Förbannade berget och stora kullen!

Nu kanske någon tror att detta ska handla om vilda västern? Rubriken låter ju nästan som namnen på två indiankrigare. På sätt och vis är det lite av vilda västern i följande historia. Fast det är också mycket kultvin enligt min mening.

Kultvin per definition ska nog vara liktydigt med viner från Kalifornien gjorda på de traditionella Bordeauxdruvorna. Gärna från små producenter som startat i liten skala med hela sin försäljning via allokeringslistor. Kanske också en och annan producent från Europa kan platsa för epitetet kultvin. Främst då de producenter som förknippas med en stark personprofil. Jag tänker på Dal Forno och Henri Bonneau. Säkert finns det fler.

Det märkliga är att man ofta sätter likhetstecken mellan kultvin och rödvin. I princip förekommer knappast termologin för vitvin – eller?

En producent som definitivt borde få status som kult är Cotat som gör vin på druvan Sauvignon Blanc i Loire. Har han mist förståndet tänker ni. Sauvignon Blanc och Loire? Kult? Jag hävdar faktiskt att det är så. En beskrivning av producenten är nog nödvändig.

Cotat är egentligen fyra olika producenter. Domaine Paul Cotat, Domaine Francis Cotat, Domaine Pascal Cotat och Domaine François Cotat. Paul och Francis är bröder. Pascal och Françoise är deras söner och är alltså kusiner. Paul är far till Françoise och Francis är far till Pascal. Hänger ni med?

Helt enkelt är det inte. Ända sedan jag för några år sedan för första gången provade 1990 Domaine Francis Cotat, Sancerre “Cuvée Spéciale La Grande Côte” har denna/dessa producenter fascinerat mig. Ju mer jag försökt förstå, desto svårare har det blivit. Ska försöka återge historien så kort som möjligt:

Det var en gång två bröder…

I början (1947) gjorde de två bröderna Paul och Francis vin tillsammans. Var och en ägde sin mark men man delade vinifieringsanläggning i Chavignol. Vissa år buteljerades vinerna under Pauls namn, andra år under Francis namn. Vad som verkligen var i flaskorna viste ingen förutom de två bröderna. Detta gick naturligtvis inte de franska myndigheterna med på och under början av nittiotalet fick epoken sitt slut. Att två odlare delade produktionsanläggning och satte etiketter på flaskorna lite som man ville gick ju inte för sig. Skattemyndigheten satte stopp för allt och bröderna beslöt att upphöra med produktionen och delade upp egendomen mellan sina söner – Pascal och François. Var och en av sönerna fick ta över sina fäders respektive mark och François dessutom anläggningen i Chavignol. Pascal vars passion i livet hittills varit att renovera gamla bilar dröjde innan han så småningom började göra vin i sitt garage och efter att provat sig fram lät han så småningom bygga ett nytt vineri i Sancerre (1999). Till glädje för många.

I princip har de mark på samma lägen och gör således vin under samma ursprung. De skördar sist av alla i området och delar filosofi med sina fäder. Hantverksmässiga viner i små mängder. Det sägs att Pascals stockar (ca: 35år) är något äldre än François samt att Pascal skördar ytterliggare några dagar senare än kusinen. Trots att Pascals druvor är något mognare sägs de ändå ge ett något torrare och mineraligare intryck än François viner – eller inte? (Har läst en motsägande uppgift så helt säker kan man inte vara. Myterna är många.) Man både jäser och lagrar sina viner på gamla, väl använda ekfat. Markerna är mycket aktade och extrema. Just Les Monts Damnés sägs vara så brant att det inte går att skörda normalt. Man har utvecklat ett system med linbanor och plockarna är försedda med kuddliknande anordningar på ändan så att de kan åka på denna ned i vingården. Trots detta är kön lång av frivilliga som vill hjälpa till med skörden år ut och år in!

För några veckor sedan höll vi en vertikalprovning i Gomseglet på främst Pascal Cotats viner. Ett vin från kusinen François var med. Även ett vin som var märkt med Francis Cotat (Pascals pappa) fanns med i startfältet. Vinerna var kända på förhand, dock inte årgångarna samt hur många av respektive cuvée som var med. Givetvis inte ordningen heller. Nu visade det sig närmast omöjligt att gissa vad som var vad, utom de tre sista vinerna förståss. Därför ingen gissningslek denna gång. Jag börjar med att skriva vilket vinet är, mina intryck och lite allmänna funderingar. En del av vinerna är bedömda av The Wine Advocate men långt ifrån alla. I de fall det finns poäng, så finns de med för respektive vin. En sak är säker. Som stereotypen av Sauvignon Blanc och övre Loire smakade de inte. Helblint hade nog både Riesling från Alsace och Chardonnay från Chablis varit mer frekvent än Sauvignon Blanc från Loire.

Vin 1
2006 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Les Monts Damnés”
Färgen är ljusgul med ett grönt skimmer. Doften känns lätt dammig med mineraler och rök. Parfymerad med rosor. Krita, krutrök, och en lätt rostad ton. En aningen kemisk karaktär som av hårspray. Spännande doft. Smaken är ren och koncentrerad med frisk citrus fast balanserad syra. Vinet känns lätt i munnen trots en fet textur som av vinteräpplen och lite karamellig fruktighet. Superläcker inledning som sätter ribban högt. Det blir 90+ poäng från mig. Självklart finns här en stor lagringspotential. Ingen brådska att dricka denna redan nu. Ännu ej bedömd av The Wine Advocate.

Vin 2
2005 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Les Monts Damnés”
Färgen är ljust halmgul. Doften stor och kryddig med en gräsig arom och lite vinbärsblad. Citrus, lätt rostad karaktär med en druvig blommighet och ett pikant inslag av marsipan. Ren och läcker doft. Smaken är mycket ren och fräsch. Äpple och klementin med citrus. En ganska tjock textur i munnen. Apelsin och grapefrukt i en frisk och lång eftersmak. Ett klart snäpp upp i kvalitet gentemot det förra vinet. Mer klass och större i allt. Det blir 92 poäng från mig med snudd på en poäng till. The Wine Advocate har bedömt vinet genom David Schildknecht som i augusti 2007 belönade vinet med 93 poäng. Helt klart ett vin att spara länge till. Riktigt läckert och gott. Vet att just Pascal Cotats 2005or sägs ha problem med efterjäsning i vissa buteljer. Detta var inte en sådan. Klass!

Vin 3
2002 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Les Monts Damnés”
Färgen är ljust halmgul. Stor doft med lite beska i näsan (lustigt). Vingummin, nässlor, gräs, buxbom och citrus – klassisk doft. Mineraler, kalk, stendamm och en frisk sälta. Som havet. Nästan lite musselspad. Smaken är ren och frisk med ett lätt mineraligt drag. Lite gräs och grapefrukt i eftersmaken. En läcker och lite fet textur även i detta vin. Jag tycker efter ett tag att smaken ger associationer till grogg blandad på Bitter Lemmon. Även detta ett gott vin men inte så direkt och tilltalande som det förra. Det blir 91/92 poäng för sin typisitet. Detta vin är också bedömt av The Wine Advocate fast denna gång är det Pierre Rovani som står för poängen - 92 stycken.

Vin 4
2000 Domaine François Cotat, Sancerre “Les Monts Damnés”
Färgen är lite lätt gyllengul. Stor och söt som av botrytis. Mineraler och lite lätt gräddkola. Bokna äpplen. Dammig och lätt oxiderad med klara sherrydrag. Spännande och lite komplex men inte frisk. Smaken är dock frisk med ett lätt äppligt inslag. Fetma med ett oxiderat nötigt inslag. Eftersmaken är frisk men klart bitter. Ett mer spännande än gott vin. Troligtvis inte helt korrekt. Som någon provare utryckte saken: ”Sätt på en etikett med Nicolas Joly och Clos de la Coulée de Serrant så kan man ta 700kr för flaskan”. Nja, alla är överens om att det är lite kul men att det är något fel med detta vin. Jag sätter 88 poäng för att det är ett spännande vin om även inte helt i form. Det är inte på något sätt defekt bara ur form. Ej bedömd av The Wine Advocate.

Vin 5
1997 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Les Monts Damnés”
Färgen är gul med ett svagt grönt skimmer. Doften bjuder på citrus, gröna aromer, mineral och rök. Ett flyktigt drag av buxbom och en kemisk karaktär. Utvecklad, parfymerad och blommig som av rosor. Smaken är frisk med mineraler och lime. En lätt beska i eftersmaken som är lång och koncentrerad med vitt fruktkött i munnen. I nästa smak är det rödfruktigt med äpplen och elegans. Att vinet är nästan tolv år stämmer inte med upplevelsen. Visst är det mer utvecklat men inte så mycket. Ett jättebra vin men fortfarande inte bättre än glas nummer två. Det blir 90 poäng. Ej bedömt av The Wine Advocate.

Detta var de fem första vinerna. Alla från samma läge – det förbannade berget. Klart intressant och vinerna har mycket mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. Utvecklingen känns marginell. Förmodligen är det i så fall årgångskarakteristiken som gör större skillnad än ålder. Just 2005an och 2002an känns som de två ”klassvinerna”.

Nästa fem kommer från ett annat läge – den stora kullen. Blev det någon skillnad?

Vin 6
2006 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “La Grande Côte”
Färgen är ljust halmgul. En lätt rostad och kryddig doft med mineraler och sälta som från havet är det första som möter i glaset. Friskhet med citrus och gröna toner. En svag känsla av buxbom och sparrisspad. Rosor, rökighet och faktiskt en märkligt utvecklad stallighet. Mycket trevlig och spännande doft. Smaken är ren, frisk och fräsch med ett lätt kryddigt drag. Vaxat äpple med en balanserad syra som inte alls är så hög. Lite smörkola och fet textur med litchifrukt. Lång eftersmak. Ett kalasgott vin som är mycket tilltalande. Tillbaks på samma nivå som i glas nummer två. Det blir också 92+ poäng. Detta tilltalar mig mycket. Ännu ej bedömt av The Wine Advocate.

Vin 7
2005 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “La Grande Côte”
Färgen är åter ljust halmgul. Doften är frisk med krusbär, nässelblad och gräs. Citrus, mineraler, rökighet och en svag antydan till oxidation/utveckling. Komplext. Smaken är ren med kryddig, lätt mineralig citrusfruktighet. En aning skalbeska med grapefrukt. Intensiv eftersmak som ändå är lite kort. Ett aningen bittert och pepprigt avslut. Detta håller inte hela vägen. Det blir ändå 90/91 poäng. Det är ett mycket kompetent vin men det saknas lite för att helt passa min smak. The Wine Advocate har genom David Schildknecht gett 92 poäng i augusti 2007.

Vin 8
2006 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Cuvée Spéciale - La Grande Côte”
Återigen en ljust halmgul färg i glaset. Fast nu händer det grejor. Doften är stor med citrus, friskhet, hav, sälta, krita och dammig grusväg. Blommighet av rosor, kryddighet, druva, rödfruktigt och en aning kemisk samt rå ton. Det doftar parfymerat som en Viognier – damparfym. Smaken är ruskigt ren med en söt karaktär samt smörig som kola. En lätt eldighet med sötlakrits och druva. Päron och nickelkola i en lång fin eftersmak. Wow! Detta är sannerligen allt annat än stereotypen av Sauvignon Blanc. Sent skördat och uppfostrat på gamla använda fat jovisst – men gud så gott. Detta borde alla vinälskare prova. Det blir 94+ poäng. Här finns en enorm potential. Så gott, så gott – som godis. Ännu ej bedömt av The Wine Advocate.

Vin 9
2003 Domaine Pascal Cotat, Sancerre “Cuvée Spéciale La Grande Côte”
Färgen har återigen samma halmgula nyans. Doften är urläcker. Mint, lätt chokladig med rostat kaffe och svampspad. Mineraler, citrus, hårspray och en komplex utvecklad lätt söt karaktär. Underbart. Smaken är enormt stor och koncentrerad med choklad, kola, päron och kryddighet. Viskös och gräddig med lakrits och en lång, lång eftersmak. Gott men… kanske blir munkänslan störd av en viss klumpighet i vinets karaktär. Något som sedan blir uppenbart när det avslöjas att det är en 2003a. Alkoholhalten är hela 15%. Hur mycket jag än älskar årgången i Frankrike gäller det i första hand de röda vinerna. Hursomhelst blir det 93 poäng för den häftiga upplevelsen. Bedömd av The Wine Advocate genom Pierre Rovani som var mer försiktig i juni 2005 när han satte 90 poäng. Varför han är så försiktig begriper jag inte.

Vin 10
1996 Domaine Francis (Pascal) Cotat, Sancerre “Cuvée Spéciale La Grande Côte”
Jodå, färgen är ljust halmgul. Doften är super-duper god! Mint med kola och champinjonspad, smörigt sötfruktig med päron och choklad. Rostat kaffe och vit sparris på burk. Läckert och komplext. Som engelsk smörkola. Smaken överträffar allt annat provat hittills denna kväll. Frisk med citrus och Lemmon Curd. Vax, söt smörkola, kanderad och torkad frukt med en aning botrytis. Inlagda päron och konserverad frukt på burk. Underbart. Inte så sött i karaktären som man kan tro. Mer känsla av torkad frukt som av mognad. Tänk om viner som detta fick lite mer uppmärksamhet. Eller inte. Egentligen skulle man behålla hemligheter som detta för sig själv. Detta är ett vin som alla vinkurser borde använda som exempel på hur det går att göra vin om man vågar ta ut svängarna och avvika från de annars så snäva normerna. Det blir 96+ poäng från mig. Ej bedömt av The Wine Advocate. Noterar senare att det är Pascals pappas namn på etiketten – Francis Cotat. Förmodligen har sonen ärvt ett lager som senare har etiketterats med faderns namn när det gått ut på marknaden. Något som för övrigt gäller samma vin fast årgång 1990 provad för något år sedan – som nog var ännu bättre. Hur det nu är möjligt?

Fantastiska viner och framförallt mycket personliga. Leve individualismen!

För de torra vinerna är likheten med Chablis inte helt tokig. I princip är jordmånen den samma distrikten emellan. Trots att det är två skilda druvor så verkar vinmakandet, som familjen Cotat ägnat sig åt, ge mycket likheter med just Chablis.

Ja, detta borde varje Munskänk prova i kontrast till alla standardviner från Nya Zeeland och Loire som man envisas med att lyfta fram i alla möjliga sammanhang. Bättre än så här blir det inte.

De torra är fantastiskt kul och bra viner men det är de sent skördade som lyfter. Cuvée Spéciale La Grande Côte är verkligen ett helt unikt vin. Jag faller pladask för stilen. Kanske inte ett typiskt matvin men att njuta som det är, en sommarkväll, måste vara bland de största av njutningar.

Kanske blir 2009 det vitvinsår som jag saknade förra året. Mycket spännande ska provas framöver och håller trenden i sig blir det nog inte så svårt att hitta kandidater till 2009års bästa vita vin – torrt som sött.

God, Godare och Godast!

Rött eller vitt, stilla alternativt bubbel. Ursprung Frankrike. Inköpspris maximalt 500kr. Sist men inte minst – 94 poäng eller högre av Mästaren och hans kollegor från The Wine Advocate. Så enkla var förutsättningarna inför denna (en av två per år) återkommande bedömningsprovningar som dessutom brukar innebära säsongstart i Gomseglet. Vilken provning det blev sen!


Varför denna provningsform? För att utmana, verifiera och kalibrera oss mot en norm. För de flesta av oss fungerar The Wine Advocate som referens och då behöver man knappast krångla till saker och ting med att inkludera fler kritiker. Ett undantag görs dock och det är för Champagne där Richard Juhlins omdömen och poäng accepteras. Detta görs av den enkla anledningen att The Wine Advocate varit usla under en lång period med sina recensioner av just Champagne. Nu släppte man en ny utgåva i december som inkluderade en rejäl genomlysning av senare årgångar i distriktet så kanske bli det bättre även på bubbelfronten framöver?




Alla provare tar med ett eget vin som möter kriterierna men som hemlighålls för övriga deltagare. En del bidrar med mer än ett vin av olika anledningar. Dels för att man har något extra kul att dela med sig av eller för att någon deltagare har svårt att ordna fram ett vin som uppfyller kraven och behöver hjälp. Elva provare och tretton viner lyckades vi sammanföra i söndags. Vi provar blint och vet inte ens var i uppställningen det egna vinet dyker upp. Detta på grund av ett enkelt handhavande som går ut på att alla får en karaff som märks i botten med det egna namnet och sedan ”blandas” karafferna runt i ett slumpvis mönster och numreras därefter (något som ställde till det extra mycket för mig denna kväll). Detta innebär förutom att det egna vinet kommer blint även att ordningen kan bli precis hur som helst mellan de olika vinerna. De vita och röda delas naturligtvis i två separata flighter.

Förutom att göra en egen poängbedömning så gissar vi även på druva/ursprung eftersom det momentet aldrig upphör att fascinera. Nu var ju gissningsalternativen något begränsade tack vare att alla på förhand vet att det är Frankrike som gäller. Tur, för annars kunde nog flera gissningar ha hamnat i andra länder och till och med andra världsdelar!

Vi kör med en ganska avslappnad provningsform och inga poäng samlas in utan alla deltagare resonerar istället högt om vad man hittar i vinerna och vad man gillar med dem eller inte. Faktiskt är att vi denna gång till och med glömde att rösta på bästa vin. Nu har jag ändå bilden ungefär klar för mig vilka som blev gruppens favoriter. Först mina egna provningsnoteringar och gissningar, därefter rätt svar och som avrundning lite allmänna tankar och kommentarer. Naturligtvis även poängen från Bob eller hans kollegor. Notera att alla egna poäng sätts under provningen utan vetskap om innehåll i glasen.

Flight 1 – den vita!

Vin 1
Färgen är ljusgul med antydan till en grön kant. Lite lätt söt och brödig doft. Smör, karameller, svag kaffearom och päron med nickelkola som minner om barndomen. Det doftar rent och fräscht. Smaken domineras först av en härligt gräddig mousse som verkligen är intensiv. Smörig men ändå frisk och lätt kryddig smak med mycket brödighet och kex. Lite vit choklad och kola med päron. Gott och friskt. Jag gissar på en hyfsat ung Blanc de Blanc. Det här smakar bra och den härliga moussen tilltalar mig mycket. Det räcker till 93+ poäng från mig och säkert kommer detta att utvecklas mer med lagring.
1998 Veuve Clicquot Ponsardin, Champagne "Brut Vintage Reserve"
(PN 58% - PM 11% - CH 31%) RJ Poäng/Potential: 92/94. Juhlin är mycket positiv, inte bara i betyg utan även i sin beskrivning av vinet. Jag blir lite förvånad över den höga andelen Pinot. Jag funderade en del efter vår Clos des Goisses provning på om jag egentligen inte föredrar Blanc de Blanc Champagne just för den oftare lite gräddigare känslan. Efter detta smakprov får jag nog ompröva den slutsatsen. Som jag ofta deklarerat dricker jag mycket lite Champagne men tror mig ändå ha en bestämd uppfattning om vad jag gillar. Denna kom lite på skam i och med nästa vin.

Vin 2
Färgen är klar och halmgul. Det doftar äpple och jord med mineraler och rök. En dammig ton som påminner lite om jordkällare. Just äpple i form av mogna sådana gör att det drar åt Pommac till i doften. Lite för mycket äpple för min smak. Jag vill hellre ha päron. Påminner mycket i doften om flera av de årgångar Clos des Goisses vi provade senast. Smaken är mycket stor med en riktigt fet textur. Fat, bananer, hasselnötter och kola samt choklad. Kex som direkt smakar som Digestive. Mörk brödighet och nästan tuggtobak och en fruktighet som drar åt det röda hållet till. Det här smakar mycket och gott. Ju mer jag smakar på det här desto mera gillar jag det. En riktigt god och läcker Champagne. Gissar på mogen Blanc de Noir. Jag tar i med 95 poäng som faktiskt känns låga ju oftare jag återvänder till glaset.
1988 Veuve Clicquot Ponsardin, Champagne "Brut Vintage Rare"
(PN 56% - PM 11% - CH 33%) RJ Poäng/Potential: 96/96. Richard gillar uppenbarligen denna mycket. Även hans beskrivning i text ger utryck för hans beundran. Tydligen är detta en specialcuvée av den vanliga "Brut Vintage Reserve" men som får ligga mycket längre på sin jästfällning. Dessutom vilar den tryggt i husets källare och lanseras först som ett moget vin. Just denna årgång lär ha lanserats i flera omgångar. Jag som egentligen intalat mig att jag föredrar de mer krämiga Chardonnay baserade varianterna med sin fruktigare stil. Så kom denna. En mycket kraftig och fyllig Champagne som känns anpassad för mat. Jättegott!

För protokollet kan tilläggas att jag provade de tre kommande stilla vitvinerna först och därefter återvände och provade de två Champagnerna. Bränd av tidigare erfarenheter visade det sig vara ett klokt beslut. Syran från Champagne kan annars lätt bli förödande för efterföljande stilla vin.

Vin 3
Färgen är gul med ett lite orent intryck. Doften är sötfruktig med karamell, vanilj och fat. Smörig, tuttifrutti och ett aningen oxiderat intryck. Nötig med klister och mogna päron med en avslutning som ger mig ett parfymerat intryck av hudkräm och rosor. Det doftar nästan som stereotypen av Kalifornisk Chardonnay. Smaken är eldig med ett kryddigt intryck. Robust på gränsen till klumpig men ändå en syra som känns fin. Beska i eftersmaken som nog kommer av alkoholhalten och inte av faten. Kaffe och tropisk fruktighet med inslag av päron och ljus choklad. Helheten blir ändå störd av ett lite platt intryck. Bättre i doften än i smaken. Gissar lite spritt på både Rhône och Alsace (Pinot Gris) på grund av alkoholen, parfymen och den tropiska frukten samt den allmänt tunga känslan i vinet. Det blir lite tveksamma 92/93 poäng som hålls uppe av doften.
2005 M. Chapoutier, Hermitage Blanc "Chante-Alouette"
Februari 2008, Robert Parker 94 poäng. Det anses att med minst tio års ålder så brukar vita Hermitageviner ändra karaktär och bli betydligt mer balanserade och goda (fast jag har aldrig upplevt det – tycker alltid att de är ganska klumpiga). Kanske är det ungdomen som stör vinet just nu. Tekniskt är det spännande men det blir aldrig riktigt njutbart. Parker har inget drickfönster i sin senaste bedömning men i första vevan angav han 2007-2027. Inte alls omöjligt att detta blir ett extremt långlivat vin. Det visar sig att fler än jag sitter och tänker på Kalifornien och Chardonnay när vi diskuterar om detta vin. Frågan är om vi hade gissat på det, om vi inte vetat att det var Frankrike som gällde?

Vin 4
Färgen är gyllengul. Doften först något sluten men efterhand lossnar det. Fat och rök med rostat kaffe och svamp. Lätt stickigt och kemiskt drag av parfym – som hårspray. Citrus och apelsinskal med choklad. Smaken är mer spännande än direkt god. Ren, lite fet struktur med en knappt märkbar fin syra. Kryddor, mineraler och en viss beska med ett tvåligt inslag. Ganska torr och eldig eftersmak. Choklad, kola och apelsinskal. När vinet öppnat upp sig känns eftersmaken oändlig. Jag inbillar mig att jag har provat detta förut. Ett vin vi hade i augusti på förra bedömningsprovningen. Jag gissar på det eller ett annat vin med samma ursprung - Norra Rhône. Enda alternativet för mig, nu som då, är en Gewürztraminer. Jag sätter 94+ poäng för den spännande känslan i vinet och en ganska personlig framtoning.
2003 E. Guigal, Hermitage Blanc
April 2007, Robert Parker 94 poäng, drickas 2007-2027. Vad kul! Att ha rätt för en gångs skull. Att poängen blev de samma känns faktiskt ännu bättre. Det här vinet har en alldeles egen personlig karaktär. Jag gillar det som ett provningsvin och kan nog tänka mig att ett glas till rätt mat är gott men jag har svårt att tänka mig flera glas eller en hel flaska. Det skulle nog bli för jobbigt. Ett klart bättre vin än det förra och visst har de mycket gemensamt men på något vis känns detta som en större vinupplevelse än vad 2005 Chante-Alouette gör. Beslutet att hoppa över de första två Champagnevinerna var nog riktigt klokt. Så låg syra som detta och det förra vinet har hade blivit till obefintlig syra om man provat de betydligt syrastinnare Champagnerna först. Vilket dock inte hade varit ett problem för nästa vin.

Vin 5
Färgen är ljusgul med ett stänk av grönt. Doften är stor med massor av citrus och mineral. Gräs och allmän grön känsla med örtighet. Svamp, grön paprika och mineraler igen. Rökighet, kisel och flinta med gröna äpplen och en aning smörighet. Det doftar klassikt Loire och Sauvignon Blanc med lite inslag av fat. Smaken är friskt syrlig med citrus och grapefrukt som ger ett lite kärnigt och bittert intryck. Det smakar faktiskt violpastill och lakrits. Fet textur i eftersmaken som är lång och tuff i sin syra. Det smakar lite som "vaxat" grönt äpple. Smaken leder mer mot en stram outvecklad Riesling från Alsace. Jag gissar på det men garderar med Loire och Sauvignon Blanc. Poängen blir lite avvaktande 92 med den tuffa syran som anledning till att jag inte vill gå högre.
1994 Pierre Boullay, Sancerre Chavignol
Juni 1996, Robert Parker 97 poäng. Det här är sensationellt. Ett vin som är14 år gammalt och smakar outvecklat. Även att Bob himself har satt hela 97 poäng på en Sauvignon Blanc från Loire. Riktigt kul att få ta del av detta. Parker anger inte något drickfönster vilket får mig att fundera på hur hans tankar kan ha gått. Är vinet kanske för moget? Har frukten gett vika och endast syran består? Jag vet inte men tydligen säger deltagaren som har vinet med sig att det alltid varit lite tufft i sin stil. Om det är outvecklat undrar man ju när det ska bli drickfärdigt? I vilket fall som helst mycket kul. Efter att vinets identitet avslöjats slår det mig att just lakritssmaken påminner mycket om ett vin som för mig är oförglömligt, 1990 Francis Cotat "Le Grande Côte Cuvée Special". Även det ett mycket udda vin från Sancerre gjort på Sauvignon Blanc. Även några av de sent skördade viner från Lucien Crochet som jag provat har en del gemensamt fast jag upplever dem som mer dominerade av fatinslag. Efter provningen läser jag ett referat från en drygt sju år gammal provning där samma vin var med. Även då tycks den tuffa syran ha skapat lite bryderier beträffande poäng. Tycks som den gruppen provare hamnade i 91-93 poängintervallet. Inte mycket verkar ha ändrats över de sju år som gått om man läser beskrivningen från då.

Robert Parker brukar ju få en del kritik för att det alltid handlar om poäng och inte innehåll i hans beskrivningar. Det gäller knappast detta vin. Kan inte låta bli att lägga in hans beskrivning av vinet:

"I have drunk some remarkable Sancerres over the last two decades, but never have I had a Sancerre so close to perfection. Admittedly, some of the efforts from Vatan, Cotat, Crochet, and Bailly-Reverdy have been dazzling, but this 1994 offering from Pierre Boullay is one of those rare, once in a decade, perhaps once in a lifetime wines. In the vernacular of the wine trade, this wine is "crammed and jammed," or to put it another way, "packed and stacked." Made from low yields (about eight-tenths of a ton per acre), this awesomely rich, uncannily brilliant and well-balanced wine is the greatest Sancerre I have ever tasted. Its striking delineation and focus only make it more hauntingly close to perfection given its unprecedented level of concentrated Sauvignon fruit. It represents the essence of the varietal and terroir. Full-bodied, strikingly pure and rich, this is a wine of magnificent power, extract, balance, and precision. One-hundred percent barrel-fermented in old oak, with a production of under 500 cases (of which 100 made it to America), this wine admirably demonstrates the heights that can be achieved by Sauvignon Blanc grown in the stony soils of Sancerre. Think of it as drinking liquified minerals stacked on a skyscraper of honeyed melon-like fruit. Unbelievable!"

Dags att lugna ned det hela med lite rött vin.

Flight 2 – Den röda!

Vin 1
Färgen är djupt röd med drag åt det sammetsaktiga hållet till. Doften är stor, söt, varm, syltig med lite lättrostad fatkaraktär. Kola, björnbärsmarmelad, kryddor och en svårdefinierbar känsla av frisk fruktighet. Aprikoser och blommor som för mig direkt påminner om en stor Shiraz från Australien. Hur gott och njutbart som helst. Första tanken, inte bara för mig, är om det verkligen kan bli bättre senare i startfältet? Smaken är intensivt sötfruktig med ett eldigt och kladdigt intryck – Portvin. Mentol, kanel, jordgubbar, gummi, violpastill, lakrits och en massivt lång kryddig eftersmak med låg syra. Riktigt, riktigt gott. Känslan av att bästa vinet står först i linjen kvarstår. Hur ska det kunna bli bättre? Eftersom vi vet att vi befinner oss i Frankrike kan enda gissningen bli en något åldrad Chateauneuf du Pape. Annars hade jag kunnat gardera med Australien och Shiraz! Min bedömning slutar på 97 poäng.
2003 Cuvée du Vatican, Châteauneuf-du-Pape "Réserve Sixtine"
Februari 2006, Robert Parker 95 poäng, drickas 2009-2029. Äntligen! Detta vin har jag längtat efter att få prova. Det motsvarade verkligen förväntningarna. Kanske var det mer utvecklat och mindre tufft än vad jag väntat mig. Fast jag klagar inte. Detta blir en av mina och även gruppens favoriter till bästa vin. Nästan alla drar åt samma håll och poängmässigt är vi ganska överens. Detta är fullständigt hedonistiskt. För att jämföra med samma vin i årgång 2005 så är skillnaden idag ganska stor. 2003an är tjockare och mer hämningslös men också mindre typisk än den yngre årgången. Personligen tror jag aldrig att 2005an kommer att bli likadan i sin karaktär utan det är säkert den mycket speciella årgången 2003 som sätter sin prägel på vinet. I en provning arrangerad av Executive Wine Seminars i New York 2006, med bara viner från distriktet från årgång 2003, vann detta vin omröstningen som provningens bästa vin. Motståndet var extremt tufft med i princip alla stora namn på startlistan. Jag kan förstå att den vann. Jättebra!

Vin 2
Klar och lite ljusröd färg. Doften är rökig och dammig med en söt ton av värme. Det finns en blodighet och animaliskhet som är helt fantastiskt läcker. Syltig frukt med kola och mineraler samt kryddighet av kanel och kardemumma. Lite jordkällare och diesel letar sig också igenom. Läckert! Smaken är ren med en sötsyrlig framtoning som ger vinet en väldigt frisk fruktighet. Körsbär, lakrits, violpastill, gummi och rotfrukter. Även i smaken finns en animalisk karaktär av köttighet. Lång eftersmak med en balanserad syra. Detta går mer åt det eleganta hållet till. Högklassig Pinot Noir från Bourgogne känns givet. Enda alternativet skulle vara en feminin lätt Chateauneuf du Pape men knappast troligt. Känner mig riktig upprymd och slutar på 95 poäng.
2005 La Pousse d'Or, Volnay 1er Cru "En Caillerets"
Här råder nog tyvärr lite missuppfattning med avseende på poäng från The Wine Advocate. Detta vin är såvitt jag förstår aldrig officiellt bedömt. Däremot är syskonvinet "60 Ouvrées" bedömt till 94 poäng av David Schildknecht. I den recensionen finns en märklig hänvisning som lyder "Also recommended: 2005 Volnay Caillerets (86+?)." Ytterst märkligt. Jag har provat bägge och jag tycker banne mig att detta var bättre. Riktigt bra och härlig Pinot Noir. Finlemmad och elegant men ändå kraftfull. Varför är det så sällan man får uppleva dem såhär? Årgång 2005 och Bourgogne måste vara en succé. Tyvärr har väl det tåget redan gått men jag kommer att hålla utkik.

Vin 3
Färgen är djup och aningen tegelröd. Ur glaset väller en intensivt söt doft med kanel, kardemumma, plommon och Portvin. En lite köttigt bläckig framtoning och nötig som en Armagnac med fikon och saftkok. På slutet är det en märklig koppling jag får till Julen med risgrynsgröt och sviskon! Hur underbart som helst. Smaken är mycket viskös med en påfallande sötma och värme. Syltigt med jordgubbar och kanel samt en närmast bränd karaktär. Tanniner som märks trots all fruktsötma. Eftersmaken är ruskigt lång och intensiv med en eldighet som naturligtvis lär komma av en inte så blygsam alkoholhalt. Fikon i grädde med lite hallon på toppen. Kraft – så står det i anteckningsboken. Naturligtvis ett lite kontroversiellt vin. Jag gissar på Chateauneuf du Pape igen och en årgång kring 2000 eftersom det känns så utvecklat trots rikedomen. Landar på 97 poäng tillslut men skulle nog vilja gå lite högre innerst inne. Den utvecklade karaktären hindrar mig dock.
2003 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Renaissance"
Februari 2006, Robert Parker 94+ poäng, drickas 2009-2021. Nu tycker jag allt att han är för snål med sina poäng! Detta är bland det mest kraftfulla vin från distriktet som jag har smakat. Nu hör det till historien att just denna flaska råkat ut för lite omild behandling. Den deltagare som har med detta vin har kanske till slut kommit på den optimala metoden för att omvandla även sura Bordeaux och Bourgogne viner till nektar! Mer om det en annan gång. Om jag ur minnet försöker hitta något liknande som jag kan koppla ihop detta vin med så är det nog 2000 Clos des Papes med sin Amarone lika struktur och 2003 Domaine Pierre Usseglio “Reserve des Deux Freres” som hade lite samma utpräglade starkvinston. Detta blir ett av mina favoritviner men även gruppens men några gillar inte det. Helt klart en fråga om personlig smak. Mycket särpräglat var det.

Vin 4
Färgen är tät och purpurröd. Doften är först lite stålig och mineralig med kaffe och en varmrostad ton. Lite sluten först. Blodig och köttig med gummi och blommighet. I slutet kommer en känsla av svettigt omklädningsrum. Kanske inte den största eller mest komplexa doften av uppställningens viner men ändå mycket tilltalande. Smaken är däremot större. Söt, solmogen frukt med en ganska låg syra. Lakrits och varm syltig frukt med intensiv eftersmak som är väldigt lång. En viss strävhet och tanniner som känns som de är i pulverform – lakritspulver. Ett maskulint och stöddigt vin som känns väldigt lovande men som även är gott redan nu. Lite svårt att gissa på ursprung. En del av mig drar åt norra Rhône till, en annan till södra Rhône och den tredje faktiskt till Bordeaux och även söder om Bordeaux. Lite otydligt men riktigt lovande. Först landar jag kring 95 poängsträcket men höjer efterhand till 97 poäng för potentialen känns mer än lovande. Ett stort vin.
2005 Domaine la Soumade, Côtes du Rhône Villages Rasteau "Cuvée Fleur de Confiance"
Februari 2008, Robert Parker 94+ poäng, drickas 2014-2033. Ja, det var sannerligen en överraskning. Första smakprovet för mig. Det här ger ju ett helt annat intryck av Rasteau än alla de andra vinerna därifrån som jag provat. De flesta gillar detta och vinet är en av gruppens favoriter. Tydligen är Bordeauxprofilen och konsulten Stephane Derenoncourt involverad vilket Parker verkar tycka är onödigt eftersom han har den största respekt för ägaren Andre Romero. Kul att Parker verkar anse att denna ska ligga till 2014 innan man tar första smakprovet. Det tillhör ju inte vanligheterna att han rekommenderar den typen av försiktighet. Även Bob beskriver vinet som "a southern Rhone wine with a Bordeaux structural overlay." Det här måste följas upp!

Vin 5
Färgen är ljust purpurröd. En parfymerad och animalsikt köttig doft med inslag av rök och olja. Blodig men elegant. Diesel och djurstallar med en spännande örtighet och tydliga inslag av garrigue. Tallbarr och rökt lakrits. Mycket personlig och speciell doft. Härlig. Smaken är frisk men förhållandevis låg syra. Körsbär och solvarm fruktighet med fikon och katrinplommon. Kryddor och en lång först ganska intensiv eftersmak. Gummi, violpastill och lakrits med köttjuice och värme. Garrigue! Mycket elegant och tilltalande. Jag tror ju att detta är mitt vin så jag gissar inte på ursprunget. Jag hamnar återigen högt med 97 poäng. Faktiskt ett tag ytterliggare en poäng men ångrar mig efter hand.
2004 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape
Februari 2007, Robert Parker 95 poäng, drickas 2007-2027. Det är inte mitt vin. Ironiskt nog är det ett vin som jag inte gillat tidigare och närmast förlorat hoppet om. Dessutom tror jag att nästa vin är just detta vin. Rörigt? Vid ankomsten får alla en karaff med sitt namn på undertill. Sedan blandas alla karaffer för att ingen ska veta var det egna vinet står. När min bordsgranne häller upp vinerna råkar jag se etiketten undertill på en enda karaff. Denna. Mitt namn står uppenbart undertill. Därför låser jag mig hela provningen på att just detta är mitt bidrag. Dessutom tycker jag allt stämmer mot förväntningen på vinet. När vi sedan diskuterar vinerna är det ytterliggare en deltagare som är säker på att detta är hans vin. Det lustiga är att både han och jag har samma förnamn. Det är min namnes vin! Ruskigt bra är det under alla omständigheter denna kväll. Fler än jag som gillar det, faktiskt någon deltagares favorit. Kul för jag hade förlorat hoppet – nu är det åter vilket gläder mig. Kanske börjar 2004orna komma loss? För inte kan det väl vara flaskvariation? De buteljerar drygt 100 000 flaskor per år…

Vin 6
Färgen är djupt intensivt röd. En vacker färg. Doften är mycket fin. Fikonmarmelad, Portvinskryddighet, jordgubbsylt och kola. Rund och harmonisk doft med vanilj, violer och mint med ett mineraligt drag. Plommon i Konjak och rökta kryddor. Jättefin och lovande doft. En av provningens bästa doftintryck. Tyvärr underpresterar smaken gentemot förväntan. Det smakar lite söt, kladdig frukt med lakrits och violpastill. Syran är låg och frukten känns i eftersmaken lite torr och kort. Allt klipper av en aning abrupt och man känner sig lite lurad efter all den goda och lovande doften. Ur fas? Gissningen för mig blir Chateauneuf du Pape och faktiskt just 2004 med en svag misstanke om att detta kan vara en Clos des Papes. Tack vare den goda doften och att helheten ändå håller ihop så blir det 95 poäng. Det finns en potential.
2003 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "La Combe des Fous"
Februari 2006, Robert Parker 95 poäng, drickas 2006-2020. Detta är mitt vin! Märkligt. Fast jag har haft lite olika intryck av detta vin tidigare. Detta var fjärde smakprovet. Första konsumerade flaskan gjorde mig lite missnöjd. Den andra dracks i ett sammanhang där djupanalys kändes överflödig – i solnedgången på Österlen. Den senaste och tredje flaskan var makalöst bra. Även 2006an av samma vin har varit lite lynnig. Kanske ett oroligt vin som inte är riktigt stabilt i sin struktur? Hur som helst är denna lärdom viktig. Att prova helblint är lärorikt! Ingens favorit.

Vin 7
Färgen är tät och närmast blåsvart med ett rött inslag. Det känns som det färgar av sig på glaset. Doften är rostad med kaffe och kola, mentol, mynta, svett och karamell. Fat och kolasnören med solmogen packad frukt och kokos med syltade aprikoser. Nya världen ligger nära tillhands. Även Amarone eller Spanien. Smaken är kryddig med mycket påtagliga tanniner och ett allmänt torrt intryck som leder till en strävhet och ännu mer återkommande tuffa tanniner. Lakrits och romrussin i plommonjuice. Blåbär och en fetma som känns som kokos mer än smör och grädde. Ett både tufft och intensivt vin. Lite obalanserat men lovande. Med tanke på att vi vet att vi befinner oss i Frankrike blir Bordeaux och 2005 den givna gissningen. Även östra stranden eftersom det känns mer som solmogen Merlot än Cabernet Sauvignon. Framtidsutsikterna känns lovande och därför blir 95 poäng bra.
2005 Château Fleur Cardinale, Saint-Émilion Grand Cru
April 2008, Robert Parker 95 poäng, drickas 2012-2028. Det här känns bra. Både att ha rätt och att detta var en av primörerna jag lyckades komma över. Ett riktigt kraftpaket som dock känns märkligt torr i stilen för att man ska vara helt lugn. Fast det är nog så här riktigt bra och potent Bordeaux ska vara. I en helblind provning utan att veta ursprungsland undrar jag om man hade gissat på Bordeaux? Nya världen är mer logiskt med bakgrund av doften men inte smaken. Kanske Kalifornien då. Mer troligt hade varit att man hamnat i Italien eller Spanien och en modern variant. Som en rikligt fatad Ribera del Duero eller något från Toscana alternativt Veneto. För min del får gärna alla framtida Bordeauxsatsningar vara som detta.

Vin 8
Färgen är djup och tät åt det tegelröda till. Doften klassiskt stallig och animalisk. Grillat kött, rök, ved och julkryddor med kanel som mest dominant. En anings starkvinskänsla. Sedan åter välhängt kött. Kanske saknas lite frukt i doften för att det ska bli helt perfekt men vi är nästan där. Läckert. Smaken är desto fruktigare med svartvinbär, plommon och allmänt mogen frukt. Kanel, citrus och violpastill med en lång, lång eftersmak. Lite rå eftersmak med gummi, mineraler, stenkross och grillat kött. Här brukar jag ibland gå fel men denna gång tycker jag detta är klassiskt rik och högkvalitativ Bordeaux. Från andra halvan av 90-talet? Cabernet eller Merlot? Kan inte bestämma mig. Däremot tycker jag att detta är ett vin värt 96 poäng för sin härliga mognad, balans och komplexitet.
2000 Clos de l'Oratoire, Saint-Émilion Grand Cru
April 2003, Robert Parker 94 poäng, drickas 2006-2019. Skönt. Känns bra att avsluta med detta. Så här önskade jag att alla viner från Bordeaux kunde vara. Om det förra vinet kommer att utvecklas som jag hoppas tror jag att det blir ett vin som överträffar detta med tiden. Hursomhelst är detta vin just nu bättre och godare på grund av den fina harmonin i allt. Värt att notera är att även hos denna egendom konsulterar Stephane Derenoncourt. Kanske lite tråkigare än de mer vilda Chateauneuf du Pape vinerna men det är en fråga om stil och smak vilket man föredrar. För min del varvar jag gärna bägge med ett inslag av den fina Bourgognen emellanåt!

Lärdomar och frågor att ställa sig - Behövs poäng? Ska man överhuvudtaget lägga tid och koncentration på att sätta och utvärdera poäng när man provar vin? Absolut - blir mitt svar. Måste det vara Robert Parker och The Wine Advocates poäng? Nej, det står var och en fritt att välja den referens man tycker passar ens egen palett bäst. Alla kan inte tycka som Parker eller gilla allt som han tycker om – det gör inte ens jag. Mitt förslag är att alla borde prova att sätta ihop en samlig viner i en provning med en gemensam nämnare i form av kvalitet. Det viktigaste är nog att alla vinerna har det gemensamt att de är recenserade av samma kritiker eller gruppering. Visst är det kul att gissa på druva/or och ursprung samt ålder men ibland behöver man även utmana kvalitetsaspekten i sitt vinprovande. Det lär en massor om vad som kännetecknar viner som av kritiker anses vara hög kvalitet. Det handlar inte om att dricka poäng utan att lära sig förstå bedömning och kvalitet. Det är inte enkelt – men det är väldigt kul.

Själv rannsakar jag mina poäng efter varje provning och efter just denna kan jag känna att jag rycktes med i ett lite för högt tempo. Jag känner att jag längtat så efter att prova vin på detta viset att jag blev lite för entusiastisk när vi kom till de röda vinerna. Kanske var det den utmärkta inledningen med vin nummer ett som satte ribban så högt att det var svårt att sansa sig senare? Spelar det någon roll? Egentligen inte. Det handlar inte om någon tävling att komma så nära Parker som möjligt utan snarare om att förstå varför man gillar en viss typ av vin. Jag tror att jag hittat min stil tack vare poängbedömning.

Vi diskuterar lite efter provningen om just fenomenet att man ibland skenar iväg. En teori är att man gärna lägger på ett par poäng när man känner igen något som man gillar. Någon sorts ”godhetspoäng”. Kanske stämmer det. Jag kan själv känna det när jag rannsakar mina poäng denna gång. Det blir per automatik två till tre poäng extra när de där goda Grenachebaserade vinerna kommer som lite grand överträffar förväntan. Kanske även då man känner igen något men inte är riktigt nöjd hela vägen så kompenserar man med någon poäng extra därför att man känner igen stilen? Det gör inget tycker jag – inte när det sker på hobbynivå och under amatörmässiga förhållanden. Om man livnärde sig på detta professionellt vore det en annan sak. Intressant är dock att vi som grupp ofta tycker att det är samma viner som är goda och som vi lite lätt suckar och utbrister wow till samt att vi ofta hittar samma viner vi utrycker lite missnöje över. Vi funkar ganska lika trotsallt. Trevligt tillsammans har vi också.

För mig räcker detta som bevis på att jag vågar fortsätta lita till Parker i första hand för mina fortsatta vininköp. Inte för att jag vill dricka poäng utan för att jag vill maximera oddsen för stora vinupplevelser. Sedan får det givetvis inte anta överdrivna eller religiösa proportioner utan stanna på någon slags ”sunt förnuft” nivå. En annan mycket viktig fråga? När smakar en Tuborg bäst? Hver gang!

Lite seriösa funderingar igen. Det här med prisläget? Provningar som denna övertygar mig om förnämligheten i Parkers system - den att helt bortse från prisvärde. Vi provar viner under 500kr i inköp och får mycket valuta för pengarna. Det hade inte blivit bättre viner om man bara ökat prislappen för att komma över mer prestigefulla etiketter med motsvarande poäng som våra viner. Det känns som om 95 poäng är 95 poäng oavsett vad det står på etiketten. För mig är detta fördelen med provningar som denna. Att inse att det finns ruskigt bra viner för överkomliga priser om man släpper på prestigen. Genomsnittspriset för vår provning slutade på 429kr flaskan. Helt okej för denna upplevelse. Visst kan jag se negativa aspekter med vår prisbegränsning också.

Det blir mycket Chateauneuf du Pape i glasen och unga viner denna gång. Hade man varit beredd på lite högre prislapp hade vi kunnat få med lite mer Bordeaux, Bourgogne och Norra Rhône samt lite mer åldrade viner. Godare eller bättre vet jag inte om det blivit men dock lite mindre endimensionellt.

Är det viktigt det vi håller på med? Nej, givetvis är det lite nördigt och typiskt viktigpetteraktigt men förbannat kul. I-landsproblem? Kanske?

Ett Lotteri!

Nej, det ska inte handla om onsdagens Bordeauxsläpp. Det ska handla om när man sätter korkskruven i en Moulin Touchais. Defekt eller korrekt? Hörde någonstans att detta vin samt den berömda 1983 Anjou Blanc från samma firma tillsammans med Chateau Musar tillhör de mest reklamerade vinerna på Systembolaget. Kan tänka mig att många korrekta buteljer av dessa faktiskt reklameras som defekta på grund av deras ganska unika och speciella karaktär. Fast det gäller nog många söta Chenin Blanc från Loire överhuvudtaget.

För ungefär fem år sedan hade vi en vertikalprovning av just Moulin Touchais. Tror det var åtta årgångar om jag minns rätt. De två äldsta var i alla fall årgångarna 1959 och 1969. Det märkliga var att 1969an blev det mest omtyckta vinet och alla var överens om att det var perfekt moget och gott. Däremot kändes 1959an för ung och knuten!

Jag skojar absolut inte. Det var en ganska märklig känsla att ett 44år gammalt vin kändes för outvecklat. Det vittnar nog om den enorma lagringsdugligheten i Moulin Touchais viner.

Ett tag tror jag att det var något lurt med 1983 Anjou Blanc för det dök upp i olika lanseringar med flera års mellanrum. En kompis (inte han med alla Chateauneufer) har en teori om att de nog står där bakom bensinmacken och buteljerar lite vad de har för handen och sätter på etiketten 1983 Anjou Blanc för att de råkar ha så många av dem – etiketterna alltså. Kanske är det inte riktigt så illa men nåt lurt är det nog ; )

I helgen har det dock konsumerats ett annat vin – nämligen 1987 Moulin Touchais, Coteaux du Layon.

Färgen är gyllengul. Doften är stor med först citrusfrukt och lite petroleum som nog skulle kunna lura många till Tyskland och Riesling. Sedan kommer lite mer klassiskt vått ylle med en lite kemisk ton typ terpentin. Mandelmassa/klister och arrak samt en kryddig fruktighet. Kanske också en aning solution och cykelverkstad.

Smaken är ganska viskös med vanilj och päronsplit. Frisk och inte överdrivet sötsliskig. Smörkola och knäck. Faktiskt också lite lakritskola. Bittermandel i eftersmaken. Även ett drag av honung.

Helt okej och med tanke på prisvärde så känns de 169kr i januari 2001 som välinvesterade pengar. Kvalitetsmässigt dock inte i närheten av varken 1959an eller 1969an. Fast vem vet om sådär 30/40år vad som händer med vinet?

En blindprovning!

Vi är ett gäng vinentusiaster som regelbundet träffas och provar vin. Reglerna är enkla. Alla tar med ett vin som är druv- eller/och ursprungstypiskt. Prisklass ca: 200 kr (i praktiken brukar det bli mellan 150-300 kr). Vinerna provas blint (förutom det egna vinet) och analyseras sedan gemensamt under ledning av den vars vin vi diskuterar. Låter enkelt men är jättesvårt – men hur kul som helst. Två gånger om året dubblar vi den ekonomiska insatsen till viner mellan 500-700 kr. Kvalitén blir inte alltid bättre men vinerna mer klassiska.

I onsdagskväll var det dags igen. Nedan följer en kort summering av mina tankar, omdöme samt rätt svar och vinerna. Håll till godo!

Starter
Mousserande uppenbart men inte så elegant. Lite kraftig och ”kantig” smak. Alltid trevligt med bubbel men varifrån den här kommer har jag ingen aning om.
Svar: Clairette de Die.
Tydligen ett mousserande vin gjort på traditionellt sätt i Rhône. Tror aldrig jag hört talas om detta förut. Kommer inte ihåg producenten.

Vitt 1

Ljus, halmgul färg. Lite parfymerad doft med tydlig mineralitet. Frisk syrlig mineralig smak med honungssötma i eftersmaken. Första tanken ung tysk Riesling på grund av mineralerna och den söta känslan i smaken. Nästa tanke Chablis men nej, för söt. En tanke på Sauvignon Blanc men nej, inte med den fetman och söta känslan. Jag avstår gissning helt. Känner mig villrådig.
Svar: 2005 Sancerre, Pascal Jolivet.
Flera provare gissade på SB från Nya Zeeland.

Vitt 2

Gyllengul färg, Stor utvecklad doft. Pomerans och apelsinskal. Aningen rökig med kaffe och halm. Svampspad och choklad (måste vara Pinot Gris). Smaken är nästan chockerande söt efter förra vinet. Tjock frukt och låg syra. Pomerans och honung. Choklad och banan. Måste vara Alsace och Pinot Gris. En producent som gör viner i sötare stil uppenbart. Kanske Weinbach eller Zind-Humbrecht?
Svar: 2003 Gewürztraminer Furstentum Cuvée Laurence, Domaine Weinbach.
Med facit i hand ganska nöjd. Ingen gissade på Gewürztraminer. Ett av kvällens godaste viner.

Rött1

Svagt tegelröd. Stor doft och utvecklad – mogen. Tjära och rök, lite murrig ton. Sötlakrits och rotfrukter. Kryddig och animalisk. En aning salubrin och kemisk ton känns flyktigt (känns som Rhône eller något udda från nyavärlden). Lakrits, violpastill lite nötter och choklad. Rå frukt med intensiv eftersmak. En lite söt bärig ton efter hand. Borde vara Rhône men med den söta chokladsmaken och kryddorna i doften är det nog södra. Känner inte jättetypiska Syrah toner.
Svar: 2000 Hermitage, Guigal.
Typiskt, borde ha gissat på Syrah men den var så söt i smaken att Grenachespåret tog överhand. Några provare tvärsäkra på Norra Rhône direkt. Måste erkänna att jag brukar vara skeptisk till Guigal’s standardviner och tycker ofta de får oförtjänt positiv kritik. Detta var inte ett sådant fall. Jag tycker det var kvällens godaste och bästa vin. Kul.

Rött 2
Mitt eget vin så här vet jag var det är i glaset. Lite lilaröd färg. Ganska stor doft med rostat kaffe, violpastill, lakrits och örtighet. Lite stallig och mineralig. Kall stålighet men ändå solvarm frukt, låter konstigt men så känns det. Rund ren frukt, lakrits, gummi och viol. Påtagliga tanniner och okej längd på eftersmaken. Trots allt lite klen frukt med drag av främst körsbär.
Svar: 2005 Chateau Martet ”Reserve du Famille” (från Sainte-Foy-Bordeaux).
Ett klart annorlunda Bordeauxvin på 100% Merlot. Inte helt lätt för övriga provare. Flera inne på traditionella Bordeaux druvor som Cabernet Sauvignon, Merlot och Malbec. Även Tannat dök upp som ett alternativ. Många i nyavärlden och någon gissning på Shiraz. En provare gissade omedelbart på Merlot, bra gjort! Jag har provat detta vin förut och gillade det bättre då även om många tyckte det var ett bra vin även denna kväll.

Rött 3

Får direkt en känsla av Spanien. Mörkröd tät färg. Ganska utvecklad sötfruktig doft med tydliga inslag av vanilj, choklad och nötter. Kaffe och örtig lite syltig frukt som nästan drar år Zinfandel hållet. Känns nästan kemisk och en aning salubrin doftar igenom. Smaken har i princip samma aromer som doften. Lakrits är dock klart kännbart i smaken och en intensiv eldig lång eftersmak med beska och lite vass syra. Väldigt robust intryck. Jag gissar på Spanien och Priorat. Har testat en hel del Prioratvin senaste tiden och likheten med detta vin är slående. Alternativet skulle kunna vara en mogen lite kraftigare Zinfandelblend typ Ridge’s viner.
Svar: 2000 Priorat, Primitiu de Bellmunt.
Äntligen, där satt den!

Rött 4

Ännu mer utvecklad karaktär än det förra vinet. Ganska stor mogen doft med inslag av källare, svamp, skog och höstlöv. En viss dammighet som inte känns helt korrekt (försvinner efter en stund). Efterhand en mer fruktdominerad doft med ett sött inslag som känns väldigt bra. Elegant. Smaken är stram med kännbara tanniner. Mogen utvecklad – torkad frukt. Lakrits och viol i mängder. Kan det vara Bordeaux? Om inte kan det vara ett vin från Piemonte som varken är ungt eller gammalt? Svårt att få grepp om det här vinet. Ungt och stramt samtidigt som det känns utvecklat och moget!
Svar: 2000 ”Bela Rex” Weingut Gesellmann, Burgenland, Österrike!
Kvällens stora överraskning. En blend på Cabernet Sauvignon och Merlot. Att man kunde göra så här bra vin i Österrike på CS och Merlot! Har provat Pinot Noir från Österrike som varit väldigt bra men det här var en stor överraskning. Måste erkänna att jag är lite imponerad. De flesta provarna gissade på Bordeaux eller blend från något annat europeiskt land. Ingen som var utanför Europa vad jag kommer ihåg. Klart gott vin under provningen. Möjligtvis försämrades intrycket till den efterföljande maten.

Rött 5

Här är det yngre drag igen. Mörkröd djup färg med inslag av en blålila kant. Ganska stor rökig, charkig doft med tjära och en viss dammighet. Choklad, nötter, mineraler och parfymerad ton. Russin och varm frukt. Vet faktiskt inte vad jag ska tro. Cabernet Sauvignon från Sydafrika? Tycker den är lite rå och ”skitig” i doften. Smaken är ren med violer, syrliga körsbär, vingummin och en lite råhet med intensiva drag av lakrits i eftersmaken. Jag gillar inte riktigt det här vinet. Har svårt att hitta en bra gissning. Det ända som känns naturligt för mig är CS från Sydafrika. Får sedan plötsligt för mig att det kan vara en ”dålig” Amarone eller något annat från Vallpolicella?
Svar: 2004 Yountville Cabernet Sauvignon (plus en massa andra druvor), Charles Krug, Nappa Valley, Kalifornien.
Ja, det kunde man ju ha gissat på med facit i hand. Flera provare tyckte det fanns mentol i doft och smak i detta vin och det lär ju vara typiskt för CS från USA. Jag har alldeles för lite erfarenhet av just CS från Kalifornien. Måste köpa oftare. Om förra vinet försämrades till maten så var det tvärtom med detta. Blev trevligare under kvällen och var riktigt gott till middagen. En kul notis är att detta tydligen är en av Mondavi (Peter) brödernas egendom och den som familjen ursprungligen drev innan Robert drog vidare i karriären.

Sött vitt
Nu blev allt lite tokigt eftersom vi åt mat och drack upp det röda innan vi kastade oss över det sista vinet. Koncentrationen var inte på topp och smaklökarna lite trötta. Hursomhelst lyckades jag notera följande: Stor söt doft med karameller, kola vanilj och botrytis. Smaken innehåller choklad, nötter vanilj och en känsla av apelsinmarmelad. Mycket friskt och gott. Detta vin påminner klockrent om ett vin jag just nu gillar skarpt och kommer att återkomma till på denna sida. Jag gissar på Österrike och ett stort inslag av Chardonnay. Dels känns det naturligt med tanke på friskheten men samtidigt den tydliga sötman. Dels är det samma par som hade med den röda Österrikaren och helt ologisk är man inte i tanken trots mängden vin!
Svar: 1997 Chardonnay Trockenbeerenauslese, Helmut Lang, Burgenland, Neusiedlersee Österrike.
Jag visste väl det!

Detta är alltid ett lika kul och trevligt forum för vinprovning. Svårt naturligtvis men oerhört lärorikt och trevliga vinupplevelser. Kan varmt rekommendera upplägget!