Ett år för Mourvèdre?

Jag tror mig ha en ganska klar och bestämd åsikt om 2009 i södra Rhône men när det gäller vin kan man ju som bekant aldrig vara riktigt säker. Hursomhelst grundar sig mina åsikter på ett hyfsat stort underlag av provade viner från årgången och regionen. Sedan har jag försökt läsa så mycket det går om andras åsikter och dessutom hade jag nöjet att träffa ett antal vinprofiler från Châteauneuf-du-Pape i våras. Deras bild av 2009 var lustigt nog inte alls med varandra överstämmande – de utryckte faktiskt ganska olika åsikter.



Robert Parker väger givetvis tungt när det kommer till södra Rhône och spänningen var stor när han för några veckor sedan släppte slutomdömena för vinerna från 2009. Inte helt oväntat höjde han generellt upp betygen och det var tillslut nästan som vanligt med ros till ”the Usual Suspects”. Själv blev jag dock lite överraskad då jag för första gången har en något annan syn på det hela och vem som får rätt återstår att se – troligtvis väger Bob tyngst.

Parker tycks ha förförts av viner med stor andel eller ännu vanligare, helt dominerande del av druvan Grenache. Min egen uppfattning är att det är vinerna med betydande andel Mourvèdre som är vinnare. Jag upplever att druvan ger stadga åt vinerna och att de är betydligt friskare i sin stil. Parker tycks istället ha hängt upp sig på tanninerna och det rustika inslaget. Nu finns det givetvis undantag som alltid men min generella bild är att han föredrar det fruktsöta som kommer med Grenache. I mitt tycke har det gått lite överstyr med just den saken i 2009. Jag har sällan upplevt en så tydlig sötma i distriktets viner som jag gjort i flera av de druvrena Grenachevinerna från just Châteauneuf-du-Pape. Faktiskt är att det i min smak blir lite för mycket av det goda.

Jag har nog provat ett hundratal viner från 2009 och södra Rhône under året och även om flertalet varit i sammanhang så som vinprovningar och festivaler, har det bestående intrycket av att Mourvèdre behövs, varit väldigt tydligt för mig. Dessutom tror jag att de vinerna även kommer att hålla i längden till skillnad från några av de rena Grenachevinerna som i mitt tycke sänder ut tydliga varningssignaler, så som hög alkoholhalt och mycket sötma, i nivåer som får 2007 att framstå som återhållsam. Tyvärr har vissa viner från just den årgången fortsatt att spöka och har man haft den upplevelsen blir man inte lugnare av vad 2009 indikerar. Om någon har fått för sig att 2009 är en mer klassisk och mindre voluminös årgång än 2007, så är det nog hög tid att tänka om. Att vinerna är goda råder det dock ingen tvekan om men hittills har jag endast smakat ett vin som jag upplever bättre i 2009 än 2007 – allt annat har annars varit att föredra i den två år äldre årgången – bortsett från de mystiska och udda exemplaren då.

Några andra röster om 2009 då?

Vincent Avril som äger Clos des Papes har uttalat sig så här: "2008 was the year of the vigneron, but 2009 was the year of the winemaker. I got my tannins ripe, but the sugars were so high the yeasts struggled a bit and the fermentations were very long. If you ferment too quickly the wines won’t be complex".

Vinrecensenterna Jancis Robinson och Julia Harding har bland annat skrivit som följer:

"There are some lovely wines among the hundreds described below but my tastings of 2009 Châteauneuf reds was not unalloyed joy and there are also wines that were a trial to taste. Summer of 2009 was exceptionally dry in Châteauneuf, which resulted in very low yields and some grapes were clearly so unusually small that there simply wasn't enough juice. Such wines tended to be dominated by very drying tannins on the particularly abrupt finish and often had a lack of real fruity core. Indeed some of these wines present an argument against any direct relationship between low yields and quality. There were also a few wines that smelt overripe - though rarely ridiculously so - and simply had not enough freshness to make them a pleasure to drink.

There were many wines that tasted as though they still contained some unfermented sugar. The odd one tasted as though it had been acidified. "

Att fråga en vinmakare om den aktuella årgången kan ibland kännas meningslöst och ofta med tomma ord som svar. Tänk själv om man skulle fråga Volvos chefdesigner om den nya modellen. Hur troligt är det att man skulle få svar som: Vi är inte alls nöjda med resultatet. Det som såg så lovande ut på ritbordet och i konstruktionsfasen blev helt fel. Det blev en riktig skitbil tillslut. Föregångaren var mycket bättre.

Det känns knappast troligt att man skulle få det svaret och likadant är det med vinmakarna. De måste ju sälja sitt vin oavsett om årgången är bra eller ej. Då hittar de gärna på klyschor som att det är en intressant årgång eller en årgång att dricka nu etc. Ändå kan man inte motstå att fråga när man får chansen och alltså tog jag tillfället i akt att fråga fyra profiler från södern om just deras åsikt.

Thierry Usseglio från Domaine Pierre Usseglio utryckte att deras 2009or är seriösa viner som ska lagras länge samt är mer strukturerade och mindre lättillgängliga än den enligt honom lite för generösa årgången 2007. Nja, efter att ha provat både bascuvéen och Cuvée de mon Aïeul vid tre respektive två tillfällen är jag inte övertygad. Inget av vinerna imponerar och jag måste säga att jag till och med upplevde dem som lite glesa. Kanske kommer de att ligga till sig men jag avstår den chanstagningen. Det vita vinet tillhör dock en av höjdpunkterna.

Baptiste Grangeon från Domaine de Cristia menade helt oväntat att 2007orna var alltför raka och strömlinjeformade medan 2009orna erbjuder en mycket yppigare och rikare frukt! Jag kan hålla med. Efter att ha provat dem några gånger och dessutom följt Cuvée Vieilles Vignes samt Cuvée Renaissance parallellt under två kvällar så kan man verkligen tala om rikedom. Standardcuvéen är dessutom riktigt bra. De två specialcuvéerna tillhör absolut de bättre vinerna bland dem jag testat. Dessutom blir skillnaderna tydliga när man följer dem parallellt över två kvällar. Mourvèdren i Cuvée Renaissance gör vinet mycket fräschare och mindre syltigt gentemot den Grenache-rena Cuvée Vieilles Vignes som nästan får Amaronelika toner efter hand. Gott är det dock men jag föredrar Cuvée Renaissance vars 90+ poäng från Robert Parker är rena skämtet – har karlen mist förståndet?

Vincent Maurel från Clos Saint Jean har i vanlig ordning belönats med överbetyg från Parker och då skulle man ju kunna tro att allt är frid och fröjd. Fast istället uttalade sig Vincent om 2009 så som en mellanårgång! Han var inte riktigt nöjd och menade att den höga sockerhalten i druvorna utgjorde ett problem som de sällan upplevt. Aldrig har de buteljerat så sent på grund av att sockret inte ville jäsa ut. Han menade att 2009 var problematisk. Nu tycker jag inte det varit något fel på det jag har smakat och bascuvéen är riktigt god. La Combe des Fous var väl okej men inte i nivå med 2006 eller 2007. Deus-ex-Machina riktigt läcker men också klart udda mot tidigare årgångar. Så Amaronelikt hat jag aldrig tidigare upplevt vinet men nu var det också ett fatprov, vilket kan ha påverkat intrycket. Här har vi just ett vin där regeln om undantag gör sig gällande. Trots hög andel Mourvèdre så upplevde jag vinet lite tungt medan Parker drog i med 99 poäng. Vincent är förövrigt en underbart trevlig figur och helt chosefri. Ärlig verkar han dessutom vara. Att sedan se honom bära Philippe Cambies väskor på vägen ut från festivalen var en skön syn. Det syntes vem som bestämmer…

Just Philippe Cambie bjöd på både Les Halos de Jupiters utbud men även Calendal från sin egen vingård. Cambie var nog mest neutral av dem alla. Enligt honom påminner årgången om 1989 med skillnaden att med dagens moderna metoder är vinerna drickbara omgående. Just 1989 tillhör annars de årgångar som brukar betraktas som tanninrik och långsamt mognande och just tanninerna var något som Cambie påtalade som typiskt för 2009. Hans viner från Les Halos de Jupiters projektet var alla goda men allra bäst var Calendal, ett vin gjort på… just det – 50% Grenache och 50% Mourvèdre. Klart mest prisvärd av alla viner och dessutom ruskigt god.

Vad har då varit godast? Ja, den frågan är ganska enkel att besvara. Allra godast har jag hela tiden tyckt att Isabel Ferrandos prestigevin Collection Charles Giraud varit. Jag har druckit mångt fler flaskor av det vinet än vad jag borde och Parkers 95+ är ohyggligt konservativa enligt mig. Ett vin med ca: 40% andel Mourvèdre.

Om Mas de Boislauzons Cuvée Quet lever upp till det fatprovet i mars lovade, så kommer nog det vinet ändå att vara årgångens vinnare. Kanske rentav bättre än 2007an.

Mest uppseendeväckande i Parkers rapport var nog ändå betygen på Domaine de la Janasse bägge specialcuvéer. De prover jag fick i mars var nog inte helt representativa, för några 98 respektive 99 poäng, kunde då inte jag skönja. Kanske kommer intrycket att ändra sig till nästa gång.

Mer om vinerna ovan finns här.

Givetvis tycker jag att vinerna totalt sett varit goda och inte för en sekund har jag funderat på att vända regionen och vinerna ryggen men däremot kommer inte jakten att bli lika intensiv den här gången. Mitt råd - till den som vill ha det - är att satsa på några noga utvalda godbitar och fyll sedan på med viner från de enklare appellationerna, så som Côtes du Rhône och varför inte Vacqueyras. Mycket vin för pengarna.

2010 då? Ja, de smakprov jag testat har varit lovande men inte så omtumlande som vissa gjort gällande. Visst finns friskheten och syran där. I en provning under hösten med 6 viner från Rasteau och 6 viner från Vacqueyras så var tio från 2009 och en från 2007 samt en från 2010. Gissa vilka två som stack ut…

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att reflektera över Robert Parker. För första gången under de år jag följt honom och då speciellt med tanke på södra Rhône, så måste jag erkänna att jag kände en viss matthet. Det kändes inte så avgörande som tidigare och inte heller så omvälvande att ta del av hans omdömen. Så här några veckor efteråt har jag nästan glömt bort händelsen som jag annars så förväntansfullt väntar på. Har jag månne kommit till ett vägskäl eller börja man känna regionen så väl att hans åsikt inte längre betyder lika mycket? Inte vet jag men lite tomt och vemodigt känns det allt.

Gud finns – eller var det bara anden i flaskan?

They should have called it “the sex machine.” Det låter förvisso inte som ett citat hämtat ur Bibeln – möjligtvis ur pastor Bobs Bibel då, för så skriver Robert Parker i sin recension av 2003an. Klart att man blev nyfiken.




Det börjar nästan bli en (ful?) ovana att avhandla Clos Saint Jeans viner här på bloggen. Nu är det kanske inte så konstigt eftersom jag tycker väldigt mycket om deras viner. Speciellt Deus ex Machina – Gudomligt ingripande i form av ett mirakel.

Producenten har nu följt mig under några år och utan att vilja verka skrytsam så var jag med redan från starten med årgång 2003. Nu ska jag inte påstå att jag upptäckte dem men det är inte den senaste tidens hausse som satt fart på mitt intresse för firmans viner. Nej, faktiskt var det redan i december 2005 som jag köpte mina första flaskor av egendomens standard cuvée i årgång 2003. Dels var det Robert Parker som gjorde mig uppmärksam men också tillfälligheten att de fanns tillgängliga på den danska marknaden. Det var hos Bergman Vin-Import i Kokkedal som de första inköpen gjordes. Numera får han tyvärr inte längre sälja Clos Saint Jeans viner men fram till och med årgång 2005 hade han dem i sitt sortiment. Trevligare ställe att köpa vin på finns inte enligt min mening. Kanske inte så tillgängligt och inte så flexibelt men väldigt personligt. Jag har Ole att tacka för mycket när det gäller Clos Saint Jean.

De som funderar på om jag ”dricker poäng” kan glömma de tankarna. Jag är extremt svag för vinerna från Chateauneuf du Pape när de är som Deus ex Machina är. Mycket robusta, Provencalska och animaliska. Inte den rödbäriga typen direkt utan mer urkraft med en lantlig charm. Förmodligen är det den höga andelen Mourvedre (40%) som sätter sin prägel. Inte för att det saknas söt Grenachefrukt (60%) men det finns ett inslag i denna cuvée som ger vinet en annan framtoning än många övriga viner från regionen. Rankorna är planterade i Lieu-dit ”La Crau” och detta sägs vara den bästa marken i hela Chateauneuf du Pape. Clos Saint Jean äger förhållandevis mycket mark och dessutom anses de vara en av de producenter som har störst arealer av den bästa marken i hela distriktet. Något som förklarar varför många negocianter velat köpa deras druvor. Bland annat Tardieu-Laurent lär köpa sina druvor från Clos Saint Jean.

Med årgång 2003 tog man så sina första stapplande steg i ett nytt försök att lansera egna viner. Man hade tidigare buteljerat en del under eget namn, ända sedan 1910 faktiskt men de viner man gjorde tillhörde den mer konservativa skolan med mycket lång tid på tank. Upp till sex år i extremfallen. Man tänkte sig att nystarten skulle ske redan med årgång 2002 men den regnade ju som bekant bort. Alltså var det med årgång 2003 som deras konsult Philippe Gambie satte fart på ruljansen. Han anses ha skapat något oväntat och stort – varav namnet. Deus ex Machina kanske är en hyllning till honom. Att han är Gud?

Philippe Gambie anses tyvärr nog av många tillhöra den andra sidan – den onda. I en del fall jämförs han med Bordeauxkonsulten Michel Rolland på grund av sin dominerande ställning och inflytande. Kanske lite oförtjänt. Han konsulterar åt många av de mer traditionella producenterna så som Le Vieux Donjon, Clos du Mont Olivet, Domaine Bosquet des Papes och Domaine de Pegau. Läs gärna mer om honom på Søren Gudiksens alltid lika fantastiska sida här. En stor man i ordets rätta bemärkelse - Philippe Gambie alltså.

Robert Parker då? Han var positiv direkt från början får man väl säga men det var först när Deus ex Machina i årgång 2005 fick sina 100 poäng som hetsjakten satte igång på allvar. Plötsligt skulle alla dricka egendomens viner och uppmärksamheten har gett dem en enorm skjuts. Man bygger en ny anläggning för att kunna öka produktionen och får man förmoda, buteljera allt man kan och vill under eget namn (även årgång 2006 fick Parkers hyllning med hela 99 poäng).


Man kunde väl ana vartåt det barkade genom att följa hans eskapader i Hedonist’s Gazette. Det började med att 2003 Deus ex Machina fick fina noteringar med först 96 poäng och därefter 98 och sedan till sist 100 poäng – två gånger dessutom. Spelar då detta någon roll? Egentligen inte i sak men vad man än anser om Robert Parker och hans smak så får man respektera att han har en enorm erfarenhet av att prova vin professionellt och att han hyser stor respekt för Rhônes alla viner. När han då släpper noteringar som de nedan, förstår man ju att det handlar om allt annat än ett dussinvin:

“Every time I taste it, it flirts with perfection. It is a remarkably full-bodied powerhouse that is like a highly muscled ballerina rather than something offish and over the top. A dense ruby/purple hue is accompanied by gorgeous, smoky garrigue notes intermixed with licorice, black cherry liqueur, plums, and a darker, more primordial meatiness. It is a stunning, more modern day version of Pégaü’s famed Cuvée da Capo.”

”The 2003 Deus Ex Machina goes from strength to strength, and for me, it has hit the peak – Châteauneuf du Pape or even red wine in general simply can’t be any better than this. It is an extraordinary expression of Châteauneuf du Pape with incredibly intense dark fruit, an almost confit of roasted Provençal herbs and meat juices, and a nectar-like finish.”

“While the two aforementioned Châteauneufs flirted with perfection, that goal was reached by a magnum of the 2003 Clos St.-Jean Châteauneuf du Pape Deux Ex-Machina. One of the most stupendous young Châteauneufs I have ever tasted.”

Ett efterlängtat återseende skedde så i helgen. Det är snart två år sedan jag första och enda gången hittills provat årgång 2004. Dessutom är det drygt ett år sedan 2003an provades senast. Då i en av våra Guldfolieprovningar, vilket betyder att det inte blev så många centilitrar i glaset. Klart att man längtat efter lite mer att bita i.

Jag har alltid känt en viss tveksamhet inför vinerna från årgång 2004 i Chateauneuf du Pape. Jag tycker att de lider av en något örtig och grön ton som inte passar min smak helt och hållet. Jag ska inte påstå att jag har en enorm erfarenhet av att konsumera 2004or men det jag provat har inte riktigt övertygat mig. En ganska nyligen provad 2004 Clos des Papes fick mig dock att åter börja hoppas. Även 2004 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Renaissance" var ett lyft framåt. Kanske kommer även 2004orna att blomma ut så småningom?

Årgång 2003 i Frankrike har jag ett motsatt förhållande till. Nästan allt jag provat tillhör det godaste jag druckit. Värme, koncentration och kraftfullhet. Visst har något vitt vin känts lite obalanserat och för extraherat men inte när det gäller de röda vinerna. Att vissa Franska 2003or smakar illa beror nog inte bara på årgången utan även på vem som har gjort dem. Det är för lätt att skylla på värmebölja. Med skicklighet kan man klara mycket. Att vinernas åldrande kanske ifrågasätts kan jag förstå men inte att de skulle vara kontroversiella med för mycket smak och karaktär på grund av för mycket sol och värme – det köper jag inte. En som verkar ha svar på tal är pappa Paul Feraud som berättar följande om varför man lyckades hos Domaine de Pegau i årgång 2003:

“The numbers said you could harvest in the middle of August, and the ones who were scared of the heat did that. But the grapes weren’t truly ripe, which meant that the fruit flavors weren’t strong enough to handle the thick skins, and thus these wines don’t have sweet fruit.”

“You had to wait for rain, which we got toward the second half of September, to unblock the ripening process. Unfortunately, a lot of vineyards had been picked three weeks or more earlier, so those growers didn’t get the benefit of the rain and the added freshness it brought.”

2004 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape “Deus ex Machina” har en klar och aningen tegelröd färg fast med en blå ton i kanten. Märkligt nog ser det ut som om färgen mörknar och blir tätare över tiden. Det doftar mycket. Choklad, jordgubbsylt, kolasnören och lite vanilj. Skokräm, backelit och en aning svett. Det är garrigue och herbes de Provence till tusen. Tobak, rök/ved, skinka och en blodighet med grillat kött. Järn och mineraler i allmänhet. En härlig doft som för mig påminner mycket om Noon Eclipse.

Smaken är en aning stram först med mycket mineraler, lakrits och örtighet. Kryddor i allmänhet och peppar i synnerhet med mycket körsbärsfrukt och malda tanniner. Ganska tuff eftersmak med en antydan till beska. Körsbärskompott är återkommande i anteckningarna och lakritsinslaget är först nästan lika påtagligt som i 2006 Pure. Fänkål och violpastill. Det finns en antydan till torra tanniner och ett stänk av grönhet som först känns irriterande. Även en nästan låg syra. Senare kommer det svartvinbärslikör och Stroh Rom. Det senare är ett inslag jag ibland kan känna i distriktets viner. Ett vin som jag ofta förknippar detta med är Vieux Télégraphe. Eftersmaken blir längre och vinet blir mörkare i hela sin framtoning efterhand. Godare på slutet och dag två.

Att bedöma helheten i vinet är inte helt enkelt. Det ändrar framtoning en hel del under kvällen och till dag två. Först är doften enormt läcker för att sedan mattas av något och tillslut fullständigt trollbinda mig igen. Smaken är klurigare. Mitt första intryck är att vinet saknar lite syra och känns platt i mitten med en lite för klumpig frukt och samtidigt gröna inslag. Detta försvinner efterhand och dag två finns varken något grönt eller örtigt kvar. Inte heller känns det platt och klumpigt efterhand utan härligt friskt med ren fruktighet och en fin koncentration. När jag jämför mina noteringar mot de snart två år gamla intrycken inser jag att inte mycket har ändrats. Skillnaden ligger i att doften är större och mer utvecklad samt att tanninerna rundats av något. Det var ett både stramare och tuffare vin för två år sedan. Nu är det ett vin under utvecklig och i behov av mycket tid i luft. Baserat på det omedelbara första intrycket känns Parkers 95 poäng från februari 2007 för höga men baserat på intrycken efterhand så känns de lite låga. Jag tror att det finns en stor potential i det här vinet. Jag har inte provat någon annan 2004a som känts lika kraftfull och strukturerad. Kanske är de 95 poängen mest korrekt men jag sätter ändå 96+ poäng eftersom jag är optimist och försöker mig på en bedömning av utvecklingen. Ett gott råd är nog att spara på det här vinet. Jag gissar att belöningen blir större om några år men det är nog så att detta är den svagaste årgången av de fyra jag provat.

2003 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape “Deus ex Machina” har en klar sammetsröd färg med drag åt det tegelröda hållet. Det doftar fikonkompott, blåfruktig marmelad och bränt gummi/bildäck. Ett närmast djuriskt inslag med rökta kryddor och något som liknar krutrök. Cigarrlåda, asfalt, espresso. Ved/rök med lite grillade toner och kryddighet av muskot, kanel och mynta - garrigue. Rosor som en Gewürztraminer, krossad sten, mineraler och nygrillad lakrits… Sagolikt fin doft som efter hand blir närmast bedövande och hänförande.

Smaken är den stora skillnaden mot det föregående vinet. Det smakar nästan rök. Fikonmarmelad, choklad, dadlar, kola och tydliga Portvinsdrag. Kryddigt med en enorm eftersmak. Tuffa tanniner och en markerad syra som balanserar allt det stora och kompakta. Lakrits och en närmast mineralisk sälta. Svartvinbärslikör, vingummi och eldighet. Lång och intensiv eftersmak med enorm rikedom och inslag av utvecklade starkvinssmaker. Ett väldigt stort vin kort och gott.

Man skulle kunna tro att det blir för mycket men det gör det inte – inte för mig. Det här är så mycket vin att upplevelsen blir total. Möjligtvis är doften något trögstartad och det är först efter en stund den kommer loss. Samma sak dag två. Då är först 2004an större i doften precis som den är inledningsvis. Jag gissar på att 2003an kommer att utvecklas något ytterliggare i doften vilket då kommer att göra den oförglömlig. Nu finns det trots rikedomen en dovhet som ligger och håller emot. Smaken är ingen diskussion. Även om det är ett vin av stora propportioner så finns det en friskhet och en lätthet över smaken som aldrig gör att det blir platt eller kladdigt. Faktiskt är att det är lite för lättdrucket. Jag funderar på om detta är 100 poäng? Nja, inte riktigt. Jag har några viner som ger mig ännu större kickar och det finns ett vin jag ännu inte bloggat om som nog överträffar till och med detta vin. Det är ett vin som skänker fullständig njutning och som nog i sina bästa stunder är så nära ren fulländning man kan komma – i mitt tycke. Det vinet får jag avhandla en annan gång men med det vinet i åtanke så blir det ”bara” 98/99 poäng för 2003 Deus ex Machina. Ett betyg som överträffar Bobs ursprungliga 95+ poäng från februari 2006. Ett betyg som han nu själv således har ökat till 96/98/100 och 100 poäng i Hedonist’s Gazette. Visst är det ett makalöst vin men jag vågar påstå att samma vin i årgång 2006 är minst lika bra i sina bästa stunder. Mer om mina provade viner från Clos Saint Jean finns här.

Som kuriosa och kanske en liten aptitretare ska det tilläggas att även två andra viner från distriktet provades delvis parallellt under en av kvällarna. De stod upp mer än väl mot de två Gudomliga vinerna från Clos Saint Jean. Fast det är en helt annan historia precis som morgondagens möte. Ännu en Gud eller kanske bara en lärjunge?

Plötsligt händer det!

En ovanlig vinupplevelse på sitt sätt. Första doftprovet lämnade inte mycket åt fantasin. Första glaset till middagen, en timme efter öppnandet, övertygade inte. Mineralvatten istället. Efter att bordet dukats av var det så dags för påfyllning och plötsligt händer det… ett makalöst gott och fullständigt förförande vin. Inga vassa kanter, mörk och mullig frukt. Choklad, kaffe och dova toner i ett alldeles harmoniskt vin. Vad hände?

Jag har förutom mina favoriter i Australien även en fäbless för de mer modernt anlagda viner som under senare år vuxit fram i Spanien. Många fnyser åt dem och rynkar på näsan. För någon månad sedan rasade en livlig debatt på Bulletin Board som bland annat berörde just det vin jag nu ska berätta om - Alto Moncayos bundsförvant från Jumilla.


Bodegas El Nido är precis som i fallet Bodegas Alto Moncayo ett samarbetsprojekt mellan Jorge Ordoñez och Chris Ringland. Skillnaden är att även en tredje part spelar en aktiv roll i El Nido fallet, Finca Luzons starke man - Miguel Gil. Ännu viktigare skillnad är, förutom geografin, att även druvorna som ingår i vinerna skiljer sig markant åt. I Alto Moncayo arbetar man enbart med Grenache medan man i Bodegas El Nido använder sig av Monastrell (Mourvedre) och Cabernet Sauvignon. Ett lite udda par som ändå verkar trivas ihop under den Spanska solen i just Jumilla.

Projektet startade under 2001 och vingården ligger i Valle de La Aragona i Murcia distriktet.
Egendomen besitter 24 ha med drygt 60-åriga Monastrell stockar samt 20 ha med 25 år gamla Cabernet Sauvignon stockar. Man gör två viner med precis omvända förhållandet i druvsammansättningen. Av prestigevinet El Nido produceras det ungefär 6 000 flaskor per år och den innehåller 70% Cabernet Sauvignon och 30% Monastrell. Därefter gör man en bascuvée i ungefär 18 000 buteljer per år – Clio. Denna består då inte helt oväntat av 70% Monastrell och 30% Cabernet Sauvignon. Vinet vilar i 26 månader på nya fat av både amerikanskt och franskt ursprung.

Årgång 2006 i Spanien betraktas som en svår årgång. De av Atlanten influerade vinregionerna, så som Rioja och Ribera del Duero, hade det värst, medan de områden som påverkas mer av Medelhavet klarade sig bättre. Bäst klarade sig Sydöstra Spanien med bland annat just Jumilla.

2006 Bodegas El Nido, Jumilla “Clio” har en mörk, tät, djup och närmast svartröd färg. Det doftar först kokos, rostad choklad och vanilj. Fat, rök, ved och mörkrostat kaffe. En aning metallisk karaktär med kallt stål/järn. Blyerts, grafit med smörkola och allmänt parfymerade inslag, nästan som barnpuder. Svartvinbär, blåbär, plommon och sylt i allmänhet. Efterhand mer tobak, cederträ, höstlöv och animaliska drag. Riktigt, riktigt läckert.

Det smakar först inte alls som det doftar. Mineraler, körsbär, svartvinbär med lite lakrits och en frisk närmast syrlig smak, utan några som helst märkbara tanniner, som inte alls tilltalar mig. Sedan växer det fram mer choklad och vanilj, mer likörlika drag av svartvinbär – cassis. Eftersmaken är nu mycket ren och fint harmonisk. Stendamm, syltiga björnbär, mörkt kaffe och rostad choklad med klart märkbara tanniner som plötsligt dyker upp som från ingenstans. Nästan elegant och komplext mitt i allt det stora. Underbart gott.

Jag fattade först ingenting. Min hustru sade direkt att hon tyckte det var ett jättegott vin. Hon brukar sällan vara så snabb i omdömet. Jag tyckte först vinet var allt annat än balanserat och hade svårt att uppskatta mitt glas till maten. Varför vet jag inte men kanske var det kombinationen med mat som inte fungerade för mig eller så var mina smaklökar påverkade av något annat. Jag blev ganska besviken eftersom det var första gången jag smakade på vinet. När jag så efter maten fyllde upp ett nytt glas var det för mig ett helt annat vin. Sedan bara växte det och blev hur underbart som helst att dricka. Så gott och njutbart att jag helt glömde bort att fundera på poäng! Även om jag provar hyfsat mycket vin så var det länge sedan jag provade ett vin med så mörka drag som ändå kändes mycket friskt och aldrig kantigt men inte heller kladdigt. Naturligtvis är det mycket fat och en mycket viskös känsla i vinet men aldrig på ett vulgärt sätt.

Det finns en smaknotis bland alla i CellarTracker som jag tycker fångar känslan i vinet helt perfekt. Läs den gärna här. Årgång 2006 är ännu ej bedömd av The Wine Advocate men tidigare årgångar med start från 2002 har fått 93, 96, 97 och 95 poäng vilket bär med sig en del respekt. Jag förmodar att Jay Miller kommer att hålla ungefär samma nivå men kanske är årgång 2006 aningen svagare än de två senaste. Jag har aldrig provat vinet förut, så för min del finns det inga referensramar.

Är då detta bara för amerikanska gommar utan fina smaklökar eller förmåga att uppfattat det subtila i en så ädel dryck som vin? Tror inte det. Spaniens egen vinprovarguide, Guía Peñin, delade ut 94 poäng för 2006an. För övrigt endast en pinne lägre än storebror El Nido. Mina Vinare satte ändå till slut poäng – 95/96 stycken.

För den som önskar läsa den hårda ordväxlingen på Bulletin Board så går det bra genom att klicka här. Långt och segt emellanåt men mycket tänkvärda ord av Victor de la Serna som nyanserar det hela (ägare till Finca Sandoval). Jag rekommenderar att läsa alla poster, för att följa diskussionen, även om det kan kännas drygt.

Parker får slutordet med sitt uttalande efter det att han provat debut årgången från 2002:

“This wine is just one more reason why the wine world is more exciting than ever!”

Ett mirakel!

Clos Saint Jean grundlades år 1900 av familjen Maurel. Man var tidigare primärt känt för att göra mycket traditionellt vin som man hade en tendens att lagra för länge på stora foudres av slovensk ek, där frukten ofta torkade ut. Denna vinstil ändrade sig då Pascal och Vincent Maurels far gick bort 2001 och sönerna övertog driften av den 44 ha stora domänen. Det första de två bröderna gjorde, var att anlita den kända önologen, Philippe Cambie, som konsulterande rådgivare. Men - det blev en tuff start för dem. En syndaflod av regn ödelade skörden 2002, så de var tvungna att sälja allt sitt vin till negocianter utan att tappa så mycket som en flaska under eget namn. Ganska annorlunda blev det 2003 när bröderna motstod frestelsen - trots det mycket varma vädret – att skörda tidigt. Detta medförde att deras druvor mognade helt perfekt utan det minsta tecken på att vara övermogna.

Den årgången var den första producerad efter Philippe Cambie’s filosofi och man producerar nu en Vin de Pays de Vaucluse (Les Calades) en Côtes du Rhône, en vit Châteauneuf du Pape samt 3 röda Châteauneuf du Pape Cuvéer:

Cuvée Tradition, Cuvée La Combe des Fous (”Galningens brant”) som är producerad på basis av primärt Grenache (samt barriquelagrad Syrah, Cinsault och Vaccareze) från en lott i ”La Crau”, som historiskt blev betraktad som för svår att odla. Firmans tredje Châteauneuf du Pape, ”Deus ex Machina” (”Gud ur Maskinen” - i de antika tragedierna blev gudarna intagna på scenen via kranliknande maskiner – som en symbol för ett mirakel), är framställt på basis av 60 % Grenache från mer än 100 år gamla vinstockar samt 40 % barriquelagrad Mourvedre. (Har hämtat informationen från diverse hemsidor hos importörer i Danmark och Sverige).

Har följt den här producenten sedan deras genombrott med årgången 2003. Första vinet jag provade var deras standard cuvée från 2003. Helt okej utan att bjuda på något unikt. Provade därefter 2004 Deus ex Machina som var väldigt bra och dessutom helt saknade de tvivelaktiga toner jag känt i många andra 2004or. Därefter har jag provat 2003 Deus ex Machina vid två tillfällen. Första gången under sensommaren 2007 då vinet var väldigt likt 2004an fast något mer utvecklat.

Provade om 2003an i en blindprovning (mitt eget vin, så ej blind för mig) under april månad 2008. Vilket vin! Lustigt nog hade Parker strax före detta tillfälle publicerat sina intryck av samma vin i sitt informella forum ”The Hedonist’s Gazette” och där bedömt vinet till 100 poäng. Blir man påverkad av detta faktum? Kanske. I alla fall så tycker jag precis som Parker skriver att vinet under loppet av ett par månader utvecklats till ett fulländat vin. Ganska stor skillnad på hur vinet smakade sju månader tidigare.

Eftersom det var en större provning så blev det få centilitrar att smaka på men de var länge i glaset och jag öppnade flaskan tidigt, så jag fick verkligen möjligheten att följa vinet i många timmar. Ett riktigt kraftpaket med hur mycket nyanser som helst - komplext!

Färgen är klar, purpurröd. Doften har tydligt inslag av den varma årgången, fikon - torkad frukt. Kryddig aningen rökig ton med mineral och chark. En antydan av choklad och svett. Herbes de Provence ligger ovanpå allt som sig bör. Härlig doft, typiskt Sydfrankrike men inte omedelbart tillgänglig. Behöver tid i glaset för att helt blomma ut.

Smaken är helt makalös. Stor och ren. Eldig och kryddig. Portvinskänslan är tydlig med en aning russinkaraktär. Violpastill, choklad och den där obestämbara känslan av sten – vulkan som jag ofta får av bra Grenachefrukt. Lång, lång eftersmak. Full pott för smaken. Vad det mig anbelangar, så blir inte vin godare än så här. Lite större och komplexare doft så håller jag med Parker om de 100 poängen!