Antonio 1 – Bob 0, är lika med 97poäng - men även ett trolleritrick på högsta nivå!

Vi börjar med trolleritricket. Tänk er ett vin som tillhör eliten i sin appellation och dessutom år ut och år in, belönas med de finaste omdömen från de flesta håll. Så kommer då en mycket uppskriven årgång och vinet borde sälja slut lika snabbt som vatten i Sahara men istället går det i samma takt som att sälja is på Nordpolen.

Kanske lite överdrivet men faktiskt är att jag var ganska förvånad över hur länge 2010 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" fanns tillgänglig på Systembolagets hyllor. Vinet lanserades förvisso i ganska stora volymer (360 flaskor) och först i en webblansering med kvoterade flaskor. Detta var i september 2012 och man fick beställa tre flaskor per person. Första överraskningen kom när vinet inte blev fulltecknat vid lanseringen och den andra när vinet inte ens sålde slut, när resterna sattes ut på hyllorna i butikerna. Förvisso kostade vinet en hel del (729kr) men med tanke på tidigare prestationer så förklarar detta ändå inte helt vad som skedde.

I september var vinet bedömt till 98-100 poäng från fat, av gurun Robert Parker. Dessutom hade ju föregående årgång belönats med 99 poäng och allsköns ros från de lokala svenska vinkritikerna. Den årgången sålde slut i rekordfart men varför fanns det då inget sug efter 2010an?

Så kom oktober och Parkers slutrapport för årgång 2010 i södra Rhône. Domaine de la Janasse - "Vieilles Vignes" belönades med hela 99+ poäng och nu tänkte jag att kvarvarande flaskor skulle försvinna från hyllorna – men icke!

Eftersom jag gärna ville fylla på förrådet men hade respekt för prislappen så väntade jag men bevakade noga rörelserna via Systembolagets hemsida. Om jag minns rätt fanns det länge ca: 120/130 flaskor kvar vid denna tidpunkt och jag kände mig ganska lugn. Så skedde då det som fick mig att på allvar börja tvivla på vinsamfundet samt även Robert Parkers trovärdighet men även hans enorma makt och genomslag på marknaden.

Jag tillhör dem som dagligen följer eBob och Bulletin Board. Även om forumet blivit lite tamare så är det fortfarande ganska underhållande att läsa trådarna. Efter Bobs Oktoberrapport drog så diskussionerna igång och vinerna samt poängen debatterades. Så var det plötsligt en person som i början av november kommenterade det märkliga faktum att just 2010 Domaine de la Janasse - "Vieilles Vignes", som fått 99+ poäng av Bob i den elektroniska utgåvan, faktiskt fått 100 poäng i den tryckta rapporten via snigelpost. Vad var nu korrekt och hur kunde det bli så här undrade alla?

Det var närmast komiskt att följa alla spekulationer men allra märkligast blev det när så det officiella uttalandet från The Wine Advocates kom en dag senare:

“Mr. Parker says the correct score is 100. The problem came about in the editing process and we apologize for that. The rating has been revised.”

Nu måste jag erkänna att detta lät ganska lamt och tveksamt. Nog verkade det som om detta var enklaste vägen ur situationen. Att uppdatera 99+ till 100 poäng i den elektroniska databasen var nod enklare än att sänka från 100 till 99+ poäng i den tryckta utgåvan…

Nu började det hända saker! Man kunde läsa om prishöjningar runt om i världen och folk började skoja om att vinet nu smakade mycket godare eftersom det fått ytterligare en poäng av Bob. Själv var jag mest orolig för det kvarvarande lagret på Bolaget - och det var en befogad oro.

Efter knappt en vecka var hela lagret slut. Jag minns att det fanns 114 flaskor i lager helgen efter men att på måndag morgon den 12:e november var allt borta. Enligt obekräftade uppgifter men från en pålitlig källa, var det en stor beställning som närmast tömde det sista av lagret. Förmodligen en investering med förhoppning om värdestegring på den internationella marknaden.

En sorglig historia och en som fått mig att tvivla över sakernas tillstånd. Själv tycker jag mycket om vinet och har druckit det vid flera tillfällen och även helblint i en provning. Detta har skett då vinet fått 98-100, 99+ samt 100 poäng och frågan man kan ställa sig är om vinet smakat olika? Självklart inte med undantag för den egna formen men några klockrena 100 poäng har jag aldrig känt, 2007an är i min värld fortfarande överlägsen - men det kvittar för vinet är enormt gott och har säkert en lysande framtid framför sig, oavsett poängen från Bob.

En annan sak som länge förbryllat mig rör ett fall med ett vin som även det borde ha flugit från hyllorna i rasande fart. Varför inte så har skett, har länge förundrat mig. Vet övriga marknaden något som jag inte vet, har jag ofta tänkt. Ett vin från den så haussade årgången 2009 och Bordeaux med 97+ poäng från Parker samt en i förhållandevis rimlig prislapp om 725kr borde ju inte stå i fem månader på landets Systembolagshyllor – vad är problemet har jag frågat mig?

Kanske beror det på att Systembolaget stavat vinets namn felaktigt och att konsumenterna helt enkelt inte fått träff i The Wine Advocates databas?

Kan det vara så enkelt att vinet är så okänt att ingen tar notis om det och att sökningar gett noll i resultat?

Det handlar om Jonathan Maltus återuppväckta egendom i Saint-Emilion vid det korrekta namnet Vieux Château Mazerat och inte Vieux Château Mazeret som Systembolaget felaktigt stavat det.

I publicerandets stund finns det 50st i lager på depån och 33st i landets tre Vinkällarbutiker. Kanske finns det även i lager hos importören men det har jag inte kollat. Det lanserades i oktober 2012 endast 120 flaskor vilket skulle betyda att det endast sålts 37 flaskor på fem månader (varav jag själv köpt några stycken till ikväll, så saldot var faktiskt högre när inlägget skrevs). Kan inte låta bli att undra…

Givetvis har jag provat vinet i fråga och kanske ska man inte förvänta sig stordåd från ett vin som nästan är nybuteljerat när de flesta Bordeauxviner bör ha minst 10år för att leverera någon som helst njutning. Fast provar man inte så får man inget veta.

Dessutom behövdes det motstånd och varför då inte från ett annat vin som även det belönats med 97 poäng fast då av Antonio Galloni och en helt annan världsdel

 

Spottswoode Cabernet Sauvignon från Amerika samt Napa Valley har ibland liknats vid Chateau Margaux i sin karaktär. Ett vin som även detta brukar sägas behöva flera år på rygg för att visa sig från sin bästa sida. Alldeles utmärkt som sparringpartner till Bordeauxen tänkte jag…

2009 Vieux Château Mazerat, Saint-Emilion Grand Cru är det mer slutna och knutna vinet av de två. Det finns inget av den årgångsgenerositet jag hoppades på utan istället känns det som en riktigt dum idé att ens ge sig på en flaska nu. Förmodligen blir det ett mycket bra vin med mognad och faktum är att vinet höll ihop väl över de två kvällar det provades. Sista glaset var godast och doftresterna i tomflaskan stannade kvar länge. Ska jag ge mig på ett betyg så får det bli 94+ poäng.

Just nu domineras doften av en ganska grön och örtig ton men också röda bär och en tydlig stallighet samt gödsel. Även lite läder och syltiga drag med inslag av kola. Även smaken är grön och ganska örtig men också stram med tydliga tanniner. Sedan körsbär och även lite tranbärsinslag som dock inte är oangenäma utan snarast ger smaken ett mer balanserat intryck.

2009 Spottswoode, Nappa Valley - St. Helena "Cabernet Sauvignon Estate" är absolut det mer tillgängliga men även elegantare av de två. Här känns det som att vinet redan är klart att dricka men belöningen om några år kommer att bli ännu mycket större. Visst finns det ett ganska tydligt inslag av nyavärlden men det handlar inte alls om någon fruktbomb. Istället är det väldigt mycket klassiska toner men med ett mer fruktigt inslag. Antonios betyg känns inte alls taget ur luften utan känns ganska pang på. Tror nog att de 97 poängen kan upplevas lite låga om vinet utvecklas åt det håll jag tror. Ett litet plustecken skulle jag nog vilja lägga till.

Idag är det främst aromer som crème de cassis, viol och mynta som dominerar men även vit choklad, kaffe och kokos finns med. En fantastiskt ren och koncentrerad smak med ungefär samma smaker som aromerna fast också marsipan och karameller med vaniljinslag.

Ledsen Bob - men den här matchen vinner Toni…

 

Antonio Galloni – Robert Parker 1-0

eller…

USA – Frankrike 1-0

När nu Antonio Galloni beslutat sig för att lämna sina kollegor och starta eget, kan man ju undra vad som ska hända. Troligen tar Bob själv tillbaks Kalifornien och det är säkert många som är glada över detta. Själv är jag lite vacklande. Tyckte jag hade börjat förstå mig på Galloni och tyckte nog även att han gjorde ett riktigt bra jobb i Kalifornien. Däremot har jag inte riktigt fått kläm på hans smak när det gäller Italienska viner. Här tycker jag att han svajar enormt mellan olika stilar och jag har inte riktigt lärt mig att förstå storheten i vissa av de viner han höjer till skyarna och vise versa.

Hursomhelst ska det bli intressant att se hur han lyckas och om han expanderar in i de områden jag följer mer frekvent, så kommer jag nog att börja fundera på en prenumeration. Kanske kommer han också att bidra till en bättre balans i vinvärlden och framförallt sans bland konsumenterna.

PS. Kunde inte låta bli att lägga med en bild på favorit t-shirten, inhandlad på plats! DS

Härtappat och därtappat!

I Sverige infördes den obligatoriska allmänna sjukförsäkringen och samtidigt gör världens första atomubåt sin jungfrufärd. Winston Churchill avgår som brittisk premiärminister och Västtyskland utropas till självständig stat samtidigt som de allierades ockupation av Österrike upphör. Fast störst av allt är kanske att motboken avskaffas efter 40år och alla över 21år får köpa hur mycket de vill på Systembolaget. Året var 1955.

Visst får man perspektiv och kanske borde stunden högaktas mer än vad vi gör ikväll. Det är inte varje dag på året man drar korken ur en flaska vin från 1955 – inte i vårt hem i alla fall. Jag brukar hävda att gammalt vin inte är intressant bara för att det är gammalt utan det måste smaka gott dessutom – vilket alltför sällan sammanfaller enligt mina erfarenheter.

Samtidigt har jag under senare år alltmer börjat uppskatta mogna viner - inte så mycket för att de är gamla utan mer för att de utvecklade och sekundära aromerna samt smakerna alltmer tilltalar mig. Jag ska be att få återkomma i ämnet och utveckla en del tankar om detta i ett senare inlägg.

Eftersom just denna butelj uppvisar en tämligen tveksam kork som sitter betänkligt lågt i flaskan och dessutom varken egendomen eller årgången tillhör de mest prestigefulla fattas beslutet, helt utan ångest, att vinet måste provas – må det bära eller brista. Samtidigt med vetskap om att det inte är sista chansen att prova vinet känns det ganska befriande att smutta på vinet undertiden kvällens måltid lagas – helt prestigelöst faktiskt och just med avsaknad av heliga ritualer och stora förhoppningar blir resultatet över förväntan. Kvällens medelpunkt är egentligen ett helt annat vin som dessutom är vitt till färgen och hela 54år yngre.

Trots det till det yttre tveksamma utseendet sitter korken ganska hårt i flaskhalsen. Visst sitter det ett rejält lager av mögel och smutts på ovankanten och korkens färg är betänkligt mörk och infärgad. Dock är det inga problem att få ut korken ganska hel och utan en massa smulor i flaskan. Så långt allt väl och första sniffen är mycket lovande men färgen antyder att nu kan vad som helst hända.

1955 Château L'Enclos, Pomerol har en ganska ljus och tegelröd färg med dragning år orange. Doften är direkt stor och härligt utvecklad. Choklad, kola, kanel, kardemumma och läcker rökighet. Stall, läder, tryffel och övermogna jordgubbar. Örtighet samt en svag antydan till grön paprika samt medicinalton med inslag av gasbinda. Det finns ett drag av Sydafrika så som oftast i Bordeauxviner men samtidigt renare och mer nyanserat. Efter mer än sju timmar så är doften helt oförändrad och lika intensiv. Mycket imponerande och absolut läckert.

Smaken är len med inslag av mogna jordgubbar och hallon men också friska körsbär. Sammetslent men samtidigt påtaglig syra och mjuka tanniner med inslag av torkad frukt. Örter och ett visst inslag av grön paprika samt mynta. Gott men knappast intensivt – kanske läskande.

I ärlighetens namn har jag noll koll på egendomen i fråga men någon högre status har den nog aldrig haft. Enda vettiga informationen jag lyckats hitta om egendomen (utan att leta i timmar) hittade jag här.

Hur summerar man det här? Tja, som komplement till en trevlig middag med fler viner och fler maträtter hade nog intrycket blivit en aning högtidligare. Nu smakar det som vilket hederligt och moget rödvin som helst. Doften är naturligtvis läcker men smaken är sådär lagom neutral att den inte lämnar några djupa spår. Fast betänker man att innehållet faktiskt är hela 57år så framstår det plötsligt som ganska imponerande. Helt blint hade jag nog aldrig gissat på något äldre än en halvbra årgång från 80-talet. Möjligen avslöjar färgen en del men doften och smaken är imponerande ung för sin ålder. Räcker detta då för att man ska bli lyrisk och hävda att alla dessa unga Châteauneufer i källaren är en felsatsning? Nej, absolut inte men som omväxling är det ett härligt inslag i vardagen och utan perspektiv blir tillvaron alltför tråkig. Det blir 89 poäng som kanske kunde ha blivit 90/91 med en matchande köttbit till.

Mer mogna och gamla viner är att förvänta inom en inte alltför snar framtid på bloggen. Delvis då det slumpat sig så att vi provat lite äldre viner i olika sammanhang men också för att möjligheten helt oväntat uppenbarat sig via en väns bekanta. Ett stort tack till denna vän för omtanken och möjligheten att få ta del av skatten!



Kvällens huvudnummer 2009 Diatom, Santa Rita Hills "Huber Chardonnay" blir dock lite av en besvikelse. Det är tredje smakprovet i ordningen och tveklöst det minst intressanta. Första buteljen för 1 ½ år sedan var absolut i 94+ poängklass och i höstas ungefär lika bra i en blindprovning – kvällens butelj är dock mer oinspirerad även om den är korrekt. Primär i doften och en aning intetsägande i smaken men ändå lovande fast med en del betänkligheter i bakvattnet. Robert Parkers 97 poäng känns absolut inte närvarande ikväll. Det blir dock 92 poäng och hade det inte varit för det störande inslaget av jäst i doften så hade det kunnat bli ett aningen bättre betyg.

Får man som avslutning bjuda på en riktig smällkaramell och hundrapoängare i form av en tokrolig låt som vid första lyssningen på radion satte ett outplånligt avtryck…



Ledsen Bob – men min är större än din!

När Robert Parker delar ut sina etthundra poäng så brukar det ganska ofta bli en del kontroverser. Sällan är vinerna anonyma eller av sådant slag att de inte berör. Nej, oftast brukar det bli debatt men ibland råder faktiskt koncensus och de flesta är eniga om storheten som Bob upplyser oss om. Inte helt sällan är det just viner från Kalifornien som det då brukar handla om. Visst kan andra kritiker ha en avvikande uppfattning men den stora läsekretsen (som ju givetvis är patrioter som de flesta amerikaner är) brukar hålla med och ett enat lugn råder. Just ett sådant vin är hundrapoängaren som detta inlägg ska handla om. Problemet är att som sparringpartner i detta tungviktsmöte mötte jag upp med min alldeles egna hundrapoängare men från en helt annan världsdel och av sådant slag att det oftast råder oenighet – förmodligen bara på grund av okunskap och fördomar.

Denna tvekamp har under en tid vuxit fram i min tanke och då bägge vinerna har samma ålder och innehållet kommer från samma druva så kändes det som en rättvis match. Då även alkoholhalten är lika skräckinjagande i bägge buteljerna så borde inget av vinerna kunna anklagas för att vara dopad eller dra fördel av att bedöva den andre - 17% respektive 18%. Nej, sannerligen kändes det som en rättvis kamp och kanske just därför blev det ett så lyckosamt möte som ändå – som i alla tvekamper – slutade med en segrare:



2006 Alban Vineyards, Edna Valley "Reva Syrah - Alban Estate Vineyard" har en mörk och tät purpurröd färg. Doften är stor och tydligt sötfruktig med klart syltiga inslag med marsipan och mandellikör. Klister, rök med animaliska samt stalliga drag och karaktär av grillat kött med peppar. Vedspis, varma stenar, grus, sand och blommor med parfymerade och örtiga inslag av timjan, mynta och kokos. Nyrostat kaffe och en aning fatvanilj. Ritigt stor doft men också en aning "egen".

Smaken är viskös med en enorm koncentration och renhet. Rödfruktig med lakrits, vanilj och blåbärsmuffins. Hallon, choklad, mint och gräddkola men understött av fina tanniner och en komplex struktur. Svartvinbärssaft, kakaolikör och plommon i en mycket lång och intensiv eftersmak. Jättegott och väldigt inställsamt i en förförisk stil. Inte så mycket USA och Syrah som i vissa andra viner från området utan en mer Australiensisk stil.

John Alban har länge fascinerat mig men det har dröjt nästan lika länge för mig att få prova något av hans stora viner. Självklart känns det fantastiskt kul att få förmånen att prova just Reva i en årgång som belönats med 100 perfekta poäng av Bob. Första smakprovet renderade i 100 poäng även från mig och även om jag inte tyckte det var det bästa vin jag någonsin provat så tyckte jag ärligt att det var det godaste vin jag någonsin druckit. Nummer två nådde 97 poäng och nummer tre 98 pinnar. Tyvärr har inte samma känsla som i första smakprovet infunnit sig och kanske beror det på för högt ställda förväntningar eller så är det doften som stökar till det. Det finns ett orent och starkt övermoget drag i doften som jag inte helt kan förlika mig med. Jag tillhör inte dem som ohämmat hyllar Sauternes och dess botrytiserade viner utan jag störs lite av all mandel och klister i framförallt doften men även i smaken. Samma sak gäller i det här vinet. Det finns ett drag av klister och mandellikör som inte helt tilltalar mig. Det märkliga är dock att i smaken finns det inget alls som antyder släktskap med doften utan allt är rent och närmast perfekt gott. Det gör ändå tillsammans att det återigen räcker med 97/98 poäng som givetvis är mycket höga men som ändå gör mig lite osäker.

Förmodligen lossnar det men något gnager i bakhuvudet och gör mig en aning nervös i stil med en del upplevelser från 2007 och ett betydligt mer närliggande distrikt i Frankrike. Jag kan inte låta bli att fundera på en del mystiska och tveksamma viner från just den årgången. Amarone ska komma från Veneto och inte från Châteauneuf-du-Pape eller Kalifornien.

Jag hade tänkt mig ett längre inlägg om John Alban men istället rekommenderar jag ett besök hos Frankofilen som på ett föredömligt vis beskrivit producenten här. Det enda jag vill tillägga är att myten säger att John Alban tänkt sig en karriär som läkare men att ett glas Viognier ändrade på allt och istället förde in honom på vinodlingsbanan. Dessutom kan det vara värt att veta att en annan kultfigur i Kalifornien under många år hämtat sin frukt från Albans vinodlingar. Innan Manfred Krankl hade sina egna odlingar brukade han göra sina främsta Sine Qua Non viner på druvor inköpta från just John Alban. Kanske ingen slump att John numera belönas med betydligt högre betyg från Bob?

2006 Greenock Creek, Barossa Valley "Seven Acre Shiraz" har en mycket tät och mörkt svartröd färg. Doften växer efterhand fram i en enormt mineralisk och elegant sval ton. Gjutjärn, sten, mynt, rostig plåtburk och nyrostat kaffe med körsbärsdragerade chokladpraliner i drottningsylt. Aprikoser, blommor, gräddkola samt viol. Gummi, rök, viltkött samt svett och tjära på nylagd asfalt. En helt magisk och mystisk doft men som behöver tid för att komma loss. Inte helt olik Clos des Papes när den är som bäst.

Smaken är tokkoncentrerad och viskös med en gräddig och krämig struktur fast aldrig åt det kladdiga hållet utan helt perfekt rödfruktig och ren. Hallonlikör, jordgubbssaft och inslag av sälta samt hav. Mintchoklad, Kirsch, espresso samt karameller. Väldigt lång och intensiv eftersmak i en hedonistisk men mycket ren stil. Av den i ungdomen lite eldiga alkoholen känns idag ingenting som antyder den Portvinslika nivån. Vansinnigt gott!

Jag fullkomligt älskar det här vinet. Första gången jag provade det var för två och ett halvt år sedan och direkt efter att korken dragits ur var jag väl inte direkt övertygad men efter flera timmar och faktiskt även dagar var jag säker på att det var det bästa vin jag någonsin provat. Jag hade även bestämt mig för att detta var 2009års bästa vin men då butelj nummer tre, fyra och fem under samma år inte nådde riktigt hela vägen fram, beslöt jag mig för att avvakta den framtida utvecklingen. I november 2009 bidrog jag med det här vinet i en blindprovning och den vann provningen (mot ganska prestigefulla konkurrenter) med sina 97 poäng i genomsnitt. Under 2010 höll jag fingrarna och korkskruven i styr för att först i år ha provat två flaskor. Mina samlade poängbedömningar är: 100p / 98p / 98p / 96p / 97p / 100p och så då denna flaska nummer sju? Ja, det blir ju givetvis 100 poäng igen då jag tycker att detta är perfektion i sin renaste form. Vinet är så sällsynt rent och balanserat utan något i övrigt att önska. Vad är det då som gör mig så tagen med denna dryck? Förmodligen den enormt mineraliska och komplexa doften tillsammans med den så fruktrena och sammetslena smaken i sin väldiga koncentration och längd – ett helt enkelt perfekt och sjukligt gott vin!

Synd att inte Bob själv bedömt vinet för då hade jämförelsen mellan de två känts än angelägnare. Istället är det Jay Miller som i december 2009 nöjde sig med 93 poäng. Jag vet inte vad han fick prova men garanterat hade han eller vinet en riktigt usel dag. Läs istället Parkers omtagning av årgång 1996 i juni 2009 så förstår ni bättre vad det handlar om.

Av firmans viner så är nu Seven Acre nummer tre i hierarkin efter de två Roennfeldt Road cuvéerna (då den tidigare trean Creek Block inte längre görs i kommersiell produktion). Att jag älskar firmans viner är säkert ingen nyhet för den trogne läsaren men för den som vill veta mer går det bra via länken här.

Vin kan vara kul men sällan roligare än så här – ett riktigt, riktigt stort vin!

Skjuten i sank!

Nu handlar det förvisso inte om erövringar av kvinnor men låtens titel och innehåll får nog ändå symbolisera kvällens upplevelse. Inte för att det mindre goda vinet gör mig besviken men denna gång har advokaterna helt fel enligt mig – även enligt hustrun, för på frågan om vilket som var hundrapoängaren svarade hon rätt – det vill säga precis lika som mig. Då ska ni veta att mina omdömen baseras på sex respektive fyra smakprov.


När vi kom att diskutera doften så blev min beskrivning rostigt järn och mineraler medan hon mest associerade till gamla mynt. Smaken renare än hallon och jordgubb i vaniljsås toppad med choklad! Hursomhelst “Rule Brit… Nej, jag menar… Rule Australia - Rule!”




PS. Fullängdsversionen kommer inom kort! DS

Vad får man för 110 kronor extra?

Jo, bland annat får man 3 poäng mer av Robert Parker, massor med extra stjälkar i jäsningen och en estetiskt tilltalande vaxförsegling av korken (som dock är hopplös att öppna). Dessutom får man omdömen på CellarTracker som faktiskt tycks styrka Parkers påstående om ett bättre vin.


Jag ska erkänna att jag var lite tveksam till att skriva om 2008 Melville, Santa Rita Hills “Estate Syrah – Verna´s” eftersom jag såg framför mig hur många skulle skaka på huvudet och fnysa åt tanken att en 259 kronors Syrah från Kalifornien ens skulle kunna jämföras med ett vin från Frankrike och Rhônedalen. Jag hävdar fortfarande att det är så men jag påstår inte att just det vinet är något man ska stoppa in i källaren under tio/femton år för att sedan plocka ut en juvel. Nej, det vinet är ämnat för konsumtion nu och några år framöver men sedan tar nog det roliga slut. Mycket Syrah för pengarna är det dock.

Fast nu ska detta inlägg handla om ett vin som förmodligen väcker ännu större förfasan i vissa kretsar. Tänk ett vin för 369kr som dessutom kommer från samma land, område och producent men som tillråga på allt belönats med 98 poäng av den samme Robert Parker. Usch – eller? Fast få lär ha chansen att få veta eftersom det endast kom 36 flaskor till Sverige men kanske går det att hitta några buteljer ute i den stora och fria världen.

Trots alla fördomar eller just på grund av dessa, kan det vara nyttigt att ta reda på lite mer om vinet. Det härstammar från en speciell sektion i vingården där marken består av djup sand. I årgång 2008 lät vinmakaren Greg Brewer 80% hela klasar och stjälkar jäsa med och hela härligheten fick hålla igång i 30 dagar för att sedan vila i drygt ett år på helt neutrala och tidigare använda franska fat. Inget konstigt alls faktiskt.

För att jämföra med syskonvinet Verna’s så vinifieras det på liknande vis men det vinet görs i betydligt större volymer. Skördeuttaget är också drygt 60% högre och dessutom avstjälkas 80% av druvorna och det vilar något kortare tid på fat.

Kul då att få chansen att smaka och själv avgöra om den 110 kronor dyrare prislappen är motiverad.

2008 Melville, Santa Rita Hills “Estate Syrah – Donna's” har en djupt mörk purpurröd färg. Doften är stor och bärig med ett tilltalande parfymerat inslag. Sötfruktighet som tuttifrutti och bubbelgum. Blåbärsmuffins, vanilj och choklad samt sötlakrits. Sedan rostat kaffe med mer klassiska inslag såsom läder, peppar, stall och rök med bränt gummi samt ved och en viss charkighet. Lavendel, blommor och efter många timmar en mer framträdande minerallitet. En fin men först mycket primär doft.

Smaken är mycket ren med en hög koncentration och viskositet som nästan känns märklig. Den är ruggigt tjock med stor sälta och intensitet som ger ett lite udda intryck. Kirsch, svartvinbärssaft och plommon med ett kryddigt och pepprigt inslag i en lång och något eldig eftersmak. En antydan till mint, järn, sötlakrits och gräddkola med fatinslag samt en ganska låg syra. Gott men väldigt outvecklat.

Jag är ganska överraskad. Jag hade väntat mig en Verna’s i kubik men detta är delvis ett helt annat vin. Jag står fast vid att just Verna’s är ett lysande exempel på Syrah från nyavärlden och i en stil som inte alls känns avlägsen originalet. Parkers höga 95 poäng för det vinet ifrågasätter jag inte även om de kan kännas lättköpta. Sett för stunden kan jag tycka att det vinet levererar en fantastisk kvalitet. Däremot måste jag erkänna att 98 poäng för Donna’s känns en aning för högt. Ska man vara kritisk så finns inte alls samma Syrahkaraktär närvarande i detta vin och faktum är att ursprunget/vinstilen känns helt anonym. Kanske beror det på en viss vintrötthet från min sida men jag upplever ingen riktig själ i vinet.

Donna’s är utan tvekan ett betydligt större vin än Verna’s och det känns dessutom betydligt mer outvecklat. Godare vet jag inte om man kan säga att det är idag men min gissning är nog att det om ett par år har kört ifrån Verna’s. Det är också väldigt mycket mer spännande att prova och bitvis under kvällen visar det upp kvalitéer som får de 98 poängen att kännas inom räckhåll men tillsist får det absolut räcka med 95 poäng från mig.

Av en ren slump finns det ett relaterande inlägg att läsa hos Frankofilen här.

En Kioskvältare?

För mig som är poängdrickare och troféjägare helt utan egna smakpreferenser uppenbarade sig nyligen något som får betraktas som riktigt högvilt i Systembolagets Beställningssortiment.

Det ska erkännas med en gång att viner från USA närmast lyser med sin frånvaro i egna samlingen – endast 3,2% räknat i antalet flaskor och 3,3% i antalet sorter. Ett inte så värst imponerande facit men det har inget med avoghet att göra utan snarast handlar det om att prisnivån ofta är lite för hög gentemot förväntad kvalitet. Gott är det oftast men prisvärt knappast.

Undantag finns och när Robert Parker släppte sin senaste rapport från Central Coast i slutet av augusti fanns det mycket intressant att läsa och en hel del viner att försöka finna.

Just Syrahviner ifrån Kalifornien har alltid tillhört mina favoriter i provningssammanhang och emellanåt även ibland egna gjorda inköp. Oftast är stilen rik men också sval på en och samma gång. Det smakar inte sällan godare än originalen från norra Rhône och aromerna är oftast minst lika klassiska. Lite halvvägs mellan Rhône och Australien om man så vill. Inte så tjockt och kladdigt som Aussie men rikare än flertalet viner fån sluttningarna i norr.



När så Bob i rapporten delade ut hela 95 poäng till 2008 Melville "Syrah Estate Verna's" höjde jag allt lite på ögonbrynen. Anledningen var inte att 95 poäng som motsvarar "outstanding" på hans språk är ovanligt utan snarast för att vinet ifråga knappast varit i närheten av de höjderna tidigare. Något måste ha skett som gör att en ganska berömd kritiker som Parker vågar sticka ut hakan och dela ut poäng som mången dyrare och mer prestigefulla viner aldrig kommit nära. Vad hade han hittat som inte tidigare funnits i vinet?

Svaret finns kanske i hans beskrivning av årgången från samma rapport:

“Another challenging vintage, with harsh weather in the spring causing sporadic crop losses due to several spring frosts. Moreover, this was another year where, in order for the harvest to be a success, the producer had to wait until late October and, in some cases even late November, to get fully ripened fruit. Those who did made sensational wines, but make no mistake about it, this is a very irregular vintage. That said, the top producers who talk the talk, and walk the walk, (and assumed all the risk), have done some marvelous things in 2008. The wines are less fruit-forward than the 2009s look to be, tend to have a tightly coiled inner core of depth and fruit, and aromatically are still somewhat shut down. Even with that, my inclination is to believe that while these wines will not be terribly long-lived, they will take another year or two to reveal their true personalities.”

Det som gjorde mig än mer attraherad och sugen på ett inköp var något som alltid är viktigare än poängen – innehållet i beskrivningen av vinet:

“reveals lots of northern Rhone-like bacon fat and meaty characteristics interwoven with garrigue, sweet blackberry, and jus de viande notes.”

Jag har följt Melville ett tag och faktiskt köpt just det här vinet – helt utan stöd från Bob - när det första gången lanserades på svenska marknaden. Läs här om senaste gången årgång 2001 provades (september 2008). Därefter har det varit mer sporadiska inköp och sällan har något av vinerna hamnat i samlingen utan konsumerats tämligen omgående. Tyvärr minns jag inte vilken den senaste årgången var som jag provade men det bör ha varit 2007 eller 2006. Minns dock ett korrekt men aldrig spännande intryck. Det passerade ganska obemärkt förbi.

I ärlighetens namn hade jag inte köpt årgång 2008 om det inte vore för Parkers positiva recension. För några kan detta kanske synas märkligt men för mig fungerar det utmärkt att då och då ryckas med av Bobs entusiasm. Var det då värt så denna gång?

2008 Melville, Santa Barbara County "Syrah Estate Verna's" har en mörk men klar purpurröd färg. Doften är stor med chark, prickigkorv och nyrostade kaffebönor. Animaliskt, stalligt och ett tag nästan vulgärt av ammoniak. Jordigt, kryddigt och grillat kött med lakrits, violer och rök. Efterhand kommer en nästan medicinalkaraktär fram som påminner om gasbinda. Doften är sannerligen Syrahtypisk och om man gillar den eller inte beror nog på om man normalt föredrar Syrah framför andra druvor. Jag tycker mycket om den här doften och även om den är påträngande så är den i min smak fascinerande att sniffa på.

Smaken är ren och mjuk med en rondör och fruktighet som utstrålar balans. Sedan mer köttig med lakrits och violpastill samt en lång fin pepprig eftersmak. Minerallitet som sten och frisk fruktighet av hallon, körsbär och jordgubbar. En bra och fin syra som ger en frisk och god eftersmak. Efterhand ökar känslan av metalliskhet i smaken och även lakritsen tar överhand. Kanske tappar vinet lite för mycket i smak och koncentration ju längre kvällen lider.

Kort och gott kan man nog påstå att vinet smakar mycket gott och helhetsintrycket är väldigt positivt. Enda störmomentet är att jag tappar lite intresse för vinet efterhand och tycker kanske att det utvecklas lite för fort under kvällen. Är då Parker fel ute med sina generösa 95 poäng? Nej, jag tycker inte det.

Om man tar vinet för vad det är och njuter av det för stunden så håller det hög klass och faktum är att inte många viner från Rhône levererar större upplevelse av druvan Syrah. Förväntar man sig ett vin som ska mogna till något alldeles fantastiskt i källaren efter 20år så ska man nog avstå det här vinet. Vill man ha något gott och typiskt Syrahaktigt i glaset under de kommande 3-5åren så kan det absolut vara ett mycket bra köp. Kanske ska man också kunna acceptera en lite fruktsötare och mjukare ton, som de flesta viner från nya världen levererar, för att bli helt övertygad. Vill man ha strävhet, kärnighet och oborstade tanniner – ja, då har man kommit fel.

Gott är vinet och okomplicerat att njuta för stunden.

Utanför komfortzonen?

Det var väl så Michael Twelftree utryckte saken: “I rate the better taster I meet in my travels by the way they taste and discuss wines when they're clearly outside their comfort zone.”



Nu är det kanske inte helt med sanningen överensstämmande att jag är utanför min ”komfortzon” när jag dricker vin gjort av Cabernet Sauvignon men någon utpräglad fantast eller älskare av denna druva är jag faktiskt inte. Det kan vara långt mellan gångerna för njutning och spontana glädjeyttringar. Sällan tycker jag vin smakar illa och att hävda att jag har svårt för Cabernet Sauvignon är kanske orättvist men det är definitivt inte min favoritdruva. Ofta tycker jag mig finna örtiga, bläckiga och gröna paprikainslag i viner gjorda av druvan. Samtidigt finns det oftast en läcker stallighet och kryddighet med cederträ i doften som tilltalar mig men i smaken brukar det bli lite murrigt och stramt. Jag saknar ofta den frukt och bärighet som tillexempel Grenache eller Syrah/Shiraz erbjuder. Alltför ofta blir det metalliskt och stramt när det handlar om Cabernet Sauvignon men framförallt Bordeaux - ungefär som att dricka ur en plåtmugg. Samtidigt kan dessa viner med mognadstoner tillhöra den största av upplevelser att konsumera.

Nya världen då? Nja, i princip lockar inte den heller med sina Cabernet Sauvignon baserade viner. Australien som är mitt favoritland brukar inte imponera med sina Cabbar och Sydafrika har jag helt vänt ryggen. Kvar står då Nord och Sydamerika med sina oftast välgjorda viner men i det ena fallet på tok för dyra och i det andra fallet alltför ovanliga och oftast atypiska viner kompletterade med lokala specialiteter som Malbec och Carmenère (trots sitt ursprung från klassisk mark).

Men så kom då månaden när tillfället uppenbarade sig och det inte gick att hålla tillbaks nyfikenheten. Två legendariska och kanske banbrytande viner för sina respektive ursprung och hemländer lanserades nyligen i ett av många förvirrande släpp i det allt svårare att överblicka och tillfälliga sortimentet.

Först i Argentina att göra vin med sikte mot toppen måste nog ändå Nicolás Catena anses vara. Han lär ha experimenterat en hel del och många ansåg nog honom galen i sin ambition att göra världsklassvin från Mendoza. Om han lyckats eller ej är inte jag rätt man att avgöra men de gånger jag provat Bodega Catena Zapatas viner så har de alltid fallit mig på läppen. Första gången jag provade Nicolás Catena Zapata var för sju år sedan och årgången var den numera berömda 1997an som vunnit flera prestigefulla tävlingar mot betydligt mer erkänt motstånd. Det var då ett ganska utvecklat vin men oerhört kraftfullt. Vid den tidpunkten upplevde jag det som ett av de bästa viner jag provat (dessutom skedde provningen helblint). Trots den positiva överraskningen har det aldrig blivit några inköp av vinet ifråga utan det har hela tiden kommit annat emellan – tills nu.

Pionjär i Kalifornien kan man kanske inte kalla Christian Moueix eftersom debuten med Dominus skedde så sent som med årgång 1983. Fast frågan är ändå om han inte gjorde något som idag känns unikt genom att producera ett vin från nya världen baserat på Cabernet Sauvignon (trots sin personliga berömmelse grundad på Merlot) i en stil som de flesta brukar anse mer Bordeaux än Bordeaux självt? Många är historierna om hur erfarna vinprofiler i blindprovningar utbrustit Bordeaux när de i själva verket haft Dominus i glasen. Tyvärr var jag inte med i en provning som hölls för fyra år sedan men jag har flera gånger hört berättas hur samtliga deltagare utan tvivel placerade 1991an i Médoc – även en av landets mest ansedda auktoriteter i just ämnet Bordeaux. Ett vin i en stil man uppenbarligen kan förvänta sig avviker en hel del gentemot övriga kultförklarade boutiqueviner från Kalifornien – eller?

Provade över två kvällar i helgen som gick:

2002 Dominus Estate, Napa Valley har en djup, tät och blodröd färg med inslag av sammetsrött. Det doftar först choklad, mocca, tobak och läder. En allmänt rostad och mörkt dov ton slår an första slaget. Sedan följer ett mer örtigt samt grönt inslag med paprika och oliver. För några sekunder är jag övertygad om att det kommer att bli som vanligt men då framträder en mer kryddig ton med kanel, cederträ och tryffel. Det rostade kaffet återvänder och sedan mer tobak, läder och svartvinbär. En viss sötmognad samt exotisk kryddighet, som från orienten, blir slutintrycket som avrundas med lite hederligt svettig sadel (av valfritt slag). Underbart god och klassisk doft som inte lämnar mycket i övrigt att önska.

Smaken är ren men först lite stram och bläckig med tydliga inslag av svarta vinbär och en oroande torr eftersmak. Även tanninerna känns torra men med en frisk och syrlig minerallitet som känns uppiggande. Eftersmaken är lång och närmast rostad men på ett elegant vis som mer leder mot tobak än kaffe. Sedan släpper vinet ifrån sig mer och övergår mot choklad, grädde, lakrits/salmiak och crème de cassis. En sälta med inslag av bitter lakrits växer fram och alltihop avslutas med ett väldigt elegant men också ruskigt gott slutintryck. Klassiskt!

Det här blev som kärlek vid första ögonkastet. Jag tror aldrig att jag tidigare har provat Dominus och därför tog nyfikenheten över från det sunda förnuftet. Inte direkt ett billigt vin och inte heller kanske tillräckligt moget för att visa sin fulla potential – men varför oroa sig över sådant när upplevelsen blev så fin och beslutet att korka upp visade sig så lyckosamt. Det här nästan överträffade mina förväntningar (eller rättare sagt förhoppningar) och resulterar i ett mycket positivt slutintryck. Skulle jag bli lurad i en provning om vinet dök upp blint? Troligen. Det finns något i smaken som antyder lite mer värme och fruktsötma än i de flesta Bordeauxviner men doften och helheten skriker ut Bordeaux så troligtvis skulle jag bli grundlurad i en blindprovning.

Robert Parker går så långt i sin bedömning från februari 2005 att han jämför med de legendariska årgångarna 1991 och 1994. Bäst sedan dess kallar han 2002an och delar ut 96 poäng. Absolut helt korrekt enligt min mening och jag lägger gärna på en pinne extra och slutar på 97 poäng sett över de två kvällarna. Intrycket jag fick är att vinet definitivt vinner på luftning och utvecklas åt det rundare och sötare hållet över tiden. Egentligen sker det ingen dramatisk förändring över loppet av de två kvällarna men intrycket är att det smakar som godast på slutet och det är alltid ett gott tecken. Ett mycket tilltalande vin som det är lätt att tycka om. Snyggt och prydligt och dessutom väldigt gott till mat.

2005 Bodega Catena Zapata, Mendoza ”Nicolás Catena Zapata” har en mörk och tät lilablå färg. Doften är direkt och stor med tydliga inslag av vanilj och kokos samt rostat kaffe. Plommon, choklad och syltig frukt med blåbär och mynta. Aprikos, marsipan och exotisk frukt i allmänhet samt en fetma i form av hudkräm parfymerad av blommor. Sedan finns det en annan dimension i doften i form av en köttighet av sällan skådat slag. Stall, svett, animaliskt, läder, brändhet, grillad biff och charkighet. En doft som snarast lurar mig att tro att det är Syrah i glaset. En ganska primär men oerhört spännande doft där säkert 24 månader på de nya faten påverkar slutresultatet en hel del. Antagligen tränger även Malbecdruvan (22%) igenom och sätter den köttiga prägeln på doften.

Smaken är stor och ren med frisk syra och tydliga inslag av körsbär och crème de cassis. Violpastill, minerallighet av typen stenkross/grus och därefter en frisk eftersmak av mentol, bärighet och kryddighet. Tanninerna upplevs först som väl tydliga och lite torra men detta ändras snabbt och därefter framstår smaken som betydligt mycket sötare med marsipan, choklad, nötter och kokt frukt. Det blir dock aldrig kladdigt eller svulstigt utan allt balanseras av den rika och rena fruktigheten samt en märkligt frisk och luftig kryddighet. Ett mycket snyggt och trevligt hantverk.

Skillnaden mot det föregående vinet kunde först inte vara större. Fast över tiden av de två kvällarna vinerna provas så förändrar sig detta mest. Från ett ganska outvecklat och lite kantigt vin till ett betydligt rundare och mer harmoniskt vin. Även i detta fall smakar sista glaset bäst och vid den tidpunkten är jag grymt imponerad av vinet. I början är jag lite mer fundersam och har svårare att uppskatta vinet och jag upplever det först lite ”enkelt” och anonymt. Inte i doften men väl i smaken. Doften är oerhört stor och ganska omtumlande. Smaken kommer först inte riktigt loss men när den väl gör det så smakar det rysligt gott. Skillnaden i ålder mot det föregående vinet är endast tre år men det upplevs som om det vore betydligt mer. I en blindprovning skulle jag lätt kunna gissa på upp till tio års skillnad. Definitivt ett ”gemmevin” som Dansken säger.

Bedömningar av Argentinska viner är det sällan man får läsa med Bobs underskrift. Istället är det idag Jay Miller som ägnar den Sydamerikanska kontinenten sin uppmärksamhet. Något han verkar göra med glädje. I detta specifika fall så gillar han innehållet så mycket att han i december 2008 slutar på hela 98 poäng. Har han då som vanligt tagit i för mycket tänker ni? Nja, sett över två kvällar så kan jag sträcka mig till 97 poäng men inledningsvis var det nog närmre 95 poängintervallet. Helt klart är att vinet garanterat vinner på lagring eller extremt lång dekantering. Gott smakar det hela tiden men den riktiga kicken sätter in först efter många timmars luftning. Något som inte alls är ett problem utan snarast en möjlighet. Sedan påverkas säkert intrycket av att det andra vinet är i en betydligt elegantare och mer lättbegriplig stil. Mot annat motstånd hade resultatet kanske blivit det omvända.

Vilket vin ska man då välja? Måste man välja?

Det handlar givetvis om tycke och smak men också den ekonomiska aspekten påverkar beslutet. Det är inga billiga viner. Prisvärt kan man aldrig kalla vin för femhundra respektive sjuhundra kronor. För den sanne entusiasten är det dock värt uppoffringen att köpa bägge vinerna. Lite beroende på perspektiv så får nog 495kr anses billigt för ett av de bästa viner som Argentina respektive den Sydamerikanska kontinenten har att erbjuda. Jämfört med mycket annat som kommer från gamla världen så anser jag nog att prislappen för 2005 ”Nicolás Catena Zapata” är helt okej. Faktiskt även i jämförelse med övriga jämlikar från den nya världen.

Med tanke på vad Kaliforniska kultcabbar idag kostar så framstår de 699 kronorna för 2002 Dominus Estate som billigt. Om man dessutom jämför med de prestigefulla kelgrisarna från Médoc och den östra stranden så framstår priset som löjligt billigt och närmast ett fynd. Inte för att jag är helt objektiv i mitt omdöme men nog är Dominus ett fullgott alternativ till mången dyrare Bordeaux.

Men om man nu måste välja?

Ja, då blir mitt råd till den som vill ha ett matvänligt och okontroversiellt toppvin att välja 2002 Dominus Estate. För den som vill chansa, i förhoppning om att bli rikligt belönad om tio år, kan välja 2005 ”Nicolás Catena Zapata”. Vill man luras i blindprovningar kan man välja vilken som. Få kommer att gissa rätt på ursprunget.

Om man vill bli rikligt belönad per omgående och anser att det endast får kosta 365kr så har jag ett tredje alternativ. Ett vin som öppnades kväll nummer två som kontrollvin för de bägge berömdheterna. Ett vin som direkt satte sig i förarsätet och förpassade de andra två till passagerare i baksätet. Nu blev det åka av:

Ofta undrar jag över varför jag gillar Aussies så mycket och om det är fel på mig eller om mitt omdöme blir helt grumlat när jag får Shiraz från Down Under i glaset. När jag är som mest fundersam och tvivlen växt sig starka brukar jag plocka fram något som jag tidigare uppfattat som gott just för att utmana och få bekräftelse på min goda (eller dåliga) smak.

Därför känns det extra roligt att 2004 Troll Creek, Barossa Valley – Shiraz inte bara står upp mot motståndet utan snarast slår knockout. Det här är ett sjuhelvetes gott vin som inte tilltalar den intellektuella sidan men väl den hedonistiska. Fast visst kan vin handla om njutning och direkta upplevelser istället för framtida förhoppningar? Visst kan det få smaka sött och saftigt med massor av ved, fat och tjära i näsan? Visst kan det vara läckert med asfalt, grillat kött och rökiga dieselångor som väller fram ur glaset? Visst smakar det mumma med jordgubbslikör, aprikospuré och choklad i munnen efter alla tanniner?

Jag tycker så och därför känns det härligt att återigen få uppleva vilken glädje (och rus) det här vinet ger mig. Kanske inte ett vin för alla men för dem som är villiga att gå utanför sin ”comfort zone” så utlovar jag en okomplicerad men extremt njutbar upplevelse i sann hedonistisk anda!

Hösten gjorde entré!

För första gången på länge - så knäppte jag jackan på lunchen idag - när jag var ute och gjorde lite ärenden. Kändes ganska kallt i Malmö. Trots en del regn och mulet väder har det varit varmt i luften men idag slog det om. Brukar ju betyda att rödvinssäsongen är här på allvar! Samtidigt brukar det betyda förkylningstider. Känns som det börjat klia lite extra i både näsa och halls. Synd – jag som hade stora visioner för helgens viner.



För någon vecka sedan noterade jag att Smakabra hade provat två Amerikanska Syrahviner som även jag provat och gillar. Det var 2004 Clos Mimi Petite Rousse och 2003 Ojai Vernas Vineyard. Den förstnämnda både äger jag och har provat flera gånger fast i årgång 2003. Den senare har jag provat men tyvärr äger jag inga. Av någon anledning kom jag aldrig loss att köpa några flaskor utan hann bara prova den vid tre tillfällen. Supergod och riktigt läcker är den. Blev efter lite utbyte av kommentarer med Micke väldigt sugen på att prova en Kalifornisk Syrah. Kan ju inte påstå att källaren är fylld med sådana buteljer.

Trots att jag är en Syrah/Shiraz kille så har aldrig de amerikanska vinerna blivit något jag köpt eller samlat på mig. De få gånger jag fått amerikansk Syrah i blidprovningar har jag alltid förundrats över hur rena och snygga de är – mer som sina europeiska förebilder. Varför har då aldrig samlarlusten infunnit sig?



Tror det beror på att det är lika rörigt som i Bourgogne. Man köper druvor av varandra och vinmakarna gör både eget vin och vin åt andra. Har aldrig riktigt fått grepp om läget. Dessutom gör de ofta Pinot Noir också. Vet liksom inte riktigt var man ska börja. Nej, mina försök att närma mig har ofta slutat i just bara försök. Så fort det varit något på gång så har det dykt upp viktigare angelägenheter – så som en Shiraz från Barossa eller McLaren Vale!

Överhuvudtaget USA har aldrig riktigt hittat in i min samling. Kom aldrig igång med Cabernet och idag är de på tok för dyra. Nej – den som följer inläggen hos mig kommer inte att bli bortskämd med amerikanska viner.



Kvällens val föll på 2001 Melville Winery Syrah Estate från Santa Rita Hills. Vimakare är Greg Brewer som också gör eget vin under etiketten Brewer-Clifton. Ron Melville som äger egendomen levererar druvor till flera vinproducenter i Santa Barbara. Det har han gjort under många år men fick sedan för sig att även buteljera under eget namn. Känner ni igen problembeskrivningen från ovan? Därför står det Melville på många vinetiketter utan att därför ha ett dugg med Melville Winery att göra och vise versa. Den dagen jag fattar sammanhanget – kommer kanske även lusten och viljan att köpa Syrah från Kalifornien att öka. Även om jag varken anser mig ha råd eller får tag på några Sine Qua Non viner så har ju inte Manfred Krankl precis gjort saker och ting tydligare genom att skingra dimmorna – tvärtom lägger han ut rökridåer som är omöjliga att ta sig igenom.




Nu till kvällens smak och doftupplevelse!

Färgen är klar och sammetsröd – inte lila och inte tegel – utan mittemellan. Kan inte det bli sammetsrött? Doften är väldigt mycket Syrah, gummi som nybromsade bildäck och lite underground känsla. Lakrits och violpastill med mycket rostat kaffe först och sedan en lite rökigt blodig ton. Kryddor och välhängt kött med en animalisk karaktär och stallighet på en och samma gång. Örter och mineral som känns som de kommer av mognad snarare än jordmån och druvan. Lite grillat kött och chokladig kola ton mot slutet. Det doftar en mix av Rhône och Aussieshiraz. Faktiskt tror jag även man skulle kunna gissa på en fyllig modernt gjord Pinot Noir om man fick det blint. Riktigt trevlig och skvallrar inte om någon övermognad – tvärtom. Det känns väldigt livfullt och hoppingivande. Kanske trots allt att doften är lite flyktig och viker lite väl snabbt efter en stund i glaset.

Smaken är friskt syrlig direkt med svartvinbärs inslag och körsbär. Även kryddor och en viss beska som ger ett lite örtigt slut. Aningen lakrits, viol och vingummi i slutfasen. Eftersmaken är på tok för kort för att detta ska bli speciellt minnesvärt. Lite senare kommer en aningens mineraler, jordgubbar och smörkola i smaken. Känns mer som Pinot Noir än Syrah.

Om jag ska se till helheten så är det väl inte riktigt balans i vinet. Doften är närmast identisk med mina noteringar för ett år sedan. Smaken är det bara delvis. Ungefär samma aromer men inte alls så koncentrerat. Det känns som om utvecklingen gott lite väl fort under det gångna året. Svårt att jämföra utifrån anteckningar och minnesbilder men nog hade det varit bättre att druckit detta för ett år sedan.

Prisvärt har det väl aldrig riktigt varit med Syrah från Kalifornien och det gäller även för detta vin. Priset för fyra år sedan var 299kr och det är väl ungefär på den nivån vinerna i denna kategori fortfarande ligger – trots svag dollar – undra var mellanskillnaden hamnar?

PS. Tim Spear som driver Clos Mimi verkar vara en rätt färgstark person. Han är även en aktiv medlem på Parkers Bulletin Board med inlägg och kommentarer. Läs gärna mer om honom om ni har möjligheten. Även Ojais ägare Adam Tolmach verkar vara en riktig karaktär. DS

En blindprovning!

Vi är ett gäng vinentusiaster som regelbundet träffas och provar vin. Reglerna är enkla. Alla tar med ett vin som är druv- eller/och ursprungstypiskt. Prisklass ca: 200 kr (i praktiken brukar det bli mellan 150-300 kr). Vinerna provas blint (förutom det egna vinet) och analyseras sedan gemensamt under ledning av den vars vin vi diskuterar. Låter enkelt men är jättesvårt – men hur kul som helst. Två gånger om året dubblar vi den ekonomiska insatsen till viner mellan 500-700 kr. Kvalitén blir inte alltid bättre men vinerna mer klassiska.

I onsdagskväll var det dags igen. Nedan följer en kort summering av mina tankar, omdöme samt rätt svar och vinerna. Håll till godo!

Starter
Mousserande uppenbart men inte så elegant. Lite kraftig och ”kantig” smak. Alltid trevligt med bubbel men varifrån den här kommer har jag ingen aning om.
Svar: Clairette de Die.
Tydligen ett mousserande vin gjort på traditionellt sätt i Rhône. Tror aldrig jag hört talas om detta förut. Kommer inte ihåg producenten.

Vitt 1

Ljus, halmgul färg. Lite parfymerad doft med tydlig mineralitet. Frisk syrlig mineralig smak med honungssötma i eftersmaken. Första tanken ung tysk Riesling på grund av mineralerna och den söta känslan i smaken. Nästa tanke Chablis men nej, för söt. En tanke på Sauvignon Blanc men nej, inte med den fetman och söta känslan. Jag avstår gissning helt. Känner mig villrådig.
Svar: 2005 Sancerre, Pascal Jolivet.
Flera provare gissade på SB från Nya Zeeland.

Vitt 2

Gyllengul färg, Stor utvecklad doft. Pomerans och apelsinskal. Aningen rökig med kaffe och halm. Svampspad och choklad (måste vara Pinot Gris). Smaken är nästan chockerande söt efter förra vinet. Tjock frukt och låg syra. Pomerans och honung. Choklad och banan. Måste vara Alsace och Pinot Gris. En producent som gör viner i sötare stil uppenbart. Kanske Weinbach eller Zind-Humbrecht?
Svar: 2003 Gewürztraminer Furstentum Cuvée Laurence, Domaine Weinbach.
Med facit i hand ganska nöjd. Ingen gissade på Gewürztraminer. Ett av kvällens godaste viner.

Rött1

Svagt tegelröd. Stor doft och utvecklad – mogen. Tjära och rök, lite murrig ton. Sötlakrits och rotfrukter. Kryddig och animalisk. En aning salubrin och kemisk ton känns flyktigt (känns som Rhône eller något udda från nyavärlden). Lakrits, violpastill lite nötter och choklad. Rå frukt med intensiv eftersmak. En lite söt bärig ton efter hand. Borde vara Rhône men med den söta chokladsmaken och kryddorna i doften är det nog södra. Känner inte jättetypiska Syrah toner.
Svar: 2000 Hermitage, Guigal.
Typiskt, borde ha gissat på Syrah men den var så söt i smaken att Grenachespåret tog överhand. Några provare tvärsäkra på Norra Rhône direkt. Måste erkänna att jag brukar vara skeptisk till Guigal’s standardviner och tycker ofta de får oförtjänt positiv kritik. Detta var inte ett sådant fall. Jag tycker det var kvällens godaste och bästa vin. Kul.

Rött 2
Mitt eget vin så här vet jag var det är i glaset. Lite lilaröd färg. Ganska stor doft med rostat kaffe, violpastill, lakrits och örtighet. Lite stallig och mineralig. Kall stålighet men ändå solvarm frukt, låter konstigt men så känns det. Rund ren frukt, lakrits, gummi och viol. Påtagliga tanniner och okej längd på eftersmaken. Trots allt lite klen frukt med drag av främst körsbär.
Svar: 2005 Chateau Martet ”Reserve du Famille” (från Sainte-Foy-Bordeaux).
Ett klart annorlunda Bordeauxvin på 100% Merlot. Inte helt lätt för övriga provare. Flera inne på traditionella Bordeaux druvor som Cabernet Sauvignon, Merlot och Malbec. Även Tannat dök upp som ett alternativ. Många i nyavärlden och någon gissning på Shiraz. En provare gissade omedelbart på Merlot, bra gjort! Jag har provat detta vin förut och gillade det bättre då även om många tyckte det var ett bra vin även denna kväll.

Rött 3

Får direkt en känsla av Spanien. Mörkröd tät färg. Ganska utvecklad sötfruktig doft med tydliga inslag av vanilj, choklad och nötter. Kaffe och örtig lite syltig frukt som nästan drar år Zinfandel hållet. Känns nästan kemisk och en aning salubrin doftar igenom. Smaken har i princip samma aromer som doften. Lakrits är dock klart kännbart i smaken och en intensiv eldig lång eftersmak med beska och lite vass syra. Väldigt robust intryck. Jag gissar på Spanien och Priorat. Har testat en hel del Prioratvin senaste tiden och likheten med detta vin är slående. Alternativet skulle kunna vara en mogen lite kraftigare Zinfandelblend typ Ridge’s viner.
Svar: 2000 Priorat, Primitiu de Bellmunt.
Äntligen, där satt den!

Rött 4

Ännu mer utvecklad karaktär än det förra vinet. Ganska stor mogen doft med inslag av källare, svamp, skog och höstlöv. En viss dammighet som inte känns helt korrekt (försvinner efter en stund). Efterhand en mer fruktdominerad doft med ett sött inslag som känns väldigt bra. Elegant. Smaken är stram med kännbara tanniner. Mogen utvecklad – torkad frukt. Lakrits och viol i mängder. Kan det vara Bordeaux? Om inte kan det vara ett vin från Piemonte som varken är ungt eller gammalt? Svårt att få grepp om det här vinet. Ungt och stramt samtidigt som det känns utvecklat och moget!
Svar: 2000 ”Bela Rex” Weingut Gesellmann, Burgenland, Österrike!
Kvällens stora överraskning. En blend på Cabernet Sauvignon och Merlot. Att man kunde göra så här bra vin i Österrike på CS och Merlot! Har provat Pinot Noir från Österrike som varit väldigt bra men det här var en stor överraskning. Måste erkänna att jag är lite imponerad. De flesta provarna gissade på Bordeaux eller blend från något annat europeiskt land. Ingen som var utanför Europa vad jag kommer ihåg. Klart gott vin under provningen. Möjligtvis försämrades intrycket till den efterföljande maten.

Rött 5

Här är det yngre drag igen. Mörkröd djup färg med inslag av en blålila kant. Ganska stor rökig, charkig doft med tjära och en viss dammighet. Choklad, nötter, mineraler och parfymerad ton. Russin och varm frukt. Vet faktiskt inte vad jag ska tro. Cabernet Sauvignon från Sydafrika? Tycker den är lite rå och ”skitig” i doften. Smaken är ren med violer, syrliga körsbär, vingummin och en lite råhet med intensiva drag av lakrits i eftersmaken. Jag gillar inte riktigt det här vinet. Har svårt att hitta en bra gissning. Det ända som känns naturligt för mig är CS från Sydafrika. Får sedan plötsligt för mig att det kan vara en ”dålig” Amarone eller något annat från Vallpolicella?
Svar: 2004 Yountville Cabernet Sauvignon (plus en massa andra druvor), Charles Krug, Nappa Valley, Kalifornien.
Ja, det kunde man ju ha gissat på med facit i hand. Flera provare tyckte det fanns mentol i doft och smak i detta vin och det lär ju vara typiskt för CS från USA. Jag har alldeles för lite erfarenhet av just CS från Kalifornien. Måste köpa oftare. Om förra vinet försämrades till maten så var det tvärtom med detta. Blev trevligare under kvällen och var riktigt gott till middagen. En kul notis är att detta tydligen är en av Mondavi (Peter) brödernas egendom och den som familjen ursprungligen drev innan Robert drog vidare i karriären.

Sött vitt
Nu blev allt lite tokigt eftersom vi åt mat och drack upp det röda innan vi kastade oss över det sista vinet. Koncentrationen var inte på topp och smaklökarna lite trötta. Hursomhelst lyckades jag notera följande: Stor söt doft med karameller, kola vanilj och botrytis. Smaken innehåller choklad, nötter vanilj och en känsla av apelsinmarmelad. Mycket friskt och gott. Detta vin påminner klockrent om ett vin jag just nu gillar skarpt och kommer att återkomma till på denna sida. Jag gissar på Österrike och ett stort inslag av Chardonnay. Dels känns det naturligt med tanke på friskheten men samtidigt den tydliga sötman. Dels är det samma par som hade med den röda Österrikaren och helt ologisk är man inte i tanken trots mängden vin!
Svar: 1997 Chardonnay Trockenbeerenauslese, Helmut Lang, Burgenland, Neusiedlersee Österrike.
Jag visste väl det!

Detta är alltid ett lika kul och trevligt forum för vinprovning. Svårt naturligtvis men oerhört lärorikt och trevliga vinupplevelser. Kan varmt rekommendera upplägget!