onsdag, december 31, 2008

2008års bästa vin - Ännu en lista?

Egentligen hade jag aldrig en tanke på en årsbästalista. Plötsligt fanns de överallt. I dagspress, i specialmagasin, i Wine-Journal och naturligtvis även på bloggarna. Inte bara vin. Även böcker, musik, matställen, film, teater och så vidare. Min första tanke var – behövs det en till?

Nja, kul hade det varit och i princip finns ju listan över 2008års bästa ”Mina Vinare” viner redan klar för min del. Jag är ganska noga med att dokumentera allt jag dricker och provar nuförtiden. Dessutom sätter jag ju poäng på allt så det borde ju vara ganska enkelt att gå igenom anteckningarna och rangordna efter poäng – för det är väl det som det handlar om? Att göra sin lista baserat på det man anser höll högst kvalitet under året? Eller handlar det om att rangordna det man tyckte var den trevligaste vinupplevelsen till solnedgången, godaste vinet till picknicken, bäst till maten rent allmänt eller trevligast dryckessällskapet? Nej, det måste väl ändå vara det man tyckte var bäst – högst kvalitet - som hamnar på årsbästalistan – eller?

Nu tänker ni allt – ”here we go again”. Poäng och åter poäng. Jag förstår faktiskt inte skillnaden på att utrycka det man provar i numeriska termer eller att rangordna i listform. Är det någon skillnad?

Hursomhelst bestämde jag mig för att inte göra någon lista. Det skulle liksom inte kännas trovärdigt. Listan skulle bli allt för omfattande och i princip innehålla viner som redan finns beskrivna på min blogg. Inga direkta överraskningar – inget läsvärde. Fast sedan kunde jag inte släppa tanken på en lista. Fler och fler listor dök upp hos medbloggare och då gjorde sig behovet påmint om att kanske även jag borde förmedla min lista? Men, nej. Det gick liksom inte. Då slog det mig att jag skulle kunna ta kortversionen. Bara de allra bästa vinerna. Fem kanske max tio stycken. Fast skulle det kännas spännande eller överraskande för läsaren? Den skulle ju knappast innehålla några större överraskningar. Den skulle bli i högsta grad förutsägbar. Visst har jag några obloggade viner som skulle platsa in. Något vin provat före min blogg sattes till världen och även något vin provat under hösten som av olika anledningar ännu inte hamnat på bloggen. Fast i stort skulle det bli ganska förutsägbart – alltså ingen lista.

Eller…

Just i det ögonblicket slog det mig att jag kanske kan utse 2008års bästa vin alla kategorier. Ett enda vin som av olika anledningar etsat sig fast i minnet som något utöver det vanliga. Något som ruskat om mig och verkligen satt djupa avtryck i mitt minne. Ett oförglömligt vin. Finns det då ett sådant vin som provats/druckits under 2008? Svaret är absolut – Ja!

Fast så tänkte jag återigen på vad mina medbloggare skrivit i sina poster om 2008års bästa viner. Man måste ha njutit vinet i lugn och ro. Druckit det med andakt och i gott sällskap av mat eller vänner – eller måste man? Varför kan man inte ta med ett vin som i en provning visat upp sig från sin bästa sida? Ett vin som i kamp med andra stora viner visat sig vara en värdig vinnare och av olika anledningar visat sig vara det där extra ”snäppet” godare och bättre än sina medtävlare. Självklart kan det vara så – att just ett sådant vin kan ta hem titeln:


Årets vin 2008 (på min lista)!

Min vinnare blev ett vin som satte djupa avtryck i mitt minne. Ett vin som av någon anledning kändes som det perfekta vinet. Inte direkt - men efter en stunds provande och ständig jämförelse med sina medtävlare. För varje gång jag återvände till det glaset blev intrycket starkare och starkare. Helt enkelt ett vin som aldrig släppte greppet om mig. Varje sniff, varje smakprov, ja faktiskt varje gång jag återvände till glas nummer nio så hände något. Efter att övriga glas liksom inte längre bjöd på mer utan hade gjort sitt, så fortsatte glas nio att leverera. När så poänglapparna skulle lämnas in tog jag sista sniffen och klunken och tänkte att det här är nog ändå bland det bästa jag provat. Utan att ha en aning om vad det var i glaset – förutom ursprunget då – så kändes det som en ”en gång i livet” upplevelse.

När jag återgår till anteckningarna så ser jag tydligt hur vinet utvecklade sig från lite slutet till ett makalöst imponerade och gott vin. Ett vin som hade det där extra som gör att valet som 2008års bästa vin känns självklart. Ytterliggare en dimension bidrar till valet. Ja, absolut är det min respekt för Robert Parker men också ”wequedad”. Den signaturen har nämligen också funnit kärleken till detta vin. Hans (förmodare jag) omdöme på CellarTracker ger mig känslan av att vi har delat en unik upplevelse tillsammans – fast på var sitt håll. Ett annat omdöme antyder även att Manfred Krankle har det här vinet som ett av sina favoritviner – han med Sine Qua Non.

Robert Parker då? Tycker både att han och jag har fått mycket stryk under det halvår jag hållit igång. Just därför kändes det så skönt när jag efter provningen samt vetskapen av vad det var i glaset (och blev förälskad i), fick bekräftelsen på att även den jag ställer högst tillit till av alla – håller detta som ett av sina favoritviner. Jag provade vinet blint förutom att ursprunget var känt. Hade i ärlighetens namn och i min vildaste fantasi inte en aning om vad det var jag provade. Satte 98-100 poäng. Just detta – och det är ingen efterhandskonstruktion – blev den ultimata bekräftelsen på att jag vågar fortsätta lita på Bob. Det är ingen nyck – utan som visan lyder: ”Tryggare kan ingen vara, än…”

Årets Mina Vinare vin 2008!




2000 Domaine de la Vieille Julienne, Châteauneuf-du-Pape “Réservée”.

Jag är evigt tacksam för att ha fått prova det här vinet. Visste att kompisen (han finns på riktigt – han heter inte Morgan) hade just det här vinet i årgång 2001 och 2003 men jag visste också att de hade strukit med under tidigare provningar. Att han även hade en 2000 och dessutom att den fanns kvar hade jag ingen aning om. Därför blev överraskningen total när vinet avslöjades. Det här är inte bara 2008års bästa vinupplevelse för mig utan även en av de största någonsin. Detta vin i vilken bra årgång som helst måste vara ett av världens bästa viner. I samma division som många mer kända producenters prestigeviner. Lustigt nog är fortfarande Domaine de la Vieille Julienne ett relativt okänt namn i Sverige. På andra sidan sundet har Vieille Julienne en helt annan status. Är det Monopolets fel? Är det den Svenska vinjournalistiken fel? Jag vet inte men en sak är säker – vi har mycket kvar att lära än i detta avlånga land.

Parker har ju som jag tidigare antytt även han en viss fäbless för just det här vinet. Jag har ju som de flesta läsare nog förstått starka sympatier för Robert Parker. Just att vi förenas i vårt gillande av detta vin gör mig extra glad. Att jag, provandes vinet blint, får känslan av att det är något alldeles unikt i glaset och sedan läser Parkers omdömen om vinet gör att jag blir både rörd och stolt. Inte för att jag vill vara Brorduktig - utan för att det känns så bra att den person vars smak och omdömen lett till många investeringar i källaren uppenbarligen håller med mig. Respekt, som Zlatan skulle säga. För att understryka vad det handlar om följer härefter lite blandade kommentarer från Robert Parker om vinet. Han har officiellt bedömt vinet först från fat till 98-100 poäng och därefter fastställt 99 poäng i februari 2003. Det finns även åtta provningsnoteringar i Hedonist’s Gazette som berör just detta vin. Alla utom en har slutat på 100 poäng. Den som inte resulterade i 100 poäng var korkskadad. Läs och njut:

“The potentially perfect 2000 Chateauneuf du Pape Reserve boasts a dense ruby/purple color as well as a phenomenal bouquet of blackberry and blueberry jam combined with pepper, a hint of garrigue, and minerals. This massively constituted, full-bodied effort possesses huge amounts of glycerin in addition to a staggeringly concentrated, multilayered attack and mid-palate. The sumptuous finish lasts for nearly a minute. The purity, seamlessness, and overall symmetry are spectacular in this wine, which, in spite of its 15% alcohol, is relatively light on its feet. A riveting Chateauneuf du Pape, it is a candidate for wine of the vintage.!”

“The 2000 Chateauneuf du Pape Reserve (15.5% alcohol; 100% Grenache) is a wine of magnificent intensity as well as majestic texture and richness. Layers of concentrated fruit cascade over the palate. Opaque purple-colored and extremely full-bodied, with a gorgeous nose of minerals, white flowers, black fruits, pepper, and garrigue, this sumptuous, seamless 2000 Chateauneuf must be tasted to be believed. I have had this wine a half dozen times in blind tastings that included some of the finest 2000 Chateauneuf du Papes, and it consistently ranks as one of the top 2 or 3 wines in the tastings. Then again, I'm looking at its overall potential as it is not the most forward or evolved of the 2000 Chateauneuf du Papes. It is a magnificent tour de force in winemaking.”

“The Vieille Julienne 2000 Châteauneuf du Pape Réserve may be greatest Châteauneuf I have ever tasted when one considers its possible longevity and awesome potential. It has everything - a deep ruby/purple color, an extraordinary nose of blackberries, sweet kirsch, licorice, and flowers, a voluptuous, full-bodied personality with laser-like precision, amazing purity and depth, and a finish that goes on for over a minute.”

“It was an extraordinary night, and I could not think of two wines I would rather drink for my last meal on Earth than these two.”

Vieille Julienne’s 2000 Réserve is a perfect wine by any standard of measurement. While still young, its extraordinary concentration of old vine Grenache, and the nakedness and purity of expression represent a tour de force in winemaking. You just want to stand up and salute this beauty it is so perfect, pure, and complex.”


Hallelujah!

Bör kanske tillägga att det var med årgång 2000 som man på egendomen började implementera biodynamiska principer.

Kan även tillägga att Wine Spectator nöjde sig med 83 poäng som betyg på samma vin – seriöst?

Vad den svenske importören skriver om 2006an kan ni läsa här.

Också in på 2008 årsbästalista måste följande lilla film. Som sann Malmöpåg och uppväxt bokstavligt talat ett stenkast från Malmö Stadion så klappar självklart ett himmelsblått hjärta i kroppen. Varför MFF nuförtiden tycks sjabbla bort alla tillfällen till att ta tillvara gamla trotjänare är ett mysterium. Så mycket kunskap och hjärta det finns i före detta spelare som man bara nonchalerar. Nog är det något som är ruttet?

I alla fall så bedriver Sydsvenskan just nu en tävling - Malmös bästa Youtube-klipp. Se hela listan här.

Min givna favorit och dessutom ett enormt roligt klipp är den där Hasse Mattison ska lära Afonso Skånska glosor – många sanningar i den filmen!




Årets låt?

Det var ju med en sång allt började. Bloggandet alltså. I snabbt behov av ett alias en fredagskväll i maj. Slumpen eller ödet gjorde att det blev en favoritlåt som bidrog till pseudonymen. En cover. Johnny Cashs fantastiska version av Stings - I hung my head…

“Early one morning with time to kill, I borrowed Jeff’s riffle and sat on the hill
I saw a LONE RIDER crossing the plane, I draw a beet on him to practise my aim
My brothers riffle went off in my hand, a shot a rang out, across the land
The horse he kept running
The rider was dead
I hung my head - I hung my head…”

Gott Nytt År!

söndag, december 28, 2008

Kungen och jag!

Under en semesterresa till Toscana 2002 besökte vi Biondi-Santi. En klassisk producent och på förhand kändes det som det kanske skulle bli svårt att få till ett personligt besök. Märkligt nog brukar många gånger just de mest kända och prestigefulla producenterna också vara de mest gästvänliga. Så även denna gång. Visst var vi välkomna. Efter sedvanlig rundvandring och provsmakning (1997an!) så tackade vi för oss. Just då höll man på att packa en mycket flott, svart Mercedeslimousin ute på gården. Privatchauffören beredd och färdig att resa satt en parant madam i bilen. Försiktigt frågade vi vår guide om det var ägaren själv som skulle ut och åka? Jodå, visst var det Franco Biondi Santi som skulle ut och resa. Precis i det ögonblicket uppenbarade sig en lång och ståtlig gentleman i beige linnekostym som log vänligt emot oss. Vår dotter som då var dryga året gammal drog naturligtvis mannens uppmärksamhet till sig. Säga vad man vill - men barnkära är de, Italienarena – ”Bella Bambina” ni vet.

Självklart ville han krama och hålla i dottern och visst gick det bra. Försynt undrade jag om det gick för sig att ta en bild? Såklart, nickade den stilige gentlemannen. Fast inte skulle vi stå där på uppfarten utan givetvis skulle vi ta bilden inne i trädgården. Så skede och det blev naturligtvis ett kul minne att bära med sig. Efteråt fick vi en broschyr från egendomen som var mycket fin och påkostad men uppenbarligen några år gammal. På en av sidorna skriver man stolt att en av beundrarna av Biondi-Santis viner är den svenske Kungen Carl Gustav. Detta understryks dessutom av bildbevis. Självaste Kungen på bild med Franco. Därav att jag brukar skoja med vinkompisarna att det är Kungen och jag som finns på bild med Franco Biondi Santi!



Fast nu ska detta inte handla om den Svenske Kungen utan en annan gammal bekant – Kungen från Barossa Valley – Kungen över alla Gudar!


2006 Glaetzer Shiraz Amon-Ra, Barossa Valley, har en närmast svartlila färg som är mycket tät. Doften är först enormt syltig och bärig, nästan som bubbelgum. Blåbär och björnbär i en förening som drar åt det nästan vulgära till. Sedan kommer kryddig och rostad ek med en närmast köttig frukt som är påträngande. Lite identitetslöst men fullständigt hänförande. Enormt påfluget. Efterhand gummi och vitpeppar som inte alls antyder ett ursprung från nya världen utan snarast norra Rhônedalen. Lagerblad, kaffe, vit choklad, violer, malört och en jordig mineralton som känns närmast örtig och vild. Viltkött och svettigt omklädningsrum. Ju längre vinet är i kontakt med luft ju mer mörka toner utvecklas det. I början handlar det mer om hallonsyrliga aromer.

Smaken är mycket frisk men samtidigt enormt koncentrerad. Tjock, viskös - kalla det vad ni vill men typiskt Ben Glaetzer gräddig är den. Hallon i massor och en kärnighet som påminner en del om den känsla jag kan få i Italienska viner som domineras av körsbärskärnighet fast detta är friskare. Bärig och syltig men aldrig sötkladdig. Som 2002an fast ännu syrligare och närmast dominerande karaktär av tuffa syror. Tanninerna finns nog där men är i princip omöjliga att skönja. Gräddkola och kaffe med lakritslikör. Violpastill och en aning eldig eftersmak med en liten varning för medicinalton. Gott, balanserat men inte alldeles tillgängligt eller hedonistiskt.



Helheten ger mig associationer till samma vin i årgång 2005. Ett vin som jag aldrig riktigt har blivit övertygad om som ett stort vin. Lite av samma karaktär som jag hittat i Bens viner som han gör åt Mitolo. Tufft är fel ord men lite ”besvärligt” är det allt att dricka denna 2006a. Nu är ju detta vin endast 2 ½ år gammalt. Precis som 2005an var första gången jag provade den. För att jämföra med de två tidigare årgångar jag nyligen provat – 2002 och 2003 – så känns både denna och 2005an som mindre goda och njutbara. Förhoppningsvis är det ungdomen som spökar. De två föregående provade jag aldrig som lika unga viner så jag kan inte riktigt jämföra intrycken. Jag gissar att många som har lite fördomar om vinerna från Australien och Barossa Valley i synnerhet skulle kunna gilla och acceptera detta vin. Friskt, syra och balans. Inga sötkladdiga smaker även om frukten och viskositeten finns där. Jag sitter hela kvällen med en liknelse i tanken åt en dessert vi brukar göra. Till denna brukar vi köpa frysta hallon som vi sedan kokar/reducerar och sedan passerar för att endast behålla vätskan och sortera bort kärnor och fruktkött. Just så upplevs detta vin – som en hallonreduktion.

Med tanke på tidigare inlägg om detta vin och den efterföljande debatten är det knappt så jag vågar mig på en poängbedömning – fast feg är jag inte, så självklart ska jag ge ett omdöme i numeriska termer. Idag ett vin som jag sätter 95/96 poäng på. Jay Miller gick ut hårdare i oktober 2007 och satte hela 97-100 poäng som fatprov. Han tycker dessutom att det bör konsumeras mellan 2017 till 2040. Som vinet smakar idag har jag svårt att acceptera den högre nivån men om vinet utvecklas åt samma håll som 2002an och 2003an så kan jag tänka mig att det om några år inte alls är osannolikt att Millers poäng är rätt. För mig känns det dock lite svårt att skönja den nivån idag. Fast jag är ju bara en glad amatör!

måndag, december 22, 2008

Share my taste!

For a winemaker to lend his name to a wine it becomes personal. Share my taste. Så skriver McLaren Vale vinmakaren Tony De Lisio på etiketten till ett av sina viner. Smaken är som sagt olika. Jag har nu varit igång med bloggen i dryga halvåret och i varje inlägg försökt förmedla min smak om vad jag tycker är ett gott vin. Nu är det ju inte bara vin som delar in oss i olika grupperingar om vad som är god smak och vad som inte är det. Även andra saker är högst personliga – bland annat vad vi tycker är roligt och vad vi skrattar åt.

Så här i Jultider vill jag passa på att önska God Jul med en hälsning från en annan McLaren Vale supporter. Filmen visar ju även vilken kul typ man blir av lite hederlig Aussie Shiraz!




Som sagt – detta är min smak. I vin vill jag gärna ha stora och tydliga nyanser men i humorns värld får det gärna vara små nyanser – det gör det så mycket roligare.

God Jul!

tisdag, december 16, 2008

Jag kungen är över alla här!

Så lyder orangutangen Kung Louie’s vision i sången "Jag vill ju va' som du" ur filmen Djungelboken. En som definitivt anser sig vara Kungen över alla är en gammal bekant från Barossa Valley – ett av de många nya ikonvinerna från Down Under. För ungefär nio månader sedan provade jag senaste buteljen som då nästan fick mig att ta till poängen för perfektion för första gången. Det var i en provning med bara viner från Ben Glaetzer och Mollydooker. Jag var nog ensam den gången att hålla vinet som favorit. Flest röster fick 2005 Mollydooker Carnival of Love som i sin speciella stil var något av det mest säregna jag provat. Min favorit blev som sagt ett annat vin. Kungen över alla Gudar – Amon-Ra!




2002 Glaetzer Shiraz Amon-Ra, Barossa Valley har en djup och nästan svartröd mycket tät men klar färg. Doften är mycket stor och först klart sötfruktig. Massor av smörkola, vanilj, vit choklad och jordgubbssylt. Rökig ton med tydlig fatkaraktär och rostade kryddiga ekaromer. Sedan kommer en parfymerad karaktär med lavendel, mysk, blommor och mynta. Peppar, grillat kött, köttsaft och grafit. Det väller ut doftaromer med hur mycket nyanser som helst. Skog, nötter och mot slutet en klart animalisk karaktär med stalltoner som fullständigt hänför mig. Ju längre vinet är i kontakt med luft ju mer nyanser finns att uppfatta i vinet. Doftresterna i flaskan dagen efter är nästan lika stora. Makalöst. Full poäng för doften.

Smaken är krämigt viskös med gräddkola och en frisk syrlighet av hallon. Just hallon går igen hela tiden. Det smakar gräddig lakrits och violpastill med lite bitter choklad samt körsbärslikör. Även smak av hederligt saftkok med drag av drottningsylt. Tanninerna är helt integrerade och allt är i balans med en känsla av ett oerhört friskt vin. Efterhand kommer mer mineralkaraktär med järn och en närmast sval fruktighet. Peppar, pikanta kryddor och enbär. Det smakar faktiskt nästan julmust (positivt). Söt kola och svartvinbärslikör i eftersmaken.


Helhetsintrycket lämnar ett mycket välgjort och balanserat vin efter sig. Det smakar inte alls så sötkladdigt som intrycket kanske ger sken av utan snarast lite för friskt och syrligt. Vinet ger ett svalt intryck med mycket parfym och kryddighet. Det som kanske kan störa en del personer är det tydliga ekfatsinslaget. Mig stör det inte alls. Vad som dock stör mig denna gång är den lite för påtagliga syrligheten som gör mig lite orolig inför framtiden. Är frukten redan på väg bort? Dessutom är eftersmaken alldeles för kort för att det ska kännas logiskt med full pott som betyg. Denna gång känns 97 kanske 98 poäng helt okej men den korta eftersmaken gör att jag egentligen inte känner mig helt bekväm med mitt höga betyg. Kanske är det mig det är fel på denna kväll?


Hursomhelst är det ett mycket bra vin och när jag läser omdömena på CellarTracker känner jag inte alls igen mig i de många negativa intrycken som omger vinet. Kan inte alls förstå att det upplevs så kontroversiellt som man får känslan av genom att läsa kommentarerna. Parker bedömde vinet som fatprov i augusti 2003 och satte då 96-100 poäng. Som jag skrivit tidigare har man helt blandat ihop omdömena i The Wine Advocate’s databas. Man har fört samman Glaetzer’s traditionella Shiraz (som inte längre görs) med vissa årgångar av Amon-Ra. Lite beklagligt. För den som är intresserad rekommenderas ett besök på Glaetzer’s hemsida där man kan hitta korrekt information. För att läsa om 2003 Amon-Ra gör det här. Där finns även länkar till andra provade Glaetzer viner samt lite bakgrundfakta om Ben och hans skapelse Amon-Ra.



Som jag även skrev förra gången fanns det tidigare en version av Amon-Ra som gjordes på druvor från McLaren Vale. Denna gjordes till och med årgång 2002. Sedan dess har Ben inte gjort någon sådan variant. De som gjordes är extremt sällsynta men i årgång 2002 gjordes det som sagt även en McLaren Vale version. En av mina favorit recensioner någonsin rör just det vinet. Ett omdöme som finns på CellarTracker och så här i Jultider vill jag varmt rekommendera er att ta del av spontaniteten och glädjen i det omdömet. Visst är det lite grabbigt - men kul! Följ länken här så förstår ni säkert vilken av notiserna det gäller. En ledtråd är att det snart är Julafton!

onsdag, december 10, 2008

Antikrundan!

Vad som anses antikt per definition vet jag faktiskt inte. I vårt vingäng Gomseglet höll vi under söndagen en provning som helt enkelt gick ut på att alla tog med en eller i vissa fall flera flaskor vin som kommer från en årgång lika med eller äldre än 1995. För dem som gillar gamla viner verkar kanske 13 års ålder löjligt ungt? För mig som inte finner någon glädje i allt för gamla viner kändes det som ett riskprojekt som kanske skulle sluta i fiasko. Inte för att jag har problem med åldrade viner i sak, utan mer för att jag har ganska dåliga erfarenheter sedan tidigare provningar.

Alla vinerna serverades helblint. Det betyder att vi inget visste om övriga deltagares viner. Varken vilka vinerna är eller vilken ålder de har. Jag skriver som vanligt först om mina doft och smakintryck, därefter vinets namn och sedan lite allmänna intryck och kommentarer. Självklart hänvisningar till min vapendragare Robert Parker i de fall han har något att tillägga!


Nytt är att ni kan följa länken i producentnamnet (kursiv stil) för ett besök på deras hemsida. För omdömen från CellarTracker – följ länken i vinets namn.

Let the game begin!

Vin 1
Färgen är aningen gyllengul men åt det ljusare hållet. Doften är ganska stor med först ett lite dammigt inslag samt drag av vått ylle. Sedan mer smöriga och feta toner med choklad och malet kaffe samt nötter. Nästan ett inslag av svettigt omklädningsrum men samtidigt väldoft av parfymerade aromer som rosor. Även lite gummi och solution i slutet av doften. En riktigt fin doft. Smaken är frisk och ren med påtaglig syra. Lite fet och vaxig struktur i munnen. Även smörighet med en ganska eldig eftersmak som även ger en viss bitterhet i avslutningen. Kryddig smak med tydliga citrusfrukter. Gott och friskt. Mina gissningar går från först Chenin Blanc på grund av yllet i doften till Chardonnay på grund av smörigheten och det tydliga fatinslaget. Vacklar sedan mot slutet och funderar på mogen Riesling på grund av fräschören i smaken. Har blivit lurad många gånger på grund av tydliga kaffearomer i just mogen Riesling. Ålder ca: 1990 med tanke på att vi vet att vinerna ska vara från 1995 eller äldre.
1989 Jean-Claude Boisset, Montagny 1er Cru Blanc, Côte de Beaune. Okej. Inte ologiskt med tanke på karaktären i vinet som sådant – men att vinet kommer från 1989 och Bourgogne gör mig djupt imponerad. Undra om inte detta är en av de i särklass bästa vita Bourgogner med så hög ålder som jag någonsin provat – snart 20 år gammalt. Jag gillar detta vinet skarp och skulle med facit i hand om vinets ursprung kanske gissat på en ålder av 6-10 år från en topproducent/läge och kanon årgång. Fantastisk inledning och ett bevis på varför Chardonnay en gång i tiden vuxit sig så populär. Lite osäker och trevande inledning av alla provare. Många alternativ varav fatlagrad Sauvignon Blanc från Loire dominerar som förslag. Inte bedömd av The Wine Advocate men väl av Mina Vinare som sätter 93 välsmakande poäng. Om den håller vet jag inte men att konsumera den nu var ett bra beslut. Det finns tydligen mogen Bourgogne som inte oxiderat! Vilket inte gäller nästa vin. Det var oxiderat redan som ungt





Vin 2
Färgen är orange. Doften är starkt oxiderad med svamp och multna toner. Bokna – övermogna äpplen med en viss arom av druva. Sherry och fluor aromerna är övertydliga. Nötter som mer drar år gamla rester längst ned i skålen när julen städas ut än något med liv i. Mandelmassa – björnklister. Intressant men ingen väldoft. Smaken överraskar inte gentemot doften. Det smakar friskt dock men med en närmast ilsken syra samt en fadd frukt som möjligtvis antyder äpplen. Sherry, fluor och klart oxiderad smak. Inte gott. Om färgen hade varit ljusare och gulare kanske tankarna hade gått åt fler alternativ till men med den tydliga karaktären i doft och smak samt den orange färgen blir gissningen ett vin från Jura.
1982 Henri Maire “Réserve Catherine de Rye”, Jura, Château-Chalon.
Har man en gång fått smak – eller avsmak (välj själv) för den här typen av vin så missar man sällan det i en blindprovning. Jag har mycket svårt att uppskatta detta. Visst är det spännande och intressant men definitivt inte gott. Till mat? Varför. Kanske som Sherry substitut men då kan man väl lika gärna köpa en flaska Tio Pepe? Nej, som provningsvin är det intressant men för min del räcker det så. De som provat detta förut sätter alla det i rätt ursprung, övriga drar åt Sherry till. Jag sätter 84 poäng som är intressanta men inte goda. Vinäger är nästa steg på trappan ned i avgrunden! För sin stil och typ är det nog ett skolboksexempel vilket också är skälet till mina höga poäng. Om jag bara skulle poängsätta godheten hade ni fått läsa en helt annan siffra.



Innan vi kastar oss över provningens röda viner kommer en överraskning. M har med sig en riktig åldring som hon vill att vi provar öppet. Hon tror nämligen inte att det är mycket liv kvar i flaskan och att det därför måste gå fort från det att korken dras ur, tills vinet är i glasen. Hon varnar för att det är en ren chanstagning att öppna buteljen men att detta är rätt tillfälle. Hon anser inte att det finns någon anledning att vänta längre.

Undra om hon inte ångrade sig efteråt?




Vin 3
Färgen är mörkt tegelröd – snarast tegelbrun. Förvånansvärt tät och djup dock. Det doftar stall, multna löv, läder, svamp och mörka bär. Plommon, mogen fruktighet och julkryddor som kanel. Lite bläckighet, blyerts med cederträ och cigarrlåda. Parfymerad med röd bärkompott på slutet. Ljuvliga aromer. En mycket god och stor doft. Oron är nu stor att detta ska bli pannkaka när det är dags att smaka på vinet – men icke! Smaken är mogen med lite torkad frukt men söt sådan – närmast söta bär. Det är en fet och rund smak med lakrits och svartvinbär samt en kryddighet av kanel och kaffe. Närmast orientaliska associationer. Sammetslen struktur med choklad och noisette. Kanske en liten medicinalton och tanniner mot slutet. Ett jättegott och typiskt vin.
1959 Château Canon-la-Gaffelière, Saint Émilion Grand Cru.
Fantastiskt! Jag hade inte höga förväntningar och blev därmed nästan chockerad över hur gott detta framförallt smakade. Doften är precis som i många gamla viner sagolikt komplex och mångfacetterad. Däremot har jag aldrig provat ett rött vin med denna höga ålder (snart 50år) som smakat så vitalt och livfullt. Oftast har alla tidigare försök resulterat i ganska trötta, slappa och illasmakande viner – så inte denna flaska. Riktigt gott och ungdomligare än man kan förställa sig. Helblint hade jag nog gissat på 10-15 års ålder. Ett vin av lägre rang och från en årgång som i alla fall inte jag vet så mycket om.




En som dock har åsikter om årgången är Robert Parker som skriver följande i en text hämtat ur omdömet om en annan 1959a (vårt vin är inte bedömt):

"It is interesting to note that many 1959s, much like the 1982s, were maligned for lacking both acidity and aging potential. How does one explain the fact that many 1959s are less evolved, as well as richer, fresher, and more complete than many 1961s? For example, as great as the 1961 La Mission is, the 1959 is a richer, deeper-colored, more concentrated and powerful wine."

"Why is it that oenologists and wine structuralists continue to argue that a low acid wine will not age well? Isn't it time to toss this myth on the junk heap of useless doctrines?"

1959 La Mission Haut Brion – 100 poäng i oktober 1994 att drickas till och med 2024!

Jag kan inte låta bli att undra hur vårat vin smakade som ungt? Förmodligen riktigt gott med massor av frukt och struktur. En annan koppling jag genast gjorde när jag provade vinet var att det i sin stil och struktur är så väldigt likt mycket av det goda och generösa man hittar i många viner från nya världen. Även faktiskt lite mogen Chateauneuf du Pape. Jag är så imponerad att jag sätter 94/95 poäng som smakar riktigt gott. Kanske blir man lite påverkad av åldern och omständigheterna att betyget blir lite i överkant men va f*n man måste ju få lov att tycka att något är så här gott för stunden och glömma alla tankar om framtida lagring och livslängd. Imponerande!





Vin 4
Färgen är ljust tegelröd. Doften kryddig och rökig med animaliska och feta toner. Lite syrlig doft med lagerblad, höstlöv, lakrits och påtaglig jordgubbssötma. Kanel, kardemumma, vanilj, dill – gurkinläggning och en mintig nästan kladdig örtighet på slutet. Smaken är sötsyrlig med hallon och en sval fruktighet med mineraler. Lite nötter och känsla av Sherry med fluor och kryddighet med malört och jordgubbssylt. Det här känns som en mogen Rioja av gammalt snitt med en gissning på antingen 1982 eller senare åttiotal.
1959 Marqués de Murrieta, “Castillo Ygay Gran Reserva Especial” La Rioja Alavesa.
Jaha, då kom helt oväntat kvällens andra 1959a. Frågan är om inte chocken är ännu större nu. Det är faktiskt svårare gentemot förra vinet att ta till sig att detta också är ett nästan femtio år gammalt vin. Kanske för att det serveras helblint? Gott och livfullt är det absolut. Kanske lite mindre spännande än förra vinet men lika ungt och vitalt och på sitt sätt ännu friskare. Jag har en teori som jag ska be att få återkomma med längre ner bland provningsnoteringarna – ni kommer snart att förstå varför. Hur som helst - jag sätter 92 poäng och känner mig direkt trygg med det. Det finns svårare viner att bedöma än detta vin. Känns stabilt. Alla överens om ursprunget. Lättaste vinet att identifiera. Parker då? Även han 92 poäng i augusti 1994. Alltså för fjorton år sedan. Visst kan man lita på Bob och att hans betyg håller! Han ansåg att vinet skulle hålla till 2014 och det betvivlar jag inte.





Vin 5
Detta är det i särklass mörkaste vinet. En mörk och tät röd färg med blå kant. Det doftar grön paprika och som någon påpekar – timjan och ärtsoppa! Klockren beskrivning. Lite blyerts och grafit med en bläckig och örtig lite stickig” oren doft först. Citrus, svettig häst och läder med en rökig och närmast vedig arom som avslutas med tappenade. Inte helt enkel eller angenäm. Mycket speciell doft. Smaken gör det inte lättare med tanke på identifiering. Svartvinbär, korinter, lite varm och syltig smak med plommon och en frisk syra. Julkryddor, bläckig metallisk karaktär som inkluderar en känsla av tobak och cigarrstump och blodapelsin med tuffa tanniner. Att gissa är svårt. Cabernet Sauvignon som ett alternativ. Västra stranden och då en mycket mörk och outvecklad årgång från ett ”mörkt” slott? Kanske nya världen – USA? En udda Italienare från södern eller runt mitten – Umbrien/Toscana? Även en Spanjor far förbi i min tanke.
1995 Allegrini “La Poja”, Veronese IGT.
Helt oväntat. Jag har provat både unga och lite mogna årgångar av det här vinet. Inget har påmint om detta. Att identifiera ett vin på 100% Corvina var tydligen för svårt. Ingen gissar rätt på vinet eller distriktet. Alla förslag är i princip i linje med mina egna. Jag har väldigt svårt att bestämma mig för om jag gillar vinet eller ej. Det gör att det blir svårt att sätta poäng. Jag har ett intervall från 90 till 93 poäng. Någonstans känns det som om vinet är helt fel att dricka nu. Som om det har en enorm potential. Samtidigt känns det helt obalanserat. Alla tycker det smakar bättre än vad det doftar. Kanske blir det aldrig bättre. Vad säger mästaren? Parker bedömde det i augusti 1999 och gav det då 89 poäng med ett drickfönster upp till och med 2009. Har han rätt så var det nog toppen vi kände passera.





Vin 6
Tegelröd färg med ett inslag av orange i kanten. Doften är sötmogen med kryddig vanilj och kanel. Plommon och multna löv. Drag av skog och cederträ med kafferost, julkryddor och fat. Ett av de viner som har den minsta doften. Det smakar friskt och syrligt men samtidigt en eldig och tuff smak med lite råa och gröna tanniner. Smörkola och lite besk, vrång och torr lakritsdominerad eftersmak. Kryddig och besk syrlighet blir lite av det bestående intrycket. Jag far omedelbart till Bordeaux och östra stranden eftersom jag associerar det förra vinet (felaktigt) till västra stranden. Kanske Bordeauxblend från Italien? Eller kanske en riktigt mogen Chateauneuf som tredje alternativ?
1989 Bosquet des Papes “Châteauneuf-du-Pape”
Ja, se där. Inte helt ologiskt eller chockerande. Att koppla samman mogen Chateauneuf med Bordeaux tycks inte helt ovanligt. Alla är inne på just östra stranden eller Italien. Det här känns som ett tydligt bevis för att med mognad suddas den primära typisiteten ut. Jag har flera gånger förut fått samma upplevelse så därför tanken på just Chateauneuf i tredje hand. Tyvärr är väl inte detta vin på topp eller ett av kvällens mest imponerande viner. Mitt omdöme hamnar på 90 poäng till slut. Efter att vi provat färdigt är det detta vin som har utvecklats sämst under tiden i luft. Parker då? Han höll med mig redan i januari 1997 om de 90 poängen och ansåg att man redan skulle ha druckit upp vinet under 2007. Kanske lite pessimistiskt men att det blir bättre med mer mognad betvivlar jag starkt.





Vin 7
Färgen är klar och rubinröd. Doften är stor med först direkta referenser till sötma och björnklister. Sedan lite stall med vanilj och smörkola med nötighet. Fruktkompott och ljus choklad. Jordgubbssylt och kokos med aprikoser och ett parfymerat avslut. Det doftar ganska modernt. Smaken är ren och lite söt med bärig och len frukt. Smörkola och körsbär med jordgubbar och ett syrligt samt kryddigt avslut. Ganska lång eftersmak med en god och rund bärighet. Lustigt nog känner jag även äpple i smaken. Känns som Spanien och Tempranillo med Grenache som alternativ.
1995 Marqués de Murrieta, “Castillo Ygay Gran Reserva Especial” La Rioja Alavesa.
Inte helt oväntat att vi är i Spanien. Att det är en Tempranillo känns inte lika uppenbart först. Ju längre vi har vinerna i glasen desto större blir likheterna med det äldre vinet. Vi gissar unisont på Spanien och de flesta rösterna går också till just Rioja. Nu till min teori. Skillnaderna mellan denna och det 36 år äldre vinet i glas fyra är ganska små. I alla fall ur mognadssynpunkt. Är det så att denna typ av vin är färdig och mogen från fat och när man sedan buteljerar så är förändringen och utvecklingen i flaskan minimal? Jag tror det. Det påstås att detta vin lagras generellt i 48 månader på fat. Det får mig att tro att den största utvecklingen redan skett när det är dags för buteljering. Visst är det kul men samtidigt känns det lite anonymt och könlöst. Gott smakar det och det räcker till 92 poäng från mig. Parker var hårdare i februari 2003 med ”bara” 90 poäng och konsumtion fram till och med 2028. Det går säkert bra med tanke på tidigare erfarenheter. Jag hade några flaskor av samma vin från 1989 som tyvärr är slut nu men som var hur bra som helst när sista flaskan dracks för ett par år sedan. Ett klassiskt Spanskt vin!




Vin 8
Färgen är svagt tegelröd till klar rubinröd. Liten doft med först en kemisk karaktär typ gasbinda. Sedan mer kött, rökighet, tappenade/oliver, vax och lite ”våt skog”. Peppar, mineraler och viss fetma. Liten men spännande doft. Smaken är friskt syrlig med lite klen frukt. Körsbär, lingon, violpastill och lakrits. En torr och lite örtig samt snipig avslutning med ganska torra tanniner. Korrekt vin men inte speciellt spännande. Detta är en av mina flaskor så jag behöver inte gissa på innehållet eftersom jag vet vad det är vi provar.
1995 Delas Frères “Chante-Perdrix”, Cornas.
Flera gissningar på norra Rhône och då främst Côte-Rôtie. Syrah karaktären är ganska tydlig om än liten i både doft och smak. Jag har provat detta vin ett par gånger tidigare och jämfört med tidigare intryck så var detta den bästa upplevelsen hittills. Ganska okej och typisk i sin stil men ändå ett av de tråkigaste vinerna enligt min uppfattning. Någon av de övriga provarna gillar det mer än mig. Parker var lite väl hård i oktober 1997 när han som fatprov belönade detta vin med endast 82-84 poäng. Så tråkigt är det inte. Jag sträcker mig till 89/90 poäng. Jag tog för övrigt med detta vin med nästa vin i åtanke.





Vin 9
Färgen är mörk och aningen tegelröd. Doften är stor med stallig och animalisk karaktär samt svettig häst och multna löv. Söt utvecklad bärig frukt som sylt och kompott. En mycket direkt doft med balans. Cederträ, rök, vedig eldstad och tobak. Största och bästa doften hittills. Underbart att dofta på. Smaken är ren och söt med lite bränd frukt. Plommon och mörka toner med vanilj och lakrits. En lång och intensiv eftersmak. Runda och mogna tanniner och mot slutet en lite stålig och örtig känsla i munnen. Mycket gott. En klar favorit. Jag vet vad det är vi provar eftersom det är mitt vin. Klarar de övriga att gissa rätt?
1995 Bodegas Alejandro Fernández “Tinto Pesquera”, Ribera del Duero.
Det här blev för svårt. Inga gissningar på vare sig Spanien eller Tempranillo. Däremot på Rhône och då Syrah i synnerhet. Ett vin som de flesta uppskattar – speciellt doften. Flera provare menar att de provat samma vin förut som inte varit i toppform så kanske har vi tur denna gång med en bra flaska? Med tanke på prislappen måste detta vara vinnaren med sina 149kr i inköpspris. Förvisso var det några år sedan. Jag tog med detta och det föregående vinet just för att de har samma ålder, ungefär samma lagringstid och samma prisläge (Cornas’n 199kr). Parker bedömde dessutom detta vin samtidigt som det föregående i oktober 1997 och då som fatprov. Han satte 92-94 poäng. Tio poäng mer. Stämmer detta idag – håller vi med? Jag tycker nog 94/95 poäng känns rätt idag. Nu tror jag att vi hade tur med ett riktigt bra exemplar. Är då detta lika bra som 1959 Château Canon-la-Gaffelière? Ja, tekniskt och godhetsmässigt är det faktiskt så. Fast om man ser till känslan och spänningen samt upplevelsefaktorn så vinner självklart Saint Émilion vinet överlägset. Det går inte att bortse från yttre påverkan som ålder och känslomässiga aspekter.




Vin 10
Färgen är tegelröd med ett inslag av orange. Det doftar grön paprika, örtkryddor, blyerts och medicinaltoner. Grafit och lite muggig källare med svettig hästsadel. Ganska spännande men också lite orent. Smaken är frisk men rå med röda bär som mer drar åt lingon och ljusa omogna körsbär till än något med sötma i. Uttorkad frukt och torra tanniner med en kärning och kärvt rå eftersmak. Inte så angenämt. Klassiskt och typiskt men inte gott. Jag gissar på Bordeaux eller blend från Toscana.
1994 Tenuta San Guido “Sassicaia” Bolgheri.
Inte så förvånande facit. Tydlig karaktär av klassisk Bordeaux men mycket syrligare. Jag har provat andra årgångar av detta vin förut men aldrig varit så värst imponerad. Vet inte hur 1994 rankas i Toscana men det känns som det skulle vara ett svagare år. Parker har inte bedömt vinet men däremot Wine Spectator som satte 90 poäng. Det är en mer än mina som slutar på 89 poäng. De flesta gissar på samma sätt som mig och detta tillhör gruppen mer lättgissade viner. Hederligt och rättfram - men ett av provningens svagaste viner.



Så till det avslutande glaset och ett sött vin – per definition!





Vin 11
Färgen är guldgul och intensiv. Det doftar klister och sötma men samtidigt väldigt friskt. Druva och apelsin med vanilj. Örtig doft med hallon och kryddor. Päron som Piggelinglass. Lakrits och bonvax med smörkola och kaffe. Även äpplemust. En riktigt läcker och spännande doft. Väl i munnen blir chocken närmast total. Det är knappast en söt smak. Närmare ett torrt vin. Det smakar friskt med pigg syra och apelsin, päron och vanilj. Äpple och citrus nästan som lime. Det blir mer spännande än gott. En märklig upplevelse att den så söta och unga doften efterföljs av ett närmast torrt vin. Gissningarna går till Loire och Chenin Blanc. Syran i kombination med päronen gör att tanken på Loire känns given.
1964 Domaine Bourillon Dorléans, Vouvray Moelleux
Att vinet är 44 år gammalt känns på sätt och vis overkligt. Jag gissade på ungefär 1990 eller där runt omkring. I efterhand borde man kanske koppla ihop torrheten i smaken med en hög ålder men det är lätt att vara efterklok. De flesta är väl inne på samma linje som mig och efteråt känns det som om detta vin satte punkt för en mycket lyckad provning. Jag landar på 92 poäng till slut och några omdömen från The Wine Advocate har jag inte sett till.



Slutsatser? Möjligtvis att den här provningen bekräftade min uppfattning om att vin mognar samman till mer likheter än olikheter med lagring. Ursprung och druvkaraktär suddas ut. Speciellt de röda vinerna. Att dricka vin bara för det är gammalt är inget som tilltalar mig. Det måste finnas frukt och liv kvar i smaken. Det räcker inte bara med en spännande doft. Nu var de flesta av provningens viner livfulla och bra men generellt vill jag ha mer kraft och frukt i mina viner. Att sedan ett par av gamlingarna överraskade stort gjorde provningen riktigt minnesvärd. Jag kommer nog att försöka hitta fler tillfällen att prova riktigt gamla och mogna viner i framtiden. Det räcker med ett guldkorn på tio för att det ska vara värt det. Fast att spara på vin för sparandets skull har jag aldrig förstått.



Nästa gång vi träffas i Gomseglet är det riktig klang och jubelfest med ett tioårsjubileum som ska firas på ett synnerligen festligt vis. En vertikalprovning av Philipponnat’s Clos des Goisses. Det blir extra festligt med flera utlovade överraskningar och hemligheter. Vi vet att den svenska importören ska delta och även exportchefen från huset deltar i provningen. Han har förövrigt förhört sig om möjligheten att ta med lite extra spännande saker i bagaget – om det går för sig? Självklart går det bra, blev svaret.

Mycket bubbel blir det!

lördag, december 06, 2008

2000 vs. 2003!

Att prova två flaskor vin från samma producent men olika årgångar är alltid fascinerande. Har haft ett sådant par på gång länge nu men inte riktigt kommit loss. Ikväll stämde det. Tiden, maten, humöret och kanske viktigast – suget! Vinet från 2000 har jag provat tidigare och tyckt bra om. Vinet från 2003 har jag däremot aldrig provat men varit sugen på länge. Lika bra att slå till.

När jag dessutom nu inte heller kunde prova Bordeaux 2005 med Niklas så får man trösta sig med något annat. En riktig favorit och klassiker bland svensk vinelit och journalistkår. Alltid lika uppskriven och sällan ifrågasatt - Château Giscours!



Ibland hörs resonemang i stil med att poängbedömningar för Bordeauxvin ska alltid ses som lite hårdare än viner från andra regioner och länder. Som om 90 poäng från Bordeaux skulle vara mer värt än 90 poäng från Spanien, Australien eller Södra Rhône. Till och med jag har gått på det emellanåt och undrat om det inte ligger något i det. Fast sista tiden har jag nog åter konstaterat att det inte är så utan mer etikettdrickarnas sätt att försvara sig.


2000 Château Giscours, Margaux, har en mörk och aningen tegelröd färg.

Doften är först stor med fat och rostat kaffe i massor. I nästa sniff är det mer köttiga aromer med en kryddighet som känns angenäm. Lite mognad i form av tappenade - svarta oliver. Animaliska och söta mogna toner med choklad som tilltar under kvällen och mot slutet tydliga aromer av våt tobak. Mycket typisk, klassisk och behaglig doft. Kanske lite grön paprika mot slutet som stör. Vegetativ är fel ord men pikanta gröna och örtiga drag. Cabernet Franc? Klassisk stallighet och rökighet i sista sniffen.

Smaken är ren med lite syrliga körsbärsdrag och ett inslag av svarta vinbär. Harmoniska och mogna tanniner. En aning metallisk och bläckig smak som sen ger lite bitter choklad. Kaffe och violpastill med en behaglig fet struktur som tilltar ju längre vinet är i kontakt med luft. Vinner klart på luftning. Lakrits som också tilltar mot slutet. Gott med mycket typisitet och hederlighet. Klart gräddiga svartvinbärsinslag som slutkläm.

Ett klassiskt och prydligt Bordeauxvin som känns bra att både dricka till maten och njuta länge av efter avslutat måltid. Omtumlande och häftigt är det inte. Klart drickbart nu men klarar naturligtvis många år till i källaren. Bättre kanske det inte blir men kanske intressantare? För mig ett vin i 92/93 poängnivån. Parker avslutade sitt tredje och sista omdöme på 92 poäng i april 2003. Dessförinnan hade han från fat bedömt vinet till 89-91 första gången och 91-93andra gången.


2003 Château Giscours, Margaux, har en mörk röd färg. Tätare än årgång 2000.

Doften är ännu större än det äldre vinet och mer direkt och först påfluget. Massor av svart frukt, fat, stall, gödsel och animaliskhet – som en Syrah. Lakrits och mörka bläckiga toner med cederträ och mogen ost. Blåbärsfruktig med en köttig och fet arom som från kokos. Gummi och smörkola med kryddighet som kanel och kardemumma. Efter lång luftning lugnar doften ner sig men jag föredrar klart denna framför årgång 2000. Inte riktigt nya världen men farligt nära. En Shiraz från Mitolo ligger inte långt bort tankemässigt. Härligt. Rökig och klart fatdominerad doft som slutintryck.

Smaken är först förvånansvärt syrlig och fruktklen. Som om man blir blåst på konfekten. Klart oharmoniska och lite gröna tanniner som stör mig kopiöst. Smaken känns stram och ogin med en rå lingonsyrlighet och gräsighet. Örtig och kärning med klart vegetativa inslag. Dessutom fatbeska som inte alls känns bra. Inget kul. Jag är ganska konfunderad och besviken. Men se – plötsligt händer det. Efter flera timmar börjar det här smaka bättre och bättre med mer smörkola, svartvinbärsfrukt, kaffe, mörk choklad, vanilj och mer fruktsöta toner. Lakrits och violpastill med ganska tuffa men goda tanniner. Mycket märkligt. Vinner ännu mer än föregående vin på luftning. Dessutom är det tydligt att ju högre temperaturen blir i glaset desto godare smakar vinet. Tvärtemot mina idéer om hur det ska vara. Sedan kommer åter den lite torra och oharmoniska känslan tillbaks. Dessutom med gröna och vegetativa inslag.

Helhetsintrycket blir lite svajigt. Ett vin som uppför sig så här känns inte pålitligt. Kanske helt fel tidpunkt eller felhanterat av mig? Skulle kanske ha luftat det mycket tidigare? Är det den atypiska årgången? Jag vet inte men konstigt känns det. Klart annorlunda upplevelse och inte så klassiskt typiskt Bordeaux som det äldre vinet. Tveksamt om man hade gissat rätt på ursprunget i en blindprovning. Känns faktiskt lite som ett vin från Sydafrika – utan avlopps karaktär. Sätta ett betyg blir svårt. Först är jag kring 90 poäng och sedan uppe på 92 men får nog återgå till de ursprungliga 90 poängen. Fast om tio år kanske det här är hur gott som helst, eller så smakar det förfärligt? Jag avvaktar definitivt vidare smakprov. Det är den mycket goda doften som håller uppe betyget. Inte smaken. Parker slutade på 90 poäng även han i april 2006. Dessförinnan hade han satt 91-94 två gånger från fat. Något har uppenbarligen stört honom också.



Hade jag fått välja hade jag kombinerat doften från 2003an med smaken från 2000an – då hade det blivit ett kalasvin. Nu blir det två ganska okej och ordinära viner. Inte spännande och häftiga. Man kan fundera kring ett betyg om 90 respektive 92/93 om det bara blir ett ordinärt vin? Självklart inte. Om man stirrar sig blind på The Wine Advocates typiskt amerikanska sätt att utrycka sig så är ju allt över 89 poäng ”An outstanding wine of exceptional complexity and character. In short, these are terrific wines.” Så även dessa två.

Problemet är ju bara att över 95 poäng lyder formuleringen: ”An extraordinary wine of profound and complex character displaying all the attributes expected of a classic wine of its variety. Wines of this caliber are worth a special effort to find, purchase, and consume”

Det är skillnad på skit och pannkaka!



Det finns så mycket bra vin i den förra kategorin från Australien, Södra Rhône och Spanien för 1/3 av priset och då är valet enkelt för mig. Om man sedan är beredd att betala ”Bordeauxpriser” för vin från områdena ovan så är man i ”extraordinary wine” klassen. Det gör valet ännu enklare.

söndag, november 30, 2008

Ett Gille - En synnerligen trevlig afton!

Ska nog börja med att erkänna att det var ett misstag att lägga ut bilder först och dröja så länge som jag gjort med texten. Ibland är dock ambitionsnivån och viljan större än orken och då blir det så här. Sedan ska jag be att få upplysa dem som inte bloggar om att det inte är världens bästa mjukvara/verktyg som erbjuds. Att lägga ut text är enkelt men alla formateringar och bilder är ett rent h**vete emellanåt. Tänkte då vara lite smart och passa på att ladda upp bilderna i förväg för att tjäna lite tid och se om det var en enklare metod än att börja med texten. Nu gick det sedan lite för snabbt i all min iver med publiceringen av bilderna och det får jag be om ursäkt för. Nåja – nu kommer i alla fall till slut texten och förhoppningsvis kan vissa bitar vara av intresse.



Ett Gille ja. Det var faktiskt inte tänkt att bli ett inlägg från början. När jag sedan såg alla odiskade vinglas slog det mig att detta nog ändå var beviset för ett lyckat Gille. Då utvecklades idén att trotsallt göra ett inlägg om vinerna. Majoriteten av vinerna har jag förvisso bloggat om förut men kanske kan någon värdefull information ha tillkommit på vägen? Föresten lär Gille enligt Nationalencyklopedin ha flera betydelser varav en är ”Dryckeslag”. Den betydelsen är nog mest användbar för våra övningar denna lördag. Inte så att det var en ”Spritfest” som det ibland refereras till i medier utan faktiskt en fest med bara vin (nåja – en Armagnac och Caol Ila på maten får väl accepteras utan att det blir spritfest av det).

Några ur vingänget med familjer träffades hemma hos oss för lite mat och trevligt umgänge. Inte så mycket fokus på vinet egentligen… nej, det sista är nog en lögn. Visst blir det som vanligt lika stort fokus på vinet men på ett annat sätt. Inga anteckningsböcker och djupanalyser utan mer ett avslappnat provande/drickande till maten med barnen stimmandes runtomkring oss och respektive med varandra ; )

Som värd och vinansvarig hade jag naturligtvis möjligheten att dofta och smaka av vinerna i förväg så baserat på de första intrycken/anteckningarna och minnesbilderna får jag försöka beskriva vinerna bäst det går. Några av vinerna lyckades jag dessutom spara undan en mindre mängd av för vidare smakprov dagen efter. Det blir kanske ändå lite mindre utförligt än vanligtvis och mer filosofiskt än baserat på noggrann fakta. Håll till godo.


Just det! Det där med dödssynderna var nog lite vilseledande. Inte var det någon dekadent tillställning utan jag syftade nog lite otydligt på en av de, i många vinentusiasters ögon, värsta dödsynderna – den att dricka unga viner. För mig blir vinerna aldrig för unga. Visst kan man ibland dricka dem för omogna men oftast tycker jag dagens viner är väl så goda och tillgängliga redan som unga. Visst går man ibland på pumpen och ångar sig men bättre att riskera så - för att få prova viner som unga och bedöma dess potential. Sedan har man ju även något att falla tillbaks på när man förhoppningsvis en dag dricker den där perfekt mogna buteljen oavsett ålder. Det värsta som finns är ju att sitta där med ett övermoget och trist vin som man aldrig fick chansen att smaka på när det fortfarande var vid liv.

Som aptitretare serverades något (hemma hos oss) så ovanligt som en Champagne. Jag köper sällan denna dryck men plötsligt händer det som reklamen säger och då brukar det oftast vara de lite mindre prestigefulla producenterna som inhandlas och därmed även prisvärda viner. Så även denna butelj. 1996 Palmer & Co, Champagne ”Millésimé” får nog betecknas som fynd. Tvåhundrafemtio riksdaler för tre år sedan. Så speciellt har det väl aldrig varit men denna flaska smakade bäst hittills. På tal om för unga viner så kan man nog fundera på om inte en Champagne från 1996 faktiskt är yngre på sitt sätt än en 2006a från Australien.

Färgen är ljust halmgul och doften ganska stor och frisk med ett brödigt inslag. Sedan lite äpple och ett drag av dammighet som jag ofta får i Blanc de Noir Champagne (denna 50% Pinot Noir, 5% Pinot Meunier och 45% Chardonnay). Smaken är frisk med lite beska och en hög syra. Brödig med ett inslag av nötter och choklad. Gott med en ung fin fräschör. Alla höll med om den ungdomliga tonen. Poäng är svårt att sätta när man provar på detta vis men visst kan jag tycka 88-90 känns okej. Jag var nog inte ensam i Sverige om att köpa detta vin så ni som ”sitter” på fler flaskor kan nog med gott samvete vänta många år än med konsumtion.

Första vinet ut till maten var ett vin som alla mer eller mindre direkt prickade som Riesling och Tyskland. Lite funderingar på Alsace kom upp. Kan förstå det. Detta känns som en modernare och lite stramare – mindre söt kan man kanske säga – variant av tysk Riesling. Riktigt gott. Munskänkarna anordnar som bekant kurser i vinkunskap och efter dessa kurser kan man avlägga prov. När det gäller trebetygsnivån anordnas officiellt inga kurser men i Malmö erbjuder man dem som önskar att delta i en variant på studiecirkel. Detta går till så att alla deltagare får ansvara för en del av ”kursen” genom att sätta ihop en teoretisk och praktisk del för en valfri region. De som höll i Tyskland – Österrike när jag deltog för något år sedan valde detta vin som ett exempel på den nya stilen och klassificeringen i Tyskland. Jag ”rusade” direkt och köpte några flaskor till mig själv efter detta. Ett beslut jag inte ångrar. Rea dessutom.


2001 Schloss Schönborn, ”Hattenheimer Pfaffenberg” Riesling Erstes Gewächs, Rheingau har en lätt ljust gyllengul färg. Doften klassiskt frisk med tydliga inslag av petroleum och solution. Citrus, mineraler, honung och arrak. Parfymerad och blommig. Fin och tydlig doft. Smaken är friskt syrlig med äpplekart och citrus. Mineraler, gummi, lite honung och arrak i eftersmaken som dessutom är fin och ren med ett inslag av lime. Mycket trevligt och gott. Med lite ålder har nog de mer typiskt tyska dragen kommit med honung och sötma men vinet smakar fortfarande friskt och ungt. Håller många år till. Precis som i princip alla tidigare konsumerade flaskor sätter jag 93 poäng. Bäst till förrätten dessutom.

Andra vinet till förrätten blir en helt motsatt typ av vin på sitt sätt. Mer alkoholtungt och mycket lägre syra. Detta leder gästerna mot både Viognier och Alsace. Det senare spåret tar sedan över och Pinot Gris blir den självklara gissningen. Till maten passar nog detta vin sämre än det förra på grund av att sötman blir lite för påtaglig. Däremot vid en direkt jämförelse glas mot glas vinner detta vin på poäng. Ett lyckat exempel på en fint åldrad flaska som har långt kvar ännu. En av de sista årgångarna som Parker faktiskt själv bedömde i Alsace. Bob på hela 94 poäng och Pierre Rovani så småningom på 93 poäng.



1997 Zind-Humbrecht, Pinot Gris “Clos Windsbuhl” är gyllengult i färgen. Doften stor och fet med champinjoner och rosenvatten samt litchifrukt. Söt arrakston och tung parfym med samtidigt tydlig mineralkaraktär. Nyanserat kryddig med choklad och kaffe som mot slutet fullständigt dominerar doften. Känns verkligen som att dofta på nymalt kaffe. Smaken är även den fet med choklad och söt honungssötma. Kryddighet med päron och eldighet i eftersmaken. Även järn och mineraler med sedan massor av kaffe även i smaken. Visst är detta gott. Kanske godast som det är – utan mat. Det är så gott och bra att jag helt håller med Parker och faktiskt kan gå med på en poäng ytterligare.

De röda så. Till maten serveras först de tre första vinerna och först därefter tas det fjärde röda vinet fram. Vinerna serveras inte sida vid sida direkt utan först ett glas, sedan två glas och avslutningsvis tre glas. Huvudspåret från min sida är att de tre vinerna kommer från 2006 och alla innehåller en ungefär lika stor andel Grenache som bas (60-65%) som sedan kompletteras på helt olika sätt. Första vinet med 20% Syrah, 10% Cinsault och resterade del Vaccarese. Andra vinet med Shiraz och det tredje vinet med Mourvedre. Går det att uppfatta eller är det helt andra saker som påverkar intrycken? Sticker Aussie’n ut? Frågor ni snart får svar på…

Det första röda vinet har jag provat tidigare. Då fullständigt golvades jag av doft och smak. Ett ruskigt gott och direkt tilltalande vin. Då öppnade jag flaskan och började prova vinet direkt och följde det sedan över två kvällar. Vid sin sida hade det motstånd av kvällens tredje röda vin “Deus ex Machina” och det blev en märklig upplevelse i viners tranformation. “La Combe des Fous” var först så mycket godare och generösare i allt för att efter några timmar sluta sig och förbli slutet även kvällen efter. Vis av den erfarenheten är jag försiktig med dekanteringen. Öppnar flaskan och slår vinet på karaff först en timme före servering för att försöka uppnå den optimala nivån jag uppfattade förra gången – läs mer här.



2006 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape “La Combe des Fous” har en mörkt purpurröd färg. Det doftar vanilj och söta körsbär med choklad. Ett klart inslag av nya världen fruktighet med söt lite kladdig modern struktur. Sedan mer svett, chark och animaliskhet. Smaken är först klart jordgubbssyltig med kryddighet och en varm eldighet. Violpastill och fikon med inslag av kolasnören, fat, marsipan och aprikos kommer i nästa våg. En god och ren eftersmak. Inte helt enkelt att identifiera ursprunget på detta vin. Inga tydliga sydfranska toner. Gästerna har också uppenbart svårt att hitta Chateauneuf du Pape i det här vinet. Förslag inkommer på Syrah vilket ju inte är så dumt med tanke på komplement druvorna i denna cuvée. Jag uppfattade även första flaskan jag provade i augusti som en riktigt läcker och stram Shiraz från Australien. Andra förslag drar ännu mer år nya världen till och Zinfandel är uppe till diskussion. Kan förstå kopplingen med tanke på jordgubbssyltigheten i detta vin. Liksom förra flaskan känns det moderna och direkta också denna gång. Även om det inte blir lika omvälvande som förra smakprovet. Nu får detta vin lite för tufft motstånd av övriga viner och det drar ner mitt betyg till 96+. Det här kommer definitivt att utvecklas och vinna på lite mognad. Av övriga årgångar för denna cuvée har jag bara provat 2003an (mer om den här och här). Den uppfattar jag som mycket mera trogen sitt ursprung fast med en lite råare stil. Lite kul föresten att Parker höjde upp sitt betyg till 98 poäng för 2006an i sin rapport från oktober. Det var väl det jag tyckte redan i augusti månad ; ) Han är pålitlig den gode Bob!
Nästa vin blev en riktig ”Crowd Pleaser”.
Visst är det Noon Eclipse. Ska redan nu be att få göra lite reklam för ett kommande inlägg om Drew Noon och hans Eclipse. Därför håller jag även detta kortare än vad jag borde. Jag har bara provat Eclipse i årgång 2004, 2005 och 2006 men är helt såld. Har bestämt mig för att lojalt följa alla kommande årgångar framöver som jag kommer över. Ett underbart och fullständigt hänryckande vin. Drew själv anser sin 2006a vara mera sval och elegant i stilen fast mer aromatiskt än normalt. Jämfört med 2004an och 2005an är jag beredd att hålla med honom.


2006 Noon “Eclipse”, McLaren Vale har en klar purpurröd färg. Det doftar backelit, skokräm och kolasnören – vanilj. En animalisk och vild ton med köttighet och en aning rökigt bränd och kryddig doft med tydliga inslag av choklad mot slutet. Det smakar söta mogna körsbär i vaniljkräm med kolasås och jordgubbar på toppen – Gott! Fat och lakrits med en varm fast friskt syrlig känsla i munnen och ett eldigt avslut. Det här räcker som vanligt till de nästan obligatoriska 96/97 poängen jag satt på många provade flaskor. Denna årgång är ännu inte bedömd av The Wine Advocate men just Eclipse brukar hamna lite lägre än samma producents Shiraz och Cabernet Sauvignon viner som får astronomiska betyg år ut och år in. Dags för Eclipse i årgång 2006? Gissningarna då? Ingen antyder ens nya världen eller Australien. Spanien och Italien kommer upp som förslag. (Kanske även Chateauneuf du Pape om jag minns rätt.) Förstår tankegångarna på Spanien med tanke på det landets nya moderna spännande viner som snarast har mer gemensamt med nya världen än Europa. Då i synnerhet Australien. Det finns en känsla av det man lyckas med i modern Rioja, Toro, Ribera del Duero och Priorat i just denna Eclipse. Även vaniljsötman ger nog lite karaktär av Spanien. Italien spåret då? Jo den friska syran och körsbärsfrukten kan nog ge associationer åt högkvalitativa Italienska viner. Även den stil av viner som görs i Valpolicella på framförallt Corvina kan nog ge lite vibbar av en Eclipse som denna 2006a.



Det sista av de tre röda vinerna som serveras till maten blir min absoluta favorit. Så bra detta vin är! Jag provade det i somras tillsammans med det första röda. Som jag skrev skedde en märklig transformation av de bägge. Medan “La Combe des Fous” närmast förlorade på varje minut det var i kontakt med luft så skedde precis motsatsen med “Deus ex Machina”. Den blev så mycket godare, tjockare och komplexare med tiden i frihet (läs mer här). Just därför öppnas denna flaska dryga sju timmar före serveringen och hälls över på karaff samt åter flaskan igen (vilket för övrigt gällde Eclipse också). Därefter får vinet en timme på karaff före vi provar det. Ett lyckat drag tror jag.



2006 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape “Deus ex Machina” har en förvånansvärt ljus och klarröd färg. Doften är stor och intensiv. Kryddor och närmast flytande lakrits med en ljuvlig rökighet och ett inslag av diesel och motorolja. Parfymerad och komplex till tusen. Parker brukar ibland referera till ”meat juice” och det är precis vad jag tror detta vin handlar om. Den animaliska, kryddiga och blodiga karaktären i doften. Underbart! Kemisk skulle kanske någon vilja kalla doften och det kan jag gå med på – fast i positiv bemärkelse. Smaken är kryddigt elegant med lakrits och bitter choklad. En enormt lång och intensiv eftersmak med denna utmärkande kryddighet och lakrits känsla. Massor av karaktär av varm bränd fikonfruktighet och syltade körsbär. Intensivt! Även ett drag av gummi och violpastill i smaken. Omtumlande. Ingen tvekan om poängen. Jag skriver under i blod på Bob’s 99 poäng. Lägger till och med på ett plustecken. Timmarna mot luft har gjort susen och avlägsnat den tröga starten jag kände i vinet senast jag provade det. Då var jag först lite konfunderad men kvällen efter öppnandet vet jag att jag skrev att mina initialt satta 96 poäng nog var för snålt satta. Magkänslan var nog rätt då.

Gästernas gissningar går direkt till Chateauneuf du Pape. Denna är mycket mer ursprungstypisk just nu än vad “La Combe des Fous” är. Faktiskt är att även mot sin gelike från 2005 känns 2006an mer typisk. Tycker att 2003an ligger närmare till hands associationsmässigt. Jag tror att jag förstår varför Parker gillar denna cuvée så mycket. Den påminner i mångt och mycket om hur en riktigt bra Pegau kan te sig fast ännu bättre så att säga. Faktiskt är att likheten med 2005 Pure inte heller är långt borta. Ryktet säger att Clos Saint Jeans 2006or lanseras på Systembolaget i februari 2009. Missa inte dem om ni söker karaktärsfulla viner.

Så till något helt annat. Ett ”efter maten vin” skulle man kunna kalla det. Med sina 17,5% alkohol inger hon allt lite respekt - Alice's. Bara en av gästerna reagerar på eldighet i smaken. Vi andra tycker det är fantastiskt hur frukten i vinet döljer den så höga alkoholhalten. Tror att det var ett klokt beslut att inte blanda ihop detta vin från början med de tidigare tre vinerna. Detta urskiljer sig tydligt genom att det är så typiskt Shiraz från Australien. Några tycker detta är det godaste vinet av alla. Ett gott betyg. Jag provade vinet senast här.



2005 Greenock Creek “Shiraz Alice's”, Barossa Valley är dunder tätt i färgen. Mörkt djupt svartröd. Det färgar av sig på glaset. Doften är stor och fatig med påtagligt fruktsötma i sin karaktär. Mörka syltiga körsbär som marinerats i whiskey. Rökig vedspis med nötter och söta jordgubbar. Björnbär. Rått kött och charkvaror. Vanilj och smörkola med kirschlikör. Smaken är stor, intensiv och eldig med tydliga inslag av mörka syltiga körsbär, jordgubbar och svartvinbärslikör. Tjock och viskös smak såklart med en karaktär av gräddlikör spetsad med lite lakritssnaps. Intensivt! Plommon och grillat kött (Kebabpizza – Slibovitsa). Ja, inte lämnar det någon oberörd. Om det är förnuftet som är lägre just nu vet jag inte men nog är det ett 97 poängsvin. Portvinssubstitut kanske någon antyder? Inte riktigt. Detta handlar inte alls om samma helhet som Portvin även om det finns gemensamma drag. Vad som händer med ålder om frukten inte överlever vågar jag knappt tänka på. Det blir nog ingen kul upplevelse. Nu är det förföriskt gott!

Till desserten serveras ett vin som jag nyligen har bloggat om.


N.V. Chambers Rosewood Vineyards “Rutherglen Muscat”, Victoria/Rutherglen levererar inget oväntat utan uppför sig precis så som senaste flaskan. Vi är lite vintrötta nu så något djupare resonemang blir det inte. Sött till tusen och tjockt i strukturen. Precis lagom med fyra till sex centiliter i glaset och därefter är det bra. För mer detaljer hänvisar jag till mitt tidigare inlägg här.


Till sist skulle jag vilja uppmärksamma Niklas J’s (Mise en Bouteille) fina initiativ att kalla till samling för att prova 2005or från Bordeaux. Jag var nog även i detta fall lite för ivrig och entusiastisk inledningsvis och anmälde mig till provningen. Kanske inte helt genomtänkt så här några veckor före Jul. Att övertyga hustrun om att det är viktiga angelägenheter att verifiera potentialen i en stor vinårgång lyckas inte alltid. Ska erkänna att jag inte ens försökte denna gång. Insåg att tiden inte fanns att resa dryga 60 mil till Stockholm för denna i och för sig viktiga angelägenhet. Nu verkar ju provningen varit riktig lyckad och förhoppningsvis uppstår ett nytt tillfälle och kanske andra följer i Nicklas spår. Trevlig dessutom att få träffa personerna bakom ”tangenterna” på riktigt och inte bara i Cyberrymden! Den där Destieux’n hade jag dessutom gärna provat!



Just det! Julstjärnan och Julgrisen. Stjärnan var (förutom julstämningen) tänkt som någon finurlig hänvisning till den starkast lysande stjärnan denna kväll. Det blev för mig helt klart 2006 Clos Saint Jean “Deus ex Machina”. Julgrisen i betong var tänkt att symbolisera ett i mina ögon klassiskt skånskt matgille fast den får nog symbolisera den ”tunga” känslan i skallen dagen efter.

onsdag, november 26, 2008

För den sanne Chateauneuf du Pape fantasten!

Nästa års givna Julklapp?



Klicka här.

Vad säger man? Imponerande!


För den som inte kan vänta tills boken publiceras – rekommenderas under tiden Søren Gudiksen helt fantastiska hemsida om distriktet. Jag tycker inte det finns en bättre källa till information än denna. För er som ännu inte upptäckt den rekommenderas ett besök genom länken här.


tisdag, november 25, 2008

Fyra från Rhône och en Bastard!

Förlåt – inte Bastard utan Bandol ska det vara. Eftersom det är Mouvedre som gäller i Bandol fick denna platsa in bland Rhônevinerna.

Återigen har dessa inget gemensamt mer än att de hänger ihop ursprungsmässigt. De två 2003orna provades dock under två kvällar sida vid sida. De övriga tre vinerna provades vid helt andra tillfällen. Förhoppningsvis kan ett par av noteringarna vara av intresse för den ständigt växande skaran Chateauneuf du Pape entusiaster.

Den första korkdragningen var ett riktigt dåligt beslut av mig. Borde naturligtvis insett det omöjliga och samtidigt meningslösa i att försöka få ut något som helst njutbart ur denna butelj. Ibland blir dock nyfikenheten för stor och då viker min annars så starka karaktär ner sig ; )





Lite revanschsugen efter den nesliga besvikelsen av mötet med 2001 Domaine de la Mordorée “Cuvée de la Reine des Bois” som lockat mig länge med sina magiska 100 poäng tog det dåliga omdömet överhanden och en 2005a togs fram till slakt. Jag har fått för mig att denna ska ha en större potential än vad Robert Parker’s i och för sig höga 95 poäng ger sken av. Christophe Delorme som äger Domaine de la Mordorée med sin bror lär själv enligt obekräftade rykten ha uttalat sig om att han anser detta vara den bästa Cuvée de la Reine des Bois han gjort. Då är det klart att lusten tar överhand trots att alla indikatorer pekar på att just detta vin i årgång 2005 borde vara alldeles för outvecklat och besvärligt. Strunt samma:





2005 Domaine de la Mordorée, Châteauneuf-du-Pape “Cuvée de la Reine des Bois” har en tät och mörk blåröd färg. Doften är stor men stram och lite rökig med tjära. Rökta kryddor a la herbes de Provence och kanel. Skokräm/backelit med lakrits och viol. Mineraler och stenkross med en blodig och köttig doft. Garrigue och blommigt parfymerad arom med en bränd karaktär av fikon. Lite kola och kafferost med fat och tobak som drar åt nya världen till. Ja, doften är det då inga problem med. Mycket lovande. Trots ganska mycket nyanser känns doften lite oförlöst.

Smaken är stor, eldig, kryddig åt det vilda och otämjda hållet till. Lakrits, violpastill och medicinaltoner. Enbär och mineraler med känsla av våt sten och svartvinbärslikör. Mycket påtagliga och torra intensiva tanniner. Fatbeska och en lång intensiv eftersmak. Friskhet men också en tuff känsla i gommen. Helt klart för hårt och kantigt i sin stil för att bli omedelbart gott.

Ja, visst blev det som expertisen antytt. Helt omöjligt att få något vettigt ur det här. Inte så att vinet är för tufft och smärtsamt utan för att det inte bjuder på sig själv för fem öre. Nästan helt omöjligt att lirka fram något gott och hedonistiskt ur detta. Visst känns potentialen och karakteristiken i vinet men jag har svårt att avgöra om det kommer att bli bättre än de 95 poäng Parker gett det. Undra jag. Visst, jag håller med om 95 poäng men inte smakar de bra just nu. Tycker nog att många andra 2005or känts mer harmoniska och lovande än vad det här vinet gör. Ett dåligt köp är det inte men med facit i hand hade jag nog hellre satsat på andra viner från denna årgång. Hoppas jag har fel. Parker anser att 2005an mår bäst av att vila till 2010 och klarar sig enligt honom till 2025.




Nästa vin är en ren omprovning av en tidigare bekant. Självklart kan jag förstå dem som virrar på huvudet i oförstånd men ibland blir lusten för stor. Förra flaskan delades på fyra under en middag och jag hann aldrig riktigt dissekera vinet då. Alltså ett nytt försök ensam vid rodret (nåja, hustrun fick allt smaka också – på vinet alltså). Skulle mina intryck sluta med ett bättre vin eller inte?



2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape “Cuvée Pure” har en klar purpurröd färg. Doften är kryddig och bärig med jordgubbar och kolasnören. Fat och vanilj samt lite kryddig ek och blodigt kött. Sälta, hav och tång. Lite backelit och skokräm med lakrits på slutet. Soja, fikon, garrigue, tobak och cigarr med lite örtigt drag av teblad och kaffe. Aromatiskt är detta hur läckert som helst. En hel del gemensamt med 2005an.

Smaken är ren med tokmycket lakrits och godis toner. Som röda lakrits/kolaband. Mynta och kaffe med lite tobak/snus känsla och ingefära med litchifrukt. Örtighet med garrigue med ett alldeles för kort och torrt avslut. Helheten lämnar ett mycket torrt och konstigt drag efter sig och tanninerna känns allt annat än behagliga. Det finns också ett drag av nya världen i smaken som jag inte riktigt kan ta på. Tyvärr drar den torra känslan i smaken ner helhetsintrycket. Det smakar helt enkelt inte så harmoniskt och gott. Obalanserat.

Ack, ack. Inte alls så gott och kul som jag trodde. Är jag helt ur form? Tekniskt och kvalitetsmässigt självklart ett bra vin. Fast riktigt gott blir det inte denna gång. Förra buteljen var ju så öppen och inställsamt god. Varför inte så denna gång? Är det maten, sällskapet och/eller motståndet som ändrar på detta intryck? Vet inte. Vad jag dock vet är att nu får resterande flaskor vila ett tag innan nästa försök. Som det smakar nu finns det ingen anledning att ge sig på det igen inom kort. Kanske om två/tre år igen – om nu inte lusten tar överhand vill säga.





Poängen jag sätter är med en förhoppning om att potentialen jag hittar i vinet kommer att blomma ut. Fast risken är att detta kommer att resultera i en viss besvikelse framöver. Jag tycker plötsligt att detta mer påminner om 2004an än den ljuvliga 2005an i smaken och då kommer i alla fall jag att bli besviken. Lite kul att de 95+ poäng jag satte förra gången bekräftades av Bob i hans senaste bedömning från oktober i år. Vi är nog ganska synkade han och jag ; ) Det bevisar ju även mina intryck av 2006orna från Clos Saint Jean. Dock är vi inte helt överens denna gång. Jag nöjer mig med 93/94 tveksamma poäng. Parker tycks dock anse att konsumtion kan ske redan nu fram till och med 2022.

Han har mycket att leva upp till - gullgossen Julien Barrot.





Så raskt till de två 2003orna som gjorde mig allt annat än besviken.

Först ut i ordningen var ett vin som jag provat förut - och då tyckt rysligt mycket om. En producent som tillhör de mer traditionella kan man tycka. En klar Parker favorit under årens lopp. En liten avmattning i hans annars så goda omdömen av denna producent tycker jag mig dock ha märkt för de senaste årgångarna. 2003an verkar han dock gilla lika mycket som mig. Han har för övrigt kommenterat årgången i följande tråd på Bulletin Board.



2003 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape “Cuvée Réservée” har en aningen tegelröd och klar färg. Doften är stor och animalisk med rökig lakrits karaktär. Bränd fruktighet med rökta kryddor, garrigue och backelit med fikon och örter. Portvinssöt frukt med djup jordgubbsfruktighet. Vilda aromer med gödsel, rosor, lavendel och herbes de Provence. Utvecklad mineralisk karaktär som liksom sammanfattar vad Chateauneuf du Pape ska dofta. Så rätt!

Smaken är STOR och intensivt fruktig med värme och eldighet. Påtaglig frisk syra med mörka körsbär och en ren fin lång eftersmak. Jättegott. Viss brändhet med strama tanniner och kryddig lakrits. Smaken är verkligen intensiv och kryddig. Syltig och kompakt med jordgubbar och sötlakrits. Mycket, mycket gott! Det går inte riktigt att förmedla känslan av att dricka det här vinet. Essensen av södra Frankrike?

Hugh så gott! Jag förstår inte varför så många vinentusiaster är så avoga till det här vinet. Det är ju precis hur gott som helst. Skillnaden mot en del andra årgångar jag provat av Pegau’s viner är att denna inte domineras av de animaliska toner som jag annars så tydligt hittar i deras viner. Det finns en mer utpräglad sötaktig frukt i denna årgång som gör att njutningen blir större. Kanske hedonistiskt men det är väl det vin handlar om? Eller är det att sitta och sörpla på syrliga och tunna viner som bara lämnar suget efter Novalukol. efter sig? Lite skoj och lite allvar. Jag gillar denna stil av vin väldigt mycket men kan också förstå att det kan bli lite för mycket om det är andra saker man söker i sina vinupplevelser. Jag gillar detta så mycket att det blir hela 98 poäng som jag idag känner mig mycket trygg med. Vem vet om detta vin håller? Inte jag. Parker anser tydligen att det ska konsumeras mellan 2006 och 2026. Han har endast bedömt vinet officiellt som fatprov med 95-98 poäng i betyg. Senare omprovningar i Hedonist’s Gazette har resulterat i hela 99 poäng.
(Efter att jag publicerade mitt inlägg upptäckte jag en aktuell tråd som berör just detta vin på Bulletin Board. Den intresserade rekommenderas att följa länken här.)



Kanske en brasklapp beträffande flaskvariation. Har fått för mig att det kan variera ganska friskt mellan olika buteljeringar av Pegau’s viner. Laurence Feraud brukar ju vara bland de sista i området med att buteljera och det har även genom årens lopp antytts att det kan variera mycket mellan olika buteljeringar. Jag hämtade hem 2005or till mig och kompisen i Danmark under våren och väl hemma brytandes trälådan blev jag lite fundersam. Taskigt etiketterade flaskor, löv och jord i lådan. Känns inte helt tryggt. Har de verkligen koll på kvaliteten?



Så, utmanaren till det föregående vinet. Ett efterlängtat smakprov. Bestämde mig tidigt för att just detta vin i årgång 2003 skulle försökas inhandlas för ett smakprov. Det tog lite tid men till slut fick jag tag i det under en inköpsrunda i Danmark. Som jag kommenterat tidigare släpptes mig veterligen inte vinet i Sverige. Endast 40% av normalproduktionen gjordes denna exceptionellt varma årgång. Tydligen var HJ Hansen mer på hugget än Ward Wines och då går det som det går.




2003 Delas Frères, Hermitage “Marquise de la Tourette” har en sammetsröd färg med en blå kant i glaset. Doften är fantastiskt stor – större än det föregående vinet. Massor av rostade toner och grillat kött. Smörkola, choklad och kokos. Generös fathantering uppenbarligen. Mentol, parfymerat blommig doft med örter och vanilj. Blåbärs och svartvinbärslikör, lagerblad och gummi med oliver/tappenade på slutet. En smörig och fet känsla är det dominerande intrycket. Det doftar väldigt gott.

Smaken är ren och kryddig med choklad och en viskös känsla i munnen. Körsbär med en stram eftersmak som är lång med lite bitter fruktighet i slutet. Kola och fetma men också en frisk hallonsyrlighet med mentol. Rökt skinka, rotfrukter, jordgubbar, buljong, lagerblad och blåbär. Nu tänker någon att det här smakar som Shiraz från Australien. Visst finns likheten. Just därför tilltalar detta mig oerhört mycket.

Mycket gott och kul vin att prova. Är det då så atypiskt som alla tycks tro? Tycker nog inte det. Kanske mer generös är ett bättre begrepp. Mer och större muskler samt smak kanske - men visst känns det som Norra Rhône. Rundare och mjukare frukt än vad tillexempel den för mig så jobbiga 2005an erbjuder. Jag tror mycket på det här vinet och att det kommer att klara många år i källaren. Hur det utvecklas är en annan sak. Jag är ingen ”spåman” så jag får bara gissa eller lita till expertisen som säger 2006-2026 och ger 95 poäng – Bob alltså. Jag höjer till 96/97 poäng.



Delas är lite av en personlig favorit till mig. Förmodligen för att ett besök hos dem år 2000 resulterade i det trevligaste producentbesök och provning på plats jag upplevt. Kvalitetsmässigt kanske det inte är Delas som är den förnämsta producenten i regionen men hederliga, goda och prisvärda (i alla fall i Sverige) viner gör de. Det kommer nog lite fler noteringar framöver om firmans viner på denna blogg.

Okej en Bastard – förlåt Bandol kvar. Den som inte klarar en sågning bör nog sluta läsa här.

För några år sedan fick jag för mig att plötsligt börja köpa viner från Bandol. Det var nog minnena från en semesterresa till Provence som framkallade den lusten. Dessutom att huvuddruvan i regionen är Mouvedre som länge var lite av en personlig favorit (innan Grenache spåret helt tog över). Därför köpte jag, lite till och från, en del vin från distriktet. Nu finns inte mycket kvar men jag har provat lite yngre årgångar som kompisen släpat hem förra sommaren. Det jag provade då var riktigt gott och bra. Allt annat än man kan säga om följande vin:



2000 Château de Pibarnon, Bandol har en svagt tegelröd färg. Lite stallig och animalisk doft med en rökig ton, nästan som Islay Whiskey. Tjära, kryddor och allmänt mörka murriga drag. Lite oren doft. En bränd kola ton med aningens choklad och rostat kaffe. Läder och svett med skokräm och en känsla av ”dynga” och smuts som inte alls blir så angenäm som det blir i vissa viner ibland. Det känns helt enkelt ofräscht. Spännande är det dock.

Smaken har en påtaglig syra som ger ett rått uttorkat drag åt vinet. Rökig som sot rester på grillad mat över öppen eld. Beska och stjälkighet med kärnor och körsbär. Mäsk, malörtsbeska och en viss eldighet i slutet. Tanniner som inte alls harmonierar med vinet och en kemiskt bitter eftersmak med denna återkommande malört. Usch! Det blir bara värre och värre ju längre tiden lider. Det vinner inte alls på luft.

Så synd att det blir så här. Jag är varnad. Under en dialog med Finare Vinare varnade de mig för att just Pibarnon årgång 2000 inte skulle vara så bra. Inte ens egendomen själva ska vara så nöjda enligt samma källa. Vi är rörande överens. Det här är ganska mediokert. Problemet är nog att det kan uppfattas som spännande och typiskt för många men för mig blir det nästan som ett defekt vin. Jag sitter och stör mig på den hela tiden återkommande känslan av ett orent och förorenat vin – i smaken. Doften är okej. Till och med lite spännande. Nu ska man ju dricka vinet också och då räcker det inte med att det är trevligt att dofta på. Det blir 84 poäng och det är doften som håller uppe det höga betyget. Om det doftat som det smakar hade jag nog inte kommit över 80 poäng. Nu kan den kritiske kanske antyda att dessa viner behöver minst tio års lagring innan konsumtion. Det tror inte jag på – inte att det blir bättre i alla fall. Jag kan faktiskt inte minnas att jag upplevt tidigare flaskor så här ”dåliga”. Har provat det tre gånger förut utan att imponeras men detta är sämst hittills.



Gud så befriande! Snart bara lite småposter kvar och två lite tyngre inlägg om temaprovningar. Skam den som ger sig. Den vakne kanske har konstaterat att fotografierna är tagna i samma miljö? Jodå – jag har sparat på liken och fotat dem nyligen. Man känner sig bra dum när man står vid återvinningsstationen och dumpar ett gäng tombuteljer som dessa. Tur att inte så många begriper vad det varit i flaskorna!