Fem Spanjorer och en Italienare!

Inte för att vinerna hänger ihop provningsmässigt utan mer för att det kändes logiskt att gruppera ihop de Spanska vinerna. Vad då göra med Italienaren? Trots olikheter kändes det mest naturliga sällskapet just denna grupp Spanjorer – alternativet skulle annars vara tillsammans med kommande inlägg om viner från Australien och Rhône. Nej, bättre då tillsammans med de Spanska vinerna.

Följande viner har provats individuellt och vid olika tidpunkter under de gångna fem veckorna. Förhoppningsvis kan några av omdömena kännas angelägna för fler än mig - annars får ni ta del av följande noteringar mer utav nyfikenhet och akademiskt intresse.

Första vinet ut var en gammal bekanting som skänkt mycket glädje genom åren. Senaste antydningarna på Bulletin Board och CellarTracker har vittnat om ett snabbmognande vin som kanske har framtiden bakom sig. Lite oroligt om så skulle vara fallet. Provade förra flaskan så sent som för fem månader sedan och visst var det då moget men långtifrån övermoget.

2001 Finca Allende, Rioja ”Allende” har en mörkröd färg. Doften stor och stallig med en rökig karaktär. Animalisk med gummi som ett vin från norra Rhône. Viol, kafferost, kola och choklad. Kryddighet och blyerts. Jättetrevlig och fin doft.

Smaken är mognare med jordgubbssylt, vanilj och lite kryddig ek. Körsbär och choklad. Rund i karaktären med tydlig mognad och viss fatbeska. Lite kort eftersmak.

Helt okej men inget stort vin. Fin kvalitet och mer typisitet nu än när vinet var ungt. Då var det mindre Spanien och mera Rhône.

Robert Parker tyckte i juni 2005 att vinet var värt hela 93 poäng och att det skulle konsumeras mellan 2005 och 2012. Inte helt tokigt enligt min egen uppfattning. Denna butelj var värd 90 poäng och det känns nog som ytterliggare tre/fyra år i källaren ska gå bra. Bättre blir det nog inte men överleva kommer det att göra. Tidigare konsumerade flaskor har fått högre betyg av mig.

Finca Allende är en relativt ung firma och får nog sälla sig till gruppen modernister i Rioja. Fölande beskrivning är ”plankad” rakt av från Viña Españolas hemsida och eventuella säljargument i texten får stå för dem. Kan inte låta bli att notera att man erbjuder en 1996 Aurus för 27.500kr – men då får man också 27 liter vin! För den fina festen?

”Efter att ha arbetat för flertalet vingårdar grundade Miguel Angel de Gregorio denna vingård 1995 som fick namnet Finca Allende. Allende betyder ”på andra sidan”. vingården ligger i Briones, en medeltida by i hjärtat av la Rioja Alta, 8 km sydöst om staden Haro. De har 22 hektar odlad mark som består av kalk och aluvialera, där är vinrankorna placerade i nordlig riktning på 450-480 meters höjd. Området är influerat av atlantvindar. Druvtypen som odlas är nästan uteslutande Tempranillo, samt någon hektar Graciano. Skörden sker helt och hållet manuellt och man skördar varje del av odlingarna efter dess optimala punkt. Lagring av vinet sker på 225 liters ekfat, 90% från franska Allier och 10% från Virginia i Nordamerika. Varje år byts 33% av ekfaten ut. År 1999 köpte Finca Allende ett gammalt palats i byn Briones, här bygger man sin nya bodega som i fortsättningen skall stå för allt från selektering av druvor till lagring och buteljering. På vinerna från Finca Allende kan man inte hitta någon baksidesetikett med namnet crianza, reserva eller gran reserva då deras filosofi är att varje vin har sin optimala punkt av lagring.”

Till nästa höst är det dags att återknyta bekantskapen med Finca Allende då både 2004 Calvario och Aurus ska provas – längtar redan!

Så till ett helt annat vin. Ett vin som Jay Miller i februari 2007 gav skyhöga 98 poäng och ansåg konsumtionsvänligt mellan 2017 och 2042! Lite för tidigt ute kanske någon kan tycka - att redan nu prova vinet? Jag har faktiskt redan hunnit prova vinet åtskilliga gånger – närmare bestämt fem gånger och har väl tyckt både si och så om det. För ungt har det aldrig varit men kanske för outvecklat för att helt leverera enligt förväntningarna. Utom då en av flaskorna provad för drygt ett år sedan.

2004 Bodega Numanthia Termes, Toro ”Numanthia” är mörkt rubinröd och tät i färgen. Det doftar mineraler, skog, ved, våt grus, mörk choklad och en aning kaffe. Rökig med stallighet och svartvinbärslikör samt nougat och marsipan. Även lite balsamvinäger och klister! Gott doftar det men doften är lite sluten trots att den är innehållsrik.

Smaken är koncentrerad och ren med eldighet och mineraler. Fat och påtagliga tanniner. En beska som även den är klart märkbar. Svartvinbärslikör och violpastill med en lång syrlig eftersmak. Nästan som bigarråer. Lite för torr frukt och mot slutet lakrits som ger intrycket av ett mörkt och lite dovt vin. Inte alls så fruktigt och nya världen aktigt som vissa tidigare flaskor varit. Gott men inte så tillgängligt som jag hoppats.

Helheten lämnar ett kompetent och potent vin efter sig som nu behöver ligga till sig. Det räcker till 96+ poäng men det är idag en bit kvar till Millers höga och ifrågasatta 98 poäng.

Jag läste en tråd på Bulletin Board av en tysk medlem som verkade ha hyfsad stor erfarenhet av Numanthia. Enligt honom brukar vinet direkt efter buteljering vara riktigt fruktpackad i något år för att sedan under ett par/tre år gå in i en sluten fas där det mest handlar om tanniner och träsmak. Efter detta ska vinet tydligen komma ut som ett mer Bordeauxlikt vin. Vi provade tre årgångar i vintras och då var faktiskt 2001an mycket Bordeauxlikt eller även som en mogen fin Côte Rôtie (jag brukar som bekant förväxla dem i blindprovningar). Tycker att 2003an varit lite jobbig ett tag men den senast provade buteljen hade börjat en förvandling som var påtaglig. Läs mer här (där finns även lite bakgrundfakta om Numanthia Termes).

Undra om inte den där tysken har rätt? Just nu känns 2004an allt annat än generös. Det är nog dags att vänta några år på nästa smakprov. Förhoppningsvis kommer det att vinna betydligt på detta. För dem som har 2001or går det utmärkt att börja konsumera dem nu. De som har 2003or kan nog vänta något år till men vinet är klart drickbar redan nu om man står ut med stora och mulliga viner vill säga.

Vi stannar i Toro och provningsnoteringen handlar om ett vin från en betydligt svårare årgång än de ovan nämnda. Årgång 2002 har väl inte precis rosat marknaden beträffande Spanska viner men eftersom moderhuset för detta vin är självaste Vega Sicilia så finns förutsättningarna att det trots allt handlar om ett bra vin. Även distriktet är nog en garant för att årgångsskillnaderna inte ska bli lika påtagliga som i andra Spanska regioner. Jag har fått för mig att Toro med sitt typiska varma inlandsklimat och sin platå garanterar en viss stabilitet som kanske inte andra regioner kan göra i samma utsträckning. En teori som Robert Parkers höga 94 poäng i juni 2005 kanske understödjer? Konsumtion 2005 till 2013 enligt honom. Tydligen tyckte Vega Sicilia själva att man gjorde ett bättre vin 2002 med sin Pintia än den utmärkta årgången 2001.

2002 Bodegas Pintia, Toro “Pintia” har en djup och tät purpurröd färg. Doften är stor och rökig med lite grillade toner samt fat och varma mörka körsbärsaromer. Syltig och köttig med aprikoser och en blommig ton samt drag av asfalt och ved. Mycket trevlig doft.

Smaken domineras först av lakritspulver med en bärighet av björnbär. Sylt, choklad, kola och en frisk syra med efterföljande söta tanniner. Jordgubbar och aprikoser. Lite stålig och mineralig smak med sten och svartvinbärsmarmelad. Hur gott som helst.

Tycker nog detta var en av de bästa flaskorna hittills och det räcker till 93 poäng med snudd på en extrapoäng.

Tillskillnad mot den jobbiga 2004an av samma vin så är detta vin ganska njutbart. Jag har varit lite fundersam på om det skulle klara lagring eller inte men efter detta smakprov är jag ganska säker på att även den svagare årgången 2002 går bra att spara. Jag hoppas verkligen att 2004an kommer att rundas av och få lite drag av detta vin – då blir den hur bra som helst.

Den som vill läsa mer om tidigare provade viner från Vega Sicilia och Bodegas Pintia kan läsa här.

Så till ett närliggande distrikt – Ribera del Duero. Faktum är att just detta distrikt länge var min favorit i vinvärlden. Upptäckte Ribera del Duero ganska tidigt i min vinkarriär – redan i starten för sådär 16 år sedan. En vaken expedit på Systembolaget tipsade mig i samband med ett inköp av lite vin från Rioja. Han tyckte jag skulle prova ett spännande vin från Ribera del Duero – ett då ganska okänt Spanskt vindistrikt. Vinet var om jag minns rätt 1988 Bodega Señoro de Nava (vinet är jag bombsäker på men inte årgången). Efter den dagen hade Ribera del Duero gjort ett djupt intryck på mig och påverkade starkt mitt begynnande vinintresse. Tyvärr avtog intresset under ett par år för att under de senaste tre/fyra åren återigen ha tagit en plats i mitt hjärta – och det ordentligt. Följande vin är ett lysande exempel på varför.

2001 Bodegas Valsardo, Ribera del Duero ”Reserva Superior” har en rubinröd färg. Doften är stor och varm med ett tydligt rostat inslag. Kryddig frukt och köttig samt charkig som en Hermitage med grillade toner. Lite krossad sten med tobak, cigarr och cederträ som värsta Bordeauxen. Även blyerts och stålighet med rotfrukter och svartvinbär. Klassisk och riktigt snygg doft. Kola och nyrostat kaffe med en nästan smörig fetma och vedighet. Superläckert! Inga poängavdrag för doften.

Smaken innehåller svartvinbärssylt och söta syltade körsbär med choklad och vaniljsås samt vispad grädde - Gud så gott! Jordgubbar och allmänt rödfruktig smak med en frisk men ganska viskös känsla. Smaken är trots inledningen mycket balanserad och harmonisk. Bärigt med hallon och mineraler i eftersmaken.

Ett underbart harmoniskt och allmänt gott vin. Ett feminint vin.

Parker var snål i juni 2005 när han endast gav vinet 94 poäng med rekommenderad konsumtion mellan 2005 och 2015. Jag tycker detta är ett lysande vin som förtjänar ett högre betyg. Det blir 96-97 poäng från mig.

Jag minns att jag provade vinet vid två tillfällen ganska snart efter lanseringen i maj 2006 . En gång öppet på en Munskänksprovning och en gång helblint. Tyckte det var ganska slankt och snyggt men litet intetsägande. Behöll trotsallt mina inköpta buteljer och det är jag evigt tacksam för idag. Denna samt förra flaskan provad för ett år sedan har utvecklats till ett mycket harmoniskt och gott vin. Precis så bra som man önskar att vin ska vara.

Även Munskänken uppmärksammade Bodegas Valsardo i samband med lanseringen och hade en specialartikel om Bodegan. Det handlade om hur vidare det var möjligt att urskönja om ett vin var femininare i sin karaktär om det var en kvinna som stod för vinmakandet. Så är det nämligen i detta fall. Att det är en kvinna som gjort vinet - Paloma Escribano. Kanske är det så att just den harmoniska och sensuella känslan i vinet kommer av en kvinnlig touche?

Mer om Bodegas Valsardo från Vinovativas hemsida (återigen – jag tar inte ansvar för innehållet).

”Mitt i Ribera del Duero ligger vingården Valsardo. Firman grundades 1998 är verkligen en passionerad kvinnas verk! För Paloma Escribano är endast det bästa gott nog och trots sin korta livstid har man redan producerat ett flertal storartade viner. Palomas naturliga vinmakarapproach utgår ifrån organisk odling, mycket selekterad skörd, jäststammar från gården och bästa möjliga ekmaterial. Denna filosofi märks i slutresultatet och 2001 Valsardo Reserva Superior belönades med 94/100 p av Robert Parker och dessutom kom samma vin på 2:a plats när världens främsta Tempranilloviner korades i Danmark förra året!”

Vi stannar i Ribera del Duero även med nästa vin. Dock en mer namnkunnig vinprofil och känd Sverigefavorit som nog inte behöver en djupare introduktion. En bodega som varje tränad Munskänk och vinintresserad känner väl till. Kanske en mer traditionell stil som går hem i större omfattning än de många nya, moderna och spännande vinproducenterna från Spanien? Nu tror jag i och för sig att även Alejandro Fernnández ansågs som nydanare och förnyare när han gjorde intåg med sina viner från Condado de Haza och Pesquera. I dag får han väl närmast anses som en traditionalist och institution i regionen.

1999 Condado de Haza, Ribera del Duero ”Reserva” har en klar tegelröd färg. Doften är stor och stallig med mycket animaliska inslag. Söt och mogen karaktär i näsan med vanilj och kokos. Ganska enkel men korrekt doft. Rökig kafferost och choklad med en viss kryddighet.

Smaken är frisk med lite torr frukt och syrliga körsbär. Viss örtighet med lakrits och en aning beska i eftersmaken. Även choklad och kryddor.

Nja, det här vinet lämnar inga djupare avtryck efter sig. Hederligt men inte speciellt minnesvärt. För min del får det nog allt räcka med 89 poäng.

Parker belönade vinet med generösa 91 poäng i april 2004. Ett förhållande gentemot priset som närmast får betraktas som fynd. Han tycker man ska dricka det mellan 2004 och 2014. Jag köpte just vinet för att prislappen var human i förhållande till den förmodade kvaliteten. Dessutom är det ett bra ”bjudvin” som även de flesta icke vinfanatiska gästerna kan uppskatta. Helt enkelt ett hederligt och gott vin. Någon enormt stor upplevelse är det dock inte.

Så till något helt annat - Italienaren! Ett vin som även det är vida känt i svenska vinkretsar. Senaste tiden har det dykt upp lite ”brus” på nätet om en yngre årgång än den jag provade nyligen. Ett vin som det var mer än två år sedan jag provade senast. Då beslöt jag mig för att avvakta ett par år innan nästa gång och nu var det alltså åter dags. En återseende som jag inte riktigt visste hur det skulle sluta. Det gick utmärkt. Bättre än förväntat faktiskt.

2001 Sportoletti, Umbria IGT ”Villa Fidelia” är djupt sammetsröd i färgen. Doften är kryddig av ekfat och espressoaromerna är påtagliga. En rökig och köttig doft med blyerts och asfalt. Aningen grön paprika och örtighet i andra vågen. Stall tonerna kommer sedan och därefter en söt doft av marsipan och aprikoser. Mineraligheten är också påtaglig. Ett mycket fint och harmoniskt doftintryck.

Smaken är harmonisk med fin och ren frukt. Choklad och svartvinbärslikör med en lite kryddig eldighet i den rena och balanserade eftersmaken. Något kort och torr ton dock. Lagom mognad med en viss beska och sötlakrits i eftersmaken.

Ett mycket behagligt och harmoniskt helhetsintryck.

Det här vinet har vunnit mycket på ett par års extra mognad och kommer troligen att fortsätta utvecklas till det bättre med ytterliggare lagring. Tror säkert Daniel Thomases hade rätt när han i april 2004 satte 95 poäng och konsumtion 2005 till 2020. Det här vinet klarar säkert 10 år till och kommer nog att smaka bra hela resan. Jag tycker detta är riktigt gott och representerar en stil som fortfarande tilltalar mig mycket för att komma från Italien. Jag har haft en ganska djup svacka under några år när det gäller Italienska viner. Detta var kanske nystarten jag behövde?

För mig ett klockrent 95 poängsvin med snudd på ännu högre betyg.

Fakta om Sportoletti kan ni hitta på VinUnics hemsida genom att klicka här.

Ja, detta var några av de ”obloggade” viner som tyngt anteckningsboken ett tag och det känns ganska skönt att få ut inlägget. Nu ska det bara fyllas på med lite godis från Australien och några riktigt trevliga Rhône viner som smakat både över förväntan men även underpresterat något mot tidigare prestationer. Även en riktigt dumdristig flasköppning som jag borde ha insett var helt fel ur mognadssynpunkt. Fast ibland går det inte att hålla sig. Det var revanschlusten som tog överhanden – den så emotsedda 100 poängaren, Skogens Drottning ni vet! Vågar jag antyda 2005?

Rysk roulett!

För ganska exakt två år sedan köpte jag en sexpack 2004 Artadi, Rioja ”Viñas de Gain”. Bara några dagar senare fick jag vinet blint under en provning i regi av Munskänkarna. När det avslöjades vad det var i glaset blev jag minst sagt bekymrad. Närmare känsla av diskvatten och kloak var det länge sedan jag upplevt i ett vin. Kanske lite starka ord men det var sannerligen ingen upplyftande upplevelse. Bestämde mig bums för att returnera mina nyss inköpta buteljer till Systembolaget (fin service för övrigt). Samlade ihop flaskorna och i väntan på rätt tillfälle att returnera dem kom vinsuget en vardagkväll när det vankades lite gott att äta. Där stod de sex buteljerna i väntan på ny ägare och för ett ögonblick svek den goda karaktären (nåja) och jag tänkte att en till kan man ju prova och returnera fem flaskor istället.

Döm om min förvåning när denna butelj visade sig innehålla ren nektar. Helt obegripligt att det rörde sig om samma vin. När det första smakprovet snarast påmint om en kärv, snipig, vegetativ, bitter, syravass, metallisk Cabernet Franc – visade sig buteljen hemma mer påminna om en rökig, köttig, varm, rå, syltig, chokladig och koncentrerad Syrah. Antingen var det fel på mig – eller på vinet – eller på glaset eller på hanteringen vid det första smakprovet. Självklart behöll jag de resterande fem flaskorna. Snabbt ned i källaren igen. Priset var ju ganska okej med sina 165 kronor.

För drygt ett år sedan var det så dags för butelj nummer två av mina ursprungliga sex och således det tredje smakprovet. Nu händer det smått otroliga att alla hemska smaker från första provet fullständigt väller över mig igen – fast nu är smaken dessutom tunn! Fasansfullt. Klart man undrar vad som sker. Kan man uppleva ett vin så olika eller handlar det om en flaskvariation som är något utöver det normala?

Inte undra på att anspänningen var stor när det åter blev dags att dra korken ur en 2004 Artadi, Rioja ”Viñas de Gain” – fågel eller fisk? Syrah eller Cabernet Franc?

Artadi gör en hel del olika viner. ”Viñas de Gain” är instegsmodellen i Rioja sortimentet så att säga (om man bortser fån Joven). Allt annat är ett kliv upp i hierarkin. Tempranillodruvorna kommer från vingårdar i hjärtat av Rioja Alavesa med en ålder om lite mer än 25år. Vinet vilar i ungefär 12-14 månader på franska barriquer, varav ca: 40 % är nya. Firman grundades som ett kooperativ 1985 men privatiserades 1992 och ägs sedan dess av Juan Carlos López de Lacalle som av Parker anses vara en av Spaniens mest kreativa och visionära vinpersonligheter. Man är inte bara verksamma i Rioja utan sedan några år tillbaks även i Navarra med Artazu och i Alicante med El Sequé.

Färgen är djupröd med lite blå ton i kanten. Doften är först ganska liten. Det känns som cederträ och söta vaniljaromer med ljus choklad. Den lilla frukt som anas är åt mörka körsbär till med en lätt rökighet mot slutet. Jordig och mineralig med en källardoft som påminner om ett berömt franskt vindistrikt. Kanske också lite av den där, med Syrah så förväxlingsbara doften av köttighet, tjära och gummi. Lite grafit och bläckighet med pulverkaffe i bakgrunden.

Smaken är friskt syrlig med mörk körsbärsfrukt och sandiga tanniner. Även i smaken känns det som snabbkaffepulver. Lite grafit och bläckighet som ger en kärvhet och bitterhet åt vinet som inte är helt angenäm. Kärnig och stjälkig är orättvist att kalla smaken men den har lite av den stramheten och örtigheten över sig. Frukten och eftersmaken är i torraste laget för mig. Det blir aldrig riktigt gott även om allt känns korrekt och riktigt.

Nej, det blir varken fågel eller fisk – det blir mittemellan. Det blir Tempranillo, fast som en halvbra Bordeaux. Undra vad som ska ske med de resterande tre buteljerna. Jesus förvandlade vatten till vin. Undra om något kan förvandla detta till ett pålitligt vin?

Tur att det vankas nya spännande upplevelser imorgon!

PS. Jag har samma vin i årgång 2003 och det har varit väldigt pålitligt och gott. DS

Modern traditionalism nr1.

Få Bodegor känns väl traditionellare än Muga om man tänker på deras vita Rioja. En kompis brukar skoja om att det nog bara är Munskänkarna som köper den för sina utbildningar. Ligger nog något i den teorin. Knappast ett gott eller speciellt tilltalande vin även om jag faktiskt någon enstaka årgång har uppskattat det. Blev förvånad när jag för några år sedan noterade att Parker gett ganska höga poäng till Muga’s röda viner. Han beskriver bodegan som traditionell men ofta vinerna som modernt gjorda. Tänkte att här måste provas. Köpte och provade 2001 Muga Reserva Seleccion Especial. Fått 94 poäng och det var den värd.

Nu när 2004 Muga Reserva finns till små pengar och den fått sina 93 poäng av Jay Miller så måste man ju testa. Har haft lite blandade känslor sedan han tog över Australien och Spanien från Parker och tyvärr måste jag erkänna att mitt förtroende inte är på topp efter fiaskot med 2004 Abellars som enligt mig inte är i närheten av några 96 poäng.


2004 Muga Reserva består av 70% Tempranillo, 20% Garnacha, 10% Mazuelo och Graciano (6 + 24 månader på ek). Hur är då detta vin?

Färgen är lilaröd eller purpurröd (beroende på vilket man föredrar). Ganska stor doft med tydlig fatkaraktär och rökigt inslag. Lite jordig, mineralkaraktär med asfalt och blyerts. Farligt lik en Syrah (som många Tempranillo är nuförtiden) med viol, gummi och viltkött. Kryddig med nästa sydfranska toner. Till slut lite kola, nötighet och choklad. Så här långt allt väl. Trevliga och spännande dofter!

Nu faller allt som ett korthus! Smaken är helt kass. Knappt märkbar frukt förutom lite syrliga körsbär. Inte ens medelfyllig känsla. Nästan fadd klen smak med röd citrusfrukt som stör. Dessutom med tydlig fatbeska. Antingen är detta en dålig flaska eller så är vinet i en fas jag inte begriper. Kan ju också vara så att min och Jay Millers smak inte alls stämmer överens längre? Jag kommer upp i 88 poäng om jag anstränger mig och då är det den fina doften som gör att det blir så pass höga poäng.

Jag passar. Antingen måste jag snart hitta ett vin där kalibreringen med Jay Miller känns rätt eller så får jag börja söka andras omdömen om viner från Spanien! Synd när 2001 Muga Reserva Seleccion Especial var så bra och till och med höll jämt skägg med 1999 Roda Cirsion.