lördag, maj 28, 2011

Likt gamla godingar – men är de så bra som man minns?

Jag ska inte terrorisera er med fler musikklipp för stunden men visst finns det stora likheter mellan favoritlåtar och vin?

Just den tanken och jämförelsen slog mig igår. Man har några gamla godingar som man längtar efter att lyssna på och vissa är precis så bra som man minns dem, medan andra plötsligt visar sig vara lite tröttsamma och inte alls så charmiga som man minns. Sedan nya låtar som kommer över en via radion och envist biter sig fast, för att få en att bara vilja ha mer och mer.

Precis så tycker jag att det även kan vara med vin. Den där buteljen man minns som så läcker och god visar sig vara just så god medan ett annat vin får en att fundera över varför man köpte det eller vad det var som man tyckte var så gott förra gången. Ett nyfunnet vin kan likt en radioplåga få en att bara vilja ha samma vin om och om igen. Nu utvecklas givetvis viner olika över åren och det påverkar naturligtvis intrycken vilket gör det en aning mer komplext gentemot musik. Det som får mig att bli en aning orolig över mitt eget tillstånd är just nyfunna viner. För mig finns inget så kul som en nyfunnen vinförälskelse vilket tyvärr ofta medför att jag gärna dricker mina viner en aning för unga och sällan har så mycket kvar den dagen det är tänkt att vinet ska ha nått sin mognadstopp. Denna insikt har fått mig att nu försöka disciplinera mig och verkligen spara på viner lite mer än vad jag har gjort tidigare.

Dock har frestelsen länge varit stor att ge mig på en jämförelse mellan två favoriter från 2003 och en favorit av liknande typ - men från andra sidan klotet och årgången 2004. Så blev det då dags för den utmaningen:



2003 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape har en ganska ljus och aningen utvecklad djupröd färg. Doften är först knuten och lite oförlöst. Sedan kommer de för producenten så typiska inslagen av mystiska och dova kryddor med ett drag av gjutjärnsgryta och minerallitet. Medicinaltoner och viss animaliskhet med jordkällare och multenhet samt karaktär av höstskog och svamp. Mogna jordgubbar och lite syltburk samt rökighet med en oxiderad ton på slutet (speciellt dag två). Kanske inte helt på topp?

Smaken är likt doften först en aning anonym men fint fruktig och mjuk. Mogna jordgubbar, samt torkad frukt med en aning eldig och besk tanninstruktur som stökar till det hela i eftersmaken. Mörka bär och balanserad syra men lite okomplicerad i sin personlighet. Smaken känns helt enkelt lite tråkig om än korrekt, dessutom lite uttorkad.

Jag blir lite sådär lagom frågande inför det här. Visst är det gott och visst är det läckert men det var inte riktigt så här jag minns vinet. Jag kan inte påstå att jag tycker vinet har blivit bättre under de år som passerat sedan jag senast provade det (går att läsa om här och här). Det kan ju vara en tunnel som spökar om man nu tror på sådant. Jag tror faktiskt – hur ont det än gör att erkänna det – att årgången faktiskt ställt till det för vinet. Det är precis som om det har snabbmognat och blivit en aning obalanserat. Det är absolut inget dåligt vin och inte heller smakar det illa men det var ju inte detta jag hade hoppats på. Kanske gör det comeback på ett bländande vis men denna gång uteblir succén. Betyget slutar på 93 poäng.



2003 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Réservée" har en mörkare färg och ser mindre utvecklat ut än det föregående vinet. Faktum är att färgen inte skvallrar om vinets ålder. Doften är direkt och enormt stor med övertydliga associationer till regionen och sitt ursprung. Massor av örter och kryddor med inslag av gödsel och stall. Läder, rökta aromer och solvarm frukt. Lavendel, herbes de Provence och fikon. Även en grillad köttighet mot slutet och speciellt dag två. En helt fenomenal doft som förtjänar högsta betyg.

Smaken är lika tilltalande och ursprungstypisk med sötfruktiga inslag och massor av kirsch. Allt balanseras av en frisk syra som ger vinet en fin balans och eftersmaken är riktigt härlig och intensiv. Rökta fikon, lakrits och syltade hallon samt svartvinbär. Nästan likörlika drag med en renhet i eftersmaken som förför och imponerar. Riktigt gott.

Det här blir precis den succé jag hoppas på och likt en gammal goding känns det så uppenbart varför jag en gång i tiden fastnade för stilen. Kanske har det tappat lite av sina köttiga och animaliska inslag i smaken till förmån för en mer utvecklad sötfruktighet. Tidigare intryck här. Det blir 98 poäng som imponerar.




2004 Noon, McLaren Vale "Eclipse" har en klar och purpurröd färg. Doften skvallrar lika tydligt som det föregående vinet om sitt ursprung men i detta fall ifrån den nya världen. Söt frukt med inslag av marsipan och aprikos samt chokladdragerade körsbär. Backelit, garrigue och skokräm med vanilj och en arom av dammig grusväg. Mycket inställsamt och förföriskt men aldrig blygsamt.

Smaken är enormt tillgänglig och mjuk med en härlig viskositet och koncentration som alltid i Noons viner. Choklad, nougat och massor av röda bär. Viss vaniljsötma och kirsch med hallon, jordgubbar och en frisk syra som balanserar upp den rika eftersmaken med sina mjuka tanniner. Mycket gott!

Även om detta vin är yngre så är det faktiskt endast ett halvår som skiljer gentemot de övriga två. Intressant är då att detta är det minst utvecklade vinet och smaken känns lika ungdomlig som den alltid gjort. Ett hälsotecken eller inte kan säkert diskuteras men jag tycker att det är en indikation på vinets kvalitet. Som alltid klagas det från vissa håll om att detta är viner som inte kan lagras och faller ihop platt efter bara några år – vilket struntprat. Absolut värt 95 poäng som säkert kan bli mer en dag då man är på rätt humör!




Även om de tidigare inläggen kan upplevas störande på en vinblogg så var faktiskt tanken hela tiden att sy ihop säcken på något vis. Lyckat eller inte får andra bedöma men ibland är det svårt att låta bli att irritera omgivningen med musikaliska referenser och favoriter, som förvisso varierar från gång till gång – precis som med vin!



Bäst när det gällde!

Släng MP3spelaren och investera i en rörförstärkare och njut av riktig musik.

Men nu är det ju tvåtusenelva!

Ingen tid för nostalgi. Bäst just nu?



Mer (bra) musik och vin inom kort!

MV / Johan

fredag, maj 27, 2011

Från sjuttioåtta!

Michael Schenkers sista studioalbum med UFO innan återföreningen på nittiotalet och som om han vill visa världen vad han är kapabel till spelar han gura som aldrig förr. Fullständigt hänförande och genialiskt – förmodligen på sin topp och aldrig mer blev det som förr.



Trevlig helg!

söndag, maj 22, 2011

Läge för en dumstrut?

Såvitt jag förstår existerar vår planet fortfarande om allt nu inte är en illusion. Kanske läge för Harold Camping att plocka fram dumstruten och skämmas. Han var ju så säker på att allt skulle gå åt helvete så att säga. Måste kännas bra dumt så här dagen efter och vad ska han använda för argument nästa gång? Strunt samma - vi övriga kan ju fira att jorden aldrig gick under.

Just fira gjorde jag idag och det med en riktig smällkaramell. Fast för mig som fortfarande dricker Aussies känns det lite som dumstrutsvarning.



I Sverige har det väl aldrig varit ansett som bildat eller speciellt intellektuellt att dricka viner från Australien men nu tycks nästan hela världen ha beslutat sig för att vinerna inget är att ha. Fast inte då bland vanligt folk och konsumenter av vardagsvin utan bland förståsigpåarna – det är kort och gott helt passé att dricka dessa viner och huvudargumentet tycks vara att de inte går att lagra. Fast jag tror nog att det är helt andra psykologiska aspekter som påverkar det hela. Trender skall aldrig underskattas och flockbeteendet tycks djupare rotat i oss människor än vad vi vill erkänna. Följa John kort och gott.

Själv ger jag inte upp utan njuter lika ohämmat som förr av mina vinare från Australien. Att de inte skulle tåla lagring är ju bara nys men däremot kan jag tycka att utvecklingen i flaskan över tid knappast är dramatisk. Nu är väl detta inte något självändamål men jag kan förstå kritiken från dem som förväntar sig en utveckling i buteljen liknande den man rent generellt är van vid från gamla världens viner.

En intressant tråd startades för ett tag sedan av Jay Miller på Bulletin Board. Trådens titel är: “What A Deal! or The Busted Bubble Blues” - för er som har lust att läsa och samtidigt prenumererar, finns det mycket tänkvärt i den tråden.

2003 The Standish Wine Company, Barossa Valley “The Standish Shiraz” har en mörk, djup och tät blåröd färg. Doften är stor och direkt harmonisk med rostade och mjuka drag. Först mintchoklad, aprikoser och vanilj med svagt grillad karaktär samt en elegant orientalisk kryddighet som sedan leder över mot mer rödbärighet så som hallon och jordgubbar. Därefter även en aning grafit och cederträ med inslag av tobak och ved. Underbart fintstämd och balanserad doft och kommer det banne mig inte lite pikant svettighet mot slutet – jovisst! Mycket läckert.

Smaken utmärker sig direkt genom en enorm balans och renhet. Inget vasst och kantigt utan istället en makalös mjukhet och harmoni. Jordgubbar, hallon, björnbär i en enormt sötmogen eftersmak men som också balanseras av en behaglig syra. Fantastiskt gott och smakfullt. Kryddighet och närmast exotisk fruktighet med inslag av nougat och körsbärspraliner. Riktigt gott och läckert med hur mjuka och behagliga tanniner som helst!





Jodå, detta är Aussie när det är som bäst. Fruktigt, smakrikt och absolut helt tillgängligt. Samtidigt är det inte alls övertydligt och vulgärt utan enormt snyggt balanserat. Jag är kanske inte lika överväldigad som Robert Parker vilken i oktober 2006 delade ut hela 99 poäng men jag tycker att det är ett väldigt bra vin. Kanske väntar jag mig ännu mera efter den helt ljuvliga prestationen av syskonvinet i februari. Det blir mycket goda 97 poäng och en absolut helt magnifikt njutbar upplevelse. Dock en aning för dyrt gentemot vad andra producenter i regionen kan prestera för ungefär 2/3 delar av priset.

Dan Standish grundade firman 1999 och producerar idag fyra olika viner från ägorna som tillhör hans föräldrar. Mindre än 10 000 flaskor buteljeras om året. Vingården är ekologiskt odlad och vinerna jäser naturligt samt produceras med rent hantverksmässiga metoder. Just detta vin består av druvor från snart etthundraåriga stockar som efter jäsning lagrats i nästan 3år på franska fat. Dan Standish är fostrad hos Torbrecks Dave Powell och samarbetar även med Jaysen Collins (tidigare Turkey Flats) i det gemensamma projektet Massena Vineyards.

Man får väl tacka Britterna för att man koloniserade även Australien – tänk vad vi missat annars!

fredag, maj 20, 2011

Long time no speak – En Profetia!

Imorgon tar allt slut om man ska tro en amerikansk domedagsprofet och hans tolkningar ur Bibeln – fan tro´t!

En annan amerikansk profet utnämnde årgång 2007 till "Vintage of a Lifetime" och det finns de som även tolkar detta som en domedagsprofetia.

Jag har väl varit kritisk mot vissa producenters prestationer men i det stora hela måste jag nog hålla med pastor Bob om att det är en magisk årgång. Kvällens vin är definitivt ett bevis på detta. Fjärde provade buteljen och bättre än någonsin:



2007 Domaine de l'Oratoire St Martin, Côtes du Rhône Villages - Cairanne “Haut-Coustias” har en djup intensiv mörk men klar färg. Doften är enorm redan ur buteljen och de animaliska inslagen är övertydliga. Höstskog, svamp, tryffel och trädbark väller ur glaset. Jordiga och murriga toner med kaffesump och metalliska aromer med en närmast förförisk komplexitet – ljuvligt. Visst finns både blåbärs och vaniljtonerna där men på ett mycket behagligt vis. Kanske även en urvriden disktrasa med fotsvett men det hör ju mer eller mindre till en druva som Mourvedre. Sedan nagellack och något mystiskt chokladlikt som får mig att hamna i Australien. Kalasfint!

Smaken är mycket ren och frisk med inslag av mörka körsbär och svartvinbärssaft. Kafferost, bitter och mörk choklad med blåbärsjuice samt en förnimmelse av vindruva och plommon med vispgrädde ur en väl använd plåttallrik. Sedan tuggtobak och lagerblad med kännbar strävhet i en lång och intensiv eftersmak med frisk syrlighet och en aning beska. Gott!

Helheten ger ett samlat intryck som får den mest prestigefulla Bordeaux att skämmas med tanke på prislappen. För mindre än 200kr får man ett vin som kanske en Bordeauxegendom bara kan drömma om i de bästa årgångar och då med en prislapp som måste multipliceras med tio.

Visst finns det bättre viner från regionen och årgången men för ett mindre framträdande AOC som Cairanne är det ändå ett bevis på vad årgången levererat. Robert Parker delar ut 94 poäng och använder delvis slitna fraser som “big time sleeper of the vintage” men även beskrivningar som “This is one of the most highly respected estates in the southern Rhone. Almost every insider speaks of l’Oratoire Saint-Martin, run by Frederic and Francois Alary, as an example of a perfectly managed, impeccably manicured vineyard as well as meticulous winemaking.” Själv landar jag på 94/95 poäng.

Konsult är ingen mindre än Philippe Cambi vilken jag hade nöjet att träffa och prata med förra helgen. Mer om detta en annan gång. Då även mer om årgång 2009 och 2010. Må gott!





PS. En lustig känsla av ungdomen infinner sig mot slutet. Minns ni sportdrycken Gatorade? Den eftersmaken infinner sig plötsligt och även om det kan synas märkligt smakar det faktiskt ganska gott. DS

PPS. Lite mysiga gitarriff att njuta av innan jorden går under…