onsdag, december 31, 2008

2008års bästa vin - Ännu en lista?

Egentligen hade jag aldrig en tanke på en årsbästalista. Plötsligt fanns de överallt. I dagspress, i specialmagasin, i Wine-Journal och naturligtvis även på bloggarna. Inte bara vin. Även böcker, musik, matställen, film, teater och så vidare. Min första tanke var – behövs det en till?

Nja, kul hade det varit och i princip finns ju listan över 2008års bästa ”Mina Vinare” viner redan klar för min del. Jag är ganska noga med att dokumentera allt jag dricker och provar nuförtiden. Dessutom sätter jag ju poäng på allt så det borde ju vara ganska enkelt att gå igenom anteckningarna och rangordna efter poäng – för det är väl det som det handlar om? Att göra sin lista baserat på det man anser höll högst kvalitet under året? Eller handlar det om att rangordna det man tyckte var den trevligaste vinupplevelsen till solnedgången, godaste vinet till picknicken, bäst till maten rent allmänt eller trevligast dryckessällskapet? Nej, det måste väl ändå vara det man tyckte var bäst – högst kvalitet - som hamnar på årsbästalistan – eller?

Nu tänker ni allt – ”here we go again”. Poäng och åter poäng. Jag förstår faktiskt inte skillnaden på att utrycka det man provar i numeriska termer eller att rangordna i listform. Är det någon skillnad?

Hursomhelst bestämde jag mig för att inte göra någon lista. Det skulle liksom inte kännas trovärdigt. Listan skulle bli allt för omfattande och i princip innehålla viner som redan finns beskrivna på min blogg. Inga direkta överraskningar – inget läsvärde. Fast sedan kunde jag inte släppa tanken på en lista. Fler och fler listor dök upp hos medbloggare och då gjorde sig behovet påmint om att kanske även jag borde förmedla min lista? Men, nej. Det gick liksom inte. Då slog det mig att jag skulle kunna ta kortversionen. Bara de allra bästa vinerna. Fem kanske max tio stycken. Fast skulle det kännas spännande eller överraskande för läsaren? Den skulle ju knappast innehålla några större överraskningar. Den skulle bli i högsta grad förutsägbar. Visst har jag några obloggade viner som skulle platsa in. Något vin provat före min blogg sattes till världen och även något vin provat under hösten som av olika anledningar ännu inte hamnat på bloggen. Fast i stort skulle det bli ganska förutsägbart – alltså ingen lista.

Eller…

Just i det ögonblicket slog det mig att jag kanske kan utse 2008års bästa vin alla kategorier. Ett enda vin som av olika anledningar etsat sig fast i minnet som något utöver det vanliga. Något som ruskat om mig och verkligen satt djupa avtryck i mitt minne. Ett oförglömligt vin. Finns det då ett sådant vin som provats/druckits under 2008? Svaret är absolut – Ja!

Fast så tänkte jag återigen på vad mina medbloggare skrivit i sina poster om 2008års bästa viner. Man måste ha njutit vinet i lugn och ro. Druckit det med andakt och i gott sällskap av mat eller vänner – eller måste man? Varför kan man inte ta med ett vin som i en provning visat upp sig från sin bästa sida? Ett vin som i kamp med andra stora viner visat sig vara en värdig vinnare och av olika anledningar visat sig vara det där extra ”snäppet” godare och bättre än sina medtävlare. Självklart kan det vara så – att just ett sådant vin kan ta hem titeln:


Årets vin 2008 (på min lista)!

Min vinnare blev ett vin som satte djupa avtryck i mitt minne. Ett vin som av någon anledning kändes som det perfekta vinet. Inte direkt - men efter en stunds provande och ständig jämförelse med sina medtävlare. För varje gång jag återvände till det glaset blev intrycket starkare och starkare. Helt enkelt ett vin som aldrig släppte greppet om mig. Varje sniff, varje smakprov, ja faktiskt varje gång jag återvände till glas nummer nio så hände något. Efter att övriga glas liksom inte längre bjöd på mer utan hade gjort sitt, så fortsatte glas nio att leverera. När så poänglapparna skulle lämnas in tog jag sista sniffen och klunken och tänkte att det här är nog ändå bland det bästa jag provat. Utan att ha en aning om vad det var i glaset – förutom ursprunget då – så kändes det som en ”en gång i livet” upplevelse.

När jag återgår till anteckningarna så ser jag tydligt hur vinet utvecklade sig från lite slutet till ett makalöst imponerade och gott vin. Ett vin som hade det där extra som gör att valet som 2008års bästa vin känns självklart. Ytterliggare en dimension bidrar till valet. Ja, absolut är det min respekt för Robert Parker men också ”wequedad”. Den signaturen har nämligen också funnit kärleken till detta vin. Hans (förmodare jag) omdöme på CellarTracker ger mig känslan av att vi har delat en unik upplevelse tillsammans – fast på var sitt håll. Ett annat omdöme antyder även att Manfred Krankle har det här vinet som ett av sina favoritviner – han med Sine Qua Non.

Robert Parker då? Tycker både att han och jag har fått mycket stryk under det halvår jag hållit igång. Just därför kändes det så skönt när jag efter provningen samt vetskapen av vad det var i glaset (och blev förälskad i), fick bekräftelsen på att även den jag ställer högst tillit till av alla – håller detta som ett av sina favoritviner. Jag provade vinet blint förutom att ursprunget var känt. Hade i ärlighetens namn och i min vildaste fantasi inte en aning om vad det var jag provade. Satte 98-100 poäng. Just detta – och det är ingen efterhandskonstruktion – blev den ultimata bekräftelsen på att jag vågar fortsätta lita på Bob. Det är ingen nyck – utan som visan lyder: ”Tryggare kan ingen vara, än…”

Årets Mina Vinare vin 2008!




2000 Domaine de la Vieille Julienne, Châteauneuf-du-Pape “Réservée”.

Jag är evigt tacksam för att ha fått prova det här vinet. Visste att kompisen (han finns på riktigt – han heter inte Morgan) hade just det här vinet i årgång 2001 och 2003 men jag visste också att de hade strukit med under tidigare provningar. Att han även hade en 2000 och dessutom att den fanns kvar hade jag ingen aning om. Därför blev överraskningen total när vinet avslöjades. Det här är inte bara 2008års bästa vinupplevelse för mig utan även en av de största någonsin. Detta vin i vilken bra årgång som helst måste vara ett av världens bästa viner. I samma division som många mer kända producenters prestigeviner. Lustigt nog är fortfarande Domaine de la Vieille Julienne ett relativt okänt namn i Sverige. På andra sidan sundet har Vieille Julienne en helt annan status. Är det Monopolets fel? Är det den Svenska vinjournalistiken fel? Jag vet inte men en sak är säker – vi har mycket kvar att lära än i detta avlånga land.

Parker har ju som jag tidigare antytt även han en viss fäbless för just det här vinet. Jag har ju som de flesta läsare nog förstått starka sympatier för Robert Parker. Just att vi förenas i vårt gillande av detta vin gör mig extra glad. Att jag, provandes vinet blint, får känslan av att det är något alldeles unikt i glaset och sedan läser Parkers omdömen om vinet gör att jag blir både rörd och stolt. Inte för att jag vill vara Brorduktig - utan för att det känns så bra att den person vars smak och omdömen lett till många investeringar i källaren uppenbarligen håller med mig. Respekt, som Zlatan skulle säga. För att understryka vad det handlar om följer härefter lite blandade kommentarer från Robert Parker om vinet. Han har officiellt bedömt vinet först från fat till 98-100 poäng och därefter fastställt 99 poäng i februari 2003. Det finns även åtta provningsnoteringar i Hedonist’s Gazette som berör just detta vin. Alla utom en har slutat på 100 poäng. Den som inte resulterade i 100 poäng var korkskadad. Läs och njut:

“The potentially perfect 2000 Chateauneuf du Pape Reserve boasts a dense ruby/purple color as well as a phenomenal bouquet of blackberry and blueberry jam combined with pepper, a hint of garrigue, and minerals. This massively constituted, full-bodied effort possesses huge amounts of glycerin in addition to a staggeringly concentrated, multilayered attack and mid-palate. The sumptuous finish lasts for nearly a minute. The purity, seamlessness, and overall symmetry are spectacular in this wine, which, in spite of its 15% alcohol, is relatively light on its feet. A riveting Chateauneuf du Pape, it is a candidate for wine of the vintage.!”

“The 2000 Chateauneuf du Pape Reserve (15.5% alcohol; 100% Grenache) is a wine of magnificent intensity as well as majestic texture and richness. Layers of concentrated fruit cascade over the palate. Opaque purple-colored and extremely full-bodied, with a gorgeous nose of minerals, white flowers, black fruits, pepper, and garrigue, this sumptuous, seamless 2000 Chateauneuf must be tasted to be believed. I have had this wine a half dozen times in blind tastings that included some of the finest 2000 Chateauneuf du Papes, and it consistently ranks as one of the top 2 or 3 wines in the tastings. Then again, I'm looking at its overall potential as it is not the most forward or evolved of the 2000 Chateauneuf du Papes. It is a magnificent tour de force in winemaking.”

“The Vieille Julienne 2000 Châteauneuf du Pape Réserve may be greatest Châteauneuf I have ever tasted when one considers its possible longevity and awesome potential. It has everything - a deep ruby/purple color, an extraordinary nose of blackberries, sweet kirsch, licorice, and flowers, a voluptuous, full-bodied personality with laser-like precision, amazing purity and depth, and a finish that goes on for over a minute.”

“It was an extraordinary night, and I could not think of two wines I would rather drink for my last meal on Earth than these two.”

Vieille Julienne’s 2000 Réserve is a perfect wine by any standard of measurement. While still young, its extraordinary concentration of old vine Grenache, and the nakedness and purity of expression represent a tour de force in winemaking. You just want to stand up and salute this beauty it is so perfect, pure, and complex.”


Hallelujah!

Bör kanske tillägga att det var med årgång 2000 som man på egendomen började implementera biodynamiska principer.

Kan även tillägga att Wine Spectator nöjde sig med 83 poäng som betyg på samma vin – seriöst?

Vad den svenske importören skriver om 2006an kan ni läsa här.

Också in på 2008 årsbästalista måste följande lilla film. Som sann Malmöpåg och uppväxt bokstavligt talat ett stenkast från Malmö Stadion så klappar självklart ett himmelsblått hjärta i kroppen. Varför MFF nuförtiden tycks sjabbla bort alla tillfällen till att ta tillvara gamla trotjänare är ett mysterium. Så mycket kunskap och hjärta det finns i före detta spelare som man bara nonchalerar. Nog är det något som är ruttet?

I alla fall så bedriver Sydsvenskan just nu en tävling - Malmös bästa Youtube-klipp. Se hela listan här.

Min givna favorit och dessutom ett enormt roligt klipp är den där Hasse Mattison ska lära Afonso Skånska glosor – många sanningar i den filmen!




Årets låt?

Det var ju med en sång allt började. Bloggandet alltså. I snabbt behov av ett alias en fredagskväll i maj. Slumpen eller ödet gjorde att det blev en favoritlåt som bidrog till pseudonymen. En cover. Johnny Cashs fantastiska version av Stings - I hung my head…

“Early one morning with time to kill, I borrowed Jeff’s riffle and sat on the hill
I saw a LONE RIDER crossing the plane, I draw a beet on him to practise my aim
My brothers riffle went off in my hand, a shot a rang out, across the land
The horse he kept running
The rider was dead
I hung my head - I hung my head…”

Gott Nytt År!

söndag, december 28, 2008

Kungen och jag!

Under en semesterresa till Toscana 2002 besökte vi Biondi-Santi. En klassisk producent och på förhand kändes det som det kanske skulle bli svårt att få till ett personligt besök. Märkligt nog brukar många gånger just de mest kända och prestigefulla producenterna också vara de mest gästvänliga. Så även denna gång. Visst var vi välkomna. Efter sedvanlig rundvandring och provsmakning (1997an!) så tackade vi för oss. Just då höll man på att packa en mycket flott, svart Mercedeslimousin ute på gården. Privatchauffören beredd och färdig att resa satt en parant madam i bilen. Försiktigt frågade vi vår guide om det var ägaren själv som skulle ut och åka? Jodå, visst var det Franco Biondi Santi som skulle ut och resa. Precis i det ögonblicket uppenbarade sig en lång och ståtlig gentleman i beige linnekostym som log vänligt emot oss. Vår dotter som då var dryga året gammal drog naturligtvis mannens uppmärksamhet till sig. Säga vad man vill - men barnkära är de, Italienarena – ”Bella Bambina” ni vet.

Självklart ville han krama och hålla i dottern och visst gick det bra. Försynt undrade jag om det gick för sig att ta en bild? Såklart, nickade den stilige gentlemannen. Fast inte skulle vi stå där på uppfarten utan givetvis skulle vi ta bilden inne i trädgården. Så skede och det blev naturligtvis ett kul minne att bära med sig. Efteråt fick vi en broschyr från egendomen som var mycket fin och påkostad men uppenbarligen några år gammal. På en av sidorna skriver man stolt att en av beundrarna av Biondi-Santis viner är den svenske Kungen Carl Gustav. Detta understryks dessutom av bildbevis. Självaste Kungen på bild med Franco. Därav att jag brukar skoja med vinkompisarna att det är Kungen och jag som finns på bild med Franco Biondi Santi!



Fast nu ska detta inte handla om den Svenske Kungen utan en annan gammal bekant – Kungen från Barossa Valley – Kungen över alla Gudar!


2006 Glaetzer Shiraz Amon-Ra, Barossa Valley, har en närmast svartlila färg som är mycket tät. Doften är först enormt syltig och bärig, nästan som bubbelgum. Blåbär och björnbär i en förening som drar åt det nästan vulgära till. Sedan kommer kryddig och rostad ek med en närmast köttig frukt som är påträngande. Lite identitetslöst men fullständigt hänförande. Enormt påfluget. Efterhand gummi och vitpeppar som inte alls antyder ett ursprung från nya världen utan snarast norra Rhônedalen. Lagerblad, kaffe, vit choklad, violer, malört och en jordig mineralton som känns närmast örtig och vild. Viltkött och svettigt omklädningsrum. Ju längre vinet är i kontakt med luft ju mer mörka toner utvecklas det. I början handlar det mer om hallonsyrliga aromer.

Smaken är mycket frisk men samtidigt enormt koncentrerad. Tjock, viskös - kalla det vad ni vill men typiskt Ben Glaetzer gräddig är den. Hallon i massor och en kärnighet som påminner en del om den känsla jag kan få i Italienska viner som domineras av körsbärskärnighet fast detta är friskare. Bärig och syltig men aldrig sötkladdig. Som 2002an fast ännu syrligare och närmast dominerande karaktär av tuffa syror. Tanninerna finns nog där men är i princip omöjliga att skönja. Gräddkola och kaffe med lakritslikör. Violpastill och en aning eldig eftersmak med en liten varning för medicinalton. Gott, balanserat men inte alldeles tillgängligt eller hedonistiskt.



Helheten ger mig associationer till samma vin i årgång 2005. Ett vin som jag aldrig riktigt har blivit övertygad om som ett stort vin. Lite av samma karaktär som jag hittat i Bens viner som han gör åt Mitolo. Tufft är fel ord men lite ”besvärligt” är det allt att dricka denna 2006a. Nu är ju detta vin endast 2 ½ år gammalt. Precis som 2005an var första gången jag provade den. För att jämföra med de två tidigare årgångar jag nyligen provat – 2002 och 2003 – så känns både denna och 2005an som mindre goda och njutbara. Förhoppningsvis är det ungdomen som spökar. De två föregående provade jag aldrig som lika unga viner så jag kan inte riktigt jämföra intrycken. Jag gissar att många som har lite fördomar om vinerna från Australien och Barossa Valley i synnerhet skulle kunna gilla och acceptera detta vin. Friskt, syra och balans. Inga sötkladdiga smaker även om frukten och viskositeten finns där. Jag sitter hela kvällen med en liknelse i tanken åt en dessert vi brukar göra. Till denna brukar vi köpa frysta hallon som vi sedan kokar/reducerar och sedan passerar för att endast behålla vätskan och sortera bort kärnor och fruktkött. Just så upplevs detta vin – som en hallonreduktion.

Med tanke på tidigare inlägg om detta vin och den efterföljande debatten är det knappt så jag vågar mig på en poängbedömning – fast feg är jag inte, så självklart ska jag ge ett omdöme i numeriska termer. Idag ett vin som jag sätter 95/96 poäng på. Jay Miller gick ut hårdare i oktober 2007 och satte hela 97-100 poäng som fatprov. Han tycker dessutom att det bör konsumeras mellan 2017 till 2040. Som vinet smakar idag har jag svårt att acceptera den högre nivån men om vinet utvecklas åt samma håll som 2002an och 2003an så kan jag tänka mig att det om några år inte alls är osannolikt att Millers poäng är rätt. För mig känns det dock lite svårt att skönja den nivån idag. Fast jag är ju bara en glad amatör!

måndag, december 22, 2008

Share my taste!

For a winemaker to lend his name to a wine it becomes personal. Share my taste. Så skriver McLaren Vale vinmakaren Tony De Lisio på etiketten till ett av sina viner. Smaken är som sagt olika. Jag har nu varit igång med bloggen i dryga halvåret och i varje inlägg försökt förmedla min smak om vad jag tycker är ett gott vin. Nu är det ju inte bara vin som delar in oss i olika grupperingar om vad som är god smak och vad som inte är det. Även andra saker är högst personliga – bland annat vad vi tycker är roligt och vad vi skrattar åt.

Så här i Jultider vill jag passa på att önska God Jul med en hälsning från en annan McLaren Vale supporter. Filmen visar ju även vilken kul typ man blir av lite hederlig Aussie Shiraz!




Som sagt – detta är min smak. I vin vill jag gärna ha stora och tydliga nyanser men i humorns värld får det gärna vara små nyanser – det gör det så mycket roligare.

God Jul!

tisdag, december 16, 2008

Jag kungen är över alla här!

Så lyder orangutangen Kung Louie’s vision i sången "Jag vill ju va' som du" ur filmen Djungelboken. En som definitivt anser sig vara Kungen över alla är en gammal bekant från Barossa Valley – ett av de många nya ikonvinerna från Down Under. För ungefär nio månader sedan provade jag senaste buteljen som då nästan fick mig att ta till poängen för perfektion för första gången. Det var i en provning med bara viner från Ben Glaetzer och Mollydooker. Jag var nog ensam den gången att hålla vinet som favorit. Flest röster fick 2005 Mollydooker Carnival of Love som i sin speciella stil var något av det mest säregna jag provat. Min favorit blev som sagt ett annat vin. Kungen över alla Gudar – Amon-Ra!




2002 Glaetzer Shiraz Amon-Ra, Barossa Valley har en djup och nästan svartröd mycket tät men klar färg. Doften är mycket stor och först klart sötfruktig. Massor av smörkola, vanilj, vit choklad och jordgubbssylt. Rökig ton med tydlig fatkaraktär och rostade kryddiga ekaromer. Sedan kommer en parfymerad karaktär med lavendel, mysk, blommor och mynta. Peppar, grillat kött, köttsaft och grafit. Det väller ut doftaromer med hur mycket nyanser som helst. Skog, nötter och mot slutet en klart animalisk karaktär med stalltoner som fullständigt hänför mig. Ju längre vinet är i kontakt med luft ju mer nyanser finns att uppfatta i vinet. Doftresterna i flaskan dagen efter är nästan lika stora. Makalöst. Full poäng för doften.

Smaken är krämigt viskös med gräddkola och en frisk syrlighet av hallon. Just hallon går igen hela tiden. Det smakar gräddig lakrits och violpastill med lite bitter choklad samt körsbärslikör. Även smak av hederligt saftkok med drag av drottningsylt. Tanninerna är helt integrerade och allt är i balans med en känsla av ett oerhört friskt vin. Efterhand kommer mer mineralkaraktär med järn och en närmast sval fruktighet. Peppar, pikanta kryddor och enbär. Det smakar faktiskt nästan julmust (positivt). Söt kola och svartvinbärslikör i eftersmaken.


Helhetsintrycket lämnar ett mycket välgjort och balanserat vin efter sig. Det smakar inte alls så sötkladdigt som intrycket kanske ger sken av utan snarast lite för friskt och syrligt. Vinet ger ett svalt intryck med mycket parfym och kryddighet. Det som kanske kan störa en del personer är det tydliga ekfatsinslaget. Mig stör det inte alls. Vad som dock stör mig denna gång är den lite för påtagliga syrligheten som gör mig lite orolig inför framtiden. Är frukten redan på väg bort? Dessutom är eftersmaken alldeles för kort för att det ska kännas logiskt med full pott som betyg. Denna gång känns 97 kanske 98 poäng helt okej men den korta eftersmaken gör att jag egentligen inte känner mig helt bekväm med mitt höga betyg. Kanske är det mig det är fel på denna kväll?


Hursomhelst är det ett mycket bra vin och när jag läser omdömena på CellarTracker känner jag inte alls igen mig i de många negativa intrycken som omger vinet. Kan inte alls förstå att det upplevs så kontroversiellt som man får känslan av genom att läsa kommentarerna. Parker bedömde vinet som fatprov i augusti 2003 och satte då 96-100 poäng. Som jag skrivit tidigare har man helt blandat ihop omdömena i The Wine Advocate’s databas. Man har fört samman Glaetzer’s traditionella Shiraz (som inte längre görs) med vissa årgångar av Amon-Ra. Lite beklagligt. För den som är intresserad rekommenderas ett besök på Glaetzer’s hemsida där man kan hitta korrekt information. För att läsa om 2003 Amon-Ra gör det här. Där finns även länkar till andra provade Glaetzer viner samt lite bakgrundfakta om Ben och hans skapelse Amon-Ra.



Som jag även skrev förra gången fanns det tidigare en version av Amon-Ra som gjordes på druvor från McLaren Vale. Denna gjordes till och med årgång 2002. Sedan dess har Ben inte gjort någon sådan variant. De som gjordes är extremt sällsynta men i årgång 2002 gjordes det som sagt även en McLaren Vale version. En av mina favorit recensioner någonsin rör just det vinet. Ett omdöme som finns på CellarTracker och så här i Jultider vill jag varmt rekommendera er att ta del av spontaniteten och glädjen i det omdömet. Visst är det lite grabbigt - men kul! Följ länken här så förstår ni säkert vilken av notiserna det gäller. En ledtråd är att det snart är Julafton!

onsdag, december 10, 2008

Antikrundan!

Vad som anses antikt per definition vet jag faktiskt inte. I vårt vingäng Gomseglet höll vi under söndagen en provning som helt enkelt gick ut på att alla tog med en eller i vissa fall flera flaskor vin som kommer från en årgång lika med eller äldre än 1995. För dem som gillar gamla viner verkar kanske 13 års ålder löjligt ungt? För mig som inte finner någon glädje i allt för gamla viner kändes det som ett riskprojekt som kanske skulle sluta i fiasko. Inte för att jag har problem med åldrade viner i sak, utan mer för att jag har ganska dåliga erfarenheter sedan tidigare provningar.

Alla vinerna serverades helblint. Det betyder att vi inget visste om övriga deltagares viner. Varken vilka vinerna är eller vilken ålder de har. Jag skriver som vanligt först om mina doft och smakintryck, därefter vinets namn och sedan lite allmänna intryck och kommentarer. Självklart hänvisningar till min vapendragare Robert Parker i de fall han har något att tillägga!


Nytt är att ni kan följa länken i producentnamnet (kursiv stil) för ett besök på deras hemsida. För omdömen från CellarTracker – följ länken i vinets namn.

Let the game begin!

Vin 1
Färgen är aningen gyllengul men åt det ljusare hållet. Doften är ganska stor med först ett lite dammigt inslag samt drag av vått ylle. Sedan mer smöriga och feta toner med choklad och malet kaffe samt nötter. Nästan ett inslag av svettigt omklädningsrum men samtidigt väldoft av parfymerade aromer som rosor. Även lite gummi och solution i slutet av doften. En riktigt fin doft. Smaken är frisk och ren med påtaglig syra. Lite fet och vaxig struktur i munnen. Även smörighet med en ganska eldig eftersmak som även ger en viss bitterhet i avslutningen. Kryddig smak med tydliga citrusfrukter. Gott och friskt. Mina gissningar går från först Chenin Blanc på grund av yllet i doften till Chardonnay på grund av smörigheten och det tydliga fatinslaget. Vacklar sedan mot slutet och funderar på mogen Riesling på grund av fräschören i smaken. Har blivit lurad många gånger på grund av tydliga kaffearomer i just mogen Riesling. Ålder ca: 1990 med tanke på att vi vet att vinerna ska vara från 1995 eller äldre.
1989 Jean-Claude Boisset, Montagny 1er Cru Blanc, Côte de Beaune. Okej. Inte ologiskt med tanke på karaktären i vinet som sådant – men att vinet kommer från 1989 och Bourgogne gör mig djupt imponerad. Undra om inte detta är en av de i särklass bästa vita Bourgogner med så hög ålder som jag någonsin provat – snart 20 år gammalt. Jag gillar detta vinet skarp och skulle med facit i hand om vinets ursprung kanske gissat på en ålder av 6-10 år från en topproducent/läge och kanon årgång. Fantastisk inledning och ett bevis på varför Chardonnay en gång i tiden vuxit sig så populär. Lite osäker och trevande inledning av alla provare. Många alternativ varav fatlagrad Sauvignon Blanc från Loire dominerar som förslag. Inte bedömd av The Wine Advocate men väl av Mina Vinare som sätter 93 välsmakande poäng. Om den håller vet jag inte men att konsumera den nu var ett bra beslut. Det finns tydligen mogen Bourgogne som inte oxiderat! Vilket inte gäller nästa vin. Det var oxiderat redan som ungt





Vin 2
Färgen är orange. Doften är starkt oxiderad med svamp och multna toner. Bokna – övermogna äpplen med en viss arom av druva. Sherry och fluor aromerna är övertydliga. Nötter som mer drar år gamla rester längst ned i skålen när julen städas ut än något med liv i. Mandelmassa – björnklister. Intressant men ingen väldoft. Smaken överraskar inte gentemot doften. Det smakar friskt dock men med en närmast ilsken syra samt en fadd frukt som möjligtvis antyder äpplen. Sherry, fluor och klart oxiderad smak. Inte gott. Om färgen hade varit ljusare och gulare kanske tankarna hade gått åt fler alternativ till men med den tydliga karaktären i doft och smak samt den orange färgen blir gissningen ett vin från Jura.
1982 Henri Maire “Réserve Catherine de Rye”, Jura, Château-Chalon.
Har man en gång fått smak – eller avsmak (välj själv) för den här typen av vin så missar man sällan det i en blindprovning. Jag har mycket svårt att uppskatta detta. Visst är det spännande och intressant men definitivt inte gott. Till mat? Varför. Kanske som Sherry substitut men då kan man väl lika gärna köpa en flaska Tio Pepe? Nej, som provningsvin är det intressant men för min del räcker det så. De som provat detta förut sätter alla det i rätt ursprung, övriga drar åt Sherry till. Jag sätter 84 poäng som är intressanta men inte goda. Vinäger är nästa steg på trappan ned i avgrunden! För sin stil och typ är det nog ett skolboksexempel vilket också är skälet till mina höga poäng. Om jag bara skulle poängsätta godheten hade ni fått läsa en helt annan siffra.



Innan vi kastar oss över provningens röda viner kommer en överraskning. M har med sig en riktig åldring som hon vill att vi provar öppet. Hon tror nämligen inte att det är mycket liv kvar i flaskan och att det därför måste gå fort från det att korken dras ur, tills vinet är i glasen. Hon varnar för att det är en ren chanstagning att öppna buteljen men att detta är rätt tillfälle. Hon anser inte att det finns någon anledning att vänta längre.

Undra om hon inte ångrade sig efteråt?




Vin 3
Färgen är mörkt tegelröd – snarast tegelbrun. Förvånansvärt tät och djup dock. Det doftar stall, multna löv, läder, svamp och mörka bär. Plommon, mogen fruktighet och julkryddor som kanel. Lite bläckighet, blyerts med cederträ och cigarrlåda. Parfymerad med röd bärkompott på slutet. Ljuvliga aromer. En mycket god och stor doft. Oron är nu stor att detta ska bli pannkaka när det är dags att smaka på vinet – men icke! Smaken är mogen med lite torkad frukt men söt sådan – närmast söta bär. Det är en fet och rund smak med lakrits och svartvinbär samt en kryddighet av kanel och kaffe. Närmast orientaliska associationer. Sammetslen struktur med choklad och noisette. Kanske en liten medicinalton och tanniner mot slutet. Ett jättegott och typiskt vin.
1959 Château Canon-la-Gaffelière, Saint Émilion Grand Cru.
Fantastiskt! Jag hade inte höga förväntningar och blev därmed nästan chockerad över hur gott detta framförallt smakade. Doften är precis som i många gamla viner sagolikt komplex och mångfacetterad. Däremot har jag aldrig provat ett rött vin med denna höga ålder (snart 50år) som smakat så vitalt och livfullt. Oftast har alla tidigare försök resulterat i ganska trötta, slappa och illasmakande viner – så inte denna flaska. Riktigt gott och ungdomligare än man kan förställa sig. Helblint hade jag nog gissat på 10-15 års ålder. Ett vin av lägre rang och från en årgång som i alla fall inte jag vet så mycket om.




En som dock har åsikter om årgången är Robert Parker som skriver följande i en text hämtat ur omdömet om en annan 1959a (vårt vin är inte bedömt):

"It is interesting to note that many 1959s, much like the 1982s, were maligned for lacking both acidity and aging potential. How does one explain the fact that many 1959s are less evolved, as well as richer, fresher, and more complete than many 1961s? For example, as great as the 1961 La Mission is, the 1959 is a richer, deeper-colored, more concentrated and powerful wine."

"Why is it that oenologists and wine structuralists continue to argue that a low acid wine will not age well? Isn't it time to toss this myth on the junk heap of useless doctrines?"

1959 La Mission Haut Brion – 100 poäng i oktober 1994 att drickas till och med 2024!

Jag kan inte låta bli att undra hur vårat vin smakade som ungt? Förmodligen riktigt gott med massor av frukt och struktur. En annan koppling jag genast gjorde när jag provade vinet var att det i sin stil och struktur är så väldigt likt mycket av det goda och generösa man hittar i många viner från nya världen. Även faktiskt lite mogen Chateauneuf du Pape. Jag är så imponerad att jag sätter 94/95 poäng som smakar riktigt gott. Kanske blir man lite påverkad av åldern och omständigheterna att betyget blir lite i överkant men va f*n man måste ju få lov att tycka att något är så här gott för stunden och glömma alla tankar om framtida lagring och livslängd. Imponerande!





Vin 4
Färgen är ljust tegelröd. Doften kryddig och rökig med animaliska och feta toner. Lite syrlig doft med lagerblad, höstlöv, lakrits och påtaglig jordgubbssötma. Kanel, kardemumma, vanilj, dill – gurkinläggning och en mintig nästan kladdig örtighet på slutet. Smaken är sötsyrlig med hallon och en sval fruktighet med mineraler. Lite nötter och känsla av Sherry med fluor och kryddighet med malört och jordgubbssylt. Det här känns som en mogen Rioja av gammalt snitt med en gissning på antingen 1982 eller senare åttiotal.
1959 Marqués de Murrieta, “Castillo Ygay Gran Reserva Especial” La Rioja Alavesa.
Jaha, då kom helt oväntat kvällens andra 1959a. Frågan är om inte chocken är ännu större nu. Det är faktiskt svårare gentemot förra vinet att ta till sig att detta också är ett nästan femtio år gammalt vin. Kanske för att det serveras helblint? Gott och livfullt är det absolut. Kanske lite mindre spännande än förra vinet men lika ungt och vitalt och på sitt sätt ännu friskare. Jag har en teori som jag ska be att få återkomma med längre ner bland provningsnoteringarna – ni kommer snart att förstå varför. Hur som helst - jag sätter 92 poäng och känner mig direkt trygg med det. Det finns svårare viner att bedöma än detta vin. Känns stabilt. Alla överens om ursprunget. Lättaste vinet att identifiera. Parker då? Även han 92 poäng i augusti 1994. Alltså för fjorton år sedan. Visst kan man lita på Bob och att hans betyg håller! Han ansåg att vinet skulle hålla till 2014 och det betvivlar jag inte.





Vin 5
Detta är det i särklass mörkaste vinet. En mörk och tät röd färg med blå kant. Det doftar grön paprika och som någon påpekar – timjan och ärtsoppa! Klockren beskrivning. Lite blyerts och grafit med en bläckig och örtig lite stickig” oren doft först. Citrus, svettig häst och läder med en rökig och närmast vedig arom som avslutas med tappenade. Inte helt enkel eller angenäm. Mycket speciell doft. Smaken gör det inte lättare med tanke på identifiering. Svartvinbär, korinter, lite varm och syltig smak med plommon och en frisk syra. Julkryddor, bläckig metallisk karaktär som inkluderar en känsla av tobak och cigarrstump och blodapelsin med tuffa tanniner. Att gissa är svårt. Cabernet Sauvignon som ett alternativ. Västra stranden och då en mycket mörk och outvecklad årgång från ett ”mörkt” slott? Kanske nya världen – USA? En udda Italienare från södern eller runt mitten – Umbrien/Toscana? Även en Spanjor far förbi i min tanke.
1995 Allegrini “La Poja”, Veronese IGT.
Helt oväntat. Jag har provat både unga och lite mogna årgångar av det här vinet. Inget har påmint om detta. Att identifiera ett vin på 100% Corvina var tydligen för svårt. Ingen gissar rätt på vinet eller distriktet. Alla förslag är i princip i linje med mina egna. Jag har väldigt svårt att bestämma mig för om jag gillar vinet eller ej. Det gör att det blir svårt att sätta poäng. Jag har ett intervall från 90 till 93 poäng. Någonstans känns det som om vinet är helt fel att dricka nu. Som om det har en enorm potential. Samtidigt känns det helt obalanserat. Alla tycker det smakar bättre än vad det doftar. Kanske blir det aldrig bättre. Vad säger mästaren? Parker bedömde det i augusti 1999 och gav det då 89 poäng med ett drickfönster upp till och med 2009. Har han rätt så var det nog toppen vi kände passera.





Vin 6
Tegelröd färg med ett inslag av orange i kanten. Doften är sötmogen med kryddig vanilj och kanel. Plommon och multna löv. Drag av skog och cederträ med kafferost, julkryddor och fat. Ett av de viner som har den minsta doften. Det smakar friskt och syrligt men samtidigt en eldig och tuff smak med lite råa och gröna tanniner. Smörkola och lite besk, vrång och torr lakritsdominerad eftersmak. Kryddig och besk syrlighet blir lite av det bestående intrycket. Jag far omedelbart till Bordeaux och östra stranden eftersom jag associerar det förra vinet (felaktigt) till västra stranden. Kanske Bordeauxblend från Italien? Eller kanske en riktigt mogen Chateauneuf som tredje alternativ?
1989 Bosquet des Papes “Châteauneuf-du-Pape”
Ja, se där. Inte helt ologiskt eller chockerande. Att koppla samman mogen Chateauneuf med Bordeaux tycks inte helt ovanligt. Alla är inne på just östra stranden eller Italien. Det här känns som ett tydligt bevis för att med mognad suddas den primära typisiteten ut. Jag har flera gånger förut fått samma upplevelse så därför tanken på just Chateauneuf i tredje hand. Tyvärr är väl inte detta vin på topp eller ett av kvällens mest imponerande viner. Mitt omdöme hamnar på 90 poäng till slut. Efter att vi provat färdigt är det detta vin som har utvecklats sämst under tiden i luft. Parker då? Han höll med mig redan i januari 1997 om de 90 poängen och ansåg att man redan skulle ha druckit upp vinet under 2007. Kanske lite pessimistiskt men att det blir bättre med mer mognad betvivlar jag starkt.





Vin 7
Färgen är klar och rubinröd. Doften är stor med först direkta referenser till sötma och björnklister. Sedan lite stall med vanilj och smörkola med nötighet. Fruktkompott och ljus choklad. Jordgubbssylt och kokos med aprikoser och ett parfymerat avslut. Det doftar ganska modernt. Smaken är ren och lite söt med bärig och len frukt. Smörkola och körsbär med jordgubbar och ett syrligt samt kryddigt avslut. Ganska lång eftersmak med en god och rund bärighet. Lustigt nog känner jag även äpple i smaken. Känns som Spanien och Tempranillo med Grenache som alternativ.
1995 Marqués de Murrieta, “Castillo Ygay Gran Reserva Especial” La Rioja Alavesa.
Inte helt oväntat att vi är i Spanien. Att det är en Tempranillo känns inte lika uppenbart först. Ju längre vi har vinerna i glasen desto större blir likheterna med det äldre vinet. Vi gissar unisont på Spanien och de flesta rösterna går också till just Rioja. Nu till min teori. Skillnaderna mellan denna och det 36 år äldre vinet i glas fyra är ganska små. I alla fall ur mognadssynpunkt. Är det så att denna typ av vin är färdig och mogen från fat och när man sedan buteljerar så är förändringen och utvecklingen i flaskan minimal? Jag tror det. Det påstås att detta vin lagras generellt i 48 månader på fat. Det får mig att tro att den största utvecklingen redan skett när det är dags för buteljering. Visst är det kul men samtidigt känns det lite anonymt och könlöst. Gott smakar det och det räcker till 92 poäng från mig. Parker var hårdare i februari 2003 med ”bara” 90 poäng och konsumtion fram till och med 2028. Det går säkert bra med tanke på tidigare erfarenheter. Jag hade några flaskor av samma vin från 1989 som tyvärr är slut nu men som var hur bra som helst när sista flaskan dracks för ett par år sedan. Ett klassiskt Spanskt vin!




Vin 8
Färgen är svagt tegelröd till klar rubinröd. Liten doft med först en kemisk karaktär typ gasbinda. Sedan mer kött, rökighet, tappenade/oliver, vax och lite ”våt skog”. Peppar, mineraler och viss fetma. Liten men spännande doft. Smaken är friskt syrlig med lite klen frukt. Körsbär, lingon, violpastill och lakrits. En torr och lite örtig samt snipig avslutning med ganska torra tanniner. Korrekt vin men inte speciellt spännande. Detta är en av mina flaskor så jag behöver inte gissa på innehållet eftersom jag vet vad det är vi provar.
1995 Delas Frères “Chante-Perdrix”, Cornas.
Flera gissningar på norra Rhône och då främst Côte-Rôtie. Syrah karaktären är ganska tydlig om än liten i både doft och smak. Jag har provat detta vin ett par gånger tidigare och jämfört med tidigare intryck så var detta den bästa upplevelsen hittills. Ganska okej och typisk i sin stil men ändå ett av de tråkigaste vinerna enligt min uppfattning. Någon av de övriga provarna gillar det mer än mig. Parker var lite väl hård i oktober 1997 när han som fatprov belönade detta vin med endast 82-84 poäng. Så tråkigt är det inte. Jag sträcker mig till 89/90 poäng. Jag tog för övrigt med detta vin med nästa vin i åtanke.





Vin 9
Färgen är mörk och aningen tegelröd. Doften är stor med stallig och animalisk karaktär samt svettig häst och multna löv. Söt utvecklad bärig frukt som sylt och kompott. En mycket direkt doft med balans. Cederträ, rök, vedig eldstad och tobak. Största och bästa doften hittills. Underbart att dofta på. Smaken är ren och söt med lite bränd frukt. Plommon och mörka toner med vanilj och lakrits. En lång och intensiv eftersmak. Runda och mogna tanniner och mot slutet en lite stålig och örtig känsla i munnen. Mycket gott. En klar favorit. Jag vet vad det är vi provar eftersom det är mitt vin. Klarar de övriga att gissa rätt?
1995 Bodegas Alejandro Fernández “Tinto Pesquera”, Ribera del Duero.
Det här blev för svårt. Inga gissningar på vare sig Spanien eller Tempranillo. Däremot på Rhône och då Syrah i synnerhet. Ett vin som de flesta uppskattar – speciellt doften. Flera provare menar att de provat samma vin förut som inte varit i toppform så kanske har vi tur denna gång med en bra flaska? Med tanke på prislappen måste detta vara vinnaren med sina 149kr i inköpspris. Förvisso var det några år sedan. Jag tog med detta och det föregående vinet just för att de har samma ålder, ungefär samma lagringstid och samma prisläge (Cornas’n 199kr). Parker bedömde dessutom detta vin samtidigt som det föregående i oktober 1997 och då som fatprov. Han satte 92-94 poäng. Tio poäng mer. Stämmer detta idag – håller vi med? Jag tycker nog 94/95 poäng känns rätt idag. Nu tror jag att vi hade tur med ett riktigt bra exemplar. Är då detta lika bra som 1959 Château Canon-la-Gaffelière? Ja, tekniskt och godhetsmässigt är det faktiskt så. Fast om man ser till känslan och spänningen samt upplevelsefaktorn så vinner självklart Saint Émilion vinet överlägset. Det går inte att bortse från yttre påverkan som ålder och känslomässiga aspekter.




Vin 10
Färgen är tegelröd med ett inslag av orange. Det doftar grön paprika, örtkryddor, blyerts och medicinaltoner. Grafit och lite muggig källare med svettig hästsadel. Ganska spännande men också lite orent. Smaken är frisk men rå med röda bär som mer drar åt lingon och ljusa omogna körsbär till än något med sötma i. Uttorkad frukt och torra tanniner med en kärning och kärvt rå eftersmak. Inte så angenämt. Klassiskt och typiskt men inte gott. Jag gissar på Bordeaux eller blend från Toscana.
1994 Tenuta San Guido “Sassicaia” Bolgheri.
Inte så förvånande facit. Tydlig karaktär av klassisk Bordeaux men mycket syrligare. Jag har provat andra årgångar av detta vin förut men aldrig varit så värst imponerad. Vet inte hur 1994 rankas i Toscana men det känns som det skulle vara ett svagare år. Parker har inte bedömt vinet men däremot Wine Spectator som satte 90 poäng. Det är en mer än mina som slutar på 89 poäng. De flesta gissar på samma sätt som mig och detta tillhör gruppen mer lättgissade viner. Hederligt och rättfram - men ett av provningens svagaste viner.



Så till det avslutande glaset och ett sött vin – per definition!





Vin 11
Färgen är guldgul och intensiv. Det doftar klister och sötma men samtidigt väldigt friskt. Druva och apelsin med vanilj. Örtig doft med hallon och kryddor. Päron som Piggelinglass. Lakrits och bonvax med smörkola och kaffe. Även äpplemust. En riktigt läcker och spännande doft. Väl i munnen blir chocken närmast total. Det är knappast en söt smak. Närmare ett torrt vin. Det smakar friskt med pigg syra och apelsin, päron och vanilj. Äpple och citrus nästan som lime. Det blir mer spännande än gott. En märklig upplevelse att den så söta och unga doften efterföljs av ett närmast torrt vin. Gissningarna går till Loire och Chenin Blanc. Syran i kombination med päronen gör att tanken på Loire känns given.
1964 Domaine Bourillon Dorléans, Vouvray Moelleux
Att vinet är 44 år gammalt känns på sätt och vis overkligt. Jag gissade på ungefär 1990 eller där runt omkring. I efterhand borde man kanske koppla ihop torrheten i smaken med en hög ålder men det är lätt att vara efterklok. De flesta är väl inne på samma linje som mig och efteråt känns det som om detta vin satte punkt för en mycket lyckad provning. Jag landar på 92 poäng till slut och några omdömen från The Wine Advocate har jag inte sett till.



Slutsatser? Möjligtvis att den här provningen bekräftade min uppfattning om att vin mognar samman till mer likheter än olikheter med lagring. Ursprung och druvkaraktär suddas ut. Speciellt de röda vinerna. Att dricka vin bara för det är gammalt är inget som tilltalar mig. Det måste finnas frukt och liv kvar i smaken. Det räcker inte bara med en spännande doft. Nu var de flesta av provningens viner livfulla och bra men generellt vill jag ha mer kraft och frukt i mina viner. Att sedan ett par av gamlingarna överraskade stort gjorde provningen riktigt minnesvärd. Jag kommer nog att försöka hitta fler tillfällen att prova riktigt gamla och mogna viner i framtiden. Det räcker med ett guldkorn på tio för att det ska vara värt det. Fast att spara på vin för sparandets skull har jag aldrig förstått.



Nästa gång vi träffas i Gomseglet är det riktig klang och jubelfest med ett tioårsjubileum som ska firas på ett synnerligen festligt vis. En vertikalprovning av Philipponnat’s Clos des Goisses. Det blir extra festligt med flera utlovade överraskningar och hemligheter. Vi vet att den svenska importören ska delta och även exportchefen från huset deltar i provningen. Han har förövrigt förhört sig om möjligheten att ta med lite extra spännande saker i bagaget – om det går för sig? Självklart går det bra, blev svaret.

Mycket bubbel blir det!

lördag, december 06, 2008

2000 vs. 2003!

Att prova två flaskor vin från samma producent men olika årgångar är alltid fascinerande. Har haft ett sådant par på gång länge nu men inte riktigt kommit loss. Ikväll stämde det. Tiden, maten, humöret och kanske viktigast – suget! Vinet från 2000 har jag provat tidigare och tyckt bra om. Vinet från 2003 har jag däremot aldrig provat men varit sugen på länge. Lika bra att slå till.

När jag dessutom nu inte heller kunde prova Bordeaux 2005 med Niklas så får man trösta sig med något annat. En riktig favorit och klassiker bland svensk vinelit och journalistkår. Alltid lika uppskriven och sällan ifrågasatt - Château Giscours!



Ibland hörs resonemang i stil med att poängbedömningar för Bordeauxvin ska alltid ses som lite hårdare än viner från andra regioner och länder. Som om 90 poäng från Bordeaux skulle vara mer värt än 90 poäng från Spanien, Australien eller Södra Rhône. Till och med jag har gått på det emellanåt och undrat om det inte ligger något i det. Fast sista tiden har jag nog åter konstaterat att det inte är så utan mer etikettdrickarnas sätt att försvara sig.


2000 Château Giscours, Margaux, har en mörk och aningen tegelröd färg.

Doften är först stor med fat och rostat kaffe i massor. I nästa sniff är det mer köttiga aromer med en kryddighet som känns angenäm. Lite mognad i form av tappenade - svarta oliver. Animaliska och söta mogna toner med choklad som tilltar under kvällen och mot slutet tydliga aromer av våt tobak. Mycket typisk, klassisk och behaglig doft. Kanske lite grön paprika mot slutet som stör. Vegetativ är fel ord men pikanta gröna och örtiga drag. Cabernet Franc? Klassisk stallighet och rökighet i sista sniffen.

Smaken är ren med lite syrliga körsbärsdrag och ett inslag av svarta vinbär. Harmoniska och mogna tanniner. En aning metallisk och bläckig smak som sen ger lite bitter choklad. Kaffe och violpastill med en behaglig fet struktur som tilltar ju längre vinet är i kontakt med luft. Vinner klart på luftning. Lakrits som också tilltar mot slutet. Gott med mycket typisitet och hederlighet. Klart gräddiga svartvinbärsinslag som slutkläm.

Ett klassiskt och prydligt Bordeauxvin som känns bra att både dricka till maten och njuta länge av efter avslutat måltid. Omtumlande och häftigt är det inte. Klart drickbart nu men klarar naturligtvis många år till i källaren. Bättre kanske det inte blir men kanske intressantare? För mig ett vin i 92/93 poängnivån. Parker avslutade sitt tredje och sista omdöme på 92 poäng i april 2003. Dessförinnan hade han från fat bedömt vinet till 89-91 första gången och 91-93andra gången.


2003 Château Giscours, Margaux, har en mörk röd färg. Tätare än årgång 2000.

Doften är ännu större än det äldre vinet och mer direkt och först påfluget. Massor av svart frukt, fat, stall, gödsel och animaliskhet – som en Syrah. Lakrits och mörka bläckiga toner med cederträ och mogen ost. Blåbärsfruktig med en köttig och fet arom som från kokos. Gummi och smörkola med kryddighet som kanel och kardemumma. Efter lång luftning lugnar doften ner sig men jag föredrar klart denna framför årgång 2000. Inte riktigt nya världen men farligt nära. En Shiraz från Mitolo ligger inte långt bort tankemässigt. Härligt. Rökig och klart fatdominerad doft som slutintryck.

Smaken är först förvånansvärt syrlig och fruktklen. Som om man blir blåst på konfekten. Klart oharmoniska och lite gröna tanniner som stör mig kopiöst. Smaken känns stram och ogin med en rå lingonsyrlighet och gräsighet. Örtig och kärning med klart vegetativa inslag. Dessutom fatbeska som inte alls känns bra. Inget kul. Jag är ganska konfunderad och besviken. Men se – plötsligt händer det. Efter flera timmar börjar det här smaka bättre och bättre med mer smörkola, svartvinbärsfrukt, kaffe, mörk choklad, vanilj och mer fruktsöta toner. Lakrits och violpastill med ganska tuffa men goda tanniner. Mycket märkligt. Vinner ännu mer än föregående vin på luftning. Dessutom är det tydligt att ju högre temperaturen blir i glaset desto godare smakar vinet. Tvärtemot mina idéer om hur det ska vara. Sedan kommer åter den lite torra och oharmoniska känslan tillbaks. Dessutom med gröna och vegetativa inslag.

Helhetsintrycket blir lite svajigt. Ett vin som uppför sig så här känns inte pålitligt. Kanske helt fel tidpunkt eller felhanterat av mig? Skulle kanske ha luftat det mycket tidigare? Är det den atypiska årgången? Jag vet inte men konstigt känns det. Klart annorlunda upplevelse och inte så klassiskt typiskt Bordeaux som det äldre vinet. Tveksamt om man hade gissat rätt på ursprunget i en blindprovning. Känns faktiskt lite som ett vin från Sydafrika – utan avlopps karaktär. Sätta ett betyg blir svårt. Först är jag kring 90 poäng och sedan uppe på 92 men får nog återgå till de ursprungliga 90 poängen. Fast om tio år kanske det här är hur gott som helst, eller så smakar det förfärligt? Jag avvaktar definitivt vidare smakprov. Det är den mycket goda doften som håller uppe betyget. Inte smaken. Parker slutade på 90 poäng även han i april 2006. Dessförinnan hade han satt 91-94 två gånger från fat. Något har uppenbarligen stört honom också.



Hade jag fått välja hade jag kombinerat doften från 2003an med smaken från 2000an – då hade det blivit ett kalasvin. Nu blir det två ganska okej och ordinära viner. Inte spännande och häftiga. Man kan fundera kring ett betyg om 90 respektive 92/93 om det bara blir ett ordinärt vin? Självklart inte. Om man stirrar sig blind på The Wine Advocates typiskt amerikanska sätt att utrycka sig så är ju allt över 89 poäng ”An outstanding wine of exceptional complexity and character. In short, these are terrific wines.” Så även dessa två.

Problemet är ju bara att över 95 poäng lyder formuleringen: ”An extraordinary wine of profound and complex character displaying all the attributes expected of a classic wine of its variety. Wines of this caliber are worth a special effort to find, purchase, and consume”

Det är skillnad på skit och pannkaka!



Det finns så mycket bra vin i den förra kategorin från Australien, Södra Rhône och Spanien för 1/3 av priset och då är valet enkelt för mig. Om man sedan är beredd att betala ”Bordeauxpriser” för vin från områdena ovan så är man i ”extraordinary wine” klassen. Det gör valet ännu enklare.