog lite tid men till slut fick jag tag i det under en inköpsrunda i Danmark. Som jag kommenterat tidigare släpptes mig veterligen inte vinet i Sverige. Endast 40% av normalproduktionen gjordes denna exceptionellt varma årgång. Tydligen var HJ Hansen mer på hugget än Ward Wines och då går det som det går.

2003 Delas Frères, Hermitage “Marquise de la Tourette” har en sammetsröd färg med en blå kant i glaset. Doften är fantastiskt stor – större än det föregående vinet. Massor av rostade toner och grillat kött. Smörkola, choklad och kokos. Generös fathantering uppenbarligen. Mentol, parfymerat blommig doft med örter och vanilj. Blåbärs och svartvinbärslikör, lagerblad och gummi med oliver/tappenade på slutet. En smörig och fet känsla är det dominerande intrycket. Det doftar väldigt gott.

Smaken är ren och kryddig med choklad och en viskös känsla i munnen. Körsbär med en stram eftersmak som är lång med lite bitter fruktighet i slutet. Kola och fetma men också en frisk hallonsyrlighet med mentol. Rökt skinka, rotfrukter, jordgubbar, buljong, lagerblad och blåbär. Nu tänker någon att det här smakar som Shiraz från Australien. Visst finns likheten. Just därför tilltalar detta mig oerhört mycket.

Mycket gott och kul vin att prova. Är det då så atypiskt som alla tycks tro? Tycker nog inte det. Kanske mer generös är ett bättre begrepp. Mer och större muskler samt smak kanske - men visst känns det som Norra Rhône. Rundare och mjukare frukt än vad tillexempel den för mig så jobbiga 2005an erbjuder. Jag tror mycket på det här vinet och att det kommer att klara många år i källaren. Hur det utvecklas är en annan sak. Jag är ingen ”spåman” så jag får bara gissa eller lita till expertisen som säger 2006-2026 och ger 95 poäng – Bob alltså. Jag höjer till 96/97 poäng.

Delas är lite av en personlig favorit till mig. Förmodligen för att ett besök hos dem år 2000 resulterade i det trevligaste producentbesök och provning på plats jag upplevt. Kvalitetsmässigt kanske det inte är Delas som är den förnämsta producenten i regionen men hederliga, goda och prisvärda (i alla fall i Sverige) viner gör de. Det kommer nog lite fler noteringar framöver om firmans viner på denna blogg.

Okej en Bastard – förlåt Bandol kvar. Den som inte klarar en sågning bör nog sluta läsa här.

För några år sedan fick jag för mig att plötsligt börja köpa viner från Bandol. Det var nog minnena från en semesterresa till Provence som framkallade den lusten. Dessutom att huvuddruvan i regionen är Mouvedre som länge var lite av en personlig favorit (innan Grenache spåret helt tog över). Därför köpte jag, lite till och från, en del vin från distriktet. Nu finns inte mycket kvar men jag har provat lite yngre årgångar som kompisen släpat hem förra sommaren. Det jag provade då var riktigt gott och bra. Allt annat än man kan säga om följande vin:

2000 Château de Pibarnon, Bandol har en svagt tegelröd färg. Lite stallig och animalisk doft med en rökig ton, nästan som Islay Whiskey. Tjära, kryddor och allmänt mörka murriga drag. Lite oren doft. En bränd kola ton med aningens choklad och rostat kaffe. Läder och svett med skokräm och en känsla av ”dynga” och smuts som inte alls blir så angenäm som det blir i vissa viner ibland. Det känns helt enkelt ofräscht. Spännande är det dock.

Smaken har en påtaglig syra som ger ett rått uttorkat drag åt vinet. Rökig som sot rester på grillad mat över öppen eld. Beska och stjälkighet med kärnor och körsbär. Mäsk, malörtsbeska och en viss eldighet i slutet. Tanniner som inte alls harmonierar med vinet och en kemiskt bitter eftersmak med denna återkommande malört. Usch! Det blir bara värre och värre ju längre tiden lider. Det vinner inte alls på luft.

Så synd att det blir så här. Jag är varnad. Under en dialog med Finare Vinare varnade de mig för att just Pibarnon årgång 2000 inte skulle vara så bra. Inte ens egendomen själva ska vara så nöjda enligt samma källa. Vi är rörande överens. Det här är ganska mediokert. Problemet är nog att det kan uppfattas som spännande och typiskt för många men för mig blir det nästan som ett defekt vin. Jag sitter och stör mig på den hela tiden återkommande känslan av ett orent och förorenat vin – i smaken. Doften är okej. Till och med lite spännande. Nu ska man ju dricka vinet också och då räcker det inte med att det är trevligt att dofta på. Det blir 84 poäng och det är doften som håller uppe det höga betyget. Om det doftat som det smakar hade jag nog inte kommit över 80 poäng. Nu kan den kritiske kanske antyda att dessa viner behöver minst tio års lagring innan konsumtion. Det tror inte jag på – inte att det blir bättre i alla fall. Jag kan faktiskt inte minnas att jag upplevt tidigare flaskor så här ”dåliga”. Har provat det tre gånger förut utan att imponeras men detta är sämst hittills.

Gud så befriande! Snart bara lite småposter kvar och två lite tyngre inlägg om temaprovningar. Skam den som ger sig. Den vakne kanske har konstaterat att fotografierna är tagna i samma miljö? Jodå – jag har sparat på liken och fotat dem nyligen. Man känner sig bra dum när man står vid återvinningsstationen och dumpar ett gäng tombuteljer som dessa. Tur att inte så många begriper vad det varit i flaskorna!

En Morkulla!

En dag när frun och jag samt en kompis diskuterade fåglar berättade jag stolt att morkulla på provensaliska heter Mordorée. Långa i ansiktet tittade de misstroget på mig undrandes hur i hela friden jag visste det? Jag som bara brukar kunna identifiera en koltrast eller gråsparv på sin höjd. När de fick svaret kände de sig lugnade. Tänk vad man lär sig genom vinets underbara värld.




Domaine de la Mordorée har en hel del olika viner i sin portfölj och fredagskvällens val föll på deras Lirac - ”Cuvée de la Reine des Bois”. Skogens drottning lär det för övrigt betyda. Efter den senaste tidens goda intryck av en hel del Côtes du Rhône viner så kändes det inspirerande att korka upp en 2005 Domaine de la Mordorée, Lirac ”Cuvée de la Reine des Bois”. Provade vinet senast för nästan exakt ett år sedan med mycket positiva minnesbilder. Vinet görs på 1/3 vardera av Grenache, Syrah och Mourvédre. Vinets olika beståndsdelar lagras på ståltank, foudres och barriquer. Domaine de la Mordorée brukar oftast framhållas som modernist i området och framförallt deras Chateauneuf du Pape viner. Av de erfarenheter jag har, så håller jag definitivt med.



Färgen är sammetsröd/purpurröd. Doften känns direkt väldigt modern, nästan åt nya världen till. Ändå är det den provensalska tonen som först dominerar med garrigue och rökig kryddighet med en tydlig ton av lakrits - nästan i flytande form. Det som gör att det känns så modernt är vaniljaromen som är ganska tydlig ett tag. I nästa fas är det mer kaffearomer och lite kola känsla med inslag av fat. Det doftar blåbär och friskhet i form av mineraler och en sälta som nästan känns som havet. Lite stallighet typ Bordeaux kommer smygande med drag av skokräm och bakelit i slutet. Det doftar mycket och gott men inte stort. Man får anstränga sig en del för att få fram allting. Doften är aldrig påflugen i sin karaktär.

Smaken är lite bitter i sin stil med torr frukt och den lutar mer åt körsbär till än något annat. Tanninerna är tydliga men av mer ”sandig” karaktär. Lakrits och kaffe från doften känns också i smaken. En viss örtighet och grön ton som förvånar mig lite. Känner inte igen det från förra gången. Det är ett modernt snitt över vinet och stilen påminner delvis om de mer moderna Italienska viner som ständigt väller över oss.



Helheten är bra – inte lysande. Vinet är väldigt gott och korrekt men lämnar inte några djupare avtryck efter sig. Min teori är att Grenache frukten hamnar i underläge mot de andra två druvorna och det ger en stil som inte är lika sötfruktig och varm som de blandningar som domineras av Grenache. Jag tror att den här stilen passar många - och på sitt sätt är mer tillgänglig och uppskattad än de mer berömda kusinerna från Chateauneuf du Pape. Förra flaskan var godare med ett betyg som låg över Parkers. Denna hamnar mitt på Parkers – 91 Mina Vinare poäng.


Själv längtar jag efter ett smakprov av storasyster från Chateauneuf du Pape - Det var ju skogens drottning det betydde!