onsdag, september 30, 2009

En fråga om klass?

Få lär de intresserade vara som har missat debatten om Château Pavie och dess ägare Gérard Perse. Precis som det har framförts på flera bloggar i dessa dagar har kontroverserna bland kritikerna varit många – speciellt med årgång 2003. Man kan fundera på varför åsikter som Clive Coates “Anyone who thinks this is good wine needs a brain and palate transplant” och Jancis Robinson “a ridiculous wine” överhuvudtaget förts fram. Är det verkligen ett så udda och extremt vin? Jag tycker inte det och inte heller gjorde övriga provare så under lördagens nattmangling. Kanske ligger andra faktorer bakom det hela – som konservatism och klasstillhörighet?


En som är inne på det spåret är den kritiker som blev måltavla för pajkastningen. Kanske ligger det något i Robert Parkers uttalanden om att problemet har sin grund i de uppstickare som under senaste tjugo åren gjort enorma framsteg på främst den östra stranden, vilket inte helt fallit i god jord hos de etablerade Brittiska kritikerna. Följande utdrag ur en intervju i NYT från 2006 med Parker ger en intressant förklaring till meningsskiljaktigheterna:

“I think you have to look at the history of Bordeaux to fully comprehend that most of the Medoc tend to look at these people as peasants, as, you know, hillbillies,” Parker said. “I came on the scene and tried to look at things in a sort of democratic point of view, on a level playing ground.”

Gérard Perse purchased Pavie, a historic St.-Emilion property, in the mid-1990s, and changed the viticulture and winemaking practices. When the wines got richer, fuller-bodied and more densely packed with flavor, opponents cited them as Parker wines. In fact, Parker rated the unfinished ‘03 as 96-100 points, his highest rating for a wine tasted before it is released.

“I think the rhetoric that Jancis used in referring to Perse’s wine as a late-harvest zinfandel and undrinkable, and Clive Coates saying you need a brain transplant to appreciate this wine, I mean, this is over the top,” he said.

Is it possible that Parker, the son of a construction equipment salesman, who from the beginning has seen himself as a crusader shaking up the establishment, over-identifies with the Bordeaux nouveaux? He denies it, and says that Gérard Perse, the proprietor of Pavie, has simply been misunderstood. “Part of the problem is he’s a self-made man who tends, like a lot of self-made people, to have an ego that would probably dwarf Donald Trump’s,” he said.


Nog om debatten och över till vinerna. Niklas Jörgensen, alias Mise en bouteille, tog initiativ till en vertikalprovning av alla de nio årgångar Château Pavie som släppts under Gérard Perses regim. Inte bara hade Niklas vänligheten att skicka inbjudan till bloggarna i huvudstaden utan även jag fick en förfrågan. Det är jag oerhört tacksam för. Om det finns något tillfälle man ska resa över sextio mil för en vinprovning så borde detta vara just ett sådant tillfälle. Drömmen om att få prova Château Pavie har funnits länge och om då chansen att få prova nio stycken samtidigt dyker upp, går det givetvis inte att tacka nej.
Att dessutom få se vilka filurer som döljer sig bakom alias som Vinovis, Frankofilen, Finare Vinare, JW, Dansk i 08, Vinosapien, peblin (Bon Logg 360) och nettare e gioia (Anders W), gjorde nyfikenheten närmast oemotståndlig. Gabriel (Bristly) har jag redan haft nöjet att träffa. Tyvärr kunde inte Winepunker delta men han hämtade ut sin andel för avsmakning på egen hand - något som förmodligen besparade honom från den värsta huvudvärken. Det blev nämligen en hel del extraviner som, hur bra och trevliga de än var, gjorde natten väldigt lång och morgondagen ganska seg. Det är omöjligt till och med för mig att summera allt detta i en enda lång post och därför följer i detta inlägg endast de viner som ingick i huvudprovningen. Alla bonusviner får en egen post så småningom. Alla utom ett. Niklas chocköppning med välkomstbubbel måste givetvis få vara med i detta inlägg – även om det inte hade sitt ursprung i Bordeaux.


Huvudrollsinnehavarna serverades i tre flighter varav årgångarna i respektive flight var kända men inte ordningen. Som vanligt först lite intryck samt gissningar och därefter allmänna funderingar med kommentarer. Poängen måste givetvis också få vara med – eller måste den? Jag funderade ett tag på att chockera genom att utelämna dem men det går ju inte. För vissa viner fick jag ett ganska stort spann och de poäng som här redovisas är i några fall ett medelvärde. Inga efterhandsjusteringar – det lovar jag.



Starters

Färgen är klar och halmgul med fin mousse. Doften är mycket kryddig med ett brödigt inslag och sötfruktighet. Citrus och nästan exotiska drag med en härlig renhet och närmast druvighet. Smörkola som tilltar efterhand och även mer jordiga och dammiga toner. Blommor och hudkräm som förstärker det exotiska inslaget. Härlig doft. Smaken är frisk och ren med en krämighet som för mig känns ovanlig. Citrus och oerhört ren fruktighet med nästan lite röd frukt som hallon och smultron. Även i smaken tydlig smörkola och gräddighet. Riktigt gott och läckert. Jag har däremot ingen gissning överhuvudtaget.
1996 Moët & Chandon, Champagne "Cuvée Dom Pérignon"
Jag är nästan helt novis när det gäller Champagne men detta är ju så klassiskt att till och med jag begriper att det är bra dricka. Hur snyggt och gott som helst. Inställsamt och harmoniskt samt med stor potential förmodar jag. Nästan synd att dricka det så här snabbt i inledningen av en provning. Jag klagar förståss inte över Niklas generositet men beklagar de gäster på hans bröllop som blev blåsta på det här. Lite darrigt med poängen så här i början men 94 stycken känns relevant. Lite extra kul att förutom Antonio Gallonis två gånger 95 poäng så har även Mästaren själv för ovanlighetens skull bedömt det vi har i glasen. Två gånger och dessutom med hela 98 poäng som resultat. Bra grejor det här.



Färgen är gyllengul och väldigt intensiv. Stor och blommig doft med en fet och vaxig karaktär. Persika, aprikos och nästan kokos. Rostat kaffe, gummi samt fat i allmänhet och ett närmast oxiderat slutintryck med marsipan och nötter. Spännande doft. Smaken är först ren med persika och en aning citrus. Ganska fet munkänsla med torr frukt som sedan leder mot en bitterhet som känns lite störande. Fat och smör men också ett inslag av gräs som gör att vinet nästan känns som ett motsatsförhållande. Frisk och fräsch ena stunden och torr med nästan oxiderade drag i nästa stund. Låg syra överlag. Är det Dompan i föregående glas som stökar till det för mig?
2000 Château Monbousquet Blanc, AOC Bordeaux Contrôlée
Jag är ingen stor fantast av torr vit Bordeaux. Inte heller detta smakprov ändrar på den uppfattningen. Helt okej och lite småspännande men inte så värst imponerande. Kanske lite för gammal? Ett ovanligt vin som görs i ganska små kvantiteter (5400 flaskor) av den lite udda blandningen 55% Sauvignon Blanc, 35% Sauvignon Gris, 5% Muscadelle och 5% Sémillon. Vinet vilar på nya fat i ungefär sex månader. Kul och intressant men poängen blir tveksamma 89 som kanske är något poäng för mycket. Denna årgång är ej bedömd av Parker men övriga årgångar har belönats i 90-92 poängintervallet. Verkar lite högt faktiskt.



Så till giganterna!

Flight 1

Vin 1
Färgen är klar och mörkt röd. Doften domineras direkt av typiska och stalliga aromer med cederträ och blyerts. Allt som Cabernet Sauvignon ska ha – fast det är mest Merlot i glaset. Att man aldrig lär sig. Hästsadel och läder med en pikant kryddighet av kanel och järn samt ett inslag av grön paprika. Ganska mycket mineraler bland all animalisk gödselkaraktär. Bläckig blir ett slutintryck. Smaken är mjuk, rund och fräsch med ganska mycket lakrits och violpastill. Bra tanniner som balanseras av en fin och frisk syra av citrusfrukt. Körsbär, lingon och sedan en mer torkad fruktighet som leder mot ett drag av starkvinsmognad. Gräddig lakrits som sedan ger lite medicinkaraktär. Ganska elegant. Det här borde vara nolltvåan.
2002 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Alla är på samma linje. Det gäller för övrigt hela första flighten. För mig den svagaste av alla de årgångar Pavie vi kommer att prova. Det gäller nog årgången överlag. Korrekt och typiskt Bordeaux som nästan gör vinet lite tråkigt. Bra och välgjort men ingen riktig wow-känsla. Styrkan ligger i att vinet är så friskt ibland allt det rika i smaken. Vinner säkert på lagring men går bra att dricka redan nu. Jag hamnar lite krystat på 93 poäng och det är en mindre än Parkers 94 poäng. Han anger dessutom 2008-2025 som lämpligt intervall för konsumtion.



Vin 2
Färgen är klar och purpurröd. Det doftar massor av cederträ, tobak, cigarrlåda och söt frukt. Choklad, julkryddor och en allmänt mörk samt rostad ton. Kokt frukt med klart syltiga inslag av både björnbär och jordgubbar. En lite kall stålig känsla med mjölkspann och mejeri. Det doftar så fruktigt och fluffigt att det känns som bubbelgum. Mot slutet kommer det även lite gröna toner. Ganska härlig doft om än ung. Smaken är mindre generös med strama och oförlösta tanniner som ger ett ungt och hårt intryck. Lingon och slånbär med ganska jobbiga garvsyror som gör att smaken känns obalanserad med ett enormt bett i eftersmaken. Även lite lakrits. Det klart mest avvikande vinet i flighten och gissningen är solklar.
2005 Château Pavie, Saint Émilion Grand Cru "Arômes de Pavie"
Inte så gott som det är lovande. Få uppskattar detta mer än mig. Jag tycker inte att det smakar i närheten så gott som det doftar. Kanske är det en tidsfråga och troligen blir vinet bättre av att få vila några år till. Slottets andravin och gjort av de unga och nyplanterade stockarna. Man kan fråga sig om det här med andravin är en bra idé. Man blir lite lurad på konfekten. Inget billigt vin är det heller, ca: 700kr i inköpspris enligt Niklas. Jag tror ändå på framtiden och den fina doften ger 90 poäng från mig och Bob. Han anger drickfönstret till 2008-2020. Jag lär förmodligen aldrig få veta om framtiden verkligen gör att smaken förlöses. Andraviner från Bordeauxslott för 700kr styck är inget jag har i samlingen.



Vin 3
Färgen är mörk och aningen tegelröd. Det doftar paprika, kanel, stål och jord. Därefter kommer den svettiga hästsadeln med cederträ och dammighet samt järn och mineraler. Piptobak och gödselstack med en allmän mörk fruktighet. Kanske ett lite grönt inslag långt där bak? Inte så aromatiskt som de två föregående vinerna. Smaken kompenserar dock för detta. Ren körsbärsfrukt med röd citrusfrukt och enormt frisk minerallitet. Bra balans och tanniner med en fin, intensiv och lång eftersmak som nästan känns enorm. Lakrits, cederträ och blyerts som smakar gott, hur märkligt det än låter. Välgjort och klassiskt. Det finns två alternativ kvar att gissa på men det måste vara nollettan.
2001 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
De flestas favorit i flighten. Gissningarna håller ihop gruppen och det allmänna intrycket är att Pavie smakar så mycket Bordeaux som det bara kan. Inget kladdigt här inte. Själv tycker jag att detta är så typiskt Bordeaux att jag återigen tycker det smakar lite för korrekt. Inget att klaga på och helheten är fin. Kanske är det doften som gör att det bara blir 94 poäng denna gång. Parker är generösare med sina 96 poäng och rekommenderar konsumtion mellan 2007 och 2024. Inte för att det fyller någon funktion för mig att ha denna vetskap. Källaren svämmar inte direkt över av Paviebuteljer



Vin 4
Färgen är klar och tegelröd. Doften är fantastisk med tobak och kryddor samt portvinsmognad. Söt choklad och orientalisk kryddighet med mysk och kanel. Lakrits, violer, plommon och en enormt fruktig doft gentemot tidigare viner. Cederträ, jordgubbar och mineraler samt en rejäl dos hederlig svett. Fantastiskt. Så här ska det vara. Smaken är utvecklad och krämig med lakrits och intensiv fruktighet. Körsbär, plommon och svartvinbär med en fantastisk koncentration och precision. Eftersmaken är lång och intensiv. Harmoniskt så det förslår. Mognaden lämnar inget tvivel om årgången.
1999 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Så här ska vin dofta och smaka. Hur gott som helst. Om alla Bordeauxer utvecklades så här fint och kostade en bråkdel av vad de gör, så skulle jag vara omvänd från och med nu. Detta är för mig ett sådant tillfälle där det blir så uppenbart varför Bordeaux har sin storhet. Det är nästan stereotypen av rödvin. Jag är imponerad och nöjd till tusen och poängen jämkas tillslut ihop till 96 stycken. Lysande! Parker positiv med 95 poäng som slutbetyg. Konsumtion mellan 2005 och 2027. Lite kul är att Bobs beskrivning från ett av fatproven anspelar på allt det som jag gillar med vin:


“This is a hedonistic, sweet, expansive, and unctuous wine. The acidity is low, and the color a saturated purple/black. The bouquet offers fabulous minerality along with copious quantities of thick, succulent, black raspberry, cassis, and cherry liqueur fruit, all nicely dosed with subtle smoky new oak. It is a wine of immense richness, layers of concentration, and a viscous, long finish that should ensure 30-40 years of drinkability.”


Förväntningarna ökar när nästa gäng ställs på bordet!

Flight 2

Vin 5
Färgen är mörk, tät och purpurröd. Doften stor med massor av rostat kaffe, som espresso och mocka. Stall, svett och mörk frukt med kokos. Gödsel, blommor och lite fatvanilj med ett inslag av aprikos och svartvinbär. Lite varmfruktig stil med rosor och mineraler. Härlig doft. Smaken är ren med en frisk syra av körsbär och svartvinbär. Vanilj, grädde och en viss beska i eftersmaken. Kryddor och mineraler, nästan som metall och blyerts. En grön ton mot slutet och kanske lite klenare frukt. Som de flesta andra gissar jag på nollfyran.
2004 Château Pavie Decesse, Saint Émilion Grand Cru Classé
Visst är det en nollfyra men inte den vi tror. Faktiskt skiljer sig inte denna så värst mycket från de övriga Pavie vinerna som man skulle kunna tro. Kanske är den lite klenare i stilen men grundsmaken och aromerna är de samma. För att vara ett lägre rankat vin klarar det sig bra. För mig är det värt 94 poäng vilket ligger helt i linje med Robert Parker. Han anser att konsumtion skall ske mellan 2012 och 2025. Vi är lite tidigt ute men det känns inte. Tvärtom känns vinet lite för tillgängligt.



Vin 6
Färgen är klar och djupt purpurröd. Doften är söt och kryddig med mycket frukt och fatkaraktär. Kanel, peppar, citrus (apelsinskal) och kokos. Fikon i grädde samt mynta och muskot med kola och blommor. Återigen en frisk minerallitet och fluffighet som bubbelgum. Härlig doft. Smaken är ren och mineraldriven med en krispigghet i frukten som är jätteläcker. Körsbär och violpastill med ganska tuffa tanniner och en väldigt lång, stram eftersmak. Creme de Cassis och ett grönt inslag som av vinbärsblad. Mycket lovande. Ett härligt strukturerat vin. Jag som övriga tycker att stilen avviker något och gissningen leder därför (felaktigt) mot det föregående vinet.
2006 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Den enda årgången Pavie som avviker mot övriga. Förmodligen är det ungdomen. Jag gillar detta väldigt mycket. Betydligt mycket mer än övriga gruppen. Kanske är det dragen av den nya världen som förför mig? Potent och laddad inför framtiden. Det här kommer bara att bli godare och godare. Jag sätter mitt betyg i tron om att det verkligen är Pavie Decesse i glaset och är imponerad. Att det sedan visar sig vara äkta vara i glaset gör ingenting. Det blir ett plustecken i betyget eftersom framtiden ligger för detta vin. Jag sätter 95+ poäng och är nära Bobs 96 pinnar. Han menar att vi skulle ha väntat tills 2015 med att smaka på detta men att vi inte skulle ha väntat tills efter 2035. Visst är det ett lagringsvin. Parker beskriver det på sitt sätt: “Backward and extraordinarily pure, it is built like a Manhattan skyscraper with exceptional focus, depth, texture, and length. It’s all here, but 5-10 years of patience will be warranted.”



Vin 7
Färgen är mörk, tät och närmast svartröd. Det doftar mörk frukt och nyrostat kaffe. Blommor och espresso med plommonkompott och lite bränd karaktär. Blyerts, grafit, cederträ och rostade fatinslag. En aning stall och dynga som ger en ganska typisk Bordeauxkaraktär. Trots mycket aromer så känns doften lite sluten och oförlöst. Smaken är ren med svartvinbärsfrukt och kaffe. Blyerts och plåt samt tanniner i massor. Inte helt harmoniskt. Garvsyror som är påtagliga med ett kaffebeskt avslut som sedan drar åt kvistar och kärnor till. Cassis och plommon med ett bläckigt slutintryck som ger en känsla av ett knutet och oförlöst vin. Jag som övriga gissar felaktigt på nollsexan.
2004 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Ett mycket ogeneröst vin men som har allt som behövs för att bli ett bra vin. Inte så gott just nu men mycket potent. Känns yngst av alla provade viner. Kanske är det även så att vinet är i en knuten fas vilket gör att ingen är överdrivet positiv till det här. Mycket Bordeaux dock. Det blir ett högt betyg igen med 94 poäng för potentialen vilket är en pinne lägre än Parkers 95+ poäng. Han anger 2009 till 2025 som konsumtionsriktmärke. Bob tycker dessutom att detta är en av de mer utvecklade och tillgängliga årgångarna. Märkligt.



Vin 8
Färgen är klarröd med ett svagt inslag av tegelrött. Doften är fantastisk med söt frukt och portvinsaromer samt grillade och varma inslag. Stall och svett med julkryddor som kardemumma och kanel. Solvarm jordgubbsfrukt och hallongelé. Superläcker. Fat och blyerts med vaniljsocker som tydligt visar vad det handlar om. Härligt. Smaken är väldigt ren och balanserad med krispigg fruktighet och minerallitet. Hallon i grädde och en intensivt lång eftersmak med massor av goda tanniner. Vilket bett och underbar mognad! Måste vara nittioåttan.
1998 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Detta blir mångas favorit i denna flight. Definitivt min. Likheterna med 1999an är slående. De har mognaden gemensamt. Precis så här gott ska det vara med lite mognad och utveckling i ett vin. Riktigt läckert. Perses första årgång och om det är stilen som ändrats sedan denna och 1999an gjordes eller om det bara är mognaden som gör skillnaden kan jag inte svara på – men godast hittills är de. Jag är återigen uppe på 96 poäng med snudd på 97. Egentligen kan man bortse från dessa då det inte behöver vara godare än så här. Detta skulle jag kunna njuta varje dag. Sagolikt gott. Parker hyllar med 95 poäng i april 2001. Kul är att han senare samma år i Hedonist’s Gazette drämmer i med hela 99 poäng under en provning med EWS i New York. Vinet röstas dessutom fram som vinnaren bland alla provade 1998or. Han avslutar med följande citat:

“The tasting once again demonstrated the greatness of 1998 St.-Emilions and Pomerols, as well as the fact that the 1998 Pavie, at about one-third of the 2000's price, is undoubtedly one of the greatest Pavies ever made.” Kul!



Så till titanerna!

Flight 3

Vin 9
Färgen är klarröd. Doften är stor och vedig med en söt ton av choklad samt kaffe/mocka. Ett jordigt inslag som av lera samt varm och syltig frukt av plommon och sviskon. Doften är väldigt dov och mörk med kola och papper samt kanel. Nästan lite Grenacheoxiderad. Spännande. Smaken är stram men ren och tanninerna är påtagliga. Lakrits och violpastill med kokosfett och en gräddighet som är angenäm men sedan ger ett lite beskt intryck. Inte helt balanserat. Svårbedömt. Jag, tillskillnad från övriga, tror (felaktigt) på Monbousquet.
2003 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Lite förvånande för mig. Jag hittar en jordighet som inte finns i något annat vin. Tycker det avviker för mycket. Vinet är ruskigt bra men något stör mig i smaken. Beskan är tydlig och kanske är det ändå så att den extrema årgången har satt sina spår i detta vin? Lite osäker är jag men det räcker ändå till 96 poäng (satta utan att veta säkert vad det var i glaset). Parker har ju som bekant hyllat det här med 98+ poäng och från fat bedömt det som en potentiell 100 taggare. Inte just nu anser jag. Kanske kommer de men då sker det nog under den period han anser att man ska konsumera vinet, 2010 till 2050! Även denna är omskriven i Hedonist’s Gazette där Bob i december 2006 skriver följande: “Absolutely off the charts, this was the finest bottle I have ever tasted of the 2003 Pavie. I found this wine powerful, disjointed, and nearly over the top when it was first bottled, but it has calmed down considerably, and this bottle was pure nectar. Rich and full-bodied with superb definition and purity, but none of the so-called late harvest characteristics that have been falsely attributed to it. It's a beauty that appears to be on a much faster evolutionary track than the 2000.”



Vin 10
Färgen är tät och svartröd. Doften är stor och fet med ett inslag av vax. Gummi, kola, kokos och fat. Rök, ved och tjära. Exotisk och gräddig med smörkola och Creme de Cassis. Mineraler och friskhet i allt det stora. Kanske lite för mycket av allt? Svårt att bena ur alla beståndsdelar för doften är så kompakt. Smaken är likörlik med Creme de Cassis och nästan gräddkola i sin mycket koncentrerade framtoning. Tuffa tanniner och en extremt lång och koncentrerad eftersmak. Gräddig textur och en kompakthet som knappast ger ett generöst intryck. Måste vara nollfem.
2005 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Så klagar man på Aussies? Det här är mycket av allt mitt i ett kompakt mörker som lovar hur mycket som helst inför framtiden. Det är gott redan nu men det vore synd att inte vänta länge än om man var lycklig ägare till en eller flera flaskor. Snacka om resursslöseri att dricka detta nu. Ju längre tiden förlöper, ju mer händer det i glaset. Jag får ett stort spann i mina poäng. Från 96 till 99 och som avslutning jämkas de till 98+ poäng. Löjligt kanske men vinet är så lovande att man bara måste medge att framtiden ligger för det. Helt charmerande är det inte just nu men det beror kanske på vad som varit i glasen tidigare under kvällen och vad som skulle komma senare i flighten. Parker på 98+ poäng med konsumtionsfönstret 2020-2060. Lite tidigt kanske att tro att charmen ska finnas med redan nu i paketet. Han klämmer i med följande lovord: “As they say, the truth is irrefutable - this is one of the world’s most outstanding wines, and the 2005 Pavie should take its place among the greatest achievements of Bordeaux in the last 50 years.”




Vin 11
Färgen är tät och mörkt purpurröd. En stor och stallig doft väller ur glaset. Rök, fat, ved och kolgrill. Lera, kokos och rostade varma toner. Hederlig svett och en minerallitet som ger ett friskt och lite örtigt intryck med rosor på slutet. Espresso och krutrök. Jösses vad laddad doften är. Smaken är ren och frisk med en koncentrerad och likörlik struktur. Varm och eldig men med en krispigg fruktighet som är underbar. Som koncentrerad Creme de Cassis. Eftersmaken är intensiv, stram och lång med röd citrusfruktighet som balanserar hela paketet. Nästan oändligt i eftersmaken. Jag tror därför felaktigt på nolltrean.
2005 Château Monbousquet, Saint Émilion Grand Cru Classé
Jag luras av värmen och den udda stilen i detta vin. Det gör inget. Att Monbousquet lurar mig så kan jag leva med. Kanske är detta för mycket för vissa. Några i gruppen uppskattar inte detta vin helt. Kanske är det nya världen som spökar igen? Jag tycker detta är underbart och med tanke på vad Parker skriver i sin recension om egendomen så tror man inte det är sant: “From a less than noble terroir in Saint-Sulpice de Faleyrens, Gerard Perse has accomplished miraculous things at Monbousquet. Prior to his acquisition of this property in the mid-nineties, this wine tasted like watered-down Beaujolais, but Perse has turned it into one of the more stunning, modern-styled wines of Bordeaux.” Jag slutar över Bobs 95 poäng och landar på hela 97 pinnar. Parker anser konsumtion lämplig mellan 2015 och 2028. Jag dricker gärna detta redan imorgon igen.



Vin 12
Färgen är klar och rubinröd med en vacker lyster. Det är nästan så att utseendet avslöjar att det är en riktig Primadonna i glaset. Doften är lite mullig och dov med stalliga och mineralliga inslag. Rostat kaffe och mörk choklad med en kanelkryddig arom som ger ett intryck av orientens basarer. Creme de Cassis (igen) och mörkfruktighet av lite odefinierbar karaktär. Lite tillknäppt och precis som i 2005an är det lite svårt att hitta allt. Smaken är bedövande. Ren och krispigg fruktighet med mängder av frisk minerallitet och citrusfrukt. Apelsinlikör och körsbärskoncentrat. Nästan läskande syror för att använda ett slitet begrepp. Svartvinbärslikör såklart – Creme de Cassis! Eftersmaken är bokstavligen oändlig. Ingen tvekan – så här smakar en titan.
2000 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Nu ska jag vara lite tråkig och ”bara” sätta 99 poäng. Varför det? Jo, doften är inte så exceptionell som man ska förvänta sig av ett perfekt vin. Flera av de övriga årgångarna har en mycket trevligare och i min smak härligare framtoning. Jag tycker det saknas något i doften på detta vin. Petitesser kan tyckas och kanske rent av lite löjligt men ska man vara så ärlig som det bara går, så hade jag önskat mig mer av doften. Smaken är däremot perfekt. Det går inte att hitta något som inte borde vara där eller som skulle vara där. Ett lysande vin som naturligtvis kommer att skänka glädje och njutning i många år för lyckliga ägare. Parker ger som bekant 100 poäng men roligast är hans kommentar:


“this is the kind of phenomenal wine that Perse's critics were afraid he might produce - a no-compromise, immortal wonder that represents the essence of one of Bordeaux's greatest terroirs.” Drick mellan 2012 och 2050. Amen!


Hur knyter man ihop säcken och summerar det här? Ärligt talat är det svårt. Hur många provningar som denna genomförs det per år runt om i landet eller till och med i världen? Inte många. Niklas ska ha all heder för att ha kraften, viljan och orken att förverkliga sin dröm och för att han vill dela den med oss. Jag är djupt tacksam för att ha fått vara med och jag tvekar inte för en sekund att göra om det ifall det skulle bli aktuellt igen. Dessutom vill jag tacka övriga gänget för ett öppenhjärtigt mottagande och en riktigt kul kväll tillsammans. Det var länge sedan jag hade så kul på en provning. Det finns många minnesvärda kommentarer och vissa går knappast att återge i skrift. Jag misstänker att de inte blir lika kul så här i efterhand som de blev i stridens hetta. Fast “grönare än Kermit” är nog oslagbar. Det var Frankofilens spontana uttalande om den "Danske Barolon". Några till från honom var riktigt kul men de passar sig inte på min blogg. Man får vara försiktig med vad man publicerar med tanke på sökmotorer.



Ska man vara lite kritisk? Självklart ska man vara det. Det är lätt att tro att allt var världsklass bara för att några av vinerna spelade i högsta divisionen. Egentligen var det bara 2000an och 2005an som stod ut alldeles extra i form av poäng och rikedom. Några var ganska normala viner, om än korrekta och typiska. Ytterliggare några var inte poängmässigt i topp men däremot som vinupplevelse enormt minnesvärda. Jag tänker då på 1998an och 1999an som för mig nästan blev den största behållningen. Så mycket "vindrickarglädje" är det svårt att få med tillräcklig upprepning. Tyvärr är prisnivån på vinerna helt absurda och det gör att jag även i fortsättningen håller mig till mina invanda distrikt och viner. Kvaliteten och njutningen är lika stor i dem men för en betydligt billigare peng. Om jag hade blivit lottomiljonär eller fått ett miljonarv från en okänd släkting i Amerika så hade jag nog spenderat en del av pengarna på Château Pavie men i brist på detta så fortsätter jag i invanda mönster. Ett vin som verkligen fick mig att inse att allt som glimmar inte kostar guld kom i den efterföljande bonusprovningen. Då insåg jag återigen att den sanna glädjen ligger i upplevelsen oavsett ursprung och prestige. Sjörök är en ledtråd…

Niklas, fortsätt gärna dina försök att omvända mig och komma över till den andra sidan – jag kanske inte är ett helt hopplöst fall. Ett stort tack för din och familjens gästfrihet!

söndag, september 27, 2009

Perfekt för en kväll som denna!

För ovanlighetens skull känns inte vinsuget så speciellt påtagligt denna dag. Förklaring ligger inte i en lång tågresa från Stockholm till Malmö utan i en kväll (eller snarast natt) med på tok för mycket vin och alldeles för lite sömn. Efter drygt elva timmar i en källarlokal med totalt 26 viner och bara elva provare så förstår de flesta att det tynger lite extra över ögonbrynen denna afton. Att dela en stor upplevelse med tio andra vin-nördar är ju knappast någon bestraffning men dagen efter inser man att priset ibland är högt.

Jag ska erkänna att jag knappast satt och funderade över vinval till söndagens måltid under min hemresa från Niklas fantastiska provning av nio årgångar Chateau Pavie. Den som är snabb i huvudräkning inser att tjugosex minus nio innebär ytterliggare sjutton viner som provades under detta halva dygn. Att summera de intrycken i en post förmår jag inte. Därför får jag dela upp det hela i två poster så snart kraften kommit åter.

Fast nu kom jag ju ändå hem till lammfärsbiffar med ugnsbakade rotfrukter och en härlig sås på getost. Klart man måste ha vin. En marmeladstinn Shiraz från Australien kändes allt annat än lockande och även en mullig Chateauneuf du Pape ströks från listan. Bordeaux helt uteslutet (skulle kännas helt tafatt efter gårdagens upplevelse) och tankarna på en mogen Sangiovese poppade upp men även detta kändes för kraftigt denna dag. Valet föll så tillslut på ett vin jag inte provat på dryga två år. Då med ett blekt intryck jämfört med när vinet var yngre. Ändå bestämde jag mig för att ge de sista två buteljerna chansen att få visa vad mognad kan göra.

Dessutom hade jag lovat mig att låta de få Bourgogner jag äger få ligga tills jag investerat i två riktiga Pinot Noir kupor men just denna dag kändes behovet så stort att barbaren i mig ändå tog en Bourgogne ur ett icke optimerat glas – må Claes förlåta mig.



Historien om Domaine Hubert Lignier är tragisk. Efter att i generationer sålt sin skörd till Négocianter började Hubert Lignier buteljera under eget namn. Framgångsrik och hyllad beslöt han sig så 2003 för att pensionera sig och överlåta hela ansvaret på sonen Romain. Strax efter skörden samma år fick Romain beskedet att han drabbats av en hjärntumör och avled så året efter endast 34 år ung. Epilogen har sedan knappast gjort egendomen något gott. Romains änka hamnade i dispyt med Hubert Lignier och resten av släkten om hur egendomen skulle drivas vidare. Jag kan inte slutet på historien men har fått för mig att egendomen nu delats i två och att det finns två olika buteljeringar av samma viner under två olika etiketter. Den som vet mer är välkommen att kommentera och fylla på med detaljer.

2000 Hubert Lignier, Morey St. Denis har en klar och ljust röd färg som är förvånansvärt outvecklad. Doften är så typiskt Pinot Noir skön med rökighet och animaliskhet som gör att jag blir nöjd bara av att dofta på vinet. Rostat kaffe och tydliga fatinslag med en rödbärig frukt. Körsbär och en aning jordgubbar med vanilj och en viss örtighet. Välhängt kött och blodighet som gör att jag genast förstår varför jag nuförtiden hamnat längre söderut i mitt val av vin. Kanske ett drag av unkenhet och jordighet med gummi och asfalt fast inte så att det stör utan snarast förstärker intrycket av vinets ursprung. Inte världens största doft men väldigt typisk och fin. Jag gillar detta mycket.

Smaken är präglad av den svaga årgången med lite för lätt och syrlig frukt. Lätt vegetativa inslag med en pikant örtighet. Klarbär med en förnimmelse av jordgubbar och hallon. Fatvanilj och kaffe med en stålig minerallitet som ger ett fräscht och friskt inslag. Grönt äpple? Något kort eftersmak men helt balanserad fast på samma gång lite klen. Ganska okomplicerat och anonymt men korrekt och lite ”små gott”. Ett vin att uppskatta för vad det är.



Självklart är gommen lite trött och bortskämd efter gårdagen vilket gör att detta knappast har en ärlig chans. Ändå är det så perfekt just denna dag. Man behöver inte göra det svårare än så här. Ett gott vin som fyller sin funktion och med en fräschör som jag upplever som uppfriskande. Årgång 2000 är ingen av de större och det börjar märkas allt tydligare i detta vin. Första gången jag drack det här för fyra år sedan var vinet mycket homogenare och fruktigare men även mer präglat av fat. Om jag får välja så föredrar jag vinet som det var för fyra år sedan. En dag som denna känns det där med poäng lite avlägset. Givetvis måste jag ge mig på ett försök och 89 poäng känns ganska bra. Det är förövrigt samma poäng som Pierre Rovani gav vinet i juni 2003.

Så - dags att samla tankarna inför en summering av en enormt kul och trevlig kväll med massor av goda viner och skyhöga poäng… även för en Pinot Noir från Kalifornien som tog mig med storm. Först måste jag dock leta reda på en CD singel i gömmorna som jag plötsligt känner en enorm lust att återupptäcka.

söndag, september 13, 2009

Min favorit tjej?

Självklart är det min dotter. Hustrun får ursäkta men det var länge sedan jag kallade henne för min tjej. Fast nu ska ju detta inte handla om min familj utan om vin, för i vinets värld finns det ett vin med det ganska flickiga namnet – Alice’s Shiraz.


Nu handlar det knappast om något ”tösavin” utan ett ganska stort och närmast maskulint vin från Seppeltsfield i Barossa Valley. Vinet gjorde sin debut med årgång 2000 och druvorna kommer från stockar planterade så sent som 1994 av Annabelle och Michael Waugh. De bägge grundade sin vinfirma Greenock Creek Vineyard & Cellars 1978. Man började först buteljera vin under eget namn 1988 och man fick under de första åren hjälp av gurun Chris Ringland. Idag producerar man hantverksmässiga viner i små kvantiteter. Endast rött vin och de olika vinmarkerna ger totalt åtta olika viner med en årlig volym om ca: 30 000 flaskor. För den som vill veta mer är det svårt. Mig veterligen har man ingen hemsida och den lilla information som finns att få tag i kommer främst från olika vinimportörer runt om i världen. Jag har skrivit om producenten tidigare, så läs gärna mer här och här för ytterliggare information. En som har kunskap och åsikter är Robert Parker som utrycker sig så här:

“If I had to select the number one Australian winery, it would be hard not to choose the Greenock Creek Winery, run by the humble, shy Michael and Annabelle Waugh. The quality that emerges from this estate is extraordinary. In short, these are thrilling, world-class wines that are about as compelling as wine can be.”

2004 Greenock Creek, Barossa Valley "Alice's Shiraz" Färgen är djup, tät och mörkt lilaröd. Doften är först direkt explosiv med massor av röd frukt. Hallon, körsbär och jordgubbar. Först i andra vågen kommer faten med sin karakteristiska rökighet och grillade ton. Ved, tjära och kolgrillat välhängt kött. Animalsikt, mineraliskt och charkigt med rostat kaffe och mörk bitter choklad. Lätt gräddighet med vanilj och syltburk som nästa intryck. Bondgård, tryffel, nybromsat bildäck och kryddighet med inslag av rosor och violer som avrundar det hela. Vin kan inte dofta godare än så här. Allt är på plats och komplext till tusen. Fantastiskt!

Smaken är rik och koncentrerad med en urläcker renhetskänsla. Lång och kryddig fatkaraktär med friska körsbär och mineralighet som av järn. Gräddighet och chokladighet med lätt fatkrydda och vanilj i eftersmaken. Aprikospuré, marsipan och en aning lakrits samt svartvinbärssaft i avslutet. Balanserad, harmonisk och frisk eftersmak som inte alls drar åt det sötkladdiga hållet till. Hur snyggt som helst. En aning bitterhet och malörtskänsla som växer mot slutet dock. Eftersmaken är lång men inte så den biter sig fast. Ett ganska mjukt intryck i allt det stora. Hur prydligt som helst.

Om jag ska vara kritisk så tycker jag att tidigare smakprov har gett större ”kickar”. För två år sedan handlade det om en bångstyrig och ouppfostrad vildbasse till tjej. Nu är babyfettet borta och balansen är möjligtvis mer i harmoni men någonstans lite mindre charmigt och mer korrekt. Tråkigt och förutsägbart blir det inte men lite mindre av en ”kick” är det och mer en fråga om ett mycket välgjort och balanserat vin. De två föregående smakproven för två respektive ett och ett halvt år sedan var för mig upplevelser i närheten av ren perfektion. Nu är vinet snarast så perfekt att jag blir lite besviken. Jag väntar mig en rejäl käftsmäll och så får jag då istället en öm smekning på min kind. Det senare låter ju onekligen trevligare men ibland känns det skönt att bli lite omruskad. Jag funderar länge och väl över det där med poäng. Föregående två smakprov har nästan känts som om det bara saknats en poäng till perfektion. Nu känns det som att det saknas mer. Det blir 97 poäng. The Wine Advocates Jay Miller har ju som bekant övertagit ansvaret från Bob när det gäller Australien och i sin första rapport från oktober 2007 tyckte Jay att detta vin var värt 98 poäng med följande kommentar:

“The 2004 Shiraz “Alice’s Block” received the same 28 months in used American oak. The riveting nose of smoke, asphalt, earth, truffle, blackberry, and blueberry roars from the glass. Dense, packed, and opulent, it somehow is able to concurrently exhibit finesse and elegance. Amazingly pure and long in the finish, one’s first reaction is that it cannot get any better. Remarkably, it does.”



I jämförelse med övriga årgångar av detta vin så framstår 2004an som väldigt civiliserad. Alkoholhalten är i dessa sammanhang blygsamma 15% och även om det är mycket så märks det inte alls. Jag provade ett annat vin i helgen med endast 12,5% som kändes betydligt mer obalanserat och tungt. Greenock Creek Vineyard & Cellars prestationer med årgång 2006 framstår däremot som betydligt mer skräckinjagande – men det blir en senare historia…

tisdag, september 08, 2009

När teoretiska teorier tillintetgörs…

Château de Beaucastels viner ska ju inte gå att dricka före sin tioårsdag och dessutom ska de dofta som gammalt omklädningsrum och smaka som kokt frukt. Varför smakade och doftade då 2006an som renaste nektar och var hur tillgänglig som helst? Ibland stämmer inte teori och praktik överrens och det blev tydligt i fler än ett fall när tio årgångar Château de Beaucastel provades på Restaurang Basement i Göteborg.

Introduktionen till egendomen tycker jag mig färdig med i och med föregående inlägg men om någon missade det så går det bra att läsa här. Hur hamnade jag då på Restaurang Basement i Göteborg med tio årgångar Beaucastel i glasen (Malmöbo som jag är)?

För att göra en lång historia kort så började allt i mars månad då jag la en kommentar på Bristly Wine Agents blogg. Gabriel Enning hade besökt "Découvertes en vallé du Rhône" i Avignon och rapporterade massor av intressanta iakttagelser för en Chateauneuf du Pape entusiast som mig. Inte bara jag njöt av läsningen utan även en Johan S, som flitigt kommenterat och kommunicerat med Gabriel, gillade det han läste. Eftersom vi uppenbarligen delade passionen för distriktets viner, kom så Johan upp med förslaget att arrangera en vertikalprovning av Château de Beaucastel. Om jag var intresserad? Självklart men var och när? Var det verkligen på allvar eller bara en nyck i stridens hetta? Läs mer här.

Så kom då i maj månad den formella inbjudan till ett mycket lockande arrangemang. Dessutom fenomenalt generöst – Johan med sin Carina ville dela sin passion för Château de Beaucastel med oss och lockade med några på pappret fantastiska årgångar. Skulle det ändå verkligen bli av, blev min första tanke. Klart att man tackade ja. Carina och Johan hade under många år rest i södra Frankrike och flertalet gånger besökt Château de Beaucastel och blivit nära bekanta med egendomen men också samlat på sig flera årgångar av firmans röda vin. Nu ville man alltså ställa till med ett praktarrangemang och bjuda på en upplevelse som då inte jag ville missa. Dessutom på en av Göteborgs allra främsta restauranger.

Runt bordet tretton sugna vinprovare som förutom Johan och Carina bestod av deras vänner samt då Gabriel och mig med våra respektive. Inbjudna var även Finare Vinare som tyvärr tvingades tacka nej i sista stund. Synd, för jag hade sett fram emot att få träffa dem i egen person och dessutom dela upplevelsen med dem. Vi som var där njöt av både vinerna och maten samt det trevliga sällskapet. Kul att Basements ägare och frontman Ulf Wagner dessutom var en av gästerna och delade med sig av sina vinkunskaper. En lärorik afton. Förutom vinerna som ingick i vertikalprovningen så dök det även upp trevliga bekantskaper till den efterföljande menyn och har man en vinimportör i sällskapet så förvånar det kanske ingen att han hade en joker i bagaget.


Känt på förhand var att årgångarna 1989, 1990, 1994, 1995, 1996 och 1998 skulle finnas med i startfältet. I slutskedet tillsatte Johan och Carina alltså fyra extraårgångar och dessa var för övriga gruppen helt okända. De tio årgångarna delades in i två omgångar och vi fick inte veta vilka årgångar som kom i vilken omgång. Detta gjorde åtminstone för mig, att omgång nummer ett blev en alltför tuff utmaning. Den enda jag lyckade ana mig till var 1998an och att några av resterade viner säkert härstammade från 2000-talet. När vi doftat och smakat en stund avslöjades så vilka årgångar som var med i startfältet och då blev det något lättare att med uteslutningsmetoden försöka hitta rätt. Jag beskriver därför vinerna i omgång ett rakt upp och ned, utan någon gissningslek. Omgång nummer två beskrivs dock utifrån mitt resonemang och gissningar, eftersom vi då viste vilka fyra årgångar var men inte den femte. Dessutom inte om den var äldre eller yngre än övriga. En kort summering följer efter varje vin med i vissa fall lite allmänna åsikter från gruppen.



Omgång 1

Vin 1
Purpurröd färg. Doften är lätt dammig med rökiga och brända inslag. Jordig med varm fruktighet och en mineralkaraktär som kan liknas vid stål/metall. Rostat kaffe, chark, ladugård med lite svettigt inslag. Det doftar gott och ungefär som förväntat. Smaken är knuten med ett mörkfruktigt och bittert inslag av körsbär. En aning syrlig karaktär av citrus och eftersmaken tanninrik med en vrång kärvhet som ger ett lite stjälkigt och grönt inslag. Smaken harmonierar inte helt med doften och dessutom upplever jag smaken som ganska knuten.
2004 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Det ante mig att detta är en 2004a. Eller rättare sagt så hade jag inte alls en tanke på det innan årgångarna var kända. Jag upplevde vinet som äldre än vad det är och dessutom inte alls så typiskt som man skulle kunna tro. Övriga i gruppen gillar inte heller detta speciellt mycket och mitt minne säger mig att det var det vin som gick sämst hem hos gruppen. Jag hamnar lite ljumt på 91 poäng eftersom doften trotsallt gör vinet intressant. Robert Parker däremot har varit positivare med sina först (92-95) från fat och därefter 93+ poäng från butelj. Han får kanske rätt så småningom? Det känns som om det här vinet kan bli bättre med mognad men säker är jag inte.



Vin 2
Färgen är ljust tegelröd och skvallrar om lite ålder. Doften är stor och utvecklad med läder, svamp, tryffel och stallighet för att inte säga gödselstack. Örter och garrigue med klara animaliska inslag och kryddighet. Lavendel, rökig men också lätt oxiderad med en förnimmelse av salubrin. Spännande men lite udda. Smaken är sötmogen med fin rondör och frisk syra. Kryddig med en viss eldighet på grund av lite väl torr frukt. Körsbär, citrus och örter förblir mitt intryck även om eftersmaken är bra och balanserad men kanske lite kort.
1996 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
På pappret den svagaste årgången. Det känns enligt mitt förmenande. Detta är det vin som i min smak blir minst tilltalande och mer vinner gehör för sin mognad och utveckling. Återigen gör doften att jag hamnar lite högre i poäng än vad smaken motsvarar och 90 poäng får bli mitt slutbetyg. Det är något positivare än Parker som från fat gav (86-87) som sedan justerades till 89 poäng från butelj. Minns inte vad gruppen i övrigt ansåg men jag tror att det svagare året märktes i allas glas.



Vin 3
Färgen klar och purpurröd med ett svagt drag åt tegelröd till. Doften är stor även om den först upplevs som lite sluten. Medicinalkaraktär med fikon, svamp, tryffel och rostade toner. Animalsikt, blodigt och köttigt med mörk choklad och plommon. Svartvinbär, mörka bär och lätt parfymerat som av rosor. Jag tycker det doftar gott. Smaken är ren, mogen med plommon och svartvinbär. Lite bränd karaktär med karameller och tjära samt inslag av gummi som ger en viss kärvhet i eftersmaken. Koncentrerat.
1998 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Ett klart lyft enligt mig men några i gruppen är mer tveksamma. Det förekommer även spekulationer om att vinet inte är helt korrekt eftersom det delvis sticker ut något men även upplevs som oxiderat. Detta ändrar sig efterhand och misstankarna om ett defekt vin läggs åt sidan. Min teori är att det just är årgången som spelar in. Det sägs att Beaucastel detta år hade mer Grenache i blandningen än normalt och att andelen Mourvedre på motsvarande sätt var lägre. Innan jag vet årgångarna är jag ganska säker på att detta är just 1998an. Vinet har en mer bränd och varm ton som är typisk för årgången. Jag är dock inte lika entusiastisk som Parker utan stannar på 93 poäng. Bob satte (92-94) från fat för att sedan i omgångar höja till
95 poäng två gånger och slutligen landa på hela 96 pinnar. Lite för generöst tycker jag och det tror jag att hela gruppen håller med om. Eller kanske behöver det bara mer tid?



Vin 4
Purpurröd färg. Doften är enormt stor med köttig och syltig frukt som jordgubbar och plommon. Söt i karaktären men kryddig och parfymerad med rökta örter och ingefära. En mjuk ton av choklad som ger ett härligt intryck mot slutet. En mycket ren och polerad doft. Smaken är varm med rondör och renaste svartvinbärslikören som ger en lång och intensiv eftersmak. Bra bett men en fin och balanserad syra som drar åt röd citrusfrukt till. Det finns en viss antydan till alkoholbeska men den stör inte mig. Tvärtom upplever jag vinet som väldigt rent och bärigt med allt på plats och inget avigt som sticker ut. Smällgott!
2006 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Jag upplever att detta är allas favorit i första omgången. Vinet går hem i gruppen och Gabriel börjar lyriskt jämföra med en (ur sitt stall) känd vinmakare och producent. Ren, fin och len frukt. Koncentration och en närmast ”modern” känsla. Är det möjligtvis så att ett generationsskifte är på gång? Kanske inte men kul att spekulera är det. Läser man Parkers omdöme så framgår det att även han gillar det här. Han skriver vidare att ingen "Homage à Jacques Perrin" gjordes detta år och att den frukten därför gått till standardvinet. Är det detta som gör skillnaden? Ingen aning men det retar mig kopiöst att jag inte handlade några flaskor i somras. Det hade varit kul att få följa det här vinet. Årgången förtjusar ånyo och det blir 95+ poäng från mig. Parker på (92-94) från fat och sedan 95 poäng från butelj. Så klokt av honom.



Vin 5
Färgen är djupt purpurröd. Återigen är doften först något sluten. Sedan lossnar det mer. Söt frukt med en ljuvlig kryddighet med peppar och blodigt djuriska drag. Rosor och petroleum som en fin Riesling. Parfymerad och rökig med röda bär som ger ett elegant intryck. Stall mot slutet. Smaken är först lite rå med ett stramt och tufft utryck. Tanninrikt med lakrits och violpastill. Lång och intensiv eftersmak som är kärv men samtidigt oerhört lovande. Oförlöst med potential blir slutintrycket.
2005 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Inte så förvånande när årgången avslöjas. Det här är både knutet och tjurigt men så laddat att det inte går annat än att gilla det. Måste nog sparas i många år för att komma loss och bli fullt drickbart. Ju längre vinet står i glaset, desto mer lossnar det. Jag höjer mig efterhand och slutar på 94 poäng som var lägre inledningsvis. Inte så långt ifrån Parker faktiskt som först gav (93-95) från fat för att sedan sluta på 94+ poäng från butelj. Pålitlig karl den där Bob…



Slutintrycket efter första omgången blir för mig att det där med årgångar verkligen spelar roll. De fem vinerna tycker jag alla representerar sina årgångar väl. Omdömet från gruppen blev att alla vinerna var ganska olika trots att det var samma egendoms vin i glasen. Om vi var nöjda så långt var det inget mot vad vi skulle vara när kvällen var över. Däremot upplevde många att omgång två bjöd på mer likartade upplevelser. Något som säkert berodde på att mognaden blev påtagligare i nästkommande uppställning.




Omgång 2

Vin 6
Färgen är purpurröd. Doften är rökig med klar medicinalkaraktär och gasbinda som första intryck. Kryddig och örtig. Gödselstack och riktigt genomsvettig hästsadel med rökdimmor av cigarrtobak. Söt, svettig och varm med en fin mörk bärighet. Det går inte annat än att fascineras av den här doften. Mogen doft är precis vad det handlar om. Smaken är varm och mogen med citrus och beska av apelsinskal. Lakrits och sötmognad samt en viss alkoholvärme i eftersmaken. Mer läckert än gott. Spännande om än lite för moget för min smak. Kan det vara omgångens äldsta vin? Ett äldre vin än 1989?
1995 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Märkligt att vinet inte är äldre än vad det är. Jag upplever att mognadsgraden är mycket högre även om färgen antyder ungdom. Många gillar detta mycket och framförallt är det doften som förför. Kanske är den lite för typiskt ”Beaucastelsmutsig”? En viss oenighet råder kring detta vin. Jag tycker om vinet och landar på 93+ poäng. Även om jag uppfattar vinet som utvecklat så finns det mer att ge. Parker har provat det flera gånger med först (92-94) från fat och därefter två gånger med 93 som resultat och slutligen med 92 poäng som slutbetyg. Jag tror att årgång 1995 med sin lite stramare struktur kommer att bli en vinnare i längden. Jag minns vertikalprovningen av Clos des Papes förra hösten där just deras 1995a var ett underbart vin. Mer om den här.



Vin 7
Färgen är ljust purpurröd med dragning åt tegelröd. Det doftar torkad frukt med valnötter och cigarrtobak. Cederträ, garrigue, tjära och lite varm, nästan bränd söt fikonfrukt. Det är en oerhört läcker och komplex doft som bara växer efterhand. Jag börjar hoppas redan efter första doftprovet att det än nu den kommer. Smaken är oerhört söt, varm och närmast lite bränd med gummi och härligt solmogen frukt. Jordgubbssylt, kirsch, violpastill och mycket lång och intensiv eftersmak. Glycerin! Viskös och härlig rondör med koncentration och en köttig och varm avslutning med charkuteri. Ohyggligt gott! Jag är 99,9% säker på att detta måste vara 1989an innan jag ens smakat färdigt de kvarvarande vinerna. Så gott kan bara en legend smaka.
1989 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Gud vad skönt det kändes när det avslöjades att detta var just 1989an. Den som läst om vinet vet att det är något extra med just Beaucastel i denna årgång. Parker skriver: “Full bodied and concentrated, it is one of the most powerful as well as highly extracted Beaucastels I have ever tasted.” Några är förvånade över att detta är ett tjugo år gammalt vin. Inte jag och inte vår värd heller. Johan har provat vinet förut och är också säker på att det är 1989an. Så rikt och så harmoniskt på en och samma gång. Eftersom jag läst om vinet och bildat mig en uppfattning och dessutom är helt överrens med Bob om poängen så kändes det givet att det är det vin det är. Han är ganska duktig på att skriva om vin också – inte bara på att sätta poäng. Jag ger klockrena 97 poäng och är uppe på 98 och vänder. Så läckert som ett moget vin kan bli. Parker har bedömt vinet fem gånger med följande svit: 97, 97, 97, 95 och 97 poäng. Fantastiskt att detta levererade. Tack Carina & Johan!



Vin 8
Färgen är purpurröd. Doften är varm och rökig med tjära och cederträ samt inslag av rått kött. Blodig med medicinalkaraktär och piptobak. Animalsikt med korv, stall och chark samt mynta. Väldigt läcker doft. Smaken är stor, varm och koncentrerad med lakrits och violpastill. Eftersmaken är bra med markerade tanniner och en viss körsbärsbeska samt friskhet. Efter 1989an så är detta dock chanslöst. Jag har svårt att gissa på ålder men någon nittiotalsårgång känns det som.
1994 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Kanske inte helt oväntat. Årgången tillhör inte de största och det lyser lite igenom när man smakar på vinet. Det doftar fantastiskt men smakar inte lika härligt. Lite uttorkat och jag tappar intresset även om vinet är korrekt. Jag är ändå nöjd och 92 poäng känns okej. Några gillar detta bättre än mig. Ser man på Parkers betyg så anar man att han börjat ifrågasätta vinets utveckling. Från fat (94-96) därefter 93 två gånger och senast 90 poäng. Han summerar det ganska bra redan år 2003: "Although dense and chewy, it remains tannic and firm. It will keep for two decades, but it is not a hedonistic example and how much pleasure it will provide remains to be seen."



Vin 9
Färgen är klar och ljust purpurröd. Det doftar läder, örter och värme. Även i detta vin inslag av blodig biff och medicin. Söt och mycket utvecklad doft. Klart spännande. Smaken är solmogen, syltig och varm med en fräsch citruston. Jordgubbar, svartvinbär och koncentration med en syrlighet men också klar starkvinssötma som ger ett härligt elegant intryck. Jag gillar detta och funderar på om det kan vara 1995an?
1985 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Tio år fel är väl inte så tokigt? Det säger antingen något om mitt omdöme eller något om vinets hållbarhet. Även om 1989an är vinnaren så är jag nästan mer imponerad över detta vin som är tjugofyra år gammalt – eller ungt. Jag är generös men 95 poäng måste det bli med den intensiteten och renheten. Jättegott. Parker har sänkt sig från en serie av 4 x 93 poäng till 91 poäng senast. Det tycker jag är synd. Hans kommentar från 2003 är intressant: "One of the most charming Beaucastels since it was first bottled (and still holding on today), is the gorgeous 1985. Its medium ruby color reveals considerable amber/pink at the edge. This offering demonstrates that a wine does not need a lot of tannin and power to age well; it’s all about balance. Velvety-textured, opulent, sweet, and appealing, this remains a classic Beaucastel."



Vin 10
Färgen är klarröd. Doften stor, rökig med tjära och ved. Varm och lite bränd frukt med fikon och syltade aprikoser. Karameller, söta bär och kanel med en underbar renhet i doften. Ung i karaktären. Smaken är först ganska tuff med kärvhet och tanniner samt en påtaglig syra. Lite grovhuggen. Körsbär, svartvinbär och kirsch med en intensiv och väldigt lång eftersmak. Kryddig och ungdomlig med en väldigt ren smak efterhand. Ju längre vinet står, ju mer händer det. Jag ser årgången på denna flaska när vinet serveras så jag vet vad jag har i glaset, vilket faktiskt chockerar mig något.
1990 Château de Beaucastel, Châteauneuf-du-Pape
Nitton år och nästan outvecklat. Ganska makalöst. Det känns nästan som om vinet är för ungt att dricka och att det måste ha flera år till innan det börjar visa upp sekundära aromer. Inte allas favorit och någon är lite besviken. Jag tycker att vinet växer efterhand och just harmonin och renheten i vinet imponerar mest. Sista dropparna doftar renaste jordgubbssaften. Jag pendlar mellan 94-97 poäng men slutar med 96 tillsist. Riktigt lovande och bra. Inte så hedonistisk som 1989an men kvalitativt i samma nivå. Imponerande. Parker har gett vinet 94 poäng vid tre tillfällen för att senast höja till 96 poäng. Detta skulle jag vilja prova om tio år för att följa utvecklingen.



Vad säger man? Det är inte svårt att känna tacksamhet och uppskattning över att bli bjuden på en provning som denna. Det svåra är att få Carina och Johan att förstå hur mycket jag uppskattar det. Inte för att jag har tunghäfta men ibland kan ord kännas tomma. Jag är djupt tacksam och glad över att jag och min hustru fick vara med och prova dessa viner. Vi känner inte varandra sedan tidigare och inte heller har vi tidigare träffats. Endast kommunicerat i cyberrymden och via telefon. Tänk vad vin kan förena. Tack så mycket!




Nu var inte kvällen slut med detta. Vi var ju på toppkrog och njöt en massa god mat och efterföljande viner också. Jag tog inte så detaljerade anteckningar över vinerna och inte heller fick jag med alla på bild men lite utrymme är de värda.

Menyn med viner såg ut som följer:

Bäck-forell, prästost och spenat serveras med ljummen sallad på trattkantareller och rostad muscatpumpa, emulsion på krondill och kräfta samt smågurkor och nyplockat ängsgrönt från Mölnebo Odlingar.



2007 Stein, Mosel Saar Ruwer "St. Aldegunder Palmberg-Terrasen Riesling Spätlese feinherb" Tror att detta är det rätta namnet men är inte helt säker. Spännande sötma och syra i kombination. Ganska lätt och fräscht i stilen. Tydligen en ganska udda herre den där Stein. Kanske värd att veta mer om? En vinupplevelse mer för maten än poängen men 90 pinnar hann jag tänka.

Lyrtorsk och stenbitsrom från Mollösund serveras med buljongkokta grönsaker, gräslök, persilja samt glacerade kantareller och mandelpotatispuré.



2006 Château Coucheroy Blanc, Pessac-Léognan Serverad blind ur karaff från en magnumbutelj. Ingen gissade rätt. Chablis och Alsaceriesling var vanligaste förslagen. Bitande syra som blev okej till mat. Inte min kopp te. Försvinnande gott till maten men bara 88 poäng i boken.



Österlenlamm samt Rönnängstomater och olika sorters basilika serveras med smörböna och pecorino, frasig persiljerot samt nicoise-oliver i demi glace. (Beroendeframkallande – så underbart gott! Min favorit.)



2005 Tenuta Sette Ponti, Toscana IGT "Crognolo" Serverat blint ur karaff med förslag på Cabernet Franc och även Chile. Själv missar jag sällan att pricka en sträv Italienare… Kul att ha rätt ibland. Ett bra vin med massor av kraft. Ceder, blyerts och espresso. Smak av körsbär och cederträ med ett svartfruktigt och väldigt stramt intryck. Tufft utan mat men en njutning till lammet. 90/91 pinnar tänker jag när det är dags att summera kvällen.


Mörk choklad serveras med tjock karamelliserad yoghurt, hasselnötssocker samt hallon som smulor och sorbet. (Till detta en Chenin Blanc från Loire som jag varken hann fota eller anteckna namnet på. Söt och god dock.)



Att maten smakade tror jag alla förstår.

Så var det ju då Vinimportören och hans Joker. Kanske blir Gabriel ond på mig eftersom jag inte hunnit stämma av publiceringen med honom. Eller så blir han glad? Jag blev i alla fall glad över att han ville låta oss prova och bedöma hans senaste stjärnskott i produktportföljen. Ett vin som redan i glaset såg ut att passa min palett…

2007 La Peira en Damaisela, Coteaux du Languedoc - Terrasses du Larzac "Las Flors de la Peira" har en intensivt mörk och närmast svartröd färg. Doften är stor med massor av lakrits och violer med vaniljsötma och syltig frukt. Drottningkräm, kafferost och tjärpastiller med nästan känsla av flytande salmiak. Syltig men sval på en och samma gång. Smaken är stor med återigen en känsla av att dricka lakrits. Violpastill och intensiv fruktsötma. Vanilj, aprikos och en intensiv samt mycket lång eftersmak. Modern, tuff men också solvarm. Sedan denna läckra kyla i smaken trots marmeladstrukturen. Gott men inte för alla gommar.



Den som har provat Chateau de la Neglys viner kommer att känna igen sig. Samma moderna struktur med massor av frukt och kraft men ändå en viss elegans. Själv tycker jag att dessa viner från Languedoc blir som en mix av ovanligt fruktiga Syrahviner från Norra Rhône och svala vindistrikt i Australien. Jag tycker att de saknar lite själ och ursprung men däremot saknar de inte karaktär. Opolerat och välborstat på en och samma gång. Det blir 93 kanske 94 poäng av mig. Det är även vad David Schildknecht tyckte i sin rapport från i somras om Languedocs viner, (93-94) från fat. Tydligen nästa stora stjärna på den sydfranska vinscenen.



Återigen ett stort tack till alla för en väldigt trevlig och underhållande kväll. Såklart ett extra stort tack – igen – till Carina och Johan för ert initiativ och er generositet. Jag tog lite privata bilder på sällskapet men dem tänker jag inte publicera här. En som ändå gärna ville vara med på bild var Ulf Wagner – känd från TV (som min hustru lite diskret påpekade för mig efter en stund).



PS. En liknande vertikalprovning finns att läsa om på Anders Wennerstrands blogg här. DS