Påskgodis!

Ingen långbänk utan bara pang på. Godast hittills är Spanjoren (massor av ek men också söt gosig frukt med massor av komplexitet – 97p) men i långa loppet undrar jag om inte Änkans vin kommer att smaka bäst (terpentin och örtighet med en klart jordig och lätt utvecklad ton – söt koncentrerad frukt med ett elegant inslag – 97p). Collioure i all ära (sötfruktig starkvinston men också klart lovande projekt – 93/94p) men gammal är äldst. Nästa gång handlar det nog om världens mest okända supervin från södern.



Glad Påsk!

Stora frågor för de små - eller var det små frågor till de stora?

När sonen gick i förskola och tillhörde de äldsta barnen i gruppen hade man en speciell frågestund där de fick ta upp allmänna frågor och funderingar. Av någon anledning kom jag att tänka på det temat en kväll i början av juni. Ännu aktuellare blev det när dottern frågade mig vilket land i världen som är mest berömt för sitt vin? Givetvis blev svaret Frankrike.

Fast allt började ett par månader tidigare när hustrun och jag satt och funderade över sommarsemestern 2010 – vart skulle vi åka? Årgång 2008 i södra Rhône lockade ju inte lika mycket som 2007 men samtidigt är Frankrike favoritresmålet över allt annat så helt enkelt att bortse från landet i fråga är det ju inte. Varför inte Roussillon i år igen utbrast jag? Vi som trivdes så bra där förra året och livet var ju ganska okomplicerat med sköna bad och lagom tempo. Att sedan vinerna från regionen överraskade positivt gjorde ju knappast saken sämre. Alltså en favorit i repris och årets sommarsemester bar åter till Roussillon.

Ska man vara ärlig så är det de förstärkta vinerna från regionen som gjort sig mest berömda men att dricka ”uppspritad” druvmust är normalt inget för mig och därför borde resmålet egentligen inte passa mig - men ingen regel utan undantag som ordspråket lyder. Vinerna från Collioure imponerade ju stort förra sommaren så varför skulle inte historien kunna upprepa sig?


Pang på rödbetan och ett besök i byns La Maison des vins efter att ha installerat oss på rummet och lämnat resten av familjen vid poolen. Den trevliga och kunniga damen från förra året var på plats och visst mindes hon mig efter en kort uppfriskning av minnet. Det var då som temat i rubriken först kom över mig. Tänk vad mycket de vet om närområdet men vad lite de vet om världen. Då kändes det plötsligt bra att leva i ett land där kunskapen inte är begränsad av den lokala traditionen och kulturen. I Monopolland får vi ta del av all världens viner!

Vi kom att språka om Languedoc och Châteauneuf-du-Pape då det plötsligt slog mig hur okunnig man kan vara även om man lever mitt i verkligheten så att säga. Hon som spenderar dagarna i ända med det regionen erbjuder, jämfört med mig som kan välja och vraka från allvärldens hörn. I det läget kändes det ganska bra att ha ett aningen bredare perspektiv.

Fast ska man se till Roussillon som helhet så måste det vara den region i Frankrike som är mest komplett och självförsörjande. Man saknar inget – förutom mousserande vin då. Man gör söta vita och röda viner i allt från ungdomlig stil till kraftigt oxiderade varianter. Torra vita viner, rejäla roséviner och kraftfulla rödviner – allt man behöver för en komplett måltid och lyckad kväll. Är då detta den ultimata vinregionen?

Nja, kanske blir det ändå för mycket av allt men för lite av det goda så att säga. Visst görs det bättre söta viner från andra platser på vår planet. Självklart finns det fler spännande vitviner från andra delar av Frankrike och övriga världen - och bara drygt trettio mil norröver görs det ännu häftigare rödviner.

Är man då inte bäst på något? Jodå – godare och bättre roséviner har jag aldrig provat. För att citera en nyfunnen vän och vinhandlare i Collioure så kan man absolut inte likna Roussillons rosévin vid de bleka och grisskära varianterna från Provence – nej här handlar det om nästan ljusröda viner som får de enklaste röda Bourgogneviner att framstå som ett skämt.

Just ett skämt är den gamla skrönan i Folieklubben om damen på vinkursen som undrade vad man kunde äta till rosévin? Smörgåstårta svarade kursledaren varpå damen undrade om det verkligen passade? Nej, svarade han – men kvällen är ju ändå förstörd! Jag inser nu att han säkert inte hade smakat rosévin från Roussillon.

De vita torra vinerna är i mitt tycke väldigt spännande men också en aning likformiga. Feta i texturen med mycket tropisk frukt och en allmänt inställsam karaktär. Mer eller minde fat och då ibland en ganska burdus stil där träigheten emellanåt tar över. Fast när det lyckas som bäst är det viner som jag anser överträffar mycket i fråga om pris kontra kvalitet. Fast lite för lika varandra är de ibland och om jag får välja så är nog ändå Riesling intressantare, även Gewürztraminer för att inte tala om Pinot Gris och givetvis även Chardonnay när den är som bäst. Fast just den sistnämnda är en vinstil som Roussillons vita viner i mångt och mycket påminner om - och för dem som gillar Rhônedalens vita viner är garanterat Roussillon ett spännande alternativ. Kanske är det dags för Munskänkarna att lyfta in Grenache Blanc samt Grenache Gris och då samtidigt lyfta ut Silvaner och Savagnin ur betygskurserna?

De söta vinerna är ett kapitel för sig. Stilarna är så många och varierade att det inte går att generalisera. På sätt och vis kan jag nu förstå varför det är de förstärkta vinerna som gjort Roussillon berömt. Prisvärda är de sannerligen. Denna gång beslöt jag mig för att ge dessa viner en chans och det ångrar jag inte även om jag fortfarande tycker att mycket smakar som sockerlag och vinbål.

För mig som är rödvinsfantast är det trots allt de röda vinerna som lockar mest. Vinerna påminner mycket i sin stil om släktingarna lite längre norröver. Då tänker jag inte främst på Languedoc utan södra Rhône. Likheterna är slående och förmodligen beror det på druvsammansättningen. I Roussillon härskar Grenache med Mourvedre som tvåa även om också Syrah och Carignan förekommer flitigt. Skillnaden gentemot Languedoc upplever jag främst vara just de sistnämnda druvorna. Jag får ofta känslan av att man i Languedoc premierar Carignan men även Syrah. I Roussillon känns det som de två har en mer underordnad roll och oftare förekommer som komplementdruvor till främst Grenache. Mourvedre verkar ha en popularitet som endast Bandol annars kan stoltsera med. Man anser att druvan i sig endast ger bra viner om den växer havsnära – och det gör den ju onekligen både i Bandol, Banyuls och i Collioure.

Ska jag vara kritisk mot de röda så är det då främst att de ibland blir lite för grovhuggna och finesslösa. Goda är de men jag hittar inte riktigt samma komplexitet som exempelvis de flesta viner från Châteauneuf-du-Pape erbjuder men som också övriga Côtes du Rhône kan leverera. Många är lika bra men få är bättre än bascuvéerna från just Châteauneuf-du-Pape. Fast det finns de som verkligen lyckas och då är förhållandet pris kontra kvalitet svårslaget.

Vilka är då de heta producenterna?

Ja, det beror nog på vem man frågar.

Jag har sedan förra besöket ägnat det gångna året åt att försöka lära mig mer och även prova viner från just Roussillon lite oftare. En sak är vad man läser sig till och en annan är vad den egna smaken säger. Utan att säkert veta, så får jag känslan av att det i den norra delen av distriktet vuxit fram en grupp som hänger sig åt biodynamisk vinodling och ekologiska viner. Kommer man till Collioure och Banyuls så pratas det inte så mycket om detta. Inte för att jag tror att man har något emot sådan odling eller att det inte förekommer – utan snarast för att det inte verkar finnas något intresse av att marknadsföra vinerna som sådana. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men jag får någon slags bild av att man i norra delen är lite pretentiösare gentemot de mer avslappnade och jordnära vinbönderna i Collioure. Just det sistnämnda är nog så viktigt. Där är det faktiskt mest vinodling som gäller – få gör eget vin, det mesta tycks buteljeras under kooperativ och de som buteljerar under egen etikett är lätträknade.

För mig råder det ingen tvekan om att det är Collioure och Banyuls som är de intressantaste appellationerna. Eller egentligen skulle man kunna säga appellationen. De bägge AOCna omfattas av samma geografiska gränser och det är endast en fråga om man gör torrt eller sött vin. Så enkelt är det faktiskt.

Producenterna här är enormt vänliga och jordnära men också väldigt hängivna sina viner. Under senare år har det etablerats fler och fler producenter och många har kommit utifrån. Klart synligast är kooperativet Cellier des Templiers. Lite enklare viner och då främst under AOC Banyuls. För ett antal år sedan beslöt man sig för att satsa på lite exklusivare viner och då uppstod La Cave de l’Abbé Rous. I princip samma kooperativ men ett annat varumärke och lite mer kräm i buteljerna om man vill förenkla det hela. Man fick hjälp av Bordelaisen Dr. Alain Raynaud och snart var succén ett faktum. Själv tycker jag att vinerna från La Cave de l’Abbé Rous är mycket bra men inte riktigt i samma klass som vad en del andra presterar.

Hetast är nog Philippe Gard som kom till regionen 2000. Oavsett om man talar med vinhandlare, agenter eller producenter så framhåller man Philippe Gard som stjärnan i området och de viner han gör under egna etiketten Coume del Mas framhålls som det bästa Collioure kan erbjuda. Jag är beredd att hålla med. Detta år hade jag en osannolik tur och lyckades pricka in vistelsen just när den årliga vinfestivalen i Collioure gick av stapeln. Arton producenter på marknadsplatsen en söndagsförmiddag i juni och drygt trettiograders värme med jazzmusik som ackompanjemang – det blev en upplevelse jag sent ska glömma. Prestigelöst är bara förnamnet. För € 3.- fick man ett glas och därefter var det bara att ge sig på så många viner man hann med under drygt fyra timmar – allt i ett stort folkhav och under en stekande sol.

Just med anledning av detta anser jag mig ha fått en bra bild av de viner Collioure har att erbjuda och i det sammanhanget framstår Coume del Mas som den just nu hetaste producenten. Det vita vinet "Folio" anses av de flesta vara ett av de två bästa vita vinerna från distriktet. De tre röda cuvéerna framhålls av vissa som det bästa som görs, även om det säkert finns de som misstycker. Jag är beredd att ställa mig på supportrarnas sida. Lustigt nog skulle man kunna tro att Advokatens representant för regionen skulle samtycka men David Schildknecht tycks inte helt övertygad – trots smakrikedom och sötfruktiga viner (eller just därför?).

På bilden Philippe Gards samarbetspartner, Andy Cook:

Producenten som gjorde distriktet berömt tycks vara på väg i en neråtgående spiral. Omdömen i stil med att man inte kan skilja vinerna från defekta viner framkom på ett par ställen. Även antydningar om att man använder Medelhavsvatten för rengöring av tankarna och faten fördes fram. Lite sorgligt men jag kan förstå vad de menar. Mötet med Jean-Michel Parcé var inte lika muntert detta år. Hans Domaine du Mas Blanc tycks tappat tätpositionen man hade under 1990-talet och början av 2000-talet.

Det bästa vita vinet parallellt med "Folio" anses Domaine de La Rectorie göra. Deras "L’Argile" anses av många vara just bäst och det var något som gladde mig extra mycket att höra. Förra året så besökte jag producenten mer eller mindre av en tillfällighet och jag minns tydligt att jag då upplevde "L’Argile" som det i särklass bästa vita vinet jag provade. Tydligen fungerar det att lita till sin egen smak - även om man ibland har Bob som styrman. Producentens rosévin anses för övrigt också tillhöra eliten och om jag inte helt missminner mig, föll även den mig på läppen föregående år.

På tal om förra året så upptäckte jag då en producent som verkligen fångade mitt intresse. Givetvis stod ett återseende med Domaine St Sébastien högt upp på listan. Efter mejlväxling så träffade jag återigen Romuald Peronne och han var precis så kul som senast och dessutom lika entusiastisk. Precis som han antydde föregående år har man nu bytt namn på sina cuvéer och dessutom infört ett par nya. I ärlighetens namn imponerade inte hans 2008or lika mycket som 2007orna gjorde förra året. Inte så att vinerna var dåliga men de saknade det där lilla extra bettet som de hade 2007. Dock imponerade fatprovet av 2009 "Inspiration Marine" stort. Hundra procent Mourvedre från havsnära läge. Enligt Romuald hade Revue des Vins de France representant varit lyrisk över samma smakprov och utnämnt det till ett av årgångens bästa viner från Roussillon. Om någon trots allt skulle tvivla över mina slutsatser så höll jag i november förra året en provning med viner inköpta från 2009-års resa och som bästa vin utsågs just 2007 Domaine St Sébastien "Cuvée Alexandre" – kul att man inte är ensam om att ha god smak ; )

Årets upptäckt då? Ja det blev faktiskt två producenter som imponerade. Mer eller mindre av en slump provade jag ett vin från Domaine la Tour Vieille och blev ganska imponerad. Upptäckte att för en gångs skull verkade jag och David Schildknecht vara ganska överens. Beslöt mig för att utforska producenten vidare och det visade sig lyckosamt. Mycket bra viner till mycket rimliga pengar. Dyraste röda vinet kostade € 13.- och det får nog anses som ett fynd. Kanske aningen rustika och lite omoderna men väldigt välgjorda och hederliga.

Den andra producenten får dock förbli en hemlighet tillsvidare. Skulle jag en gång få för mig att bli vinimportör så vet jag vem jag skulle försöka börja inleda ett samarbete med… mannen på bilden! Fast det förblir nog mest en fantasi så det blir säkert ett senare inlägg om producenten i fråga.

Fler namn? Ja, en av de hetare tycks Domaine Madeloc vara. Pierre Gaillard, känd från norra Rhône, etablerade sig för några år sedan i Banyuls och han har fört med sig nytänkande och traditioner från Rhône. Lite annan fokus på druvor kan också vara en av anledningarna till att stilen skiljer sig något. I och med årgång 2008 tog dottern Elise över ansvaret och hennes 2008 "Serral" tillhörde en av mina favoriter på festivalen.

Côtes du Roussillon då? Ja här känns namnen mer välbekanta och den som alla framhåller (dock utan någon större entusiasm i rösten) är den kanske mest välbekanta producenten av dem alla – Domaine Gauby. Det verkar finnas en respekt för Gerard Gauby och hans viner men ingen tycks helt sympatisera med honom. Kanske har hans omtalade ego något med saken att göra eller så är det helt enkelt så att vinerna har sin högst egna och personliga stil? Jag besökte aldrig egendomen men provade ett av vinerna. 2006 Domaine Gauby, Côtes du Roussillon "Vieilles Vignes" som var ett riktigt läckert vin men i en stil som inte direkt skvallrade om sitt ursprung. Här handlar det mindre om sötfruktighet och rikedom utan mer om komplexitet och nyanser. Läckert men mer likt det man åstadkommer i Bordeaux och kanske även Bourgogne men mest likt av allt, tyckte jag vinet var en personlig favorit – nämligen Domaine du Pegau. I en vertikalprovning av Pegau undrar jag om någon hade hittat svartepetter. Förövrigt en producent (Gauby alltså) som Schildknecht är lyrisk över – rättvist eller ej får andra bedöma.

En producent som Schildknecht inte är helt lyrisk över (om än positiv), det är en producent som de insatta annars framhåller som ”the Star” – Herve Bizeul med sin Domaine du Clos des Fées. Alla tycks högakta Bizeuls arbete och med hans bakgrund borde man ju veta var skåpet skall stå. Jag besökte Clos des Fées och hoppas kunna återkomma med en mer detaljerad rapport men för att reta aptiten lite så måste jag skvallra om att vinerna var superba. I mina ögon är Schildknecht ute och snedseglar. Hans vita vin var resan höjdpunkt med avseende på vitt vin.

Fler då? Ja, det finns många. Namn som nämns bland de stora är Domaine Gardies, Mas Amiel (söta) och sedan finns det en uppsjö av lärjungar till Gerard Gauby som försöker överträffa hans viner och enligt vissa ibland lyckas med detta. Stormrika Bordelaiser som plöjer ner vinsten på bystan finns det också i form av Calvet-Thunevin. En producent som dock alla tycks vara överens om är Domaine de l’edre som på några få år har lyckats med sitt hobbyprojekt och etablerat sig som en av de hetaste producenterna i regionen. Tyvärr lyckades jag varken träffa dem eller få prova några viner under min resa men de finns representerade i Danmark, så skam den som ger sig.

Detta är bara ett axplock av producenter och att namnge dem alla är närmast omöjligt. På hemmaplan har jag provat en del under året men ingen värd att namnge med tanke på att samtliga ovan omnämnda framstår som bra mycket bättre.

För den som är sugen på att upptäcka mer rekommenderas verkligen ett besök i regionen och förutom trevliga och öppna människor erbjuds riktigt bra viner till humana priser. Dyrare än € 25,- för de röda och € 18.- för de vita behöver det inte bli och då får man mycket vin för pengarna. I de allra flesta fall räcker det med € 10.- till €15,- för en klart godkänd upplevelse.

Sist men inte minst – glöm all jämförelse med Languedoc. Möjligtvis förekommer dubbelnamnet i turistbroschyrer men inte i Katalanernas värld – det är bara Systembolaget och Munskänkarna som tycks tro det. Tyvärr också även en hel del etablerade vinkritiker från ”over there”.

För den som orkar vänta - kommer det (snart) mera!

En trevlig upptäckt!

Att Domaine du Mas Blanc stängde redan klockan sex var en missräkning men det gick ju bra ändå. Jean-Michel Parcé tog sig tid och lät mig prova allt jag ville (nåja, nästan). Dessutom hade han inga problem med att diskutera och berätta en massa intressanta saker. Nöjd gick jag därifrån och bestämde mig för att göra ett försök med ytterliggare en producent innan det blev kväll.

Nu var knappast målsättningen med nästa besök att göra någon grundlig intervju och källarbesök utan snarast att få prova lite goda viner. Jag hade nämligen några dagar tidigare av en ren slump sprungit på en producent vars viner tog mig med storm. Vid familjens första besök i Collioure bar det sig inte bättre än att jag råkade hitta en parkering nästan rakt framför en butik som tillhörde en vinproducent vid namn Domaine St Sébastien.


Som det mesta i Collioure såg butiken ganska ”chic” ut och egentligen hade jag inga stora förhoppningar om spännande vinupplevelser när jag steg in genom dörren. Resten av familjen begav sig inåt centrum medan jag bad om att få göra ett snabbt besök och prova några viner. Lite med andan i halsen och utan förväntningar blev jag allt lite paff. Det visade sin nämligen vara viner helt i min smak och dessutom till fantastiskt attraktiva priser. I butiken stod en ung trevlig kille som berättade ivrigt om alla viner och han ville inte alls låta mig rusa iväg till den väntande familjen. Jag bad bestämt om att endast få prova de torra vinerna från AOC Collioure (som på alla övriga ställen jag besökte). Av någon anledning tycktes detta väcka nyfikenhet från den andra sidan så att säga. Det verkar som om 95% av besökarna i regionen ägnar sig åt att prova VDN vinerna (egentligen inte alls konstigt) och så kommer då jag och ber att få avstå dem till förmån för de torra. Jag inbillar mig att jag blev tagen på ganska stort allvar i och med detta vilket också i sin tur ledde till att de allra flesta tog sig tid att prata med mig.

Jag insåg snart att detta var viner jag ville handla med mig hem men inte i just detta ögonblick. Killen i butiken berättade att själva källaren och huvudsätet fanns i Banyuls-sur-Mer och att jag gärna fick besöka dem där. Han berättade detaljerat om var jag skulle hitta firman och att den låg vägg i vägg med en restaurang som för övrigt serverade deras viner. Det var alltså dit jag begav mig efter mitt besök hos Mas Blanc. Stilen på vin kunde inte vara mer olik.

Att kalla stället för källare och vineri är nog lite av en överdrift. En ganska enkel butikslokal som låg granne med en tillsynes lika enkel restaurang. I jämförelse med butiken i Collioure såg det allt ut som om pengarna tog slut med renoveringen och uppiffningen där. Operationen i Banyuls-sur-Mer kändes betydligt mer spartansk och atmosfären kändes mer som ”Peppes Bodega” vilket förstärktes än mer av att killen i lokalen bar en sliten t-shirt med Ibiza tryckt i glittriga färger över hela bröstet. Engelskan var mer bristfällig men viljan och entusiasmen minst lika hög som i den betydligt flottare butiken i Collioure.

Killen visar sig vara vinmakaren själv och frågan är om han inte hade ägnat lite för mycket tid i ”källaren” denna dag. Han var mycket ivrig att berätta om sina viner och att de fått fina utmärkelser. Ja, ja tänker man men när han berättar att Revue des Vins de France utsett hans vita Collioure vin till ett av de fem bästa vita vinerna i hela Roussillon blir man självklart lite mer lyhörd. Vidare berättar han stolt att hans röda prestigecuvée i årgång 2006 står omnämnd och rekommenderad bland de röda Colliourevinerna i Guide Hachette (Coup de Coeur och 2 stjärnor). Då insåg jag att min magkänsla nog var rätt den där kvällen i Collioure – att det verkligen var hög kvalitet och substans i vinerna. Kul att kunna lita till sin egen smak som omväxling…

Han berättar att den förre ägaren nyligen sålt egendomen och att han själv samt någon till tagit över firman och tänker driva den vidare. Han hävdar att han var vinmakare även tidigare och det finns ingen anledning för mig att inte tro på honom. Det han vill ha sagt är att det kan bli så att det sker förändringar framöver med namnbyte på cuvéerna men inte på egendomen som så om jag förstår honom korrekt. Märkligt nog kommer jag mig aldrig för att fråga vad han heter. Jag har i efterhand hittat uppgifter på att egendomen ägs av Romuald Peronne och Jacques Piriou. Någon av dem var det förmodligen som jag träffade vid mitt besök

2008 Domaine St Sébastien, Collioure ”Empreintes Blanc”
Ljusgul färg. Doften är stor och fet med tydlig fatvanilj och eldighet. Kryddig med päron och en nästan animalisk association. Lite rå och primär men ack så lovande. Smaken är rik med ren frukt av päron, melon och tropisk fruktighet. Vanilj, rondör, lång och intensiv eftersmak med rostade toner och en balanserad syra. Hur gott och njutbart som helst. Visst kommer tanken på modernt och lite ekat nya världen Chardonnay upp men det är inget som stör mig. Jag rankar detta som det bästa vita vinet på hela resan tillsammans med Domaine de la Rectories 2008 "L’Argile". Det blir samma poäng 92/93 fast med ett litet + tecken efteråt. Detta är alltså vinet som Revue des Vins de France utsett till ett av de fem bästa vita i hela Roussillon (åtminstone enligt uppgift från vinmakaren själv). Ett vin gjort av Grenache Gris (90%) och Grenache Blanc (10%). Vilar i 6 månader på ekfat (1/3) och tank (2/3). Prislappen på 12€ är helt i sin ordning och köper man ett sexpack betalar man 11€/st istället. Ett fyndvin.

2008 Domaine St Sébastien, Collioure ”Empreintes Rosé”
Ljus laxrosa färg. Doften är nästan eldig med jordgubbar, vanilj, bär i allmänhet och kryddor. Lite endimensionell doft. Smaken är ganska söt och bärig med vanilj och ek karaktär samt lite grov och besk. Okej som så men inte riktigt i min smak. Lite klumpigt kanske men att bedöma rosévin är svårt. Jag hamnar ändå på 87/88 poäng eftersom det inte finns några brister utan mer att allt känns lite oförlöst men det är ju i sig inget tecken på dålig kvalitet. Det finns karaktär i vinet. En blandning på Grenache (80%) och Syrah (20%). Som jag förstår det finns det ingen ek alls i lagringen av det här vinet utan allt lagras på tank i 6 månader. Priset är 8€ men även här får man 1€ i rabatt per flaska om man handlar sex stycken.

2007 Domaine St Sébastien, Collioure ”Rouge”
Mörk purpurröd färg. Stor fruktig och ren doft med tobak, choklad och vanilj. Bärigt och kryddigt med rostat kaffe och tydlig smörkola samt sötma. Även ett animaliskt inslag. Smaken är ganska intensiv med violpastill, choklad, syltade bär (hallon) och ett drag av gummi. Modern i stilen för att använda ett slitet begrepp. Lång eftersmak med jordgubbar och rondör. Ett gott, hederligt och lättkonsumerat vin. Ställer inga krav men belönar samtidigt med att var mycket inställsamt och tillgängligt. Jag provar om en flaska några dagar senare och får precis samma resultat och upplevelse. Det blir 91+ poäng och konstigare än så är det inte. En blandning på Grenache (90%) och Carignan (10%) som vilar i 8 månader på Franska barriques. Prislappen är 12€ med den sedvanliga rabatten på 1€ vid köp av sex flaskor.

2007 Domaine St Sébastien, Collioure ”Cuvée Alexandre”
Färgen är mörkt röd. Doften väldigt stor med choklad, tobak, läder och örter. Mörka sötfruktiga bär. Komplex med närmast djuriska inslag och terpentin samt rostade ekfat. Vanilj, kokos och grillat kött. Kaffe och stall. En enormt läcker doft som passar mig perfekt. Smaken är rik, rund och sötfruktig med varma toner samt mjuka tanniner. Lång eftersmak med en viss råhet och tuff munkänsla. Animaliska inslag även i smaken med en viss eldighet och härligt solvarm karaktär. Kaffe, violpastill och sötlakrits. Om det förra vinet var lite okomplicerat så är det tvärtom med detta vin. Visst är det stort, maffigt och bedövande men samtidigt välbalanserat, rikt och fullständigt njutbart. Jättegott och hedonistiskt. Jag gillar naturligtvis det här väldigt mycket. Det klart bästa röda vin jag provar under vistelsen i Roussillon. Det blir hela 95/96+ poäng. En blandning av Grenache (95%) och Carignan (5%). Vilar i ett år på Franska barriques och därefter en kortare tid på epoxitank. Prislappen säger 20€ men ingen rabatt. Det behövs inte för detta är ett fynd ändå. Precis som med vinet ovan provar jag om detta vin senare. Intrycken ovan är en summering av de bägge smakproven. Ska man vara kritisk mot något skulle det möjligen vara att sötman är lite påträngande över tiden. Har man svårt för ett drag av restsötma ska man nog inte jaga efter detta vin. Ungefär 4000 flaskor produceras av denna cuvée.

När vi är färdiga med provandet så får jag frågan om jag vill prova Cuvée Alexandre årgång 2008 från fat. Självklart svarar jag. Det visar sig att slutblandningen av detta vin gjorts klar samma dag. Allt ligger nu färdigblandat inför tappningen får jag veta. Han verkar mycket nöjd och tillsammans går vi igenom lokalen till det som är själva vineriet. Han ber om ursäkt för röran och plockar undan allehanda grejor för att försöka snygga upp så mycket det går. Att kalla det för en stor produktion skulle vara en lögn. Om detta är allt så har jag svårt att förstå hur man får ekonomi i verksamheten. Epoxitanken som rymmer 2008 års blandning av Cuvée Alexandre ser inte större ut än att den hade fått plats i vilket normaltstort svenskt pannrum som helst – ungefär som en varmvattenberedare modell större. Inte heller är den full. Fyllnivån ser ut att ligga strax under mitten av tankens höjd. Det är en synvilla men jag har starka minnen av att jag reagerade med förvåning. Det är svårt att ta några vettiga anteckningar men i jämförelse med 2007an så känns detta mycket mer civiliserat och mjukare i stilen. Mindre av allt utom möjligtvis fatvanilj. Inte så konstigt eftersom blandningen precis är tappad från barriques.

Ibland är det nyttigt att komma ut i verkligheten och se hur det verkligen ser ut. Att det man sitter hemma vid middagsbordet och analyserar i minsta beståndsdel faktiskt inte tillkommer på ett mer avancerat sätt än vad det gör. Man kan nog kalla det för ett hantverk. En annan sak som slår mig är det faktum att bra råvaror och ett skickligt handlag egentligen är allt som behövs. Vi diskuterar lite om mina tidigare besök och jag förstår att han inte är alldeles imponerad över vad hans kollegor åstadkommer. Själv skördar han mycket sent och endast fullmogna druvor som växer på gamla stockar i de bästa av lägen. Sanningshalten i det påståendet kan jag inte bedöma men om jag ska försöka döma utifrån vad som är i glaset – så kan det nog stämma.


Det ska bli väldigt kul att få prova om vinerna här hemma igen för att se om intrycken består. Förmodligen kommer jag att gräma mig över att jag inte köpte mer än vad jag gjorde. Nästa berättelse blir den om verkligheten de Franska vinbutikerna lever med och som vi bara kan drömma om i Sverige. En producentprovning för kunderna med representant från producenten på plats – dessutom gratis!

PS. När jag så återvänder till Domaine St Sébastien för att inhandla några av vinerna, visar det sig att lokalen är igenbommad. Restaurangen bredvid är dock öppen och en tjej ur personalen kommer till min undsättning. Hon är anförtrodd att sköta ruljansen när butiken är obemannad och hon expedierar min beställning. Hon berättar att ”killarna” är i Perpignan på en sammankomst där det ska delas ut priser för bästa viner och kanske vinner man Saint-Bacchus i år igen säger hon. Jag vet dock inte hur det slutade men för den som kan Franska finns kanske svaret här – men jag tror nog att det blev en liten Bacchus till mitt favoritvin för ”killarna” om jag försöker att gissa vad där står. DS

Vin du garde!

Dagen efter mitt besök hos Domaine de La Rectorie var jag åter i Banyuls-sur-Mer. Några timmar för mig själv att spendera och en lista över intressanta producenter att besöka. Skillnaden den här gången var att det kändes ganska trevligt att återvända till staden som dagen innan gett lite blandade känslor av ogästvänlighet (vilket var helt felaktigt). Den andra skillnaden var att jag nu var på soloturné eftersom övriga familjen fått ett erbjudande de inte kunde tacka nej till – några timmar att spendera i Collioures allehanda prylbutiker. Hustrun och dottern var självklart inte sena med att tacka ja och även lillebror insåg att möjligheterna att få dricka läsk och käka glass nog var större i mammas och storasysters sällskap än i mitt.

Hur många prylar kan man få in i en butik? Jag avskyr att springa ut och in i dessa ständigt återkommande prylaffärer som säljer samma pryttlar till samma priser. Det tar aldrig slut. Jag hade inte så dåligt samvete när jag lämnade dem bakom mig i Collioure eftersom jag spenderat ganska många timmar med familjen i dessa butiker. Till min fasa låg en sådan butik precis bredvid vårt boende och dessutom hade de öppet till elvatiden varje kväll. En osannolik kombination av damkläder och skor, marrakas och kastanjetter, hopfällbara pilbågar och blåsrör, dolkar och samurajsvärd, bollar och leksaker, konstiga träfigurer och en elefant i något exotiskt träslag för 1200 € och som var så stor att ingen vettig turist på tillfälligt besök ens kan ha tänkt tanken på att köpa den. Även ett stort utbud av bumeranger… jag menar om jag nu befinner mig i Roussillon – varför ska jag då köpa en bumerang? Dessutom kan jag inte låta bli att fundera på en annan sak. Min fru är en ganska samvetsgrann medborgare. Medlem i Amnesty, Greenpeace (eller har varit), köper alltid Aluma (hemlösas tidning i Malmö) och hon är blodgivare för att nämna några saker. Fast när jag påpekar för henne att det nog inte finns en enda pryl i affären som inte borde ha en skyllt med ”Barnarbete” fäst på sig blir hon lite skamsen. Inte en chans i världen att något i dessa butiker är tillverkat av maskiner i västvärlden.

Nej, dåligt samvete för lite egen tid hade jag inte. Frågan var bara vem som skulle besökas först? Valet föll på ett kooperativ som är ganska välkänt vid namn Cave de l’Abbé Rous (bra hemsida). Vissa av deras viner är gjorda av en av Bordeaux’ kända slottsherrar från Libourne/St.-Emilion – Dr. Alain Raynaud. Väl framme vid grinden så ser jag skylten som uppenbarligen hänvisar till en annan adress men först efter överenskommelse per telefon. Eftersom grinden är öppen gör jag ett försök att ringa på dörren. Det ser förvisso helt stängt och närmast övergivet ut men provar man inte, får man inget veta. Ganska snart öppnas ett av fönstren ovanför mig och en dam börjar vänligt prata på franska. Trots mina försök att förklara att jag inte förstår franska så mal hon på. Jag förstår ungefär vad hon säger och på frågan om jag är professionell eller amatör svara jag – halvprofessionell. Jag tänker att det kanske ger större chanser till att få kontakt. Det hjälper inte, damen hänvisar envetet till telefonnumret som står på skylten och menar att jag måste ringa dit först. Jag ger upp och går tvärsöver vägen och bestämmer mig istället för att göra ett försök hos Domaine du Mas Blanc.

Om man läser på om främst Collioure men även Banyuls så dyker ständigt namnet Mas Blanc upp. Det lär ha varit nuvarande ägarens fader - Dr André Parcé – som var drivkraften bakom grundandet av appellationen Collioure. Läser man Robert Parkers The Wine Advocate så dominerar Mas Blanc närmast listan av förekommande viner från regionen. Man producerar både VDN viner från Banyuls och torra viner från Collioure. Många anser att det är regionens främste producent. Själv visste jag inte riktigt vad som väntade mig. Jag hade en föreställning om vilken typ av vin det kunde röra sig om. De första flaskor jag inhandlade efter ankomsten blev två av Mas Blancs enklare viner, inköpta på ortens stormarknad. Jag måste erkänna att jag blev ganska besviken. Inte alls den typ av vin jag förväntat mig. Väldigt lätta och örtiga i stilen. Eftersom jag insåg att man gör många fler cuvéer från distriktet så bestämde jag mig för att det ändå var värt att offra lite tid på att besöka egendomen.

Väl på plats så går det inte att missa Domaine du Mas Blanc. En av traktens största (längsta) byggnader och att hitta ingången var först inte enkelt. Många dörrar att välja på fanns det. När jag väl valt rätt dörr blev jag först lite överraskad. In kommer jag i något som mest liknar en vinkällarbutik. Lite enkla hyllor med massor av olika viner på och vinäger samt salt som pikanta tillbehör. Bakom disken står en man som först känns lite malplacerad men snart inser jag att det är nuvarande ägaren och sonen Jean-Michel Parcé själv som står där och tänker servera mig smakproven. Det är en mycket vänlig och trevlig man som inte alls verkar störas av att det nu endast är 25 minuter till stängningsdags. Jag stannar långt över tiden och vi talar om allt från hans viner till det svenska vinmonopolet. Han är väl medveten om Systembolaget och han berättar stolt att ett av hans dyrare och mest prestigefulla Banyulsvin lanserats på Systembolaget. Däremot utrycker han missnöje över att hans importör inte vill marknadsföra hans Collioureviner. Tydligen har han bara avtal med dem om att sälja VDN vinerna och detta tycker han är synd eftersom han gärna sett sina AOC Collioure viner på den svenska marknaden. Inte nödvändigtvis på Systembolaget – han hade nöjt sig med att finnas representerad på den svenska restaurangmarknaden. Jag ger honom några tipps på intressanta vinimportörer och kanske leder det till något.

Hans viner visar sig snart överraska mig igen. Jag vet inte exakt hur man ska översätta begreppet ”Vin du gard” men jag gissar att några av Jean-Michel Parcés viner skulle kunna fungera som exempel. Det visar sig handla om ”gamla skolans” typ av vin. Ganska robusta och mäktiga viner med en hel del garvsyror och tanniner – aromatiska som få. Jag inser att detta inte är inställsamma viner som vinner provningar som godaste vin utan mer utpräglade lagringsviner och matviner. Viner som kan vara av stort intresse att prova men som knappast vinner titlar som godaste och mest lättdruckna vin. Jean-Michel berättar vidare att han känt sig tvungen att modernisera stilen lite grand på sistone och göra mer fruktdrivna viner i en lättsammare stil. Det gäller inte bara vinerna från Collioure utan även hans VDN viner. Intressant är att var jag än kommer i området så är det årgångarna 2006, 2007 och 2008 som saluförs. Inte hos Mas Blanc dock. Endast de enklare vinerna tillhör de yngre årgångarna. Nej, Jean-Michel vill inte släppa ut för unga viner på marknaden så han lagrar dem buteljerade så länge han har råd och släpper sedan ut dem som lite mognare viner. Något som kanske förklaras av den robusta stilen.

Vi har mycket trevligt tillsammans och han är en sympatisk och kunnig man att lyssna på. När jag berättar att vi ska resa vidare till Chateauneuf du Pape så berättar han ivrigt att hans familj sedan länge är personliga vänner med Chateau Beaucastels ägarfamilj Perrin. De umgås och träffas kontinuerligt. Han tillägger att hans Counoiserankor är sticklingar från just Beaucastel. Dock inte Grenachen säger han trots motstridiga uppgifter från David Schildknecht (eller så har någon av oss missförstått informationen). Han berättar sedan vidare att hans Mourvedre kommer från Domaine Tempier i Bandol. Tydligen är familjerna även vänner och umgås och Jean-Michel berättar att farfadern till Tempiers nuvarande ägare brukade beskriva en mogen Bandol och Mourvedre som doften av djurkadaver – först då var det ett bra vin.

Läser man just David Schildknechts omdömen av Mas Blancs viner så anger han även att Syrahstockarna ska härstamma från Chave. Jag vet inte om det stämmer och det är aldrig något som Jean-Michel tar upp. En sak förstår jag dock – att Mas Blanc tillhör den krets av klassiska franska vinproducenter som gör landet så framstående i vinets värld.

2008 Domaine du Mas Blanc (Docteur Parcé), Collioure "Signature"
Färgen är ljusgul. Ganska eldig och fatig doft med kryddor och mineraler. Inte så värst mycket frukt. Smaken är lätt och frisk med en sälta samt minerallitet och tydliga fatinslag (vilket jag faktiskt inte tror att vinet någonsin vilar på). Av någon anledning så får jag inga tydliga associationer till frukt i det här vinet. Det handlar mer om friskhet och mineraler. Ett ganska klassikt och välgjort vin som känns mer elegant än direkt gott. Inget jag gillar extremt mycket men ett korrekt vin är det. Det blir 88/89 poäng eftersom jag tycker att vinet är bra kvalitativt men saknar frukt, vilket gör att jag har svårt att helt uppskatta det. Kanske är det för ungt och knutet? Det görs i alla fall av Marsanne (10%), Grenache Blanc (70%), Tourbat (10%) och Viognier (10%). Inget stort vin och inte heller ett vin jag kommer att minnas. Prislappen är ganska hög med sina 12,5 €. (Aldrig officiellt bedömt av The Wine Advocate).

2006 Domaine du Mas Blanc (Docteur Parcé), Collioure "La Llose"
Mörk lite lätt tegelröd färg. Det doftar tobak, cigarr och bigarråer. Lite animaliskt och stalligt med läder i bakgrunden. Även chark och varm bränd frukt. Smaken är ganska lätt till medelfyllig och domineras av körsbärsfrukt samt minerallitet. Röda bär och en lätt örtighet med ett ganska platt avslut. Inget stort vin. Ganska tråkigt om än korrekt. Jag sätter 89 poäng vilket är exakt samma poäng som flaskan jag provade en av våra första kvällar på plats. Det var bland annat den som först gjorde mig lite tveksam till stilen. Vinet görs av Grenache (50%), Syrah (30%) och Mourvedre (20%). Lagras på tidigare använda barriques. Ganska högt skördeuttag vilket kanske gör att vinet känns lättare än vad doften antyder. Inget dyrt vin dock. Priset är 9 €. (Aldrig officiellt bedömt av The Wine Advocate).

2004 Domaine du Mas Blanc (Docteur Parcé), Collioure "L'Agoulle"
Ljus, klar och svagt tegelröd färg. Doften är stor med mängder av tobak och cigarrlåda. Läder, garrigue, herbes de Provence och örter. Klassisk Chateauneuf du Pape näsa i traditionell stil. Även en lätt oxiderad ton framträder. Fantastiskt trevliga aromer. Smaken är ganska örtig med lakrits och violpastiller. Lite köttigt men även friskt mineraligt. Aningens drag av halstabletter och medicinaltoner i allmänhet. Ett robust vin som ändå är ganska snällt och lätt i stilen på samma gång. Kanske är det mognaden som gör vinet behagligt. Ett vin gjort på enbart Grenache är det hursomhelst och lagrat på använda barriques. Jag uppfattar det som om druvorna kommer från ett läge som gränsar till druvor som används för VDN Banyuls. Jag sätter 91/92 poäng och rekommenderar alla som gillar traditionell Chateauneuf du Pape att prova vinet. Old School är bara förnamnet. Jag köper med en flaska och provar om den med samma resultat. Tillskillnad från Rectories viner så verkar Mas Blancs viner hålla distansen ut. Priset är 13 € och det skäms inte för sig jämfört med distriktet i södra Rhône. (Aldrig officiellt bedömt av The Wine Advocate).

2004 Domaine du Mas Blanc (Docteur Parcé), Collioure "Cosprons Levants"
Mörk rubinröd färg. Det doftar tobak, stall, läder och svamp. Animaliskt med sälta och tång. Rå, robust och traditionell doft i mängder. Kött, garrigue, oliver men också sötmogen frukt. Eleganta och komplexa aromer. Mycket trevlig doft. Smaken är ren och fruktig med körsbär som gränsar till likör. Vanilj och mjuk fast även intensiv i eftersmaken. Kryddor och violpastill men också en aningen grön ton av paprika. Ett gott vin och ett mycket aromatiskt vin. Jag gillar vinet även om det finns en syrlighet och grönhet i bakgrunden (som kanske mjuknar eller i värsta fall ökar över tiden). Blandningen består av Syrah (60%), Mourvedre (30%) och Grenache (10%). Vilar på använda barriques. Också detta vin köper jag med mig och provar om. Samma bedömning bägge gångerna och även detta vin håller hela resan över två kvällar. Det blir 92/93+ poäng och jag tror att detta kan bli ett framtida fynd med sitt pris på 18 €. I oktober 2007 belönade David Schildknecht vinet med måttliga 89 poäng och anser att det ska njutas nu fram till och med 2014. Mycket försiktigt enligt min mening. På den gamla goda tiden då Bob själv och sedan Pierre Rovani bedömde Roussillon kunde denna cuvée ibland belönas med både 93 och 94 poäng. Också låga poäng har förekommit från de bägge herrarna.

2003 Domaine du Mas Blanc (Docteur Parcé), Collioure "Clos du Moulin"
Färgen är djupt röd. Stor och stallig doft med läder, björnbär och örtighet samt herbes de Provence. En fantastiskt lovande doft om än något mörk och dov samt lite oförlöst. Smaken är stor, intensiv och minst sagt tanninrik med kaffebeska. Mörka dova smaker av bär och frukt. Smaken är rik och lovar massor men just nu lite kärv och oförlöst den också. Inget i vinet skvallrar om att det är en 2003a och att åldern är snart sex år. Smaken är frisk och det förklarar Jean-Michel med att förutom 90% Mourvedre innehåller blandningen 10% Counoise som balanserar och tillför syra. Ett förvånansvärt högt skördeuttag på hela 35 hl/ha. Även detta vin vilar på använda barriques. Ett vin för lång lagring. Jag gillar vinet även om det är en buse just nu. Något svårbedömt men jag sätter 93+ poäng som kanske kommer att vara försiktiga om utvecklingen går på rätt håll. Denna årgång är inte bedömd av The Wine Advocate men de amerikanska kritikerna brukar hålla detta som sitt favoritvin från Mas Blanc. 1994an fick hela 95 poäng en gång i tiden. Prislappen säger 23 €.

2005 Domaine du Mas Blanc (Docteur Parcé), Collioure "Les Junquets"
Mörk, tät djup purpurröd färg. Doften är enorm. Explosiv! Parfymerad, exotisk och vild. Cassis i mängder. Det väller upp aromer av svartvinbärslikör ur glaset. Pepparmint, "Kungen av Danmark tabletter" och citrusfrukter. Violer, intensivt köttig och koncentrerad. Jag har sällan doftat på ett vin med så intensiva aromer. Jag tänker genast på 2005 DRC “Echezeaux” och några av de Guigalviner vi provade i våras. Full pott. Smaken är koncentrerad med cassis, körsbärslikör, pepparmint och fräsch balanserad syra. Tyvärr är smaken inte lika sensationell som doften men den har potential att utvecklas enormt. Just nu ett mer lovande än gott vin. Ett mycket spännande vin att prova och till höstmiddagar av viltkött om så där tio år blir det här nog helt perfekt. En blandning av Syrah (90%), Marsanne (5%) och Roussanne (5%). Skördeuttag på 15 hl/ha. Lagring på använda barriques. Det blir 95+ poäng från mig och hade smaken bara varit mer generös hade överbetyget varit nära. Ett "Vin du garde". Jag förstår mig inte alls på David Schildknechts nyligen släppta omdöme och låga 91 poäng. Jag förstår ingenting. Tidigare kritiker har inte varit så mycket positivare heller till äldre årgångar. Jag förstår att även Jean-Michel är mycket nöjd med detta vin. Jag frågar om det alltid är så exotiskt i stilen men han menar att just årgång 2005 är extrem och unik. Ett verkligen kul och annorlunda vin utan att vara det minsta modernt eller tillrättalagt. Priset 27,8 € får anses okej för ett vin som detta.

2006 Domaine du Mas Blanc (Docteur Parcé), Banyuls "Rimage"
Färgen är purpurröd. Det doftar choklad, tobak och massor av söt frukt. Ganska okomplicerad och primär men fin doft. Smaken är söt, ren, fruktig och balanserad med en fin rund textur. Körsbär och russin som en sötare Amarone eller Recioto. Jag är egentligen inte så intresserad av att prova detta utan gör det mer av artighet efter det att vi är färdiga med Colliourevinerna. Jag kan tycka att viner som detta är gott men inte så speciellt spännande. Jag hamnar på 91 poäng vilket är en poäng mer än David Schildknechts 90 poäng från purfärska rapporten släppt i dagarna. Vinet är gjort på Grenache (95%) och Mourvedre (5%). För 21 € finns det roligare viner att köpa.

När jag återkommer två dagar senare för att inhandla lite vin får jag även prova 2003 Domaine du Mas Blanc (Docteur Parcé), Banyuls "Rimage La Coume" men tar aldrig några anteckningar. Vinet kostar 38 € och är en variant av vinet ovan. 5% mindre Grenache och 5% Syrah istället är skillnaden i blandningen. Även vinifieringen skiljer sig åt och stilen är ur minnet mer oxiderad och lite mer åt portvinshållet till. Mer tobak och läder och lite mindre sött. Här släppte Schildknecht till och bjöd på hela 94 poäng i oktober 2007. Jag satte inga poäng. Kul att ha provat vinet dock.

Tyvärr gapade det tomt på en hylla. Ett vin som bara görs i några hundra exemplar. Vinet görs av de vita druvor (Marsanne och Roussanne) som ingår i "Les Junquets" och ska enligt Jean-Michel likna Beaucastels vita vin till stilen. Synd att den var slut för det hade varit riktigt kul att få prova vinet. Tydligen är det ett vin som säljer slut blixtsnabbt så sannolikheten att hitta vinet är nog liten.

Även en riktig prestigecuvée har nyligen lanserats i årgång 2007 - ”Reverence André Parcé”. Ett vin gjort för att hedra fadern André. Jag hänger inte med i turerna riktigt men jag tolkar det som att det är ett vin gjort av de äldsta Syrahdruvorna från parceller som fadern upptäckte och de lär även vara pre-phylloxera och skördeuttaget låga 7hl/ha. Tydligen har vinet fått prestigefulla utmärkelser och prislappen är 350€ per butelj. Jean-Michel ler och jag förstår att inte ens han har råd att dricka vinet… jag får naturligtvis inte prova detta vin men det har David Schildknecht gjort med mycket beskedliga 89-90+ poäng som resultat och ett lite märkligt utlåtande.

Jag avslutar istället med ett utlåtande från Bob i april 1994:

“Dr. Andre Parce and his son, Jean-Michel, are among the most highly esteemed winemakers in all of France. Their wines are found on more two and three-star French restaurants' wine lists than any other producer's. Parce, an energetic and enthusiastic promoter of the under-rated wines made from grapes grown on the terraced, hillside vineyards of Collioure and Banyuls, produces several cuvees of dry red wines from the Collioure appellation, and a number of cuvees of France's answer to vintage port, the sweet, late-harvested Banyuls that must be tasted to be believed. These are true rarities, available only in very limited quantities.”

Ett riktigt trevlig möte och viner som både överraskar mig och även får mig att inse att det ibland är kul med en annan och lite kärvare stil av vin än vad jag normalt konsumerar. Jag köpte med mig lite gott och blandat för att kunna följa upp de här vinerna hemma efter många års lagring. Jag tror att det kan bli en trevlig erfarenhet. Något som nästa möte blev – en trevlig upptäckt vill säga.

You rang?

För oss som är födda på sextiotalet så tillhör nog Familjen Addams det man minns som mest spännande och kul från televisionen. På något vis var det både roligt, spännande och lite kusligt på en och samma gång. Samma känsla drabbade mig hos Domaine de La Rectorie i Banyuls-sur-Mer (för den som inte minns eller inget vet, rekommenderas ett besök här).

Ägarinnan till La Maison des Vins i Port Argelés var den som tipsade mig om egendomen. Vi diskuterade en annan producent – Domaine du Mas Blanc och i samband med det berättade hon att en annan Parcé gjorde bra viner från distriktet och i en lite modernare stil. Nyfikenheten växte och två flaskor inhandlades för test. Provet föll väl ut och ett besök hos egendomen blev genast prioritet.

Jag har aldrig tidigare varit i Banyuls-sur-Mer och första gången vi åkte dit så slumpade det sig inte bättre än att den första hänvisningsskylten jag fick syn på i centrum var till just Domaine de La Rectorie. Lika bra att börja där tänkte jag.

Väl framme vid grinden till egendomen började jag tvivla. Inte kan man göra vin i ett sådant hus sa jag till hustrun – det ser ju ut som om den franska förgreningen av Familjen Addams bor där.


Tomten och omgivningen var allt annat än välskött (men så upplever man det ju ofta när man lämnar de välansade svenska villaträdgårdarna bakom sig). Ett tag funderade jag på att låta bli att ringa på dörrklockan eftersom jag undrade om allt var en fälla. Något hotfullt väntade säkert där inne. Nåväl, suget efter vin var större än tvivlen och ganska snabbt efter att jag ringt på klockan så hördes rörelser inifrån huset. När dörren så öppnas står en liten och tunn man framför oss och han ser inte alls ut att kunna göra vin – inte heller ser han ut som Lurch. Han ser mer ut som en akademiker och liknar faktiskt en blandning av professor Kalkyl och Groucho Marx med sitt lockiga hår och små glasögon. Däremot bär han kläder som en riktig vinbonde. Ingen tvekan utan att klädseln indikerar att det nog ändå görs vin i huset.

Mannen är mycket vänlig och på knackig engelska förstår jag att vi nog kan få prova lite vin. Han berättar ivrigt om vinerna och hämtar en tredimensionell modell över vinmarkerna i området. Han pekar och berättar var de olika parcellerna finns. Nu dyker det även upp en mycket timid och försynt kvinna och hon ska tydligen ordna fram vinerna vi ska prova. Rummet är helt omöblerat med undantag för ett stort glasbord där själva provandet sker. Färgen håller på att trilla ned från taket och rummets skick i övrigt är allt annat än gott. På spiselkransen står firmans viner exponerade och på väggarna hänger det fina svartvita fotografier. Fönsterluckorna är tätt tillslutna men när dessa öppnas framträder ett mycket charmigt rum.

Samtidigt med detta händer något märkligt. När jag tittar ut ser jag att kvinnan plötsligt lämnat huset och frenetiskt jagar en höna ute i trädgården med hjälp av en stor käpp som hon håller i handen. Nu börjar jag på allvar att fundera på om detta besök var en bra ide. Lika snabbt som hon försvann är hon nu åter i rummet med samma mjuka och försynta framtoning. Till min glädje inser hon liksom mig att detta nog inte är den stunden på resan som barnen längtat mest efter. Hon hämtar ett antal Tintinmagasin (på franska) som hon ger barnen och låter dem därefter vistas i ett angränsande rum.

Så kommer äntligen vinerna fram på bordet och nu ska det provas vin. Under tiden har solen gett vika och tunga mörka regnmoln samt en tilltagande vind känns hotfulla. Kvinnan ser bekymrad ut och säger att det är en storm på väg. Är det så undrar jag lite oroligt (med tanke på min höjdskräck och serpentinvägarna som leder åter till hotellet). Kanske – säger hon lite mystiskt. Jag funderar på om invånarna i huset överhuvudtaget har någon kontakt med livet utanför. Det kan låta konstigt men efter att ha spenderat ett antal dagar i klassik turistmiljö och dessutom vistats i pittoreska Collioure så känns Banyuls-sur-Mer allt annat än välkomnande.

För mig är det första besöket i staden och den ger ett helt annat intryck än resten av området. Det känns som en lite halvsjaskig hamnstad som lever på smuggling och skumma affärer i allmänhet. Stämningen känns lite tryckt och eftersom det inte är högsäsong så verkar varenda invånare i staden notera att det är främlingar på besök. Hela denna inramning tillsammans med det lustiga huset och uppträdandet av personerna som bor i det gör att det känns lite kusligt men spännande på en och samma gång.

Självklart händer inget märkligt och inte heller finns det några onda krafter utan allt slutar med en mycket trevlig vinprovning. Allt faller på platts. Mannen är en av tre bröder i familjen Parcé som äger och driver både Domaine de La Rectorie och systeregendomen La Préceptorie de Centernach där man förutom de förstärkta söta vinerna från AOC Maury även gör torra viner under AOC Côtes du Roussillon. Man driver även en tredje gren i form av något man kallar V.O. Vins & Vignes Orientales där man buteljerar vin av uppköpta druvor men även hanterar de ekonomiska tranaktionerna (jag hänger inte helt med i turerna när mannen försöker förklara upplägget för mig). Den yngre brodern av de tre står för vinmakandet och alla tre bröder har barn som är engagerade i firman och hjälper till med odlingen. Brodern som tar hand om oss är tidigare fotograf vilket förklarar alla fina bilder man omger sig med. Han har därefter sadlat om och hjälper numera till i firman och det är hans hustru som är den mycket försynta och vänliga kvinnan som sköter vinprovningen. Vi får prova alla viner utom ett som är slutsålt. Jag väljer bort alla de söta vinerna eftersom de intresserar mig minst. Även om man spottar så är det en tillräcklig ansträngning att prova de totalt nio viner vi blir serverade – att dessutom ge sig på de sju söta vinerna efteråt känns övermäktigt.

2008 Domaine de la Rectorie, Collioure "L’Argile"
Ljusgul färg. Lätt ekkryddig doft med rostade toner och inslag av sälta/hav. Minerlig och elegant doft trots tydliga fatinslag. Smaken är ren, sötfruktig med päron, vanilj och citrus. Lite karamellig med tydliga associationer till nya världen Chardonnay. Ett harmoniskt, gott och ganska kraftfullt vin men med elegans och rondör. Ett av de två bästa vita vinerna provade under hela resan. Druvsammansättningen är Grenache Gris (90%) och Grenache Blanc (10%). Vinet urlakas på barriques och lagras därefter på dessa under ca: 8 månader. Jag gillar detta vinet skarpt och producenten anser att det går att lagra i upp till 15 år. Jag är inte så säker på att det är världens bästa idé att spara det så länge men att dricka det nu och fem år framåt smakar mumma. För mig ett vin i 92-93 poängnivå. Priset är 20 € och det är faktiskt det dyraste vita vinet från området som jag möter i Roussillon. Hursomhelst är det värt varenda cent. Ett mycket fräscht och spännande vin för att vara gjort på Grenache. Inte alls så klumpigt som det ofta kan blir.

2008 La Préceptorie de Centernach, VdP Blanc "Terres Nouvelles"
Ljus halmgul färg. Doften är grön, örtig och kryddig med tydliga inslag av gräs. Det doftar som en Sauvignon Blanc. Smaken är ren, fet i texturen med pepprighet och inslag av citrus. Örtig och lite besk i den långa intensiva eftersmaken. Ett ganska ogeneröst vin just nu men med potential. Det smakar godare än vad det doftar. Ett vin för fisk och skaldjur säger producenten och jag kan hålla med om det. Görs av druvsammansättningen Grenache Gris (90%) och Macabeu (10%). Vinet både vinifieras och lagras på barriques som är mellan 1-3 år gamla. Jag går inte riktigt igång på detta. Hela 89 poäng blir ändå eftersom det finns potential i vinet och det är ett korrekt och välgjort vin men i en alltför grön stil för min pallett. Prislappen känns också lite väl tilltagen med sina 15 €.

2008 La Préceptorie de Centernach, Côtes du Roussillon "Coume Marie - Blanc"
Ljusgul färg. Doften är ren och sötfruktig med inslag av melon och mineraler. Lite enkel och endimensionell. Smaken ger även den associationer till melon och den känns ganska fet samt rund med tydliga inslag av fat och vanilj. Päron och en ganska kryddig men besk eftersmak. Nja. Ett steg ner i kvalitet. Det här blir lite för enkelt. Även detta en blandning av Grenache Gris och Macabeu men förhållandet dem emellan vet jag inte. Vinifieras lika som vinet ovan. Här räcker det med 85-86 poäng och prislappen på 11 € känns fel.

2008 Domaine de la Rectorie, Collioure "Côte Mer - Rosé"
Rosa färg. Stor, söt doft av jordgubbar med en läcker bärighet och kryddighet. Smaken är stor och rund med mogna jordgubbar och vanilj. En pikant eldighet och karaktär av vit choklad. Lång eftersmak med söta bär. Ett mycket gott rosévin. Ett av de bästa jag provat. Passar säkert till en måltid som alternativ till ett kraftfullt vitt vin eller ett lätt rött. Druvorna som ingår är Grenache, Carignan, Counoise och Syrah. Vinet urlakas på barriques och lagras därefter på dessa under ca: 8 månader. Det här gillar jag mycket och betyget 90 poäng känns lite försiktigt men kanske är det för att det är just rosévin det handlar om. Priset 14 € är ju inte direkt fyndpris men kvalitén är hög så det får nog anses motiverat. Bättre rosévin provar jag inte under resan.

2007 Domaine de la Rectorie, Collioure "Coté Montagne"
Ljus och klar purpurröd färg. Doften är stor med rök, lakrits, violpastill och söt mörk frukt. Läder och lite animaliska drag mot slutet. Fin doft. Smaken är stor och kryddig med violpastill, lakrits och lite gummitoner. Minerlig, eldig och intensiv – nästan lite rå men lång eftersmak. Det finns även en söt och lite bränd karaktär i vinet. Kanske kommer värmen i smaken av att detta vin görs av druvor som växer i bergen i motsats till efterföljande vin som kommer från ett läge nära havet. Druvorna som ingår är Grenache, Carignan, Mourvèdre, Counoise och Syrah. Vinet lagras på både foudres och barriques i 18 månader. Ett mycket välgjort och potent vin som inte alls hade behövts skämmas för sig i en provning med viner från södra Rhône. Jag sätter 92 till 93+ poäng och tror att detta kan utvecklas ganska väl över tiden. Priset på 20 € är lite i överkant jämfört med mycket annat från området men vinet är välgjort så varför inte. Jag provar om en flaska två dagar senare på vårt lägenhetshotell med samma betyg som resultat. Dock får jag mer tid till analys och det som framträder mer är en närmast Chateauneuf du Pape lik karakteristik med garrigue, backelit och skokräm. Även en viss nötighet med mer drag av kola och choklad. Ett mycket trevligt vin.

2007 Domaine de la Rectorie, Collioure "Côte Mer"
Mörk, klar purpurröd färg. Doften är söt med kryddor och tydlig fatvanilj. Lite dammig och jordig med sälta och bränt gummi. Jordgubbar och bär samt även här lite animaliska drag. Smaken är sötfruktig med rondör och bärighet men samtidigt mycket mineraler och en ganska tuff tanninstruktur som ger vinet en kärvare karaktär gentemot det föregående vinet. Lakrits, vanilj och violpastill med mer röd än mörk frukt. Gott och välgjort men med mindre charm och direkthet än föregående vin. Detta kommer av druvor med havsnära läge och det märks. Druvorna är mestadels Grenache, med inslag av Carignan och Syrah. Detta förvånar något eftersom tanninstrukturen mer likar Syrah och Mourvedre. Vinet lagras i 18 månader på mestadels barriques. Mer lovande än förtjusande men det blir 92+ poäng och priset 14 € känns attraktivt. Även detta vin provar jag om men då fem dagar senare i Avignon. Resultatet då blev 91+ poäng men med mer Pinot Noir lik struktur. Jag har vid det tillfället noterat ”korrekt men inte spännande” i boken. Även som med vinet ovan upplevde jag mer garrigue och bakelit.

2005 Domaine de la Rectorie (V.O. Vins & Vignes Orientales), Collioure "Perdiguer"
Mörk purpurröd färg. Doften är stor, eldig, kryddig med peppar och rått kött. Lakrits, kryddig ek och gummi samt grillade aromer som värsta Côte Rôtie’n. En massiv och helt underbar doft. Det smakar söt lakrits, kryddig ek, gummi och violpastill samt aprikoser och blåbär. Syran är markerad men inte alls jobbig. Det här vinet har sin egen historia. Det lär vara endast i årgång 2005 som man buteljerat vinet. Normalt ingår druvorna i de andra cuvéerna men just 2005 ansåg man kvalitén exceptionell, varför man buteljerade skörden från läget separat. Det ska vara nästan ren Syrah i flaskan men man anger att det finns andra druvor men inte vilka. Ett vin som ligger väldigt nära Norra Rhône i stilen. Egentligen säljer man vinet under négociant etiketten V.O. Vins & Vignes Orientales men de flaskor man säljer på egendomen är etiketterade något annorlunda.

Vid mitt besök letar man febrilt efter en flaska jag ska få prova men hittar först ingen utan tar den butelj som stått i mer än ett år på spiselkransen i rummet. De är lite oroliga för skicket men det behöver de inte vara. Det blir 95 poäng. Fyndvin! Priset är ringa 11 € per styck. Tillslut hittar man några fler flaskor i ett hörn i källaren (etiketterade i en tredje variant) och jag köper genast med en flaska hem för omprovning till kvällen. Då blir mycket annorlunda. Samma aromer men mer intryck av fat i form av terpentin och ved. Mer rostad men även örtigare och grönare toner. Smaken drar mer åt körsbär till och syran blir mer påtaglig. Buteljen provas om två kvällar senare och då framträder en lite besvärade grönhet i smaken som får mig att fundera på lagringsdugligheten. Kanske är det ett vin för direkt njutning och inget att spara på? Betyget blir mer ljumma 92 poäng vilket inte alls är dåligt med tanke på priset men det är ganska stor skillnad mot första intrycket. Synd.

2007 La Préceptorie de Centernach, Côtes du Roussillon " Terres Nouvelles"
Mörk purpurröd färg. Stor, söt, smörig doft med kolasnören och vanilj. Kokos och choklad. Smaken är rund och varm med jordgubbar, kola, choklad och ett lite pepprigt avslut med ett uns av eldighet och gummi. Ett direkt och gott vin. Kvalitén känns högre i det här vinet gentemot övriga. Det är svårt att förklara varför men det är något med detta vin som tilltalar mig mycket. Förmodligen är det stilen som starkt påminner om de många Grenachebaserade viner jag brukar gilla. Det är mestadels Grenache från Maury i det här vinet men även iblandning av Carignan. Lagras på barrique vilket delvis känns i den starkt kolainfluerade karaktären. Priset är lite högt med sina 20 €. Betyget blir 94 poäng. Även detta vin köper jag med mig för en omprovning samma kväll. Tillskillnad mot föregående vin så består detta vin testen bättre. Det framträder då en mer parfymerad och exotisk ton med rosor och mynta samt mycket choklad. Även i detta vin ett tydligt inslag av garrigue, backelit och animaliska drag. Smaken är väldig rund och söt men även frisk med hallon. Betyget består. Rester sparas i några dagar och det klarar inte heller detta vin av. Det mattas betänkligt då och jag tror inte att detta är viner för lång lagring. Nu finns det ingen anledning att spara öppnade buteljer i flera dagar så kanske är det inget att bry sig om men det var generellt så att de flesta av firmans viner förlorade en hel del över tiden. Betyget är efter två kvällar nere på 91-92 poäng.

2007 La Préceptorie de Centernach, Côtes du Roussillon "Coume Marie / Pose T"
Ljus purpurröd färg. Sötfruktig doft med mynta, kokos och jordgubbar. Rostad och modern ton. Smaken är fruktig med söta bär och violpastill. Viss syrlighet med körsbär och friskhet av mineraler. Aningen kaffe och choklad. Gott och hederligt. Ett vin som känns mycket modernt anlagt men samtidigt aldrig speciellt överarbetat. Vinet görs av Syrah, Grenache och Carignan. Jag har inga uppgifter om lagring men fatinslaget är ganska markant så jag gissar på en hel del barrique även i detta vin. Vinet sägs spegla den ”nya” stilen på torra viner från Maury som annars mest ger VDN. Priset är 11 € och helt okej i förhållande till kvalitén. Mitt betyg blir 92 poäng. Detta vin buteljeras i årgång 2007 under två olika etiketter. En specialutgåva har tagits fram för en utställning om pressfotografering i Perpignan – Pose T. Det är dock samma vin i buteljerna. Detta vin hade jag provat två dagar tidigare med ungefär samma intryck. Möjligtvis upplevde jag den flaskan mer dominerad av choklad och kokos med lite sötare och köttigare frukt.

Avslutningsvis tar jag med en notering på vinet som inte fanns tillgängligt för provning vid mitt besök. Jag köpte en flaska två kvällar tidigare på det lokala La Maison des Vins i Port Argelés och det var delvis den som gjorde att min nyfikenhet för producenten väcktes.

2007 La Préceptorie de Centernach, Côtes du Roussillon "Co Pain Comme Cochon"
Ljus, klar purpurröd färg. Det doftar garrigue, skokräm och möbelpolish. Jordgubbar, syltburk och karameller. Rosor som en Gewürztraminer och ett drag av exotisk frukt. Lite som en nya världen Pinot Noir. Vanilj och söt frukt men friskhet av mineraler. Smaken är ren och bärig med körsbär, jordgubbar och lite modern syltighet. En aning beska och fatinslag med vanilj, kryddor och dammighet. Ett väldigt läckert och finlemmat vin. Ett vin som görs av Grenache och Carignan. Hälften av druvorna (som är fullmogna) urlakas under fyra månader medan den andra hälften görs av druvor som plockas lite före mognad och endast urlakas i 15 dagar. Blandningen blir sedan slutresultatet som lagras både på barriques och foudre. Ett kul vin som blir mycket bärigt och friskt men med bra struktur. Det slutar med 91+ poäng och vinet kostar 11 €.

För att försöka summera ihop intrycken så gör man väldigt fina och goda viner som känns både moderna och tillgängliga i stilen men de blir aldrig vulgära. En producent vars viner skulle passa oss bra i Sverige. Bra prisbild och hög kvalitet. Inget vin föll ut. Två saker dock. De röda var väldigt lika varandra. Ingen större variation mellan vinerna. Nu är det i grund och botten samma druvsammansättning vilket självklart ger likheter men skulle man göra om en provning med de röda tror jag att det skulle vara svårt att identifiera de individuella vinerna – med undantag för Syrahvinet.

En annan fundering jag bär med mig är den om hållbarheten och utvecklingen med lagring. Jag är lite tveksam till hur vinerna kommer att utvecklas. Kanske faller de ihop med ålder och blir lite trista. Det är svårt att säga men intrycket blev att vinerna var som godast i början för att sedan tappa en del. Samtliga röda viner visade en klar försämring ju längre de varit öppnade. Nu är ju inte Medelhavsvärmen och klimatet optimalt för vinutvärdering. Fuktigt och 28-35 grader varmt med viner som åker ut och in i kylen gör knappast att förutsättningarna blir perfekta.

Vidare bör man betänka att de röda kommer från en årgång som hyllas som den bästa på länge (även 2005 anses vara väldigt bra). Hur de här vinerna smakar i en sämre årgång är inte lätt att veta.

Jag hade gärna sett möjligheten att få följa den här producenten en längre tid men det kanske blir svårt. Jag vet inte om man har någon importör i Sverige eller i övriga Norden. Jag kom mig aldrig för att fråga. Nästa besök bjöd på viner i en helt annan stil. Uttrycket ”Vin du gard” fick plötsligt ett ansikte.

PS. Lustigt nog så släpptes nya utgåvan av The Wine Advocate idag – Issue # 183. Som av en slump så innehåller denna utgåva just viner från Roussillon och även några av vinerna ovan finns omnämnda. Ansvarig för dessa omdömen är David Schildknecht och han är inte i närheten så positiv som mig. Han har uppenbarligen provat det mesta innan buteljering och utrycker ganska stor besvikelse. Eftersom jag läst hans omdömen efter jag skrev min text avslutar jag med att ge er hans allmänna kommentar om producenten samt de betyg han gett viner som finns omnämnda ovan. DS

”Marc, Pierre, and Thierry Parce’s meticulous, biodynamic devotion to (and often, separate vinification of) some thirty terraced parcels along the coast between Collioure and Banyuls and extending well into the interior mountains is strikingly documented by Pierre (a professional photographer) and eloquently articulated in the course of tasting, which makes it a source of frustration as well as disappointment that many of their dry red wines were numbingly and dryly tannic and at times downright funky; their sweets often simply confectionary, with elements of alcohol and wood interfering with rather than framing the fruit. (For reviews of wines from the Parce’s estate in Maury, see under “La Preceptorie de Centernach.”) The Parces are champions of Grenache Gris, but I found the sole example I tasted (in an admittedly incomplete survey of 2006s and 2007s at their two estates) spare, saline, and without much depth.”

2007 Domaine de la Rectorie, Collioure "Coté Montagne" : 87 poäng

2007 Domaine de la Rectorie, Collioure "Côte Mer" : 84 poäng

2007 La Préceptorie de Centernach, Côtes du Roussillon " Terres Nouvelles" : 84-85 poäng

2007 La Préceptorie de Centernach, Côtes du Roussillon "Coume Marie / Pose T" : 88 poäng

PPS. Jag har noterat att David och jag tycker ganska olika om nästkommande producent också. Däremot är vi väldigt synkroniserade vad gäller den fjärde och sista producenten jag tänkte skriva om. Den tredje producenten har man lyckligtvis ännu inte upptäckt. DS