Lamm kräva dessa drycker!

Ett aprilskämt skulle man kunna tro med tanke på det ena vinet men skämt kan man verkligen inte kalla det andra vinet - som egentligen var annandagens huvudnummer.

(Nu lovade jag förvisso i förra inlägget att det skulle handla om ovanligt vin och södra Frankrike men jag får spara på det inlägget ett tag till.)

Att man i Australien förr brukade döpa vinerna efter kända Franska områden är inte heller det ett skämt men om jag blev upplyst om att jag en dag skulle prova ett sådant vin av okänt datum, hade jag nog aldrig tagit det på allvar. Nu råkade det dock bli så att en kompis på lite märkliga omvägar kom över ett parti viner från ett dödsbo. Även om flera viner var högintressanta fanns det även en del mindre värdefulla viner i partiet som däremot varit kul rariteter att prova. Jag har haft en del mindre lyckade flaskor men också några oväntat bra. Fast några höga förväntningar på "St. Thomas – Australian Burgundy" hade jag inte när korken drogs ur.

Det går inte att hitta något årtal att referera till på etikett eller flaska eftersom den troligen trillat av men en kvalificerad gissning leder till 60-tal eller möjligen sent 50-tal. Det jag vet är att Australien lovade EU att upphöra med benämningar som kopierade kända europeiska vindistrikt i början av 80-talet (tror det var 1984). Glaset i flaskan är brunfärgat och helt platt i botten. Hela intrycket andas 60-tal men korken är oväntat fin i skicket och helt utan antydan till läckage eller röta/mögel.

Det är väl däremot inget man kan anklaga innehållet för. Piggare vin har jag smakat men allt är korrekt och utan defekter bortsett från en hög ålder. Innehållet är knappast ren Pinot Noir utan Shiraz med ett möjligt inslag av Pinot Noir. Det var oftast så man gjorde när det begav sig.

Färgen är ganska klar och röd även om tidens rand syns i nyansen. Doften hyggligt stor och lite komplex med ett bränt inslag av jord och gummi. Kryddor och en lätt animaliskt ton med utvecklade inslag samt örter och undervegetation.

Smaken är problemet. Det smakar påtagligt gammalt och uttunnat samt med ett mycket syrligt avslut. Frukten är väl så gott som borta men den finns ändå där under ytan av allt annat som tillkommit av hög ålder. Jag kan tycka att det smakar intressant och spännande men min hustru vägrar att smaka om vinet efter första klunken. Hur var det nu med smaken och baken…

Att sätta ett kvalitetsbetyg på detta är nästan omöjligt men om man bara ser till upplevelsen och det faktum att det handlar om en vinupplevelse utanför det vardagliga så kan jag sätta ett spann om 80-85 poäng (vilket dock inte ska ses som alltför seriöst). Gott? Nja – men däremot kul.

Gott var däremot det andra vinet för dagen. Från klarhet till klarhet kan man nog uttrycka det.

Jag har haft förmånen att smaka detta vin många gånger och senaste gången var i somras hos Julien själv. Den flaskan var dock inte i samma fina form som de jag själv har haft. Så därför fanns det ett uns av oro när jag korkade upp 2005 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure"…

… men det fanns därefter ingen anledning till fortsatt oro.

Färgen har börjat åldras något med en aningen tegelröd kant. Doften är förförisk och närmast svår att göra rättvisa åt i ord. Orientalisk kryddbasar med kardemumma och kanel bakom en nyans av lakrits och choklad med röda bär i slutet. Helt magiskt läckert och återigen är det nästan bara i Clos des Papes jag hittar liknande drag. Mineraler och framförallt en känsla av rost på gjutjärn. Superläckert och när sedan tobaken tränger sig på blir det verkligen komplext.

Smaken är även den svår att sätta ord på. Det finns en mycket personlig och kanske rentav ovanlig karaktär i smaken som inte liknar något vin jag kan dra mig till minnes. Plommon, lakrits, choklad och fikon men också Kirsch och kaffe med extremt visköst avslut. Ingen störig alkohol utan allt känns så välintegrerat med tanniner och fruktstruktur. Klass och komplexitet i perfekt förening.

Kanske inte ett vin som alla uppskattar utan man måste nog gilla södra Rhônes viner för att köpa paket med hull och hår. Ska man hitta något som kan störa är det möjligtvis den intensiva viskositeten. Accepterar man denna så finns det inget i övrigt att klaga på och då är det ett felfritt vin – 100 poäng? Ja, varför inte men för att lämna lite utrymme för nästa flaska så blir det 99 den här gången.

Jag hoppas så att senare årgångar kommer att kunna leverera på samma vis men jag är lite brydd. En nyligen provad 2006a var inte i närheten och 2007orna har ju inte precist gjort mig lugn även om jag fortfarande hoppas. 2009an har jag nog inte provat men däremot var den nybuteljerade 2010an i somras mycket bra och faktum är att fatprovet av 2011an var närmast sensationellt gott. Vi får hoppas på stora upplevelser framöver i stil med den Julien bjöd mig på sommaren som gick. Han hade öppnat en flaska 2007 Cuvée Fiancée som jag väl aldrig helt har fallit för men det var en oväntat stor upplevelse. Ruskigt gott och närmast läskande i jämförelse med många av de 2010or jag provade från distriktet.

Det kan visa sig att just det vinet är en "sleeper of the vintage" som den forne auktoriteten på distriktet brukar utrycka sig. Kul att se vad Jeb Dunnuck kommer att bidra med. En välbehövlig uppfräschning kanske?

PS. Förra sommaren provade jag även White Burgundy från 1964 men det var inget som lockade till ett inlägg. För den som vill veta mer om den röda varianten följer nedan en kort beskrivning av upphovsmannen och här en länk till källan. DS

"Roger Warren (1905-1960) is regarded as one of Australia’s most important winemakers during the 1950s. He is always mentioned along with Maurice O’Shea, Colin Preece and Max Schubert as pivotal figures of the modern Australia wine industry.

In the Australian dictionary of Biography Roger Warren was “Well known for his excellent palate and memory for wines – and his appropriately large nose.” He was best noted for his table wine blends especially Thomas Hardy Cabinet Claret – a multi regional blend based on South Australian and Hunter Valley fruit. He also made St Thomas Burgundy and Old Castle Riesling. All of these wines played a key role in changing consumer patterns and began an exorable rise in the fortunes of Australian table wine."



Buskul – Ett gott slut!

Jag vet att jag inte borde och jag vet att det alldeles säkert blir fel – ändå kan jag inte låta bli. Det är som att förklara för barn att man inte ska äta godis före mat. Trots all visdom och min enorma viljestyrka samt karaktär, så gör jag det ändå. Korken åker upp och jag vågar knappast hoppas…

Egentligen skulle detta bli en årskrönika men tiden räckte inte till, så min summering av 2011 kommer efter årsskiftet istället och därför blir det till att önska alla ett Gott Slut & Gott Nytt redan nu. Den tålmodige får en summering av 2011 så småningom – men nu till något helt annat:

För några dagar sedan läste jag en post på Bulletin Board som genast pockade på min uppmärksamhet. Tvåtusensju och tidig mognad var innehållet. Vinet var ett vin jag provat en gång tidigare men det var egentligen Mäster Bobs ord om ett annat vin som fick mig att åter tro på att mirakelns tid inte är förbi.

"the famous CNDP fan and collector Park Smith did a tasting of nearly 24 CNDPs from 2007 on December 7 in NYC...all the highly rated wines,special cuvees,ETC.....everything was stunning, very rich and still very young...one bad bottle was the Olivier Hillaire Petits Pieds D'Armand, which seemed to be refermenting...2007 Deux Freres was superb, and we lucked out with the 2007 Barroche Pure...which came from the same case where I have had two refermenting and UNDRINKABLE bottles...overall,the wines were still very young and unevolved, but of extraordinary quality....sorry to hear about the Deux Freres...the mysteries of each and every bottle of wine....."

Kunde det verkligen vara sant - att 2007 Pure åter gick att dricka?

Nu ska man ju egentligen spara det göttiga till sist, fast då kan man ju inte sitta och sörpla eller ta noteringar samt sitta i timmar med snoken i glaset – nej då ska det snackas och glammas och därför var det ju ingen vitts att vänta. Dessutom är det ju bara kvällen före Nyårsafton en gång om året.



Nu är det ju svårt att döma utan en referens och därför föll valet först på en annan ren Grenache från 2007 men ångesten tog vid och istället blev det en 2009a. Inte fy skam eftersom suget att prova om denna funnits länge. Nu gjorde jag så igår men den buteljen hade på min inrådan varit öppen i ett helt dygn. Portvinskaraktären var påtaglig även om vinet var sjukligt gott. Därför var det givetvis intressant att jämföra intrycken mot en helt nyöppnad flaska. Det var med facit i hand ingen dum idé.

2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure" har först en ganska ljus och påtagligt utvecklad färg. Sedan både mörknar och tätnar färgen i glaset och även om kanten är lite brun så är färgen tätare.

Doften är direkt explosiv och enormt uttrycksfull. Med tiden kommer det ännu mera och till slut sitter jag mest med ett dumt flin till ansiktsutryck. Det doftar blommor, parfym, choklad och nyrostat kaffe. Dessförinnan en blodig och enormt animalisk arom som ger ett visst rustikt intryck men som mildras med tiden. Vanilj, Kirsch, körsbärspraliner och jordgubbssylt. Kryddbasar, sviskon, katrinplommon och cederträ med inslag av tobak och cigarrlåda. Ett först reduktivt intryck lägger sig snabbt och därefter är det bara glädje och kinapuffar som dröjer sig kvar.

Vinet är först en aning spritsigt men detta släpper ganska snabbt och denna gång känns det inte som efterjäsning utan mer som kolsyra och efter bara en till två timmar (fortfarande i flaskan) försvinner detta helt. Nu framträder istället en ren och hedonistisk smak av mjölkchoklad uppblandat med fruktlikör. Syltigt, inställsamt och nästan rödbärigt men med ganska eldiga och söta drag i eftersmaken. Smörkola, sötlakrits och en aning ”mäsk” som får julölen att åter kännas aktuell. Inte helt harmoniskt men fruktansvärt personligt. Kanske inte helt perfekt i form men ett enormt stort steg framåt sedan senast. Kanske löser det sig tillslut?

Jag vet faktiskt inte hur jag summera detta - men gott är det. Det är som att vara ung och vilja bli berusad men inte gilla alkohol. Det nästan bara rinner ner och det kan tyckas farligt men faktiskt är att det mest känns härligt. Det är nog vad hedonism handlar om. Jag måste dock poängtera att jag tycker att samma vin i årgång 2005 är något helt annat. Ett mycket seriösare vin och med ett mycket större djup. Godaste smakprovet sedan maj 2009 och ett tecken på att framtiden kanske trots allt är ljus. Det blir 95 poäng. En bit kvar men kanske sitter nittioniopoängaren där en dag.

2009 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet" har en mörk och ganska tät purpurröd färg med en direkt doft som nästan golvar det föregående vinet. Det tar en halvtimme men därefter är det nästan utklassning. Garrigue i kopiösa mängder. Bränd lakrits, dammig grusväg, örter och chokladdragerade körsbärspraliner. Gummi, svett och något som utan att vilja försöka förklara det doftar ”underground” och suspekt klubbkaraktär. Helt magiskt förförande och exotiskt med tydliga drag av kryddiga och bakade fikon samt dadlar. Julbordet känns åter aktuellt. Faktum är att det nästan doftar som Clos des Papes eller till och med 2005 Pure. Full pott!

Smaken är kopiöst koncentrerad och intensiv med tydliga drag av torkad frukt. Lakrits, fikon, bittermandel och plommonpaj med massor av kanel och kardemumma. Enorm längd men också med tydliga tanniner och stramhet. Lakrits, malört, enbär och mörkrostad choklad. Cassis, nötter och ingefära. En summering skulle kunna vara att detta är vuxendricka och inte läskeblask.

Garanterat skulle inga tonåringar dricka sig berusade på detta. Nej, det kräver sin man och erfarne provare för att njuta av denna nektar. Ungt är det men också lovande. Jag tycker nästan att 2007an skall känna flåset i nacken. Vad som händer i framtiden är svårt att säga om - men någon större skillnad gentemot 2007an känner jag inte. Kanske är det yngre vinet något rödare i frukten, vilket knappast är negativt. Supergott och givna 98 poäng.

Jag hoppas det finns läsare som trots mitt blygsamma bloggande är villiga att hänga med in i 2012 och om det blir som jag vill kommer aktiviteten då att öka

Tillsist lite bra musik att avsluta året med. Ny? - nej men den fick sin nytändning med Bron och visst är det en otäckt bra låt – bäst 2011!

Now the party's over!

Nu har jag ju redan bäddat in ett klipp med just den inledande textraden så denna gång slipper ni musikaliska referenser.

Idag är det fest i familjen - kunde också vara en passande rubrik. Sonen har firat födelsedagen med grillade hamburgare och tårta. Dryckesalternativen för släkt och vänner begränsades till folköl, bubbelvatten, läsk eller bag in box. Serverat ur karaffer blir det lite festligare och faktiskt inte alls så simpelt som många vill göra gällande. Dagens val föll på 2010 Gnarly Head, Lodi "Zinfandel Old Vine".

Ett helt okej vin som fyller sin funktion utmärkt. Syltigt och saftigt? Javisst men för den som sitter nöjd med ett inställsamt och gott vin till en hamburgare duger det gott. Fast när gästerna gott hem och stöket är undanröjt och endast barnens gudmor stannar kvar är det dags att skölja ur gommen med något mer seriöst - eller i värsta fall ännu syltigare dryck. Med viss bävan drogs korken ur flaskan och då det var ett tag sedan senast, fanns onekligen en del farhågor som först besannades men sedan kom på skam:


2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Terroir" har en ganska tät och mörkröd färg. Doften är en aning utvecklad och rökig med kryddiga inslag. Mörka bär, choklad och kola med enbärsbuske och en antydan till lakrits. Mineral och gjutjärnsgryta med drag av kirsch. Sedan alltmer kryddig och sådär lite härligt mystisk som jag oftast enbart finner i viner från distriktet ifråga. Riktigt trevlig faktisk.

Smaken gör mig genast superorolig med sin spritsighet och klart stickiga smak. Fast denna försvinner efter bara någon minut i glaset och återvänder sedan aldrig mer i kommande glas. Istället smakar det riktigt gott med en härlig sötfruktighet av solmogna bär. Kola, jordgubbar och lakritsremmar med en viss antydan till torkad frukt i den strukturerade och rena eftersmaken. Mineraler, plommon och en på något vis komplex smak som utstrålar en hel del klass. Faktiskt riktigt gott och överraskande positivt men med en viss varning för alkoholhetta i eftersmaken med stigande temperatur (serveras alltså ganska svalt för att undvika detta).

Tur och tallang (som Wilmer X sjöng) eller bara en bra flaska? Jag vet inte men mina tidiga intryck av det här vinet var väldigt positiva men sedan hade vi några mindre lyckade ögonblick och just därför känns det väldigt kul att kvällens upplevelse blev så bra igen. Jag hoppas verkligen att denna upplevelse kommer att upprepas med Juliens öriga 2007or så småningom. Det blir faktiskt 92/93 mycket trevliga poäng men med en viss bävan för att nästa flaska kanske inte alls kommer att bli en lika lyckosam upplevelse. Fast kanske är det just så det kommer att bli.

En annan födelsedagsgris är faktiskt värd att uppmärksamma. Robert Parker delar högtidsdag men min son och på Bulletin Board gick det idag att läsa om hans planer inför firandet. Lustigt nog så drack jag ett av vinerna han planerat för så sent som i måndagskväll. Under vår Bohuslänsrundtur besökte vi våra nyfunna vänner från Göteborg – C och J – och helt blint serverades bland övriga goda viner:

2007 Domaine Isabel Ferrando, Châteauneuf-du-Pape "Colombis" och det blev nog kvällens vin om man ska se till helheten. Under snabb utveckling verkar det dock vara då vi gemensamt uppfattade vinet som ganska utvecklat. Även en mycket udda och klart märklig flaska av Juliens hemkörda avnjöts (eller hur man nu ska utrycka det).

Gårdagens två 2009or få jag återkomma till men jag sattsar garanterat på Bob när det gäller ranking av de två aktuella årgångarna.

Åter i zonen!

Efter några irrfärder kändes det skönt att vara åter i "komfortzonen" och inte blev det sämre av att bekräftelsen först blev total.




Det blev med ens uppenbart för mig varför jag älskar Châteauneuf-du-Pape så innerligt när jag dragit korken ur första buteljen och satte näsan över öppningen. Lantligt, rustikt och animalsikt med en fantastisk kryddighet och mustighet som ger mig ett sådant välbefinnande att det är svårt att tänka tanken, att det skulle finnas något annat distrikt i hela världen, som kan erbjuda samma glädje och charm.

Det andra vinet erbjöd inte direkt samma charm och generositet men det var bara en fråga om tid. Sedan kom de varma, söta och runda tonerna av choklad, fikon och orientaliska kryddor med en härlig fruktighet som mer tolkade den moderna och generösa sidan av distriktet.

2005 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Réservée" har en ganska mörk och djupröd färg. Doften är stor, direkt och enormt tilltalande med massor av garrigue, rökta och rostade toner. Animaliskt med blodighet, köttighet och örtighet. Läder, stall och tobak. Frisk kryddighet med mynta, lavendel och pinjeskog. Varm fikonkompott, choklad och syltade körsbär med inslag av nickelkola, jordgubbar och hallon. Jordighet och träighet som inte alls upplevs som besvärliga utan tvärtom som komplexa och sekundära. Man skulle kunna antyda en tanke åt det "funkiga och brettiga" hållet till - men ändå inte. Superläckert och mycket klassiskt. Full poäng!

Smaken är ren, frisk med bra syra och röd frukt. Först känns frukten en aning örtig och syrlig men det behövs bara lite mat till för att det skall bli harmoni. Sedan kommer en körsbärsdominerad frukt med en aning smörighet. Lakritskola, pomerans, blodapelsin och ganska markerade tanniner. En viss känsla av torkad frukt som antyder en högre ålder än vad vinet har. Inte alls ungt eller outvecklat. Gott!

Det här är en klassisk tolkning av distriktet med massor av karaktär men också i en stil som säkert inte går hem i alla kretsar. Samtidigt som vinet utstrålar all den karakteristik som man söker i ett klasiskt vin, så har det en tydlig sydländsk stil som man måste uppskatta för att fullt ut gilla vinet. För mig som redan är frälst är det en enkel match att älska vinet. Till maten dominerar det och vinner klart "matmatchen" mot det nästföljande vinet. Till höstens viltgrytor eller vårens lammrätter så är detta ett perfekt komplement. Om jag ska vara kritisk mot något så är det att vinet känns betydligt äldre än vad det är. Detta är ofta ett drag som jag finner hos just Pégaü och därför är jag heller inte speciellt förvånad att det gäller även en stram årgång som 2005. Jag har provat en hel del 2005or senaste året som jag ännu inte bloggat om och därför har jag något att jämföra med. I den jämförelsen framstår 2005 Domaine du Pégaü "Cuvée Réservée" som ett av de tillgängligare vinerna och inte alls så tannindominerat som många av de övriga vinerna från denna årgång är. Jag gillar detta mycket och slutar på 95+ poäng vilka skvallrar om en lysande framtid. Mäster Bob har ännu inte bestämt sig eftersom han endast bedömt vinet från fat. I oktober 2007 skrev han om ett: “very different style of wine. It reveals a dark ruby/purple hue along with notes of tar, roasted meats, and Provencal herbs, which give it a certain savage/animal character. The wine is ruggedly constructed, concentrated, full-bodied, tannic, and firm in the finish.” Det skulle behöva ligga ända tills 2012 innan man kunde smaka det ansåg han och delade ut 92-94 poäng. Jag håller inte med och anser att detta är en 2005a som inte alls är otäck att dricka redan nu. Mina två tidigare smakprov i maj och juli 2009 stämmer väl överens med detta smakprov med den möjliga skillnaden att det senaste dryga halvåret gjort vinet ännu läckrare.

2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure" har en klar och rubinröd färg med närmast en dragning åt tegel till. Doften är först knuten men släpper sedan loss ordentligt med massor av rökta fikon, kanel, muskot och choklad i en parfymerad och blommig stil. Mysk, orientalisk kryddbasar, tobak och mandellikör med en aning sälta och jordighet som kompletteras av salmiak och viol. Gjutjärnsgryta med lagerblad och enbär. Sedan mer allmän rökighet med diesel och köttighet samt rostade och rödbäriga jordgubbsaromer. Svartvinbärslikör och ett avslut med massor av garrigue, svett och typisitet. Superläckert!

Smaken är sötfruktig med jordgubbslikör, crème de cassis och kirsch som första och tydligaste inslagen. Sedan mer lakrits och kola med choklad samt en eldighet i avslutningen som skvallrar om en förmodat hög alkoholhalt. Rostade och peppriga toner med grillat kött och salmiak i den intensiva eftersmaken. Mörk och lite murrig frukt som framträder alltmer efterhand och som faktiskt drar ned intrycket något. Mandellikör, marsipan och en exotisk kryddighet som ger en ganska personlig prägel åt smaken. Avslutningen innehåller en aning beska som blir tydligare ju längre tiden lider. Malört?

Först är jag neutral och sedan lyrisk för att gå till ett mer frågande stadium. Vinet utvecklas konstant över tiden och det moderna, lite inställsamma stadiet försvinner efterhand och lämnar efter sig ett klumpigare och kärvare intryck som jag inte helt uppskattar. Sedan framträder ett allt komplexare vin i en stil som inte är helt lättbegriplig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Det gamla talesättet "hur man än vänder sig, har man ändan bak" gäller inte för det här vinet. Det luras hela tiden och framstår som en riktig kameleont. Hade det inte varit för det andra vinet hade jag trott det var mig det var fel på. Nu är det kanske också så - men jag vill ändå påstå att det är vinet som luras med mig. Förhoppningsvis är det så att "gamla stockar" Grenache kan vara lite lurig och egen samt behöva tid på sig för att helt visa upp sin rätta potential.

Detta är femte gången jag provar vinet och faktiskt den gång jag ställer mig mest undrande. Samtidigt så kan jag inte låta bli att fundera över 2005an som alltid varit ett ljuvligt vin men också den senast provade 2007an som då uppträde allt annat än stabilt. Jag minns även provningen för ett år sedan då flera av Juliens 2006or framstod som allt annat än tillgängliga vilket då gjorde mig lite fundersam. Eventuellt har han lite att fundera över där i sin källare eller så är det så att allt handlar om tid och att det ordnar upp sig efterhand. Jag vacklar i min tro denna gång och slutar på 93 poäng. Parker tycks tycka tvärtemot mig. Från fat sensommaren 2007 och de 91-94 poängen har han ökat till 95 poäng från butelj sensommaren 2008 och därefter i Hedonist’s Gazette höjt till 96 poäng sommaren 2009. Vem som får rätt återstår att se men troligtvis väger Bobs rutin tyngst.

Raketbränsle till en smygstart?

Ibland förbannar jag min avsaknad av principfasthet. Min hustru är betydligt envisare och ståndaktigare. Har hon beslutat sig för något så lyckas hon nästan alltid att genomföra projektet utan avvikelser. Själv är jag lite flexiblare… beslut är ju till för att omprövas brukar jag resonera och lyckas därför få lite friare spelrum – men det finns tillfällen då jag önskar att jag hade lite starkare karaktär.

Jag hade lovat mig själv att inte skriva om en massa 2007or som omprovats på hemmaplan. Ursprungsplanen var att lugnt och sansat skriva om mina producentbesök i Chateauneuf du Pape och först efter den fullständiga redogörelsen släppa mina intryck av de omprovade vinerna. Som den observante läsaren noterat höll inte det löftet speciellt länge. Ett av vinerna lyckades jag dock mörka med ett frågetecken men övriga tre fick se offentlighetens ljus. Jag har därefter lyckats hålla några till borta från bloggen men inte från korkskruven. Två som däremot inte kommer att undanhållas och som får fungera som en smygstart följer härefter. Att det är raketbränsle i buteljerna årgång 2007 har det hittills inte rått några tvivel om (väl på hemmaplan vill säga).



Två producenter som jag knappast tror behöver någon närmare presentation är Domaine La Barroche och Domaine de la Janasse. Den som ändå behöver en introduktion eller vill veta mer får antingen vänta tills min semesterrapportering är färdig (2011 kanske…?) eller besöka Sørens hemsida här.



2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Fiancée" har en klar purpurröd färg. Doften är först lite ”smutsig” och drar åt mäsk samt malört till. Lakritspulvret är inte långt borta. Lite kvistar och örter med ett klart jordigt inslag. Jag blir oerhört nervös. Inte doftade det så här i Malmö eller hos Julien? Har han blandat ihop årgångarna tänker jag? Självklart inte. Korken visar ju tydligt att det är en 2007a. Kokosen och fetman från tidigare intryck är som bortblåsta. Det kommer däremot en köttig och klart animalisk doft som ger ett mycket klassiskt intryck. Kryddor (peppar?) och enbärsris med tallbarr och lite nötiga aromer som om julen stod för dörren. Kanel, rom och pomerans med lite kryddnejlika. Lim och marsipan. Kanske också ett uns av svettigt omklädningsrum? Spännande men också lite oroande. Kommer det kanske ändå inte lite choklad och kokos mot slutet? Dag två är det en mycket stillsam men homogen doft som drar åt Italien till. En mer dov framtoning än tidigare doftprov.

Smaken är direkt ganska frisk och syrlig men med en viss strävhet. Körsbär och örtighet samt ett inslag av citrus. Mjuka men märkbara tanniner med aprikoser, vanilj och rondör. Tropisk fruktighet med svartvinbär och en lång fin eftersmak men också en eldighet som är ganska påtaglig. Apelsinskalsbeska som faktiskt är ganska pikant och som ger vinet en viss komplexitet men även ett äldre intryck än 2007 . Torkad frukt med samtidig fräschör av syrlig frukt. Gott men inte lika gott som det smakade hos Julien. Dag två är syran mildare men samtidigt känns smaken mindre direkt och mer balanserad fast samtidigt lite för utvecklad. Märkligt.

Jag har lite svårt att knyta ihop säcken. Nu gäller det att tänka till innan jag sätter sammanfattningen på pränt.

Jag tycker om vinet och jag hittar inget som är felaktigt. Problemet är att mina två tidigare smakprov har lovat så mycket mer. Intrycket från provningen i Malmö var ett extremt lovande vin med ett närmast Shirazlikt karaktärsdrag från Australien. Intrycket från mitt besök hos Julien lämnade efter sig ett grymt gott och fruktigt vin. Jag upplever plötsligt att denna flaska doftar och smakar mer som tidigare årgångar av Fiancée har gjort. Jag har aldrig ritigt varit en anhängare till denna cuvée men blev så imponerad, först i Malmö och sedan på plats att jag räknade med att bli omvänd. Nu är jag plötsligt väldig osäker. Är det fel på flaskan? Är det fel på mig? Troligen varken eller. Jag tror att vinet redan startat en process och genomgår en förvandling. Förhoppningsvis kommer det att bli ett bra slutresultat men med tanke på den stora andelen Syrah så är jag lite orolig för att vinet kanske antar en skepnad som mer hör hemma i norra Rhône än i den södra delen. Syrliga Cornas och Crozes Hermitage viner vill jag inte ha. Även om vi formulerar oss olika så har jag noterat att Finare Vinare har ungefär samma intryck som mig. Lär gärna mer om det här.

Jag gillade smakprovet så mycket i Malmö att det blev 94 poäng och hos Julien var jag och nosade på 95/96 men denna flaska får nöja sig med 92 poäng. Parker kommer snart med sina nya omdömen men från fat belönades vinet med 90-93 poäng. Wine Spectator landade på 94 poäng. Som det uppförde sig nu, är det ett vin i en stil som inte helt hör ihop med mig. Den som har sina preferenser i nordligaste och mellersta Italien kommer säkert inte att bli besviken. Jag drar inte så stora växlar på grund av det här just nu, utan accepterar att denna butelj levererade något som jag inte förväntade mig. Kanske är ordningen återställd redan nästa gång eller så väntar ett nytt spännande resultat?

Jag har förövrigt provat om 2007 Terroir ytterliggare en gång sedan senast. Jag förstår inte alls kritiken mot det vinet utan bibehåller mina positiva intryck och 94 poäng (okej då – kanske 93). Precis så ska ett vin smaka från Chateauneuf du Pape som är gjort av nästan ren Grenache i en årgång som 2007. Visst gränsar det till starkvin och likör – men det är liksom meningen…

2007 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape har en djupröd, mörk och tät färg. Doften är först helt tillknäppt. Inte mycket som letar sig upp ur glaset. Precis som på plats hos Janasse händer det först inte mycket när man stoppar näsan i glaset. Nästan lite dammigt och ofräscht. Efter ungefär 20 minuter börjar det däremot att hända saker. Choklad, mörka och mogna körsbär med rikligt solmogna jordgubbar som gör sig påminda. Sedan kommer vanilj och kolatoner med en klart söt helhetskänsla som nog gör att Janasse´s 2007or kommer att upplevas som kontroversiella. Det finns en karaktär av mineraler och våt grusväg i bakgrunden och det gör att åtminstone inte jag upplever vinet som för sött eller endimensionellt i doften. Det är faktiskt en ganska nyanserad och komplex doft även om den är sötfruktig. En rökighet och klart grillad karaktär gör sig påmind i bakgrunden med animaliska inslag. Rostat kaffe är det nog också som pockar på och visst finns det ett drag av orientens kryddbasarer? Kanel och muskot. Ljus choklad. Väldigt lovande. Dag två har mer finstämda nyanser utvecklats och med lite mognad kommer nog aromerna i det här vinet att vara rena fullträffen.

Smaken är mycket fyllig och sötfruktig med massor av lakrits och svartvinbärsgelé. Hur gott som helst. Mjuk och rund smak med en viss eldighet men aldrig klumpighet. Kola och körsbär med vaniljkräm och karameller. Helt ljuvligt ren fruktighet med jordgubbsylt och vaniljkräm samt en topping av chokladsås. Mycket smak och mogen frukt. Visst finns det drag av nya världen i allt det här men varför inte? Ren, ren och åter ren frukt som tilltalar mig mycket. Förmodligen högre alkoholhalt än vad jag upplever. Mycket lång eftersmak. Allt är snyggt paketerat. Det finns inget i smaken som sticker ut eller gör det värt att klaga på. Givetvis kunde det ha varit mer av allt men det finns inget som inte borde vara där. Den känslan förstärks ännu mer kväll två. Ett mycket balanserat och rent vin att smaka på. Härligt friskt men ändå koncentrerat och rikt. Jättegott.

Att summera intrycken för det här vinet känns bra mycket lättare än för det föregående. Ett mycket gott, tillgängligt och välproportionerligt vin. Renheten i både doft och smak är det bestående intrycket. Kanske inte det mest ursprungstypiska men vad gör väl det. Jag tycker att detta är så gott och välgjort att kvalitetsintrycket hamnar på 94/95+ poäng och det är lite högre än min uppfattning på plats. Då fick det räcka med 94 poäng. Robert Parker är mycket positiv och drar till med 93-96 poäng för fatprovet och tar till superlativen:

“The 2007 Chateauneuf du Pape is Sabon’s finest example of this cuvee I have yet tasted. It boasts a fabulous blue/purple color as well as a gorgeous nose of creme de cassis, kirsch, licorice, incense, and spice. Deep, full-bodied, and multilayered with excellent purity, depth, and length, it should drink beautifully for 20 years.”

Problemet är att detta vin lätt hamnar i bakvattnet på de två prestigecuvéerna som är fullständigt glimrande år 2007. Det är lätt att glömma bort det här vinet med tanke på all fokus på de andra två. Det är verkligen synd. Ett annat mer delikat problem är att 2007 Côte du Rhônes "Les Garrigues" är lika bra eller till och med bättre. Då pratar vi om ett vin som är ca: €10.- billigare. Att Janasse tillhör eliten är ingen nyhet men jag tror att de drar det längsta strået av alla år 2007. Jag vet faktiskt inte vem som ska utmana dem. Jag ser då över hela portföljen - från Côte du Rhônes till prestigevinerna.

Det kommer säkert att debatteras vem som gjort den bästa bascuvéen av alla år 2007. Usseglio, Clos Saint Jean eller kanske rent av Janasse? Då glömmer man att flera producenter bara gör en Cuvée. Ta Clos des Papes som exempel. Ingen bascuvée i världen kommer att överträffa deras 2007a. Nu har jag inte provat vare sig Charvin eller Vieux Donjon men jag har svårt att se att de skulle matcha Clos des Papes. Det finns dock en riktig ”Dark Horse” som den uppmärksamme kanske redan har noterat. Inte flaskan med ? på bilden. Den producenten gör mer än en cuvée. Nej, jag tänker på en producent som endast gör två viner. En Côte du Rhônes och en Chateauneuf du Pape. Kanske inte bättre än Clos des Papes men väldigt mycket billigare. Man får mer än 2 ½ flaskor av hans vin för samma pengar som en Clos des Papes går lös på. Den som orkar hänga med får snart svar på frågan.

PS. Ikväll provas det 2007 från granndistriktet. Faktiskt lite smäckrare än Påvens viner i samma årgång. DS

Tillfälligt avbrott (ett pausinlägg)!

Egentligen var tanken att helt avsluta berättelsen om äventyret i Roussillon innan jag gav mig på att rapportera om Chateauneuf du Pape. Den planen höll däremot inte hela vägen. I fredags var jag tvungen att ge mig på ett smakprov av två viner från den så omskrivna årgången 2007. I förgår var det så dags för nästa två. Mina tvivel om en alltför upphaussad årgång är som bortblåsta.

Att 2007 är något utöver det vanliga är ganska uppenbart. Under min vistelse i distriktet och med alla de smakprov jag provade så var jag först inte helt övertygad. Vissa kändes som legendariska viner – andra ungefär som vanligt och några faktiskt som lite mindre tilltalande än vad jag är van vid. De fyra smakproven på hemmaplan har dock fått mig att fundera på om det ändå inte är något unikt och närmast utomjordiskt med 2007.

2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Terroir"
Färgen är klar och ljust purpurröd. Doften stor, söt och kryddig av kanel och julstämning i allmänhet. Kardemumma, tobak, katrinplommon och lite dova anslag av fruktighet. Komplex, spännande och klart exotisk i sin stil. Mycket trevligt.

Smaken är sötfruktig med lakrits, hallon och smörkola. Eldig med vanilj, choklad och kanel samt närmast parfymerade smaker. Mörk kryddighet med plommon, dov murrig frukt samt mineralighet som en väl använd gjutjärnsgryta. Jordgubbar i den fina och balanserade eftersmaken. Gott!


Ur minnet och anteckningsboken så stämmer intrycken ganska väl med det smakprov jag fick hos Julien i juni. Ett betydligt stramare och mer elegant vin än den fruktbomb som serverades i Malmö. Jag gillar vinet lika mycket nu som då men stilen är mindre framfusig och mer klassisk nu när vinet väl är buteljerat. Förmodligen ett av årgångens mest prisvärda viner i förhållande till kvalitén. Snyggare Grenache får man leta efter och banne mig om det inte känns som en ”Pure light” fast att de inget har gemensamt mer än samme producent. Jag får lite känningar av 2005 Pure i det här vinet och därmed även av Clos des Papes. Som jag skrivit förut så är just Juliens 2005 Pure det vin som mest påminner mig om Clos des Papes när denna är som bäst. Ett tag med 2007 Terroir i glaset satt jag och drömde mig bort – långt bort, nästan till orienten. Kanske var de 94 poängen senast lite för optimistiska – kanske inte? Det blir återigen 94 poäng men de smakar delvis annorlunda. Mer klassiska. Robert Parker från fat på 90-92 vilket känns på tok för lågt, vilket för övrigt gäller för alla Juliens 2007or.

2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape
Färgen är klar och purpurröd. Doften stor och charkig med en köttighet som tilltalar mig enormt mycket. Kryddig, rökig med sälta och lakrits som av havsvatten och fiskehamn. Grillat kött, värme, mineraler och asfalt. Närmast djurisk doft med läder och terpentin. Jordgubbspaj. Fantastiskt.

Smaken är först något knuten med mörka drag och massor av lakrits. Sedan lite bitter kola med mandel och solvarm frukt som närmast påminner om sten och vulkan om man nu kunde äta det. Mineralkaraktären är mycket fin. Vingummi och mörkfruktig som av plommon. Stort och smakrikt vin men väldigt njutbart.

Jämfört med mitt smakprov på plats hos Clos Saint Jean är detta ett stort steg framåt. Så här gott var inte alls det smakprov jag fick hos dem. Faktiskt är att de viner jag smakade hos Clos Saint Jean fick mig att bli lite betänksam. Så lätta och mineraliga har jag aldrig tidigare upplevt deras viner. Det här smakprovat omkullkastade dock allting. Massor av kraft men ändå charm och renhet – ingen klumpighet här inte. Återigen känns 94 poäng helt befogade men ett litet + tecken måste också få komma med. Här finns potential eller så är det fel vin i buteljen? På plats gav jag inte mer än 91+ poäng. Parker på 91-93 poäng från fat.

I förgår var suget så där fullständigt oemotståndligt att det inte gick att hålla emot lusten att dra korken ur två viner som lockat mig lite extra sedan hemkomsten. Det första vinet kommer jag att hemlighålla i det här inlägget. Den som väntar på något gott… ett av resans absoluta favoritviner och första bekantskapen för mig personligen. Ett sensuellt vin med massor av charm. Både vinet och producenten förtjänar dock lite extra utrymme så berättelsen får vänta tills jag hinner ifatt i kronologisk ordning. Ett makalöst förföriskt vin som levererade lika bra hemma som på plats. Ett vin som hustrun tyckte var resans bästa vin (ifall någon tvivlar på mitt omdöme). Nu provade ju inte hon hos Janasse förståss.

Den andra producenten och vinet finns det däremot ingen anledning att hemlighålla. Kanske ett av årgångens mest efterlängtade viner? Vi får väl se om det blir lite rättvisare fördelningspolitik den här gången? Själv sitter jag dock lugn i båten när det blir dags för lansering.

2007 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape
Färgen är intensiv och djupt röd. Doften först väldigt knuten och mörkt dov. Sedan kryddig med kanel, mysk, mynta och muskotnöt. Julstämningen och orienten känns nära till hands. Plommon, exotisk frukt och en elegant doft med läckra och komplexa aromer. Marsipan, rökta kryddor samt lavendel och fikonmarmelad. Gjutjärnsgrytan från ovan är återigen framme. Mystiskt, orientaliskt och fullständigt hänförande – inget doftar som Clos des Papes när det doftar som bäst.

Smaken är stor, ren, viskös och fullständigt bedårande. Härligt frisk med jordgubbsfrukt och hallon. Harmonisk, god och intensiv med en närmast gräddig känsla. Lakritskola, mineraler, kanel och julkryddor med en lång, lång intensiv eftersmak. Svartvinbärslikör och en sammetslen struktur. Mums fillibabba - Helt magiskt gott!

Jämfört med smakprovet på plats så skiljer sig inte kvalitetsintrycket det minsta. Däremot är det en ynnest att få njuta en hel flaska i lugn och ro hemma i jämförelse med ett (i och för sig välfyllt) glas på plats. Jag förstår att detta är ett vin som Clos des Papes anhängarna går igång på. Jag är helt såld och njuter av varenda droppe i strupen. Helt magisk dricka i en lättare och mer burgundisk stil än många av distriktets övriga viner. Fräscht, superrikt och även makalöst elegant men hedonistiskt tjockt. Klass. Det blir precis samma betyg som på plats, 98/99 poäng. Robert Parker skriver om den bästa Clos des Papes någonsin och delar ut 98-100 poäng från fat. Jag tror han får rätt. Det enda att klaga på är att det inte finns något att klaga på – ingenting att reta upp sig på eller uppfatta som negativt. Allt är på plats och i jämförelse med årgång 2006 som jag gillar jättemycket så är 2007an mer fulländad på något märkligt men kännbart vis. En utmaning dem emellan måste upp på agendan. Jag tillhör anhängarna och gillar nästan alltid Clos des Papes så kanske är jag för entusiastisk men jag tror ändå inte det. Däremot så tror jag att det återigen kommer att blossa upp en debatt om flaskvariationer och olika buteljeringar. Redan nu kan man på diverse forum läsa om synpunkter på att variationen foudres emellan varit märkbar och givetvis kommer det även att följa nu när vinet är i flaska. Jag hoppas att jag fick premiumkvalitet i mina buteljer!

Nu måste jag disciplinera mig och hålla fingrarna men även korkskruven i styr – annars kan det här sluta illa. Jag ska återgå till berättelsen om Roussillon och stålsätta mig så att resterande 2007or från Chateauneuf du Pape får chansen att överleva resten av året. Hur var det nu igen med Lutheraner och njutning?

A Vision without actions is a hallucination!

En gammal marknadsföringsklyscha som aldrig blir inaktuell. Utan ambitionen att utföra något handgripligen stannar det ofta vid drömmar och visionen realiseras aldrig. En som inte verkar sakna kraften att utföra arbetet handgripligen är en ung man från Chateauneuf du Pape. Av en del beskrivningar man kunnat läsa får man nästan känslan av att han är som Action Man – fast på riktigt.


Så kom då tillfället att få träffa en av de mest omhuldade vinpersonligheterna under det gångna året. Själv hade jag hoppats på ett möte till sommaren, på egendomen men nu blev det istället i Malmö av alla platser i världen. På restaurang The Vision i Västra Hamnen. Nu var det knappast en tillfällighet utan mötet var planerat och mina förväntningar på både det personliga mötet och de viner vi skulle få prova var höga. Att prova vin tillsammans med den som står bakom hantverket är alltid lika spännande. Man kommer på något sätt närmare vinet. Är han då det charmtroll som alla talar om?

Jodå, Julien Barrot är en sprudlande person och en oerhört trevlig filur. Det visar sig tämligen omgående efter det att vi ankommer. Med mig har jag två vinprovarvänner. Vår ordningskvinna från Gomseglet och ”Chateauneuf du Pape kompisen”. Vi är först till provningen och får direkt en stund med Julien. På min fråga om han buteljerar någonting utanför appellationen svarar han nej. Däremot måste han som alla odlare i distriktet selektera bort minst 5% av skörden. Denna buteljeras då som ”ordinaire” och enligt Julien används den till vardagskonsumtion. Han tillägger att man kan ju inte dricka Chateauneuf varje dag. Vi tre vänner ler och skojar om att vi kanske dricker Chateauneuf oftare än vad odlarna själva gör. Då svarar han med glimten i ögat (nu får ni föreställa er en engelska med kraftig fransk brytning);

”If you drink Chateauneuf du Pape on Monday – what should you then drink on Sunday?”

Sådan är han resten av kvällen. En riktigt supertrevlig kille och fullständigt chosefri. Jag funderar flera gånger på det faktum att en person som fått så mycket uppmärksamhet internationellt som honom kan var så enkel. Där står jag med vinodlaren som fått massor av lovord av allvärldens kritiker – och så är han en helt vanlig hygglig fransk vinbonde med en oerhört varm personlighet och generositet. Fantastsikt – som Svennis skulle säga!

Den största behållningen av kvällen blir inte bara vinerna i sig utan mötet med Julien Barrot. Det är ett sant nöje att få prata med honom om både hans viner och hans syn på appellationen i allmänhet. Massor med kul skvaller och små anekdoter slipper ur honom under kvällen. Bland annat berättar han ingående om sitt experimenterande med allehanda ”hobbybuteljeringar” så som ren Syrah, Mourvedre och Clairette. Han berättar ivrigt vidare om hur han och några andra vinodlare brukar träffas och prova igenom varandras viner och helt öppet och utan prestige berömma eller fördöma respektive prestationer. Han menar att det är enda sättet att lära sig. Att få veta vad anledningen till ett lyckat resultat är men också varför det ibland blir mindre lyckat. Han är ordförande i föreningen för unga odlare i Chateauneuf du Pape och det är med dessa han verkar umgås privat och prova vin tillsammans med. När han berättar om dessa möten får jag nästan känslan av det är som en studentförening med ett gäng glada gamänger – det skulle vara grymt kul att få vara med i ett sådant sammanhang någon gång.

Han berättar också att han inte har något intresse av att expandera. Han är nöjd med att gå i vingårdarna och påta med rankorna och sedan göra sitt vin och om det räcker för att leva av, så är han nöjd. Vad jag inte visste är att man har en procedur att följa vid försäljning av mark. Den som ligger närmst som granne, är yngst och/eller har minst areal, får förtur att köpa ledig mark. Priset görs upp i konsortiet och ingen budgivning får förekomma. Allt för att förhindra stordrift och att de starka tar över från de svaga. Problemet är enligt Julien att marken trots detta system ändå är dyr och den höga arvskatten vid generationsskifte framkallar en del ofrivillig försäljning av mark. Tänk vad vi vinnördar glömmer i vår iver att dissekera deras viner…

Vi glider in på ett annat kärt ämne i vinvärlden – manligt respektive kvinnligt. När Julien under provningen presenterar "Cuvée Fiancée" påpekar kan att druvan Grenache på franska språket är maskulinum och Syrah är femininum. Efteråt undrar jag försynt om det anses vara så att man ser Grenache som maskulin och Syrah som feminin? Då svarar han att han inte riktigt tycker det går att se så på saken. Dessutom ler han och tillägger att i dessa tider med jämlikhet så är det inte läge att diskutera sådana saker. Han börjar le intensivare och tillägger att "det finns ju kvinnliga lastbilsförare och män som sitter bakom datorer och jobbar..."

Det är i samband med denna diskussion som han vinner min respekt. Vi diskuterar om distriktets status gentemot övriga franska vinregioner. Han hävdar ju självklart att Grenache är världens bästa druva med sin fylliga munkänsla och lena struktur. Bourgogne respekterar han. Sedan säger han helt obekymrat (det är nu han blir min hjälte) att han inte gillar vinerna från Bordeaux. Han är ingen Cabernet kille.

Egentligen hade jag tänkt inleda med en massa fakta om Domaine La Barroche men jag inser att det skulle bli för mycket. För den som vill ha fakta om egendomen rekommenderas ett besök på hemsidan här. Allt man behöver veta finns där. Kanske ska det tilläggas att Julien berättade att från och med årgång 2007 buteljerar man allt på egendomen och säljer inga druvor till uppköpare. Viktigaste marknad är Amerika med drygt 20%. Nästan ingenting säljs i Frankrike. Hur var det nu med profet i sitt eget hemland?

Minst lika kul som att få träffa Julien var det att få träffa Bristly Wine Agents egen Gabriel Enning. Bristly Wine Agents har på kort tid etablerat sig som en favoritimportör bland både landets bloggare och de pålästa vinentusiasternas skara - de som varit lite vakna och aktivt följt med vad som händer i det sortiment som inte alltid är synligt via Systembolagets tjänster. Ska man vara ärlig tror jag att mycket av Bristlys framgång beror på Gabriels sätt att sköta firman. Närhet till sina kunder och då tänker jag inte främst på restaurangerna utan lika mycket eller kanske ännu mer på slutkonsumenterna. På de vinintresserade privatpersonerna som törstar efter ett alternativt till det annars så tröga svenska vinutbudet. Bristly får nog sägas ha varit lite av föregångare när det gäller den personliga kontakten med marknaden. Man tar helt enkelt hand om sina kunder på samma vis som vilken verksamhet som helst i övriga branscher skulle göra. Som man gör i den fria världen. I den värld man som konsument handlar direkt i sin butik eller av sin importör. Man får en helt annan närhet än om varan köps hos ett statligt monopol där man som kund inte har en aning om hur och varför produkten ifråga hamnade på hyllan. För mig är denna anonymitet det värsta med vårt Systembolag - avsaknaden av entusiasm. Det sistnämnda har Gabriel och Bristly sannerligen inte saknat. Tvärtom har man på ett föredömligt vis marknadsfört sig och sina viner.

Jag förstår att många hyllar de Baroloproducenter som finns i portföljen men eftersom jag själv har fokus på andra områden, så som Chateauneuf du Pape, är det främst i de sammanhangen jag har haft kontakt med Gabriel – en alltid lika vänlig och informativ kontakt. Jag vet inte om jag var först i landet med att korka upp ett vin från Barroche men jag vågar hävda att jag var först i landet med att jaga Gabriel för att få lägga vantarna på den numera så åtråvärda 2005 Pure. Jag har skrivit om historian förut och för den som önskar läsa mer går det bra att göra så här. Det var något i Robert Parkers texter som fick mig att känna en märklig iver och lusta att få prova Barroches viner. Många gånger kan kanske uttrycket ”Även en blind höna kan hitta ett korn” användas men knappast i detta sammanhang. Man kan tycka vad man vill om Bob men han har en speciell förmåga när det gäller vin. Även Gabriel får man förmoda. Just med tanke på bakgrunden med Barroches viner kändes det extra kul att äntligen få träffa Gabriel eftersom han för mig är lika förknippad med Barroche som Julien Barrot själv.

Vinerna då?

Skulle man göra en ”Springsteen”? Ny spellista var kväll - eller skulle det bli en repris rakt av?

Nja, ett mellanting. Samma uppställning viner men i en annan ordning och – ett vin till. Tretton viner således. Läs mer om provningen föregående kväll i Stockholm här, här och borde komma här så småningom. Kanske finns det fler noteringar som jag missat men då får ni ursäkta mig.

Vinerna serverades två och två med undantag för "Cuvée Fiancée" som serverades i tre glas. Efter vin nummer sex serveras en förrätt och efter vin nummer nio får vi så huvudrätten. När så vin nummer tolv och tretton serveras kommer plötsligt en tallrik med ost på bordet. Tyvärr är inte detta ett optimalt sätt att prova vin enligt min mening. Kul och gott men jag föredrar alla viner framför mig på en och samma gång, för att kunna gå tillbaks och jämföra. Dessutom stör det mina intryck med mat under tiden och speciellt osten dövar intrycken av de sista två vinerna. Nu inser jag att förutsättningarna på en restaurang inte är de samma som hemma eller i ett renodlat provningssammanhang. Jag klagar inte på arrangemanget men nackdelen blev att mina intryck av de sista fyra vinerna inte riktigt blev på topp. Dessutom var jag vid den tidpunkten ganska "utmattad" på grund av allt för lite spottande och för mycket njutning – av både mat och dryck. Det hör till saken att maten var utsökt och hela arrangemanget som sådant men det var ju inte för matens skull jag var där ; )

Poäng, denna eviga stötesten. Jag sätter ju alltid poäng på mina upplevelser och så gjorde även mina två vänner. Efter vin nummer nio jämförde vi våra poäng och det visade sig att vi inte hade större differens än +/- 1 poäng mellan oss tre. Däremot var jag något mer återhållsam med de sista tre vinerna. Jag har ju börjat vänja mig vid dessa nu...

Vin 1
2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Terroir"
Färgen är klar och purpurröd. Ganska kryddig doft med kanel och julkryddor i allmänhet. Söt frukt, lätt vaniljton och kola med en känsla av ekfatskryddighet. Något liten i doften. Smaken känns mörkare än förväntat med körsbär och plommon. En aningen örtig och kärning smak med en torrhet i tanninerna som inte tilltalar mig. Stjälkig och ”Italien bitterhet” i eftersmaken som känns lite kort. Inget vin i min smak. Börjar bättre i glaset än vad det avslutar med. Det räcker till 88 Mina Vinare poäng vilket är lägre än Parkers 90 poäng. Vinet kändes något platt och dessutom var det lite för högt tempererat i glaset och det gynnade inte detta vin. Nästa glas blev däremot raka motsatsen…

Vin 2
2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Terroir"
(Fatprov) Färgen är mörkt purpurröd och tätare än glas ett. Doften är härligt dov och mörk med en klart sötfruktig ton. Saltlakrits och mineraler och närmast en känsla av järn. Syltburk, saftkok, marmelad och bubbelgum - Fruktbomb! Något lite örter och kryddor samt en känsla av violpastill. Kolasnören, jordgubbar, blåbär, björnbär och Kirsch. Ändå är det fortfarande bara doften vi talar om… Smaken är viskös, sötfruktig med lakrits och violpastill. Stor smak. Mörk choklad och en närmast krämig/gräddig känsla i munnen. En aning eldighet i eftersmaken som annars är oerhört harmonisk med en ren fruktighet och söta tanniner. Skolboksexempel på bra Grenache, vilket Julien själv påpekar. Han kallar vinet för ett bra ”nybörjarvin” för den som vill lära sig att dricka Grenache. Jodå, för mig som gillar denna druva skarpt blir det en fullträff. Precis som 2006an innehåller vinet ungefär 95% Grenache från unga stockar och 5% är pressrester från övriga cuvéer. Jag sätter 94 poäng som kanske är konservativa på grund av försiktighet så här i starten eller för generösa på grund av hänryckningen. Döm själva. Parker från fat på 90-92 poäng. Enligt Gabriel tilldelas Bristly 1200 flaskor av 2007an som totalt görs i ungefär 17 000 flaskor. Priset lär hamna strax över tvåhundrakronorssträcket. Ligger för utvärdering hos Systembolaget. Håll tummarna eller så får vi lita till Beställningssortimentet. Denna får inte missas av den som gillar Grenache och/eller Chateauneuf du Pape. Om nu slutversionen blir lika bra som vårt fatprov vill säga. Riktigt läckert!

Vin 3
2003 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape
Färgen är svagt tegelröd. Doften stor samt märkbart utvecklad och mogen. Svamp som nästan övergår i tryffel. Stall, läder och mentol. Kanel och tobak enligt Julien och när han sagt så är det svårt att inte hålla med. Kanske lite kemisk och oxiderad med en aning papper i näsan. Superläcker doft. Smaken är stor, söt med plommon och tydliga starkvinstoner. Mörkfruktig med något utvecklad torr fruktighet. Körsbär och örtighet med en närmast kryddig smak. Gott. Vinet känns dock äldre än vad det är. Man skulle lätt ha kunnat gissa på ytterligare fem års ålder – 1998 hade känts mer logiskt. Gabriel tycker det påminner om Barolo och jag och kompisen pratar om Brunello. Klart är att det är ett moget och lite komplext vin. Julien själv är mycket nöjd. Den bästa flaskan av detta vin han själv någonsin smakat. Förklaringen kan vara att efter besvikelsen kvällen innan beslöt man att hälla över denna flaska på karaff drygt fem/sex timmar före provningen. Ett lyckat drag tydligen. Häftigt, moget vin som är en fröjd att prova för sin komplexitet men det saknas lite kraft i vinet för att bli riktigt minnesvärt. 91+ poäng från mig eftersom jag tror på en framtid även om vinet smakar tillräckligt moget redan nu. Julien påpekar också att detta vin buteljerades över tre dagar och att han tror vi har haft tur denna kväll med en mycket bra butelj. Visst finns det flaskvariation. Ej bedömd av Parker.

Vin 4
2005 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Réservé"
Hade vi tur med förra flaskan, hade vi otur med denna. Julien vill inte servera vinet eftersom han känner någon defekt. De flesta ”tjatar” sig dock till ett doft och smakprov för att stilla nyfikenheten. Färgen är svagt sammetsröd. Visst doftar det konstigt. Det känns som svavel och inte korkdefekt. Det smakar inte heller något vidare. Efter lite viftande med glaset släpper unkenheten sitt grepp och man kan skönja lite choklad och svett med medicinaltoner. Smaken är tunn med klen fast söt frukt. Smaken är nästan träig med papper och sågspån som dröjer sig kvar. Nej, ingen idé att bedöma detta vidare. Synd. Det hade varit kul att få prova detta i ett korrekt skick. Parker gav i alla fall 89 poäng när han provade det.

Vin 5
2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Signature"
Färgen är klar och purpurröd. Doften är örtig med ett friskt inslag av frukt och kryddor. Viol, kaffe/espresso och rostade kryddor av kanel, mysk och orientalisk kryddbasar i allmänhet. Även lite vanilj och kola i bakgrunden. Smaken är frisk men lite stram med en örtig och mineralrik struktur och sedan en rund fruktighet. En mogen, balanserad och harmonisk smak som avslutas med lite körsbärssyrlighet och strävhet. Precis som i glas nummer ett börjar detta vinet bättre än vad det avslutar. Det saknas något för att det direkta och omedelbara positiva intrycket ska bestå. Jag gillar vinet men det räcker med 91 poäng som är betydligt generösare än Parkers 88+ poäng. Det finns ett karaktärsdrag i denna 2006a som går igen i alla 2006or denna kväll. Ett lite torrt och strävt drag som inte jag känner igen som typiskt för årgången. Kanske är vinerna i en fas som gör att de håller på att sluta sig? Alla 2006or underpresterar något enligt min mening denna ljuvliga kväll. De bjuder inte riktigt på sig själva.

Vin 6
2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Signature"
Färgen är mörkt purpurröd. Doften ung som en Beaujolais Nouveau. Bubbelgum och bär som om det vore macération carbonique. Det kommer kola, kaffe, choklad och lakritsrot. Fruktdoften känns nästan ”kladdig”. Jordgubbsylt och en kryddighet av kanel som mot slutet leder mot blyerts/grafit. Det doftar gott! Smaken är frisk med mineraler och en ren frukt som känns ganska mörk. Salmiak och violpastill med en mineralton som drar mot metall. Lustigt nog även lite cederträ. En fin syra och sandiga tanniner som mot slutet känns lite torra. Jag gillar först detta vin mycket. Efterhand blir jag mer tveksam. Det finns inte riktigt samma läckra fruktighet i detta vin som i de övriga 2007orna. Detta är enligt mitt tycke den svagaste prestationen av alla de fyra 2007orna. Den som gillar den italienska vinstilen kommer att bli stormförtjust över det här. Jag kan känna potentialen men denna kväll stannar det på 92+ poäng. Ej bedömt av Parker.

Vin 7
2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Fiancée"
(Fatprov) Färgen är blåröd och tät. Det doftar sött. Kokos och vanilj med en fetma som känns i näsan. Rostat kaffe, animaliskt och köttigt i största allmänhet. Rök, garrigue och allmänt kryddigt. Violpastill, björnbär och blåbär. Jättetrevligt. Smaken domineras av lakrits, violpastill och en ren mineralrik fruktighet med körsbär. En bärig smak som närmast brukar förknippas med Merlot. Märkligt nog tycker jag mig smaka öl! Det känns som mäsk. Som en fyllig och rik Ale. Inget som stör mig det minsta. Ett väldigt gott vin. Jag faller verkligen för helheten. De som gillar detta och säger sig ogilla Aussieshirazer – de ljuger. Jag tycker detta är ett ovanligt vin för att komma från Chateauneuf du Pape. Även om jag provat både 2004an och 2005an förut så var detta lite omtumlande. Läckert och gott. Det blir 94 poäng vilket är mer än Parkers 90-93 poäng från fat. Detta ska definitivt inhandlas om jag kommer över några flaskor. Nu ska det tilläggas att detta som sagt är ett fatprov och den slutgiltiga buteljeringen kan ju påverka upplevelsen.

Vin 8
2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Fiancée"
Färgen är mörkröd. Det doftar björnbärsmarmelad och drottningsylt. Kokos, rostat kaffe, lakrits och violer. Lite papper och vanilj med ganska mycket fatinslag. Inte så explosiv som 2007an men klara likhet dem emellan. Smaken är ganska torr och bitter med syrliga tanniner. Lite spretig körsbärssyrlighet och eftersmaken blir lite eldig med ett klart bittert inslag. Det känns betydligt mer som Syrah än Grenache trots att det ska vara 50/50 förhållande. Inte helt i min smak. Jag slutar på exakt samma poäng som Bob – 91 stycken.

Vin 9
2004 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Fiancée"
Färgen är ljust purpurröd men även utvecklad. Det doftar peppar, gasbinda, kemiskt och dammigt med ett inslag av bananer. Medicinaltoner på slutet som nästan leder mot Pinotage till. En aning svamp och örter men även en torr ek kryddighet. Nja. Smaken har ett drag av aningen uttorkad frukt som ger en viss eldighet. Peppar, örter och en hög syra. Kanske lite för tunn eftersmak men den är fint balanserad. Jag upplever ett motsatsförhållande i vinet. Det finns mycket jag normalt sätt inte uppskattar i vin men det här smakar mig ändå ganska okej. Jag hamnar på 90 poäng vilket är en mer än Parkers 89 poäng. Jag har provat vinet förut och tyckte då i princip lika om vinet. Både i doft och smakintryck samt i poäng.

Vin 10
2004 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure"
Färgen är svagt tegelröd. Doften är kryddig med en blommig och parfymerad känsla. Lite medicinaltoner även i detta vin. Efterhand väller det ut kryddiga dofter som av kryddbukett med lavendel. En härlig dammighet och drag av Gewürztraminer med rosor och Riesling med petroleum. Tobak och lätt mineralighet men också lite fat/trä känsla. Mycket läcker och komplex doft. Smaken är söt av jordgubbar och det finns en eldighet samt ett inslag av botrytis i smaken. Kola, konjak, armagnac och en ganska viskös och koncentrerad smak med körsbär och en nötig bitterhet samt läskande syra. Gott. Jag har provat vinet för lite drygt ett år sedan och tycker att skillnaden denna gång ligger i att smaken har blivit mer rik och koncentrerad. Det har byggt på sig betydligt sedan senast. Dock tappar jag lite av upplevelsen efterhand och det drar ner det annars mycket positiva intrycket till 93+ poäng. Jag skulle inte bli förvånad om detta utvecklas ett bra tag till och faktiskt blir godare och godare. Parker har för övrigt gett betyget 92 poäng. Ett kul återseende.

Vin 11
2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure"
Färgen är purpurröd och ganska mörk samt tät. Doften är stor med lakrits, kryddor, viol och kafferost. Nästan espresso. Järn, kolasnören, choklad och lite fikon. Dammigt och märkligt nog även nyklipp gräs. Smaken är något torr med lakrits, malört och mineralighet som första intryck. Frukten känns trots torrheten solmogen och nästan sammetslen. En viss eldighet på slutet. Jag är lite förvånad över vad jag själv tycker om det här. Senaste provade flaskan för en månad sedan kändes mycket bra. Denna känns betydligt stramare och otillgängligare. Lite bångstyrig med en kärvhet som alla 2006or uppvisar denna kväll. Jag är inte så positiv som senast. Jag har provat vinet tre gånger tidigare och en av gångerna fick jag samma känsla av för mycket lakrits och torrhet. Jag är faktiskt något besviken med tanke på vad jag hade förväntat mig. Det blir 93/94 poäng vilket är lägre än Bobs 95 poäng från i höstas. Det här vinet kan bättre. Eller så är det mig det är fel på. Kompisen sätter ett högre betyg och är mer positiv än mig.

Nu hör det till saken att när de två sista vinerna kommer i glasen har vi avnjutit elva viner samt en aperitif. En aptitretare bestående av halstrad pilgrimsmussla med rostade nötter och äpple kompott. En förrätt av kycklinglevermousse spetsad med rikliga mängder konjak och armagnac. Huvudrätt på renfilé med rödvinsreduktion smaksatt med lakrits och smålök som kokts i kaffe. Dessutom ställs en tallrik med fyra underbara ostar rakt framför näsan tillsammans med vin nummer tolv och tretton. Inte för att livet känns orättvist eller eländigt men det är klart att de sista två vinerna inte görs rättvisa efter denna förlustelse – bara så ni har förståelse för mina uppoffringar att objektivt bedöma dessa båda skönheter!

Vin 12
2005 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure"
Färgen är något utvecklad och svagt tegelröd. Det doftar kanel, fikon och bränd fruktighet. Kryddor i största allmänhet och lite blyerts. Grillade och animaliska aromer med rök från vedspis. Blommor, rosor och dammig grusväg. Varm frukt. Det doftar gott men inte lika mycket som senaste buteljen gjorde. Kan vara tid och rum som gör skillnaden. Smaken är stor och viskös med fikon och en varm, nästan bränd fruktighet. En viss eldighet i den väldigt långa och intensiva eftersmaken. Kryddigt med kanel, peppar och järn. Även smaken är animalisk. Det är jättegott men precis som med smaken tycker jag detta prov inte kommer lika mycket till sin rätt som senast. Detta tillsammans gör att betyget blir lite famlande. Jag får ett intervall som blir 95-97 poäng. Vill man jämka blir det 96 poäng. Samma som Bob satte ursprungligen. Att han sedan i Hedonist’s Gazette höjt till 100 poäng tre gånger och 99 poäng en gång har väl knappast undgått den påläste. Jag är övertygad om vinets förträfflighet men denna kväll blev det lite lägre betyg än tidigare smakprov. Ett fantastiskt vin hur som helst.

Vin 13
2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure"
(Fatprov) Färgen är djupt purpurröd. Det doftar järn. Som en hederlig gjutjärnsgryta. Doften är nästan tung med en blodighet och närmast djurisk animaliskhet (det är väl samma sak?). Motorolja, nyrostat kaffe och choklad. Underbart. Större än 2005an. Smaken är enorm med en mycket viskös känsla. Svartvinbär, lakrits och jordgubbar. Peppar, fikonkompott och söt munkänsla. Koncentrerad med en friskhet som känns igen från övriga 2007or. Mineraler, järn och kaffe. Mycket, mycket gott. Ja, det här var vad jag väntat på. En 2007a av toppkvalitet. Jag tycker att denna är bättre än 2005an denna kväll. Kanske är det så att jag inte anstränger mig lika mycket med 2005an och 2006an som jag gör när det blir dags för detta smakprov. Jag har höga förväntningar och de infrias. Kanske hade jag väntat mig ännu mera men jag får skylla på utmattning när det "endast" räcker till 96-97+ poäng. Framtidsutsikterna är enorma för detta vin. Parker har från fat nöjt sig med 93-95+ poäng. Snåljåp...

Summeringen blir att alla 2007or är riktigt bra. Frisk fruktighet med massor av minerallitet och fräschör i allt det stora. Läckra. Alla 2006or känns lite strama och otillgängliga. Kanske årgången eller så börjar de sluta sig något. Endast en 2005a (plus en defekt) och en 2003a vilket inte ger något mönster men däremot tycker jag att de två 2004orna visar sig från sin bättre sida. Ganska eleganta och slanka men spännande på sitt vis.

Självklart kan den här typen av inlägg vålla lite bekymmer med alla hyllningar till både importören och producenten. Jag brukar vara så försiktig som möjligt i mina texter för att det inte ska framstå som någon importör favoriseras före någon annan. Jag tycker man kan hålla sig så neutral som möjligt men ibland går det inte att bara köra med vaga antydningar. I detta fall skulle det te sig ganska löjligt när det rör sig om en så pass välkänd producent samt importör i bloggsfären och bland dess läsare.

Nu har jag inte drabbats av hybris och tror att jag blev inbjuden som en muta för min stora genomslagskraft i cyberrymden. Nej, jag tolkar inbjudan som ett tack för visat intresse och ett kul samt trevligt sätt att äntligen etablera en mer personlig kontakt. Något som jag uppskattade mycket. Ett riktigt lyckat arrangemang och dessutom en härlig provning. Nu är min längtan till Chateauneuf du Pape större än någonsin. Förhoppningsvis får jag då återknyta bekantskapen med Julien och hans viner. Ett stort tack till honom och naturligtvis även till Gabriel för en riktigt trevlig afton!

Dagen efter hade vi Folieprovning och jag behöver väl knappast tillägga att det var svårt att hitta kraft och motivation till den provningen. Nu blev det både kul och bra, så tur var det att jag tog tag i mig själv. Därför lämnade vi även restaurangen kvällen innan som första gäster vid halvtolvtiden. Rycket säger att de sista deltagarna, inklusive de två värdarna, lämnade först framåt halvfyra på morgonen…