Med fjärilar i magen!

Så kom då äntligen morgonen jag längtat så efter. Inte utan en viss förväntan gick jag och la mig kvällen innan (som ett barn inför Julafton). När så klockan ringde for jag upp som en fjäder (vilket inte händer så ofta) och gjorde mig redo för dagens äventyr. Tre producentbesök bokade och minst ett par som jag planerat att köra canvasbesök hos (fast tvärtom, köpa – inte sälja). Skulle vinerna från 2007 verkligen vara så bra som ryktet gjort gällande, skulle jag få tag i alla viner jag ville ha och framförallt, skulle någon finnas på plats för att möta mig, när jag så anlände till dagens första anhalt?

Det sista var i högsta grad en relevant fråga. Jag hade nämligen ganska tidigt under året bokat med Mr alltiallo på egendomen men sedan något överraskande i mars fått ett mejl från honom som meddelade att han bestämt sig för att lämna sin post. Vad skulle nu hända? Ingen skillnad alls, svarade han mig. Kom som avtalat så möter jag dig och förklarar närmare då. Märkligt tänkte jag, först slutar han, sedan ska han ändå möta mig på egendomen vid mitt besök. Klart att jag funderade i bilen på väg dit, skulle han verkligen vara där och ta emot mig eller skulle jag få vända i dörren?



Visst stod han där på gården när jag kom, i sällskap med ägaren och vinmakaren i egen hög person – Jean Paul Daumen. Nu blev det bara ett kort hej till honom och sedan tog Andreas Becker med mig ut i vingården. Så började ett informativt och trevligt besök hos den producent som under senare år seglat upp som min personliga favorit - Domaine de la Vieille Julienne.

Först måste dock frågan om hans framtid redas ut. Varför detta märkligt komplicerade upplägg? Jo - Andreas berättade att han länge närt en dröm om att börja handla med vin på ett bredare plan och inte bara jobba med en egendom och producent. Alltså hade han tagit beslutet att starta upp en service som kortfattat går ut på att han på uppdrag åt all världens kunder (privatpersoner) köper upp vin och ombesörjer transport runt hela jordklotet. Tanken är att den som är intresserad av ett eller flera viner från Rhône (både norra och södra) ska kunna kontakta Andreas som i sin tur, försöker förhandla fram bästa möjliga pris. För detta tar han 10% på ordervärdet och sedan kan han antingen ombesörja transport eller samla upp vinerna, på en förutbestämd plats. Bekvämt för kunden men går det verkligen att leva på detta undrar jag? Enligt Andreas så har han kunder som gärna köper både en och två pall vin så kanske går det ändå. Hursomhelst, den som vill, kan nå Andreas Becker här (verkar vara högst provisoriskt än så länge).

Varför stod han då framför mig nu? Han hade ju en ny karriär på gång. Förklaringen är att han inte helt brutit med Jean Paul Daumen utan att han även i fortsättningen, på uppdrag av egendomen, kommer att förmedla dess viner till hugade spekulanter. Lite märkligt upplägg kan tyckas men nu stod han ju där och tänkte både berätta om egendomen samt låta mig få prova lite vin – något som jag längtade mycket efter, även om klockan bara var förmiddag.

Vieille Julienne ligger i distriktets nordligaste del, som tillhör kommunen Orange. Denna del motsvarar ungefär 12% av arealen, av den totala del som omfattar AOC Chateauneuf du Pape. Egendomen ligger på ”fel” sida om D72an och hamnar därför precis norr om appellationsgränsen. Gårdens vinareal som ligger direkt i anslutning hamnar således utanför det som får kallas AOC Chateauneuf du Pape och skörden blir därför istället buteljerat som AOC Côtes du Rhône. Den mark som ger råmaterialet till firmans Chateauneuf du Pape ligger till största del på en norrslutning mitt emot egendomen på andra sidan landsvägen. Man har även parceller på andra platser men alla i norr. Marken är blandplanterad vilket betyder att de olika sorterna får samsas i vingårdarna.

Se bilderna nedan och gissa vad som är Grenache och vad som är Mourvedre (ståendes bredvid varandra i Côtes du Rhône marken):

I vissa bra år när det anses berättigat, buteljerar man även en prestigecuvée under namnet Réservé. Denna görs av druvor som kommer från egendomens äldsta parceller och som är planterade i ren sandjord. Åldern på rankorna är plus hundra år och består av ungefär 1ha planterade med Grenache (90%) och Syrah (10%) När högre makter och Jean Paul så vill, beslutas det om man ska göra en Réservé eller inte. Förvånansvärt nog avstod man just i årgång 2007 med att göra en Réservé. Detta eftersom Jean Paul ansåg skillnaden för liten gentemot standardvinet. Nu har jag läst att det nog finns ytterliggare orsaker till detta, att det delvis skulle bero på Jean Pauls principfasthet. Han arbetar strikt efter principen att varje tank som används vid skörd ska vara full av must till kvällen och innehålla minst 50% Grenache. Detta gäller bägge vinerna. Om inte detta kriterium uppfylls blir det helt enkelt inget. Just 2007 verkade bedömning vara att alla druvor inte skulle vara mogna samtidigt – därför ingen Réservé.

Andreas berättar senare när vi besöker källaren att den stora fördelen man har hos Vieille Julienne, gentemot många andra egendomar, är att markerna ligger i direkt närhet, vilket gör att druvorna efter skörd kommer oerhört snabbt i tank. Därför kan man minimera användandet av svavel och undviker oxidation genom snabbhet i processen (en liten dos svavel tillsätts även vid buteljering). Just detta problem är annars stort för många odlare som har ganska lång väg från plockning till tank. Norrläget samt den sandiga jorden gör att man avstjälkar alla druvor helt, eftersom man annars skulle få vänta på tok för länge på stjälkarna att mogna. Man använder ingen ny ek under lagring samt buteljerar helt utan filtrering och klarning. All jäsning och lagring sker på betongtankar och foudres.

Man producerar ett normalår ungefär 24 000 flaskor av standardvinet och 2 400 flaskor av Réservé när denna görs - annars går musten i standardcuvéen. Ingen vit Chateauneuf du Pape görs. Även vin under AOC Côtes du Rhône och Vin de Pays buteljeras men antalet vet jag inte. Eftersom arealen för dessa är större än för Chateauneuf du Pape och skördeuttaget borde vara högre, kan man gissa på att det är uppåt 40 000 till 50 000 flaskor per år. Stilen på vinerna får nog betraktas som mer traditionell än modern - även om de är ganska fruktdrivna. Fram till och med årgång 2001 gjordes även en Chateauneuf du Pape "Vieilles Vignes" men sedan dess går den musten till standardcuvéen.

Så till smakproven.

Vid mitt första besök fick jag prova 2007 och 2003 av Chateauneuf du Pape samt 2006 Réservé. En flaska 2007 Côtes du Rhône fick jag med mig för avnjutning i huset men noteringen från det smakprovet kommer även med i detta inlägg. Tre dagar efter mitt första besök var jag så tillbaks på egendomen och provade då som hastigast om 2007 Chateauneuf du Pape. Dessutom har faktiskt en flaska av den senare även slunkit ned på hemmaplan under sommaren och därför kommer mitt intryck av det vinet att baseras på helheten från tre separata provningstillfällen.

2007 Domaine de la Vieille Julienne, Châteauneuf-du-Pape har en djupt mörk purpurröd färg. Doften domineras först av lakrits, viol och salmiak med en mörk och kompakt fruktighet. Orientaliskt kaffe och mörk choklad med mentol och nötter samt en underbar minerallitet. Backelit, järn och peppar. Skog, våt grusväg och svett med en härlig tobakskaraktär mot slutet. Frukten associerar till fikon, jordgubbar och svartvinbär. Jag gillar detta enormt mycket. Speciellt den omprovade flaskan på hemmaplan övertygar stort i doften.

Smaken är ren och koncentrerad med en sval och frisk karaktär som leder mot massor av mineraler och närmast sälta. Lakrits och violpastill som en halstablett. Mörka körsbär, blåbär och ett köttigt animaliskt inslag med en lång eftersmak. Örter, svartvinbär och fikon kommer med luftning. En viss malörtsbeska med runda tanniner och hallonfruktigt med kirschkaraktär efterhand. Riktigt gott.

Ett imponerande vin i sin friskhet och mineraldrivna karaktär. Behöver rikligt med luft och bör njutas långsamt. På plats noterade Andreas först min förvåning över att fruktigheten var så pass dämpad. Han påpekade att många kommenterat just det faktum att man förväntat sig en sötare fruktkaraktär och istället möts av mycket mer minerallitet än man varit bered på. Det är inte utan att jag blir lite förvånad. Är det så här 2007 ska vara? Det ska senare visa sig att det varierar kraftigt beroende på producent. Just Vieille Julienne kom för mig att kännas som ett av de mer strukturerade vinerna och mindre inställsamt. Lite i samma stil som Clos des Papes. Första intrycket var mest svårbedömt, en flaska öppnad en dag före mitt besök och dessutom provad på förmiddagen. Andra smakprovet var på eftermiddagen och en helt nyöppnad butelj. Tredje gången hemma, blev det en hel flaska över två kvällar.

Allt detta tillsammans gör att poängintervallet kom att variera kraftigt. Från 94-97 poäng. Det intressanta är att alla tre gångerna var intrycket att vinet blev bättre och bättre vilket alltid är ett gott omen. Jag tror att vinet ska ligga i den övre delen av mitt betyg. 96/97 poäng är rimligt med tanke på hur väl det utvecklas i glaset. Robert Parker har från fat föregående år bedömt vinet till 93-95 poäng medan Neal Martin delade ut hela 97 poäng under sin turné i området. Wine Spectator lite försiktigare med 94 poäng och Jeb Dunnuck med sin The Rhône Report uppe på 97 poäng. "För vem ska jag tro på, tro på, tro på när allt är såhär?" Ett bra vin är det. Alla kommer inte att gilla det. Söker man söt jordgubbsfrukt kanske detta inte är rätt val. Vill man ha ett mer Burgundiskt vin och gillar komplexitet så är nog detta ett av årgångens mest spännande viner. Jag är en supporter och tror stenhårt på att detta är en vinnare i längden. Pris på plats € 44.-

2006 Domaine de la Vieille Julienne, Châteauneuf-du-Pape "Reserve" har en mörk och intensiv röd färg. Det doftar mörk choklad, kafferost och söt blåbärsylt. Kola, Cassis och massor av bär. Parfymerat och blommigt med rosenvatten. En kompakt och svår doft att tränga igenom på kort tid och med det lilla innehåll jag har i glaset.

Smaken är intensiv med ren frukt och lakrits samt violpastill i en lång, lång eftersmak. Gummi och mineraler med Creme de Cassis samt tanniner som biter sig fast. En lätt beska mot slutet. Ett oerhört kompakt vin.

Kul att få prova det här. Ett av de bästa viner jag någonsin provat är samma vin i årgång 2000 - ett helt magiskt vin. Detta är mycket stramare och kompaktare vilket säkert släpper med mognad men just nu är det mycket kraft och potential. Smaken är förvisso god redan nu men det är ingen lättviktare. Det är betydligt lättare att poängbedöma det här. Det blir 97 poäng och jämfört med Bob så ligger de i linje med hans 96+ poäng. Samma som Neal Martin. Från fat var dock Parker inne på ett högre betyg än vad det blev tillslut (96-100). Enligt uppgift gjordes endast 1500 flaskor av denna årgång. Smakar det så kostar det. Hela € 240.- landar prislappen på. Jag avböjer bestämt erbjudandet att köpa några buteljer. Att prova kostar dock ingenting mer än sorgen att inse att jag troligen aldrig kommer att få prova vinet igen.

Vi börjar sedan diskutera den så omdebatterade årgången 2003. Jag är nyfiken på Andreas syn på saken och han menar som flera andra, att de som lyckades 2003, gjorde fantastiska viner. Han älskar själv årgången. Just 2003 Réservé sägs vara ett av de mest monumentala viner som gjorts. Han menar att de odlare som väntade ut septemberregnet och inte skördade för tidigt fick perfekta druvor. Att sedan skörden inte påminde om något man tidigare upplevt, är en annan femma. Redan från början insåg man att 2003 inte var som något man tidigare upplevt. Denna åsikt mötte jag hos fler producenter under min vecka. Andreas gick ned i källaren och kom upp med en flaska 2003 av standardvinet som han tycker att vi ska prova. Jag protesterade inte.

2003 Domaine de la Vieille Julienne, Châteauneuf-du-Pape har en svagt utvecklad tegelröd färg. Doften är stor med mognadstoner och klara inslag av fikon samt kokt sylt. Utvecklad med kaffe, choklad, läder och tobak. Gummi, kaffe, viol och en aning animalisk. En härlig och typisk doft som inte alls chockerar mig. Härligt.

Smaken är stor och ren med intensiv mineralkaraktär och lite eldig med peppar och kryddor i allmänhet. Bra längd och ganska tuff för sin ålder. En aning fikon och kanderade körsbär. Mörkfruktig med vingummikaraktär. En lita udda fågel jämfört med de två föregående vinerna. Gott hur som helst.

Jag gillar normalt 2003orna och så även denna. Kanske saknar den ändå all den minerallitet som för mig är Vieille Juliennes adelsmärke. Vinet känns också förvånansvärt utvecklat och kanske är det så att den extrema årgången kommer att spöka framöver i många viner. Absolut ett spännande vin och jag slutar på 94/95 poäng, vilket är högre än Parkers 92 poäng i februari 2006. Ett vin som nog inte går hem i alla läger. Jag är svag för 2003 och det gör att jag inte lider det minsta av att detta vin har en värme och söthet som är lite mer än vad det brukar vara. Det finns fortfarande flaskor kvar att köpa för € 46.- per styck.

2007 Domaine de la Vieille Julienne, Côtes du Rhône "Lieu-Dit Clavin" har en mörkt purpurröd färg. Det doftar sälta, mineraler och lakrits med viol. Elegant. Choklad och syrliga körsbär med en aning backelit och skokräm. Garrigue. Fin och korrekt doft. Helt i linje med de större vinerna.

Smaken är frisk och syrlig med lakrits, körsbär och en antydan till fikon. Aningen kort i eftersmaken med ett lite torrt avslut. Jordgubbar, hallon och friskhet. En lättare smak än vinerna från det mer prestigefulla distriktet.

Ett bra vin och med tanke på prislappens €12.- så är det ganska mycket vin för pengarna. Det här är en stil som ofta är njutbar till mat och “vardagsbehov” och i det syftet fyller det sin funktion mer än väl. Det blir 90 poäng som smakar gott. Parker från fat på 88-90 med tillägget. “one of the finest wines of the appellation”.

Så var då debuten lyckad och nästa anhalt blev ett canvasbesök hos en producent nästgårds och ytterliggare lite längre norrut. Lustigt nog hade Andreas aldrig provat den producentens vin men han var nyfiken på att få veta vad jag tyckte, om jag lyckades få ett smakprov. Det lyckades jag med. Bara ett vin att skriva om men vilket vin sedan – resans fynd! En “Dark horse” utan dess like.

Beträffande Domaine de la Vieille Julienne så stärkte de sin position på min topplista. Tidigare inlägg om egendomen finns här och här.

100!

Egentligen hade jag tänkt fira med pompa och ståt samt vara lite högtidlig men den ambitionen blev för stor. Nej, det är inte poäng och perfektion detta ska handla om. Visst är det något magiskt med ”the three digit number” men det är inga hundrapoängare det här ska handla om – nej, det här är faktiskt inlägg nummer 100 sedan starten i juni förra året.

Som jag inledde med var ambitionen först att ventilera allmänna tankar och åsikter om bloggandet och det svenska vinsamfundet men så tänkte jag – varför inte fira med två favoritproducenter från favoritdistriktet istället? Sagt och gjort. Därför kommer detta att handla om Domaine de la Vieille Julienne och Domaine de la Janasse.

Länge har jag gått och funderat på om jag skulle våga mig på ett smakprov av deras 2005or. Av någon anledning hade jag fått för mig att dessa skulle vara bland det tuffaste och kärvaste distriktet kunde uppvisa i denna ganska tanninstinna och strukturerade årgång. Samtidigt kan man ju inte gå runt och vara nyfiken, så lika bra att göra ett försök. Det kan ju alltid vara kul att veta hur kärva och tuffa de var, när man om sådär tio år sitter och njuter dem som mer utvecklade viner. Tänk vad fel jag hade – att de skulle vara besvärliga och kärva vill säga.

Av någon anledning har Vieille Julienne fått en stämpel på sig som modernist. Enligt min mening kan inget vara mer fel. För mig känns detta som en mycket förnuftig producent som utgår från vinrankorna och tar till vara den karaktär jorden ger. Jag är väldigt förtjust i egendomens viner och stilen som så. Ett av de bästa viner jag någonsin provat är firmans prestigevin från årgång 2000. Jag utsåg den till och med till 2008års bästa vin. En helt makalös vinupplevelse även om det bara var ynka 5cl i glaset.

En producent som däremot förtjänar epitetet modernist är nog Janasse. Här finns det allt lite nya barriques i omlopp och vinstilen känns oftast ganska modern i sin stil. Inget som stör mig dock. Tvärtom är jag lika förtjust i dessa viner. Det som kan kännas lite märkligt med den hype som råder kring Chateauneuf du Pape är att Janasse inte märks mer än vad de gör.

En annan person som också gillar de bägge producenterna är min kompis som jag ofta refererar till. Det är faktiskt hans förtjänst att jag upptäckt dessa bägge egendomar – något som jag är evigt tacksam för. Även Mästaren brukar hylla de bägge och ofta belönas de med riktigt höga poäng varje gång Bob släpper en ny rapport.



Provade parallellt över två kvällar förra helgen blev intrycken som följer. Även de två Deus ex Machina vinerna fanns kvar vid starten – ett tag var det rena gottebordet!

2005 Domaine de la Vieille Julienne, Châteauneuf-du-Pape har en mörkt purpurröd färg. Doften är först lite dov men med tydliga mineraler, så som järn och stendamm. Lakrits, rostat kaffe, kola och mörk choklad. Det finns en värme som gör att frukten närmast doftar som sylt - fikonmarmelad. Kryddbukett, garrigue och cigarrlåda. Lite köttbuljong och svett med en bärig känsla som ger doften en friskhet och lätthet. Det är faktiskt så att doften utvecklas fint hela resan och dag två känns ingen avmattning, snarare tvärtom. Det här doftar precis så som jag önskar att vin från distriktet ska dofta. Full pott.

Smaken domineras först av skogsbär med hallon, körsbär och mineraler. Lakrits och en koncentrerad viskös munkänsla som nästan känns krämig och gräddig. Tanninerna är klart märkbara och de är påtagligt torra. Det kommer choklad och en viss beska i eftersmaken som annars är mycket fin, ren och harmonisk. Violpastill. Ett riktigt gott och läckert vin.



Det här lämnar ett mycket positivt helhetsintryck efter sig. Ett spännande vin. Det börjar bra men avslutar ännu bättre. Jag blir aldrig trött på att prova vinet och det håller mitt intresse på helspänn. Dessutom är sista dropparna godast – ett gott tecken. Det enda som stör mig i vinet är den klart märkbara torrheten i smaken. Normalt brukar detta göra mig störd och då brukar jag inte riktigt gilla vinet. Nu blir det inte så i just detta vin. Förmodligen därför att koncentrationen är så hög och smaken så intensiv. Faktiskt är att jag gillar detta bättre än vad Parker gjorde i oktober 2007 då han gav vinet 95+ poäng. Jag är högre. 96+ blir mitt intryck ända tills slutet dag två då jag vill öka till 97 poäng. Ett riktigt välgjort vin som absolut förtjänar respekt. Jag får lite samma känsla som jag fick med den magiska 2000 “Réservée” som jag utsåg till 2008års bästa vin. Även det vinet växte över tiden och blev bara bättre och intressantare ju längre tiden led. För att jämföra med 2006an som jag provade för ett tag sedan så är 2005an bättre. Större, krämigare och fylligare men också torrare. Skillnaden är liten men mätbar. För att rucka på rutinerna så får Neal Martin stå för uttalandet denna gång. Han var i Rhône för att bekanta sig med chefens favoritviner och passade då på att ge ut lite egna omdömen med poäng. Han var som mig positivare med 96 poäng och skrev bland annat så här om vinet:

“This sample was opened two days ago but wow, what a wine! This has more intensity on the nose than the 2004, touches of macerated black cherries, stewed figs, a touch of raisin and honey. Very good definition. A powerful, swarthy nose, hints of black olives developing. The palate is full-bodied but with stunning definition and balance. Amazing focus and poise. Firm tannins; a solid Chateauneuf-du-Pape, certainly a vin de garde and is imbued with longer longevity. A little dry on the finish but that merely lends this bravura Chateauneuf so much freshness. A great wine.”

2005 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" har en purpurröd färg. Doften är stor - och då menar jag stor. Rök, ved, terpentin och kokos. Köttig, animalisk med en antydan till mynta. Örter, vit choklad och så det jag kallar ”gurkburk”. Ett drag som jag ofta hittar i Grenache men även Shiraz från Barossa Valley och McLaren Vale. Det är som dillfrön med konjak och armagnac blandat med nötter – ättika kanske någon annan skulle säga? Kirsch! Syltburk, vanilj, peppar och nästan mandellikör/klister. Mentol, soja och balsamvinäger. Djurisk med lite bränt gummi och tobak samt läder. Allt är enormt och paketerat som om man stod mitt i en orientalisk kryddbasar. På slutet nästan lime/citrusfrukt. Vilken doft! Helt klart utan poängavdrag även för detta vin.

Smaken är koncentrerat fruktig med en aning eldighet. Söta, syltade bär som i kolasås med armagnac toppat med choklad och nötter. Björnbär, jordgubbskräm och likörlik struktur – kirsch. Tanninerna finns där men är klart söta med tuff, fast samtidigt mjuk rondör i den harmoniska eftersmaken. Mentol och lite lätt lakrits på slutet. Kraft men aldrig jobbigt eller sliskigt. En smak som totalt sett tilltalar mig enormt mycket.



Helhetsintrycket är homogent och lite omtumlande. Det här är nog en typ av vin som inte alla uppskattar lika mycket som mig. Har man som mig en fäbless för vinerna från Barossa Valley och McLaren Vale – i stilen som Torbreck och Clarendon Hills representerar – då älskar man det här. Visst är Janasse "Vieilles Vignes" ett ruskigt stort vin - men samtidigt inställsamt. Jag faller för det här och poängen blir hela 98+ stycken. Kanske lite för generöst kan tyckas men det är verkligen ett påfallande gott och njutbart vin. En stilfråga naturligtvis. Dag ett har jag kvar de bägge vinerna från Clos Saint Jean att jämföra med och det är ingen tvekan utan att detta står upp mer än väl. En något annorlunda stil med mer söt och ren Grenachefrukt men väl så gott. Givetvis går Parker igång på det här han med. Bob ger 98 poäng i betyg med följande kommentarer:

“Absolutely profound, and certainly one of the vintage’s great wines”

“Possibly the wine of the vintage”

“This possibly could be a legendary wine in the making”

Helt klart är att detta är ett stort vin med en ännu större potential. Bara att spara på det man har kvar men det var värt att offra en butelj för att få uppleva det här. Ett oväntat tillgängligt och fullt njutbart vin. Det känns skönt att få prova dessa bägge viner och också få den bekräftelse man så ofta söker – att man verkligen gillar det man tror sig gilla. Favoritdistriktet och två av favoritproducenterna. Halleluja!

Mer från de bägge producenterna här, här, här, här och här.

PS. Läs om Janasse och Vieille Julienne hos andra bloggare här, här, här och här. DS

Skönheten och odjuret!

Helt uppenbart vilket vin som är skönheten och vilket som är odjuret kanske det inte är. För inte låter väl Skogens Drottning som ett odjur utan snarare som en skönhet? Fast å andra sidan låter ju inte gamla Julienne som ett odjur heller? Kanske inte en skönhet utan mer som en mysig gammal tant som inte gör så mycket väsen av sig. Nu antyder ju rubriken dock att en är en skönhet och en är ett odjur – frågan är då vem som är vad?

Årgång 2006 i Chateauneuf du Pape har från många håll ansetts vara en årgång som gav ganska tillgängliga viner. Läser man vad Robert Parker anser om 2006 så inser man snabbt att detta är en årgång som borde passa hans pallett och filosofi. Parker beskriver de röda som kraftiga, charmiga och fruktiga med relativt låg syra och mogna tanniner. Vidare menar han att de är fantastiskt balanserade, direkt tillgängliga, rena och att de har en superb aromatiskhet. Han tror att det kommer att vara en underskattad årgång beroende på att den hamnat lite i kläm mellan den muskulösa, maskulina årgången 2005 och historiska årgången 2007. Intressant är att han tror att 2006orna kommer att åldras betydligt längre än vad många andra anser. Ett litet utdrag ur hans rapport från oktober 2007 kan vara på plats:

”By and large, the 2006 Châteauneufs don’t have the density and structural power of the 2005s, but they have something that should be prized by true wine lovers – terrific balance, immediate accessibility, purity, and superb aromatic profiles. “

Mina egna erfarenheter av 2006orna är så här långt ganska begränsade. Det jag provat har smakat mer än bra så någon avvikande uppfattning gentemot Parker har jag ännu inte. Därför kändes det ganska riskfritt att ge sig på ett smakprov av två viner från distriktet och årgången. Provade parallellt under tre kvällar gavs det även tillfälle att följa vinernas utveckling från korkdragning till sista droppe – ett angenämt experiment. En outsider fick delta från lördagskvällen fram till och med söndagen men det får bli ett separat inlägg.


De två vinerna får nog anses komma från två etablerade och välkända producenter. Domaine de la Mordorée och Domaine de la Vieille Julienne. De har förkommit på bloggen tidigare och det finns mer att läsa om ni söker via etiketter.

Ska man fundera något kring producenterna och stilarna så måste nog Domaine de la Mordorée anses tillhöra den mörka sidan. Någon skulle säkert föredra benämningen modernist. Jag håller inte emot. Själv är jag lite kluven till stilen med generellt lite mörkare och stramare viner som också har en lite för intensiv och torr tanninstruktur för min smak. Av de årgångar från 2000-talet jag provat har endast 2003an riktigt imponerat på mig. En 2000a för tre år sedan minns jag som bra men inte helt typisk. 2001an i höstas blev för mig lite av ett antiklimax och 2005an för några månader sedan var allt annat än tillgänglig. Det är faktiskt bara 2004orna som jag ännu inte provat men som jag beslutat att vänta ytterliggare med. Klart att man då blir lite lockad av ett försök med årgång 2006 för att kanske för första gången få smaka en inställsamt god Reine des Bois?

2006 Domaine de la Mordorée, Châteauneuf-du-Pape ”Cuvée de la Reine des Bois” har en chockerande mörk färg. Inget man förknippar med Grenache. Den är tät, mörk och mer svartlilaröd än purpur. Doften är stor och först ganska söt med choklad och svartvinbär. Lakrits, rökighet med kryddighet och tydliga inslag av fatvanilj. Det finns även en blommighet som tilltalar mig mycket. En antydan av bränt gummi med ett rått animaliskt inslag av köttsaft infinner sig också. Med luft kommer fikon och mer mörk frukt som dag två och tre förstärks ytterliggare. Då är det en mycket sötare doft med mer vanilj och värme – syltigare helt enkelt.

Smaken är mörk med mycket rostad karaktär. Beska och lakrits med strama tanniner som sedan leder mot en torr men intensiv fruktighet. Nästan träigt. Eldigt med en tydlig kryddighet och fikon samt drag av mörk bitter choklad, fylld med russin. Framtoningen är generellt mycket mörkfruktig och nästan sviskonlik i eftersmaken. Till nästa kväll har det lugnat ned sig något med en mer balanserad framtoning och lite violpastill som dämpar den värsta torrheten.

Nja, inte riktigt min stil. Visst är vinet lovande till tusen och av hög kvalitet. Riktigt gott tycker jag dock aldrig att det blir. Det är ett vin som i sin stil handlar väldigt mycket om framtid och stor potential. Inställsamt blir det aldrig under de kvällar jag provar vinet. Tanninerna, strävheten och den allmänt vresiga känslan i vinet gör att det aldrig blir så njutbart. Vem vet om fem/tio år vad som händer? Inte jag men kanske har allt satt sig då och vinet levererar den njutning som för min smak aldrig infinner sig nu. Parker gillar ju ofta Domaine de la Mordorées viner och så även detta. Hela 95+ poäng satte han i oktober förra året. När han sätter plustecken efter poängen lär det betyda att han anar en större potential än vad det numeriska värdet ger sken av. Jag betvivlar inte för en sekund att han verkligen tror på det här vinet men för min del känns det lite tveksamt med tanke på tidigare erfarenheter. Jag stannar på 93-95 poäng som mer handlar om framtid än nutid. Är detta då en framtida skönhet eller ett odjur? Vi får se efter nästa vin.

Domaine de la Vieille Julienne är nog inte en lika välkänd producent som den förra. Varför vet jag inte men jag kan gissa att det beror på avsaknad av deras viner i Systembolagets sortiment. Nu har äntligen årgång 2006 lanserats i beställningssortimentet och mig veterligen är det första gången någonsin. Man gör numera bara två Chateauneuf du Pape cuvéer. Prestigevinet heter Réservé och görs bara vissa årgångar. Man gjorde tidigare även en cuvée Vieilles Vignes men efter årgång 2001 ingår det druvmaterialet i basvinet. Man kan tydligt se en trend i Parkers poäng att bascuvéen börjat få lite bättre betyg sedan dess. De årgångar man inte gör en Réservé går även druvorna tilltänkta för denna i bascuvéen. Kanske något att tänka på inför årgång 2007. Man beslöt förvånansvärt nog att inte göra en Réservé denna annars så upphaussade årgång. Förklaringen till detta lär vara att eftersom Réservévinet inte är en cuvée på selektering av de bästa faten, utan en cuvée gjord på stockar från ett unikt läge (läs jordmån), så är förutsättningarna för vinets tillkomst att just de parceller som ger detta unika vin lyckas enligt vissa givna förutsättningar. Det gjorde man inte årgång 2007 och därför togs beslutet att blanda dessa druvor med övriga druvor till basvinet.

Den gode Jean Paul Daumen verkar vara en mycket principfast herre och han går nog ofta sina egna vägar. Egendomen har funnits i familjens ägor sedan 1905 men det var först under sextiotalet som man började buteljera eget vin. Dessförinnan såldes hela skörden till uppköpare. 1990 tog så Jean Paul Daumen över från sin far och började experimentera en del med vinmakandet ända tills han med årgång 2000 beslöt att börja tillämpa biodynamiska principer. Inte för att använda det i marknadsföring (framgår aldrig officiellt på etiketter eller liknande) utan för att som han själv säger göra vin på samma vis som under sin farfar livstid. Jag kan inte låta bli utan att känna sympati med denna producent vars viner känns så väldigt ärliga och rena. Tror att många tack vare Parkers lovord tyvärr förknippar Domaine de la Vieille Julienne med någon sorts modernist eller liknande. Finns nog inget som är mer fel. Egendomen och dess mark ligger i den norra delen av distriktet och sägs också vara den del som har det svalaste klimatet. Man avstjälkar helt på grund av att man vill slippa omogna stjälkar. Skulle man invänta stjälkarnas mognad riskerar man helt övermogna druvor vilket man inte vill utan strävar efter ett friskt vin. Vinerna anses ofta ha en betydligt mer mineraldominerad karaktär och även vara mer Burgundiskt rödfruktiga i sin stil än många av distriktets övriga toppviner.

2006 Domaine de la Vieille Julienne, Châteauneuf-du-Pape har en klar, lätt purpurröd färg. Doften är frisk med en ren mineralig fruktighet. Varm fast med röda bär men också en aning animaliskhet av köttsaft. En ton av rökta kryddor med en lätt dammig känsla som av stenkross. Svett, och en antydan till ost. Över tiden mer jordgubbsylt och kolasnören med fikonmarmelad. Just mineraltonerna och den rödbäriga friska frukten är den stora skillnaden gentemot det andra vinet. Det doftar nästan flyktigt som ett bubbelgum!

Smaken är ren med röd, frisk fruktighet. Förvånansvärt viskös med värme men ändå helt integrerad syra som ger en känsla av ett mycket lätt vin. Hallon och mineraler med en rökig karaktär samt lakrits och fikon. En aning ljus choklad och igen denna mineralighet som känns som om man biter i sten. Kirsch och ett bra bett i tanninerna med en ganska lång och intensiv eftersmak. Koncentrationen i vinet är förmodligen mycket högre än vad man luras att tro på grund av mineralerna och friskheten i smaken. Det som imponerar mest är att under de kvällar jag provar vinet ändrar sig smaken i princip inte alls.

Helhetsintrycket är ett för mig mycket bra vin med både tillgänglighet idag och en lång lovande framtid. Jag tycker mer om detta vin än det förra. Jag gör flera associationer till andra viner. 2006 Noon Eclipse passerar revy med sin friska och kryddiga stil. Även en koppling till Domaine la Barroche och Pure. Inte så mycket 2005an eller 2006an. Det är faktiskt 2004an som gör sig påmind. Jag tycker att Vieille Julienne har allt det som 2004 Pure har fast med en mycket påtagligare ryggrad och högre koncentration. Nja, något odjur är inte detta. En klar skönhet är precis vad det handlar om. Parker tycker tydligen att det föregående vinet är det bättre och nöjer sig med 94 poäng satta i oktober förra året. Jag tycker att han är för snål. För mig är detta mer ett 94-96 poängsvin på grund av sin omedelbara elegans men också lovande framtid.

För den som har tillgång till The Wine Advocate och därmed även The Wine Journal kan läsa om Neal Martins intryck och beskrivning av de bägge egendomarna och även vinerna. Kul att notera är att han satte 93 poäng på 2006 Domaine de la Mordorée medan 2006 Domaine de la Vieille Julienne belönades med 95 poäng.

För att försöka summera det hela så känns 2006 Domaine de la Vieille Julienne som det godare och lättillgängligare vinet. Ett vin som man kan njuta nu men också spara undan i källaren. Kanske passar inte stilen alla. Gillar man rödfruktigare och mer Burgundisk Chateauneuf du Pape så är detta det givna valet. Jag kan möjligtvis tycka att priset är lite onödigt högt men med tanke på att det kostar € 44.- på egendomen så kan jag faktiskt acceptera priset på Systembolaget.

2006 Domaine de la Mordorée då? Ja, nog är det mer ett odjur än en skönhet idag. Fast ni som läst sagan eller sett filmen vet ju att odjuret egentligen är en förtrollad Prins. Kanske är det så – att när förtrollningen bryts så kommer detta att förvandlas till den stiligaste och vackraste av Prinsar? Har man ingen 2005a i källaren kan jag varmt rekommendera ett inköp men lyckades man komma över 2005an så tycker jag inte man behöver 2006an också. Visst är det något mindre kärvt och tufft än den ett år äldre årgången men det är ju skillnad på graderna även i Helvetet!

Another One Bites the Dust!

Förmodligen Sveriges mest överprisade viner men resten av Europas (och världens?) mest prisvärda viner. Undra om det är de svenska vinimportörerna som har oförskämt höga avanser eller om det är vårt system med ett vin och spritmonopol som ställer till det? Inte vet jag men synd är det att prisbilden ser ut som den gör i Sverige för den kategori viner som nog måste betraktas som det mest prisvärda på marknaden. Gårdagens vin kostade 112kr omräknat i svenska devalverade kronor när det inköptes på plats av kompisen för dryga två år sedan. Den svenska importören vill ha hela 219kr i restaurangsortimentet för den årgång man nu marknadsför. Den danska nöjer sig med 129dkr men med dagens taskiga kurs blir det ungefär det samma för oss - brödrafolket i öst.

Chateauneuf du Pape och södra Rhônedalen känns hetare än någonsin i vårt avlånga och vinterkalla land. Vi jagar alla tänkbara obskyra producenter från distriktet. Hittar vi en “prisvärd” Chateauneuf du Pape så är tillfredsställelsen total. Prisläge mellan 150kr och 300kr och gärna i beställningssortimentet eller Privatimport så är saken biff. Även grannappellationerna går hem. Faktiskt också de angränsande regionerna i hela södra Frankrike är heta nu. Det tycks räcka med att det är Grenache och Carignan i flaskan för att succén ska vara given. För mig känns det mest märkligt - fenomenet alltså.

Under tiden passerar obemärkt en massa riktigt bra viner med Côtes du Rhône på etiketten förbi. Lustigt nog noterade jag ett inlägg just igår när jag konsumerade mitt vin på en grannblogg som avhandlade ett vin från denna så underskattade appellation. Det första jag brukar kolla i en vinlista på restaurang är om man har någon bra Côtes du Rhône från en intressant årgång. Har man det brukar mitt val vara givet. Mer ”pang för pengarna” än så får man knappast. Det finns gott om importörer i Sverige som har bra sådana viner i sin portfölj men märkligt nog hamnar de alltid hos restaurangerna. Varför inte hos Systembolaget? Är det prisbilden som är fel? Är det ointresse från Monopolet eller rent av från importörernas sida? Bara på andra sidan sundet är bilden en helt annan. Prisvärdet bra och utbudet bättre. Beror det på att den danske konsumenten är bättre upplyst? Mer vaken? Vet inte men marknaden ser annorlunda ut.

Côtes du Rhône är ju en appellation som främst härstammar från den södra delen av Rhônedalen och vem borde då inte vara bäst lämpad än producenterna från just Chateauneuf du Pape att göra vin med detta ursprung på etiketten? De flesta producenter har mark som på grund av gränsdragningar råkat hamna just utanför det så åtråvärda huvuddistriktet. Chateau Beaucastel är ett lysande exempel med sin Coudoulet de Beaucastel vars rankor bara står på andra sidan motorvägen. Alltså Côtes du Rhône och inte Chateauneuf du Pape.

Exemplen är många på berömda producenter i Chateauneuf du Pape som också erbjuder strålande viner med Côtes du Rhône på etiketten till ofta 1/3 av priset. Även med en kvalitet som är lika hög eller till och med högre än de ”prisvärda” Chateauneuf du Pape vinerna som så många jagar. Tyvärr får vi svenska vinälskare sällan ta del av dem. Detta är viner som får mig att drömma om möjligheten att ”kasta” mig i bilen och köra till distriktet och lasta bagaget fullt med lådor av prisvärt, högkvalitativt och matvänligt vin - Côtes du Rhône!

2003 Domaine de la Vieille Julienne, Côtes du Rhône har en ljus och klarröd färg, Nästan med ett skimmer av orange i kanten. Doften är ljuvlig. Garrigue måste dofta så här. Gummi, bakelit, rökt lakrits, fikon, höstlöv och rotfrukter. Animaliskt med en svag kola och choklad arom som sedan ger ett kryddigt och pepprigt intryck med välhängt viltkött. Läder, kafferost, stål, mineraler, örter, balsamvinäger, rosor och parfym. Hallon och jordgubbslikör med lite hederligt svettigt omklädningsrum som rundar av det hela. Så himla gott! Kanske lite liten för de astronomiska poängen men jösses vad fin doften är. Nästan med en lätthet och mineralighet som påminner mer om vitt än rött vin.

Smaken är friskt bärig med mineraler och sötlakrits. En aning fikon och enbär med kryddiga och syltiga jordgubbar som ger en fin och otroligt ren eftersmak. Spänstigt och rysligt gott. Hallon och kirsh med en lätt rökig känsla som påminner om flinta, sten och grus om man nu kunde äta det. Another one bites the dust – fast direkt översatt då – en annan biter i damm och jord. Citronte och en exotisk känsla som är svår att definiera. Mums.

Allt detta för 112 riksdaler!

Helheten lämnar efter sig en känsla av ett vin som är matvänligt och friskt på ett mycket charmerande vis. I en blindprovning med väsentligt mycket dyrare Pinot Noir från Bourgogne skulle detta vin klara sig galant. Just Bourgogne känns närmare tillhands än Chateauneuf du Pape eller Rhône rent generellt. Kanske beror det på att de äldsta stockarna i vingården har den respektingivande åldern av plus 100år (som för övrigt är planterade just framför egendomen). Domaine de la Vieille Julienne är kanske bekant för läsaren av min blogg vid det här laget men ett besök på deras hemsida är att rekommendera. Förra gången länkade jag till den svenska importören och därför måste jag i rättvisans namn länka till den danska i detta inlägg. Hursomhelst ger jag vinet 91/92 poäng. Det saknas lite kraft och koncentration för att nå de riktigt höga höjderna. Inte heller eftersmaken har den längd som de mer rika vinerna från huvuddistriktet erbjuder. Kanske är inte heller lagringspotentialen och framtiden lika lovande. Ändå tycker jag att Parker var lite väl lågt med sina 89 poäng i februari 2006. Rent allmänt tycker jag att han ibland är lite för försiktig med sina betyg för denna typ av viner – som om appellationen gör att han automatiskt håller igen något. Sedan är det kanske också så att i en provning mot sina större och mer koncentrerade storasyskon så lyser det ”enklare” ursprunget igenom.

Notera att det kan vara lite förvirrande om man gör efterforskningar om detta vin. Det finns tidigare benämningar som Vieilles Vignes och numera Lieu Dit Clavin men det är samma vin, bara olika namn. Dock ska man inte blanda ihop dessa med jubileumsutgåvan av egendomens 100års firande med cuvéen 2005 Côtes du Rhône la Bosse som är något helt annat – vilket även gäller priset. Inget prisvärde där inte.

Även att rekommendera bland mina favoriter är Côtes du Rhône vinerna från Domaine de la Janasse, Fonsalette (Chateau Rayas) och Clos du Caillou om ni inte redan hittat dem – men visst finns det många fler än dessa.

Skulle nu inte detta räcka som lockbete så säger jag bara årgång 2007 - You Ain't Seen Nothing Yet!