Egentligen skulle jag kanske berätta om en vertikalprovning vi hade i vintras. Nästan alla släppta årgångar av Alión var med (saknade endast 91, 93 och 01). Alla årgångar var mer eller mindre bra, 1996 och 1998 var de som kändes minst tilltalande. Nu ska jag inte dra igenom hela provningsprotokollet, bara meddela att 1997 och 2003 var de två klart bästa vinerna enligt mig. 1997 för den fortfarande var så ung och koncentrerad i sitt utryck och 2003 för att den var ännu större. Nu är det faktiskt just 2003an jag tänkte utveckla men först lite fakta.
”Bodegas y Viñedos Alión ägs av familjen Alvares som även äger den världsberömda Bodegas Vega Sicilia. På Alion som ligger 11 kilometer från Vega ville man producera ett vin som skiljde sig från den klassiska och synnerligen komplexa Vega Sicilia. Detta projekt startade 1986. Till Alion används enbart druvan Tinto Fino, allmänt känd som Tempranillo. Vinstockarna har en medelålder av 15-20 år. Druvorna handskördas och sorteras sedan noggrant och hårt så att bara de allra bästa klasarna ingår. Druvorna avstjälkas och får därefter jäsa i temperaturkontrollerade träståndare, allt för att bevara så mycket som möjligt av druvans naturliga fruktighet. Sedan pressas musten varsamt i pneumatiska pressar innan vinet lagras i 13 månader på små, nya franska ekfat från Nevers. Vinerna filtreras aldrig och andelen nya fat är alltid stor, vid för de allra bästa årgångarna är alla fat nya. Normal fatlagringstid är 14-18 månader men detta varierar givetvis med årgången.
Slutligen lagras vinet på butelj minst ett år innan det släpps ut på marknaden. Vinanläggningen är en rostfri dröm av absolut senaste teknik och extremt välskött. Här lämnas absolut ingenting åt slumpen. Man tror att man hamnat på ett ”prestigebordeauxslott”. Allt organiskt material som kan undvikas har ersatts med rostfritt, utom ståndare och barriquer. På Alion för man också ett veritabelt krig mot korkdefekter.
Vinerna härifrån är mycket trevliga att dricka som unga, om man tycker om kraftfulla viner. Har man bra lagringsmöjligheter kan dessa dock utvecklas positivt av 10-15 års lagring. Då kommer vinet att få lite mjukare syror och mognare frukt. De två första årgångarna från Alion, 1991 och1992, gjordes på Vega Sicilia. Första ”egna” vinet blev således årgången 1993.” (Från Janake’s hemsida.)
Som jag skrev inledningsvis var min uppfattning efter vertikalprovningen att 2003an var bäst. Den var enormt koncentrerad och ren i frukten. Modern och lite nyavärlden lik i sin stil – sötkladdig skulle kanske någon vilja utrycka det!
Detta var sju månader sedan och i måndags var det dags för en förnyad bekantskap. Skulle intrycket bli likartat och skulle ånyo de 96 poängen av Jay Miller kännas självklara?
Måste börja med att erkänna att jag blev konfunderad när jag provade vinet. Inte mycket stämde mot förra noteringarna. Läser man vad jag skrivit om vinet vid de två olika tillfällena och jämför så tror man inte det är samma vin. Störst är skillnaden på smaken. Doften känns mer bekant. Är det då gott? Javisst men inte lika bra som förra gången.
Färgen är djupt mörkröd och klar. Stor doft och den har börjat utvecklas. Fat och nymalet kaffe, nästan en karikatyr på kaffepulver. Mineraler och rökig känsla. Sedan kommer dom nuförtiden obligatoriska ”Rhônevibbarna” med animaliska dofter av välhängt kött, baconfett, gummi och viol. Fint! Det som markant skiljer mot förra gången jag provade vinet är att då var frukten tydligare och det fanns en sötare ton av vanilj, nötter och choklad. Lite Cognacskänsla om man så vill.
Smaken domineras av lakrits. Nästan lakrits i flytande form. Jag gillar smaken av violpastill i vin men här drar det mer åt salmiakpulver och det är sällan lika gott. En lite metallisk känsla med jordighet – mineral. Den frukt som märks är den av mörka körsbär. Aningens röd citrusfrukt i eftersmaken. Får intrycket av att vinet är lite tunnare än senast. Förra gången var vinet mycket tuffare i stilen med ett intryck av svartvinbärslikör och viol. Även en gräddig chokladighet var dominerande då. Detta saknas helt i den senast provade buteljen.
Kan vinet ha utvecklats så här mycket på bara sju månader? Är det flaskvariation? Kan det vara så att man får olika intryck av vin beroende på faktorer som miljö, årstid och referenser till omgivande viner? Jag vet inte och det är nog det som gör att fascinationen för vin aldrig upphör utan snarast ökar med tiden.
Det här vinet är inte dåligt, bara annorlunda mot senast. Tycker det är värt 93-94 poäng mot de 96 poängen senast. Jag kommer inte att prova om det här vinet på ett tag utan hoppas att det växer ihop med lagring och utvecklas till ett komplexare vin med ålder. Blir något oroad förståss att årgången spelar oss ett spratt. 2003 i Spanien är ju som i övriga Europa lite extrem och atypisk. Kanske är det just detta faktum som ställde till det denna gång?
Måste börja med att erkänna att jag blev konfunderad när jag provade vinet. Inte mycket stämde mot förra noteringarna. Läser man vad jag skrivit om vinet vid de två olika tillfällena och jämför så tror man inte det är samma vin. Störst är skillnaden på smaken. Doften känns mer bekant. Är det då gott? Javisst men inte lika bra som förra gången.
Färgen är djupt mörkröd och klar. Stor doft och den har börjat utvecklas. Fat och nymalet kaffe, nästan en karikatyr på kaffepulver. Mineraler och rökig känsla. Sedan kommer dom nuförtiden obligatoriska ”Rhônevibbarna” med animaliska dofter av välhängt kött, baconfett, gummi och viol. Fint! Det som markant skiljer mot förra gången jag provade vinet är att då var frukten tydligare och det fanns en sötare ton av vanilj, nötter och choklad. Lite Cognacskänsla om man så vill.
Smaken domineras av lakrits. Nästan lakrits i flytande form. Jag gillar smaken av violpastill i vin men här drar det mer åt salmiakpulver och det är sällan lika gott. En lite metallisk känsla med jordighet – mineral. Den frukt som märks är den av mörka körsbär. Aningens röd citrusfrukt i eftersmaken. Får intrycket av att vinet är lite tunnare än senast. Förra gången var vinet mycket tuffare i stilen med ett intryck av svartvinbärslikör och viol. Även en gräddig chokladighet var dominerande då. Detta saknas helt i den senast provade buteljen.
Kan vinet ha utvecklats så här mycket på bara sju månader? Är det flaskvariation? Kan det vara så att man får olika intryck av vin beroende på faktorer som miljö, årstid och referenser till omgivande viner? Jag vet inte och det är nog det som gör att fascinationen för vin aldrig upphör utan snarast ökar med tiden.
Det här vinet är inte dåligt, bara annorlunda mot senast. Tycker det är värt 93-94 poäng mot de 96 poängen senast. Jag kommer inte att prova om det här vinet på ett tag utan hoppas att det växer ihop med lagring och utvecklas till ett komplexare vin med ålder. Blir något oroad förståss att årgången spelar oss ett spratt. 2003 i Spanien är ju som i övriga Europa lite extrem och atypisk. Kanske är det just detta faktum som ställde till det denna gång?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar