tisdag, maj 12, 2009

Nektar!

I söndags hölls det ännu en eftertraktad provning i Gomseglets regi. Årets planering för våra vinprovningar både har sett och ser framöver ut på ett lite annorlunda vis. Tidigare har vi benat upp land för land och ibland region för region. I år däremot har det blivit lite mer spridda skurar och teman för provningarna har varierat en hel del. Inte mig emot för jag gillar mångfalden och att få prova så brett som möjligt. Hemma är fokus dock lite snävare…

En falska som blivit över från en planerad vertikal och som då naturligtvis måste användas på bästa vis. En komplettering med tre andra viner som referens och så ett antal sugna vinprovare som vill komma över de eftertraktade dropparna. Ungefär så var upplägget. Känt för alla var att vi skulle prova Château d'Yquem från 1986 och deras torra vin - Y (Ygrec) från årgång 2000.

Klart att man vill prova ett så berömt vin från en så erkänd årgång. Den torra Y kändes mindre lockande men det skulle visa sig bero på förutfattade meningar. De två komplimenterande vinerna var inte kända men dummare är man ju inte än att man kunde gissa ungefär vad som komma skulle. Endast fyra viner och tretton provare – ja, lite magert kändes det allt men så kom då överraskningarna slag i slag. Först en Champagne som starter, en provare visar sig ha tagit det glädjande beslutet att bjuda gänget på ett extra vin i den söta flighten och så då vår provningsledare som inte bara bjöd på Champangen utan även en flaska rött som avslutning. Plötsligt sju viner och mungiporna upp på hela gänget. Dessutom lite Krug till desserten… på sätt och vis.

Vi provade först Champagnen (öppet), sedan de två torra vita vinerna, därefter de tre söta och som avslutning det röda. De vita provades halvblint (ordningen okänd) förutom det tredje söta vinet som var helt okänt. Det röda provades helt blint och till min stora förtret totalbommade jag något som borde vara mammas gata.

Starter
Färgen är djupt gul. Det doftar choklad, kafferost och nötter. Blommigt och parfymerat med en viss örtighet och inslag av fatvanilj. Brödigt och karamelligt med röda bär. En behaglig och härlig doft. Smaken ger en fin munkänsla med bra mousse. Rostat kaffe, järn, mineraler (nästan metallisk) och en ganska tuff syra i eftersmaken. Gröna äpplen, citrus och en brödighet även i smaken som ger lite beska. Rödbärig med hallon som ger vinet ett kraftfullt intryck. Gott!
1998 Philipponnat, Champagne Brut "Clos des Goisses"
Ja, det var kul att få prova om det här vinet med tanke på min tuffa förkylning i december då vi hade vår Clos des Goisses vertikal. Jag ser tillbaks på mina anteckningar från den provningen och i princip stämmer det mesta – något överraskande med tanke på mitt tillstånd den kvällen. Hursomhelst, jag noterar att jag då tyckte att det var ett av de glas som vann mest över tiden och att det kändes som ett vin som hade det mesta av framtiden just framför sig. Så känns det nu med. Det här ska sparas men det är gott även nu fast man får nog inte ut potentialen som finns i vinet. Jag är ungefär lika i mitt betyg med 93+ poäng denna gång (en poäng mer än senast). Man börjar bli en riktig Champagnenörd nu ; ) Richard Juhlin tycker så här, Poäng/Potential: 91/94 och Antonio Galloni satte 94 poäng senast i The Wine Advocate. (PN 67% - CH 33%).


Den torra flighten

Vin 1
Färgen är ljus och klar med ett gröngult skimmer. Det doftar grönt och örtigt med en tydlig fatkryddighet och även sparris. En aning kaffe och mycket mineraler med en lätt citruston. Våt sten och även ett flyktigt drag av mandel/klister. En ren och fin doft även om det inte är det mest spännande jag doftat på. Smaken är ren med först lite kolasmak men ändå frisk av citrus och gröna äpplen. Ganska viskös och lite fet som vax. Just fetman känns i eftersmaken. En aning kryddigt med ganska påtaglig fatbeska och lite för tuff syrlighet som går åt citrus och grapefrukt till. Inte alldeles njutbart även om det är lovande.
2005 Château de Fieuzal Blanc, Pessac-Léognan
Så klagar man på ekade Chardonnayviner från nya världen. De brukar åtminstone ha en fatvanilj som blir söt och god. Här ligger eken utanpå (100% ny ek) men visst kommer den kanske att integreras fast då kanske frukten är uppäten. Nja, jag är ingen stor fantast av vit Bordeaux och det här får mig inte att längta efter mer. Dessutom känns inslaget av Sauvignon Blanc för dominant för min smak (även om det sägs vara 50/50 Sauvignon Blanc/Sémillon). Då dricker jag hellre vin från Loire. Jag sätter 91 poäng som är en mindre än Robert Parkers 92 poäng från 2008. Vi diskuterar efteråt om att det skulle vara kul att få prova en riktigt mogen vit Bordeaux av högsta kvalitet. En av provarna har positiva erfarenheter av detta och kanske är det så att det är just mognaden som saknas i detta vin för att det ska bli spännande.


Vin 2
Färgen är citrusgul med en svag grön kant. Doften är först explosiv. Man behöver knappast sätta näsan till glaset för att känna hur stor den är. Sedan plötsligt är den borta. Det tar nästan ingen tid alls innan det är närmast omöjligt att känna några aromer. Efter att ha låtit glaset stå och sedan viftat runt det en hel del lossnar det igen. Då kommer en kryddighet med mentol, vax och parfym som är urläcker. Det finns något exotiskt över doften med aprikoser och blommor som är mycket trevlig. En aning björnklister och mandelmassa som skvallrar om vinets ursprung. Även en dammighet som av gammalt papper. Riktigt komplext. Smaken är ren, fräsch, fruktsöt och ganska viskös. Mandelmassa, litchifrukt, aprikoser men även grapefrukt. En aning fat som inte alls stör och även en eldighet i den långa eftersmaken. Smaken är både exotisk och elegant på en och samma gång. Den är så ren att det är en fröjd att dricka vinet. Kanske lite låg syra som gör att tankarna mer far åt norra Rhône till än Sauvignon Blanc, Sémillon och Bordeaux. Läckert!
2000 Lur-Saluces (Château d'Yquem), Bordeaux Supérieur "Y"

Ett ganska udda och ovanligt vin. Både med avseende på doft och smak men även som vin betraktat. Det känns inte som man hör så mycket om det här vinet vilket på sitt sätt är lite märkligt. En såpass känd egendom borde ju rimligtvis vara lika välkänd för detta vin som sitt söta vin. Jag har provat några av de andra Sauternesslottens torra viner utan att tycka att det varit så kul. Mer som en gimmick än något annat. Det gäller sannerligen inte detta. Ett riktigt gott och läckert vin. Jag hamnar på 94 poäng vilket en del av övriga provare tycker är lite lågt. Övriga som sätter poäng är något mer generösa. Dock är vinet som sådant aldrig bedömt av Parker vilket faktiskt känns lite underligt - trodde jag tills jag började söka. Det här borde ju ha sitt berättigande precis som vilket torrt vitt Bordeauxvin som helst. Vinet består normalt av 50% Sauvignon Blanc och 50% Sémillon och lagras på 1/3 nya fat. Inget billigt vin och därför kan man knappast tala om andrasortering även om det på sätt och vis är just vad det är. Vinet gjordes första gången 1959 och endast 23 årgångar har till dags datum producerats. Man gör det på Sauvignon Blanc från delar av vingården som man vill plocka tidigt på säsongen och sedan tillsätts övermogen Sémillon. En mycket överraskande bekantskap. Av en slump sökte jag i The Wine Advocates databas och plötsligt fanns den där. Bara en årgång dock – 2006 provad helt nyligen (Ygrec - februari 2009) av Parker, belönad med 94 poäng och med följande beskrivning:

"I rarely get a chance to taste this wine, and I certainly wonder why after tasting this fabulous, full-bodied, dry white Bordeaux. A terrific effort from manager Pierre Lurton and his staff, this totally dry wine offers up exotic tropical fruit notes, especially pineapple, along with some subtle smoky oak and mandarin orange. With terrific texture, a sensational mouthfeel, but with zesty acidity and a subtle use of wood, this is a fabulous effort that will probably last quite a long time, but who is going to age this wine, when it drinks so great at present? A tour de force in dry white winemaking!"



Den söta flighten


Vin 3
Färgen är guldgul eller närmare mässingsgul med lite grönt skimmer. Det doftar massor av sötma och björnklister med en svag antydan till fuktig källare. Farinsocker, torkad frukt som aprikoser och en skvätt mandellikör. Grönt te, honung, örter och fat med nästan hudkräm. En tydlig doft i vinet. Smaken är söt, viskös, och sirapslik med kola, choklad och smör. Fet med honung och mandel samt en lång intensiv eftersmak. Ren men också något kladdigt och klumpigt i strukturen. Självklart gott.
1998 Château Broustet, Barsac
Det här var alltså referensvinet. Inte helt överraskande. Nu tycker jag förvisso att detta är gott nog och även väldigt ursprungstypiskt. Klassisk doft samt smak och med tanke på prislappen får det nog betraktas som okej. Lär ha kostat ca: 550kr för några år sedan, vilket i sig är dyrt men det är väl den nivån som gäller för områdets viner. Själv tycker jag nog att detta räcker långt och det blir 93 poäng som är betydligt bättre än Parkers (88-90) från april 2000. Vi är överlag överens och speciellt om prisvärdet i förhållande till vad som komma skulle. Egendomen rankas som 2:a cru.


Vin 4
Färgen är guldgul med dragning åt brons och en härlig lyster. Doften är precis som i Y något dammig och knuten först. Så tillknäppt att jag blir lite orolig. Sedan växer den. Knäckig med nästan en bränd fruktighet och kokos. Fat, rök, karameller och farinsocker. Sedan ett drag av tjära, hav och tång. Smörkola, kanderad frukt och lite gummi med en avslutning som nog är saffran. En märkligt komplex doft som har lite av Islaywhiskey av den sötare typen i sig. Det är faktiskt ganska likartade aromer som framträder efterhand. Smaken är söt, ren och viskös med ett friskt drag över sig som av citrus och aprikoser. Vanilj, honung, kaffe och något som känns som chokladlikör. Mint, mandel, kokos och självklart björnklister. Eftersmaken är närmast oändlig. Jag avslutar anteckningarna med ”nektar”.
1986 Château d'Yquem, Sauternes
Om man skulle beskriva ordet nektar så känns det som om det här vinet skulle kunna vara ett bra exempel. Samtidigt som jag tycker att det är ett fantastiskt vin med sin renhet, fräschör men samtidigt söta smak, så är jag ändå inte helt golvad. Jag når inte Parkers 98 poäng från bedömningen 1993. Jag hamnar på 96 poäng och jag tror att det är doften som inte helt övertygar mig. Smaken och helhetsintrycket är jättebra men doften är aldrig mer imponerande än något av de övriga två vinerna. Det finns massor i doften men det är lite tillknäppt och oförlöst. Det är i smaken som storheten gör sig mest påmind. Det känns att det inte är ett ”ordinärt” vin utan att det rör sig om något betydligt större. Jag har provat d’Yquem en gång förut och tyckte då ungefär likadant. Då var det en betydligt yngre årgång och kanske inte så komplex. Parker skriver i sitt omdöme att just 1986an sågs som den bästa årgången sedan 1937an. Fast sen kom tydligen 1988an och ställde allt på ända. Hursomhelst ett makalöst vin men som för mig aldrig kan motivera sin höga prislapp. Jag kan tänka mig mycket annat sött och gott för en bråkdel av priset. Kanske inte lika lyxigt eller välinvesterat men är det bara ett sött vin man är ute efter så…


Vin 5
Färgen är brun som farinsocker eller som läder om man vill associera till det istället. Doften är söt med just farinsocker, kola och läder. Citrus och nästan svamp/tryffel med choklad, kaffe och mandel. Saffran, fikon och sviskon – ja, hela december månad finns i doften skojar vi om. Det är verkligen Julstämning över doften. Spännande. Smaken är ren med en förvånansvärt frisk och citrus dominerad smak. Äpplemust, syra och en aning eldighet i den mycket långa eftersmaken. Kanel, glöggkryddor och torkad frukt. Även i smaken är det Jul. Lite knäck och bittermandel och sedan en känsla av äpplekaka. Komplex om än inte jättesöt. Ett gott vin med balans och massor av livfullhet även om frukten börjat torka ut. Härligt vin som mognat och omvandlats till något som mer liknar ett halvsött vin.
1966 Château d'Yquem, Sauternes

Lite chockartat är det allt. Ett bonusvin som visar sig vara ett tjugo år äldre syskon till det föregående vinet. En och annan satt nog och funderade på om det kunde vara så men jag tror att ingen innerst inne trodde på det. Tack H för din generositet och att vi fick prova detta. Ett riktigt bra vin. Jag hamnar på 93/94 poäng och visst finns det liv kvar i vinet även om det känns onödigt att vänta med att dricka det. Ingen av de stora årgångarna men inte heller en dålig årgång. Ligger för nära 1967an som är en legend och då får detta vin finna sig i att hamna lite i skymundan. Ett snart 43år gammalt vin som har mycket att erbjuda. Kul. Parker har provat vinet för många år sedan (1982) och det var väl ett ganska ljumt omdöme med endast 85 poäng (vilket känns på tok för lågt). Dessutom tyckte han att det borde vara konsumerat till år 2000.

”The 1966 is a very good wine, but for Yquem it is mediocre.”

Ja, det är ju också ett sätt att se det på…




Extravinet
Jag tog faktiskt varken noteringar eller satte några poäng på grund av lite utmattning - vilket efteråt retar mig mycket. Nästan lika mycket som att jag så totalt missade att gissa rätt på ursprunget. Direkt for jag iväg till Bordeaux med mycket Merlot eller kanske en Bordeauxblandning från något annat land – Italien? En provare utbrister spontant att det nog är ett vin från Rhône, södra delen då. Icke säger jag med stor pondus. Sedan uppstår masspsykos och de flesta gissar på Bordeaux med undantag för tre provare. En lite på Grenachespåret fast mest i Bourgogne. En som börjar i Italien men slutar i Chateauneuf du Pape (dessutom rätt årgång) och så då den provare som direkt utbrast södra Rhône. Någon till hade väl tankarna ditåt men vågade inte tro på det. Så sitter man då där med dumstruten på huvudet när det naturligtvis visar sig vara en…

1999 Le Clos du Caillou, Châteauneuf-du-Pape "Reserve le Clos du Caillou"

Synd att man inte var mer på bettet. Får väl skylla på osten igen. Efter en Champagne, två torra vita viner, tre söta viner och så då en smörslungad toast med gåslever och dessutom en tallrik ost framför näsan - så är kanske inte sensoriken på topp. Synd för detta vin hade jag naturligtvis gärna ägnat lite mer tid åt. Vad säger man nu - strö pärlor för svin?

I efterhand känns det givetvis uppenbart. Massor av jordgubbar i doften och ganska mycket sötma i smaken. Sedan en viss tyngd och eldighet i munnen. Färgen var dock klarröd och det vilseledde mig. Från en något svagare årgång men Bob har ändå belönat med 94 poäng i februari 2003. Känns lite högt så här ur minnet men med rätt fokus så kanske man hade landat där tillsist.


Så var det då den där Krugen. Nja, inte på riktigt. Det hade allt varit för bra. Till Gåslevermackan serveras det naturligtvis tillbehör och eftersom M ibland har nöjet att prova bubbel med Richard Juhlin så har hon blivit sponsrad med ett par burkar marmelad från Madame Juhlin. Hon tar tydligen vara på makens slattar och kokar marmelad på hela härligheten. Blandas med diverse frukter och den burk vi provar är gjord på kvitten smaksatt med rosmarin och just Krug! Ingen dålig krydda – Krug alltså. Fantastiskt god, hela bitar kvitten och dessutom ekologisk! Finns att köpa i utvalda butiker… som reklamen brukar lyda.

Som avslutning måste jag tacka M och H för stor generositet och alla deltagare för en som vanligt kul provning men även några funderingar behöver ventileras. Att prova och bedöma söta viner tycker jag är svårt. De har liksom grundstommen på plats från början. Det är givet. Jag menar, de är alla söta på ett eller annat vis. Det blir nyanser, känsla och kanske en antydan till klass som avgör till slut. Fast det är svårt när man blir lite för bedövad av all sötma. Det är gott och trevligt men jag måste säga att rött vin nog ändå är min grej. Där påverkar nog mer de personliga preferenserna vad som är gott eller inte jämfört med söta viner. Enigheten är större när det gäller söta viner. Alla tycker lika – nästan i alla fall. Sockret förenar.


För egen del blir den största behållningen att få prova Y. Vilket vin. Prislappen bär respekt med sig men i princip får man två Y plus en hederlig ”normal” Sauternes för samma prislapp som en av originalet. För mig är valet enkelt.

torsdag, maj 07, 2009

100!

Egentligen hade jag tänkt fira med pompa och ståt samt vara lite högtidlig men den ambitionen blev för stor. Nej, det är inte poäng och perfektion detta ska handla om. Visst är det något magiskt med ”the three digit number” men det är inga hundrapoängare det här ska handla om – nej, det här är faktiskt inlägg nummer 100 sedan starten i juni förra året.

Som jag inledde med var ambitionen först att ventilera allmänna tankar och åsikter om bloggandet och det svenska vinsamfundet men så tänkte jag – varför inte fira med två favoritproducenter från favoritdistriktet istället? Sagt och gjort. Därför kommer detta att handla om Domaine de la Vieille Julienne och Domaine de la Janasse.



Länge har jag gått och funderat på om jag skulle våga mig på ett smakprov av deras 2005or. Av någon anledning hade jag fått för mig att dessa skulle vara bland det tuffaste och kärvaste distriktet kunde uppvisa i denna ganska tanninstinna och strukturerade årgång. Samtidigt kan man ju inte gå runt och vara nyfiken, så lika bra att göra ett försök. Det kan ju alltid vara kul att veta hur kärva och tuffa de var, när man om sådär tio år sitter och njuter dem som mer utvecklade viner. Tänk vad fel jag hade – att de skulle vara besvärliga och kärva vill säga.

Av någon anledning har Vieille Julienne fått en stämpel på sig som modernist. Enligt min mening kan inget vara mer fel. För mig känns detta som en mycket förnuftig producent som utgår från vinrankorna och tar till vara den karaktär jorden ger. Jag är väldigt förtjust i egendomens viner och stilen som så. Ett av de bästa viner jag någonsin provat är firmans prestigevin från årgång 2000. Jag utsåg den till och med till 2008års bästa vin. En helt makalös vinupplevelse även om det bara var ynka 5cl i glaset.

En producent som däremot förtjänar epitetet modernist är nog Janasse. Här finns det allt lite nya barriques i omlopp och vinstilen känns oftast ganska modern i sin stil. Inget som stör mig dock. Tvärtom är jag lika förtjust i dessa viner. Det som kan kännas lite märkligt med den hype som råder kring Chateauneuf du Pape är att Janasse inte märks mer än vad de gör.

En annan person som också gillar de bägge producenterna är min kompis som jag ofta refererar till. Det är faktiskt hans förtjänst att jag upptäckt dessa bägge egendomar – något som jag är evigt tacksam för. Även Mästaren brukar hylla de bägge och ofta belönas de med riktigt höga poäng varje gång Bob släpper en ny rapport.



Provade parallellt över två kvällar förra helgen blev intrycken som följer. Även de två Deus ex Machina vinerna fanns kvar vid starten – ett tag var det rena gottebordet!

2005 Domaine de la Vieille Julienne, Châteauneuf-du-Pape har en mörkt purpurröd färg. Doften är först lite dov men med tydliga mineraler, så som järn och stendamm. Lakrits, rostat kaffe, kola och mörk choklad. Det finns en värme som gör att frukten närmast doftar som sylt - fikonmarmelad. Kryddbukett, garrigue och cigarrlåda. Lite köttbuljong och svett med en bärig känsla som ger doften en friskhet och lätthet. Det är faktiskt så att doften utvecklas fint hela resan och dag två känns ingen avmattning, snarare tvärtom. Det här doftar precis så som jag önskar att vin från distriktet ska dofta. Full pott.

Smaken domineras först av skogsbär med hallon, körsbär och mineraler. Lakrits och en koncentrerad viskös munkänsla som nästan känns krämig och gräddig. Tanninerna är klart märkbara och de är påtagligt torra. Det kommer choklad och en viss beska i eftersmaken som annars är mycket fin, ren och harmonisk. Violpastill. Ett riktigt gott och läckert vin.



Det här lämnar ett mycket positivt helhetsintryck efter sig. Ett spännande vin. Det börjar bra men avslutar ännu bättre. Jag blir aldrig trött på att prova vinet och det håller mitt intresse på helspänn. Dessutom är sista dropparna godast – ett gott tecken. Det enda som stör mig i vinet är den klart märkbara torrheten i smaken. Normalt brukar detta göra mig störd och då brukar jag inte riktigt gilla vinet. Nu blir det inte så i just detta vin. Förmodligen därför att koncentrationen är så hög och smaken så intensiv. Faktiskt är att jag gillar detta bättre än vad Parker gjorde i oktober 2007 då han gav vinet 95+ poäng. Jag är högre. 96+ blir mitt intryck ända tills slutet dag två då jag vill öka till 97 poäng. Ett riktigt välgjort vin som absolut förtjänar respekt. Jag får lite samma känsla som jag fick med den magiska 2000 “Réservée” som jag utsåg till 2008års bästa vin. Även det vinet växte över tiden och blev bara bättre och intressantare ju längre tiden led. För att jämföra med 2006an som jag provade för ett tag sedan så är 2005an bättre. Större, krämigare och fylligare men också torrare. Skillnaden är liten men mätbar. För att rucka på rutinerna så får Neal Martin stå för uttalandet denna gång. Han var i Rhône för att bekanta sig med chefens favoritviner och passade då på att ge ut lite egna omdömen med poäng. Han var som mig positivare med 96 poäng och skrev bland annat så här om vinet:

“This sample was opened two days ago but wow, what a wine! This has more intensity on the nose than the 2004, touches of macerated black cherries, stewed figs, a touch of raisin and honey. Very good definition. A powerful, swarthy nose, hints of black olives developing. The palate is full-bodied but with stunning definition and balance. Amazing focus and poise. Firm tannins; a solid Chateauneuf-du-Pape, certainly a vin de garde and is imbued with longer longevity. A little dry on the finish but that merely lends this bravura Chateauneuf so much freshness. A great wine.”

2005 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" har en purpurröd färg. Doften är stor - och då menar jag stor. Rök, ved, terpentin och kokos. Köttig, animalisk med en antydan till mynta. Örter, vit choklad och så det jag kallar ”gurkburk”. Ett drag som jag ofta hittar i Grenache men även Shiraz från Barossa Valley och McLaren Vale. Det är som dillfrön med konjak och armagnac blandat med nötter – ättika kanske någon annan skulle säga? Kirsch! Syltburk, vanilj, peppar och nästan mandellikör/klister. Mentol, soja och balsamvinäger. Djurisk med lite bränt gummi och tobak samt läder. Allt är enormt och paketerat som om man stod mitt i en orientalisk kryddbasar. På slutet nästan lime/citrusfrukt. Vilken doft! Helt klart utan poängavdrag även för detta vin.

Smaken är koncentrerat fruktig med en aning eldighet. Söta, syltade bär som i kolasås med armagnac toppat med choklad och nötter. Björnbär, jordgubbskräm och likörlik struktur – kirsch. Tanninerna finns där men är klart söta med tuff, fast samtidigt mjuk rondör i den harmoniska eftersmaken. Mentol och lite lätt lakrits på slutet. Kraft men aldrig jobbigt eller sliskigt. En smak som totalt sett tilltalar mig enormt mycket.



Helhetsintrycket är homogent och lite omtumlande. Det här är nog en typ av vin som inte alla uppskattar lika mycket som mig. Har man som mig en fäbless för vinerna från Barossa Valley och McLaren Vale – i stilen som Torbreck och Clarendon Hills representerar – då älskar man det här. Visst är Janasse "Vieilles Vignes" ett ruskigt stort vin - men samtidigt inställsamt. Jag faller för det här och poängen blir hela 98+ stycken. Kanske lite för generöst kan tyckas men det är verkligen ett påfallande gott och njutbart vin. En stilfråga naturligtvis. Dag ett har jag kvar de bägge vinerna från Clos Saint Jean att jämföra med och det är ingen tvekan utan att detta står upp mer än väl. En något annorlunda stil med mer söt och ren Grenachefrukt men väl så gott. Givetvis går Parker igång på det här han med. Bob ger 98 poäng i betyg med följande kommentarer:

“Absolutely profound, and certainly one of the vintage’s great wines”

“Possibly the wine of the vintage”

“This possibly could be a legendary wine in the making”

Helt klart är att detta är ett stort vin med en ännu större potential. Bara att spara på det man har kvar men det var värt att offra en butelj för att få uppleva det här. Ett oväntat tillgängligt och fullt njutbart vin. Det känns skönt att få prova dessa bägge viner och också få den bekräftelse man så ofta söker – att man verkligen gillar det man tror sig gilla. Favoritdistriktet och två av favoritproducenterna. Halleluja!

Mer från de bägge producenterna här, här, här, här och här.

PS. Läs om Janasse och Vieille Julienne hos andra bloggare här, här, här och här. DS


lördag, maj 02, 2009

A Vision without actions is a hallucination!

En gammal marknadsföringsklyscha som aldrig blir inaktuell. Utan ambitionen att utföra något handgripligen stannar det ofta vid drömmar och visionen realiseras aldrig. En som inte verkar sakna kraften att utföra arbetet handgripligen är en ung man från Chateauneuf du Pape. Av en del beskrivningar man kunnat läsa får man nästan känslan av att han är som Action Man – fast på riktigt.


Så kom då tillfället att få träffa en av de mest omhuldade vinpersonligheterna under det gångna året. Själv hade jag hoppats på ett möte till sommaren, på egendomen men nu blev det istället i Malmö av alla platser i världen. På restaurang The Vision i Västra Hamnen. Nu var det knappast en tillfällighet utan mötet var planerat och mina förväntningar på både det personliga mötet och de viner vi skulle få prova var höga. Att prova vin tillsammans med den som står bakom hantverket är alltid lika spännande. Man kommer på något sätt närmare vinet. Är han då det charmtroll som alla talar om?

Jodå, Julien Barrot är en sprudlande person och en oerhört trevlig filur. Det visar sig tämligen omgående efter det att vi ankommer. Med mig har jag två vinprovarvänner. Vår ordningskvinna från Gomseglet och ”Chateauneuf du Pape kompisen”. Vi är först till provningen och får direkt en stund med Julien. På min fråga om han buteljerar någonting utanför appellationen svarar han nej. Däremot måste han som alla odlare i distriktet selektera bort minst 5% av skörden. Denna buteljeras då som ”ordinaire” och enligt Julien används den till vardagskonsumtion. Han tillägger att man kan ju inte dricka Chateauneuf varje dag. Vi tre vänner ler och skojar om att vi kanske dricker Chateauneuf oftare än vad odlarna själva gör. Då svarar han med glimten i ögat (nu får ni föreställa er en engelska med kraftig fransk brytning);

”If you drink Chateauneuf du Pape on Monday – what should you then drink on Sunday?”

Sådan är han resten av kvällen. En riktigt supertrevlig kille och fullständigt chosefri. Jag funderar flera gånger på det faktum att en person som fått så mycket uppmärksamhet internationellt som honom kan var så enkel. Där står jag med vinodlaren som fått massor av lovord av allvärldens kritiker – och så är han en helt vanlig hygglig fransk vinbonde med en oerhört varm personlighet och generositet. Fantastsikt – som Svennis skulle säga!


Den största behållningen av kvällen blir inte bara vinerna i sig utan mötet med Julien Barrot. Det är ett sant nöje att få prata med honom om både hans viner och hans syn på appellationen i allmänhet. Massor med kul skvaller och små anekdoter slipper ur honom under kvällen. Bland annat berättar han ingående om sitt experimenterande med allehanda ”hobbybuteljeringar” så som ren Syrah, Mourvedre och Clairette. Han berättar ivrigt vidare om hur han och några andra vinodlare brukar träffas och prova igenom varandras viner och helt öppet och utan prestige berömma eller fördöma respektive prestationer. Han menar att det är enda sättet att lära sig. Att få veta vad anledningen till ett lyckat resultat är men också varför det ibland blir mindre lyckat. Han är ordförande i föreningen för unga odlare i Chateauneuf du Pape och det är med dessa han verkar umgås privat och prova vin tillsammans med. När han berättar om dessa möten får jag nästan känslan av det är som en studentförening med ett gäng glada gamänger – det skulle vara grymt kul att få vara med i ett sådant sammanhang någon gång.

Han berättar också att han inte har något intresse av att expandera. Han är nöjd med att gå i vingårdarna och påta med rankorna och sedan göra sitt vin och om det räcker för att leva av, så är han nöjd. Vad jag inte visste är att man har en procedur att följa vid försäljning av mark. Den som ligger närmst som granne, är yngst och/eller har minst areal, får förtur att köpa ledig mark. Priset görs upp i konsortiet och ingen budgivning får förekomma. Allt för att förhindra stordrift och att de starka tar över från de svaga. Problemet är enligt Julien att marken trots detta system ändå är dyr och den höga arvskatten vid generationsskifte framkallar en del ofrivillig försäljning av mark. Tänk vad vi vinnördar glömmer i vår iver att dissekera deras viner…



Vi glider in på ett annat kärt ämne i vinvärlden – manligt respektive kvinnligt. När Julien under provningen presenterar "Cuvée Fiancée" påpekar kan att druvan Grenache på franska språket är maskulinum och Syrah är femininum. Efteråt undrar jag försynt om det anses vara så att man ser Grenache som maskulin och Syrah som feminin? Då svarar han att han inte riktigt tycker det går att se så på saken. Dessutom ler han och tillägger att i dessa tider med jämlikhet så är det inte läge att diskutera sådana saker. Han börjar le intensivare och tillägger att "det finns ju kvinnliga lastbilsförare och män som sitter bakom datorer och jobbar..."

Det är i samband med denna diskussion som han vinner min respekt. Vi diskuterar om distriktets status gentemot övriga franska vinregioner. Han hävdar ju självklart att Grenache är världens bästa druva med sin fylliga munkänsla och lena struktur. Bourgogne respekterar han. Sedan säger han helt obekymrat (det är nu han blir min hjälte) att han inte gillar vinerna från Bordeaux. Han är ingen Cabernet kille.

Egentligen hade jag tänkt inleda med en massa fakta om Domaine La Barroche men jag inser att det skulle bli för mycket. För den som vill ha fakta om egendomen rekommenderas ett besök på hemsidan här. Allt man behöver veta finns där. Kanske ska det tilläggas att Julien berättade att från och med årgång 2007 buteljerar man allt på egendomen och säljer inga druvor till uppköpare. Viktigaste marknad är Amerika med drygt 20%. Nästan ingenting säljs i Frankrike. Hur var det nu med profet i sitt eget hemland?



Minst lika kul som att få träffa Julien var det att få träffa Bristly Wine Agents egen Gabriel Enning. Bristly Wine Agents har på kort tid etablerat sig som en favoritimportör bland både landets bloggare och de pålästa vinentusiasternas skara - de som varit lite vakna och aktivt följt med vad som händer i det sortiment som inte alltid är synligt via Systembolagets tjänster. Ska man vara ärlig tror jag att mycket av Bristlys framgång beror på Gabriels sätt att sköta firman. Närhet till sina kunder och då tänker jag inte främst på restaurangerna utan lika mycket eller kanske ännu mer på slutkonsumenterna. På de vinintresserade privatpersonerna som törstar efter ett alternativt till det annars så tröga svenska vinutbudet. Bristly får nog sägas ha varit lite av föregångare när det gäller den personliga kontakten med marknaden. Man tar helt enkelt hand om sina kunder på samma vis som vilken verksamhet som helst i övriga branscher skulle göra. Som man gör i den fria världen. I den värld man som konsument handlar direkt i sin butik eller av sin importör. Man får en helt annan närhet än om varan köps hos ett statligt monopol där man som kund inte har en aning om hur och varför produkten ifråga hamnade på hyllan. För mig är denna anonymitet det värsta med vårt Systembolag - avsaknaden av entusiasm. Det sistnämnda har Gabriel och Bristly sannerligen inte saknat. Tvärtom har man på ett föredömligt vis marknadsfört sig och sina viner.



Jag förstår att många hyllar de Baroloproducenter som finns i portföljen men eftersom jag själv har fokus på andra områden, så som Chateauneuf du Pape, är det främst i de sammanhangen jag har haft kontakt med Gabriel – en alltid lika vänlig och informativ kontakt. Jag vet inte om jag var först i landet med att korka upp ett vin från Barroche men jag vågar hävda att jag var först i landet med att jaga Gabriel för att få lägga vantarna på den numera så åtråvärda 2005 Pure. Jag har skrivit om historian förut och för den som önskar läsa mer går det bra att göra så här. Det var något i Robert Parkers texter som fick mig att känna en märklig iver och lusta att få prova Barroches viner. Många gånger kan kanske uttrycket ”Även en blind höna kan hitta ett korn” användas men knappast i detta sammanhang. Man kan tycka vad man vill om Bob men han har en speciell förmåga när det gäller vin. Även Gabriel får man förmoda. Just med tanke på bakgrunden med Barroches viner kändes det extra kul att äntligen få träffa Gabriel eftersom han för mig är lika förknippad med Barroche som Julien Barrot själv.

Vinerna då?

Skulle man göra en ”Springsteen”? Ny spellista var kväll - eller skulle det bli en repris rakt av?

Nja, ett mellanting. Samma uppställning viner men i en annan ordning och – ett vin till. Tretton viner således. Läs mer om provningen föregående kväll i Stockholm här, här och borde komma här så småningom. Kanske finns det fler noteringar som jag missat men då får ni ursäkta mig.

Vinerna serverades två och två med undantag för "Cuvée Fiancée" som serverades i tre glas. Efter vin nummer sex serveras en förrätt och efter vin nummer nio får vi så huvudrätten. När så vin nummer tolv och tretton serveras kommer plötsligt en tallrik med ost på bordet. Tyvärr är inte detta ett optimalt sätt att prova vin enligt min mening. Kul och gott men jag föredrar alla viner framför mig på en och samma gång, för att kunna gå tillbaks och jämföra. Dessutom stör det mina intryck med mat under tiden och speciellt osten dövar intrycken av de sista två vinerna. Nu inser jag att förutsättningarna på en restaurang inte är de samma som hemma eller i ett renodlat provningssammanhang. Jag klagar inte på arrangemanget men nackdelen blev att mina intryck av de sista fyra vinerna inte riktigt blev på topp. Dessutom var jag vid den tidpunkten ganska "utmattad" på grund av allt för lite spottande och för mycket njutning – av både mat och dryck. Det hör till saken att maten var utsökt och hela arrangemanget som sådant men det var ju inte för matens skull jag var där ; )



Poäng, denna eviga stötesten. Jag sätter ju alltid poäng på mina upplevelser och så gjorde även mina två vänner. Efter vin nummer nio jämförde vi våra poäng och det visade sig att vi inte hade större differens än +/- 1 poäng mellan oss tre. Däremot var jag något mer återhållsam med de sista tre vinerna. Jag har ju börjat vänja mig vid dessa nu...

Vin 1
2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Terroir"
Färgen är klar och purpurröd. Ganska kryddig doft med kanel och julkryddor i allmänhet. Söt frukt, lätt vaniljton och kola med en känsla av ekfatskryddighet. Något liten i doften. Smaken känns mörkare än förväntat med körsbär och plommon. En aningen örtig och kärning smak med en torrhet i tanninerna som inte tilltalar mig. Stjälkig och ”Italien bitterhet” i eftersmaken som känns lite kort. Inget vin i min smak. Börjar bättre i glaset än vad det avslutar med. Det räcker till 88 Mina Vinare poäng vilket är lägre än Parkers 90 poäng. Vinet kändes något platt och dessutom var det lite för högt tempererat i glaset och det gynnade inte detta vin. Nästa glas blev däremot raka motsatsen…

Vin 2
2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Terroir"
(Fatprov) Färgen är mörkt purpurröd och tätare än glas ett. Doften är härligt dov och mörk med en klart sötfruktig ton. Saltlakrits och mineraler och närmast en känsla av järn. Syltburk, saftkok, marmelad och bubbelgum - Fruktbomb! Något lite örter och kryddor samt en känsla av violpastill. Kolasnören, jordgubbar, blåbär, björnbär och Kirsch. Ändå är det fortfarande bara doften vi talar om… Smaken är viskös, sötfruktig med lakrits och violpastill. Stor smak. Mörk choklad och en närmast krämig/gräddig känsla i munnen. En aning eldighet i eftersmaken som annars är oerhört harmonisk med en ren fruktighet och söta tanniner. Skolboksexempel på bra Grenache, vilket Julien själv påpekar. Han kallar vinet för ett bra ”nybörjarvin” för den som vill lära sig att dricka Grenache. Jodå, för mig som gillar denna druva skarpt blir det en fullträff. Precis som 2006an innehåller vinet ungefär 95% Grenache från unga stockar och 5% är pressrester från övriga cuvéer. Jag sätter 94 poäng som kanske är konservativa på grund av försiktighet så här i starten eller för generösa på grund av hänryckningen. Döm själva. Parker från fat på 90-92 poäng. Enligt Gabriel tilldelas Bristly 1200 flaskor av 2007an som totalt görs i ungefär 17 000 flaskor. Priset lär hamna strax över tvåhundrakronorssträcket. Ligger för utvärdering hos Systembolaget. Håll tummarna eller så får vi lita till Beställningssortimentet. Denna får inte missas av den som gillar Grenache och/eller Chateauneuf du Pape. Om nu slutversionen blir lika bra som vårt fatprov vill säga. Riktigt läckert!



Vin 3
2003 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape
Färgen är svagt tegelröd. Doften stor samt märkbart utvecklad och mogen. Svamp som nästan övergår i tryffel. Stall, läder och mentol. Kanel och tobak enligt Julien och när han sagt så är det svårt att inte hålla med. Kanske lite kemisk och oxiderad med en aning papper i näsan. Superläcker doft. Smaken är stor, söt med plommon och tydliga starkvinstoner. Mörkfruktig med något utvecklad torr fruktighet. Körsbär och örtighet med en närmast kryddig smak. Gott. Vinet känns dock äldre än vad det är. Man skulle lätt ha kunnat gissa på ytterligare fem års ålder – 1998 hade känts mer logiskt. Gabriel tycker det påminner om Barolo och jag och kompisen pratar om Brunello. Klart är att det är ett moget och lite komplext vin. Julien själv är mycket nöjd. Den bästa flaskan av detta vin han själv någonsin smakat. Förklaringen kan vara att efter besvikelsen kvällen innan beslöt man att hälla över denna flaska på karaff drygt fem/sex timmar före provningen. Ett lyckat drag tydligen. Häftigt, moget vin som är en fröjd att prova för sin komplexitet men det saknas lite kraft i vinet för att bli riktigt minnesvärt. 91+ poäng från mig eftersom jag tror på en framtid även om vinet smakar tillräckligt moget redan nu. Julien påpekar också att detta vin buteljerades över tre dagar och att han tror vi har haft tur denna kväll med en mycket bra butelj. Visst finns det flaskvariation. Ej bedömd av Parker.



Vin 4
2005 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Réservé"
Hade vi tur med förra flaskan, hade vi otur med denna. Julien vill inte servera vinet eftersom han känner någon defekt. De flesta ”tjatar” sig dock till ett doft och smakprov för att stilla nyfikenheten. Färgen är svagt sammetsröd. Visst doftar det konstigt. Det känns som svavel och inte korkdefekt. Det smakar inte heller något vidare. Efter lite viftande med glaset släpper unkenheten sitt grepp och man kan skönja lite choklad och svett med medicinaltoner. Smaken är tunn med klen fast söt frukt. Smaken är nästan träig med papper och sågspån som dröjer sig kvar. Nej, ingen idé att bedöma detta vidare. Synd. Det hade varit kul att få prova detta i ett korrekt skick. Parker gav i alla fall 89 poäng när han provade det.



Vin 5
2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Signature"
Färgen är klar och purpurröd. Doften är örtig med ett friskt inslag av frukt och kryddor. Viol, kaffe/espresso och rostade kryddor av kanel, mysk och orientalisk kryddbasar i allmänhet. Även lite vanilj och kola i bakgrunden. Smaken är frisk men lite stram med en örtig och mineralrik struktur och sedan en rund fruktighet. En mogen, balanserad och harmonisk smak som avslutas med lite körsbärssyrlighet och strävhet. Precis som i glas nummer ett börjar detta vinet bättre än vad det avslutar. Det saknas något för att det direkta och omedelbara positiva intrycket ska bestå. Jag gillar vinet men det räcker med 91 poäng som är betydligt generösare än Parkers 88+ poäng. Det finns ett karaktärsdrag i denna 2006a som går igen i alla 2006or denna kväll. Ett lite torrt och strävt drag som inte jag känner igen som typiskt för årgången. Kanske är vinerna i en fas som gör att de håller på att sluta sig? Alla 2006or underpresterar något enligt min mening denna ljuvliga kväll. De bjuder inte riktigt på sig själva.



Vin 6
2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Signature"

Färgen är mörkt purpurröd. Doften ung som en Beaujolais Nouveau. Bubbelgum och bär som om det vore macération carbonique. Det kommer kola, kaffe, choklad och lakritsrot. Fruktdoften känns nästan ”kladdig”. Jordgubbsylt och en kryddighet av kanel som mot slutet leder mot blyerts/grafit. Det doftar gott! Smaken är frisk med mineraler och en ren frukt som känns ganska mörk. Salmiak och violpastill med en mineralton som drar mot metall. Lustigt nog även lite cederträ. En fin syra och sandiga tanniner som mot slutet känns lite torra. Jag gillar först detta vin mycket. Efterhand blir jag mer tveksam. Det finns inte riktigt samma läckra fruktighet i detta vin som i de övriga 2007orna. Detta är enligt mitt tycke den svagaste prestationen av alla de fyra 2007orna. Den som gillar den italienska vinstilen kommer att bli stormförtjust över det här. Jag kan känna potentialen men denna kväll stannar det på 92+ poäng. Ej bedömt av Parker.



Vin 7
2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Fiancée"
(Fatprov) Färgen är blåröd och tät. Det doftar sött. Kokos och vanilj med en fetma som känns i näsan. Rostat kaffe, animaliskt och köttigt i största allmänhet. Rök, garrigue och allmänt kryddigt. Violpastill, björnbär och blåbär. Jättetrevligt. Smaken domineras av lakrits, violpastill och en ren mineralrik fruktighet med körsbär. En bärig smak som närmast brukar förknippas med Merlot. Märkligt nog tycker jag mig smaka öl! Det känns som mäsk. Som en fyllig och rik Ale. Inget som stör mig det minsta. Ett väldigt gott vin. Jag faller verkligen för helheten. De som gillar detta och säger sig ogilla Aussieshirazer – de ljuger. Jag tycker detta är ett ovanligt vin för att komma från Chateauneuf du Pape. Även om jag provat både 2004an och 2005an förut så var detta lite omtumlande. Läckert och gott. Det blir 94 poäng vilket är mer än Parkers 90-93 poäng från fat. Detta ska definitivt inhandlas om jag kommer över några flaskor. Nu ska det tilläggas att detta som sagt är ett fatprov och den slutgiltiga buteljeringen kan ju påverka upplevelsen.



Vin 8
2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Fiancée"
Färgen är mörkröd. Det doftar björnbärsmarmelad och drottningsylt. Kokos, rostat kaffe, lakrits och violer. Lite papper och vanilj med ganska mycket fatinslag. Inte så explosiv som 2007an men klara likhet dem emellan. Smaken är ganska torr och bitter med syrliga tanniner. Lite spretig körsbärssyrlighet och eftersmaken blir lite eldig med ett klart bittert inslag. Det känns betydligt mer som Syrah än Grenache trots att det ska vara 50/50 förhållande. Inte helt i min smak. Jag slutar på exakt samma poäng som Bob – 91 stycken.



Vin 9
2004 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Fiancée"
Färgen är ljust purpurröd men även utvecklad. Det doftar peppar, gasbinda, kemiskt och dammigt med ett inslag av bananer. Medicinaltoner på slutet som nästan leder mot Pinotage till. En aning svamp och örter men även en torr ek kryddighet. Nja. Smaken har ett drag av aningen uttorkad frukt som ger en viss eldighet. Peppar, örter och en hög syra. Kanske lite för tunn eftersmak men den är fint balanserad. Jag upplever ett motsatsförhållande i vinet. Det finns mycket jag normalt sätt inte uppskattar i vin men det här smakar mig ändå ganska okej. Jag hamnar på 90 poäng vilket är en mer än Parkers 89 poäng. Jag har provat vinet förut och tyckte då i princip lika om vinet. Både i doft och smakintryck samt i poäng.



Vin 10
2004 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure"
Färgen är svagt tegelröd. Doften är kryddig med en blommig och parfymerad känsla. Lite medicinaltoner även i detta vin. Efterhand väller det ut kryddiga dofter som av kryddbukett med lavendel. En härlig dammighet och drag av Gewürztraminer med rosor och Riesling med petroleum. Tobak och lätt mineralighet men också lite fat/trä känsla. Mycket läcker och komplex doft. Smaken är söt av jordgubbar och det finns en eldighet samt ett inslag av botrytis i smaken. Kola, konjak, armagnac och en ganska viskös och koncentrerad smak med körsbär och en nötig bitterhet samt läskande syra. Gott. Jag har provat vinet för lite drygt ett år sedan och tycker att skillnaden denna gång ligger i att smaken har blivit mer rik och koncentrerad. Det har byggt på sig betydligt sedan senast. Dock tappar jag lite av upplevelsen efterhand och det drar ner det annars mycket positiva intrycket till 93+ poäng. Jag skulle inte bli förvånad om detta utvecklas ett bra tag till och faktiskt blir godare och godare. Parker har för övrigt gett betyget 92 poäng. Ett kul återseende.



Vin 11
2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure"

Färgen är purpurröd och ganska mörk samt tät. Doften är stor med lakrits, kryddor, viol och kafferost. Nästan espresso. Järn, kolasnören, choklad och lite fikon. Dammigt och märkligt nog även nyklipp gräs. Smaken är något torr med lakrits, malört och mineralighet som första intryck. Frukten känns trots torrheten solmogen och nästan sammetslen. En viss eldighet på slutet. Jag är lite förvånad över vad jag själv tycker om det här. Senaste provade flaskan för en månad sedan kändes mycket bra. Denna känns betydligt stramare och otillgängligare. Lite bångstyrig med en kärvhet som alla 2006or uppvisar denna kväll. Jag är inte så positiv som senast. Jag har provat vinet tre gånger tidigare och en av gångerna fick jag samma känsla av för mycket lakrits och torrhet. Jag är faktiskt något besviken med tanke på vad jag hade förväntat mig. Det blir 93/94 poäng vilket är lägre än Bobs 95 poäng från i höstas. Det här vinet kan bättre. Eller så är det mig det är fel på. Kompisen sätter ett högre betyg och är mer positiv än mig.


Nu hör det till saken att när de två sista vinerna kommer i glasen har vi avnjutit elva viner samt en aperitif. En aptitretare bestående av halstrad pilgrimsmussla med rostade nötter och äpple kompott. En förrätt av kycklinglevermousse spetsad med rikliga mängder konjak och armagnac. Huvudrätt på renfilé med rödvinsreduktion smaksatt med lakrits och smålök som kokts i kaffe. Dessutom ställs en tallrik med fyra underbara ostar rakt framför näsan tillsammans med vin nummer tolv och tretton. Inte för att livet känns orättvist eller eländigt men det är klart att de sista två vinerna inte görs rättvisa efter denna förlustelse – bara så ni har förståelse för mina uppoffringar att objektivt bedöma dessa båda skönheter!



Vin 12
2005 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure"
Färgen är något utvecklad och svagt tegelröd. Det doftar kanel, fikon och bränd fruktighet. Kryddor i största allmänhet och lite blyerts. Grillade och animaliska aromer med rök från vedspis. Blommor, rosor och dammig grusväg. Varm frukt. Det doftar gott men inte lika mycket som senaste buteljen gjorde. Kan vara tid och rum som gör skillnaden. Smaken är stor och viskös med fikon och en varm, nästan bränd fruktighet. En viss eldighet i den väldigt långa och intensiva eftersmaken. Kryddigt med kanel, peppar och järn. Även smaken är animalisk. Det är jättegott men precis som med smaken tycker jag detta prov inte kommer lika mycket till sin rätt som senast. Detta tillsammans gör att betyget blir lite famlande. Jag får ett intervall som blir 95-97 poäng. Vill man jämka blir det 96 poäng. Samma som Bob satte ursprungligen. Att han sedan i Hedonist’s Gazette höjt till 100 poäng tre gånger och 99 poäng en gång har väl knappast undgått den påläste. Jag är övertygad om vinets förträfflighet men denna kväll blev det lite lägre betyg än tidigare smakprov. Ett fantastiskt vin hur som helst.


Vin 13
2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure"
(Fatprov) Färgen är djupt purpurröd. Det doftar järn. Som en hederlig gjutjärnsgryta. Doften är nästan tung med en blodighet och närmast djurisk animaliskhet (det är väl samma sak?). Motorolja, nyrostat kaffe och choklad. Underbart. Större än 2005an. Smaken är enorm med en mycket viskös känsla. Svartvinbär, lakrits och jordgubbar. Peppar, fikonkompott och söt munkänsla. Koncentrerad med en friskhet som känns igen från övriga 2007or. Mineraler, järn och kaffe. Mycket, mycket gott. Ja, det här var vad jag väntat på. En 2007a av toppkvalitet. Jag tycker att denna är bättre än 2005an denna kväll. Kanske är det så att jag inte anstränger mig lika mycket med 2005an och 2006an som jag gör när det blir dags för detta smakprov. Jag har höga förväntningar och de infrias. Kanske hade jag väntat mig ännu mera men jag får skylla på utmattning när det "endast" räcker till 96-97+ poäng. Framtidsutsikterna är enorma för detta vin. Parker har från fat nöjt sig med 93-95+ poäng. Snåljåp...


Summeringen blir att alla 2007or är riktigt bra. Frisk fruktighet med massor av minerallitet och fräschör i allt det stora. Läckra. Alla 2006or känns lite strama och otillgängliga. Kanske årgången eller så börjar de sluta sig något. Endast en 2005a (plus en defekt) och en 2003a vilket inte ger något mönster men däremot tycker jag att de två 2004orna visar sig från sin bättre sida. Ganska eleganta och slanka men spännande på sitt vis.

Självklart kan den här typen av inlägg vålla lite bekymmer med alla hyllningar till både importören och producenten. Jag brukar vara så försiktig som möjligt i mina texter för att det inte ska framstå som någon importör favoriseras före någon annan. Jag tycker man kan hålla sig så neutral som möjligt men ibland går det inte att bara köra med vaga antydningar. I detta fall skulle det te sig ganska löjligt när det rör sig om en så pass välkänd producent samt importör i bloggsfären och bland dess läsare.


Nu har jag inte drabbats av hybris och tror att jag blev inbjuden som en muta för min stora genomslagskraft i cyberrymden. Nej, jag tolkar inbjudan som ett tack för visat intresse och ett kul samt trevligt sätt att äntligen etablera en mer personlig kontakt. Något som jag uppskattade mycket. Ett riktigt lyckat arrangemang och dessutom en härlig provning. Nu är min längtan till Chateauneuf du Pape större än någonsin. Förhoppningsvis får jag då återknyta bekantskapen med Julien och hans viner. Ett stort tack till honom och naturligtvis även till Gabriel för en riktigt trevlig afton!

Dagen efter hade vi Folieprovning och jag behöver väl knappast tillägga att det var svårt att hitta kraft och motivation till den provningen. Nu blev det både kul och bra, så tur var det att jag tog tag i mig själv. Därför lämnade vi även restaurangen kvällen innan som första gäster vid halvtolvtiden. Rycket säger att de sista deltagarna, inklusive de två värdarna, lämnade först framåt halvfyra på morgonen…