Härtappat och därtappat!

I Sverige infördes den obligatoriska allmänna sjukförsäkringen och samtidigt gör världens första atomubåt sin jungfrufärd. Winston Churchill avgår som brittisk premiärminister och Västtyskland utropas till självständig stat samtidigt som de allierades ockupation av Österrike upphör. Fast störst av allt är kanske att motboken avskaffas efter 40år och alla över 21år får köpa hur mycket de vill på Systembolaget. Året var 1955.

Visst får man perspektiv och kanske borde stunden högaktas mer än vad vi gör ikväll. Det är inte varje dag på året man drar korken ur en flaska vin från 1955 – inte i vårt hem i alla fall. Jag brukar hävda att gammalt vin inte är intressant bara för att det är gammalt utan det måste smaka gott dessutom – vilket alltför sällan sammanfaller enligt mina erfarenheter.

Samtidigt har jag under senare år alltmer börjat uppskatta mogna viner - inte så mycket för att de är gamla utan mer för att de utvecklade och sekundära aromerna samt smakerna alltmer tilltalar mig. Jag ska be att få återkomma i ämnet och utveckla en del tankar om detta i ett senare inlägg.

Eftersom just denna butelj uppvisar en tämligen tveksam kork som sitter betänkligt lågt i flaskan och dessutom varken egendomen eller årgången tillhör de mest prestigefulla fattas beslutet, helt utan ångest, att vinet måste provas – må det bära eller brista. Samtidigt med vetskap om att det inte är sista chansen att prova vinet känns det ganska befriande att smutta på vinet undertiden kvällens måltid lagas – helt prestigelöst faktiskt och just med avsaknad av heliga ritualer och stora förhoppningar blir resultatet över förväntan. Kvällens medelpunkt är egentligen ett helt annat vin som dessutom är vitt till färgen och hela 54år yngre.

Trots det till det yttre tveksamma utseendet sitter korken ganska hårt i flaskhalsen. Visst sitter det ett rejält lager av mögel och smutts på ovankanten och korkens färg är betänkligt mörk och infärgad. Dock är det inga problem att få ut korken ganska hel och utan en massa smulor i flaskan. Så långt allt väl och första sniffen är mycket lovande men färgen antyder att nu kan vad som helst hända.

1955 Château L'Enclos, Pomerol har en ganska ljus och tegelröd färg med dragning år orange. Doften är direkt stor och härligt utvecklad. Choklad, kola, kanel, kardemumma och läcker rökighet. Stall, läder, tryffel och övermogna jordgubbar. Örtighet samt en svag antydan till grön paprika samt medicinalton med inslag av gasbinda. Det finns ett drag av Sydafrika så som oftast i Bordeauxviner men samtidigt renare och mer nyanserat. Efter mer än sju timmar så är doften helt oförändrad och lika intensiv. Mycket imponerande och absolut läckert.

Smaken är len med inslag av mogna jordgubbar och hallon men också friska körsbär. Sammetslent men samtidigt påtaglig syra och mjuka tanniner med inslag av torkad frukt. Örter och ett visst inslag av grön paprika samt mynta. Gott men knappast intensivt – kanske läskande.

I ärlighetens namn har jag noll koll på egendomen i fråga men någon högre status har den nog aldrig haft. Enda vettiga informationen jag lyckats hitta om egendomen (utan att leta i timmar) hittade jag här.

Hur summerar man det här? Tja, som komplement till en trevlig middag med fler viner och fler maträtter hade nog intrycket blivit en aning högtidligare. Nu smakar det som vilket hederligt och moget rödvin som helst. Doften är naturligtvis läcker men smaken är sådär lagom neutral att den inte lämnar några djupa spår. Fast betänker man att innehållet faktiskt är hela 57år så framstår det plötsligt som ganska imponerande. Helt blint hade jag nog aldrig gissat på något äldre än en halvbra årgång från 80-talet. Möjligen avslöjar färgen en del men doften och smaken är imponerande ung för sin ålder. Räcker detta då för att man ska bli lyrisk och hävda att alla dessa unga Châteauneufer i källaren är en felsatsning? Nej, absolut inte men som omväxling är det ett härligt inslag i vardagen och utan perspektiv blir tillvaron alltför tråkig. Det blir 89 poäng som kanske kunde ha blivit 90/91 med en matchande köttbit till.

Mer mogna och gamla viner är att förvänta inom en inte alltför snar framtid på bloggen. Delvis då det slumpat sig så att vi provat lite äldre viner i olika sammanhang men också för att möjligheten helt oväntat uppenbarat sig via en väns bekanta. Ett stort tack till denna vän för omtanken och möjligheten att få ta del av skatten!



Kvällens huvudnummer 2009 Diatom, Santa Rita Hills "Huber Chardonnay" blir dock lite av en besvikelse. Det är tredje smakprovet i ordningen och tveklöst det minst intressanta. Första buteljen för 1 ½ år sedan var absolut i 94+ poängklass och i höstas ungefär lika bra i en blindprovning – kvällens butelj är dock mer oinspirerad även om den är korrekt. Primär i doften och en aning intetsägande i smaken men ändå lovande fast med en del betänkligheter i bakvattnet. Robert Parkers 97 poäng känns absolut inte närvarande ikväll. Det blir dock 92 poäng och hade det inte varit för det störande inslaget av jäst i doften så hade det kunnat bli ett aningen bättre betyg.

Får man som avslutning bjuda på en riktig smällkaramell och hundrapoängare i form av en tokrolig låt som vid första lyssningen på radion satte ett outplånligt avtryck…



I väntans tider!

Nu är det snart bara två veckor kvar till årets Bordeauxlotteri och eftersom jag inte har möjlighet att personligen närvara får jag ställa mitt hopp till släkt och vänner. Det hindrar ju inte att man kan ”värma upp” med lite klassikt vin till ankan. Så fort det vankas ankbröst blir jag vansinnigt sugen på moget och klassiskt vin. Dagens val föll på ett vin som jag provade för drygt sex månader sedan i en blindprovning och då var det inte svårt att gissa vinets ursprung.

1996 Chateau Trotanoy lanserade i ett släpp för drygt fyra år sedan och var märkligt ”billigt” med tanke på dagens priser för vinerna från denna klassiska region. Dock inte en av de stora årgångarna eller succéerna för egendomen. Kanske därför man fick ”rea” bort överblivna partier från den internationella marknaden? Mig gör det definitivt inget. Det är tillfällen som dessa som gör att jag lägger pengar på annars så osäkra kort.

Chateau Trotanoy ligger i Pomerol och redan under 1800-talet hade man stora framgångar och nådde en hög ryktbarhet, fast under namnet Trop Ennuie. I början av 1900-talet gav Jean-Jacques Moueix egendomen namnet Chateau Trotanoy. Egendomen ingår i Jean-Pierre Moueix portfölj och anses i mången litteratur vara nummer två i Pomerol efter samma familjs Château Pétrus. Egendomen är på 7,2 ha och planterad med 90% Merlot och 10% Cabernet Franc. Den årliga produktionen ligger kring 25 000 flaskor. Christian Moueix ansvarar även för vinmakandet på egendomen. (Det där med att vara nummer två i Pomerol känns helt tokigt!).

Färgen är klar och ljust tegelröd. Doften är typiskt sötmogen med en örtighet och drag av salubrin. Svamp, tryffel och svarta oliver. Lite rökig med drag av viltkött. Är det också choklad och marsipan i näsan? Lite söt kryddighet typ kanel. Även en anings känsla av grön paprika som inte jag riktigt gillar. Det doftar gott och typiskt men inte sensationellt. En lika mogen Chianti Classico doftar inte annorlunda. Senare tillkommer lite kaffe och ”bläckiga” aromer. Efter drygt sex timmar doftar vinet bättre och det känns helt korrekt även om det inte ger någon känsla av eufori.

Smaken är lite av en besvikelse. Alldeles för trött och tunn i frukten. Nästan fadd karaktär. Det kommer lite körsbär efter ett tag. Tanninerna känns helt mogna och strävheten är obefintlig. Detta är intrycket direkt vid dekantering. Efter flera timmar (återhällt i buteljen) så händer det mer. Sötare och godare frukt med lite ”jordgubbskok” och en syltigare känsla. Även en kryddighet som drar åt kanel till samt mild lakrits. Balanserat och väldigt gott till maten. Inget obehag alls att dricka vinet.

Helheten lämnar efter sig ett vin som är riktigt gott och trevligt till maten. Ett vin att njuta utan mat är det inte. Då blir det allt för torrt och tråkigt. Man måste också fråga sig om priset är rimligt. Visst känns 399kr helt okej med tanke på dagens nivåer. Fast om jag fick valet att välja en 1996 Chateau Trotanoy eller två 2001 Torbreck ”The Steading” så är valet självklart för mig – även om bytet gällt en mot en.

En Pomerol!

Egentligen borde man vara glad när man provar en 12 år gammal Pomerol (även om den är av mer ordinär standard) men så blir det trots allt som vanligt, mogen utvecklad doft och klen syrlig, lite tunn frukt.

Ikväll var det dags att testa om det var läge att ompröva inställningen att mina Bordeauxer tillhör det mer ointressanta i samlingen. En 1996 Chateau Bourgneuf korkades upp.

Druvsammansättningen är enligt mina noteringar 85 % Merlot och 15 % Cabernet Franc. Parker är ljum i sitt omdöme av vinet (och producenten). Får 87 poäng med plusnotering om vinet utvecklar mer komplexitet med ålder. Det tycker jag nog att det gjort. Detta är andra flaskan av denna årgång som jag provat och nog har den rundats av under de fyra år som gått sedan senaste flaskan. Hade också ett antal flaskor från årgång 1990 som tog slut för ett par år sedan. De spåddes ganska kort livslängd av de svenska vinkritikerna vilket visade sig fel. 90an var mycket bra hela vägen och mattades aldrig av och hade säkert hållit än idag. Samma känsla får jag av denna 96a som känns fullt vital och har många år kvar trots sina 12 år, vilket kanske inte känns lastgammalt men för ett Merlotdominerat vin av lite enklare slag så är det ganska bra gjort.

Det är nog just denna känsla det handlar om med Bordeauxviner, de klarar lagring och utvecklas från kärva viner till mjuka viner. Köper man Bordeauxviner så tror jag att det just är lagringen och utvecklingen man lockas av. Speciellt goda är de sällan direkt som unga men med lite ålder så kommer mer spännande aromer och (med lite tur) även smaker.

Är då detta ett lyckat köp och ett bra exempel? Delvis. Gav 271 kr för vinet 1999 och det är väl tveksamt om det är värt de pengarna som det vin det är idag. Kul och lite utbildande är det dock att prova vinet.

Ganska mörk tegelröd färg. Mogen doft, typisk Pomerol – Merlot med lite jordiga multna toner, oliver - nästan tapenade, svamp, kafferost, örter och tobak. Trevlig och utvecklad doft som gör att man gärna sitter länge och ”sniffar” på vinet.

Smaken då? Tja, den är inte lika kul. Körsbär, lakrits, kafferost och en aning choklad. Svartvinbär med lite blyerts är känslan i eftersmaken. Tanninerna känns välintegrerade. Inget fel på smaken men tyvärr alldeles för tunn, klen frukt och för kort eftersmak som tar ner helhetsintrycket.

Tillbaks till min inledning så är det just så det känns, lite otacksamt kan tyckas men den här typen av vin är inte min grej. Många skulle säkert uppskatta vinet mer än mig men för min del blir det aldrig en riktigt spännande eller häftig upplevelse, bara ett lätt okej. Till och med hustrun som brukar kommentera mina vinval med ” oh, vilket gott vin” var tyst!

Att någon gång få prova en stor häftig Bordeaux med ålder hade varit kul. Tyvärr är ju priserna på dessa viner helt fel så jag får nog avstå ett tag till.