Med rötterna i Djävulens terrass!

Nog släpps de bästa och mest berömda vinerna i Systembolagets tillfälliga lanseringar och då oftast i det begränsade utbud som lanseras via de tre Vinkällarbutikerna. Under senare år verkar dock Privatimporten ha exploderat och då främst via mindre och specialiserade importörer. Internethandeln ökar och blir alltmer lättillgänglig. Bor man nära Danmark kan man dessutom kombinera det bästa av två världar.

Däremot känns det som om vi allt oftare glömmer bort den gamla trotjänaren – Beställningssortimentet. Bevakningen av detta sortiment måste nog anses bristfälligt och när det skrivs något är det främst i temanummer eller liknande – och jodå, jag vet att Munskänkarna också bevakar utbudet. Dock tycker jag att man sällan är speciellt aktuella med de viner man skriver om.

Egentligen borde man kanske inte klaga för ju mer man får ha för sig själv dessbättre är det. Fast jag kan ändå inte låta bli att fascineras över hur konstigt det ibland blir.

Med tanke på den numera berömda och närmast hysteriskt eftersökta årgången 2007 i Södra Frankrike, som hårdbevakas i etern och som snabbt säljer slut överallt, så kan jag inte låta bli att förundras över hur länge vissa viner ligger i Beställningssortimentet och väntar på att bli just beställda. Orkar ingen längre med att söka viner i detta sortiment eller har det svällt så till den grad att det blivit oöverblickbart?

Två mycket intressanta viner lanserades redan i mars (eller kanske det var redan i februari) och såvitt jag förstår finns de fortfarande kvar att beställa. Kanske känns namnen inte igen eller så är priset en aning högt med sina 289kr per butelj – åtminstone för att komma från Gigondas – eller så har konsumenterna helt enkelt inte letat tillräckligt noga.


Domaine Les Pallières tillhör de mer kända egendomarna i Gigondas och lär ha varit den första att buteljera vin under egen etikett. Efter att ha dragits med ett allt sämre rykte köptes så egendomen 1998 av Familjen Brunier (Vieux Télégraphe) och deras amerikanske samarbetspartner tillika importör Kermit Lynch.

Efter att har rustat upp de 25ha stora planteringarna och byggnaderna tycks man nu fått ordning på de i genomsnitt över 50-åriga stockarna. Med årgång 2007 skedde så ytterliggare en förändring. Eftersom man anser lägena och jordmånerna så olika inom ägorna föredrar man numera att buteljera två viner under namnen Les Racines och Terrasse du Diable.

Les Racines innehåller druvor från stockar med en genomsnittsålder om 65år från den nedre delen av vingården och består av Grenache (80%), Syrah och Cinsault (15%, planterade bredvid varandra) samt Clairette (5%). Delvis avstjälkning och därefter lagring på cementtank i 10 månader för att sedan vila i ytterliggare 7-9 månader på foudres. Ungefär 55 000 flaskor per år produceras.

Terrasse du Diable görs av druvor som kommer från flera olika parceller som generellt sett växer på högre höjd. Sammansättningen består av Grenache (90%), Mourvèdre (5%) och Clairette (5%). Genomsnittsåldern på stockarna är 45 år och även för detta vin avstjälkar man bara delvis men utöver de 10 månaderna på cementtankar får denna cuvée en aning längre tid på foudre (12 månader). Ca: 46 000 flaskor årligen.
.
Robert Parker är naturligtvis nöjd med de bägge nollsjuorna och håller Les Racines som det bättre vinet med 94 poäng som betyg medan Terrasse du Diable får nöja sig med 93 poäng. Jag själv håller däremot inte helt med om de slutsatserna.

Provade över tre kvällar i mars:

2007 Domaine les Pallières, Gigondas "Les Racines" har en djupt purpurröd färg. Doften är först bärig och blommig med jordgubbssylt och varma fikon. Kaffe, choklad, rökta kryddor och nästan ved. Sälta, lakrits, gummi och svett samt en vaxighet typ epoxi. Över tiden en sötare doft med kola, lavendel och tuttifrutti.

Smaken är ren och frisk med fruktighet. Sedan lakrits, svartvinbär, körsbär och en ganska torr eftersmak med tydliga tanniner. En lite ofräsch känsla av papper sprider sig i munnen. Därefter mer sälta men också kola, fikon och en grillad karaktär samt lite blyerts. Kväll nummer två har det tillkommit en aning blåbär men också ännu mer torrhet samt beska och nötighet. Kväll nummer tre utan någon märkbar förändring.

Det här vinet är gott men det handlar mer om att vara lovande än färdigt. Jag vill ha en tydligare fruktighet och gillar inte den påtagligt torra känslan i vinet. Otypiskt är det inte och stilen påminner en hel del om Vieux Télégraphe i unga år. Garanterat kommer detta att må bra av lång förvaring i källaren men jag gillar inte stilen helt och avstår till förmån för både billigare och godare alternativ från regionen. Absolut värt 92/93 poäng men mer utifrån ett objektivt perspektiv istället för min personliga smak.

2007 Domaine les Pallières, Gigondas "Terrasse du Diable" har en likaledes djup purpurröd färg som det föregående vinet. Doften är rökig med rostat kaffe och mineraler så som sten, järn/stål och därpå varmfruktighet. Svartvinbär, fikon, mörk choklad och espresso samt tjära och något som påminner om gjutjärnsgryta. Även an animalisk arom sprider sig i glaset. Dag två förstärks intrycken och även i denna doft tillkommer en söthet så som jordgubbar, kola och vanilj. Till tredje kvällen har det tillkommit friskare och mer parfymerade aromer.

Smaken är ren och frisk med mineraler, körsbär, kola och choklad. En syrlig men behagligt bärig eftersmak. Medelfylligt och en aning enkelt kanske men väldigt gott. Sedan mer choklad, lakritskola och även hallon samt citrusinslag. Kväll två har vinet stått till sig och upplevs nu krämigare, rikare och även fruktigare men med inslag av sälta. Kväll tre är smaken ännu godare med friskhet och exotisk fruktighet.

En ganska märklig upplevelse faktiskt. Tillskillnad gentemot det föregående vinet är utvecklingen över tre kvällar påtaglig i detta vin. Välbehaget ökar och allt blir bara godare och godare men också intressantare. Jag börjar lite tveksamt på 91/92 poäng som sedan ökar till 94 och avslutas på hela 95 poäng kväll nummer tre. Jag vet faktiskt inte om man ska våga tro att detta betyder att vinet är så bra men jag brukar bli ganska såld på viner som har den typen av utveckling under en längre provningsperiod. Det är verkligen gott och just känslan av att vinet visar en krämigare och intensivare frukt över tiden borde lova gott.

Det här är två trevliga viner att prova bredvid varandra och ur en pedagogisk synvinkel är det en ganska intressant övning. Jag kan tänka mig att resultatet om vilket man fördrar skulle variera en hel del om man frågar en stor grupp provare. Man kan ju då fundera på om det inte hade varit bättre att buteljera allt i en flaska? Eller så är just vitsen med två buteljeringar att det blir något för varje smak…