Påskgodis!

Ingen långbänk utan bara pang på. Godast hittills är Spanjoren (massor av ek men också söt gosig frukt med massor av komplexitet – 97p) men i långa loppet undrar jag om inte Änkans vin kommer att smaka bäst (terpentin och örtighet med en klart jordig och lätt utvecklad ton – söt koncentrerad frukt med ett elegant inslag – 97p). Collioure i all ära (sötfruktig starkvinston men också klart lovande projekt – 93/94p) men gammal är äldst. Nästa gång handlar det nog om världens mest okända supervin från södern.



Glad Påsk!

Antonio 1 – Bob 0, är lika med 97poäng - men även ett trolleritrick på högsta nivå!

Vi börjar med trolleritricket. Tänk er ett vin som tillhör eliten i sin appellation och dessutom år ut och år in, belönas med de finaste omdömen från de flesta håll. Så kommer då en mycket uppskriven årgång och vinet borde sälja slut lika snabbt som vatten i Sahara men istället går det i samma takt som att sälja is på Nordpolen.

Kanske lite överdrivet men faktiskt är att jag var ganska förvånad över hur länge 2010 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" fanns tillgänglig på Systembolagets hyllor. Vinet lanserades förvisso i ganska stora volymer (360 flaskor) och först i en webblansering med kvoterade flaskor. Detta var i september 2012 och man fick beställa tre flaskor per person. Första överraskningen kom när vinet inte blev fulltecknat vid lanseringen och den andra när vinet inte ens sålde slut, när resterna sattes ut på hyllorna i butikerna. Förvisso kostade vinet en hel del (729kr) men med tanke på tidigare prestationer så förklarar detta ändå inte helt vad som skedde.

I september var vinet bedömt till 98-100 poäng från fat, av gurun Robert Parker. Dessutom hade ju föregående årgång belönats med 99 poäng och allsköns ros från de lokala svenska vinkritikerna. Den årgången sålde slut i rekordfart men varför fanns det då inget sug efter 2010an?

Så kom oktober och Parkers slutrapport för årgång 2010 i södra Rhône. Domaine de la Janasse - "Vieilles Vignes" belönades med hela 99+ poäng och nu tänkte jag att kvarvarande flaskor skulle försvinna från hyllorna – men icke!

Eftersom jag gärna ville fylla på förrådet men hade respekt för prislappen så väntade jag men bevakade noga rörelserna via Systembolagets hemsida. Om jag minns rätt fanns det länge ca: 120/130 flaskor kvar vid denna tidpunkt och jag kände mig ganska lugn. Så skedde då det som fick mig att på allvar börja tvivla på vinsamfundet samt även Robert Parkers trovärdighet men även hans enorma makt och genomslag på marknaden.

Jag tillhör dem som dagligen följer eBob och Bulletin Board. Även om forumet blivit lite tamare så är det fortfarande ganska underhållande att läsa trådarna. Efter Bobs Oktoberrapport drog så diskussionerna igång och vinerna samt poängen debatterades. Så var det plötsligt en person som i början av november kommenterade det märkliga faktum att just 2010 Domaine de la Janasse - "Vieilles Vignes", som fått 99+ poäng av Bob i den elektroniska utgåvan, faktiskt fått 100 poäng i den tryckta rapporten via snigelpost. Vad var nu korrekt och hur kunde det bli så här undrade alla?

Det var närmast komiskt att följa alla spekulationer men allra märkligast blev det när så det officiella uttalandet från The Wine Advocates kom en dag senare:

“Mr. Parker says the correct score is 100. The problem came about in the editing process and we apologize for that. The rating has been revised.”

Nu måste jag erkänna att detta lät ganska lamt och tveksamt. Nog verkade det som om detta var enklaste vägen ur situationen. Att uppdatera 99+ till 100 poäng i den elektroniska databasen var nod enklare än att sänka från 100 till 99+ poäng i den tryckta utgåvan…

Nu började det hända saker! Man kunde läsa om prishöjningar runt om i världen och folk började skoja om att vinet nu smakade mycket godare eftersom det fått ytterligare en poäng av Bob. Själv var jag mest orolig för det kvarvarande lagret på Bolaget - och det var en befogad oro.

Efter knappt en vecka var hela lagret slut. Jag minns att det fanns 114 flaskor i lager helgen efter men att på måndag morgon den 12:e november var allt borta. Enligt obekräftade uppgifter men från en pålitlig källa, var det en stor beställning som närmast tömde det sista av lagret. Förmodligen en investering med förhoppning om värdestegring på den internationella marknaden.

En sorglig historia och en som fått mig att tvivla över sakernas tillstånd. Själv tycker jag mycket om vinet och har druckit det vid flera tillfällen och även helblint i en provning. Detta har skett då vinet fått 98-100, 99+ samt 100 poäng och frågan man kan ställa sig är om vinet smakat olika? Självklart inte med undantag för den egna formen men några klockrena 100 poäng har jag aldrig känt, 2007an är i min värld fortfarande överlägsen - men det kvittar för vinet är enormt gott och har säkert en lysande framtid framför sig, oavsett poängen från Bob.

En annan sak som länge förbryllat mig rör ett fall med ett vin som även det borde ha flugit från hyllorna i rasande fart. Varför inte så har skett, har länge förundrat mig. Vet övriga marknaden något som jag inte vet, har jag ofta tänkt. Ett vin från den så haussade årgången 2009 och Bordeaux med 97+ poäng från Parker samt en i förhållandevis rimlig prislapp om 725kr borde ju inte stå i fem månader på landets Systembolagshyllor – vad är problemet har jag frågat mig?

Kanske beror det på att Systembolaget stavat vinets namn felaktigt och att konsumenterna helt enkelt inte fått träff i The Wine Advocates databas?

Kan det vara så enkelt att vinet är så okänt att ingen tar notis om det och att sökningar gett noll i resultat?

Det handlar om Jonathan Maltus återuppväckta egendom i Saint-Emilion vid det korrekta namnet Vieux Château Mazerat och inte Vieux Château Mazeret som Systembolaget felaktigt stavat det.

I publicerandets stund finns det 50st i lager på depån och 33st i landets tre Vinkällarbutiker. Kanske finns det även i lager hos importören men det har jag inte kollat. Det lanserades i oktober 2012 endast 120 flaskor vilket skulle betyda att det endast sålts 37 flaskor på fem månader (varav jag själv köpt några stycken till ikväll, så saldot var faktiskt högre när inlägget skrevs). Kan inte låta bli att undra…

Givetvis har jag provat vinet i fråga och kanske ska man inte förvänta sig stordåd från ett vin som nästan är nybuteljerat när de flesta Bordeauxviner bör ha minst 10år för att leverera någon som helst njutning. Fast provar man inte så får man inget veta.

Dessutom behövdes det motstånd och varför då inte från ett annat vin som även det belönats med 97 poäng fast då av Antonio Galloni och en helt annan världsdel

 

Spottswoode Cabernet Sauvignon från Amerika samt Napa Valley har ibland liknats vid Chateau Margaux i sin karaktär. Ett vin som även detta brukar sägas behöva flera år på rygg för att visa sig från sin bästa sida. Alldeles utmärkt som sparringpartner till Bordeauxen tänkte jag…

2009 Vieux Château Mazerat, Saint-Emilion Grand Cru är det mer slutna och knutna vinet av de två. Det finns inget av den årgångsgenerositet jag hoppades på utan istället känns det som en riktigt dum idé att ens ge sig på en flaska nu. Förmodligen blir det ett mycket bra vin med mognad och faktum är att vinet höll ihop väl över de två kvällar det provades. Sista glaset var godast och doftresterna i tomflaskan stannade kvar länge. Ska jag ge mig på ett betyg så får det bli 94+ poäng.

Just nu domineras doften av en ganska grön och örtig ton men också röda bär och en tydlig stallighet samt gödsel. Även lite läder och syltiga drag med inslag av kola. Även smaken är grön och ganska örtig men också stram med tydliga tanniner. Sedan körsbär och även lite tranbärsinslag som dock inte är oangenäma utan snarast ger smaken ett mer balanserat intryck.

2009 Spottswoode, Nappa Valley - St. Helena "Cabernet Sauvignon Estate" är absolut det mer tillgängliga men även elegantare av de två. Här känns det som att vinet redan är klart att dricka men belöningen om några år kommer att bli ännu mycket större. Visst finns det ett ganska tydligt inslag av nyavärlden men det handlar inte alls om någon fruktbomb. Istället är det väldigt mycket klassiska toner men med ett mer fruktigt inslag. Antonios betyg känns inte alls taget ur luften utan känns ganska pang på. Tror nog att de 97 poängen kan upplevas lite låga om vinet utvecklas åt det håll jag tror. Ett litet plustecken skulle jag nog vilja lägga till.

Idag är det främst aromer som crème de cassis, viol och mynta som dominerar men även vit choklad, kaffe och kokos finns med. En fantastiskt ren och koncentrerad smak med ungefär samma smaker som aromerna fast också marsipan och karameller med vaniljinslag.

Ledsen Bob - men den här matchen vinner Toni…

 

Antonio Galloni – Robert Parker 1-0

eller…

USA – Frankrike 1-0

När nu Antonio Galloni beslutat sig för att lämna sina kollegor och starta eget, kan man ju undra vad som ska hända. Troligen tar Bob själv tillbaks Kalifornien och det är säkert många som är glada över detta. Själv är jag lite vacklande. Tyckte jag hade börjat förstå mig på Galloni och tyckte nog även att han gjorde ett riktigt bra jobb i Kalifornien. Däremot har jag inte riktigt fått kläm på hans smak när det gäller Italienska viner. Här tycker jag att han svajar enormt mellan olika stilar och jag har inte riktigt lärt mig att förstå storheten i vissa av de viner han höjer till skyarna och vise versa.

Hursomhelst ska det bli intressant att se hur han lyckas och om han expanderar in i de områden jag följer mer frekvent, så kommer jag nog att börja fundera på en prenumeration. Kanske kommer han också att bidra till en bättre balans i vinvärlden och framförallt sans bland konsumenterna.

PS. Kunde inte låta bli att lägga med en bild på favorit t-shirten, inhandlad på plats! DS

Habemus Papam!

Somliga vet kanske redan om det men för er andra, så är detta namnet på Domaine Santa Duc’s nya vin från Châteauneuf-du-Pape. Översatt från latin lär det betyda ”Vi har en Påve”. Det har berättats för mig att en del kollegor i byn tog illa vid sig av namnet eftersom det kunde tolkas som om Yves Gras en aning kaxigt menade att han var byns nye Påve. Nu lär det inte alls vara så han tänkte, utan istället ska namnet symbolisera att man nu även har ett vin från självaste Châteauneuf-du-Pape i portföljen.

  

En som däremot kanske utan alltför högljudda protester kan utropa sig till Påve eller Kung i byn är nog Robert Parker. Vad han gjort för områdets producenter är säkert värt en hel del. Har man besökt området och talat med producenterna så inser man att de flesta prestigeproducenteran utan Bobs hjälp nog skulle ha fortsatt harva i négociant-träsket eller möjligtvis sälja på bulk till de stora inhemska livsmedelskedjorna.

Istället kan många idag, tack vare den så entusiastiske amerikanen, sälja både en och två prestigecuvéer till ganska dyra pengar och leva ett tämligen gott liv som vinproducenter. Helt oförtjänt är det givetvis inte men jag måste erkänna att jag under sommarens besök i området fick mig ett par tankeställare. Så likriktade viner var det länge sedan jag upplevde.

Det ska också erkännas att det ibland är en sann utmaning att prova stora och alkoholrika viner när det är 35-40 grader ute och eftermiddagarna bara blir hetare och hetare samt kvällen och nätterna aldrig erbjuder någon svalka. Det var ohyggligt varmt i byn under de dagar jag var där. Kanske påverkade detta mina intryck en del men trots att jag provade den så upphaussade årgången 2010 kände jag aldrig riktigt att det lyfte.

Generellt sett var vinerna både välgjorda och goda men samtidigt en aning neutrala och anonyma. På flera ställen tänkte jag medan jag provade, att detta kunde vara vin som kom från vilket ställe som helst i den vinproducerande delen av världen. Jag fick aldrig den där riktiga känslan av Provences dofter och karaktärsdrag. Kanske har man gått för långt i sin jakt på Parkers ros och höga poäng? Kanske tror man att man måste göra vin i en viss stil för att tillfredsställa Bobs palett?

Nu menar jag inte för en sekund att det är hans önskan eller vilja men det är klart att man som vinproducent måste snegla på grannen om denna får höga poäng och fina omdömen – speciellt om man dessutom ändrat stil eller vinifikationsmetod nyligen. Har man dessutom anlitat en av de mer berömda konsulterna, så är detta säkert mer bevis än något för att man själv måste göra något åt saken.

Jag upplevde på allvar under min vistelse att likriktningen gått för långt. Dessutom tycker jag att den trenden gällt även för det mesta jag provat här hemma eller i Danmark. Jag har svårt att tro att det enbart skulle vara årgången som skapat detta fenomen. Jag hade en diskussion med en av medarbetare på en av de mer klassiska producenterna och han menade som mig, att stilen har ändrats hos många och att det numera är samma marmeladbomber överallt!

Det är ganska hårda ord men jag tycker faktiskt att det ligger något i kritiken.

Jag besökte ungefär samma producenter denna sommar som jag besökte under 2009 dår det var årgång 2007 som gällde. Då upplevde jag en betydligt mycket större variation på vinerna och faktiskt också ett mycket mer ursprungstypiskt karaktärsdrag. Friskheten och mörkheten har både 2010 och 2007 gemensamt men några 2007or har senare utvecklat ganska märkliga och lite varma toner som inte är önskvärda. De flesta har dock klarat sig fint och en nyligen provad 2007 Domaine de la Janasse "Vieilles Vignes" var fullständigt lysande och betydligt mycket mera slank och nyanserad är för 3 ½ år sedan.

Dessutom är jag inte helt övertygad om att årgång 2010 kommer att gå helt skadefri genom historien. Jag måste erkänna att en del varningslampor har tänts och frågan är om inte konfityrkaraktären kommer att ta överhanden i en del av 2010orna också. Själv anser många producenter att 2010 är en mer Burgundisk årgång och att 2009 med sin röda bärighet är en mer typisk årgång för södra Rhône. Årgång 2007 verkade man mest ha glömt bort, eftersom den inte längre är aktuell och till försäljning.

Jag kan inte låta bli att redan nu fundera över den dagen Robert Parker inte längre skriver om vinerna från byn. Vem ska då ta över? Visst är både Wine Spectator och Tanzer´s IWC aktiva och kunniga men har de verkligen samma genomslagskraft? Sedan tycker jag som många att Jeb Dunnuck gör ett fantastiskt jobb men än så länge tycker jag att det haltar en del i bevakningen och ibland känns det mest som han går i Bobs fotspår. Inga sensationer här inte. Kanske mer återhållsamt ibland och det skadar ju inte.

Nej, vem som ska hjälpa producenterna att sälja vin när Parker är borta undrar jag faktiskt över. Kanske blir det positivt för oss konsumenter eftersom den pågående prisstegringen är allt annat än önskvärd. Som det ser ut nu, får vi nog förvänta oss att de mer eftertraktade vinerna kommer att närma sig -och troligen överstiga tusenlappen inom kort

Jag ska berätta om mitt besök hos Domaine de Cristia. Jag hade bokat med Dominique Grangeon som jag träffat tidigare (precis som med hennes bror Baptiste). Allt var klart men när jag kom dit hade hon varit tvungen att ge sig iväg på uppdrag och istället var det syskonens kusin som mötte mig och höll i provningen. Jag fick prova både rikligt och allt som fanns till försäljning. Firmans 2010or kändes sötare och syltigare än någonsin tidigare, vilket fick mig att tveka en del. Dock hade man fortfarande årgång 2009 av Renaissance till salu och eftersom jag gillar den mycket undrade jag förstås om den fortfarande fanns till försäljning. Jodå, svarade kusinen ”du förstår att med de poängen från Parker är det inte så lätt att sälja dem”.

För er som inte vet eller kommer ihåg, bedömde Parker vinet i fråga till 90+ poäng och med en beskrivning som får en att fundera på, om det verkligen är välinvesterade 500kr (att vinet i Sverige kostar ännu mer är en helt annan historia). Bob verkar inte gilla det som finns i flaskan även om han lämnar en öppning till ändrad uppfattning med mognad.

Personligen har jag aldrig förstått hans bedömning och recension av vinet ifråga. Vad det mig anbelangar är det ett av årgångens godare och mest spännande viner. Dessutom blev det utsett till 2012 års bästa röda vin under Rhônefestvalen i Danmark.

 

  

Det blev i samma ögonblick som jag stod framför kusin alldeles uppenbart för mig att livet som vinproducent nog inte alltid känns rättvist. Kusinen höll (givetvis) med om att han inte förstod varför Parker inte gillade vinet och tyckte det hela var märkligt. Visst kunde jag som tyckte så mycket om vinet, få köpa och kanske kunde det bli till ett bra pris. Tack men nej tack, svarade jag - eftersom jag redan hade vinet hemma och dessutom ont om plats i bilen, fick jag prioritera annat.

När jag så två dagar senare befann mig på stranden i Roussillon fick jag ett SMS från Dominique. Hon hade hört från sin kusin att jag gillade 2009 Renaissance mycket och att jag därför kunde få köpa det med lite extra rabatt. Nu kändes desperationen enorm. Tänk efter - vad kunde jag tagit med mig i bilen hem? Kanske 12 flaskor som mest.

Nja, att påstå att Robert Parker inte påverkar marknaden är allt en lögn. Därför kan jag inte låta bli att fundera över vad som händer den dagen han inte längre lyriskt och entusiastiskt sprider sitt budskap om Påvens viner? Precis samma sak som hände när han först lämnade Australien till Jay Miller och därefter till Lisa Perrotti-Brown – vem bryr sig längre om dessa viner? Trots en duktig och missionerande inhemsk kritiker i form av James Halliday förblir stora mängder vin osålda och den internationella marknaden har helt vänt landet ryggen. Möjligen med undantag för den stora mängden bulkvin och lågpris vin. Är det så det blir även för våra vänner i Châteauneuf-du Pape en dag? Att de får sälja på den inhemska marknaden via snabbköp och stormarknader? För det ska ni veta – att de flesta av de kritikerrosade producenterna säljer ca: 95% på exportmarknaden idag.

Mitt syfte med inlägget är inte att slå ned på Parker eller andra vinkritiker utan snarast en reflektion över oss konsumenter. För min egen del har Parker alltid fungerat bra som inspiratör och referens men jag har alltid varit noga att kritiskt granska hans åsikt. Kanske har jag nu kommit till en punkt där han inte längre tillför så mycket för min egen del.

 

Det ska ärligt sägas att det även gäller för de Påvliga vinerna. Jag går inte igång på dem på samma vis som förr. Högoktaniga 98, 99 och 100-poängsviner ger inte samma kick längre utan det finns andra aspekter att värdera. Kanske upplever jag att många viner anpassats och likriktats i en stil som bara handlar om vissa grundkriterier för att tillfredsställa en internationell marknad. Nej, jag saknar den tiden då jag upptäckte nya viner/producenter och hela tiden upplevde nya saker. Kanske är det därför jag nu riktar radarn åt nya håll och hoppas på ny energi.

Hurusom haver finns det många spännande viner från Châteauneuf-du-Pape och årgång 2010. Nedan några av mina favoriter från sommaren som gick men också av dem jag sedan provat på hemmaplan är (utan inbördes ordning):

Domaine du Pégaü "Cuvée Réservée"

Domaine Isabel Ferrando "Colombis"

Domaine la Barroche "Cuvée Pure"

Clos des Papes

Domaine Raymond Usseglio "Cuvée Imperiale"

Domaine de la Janasse "Cuvée Chaupin"

Domaine Bois de Boursan "Cuvée des Félix"

Mas de Boislauzon "Cuvée du Quet"

Det finns flera viner till som kanske rent kvalitetsmässigt är minst lika bra eller till och med bättre - men som faller bort på grund av att de inte berört på samma vis som dem ovan.

Semesterminnen!

Hoppas kunna återkomma med en utförligare rapport innan semestern är slut…

 

… sedan Roussillon!

Bäst just nu – tackolov för P3!



She has guts!

Dessutom har hon god smak – så god att hennes etikett till 2010 Colombis måste utses till årets snyggaste. Hon är dessutom en bestämd madam men också en slipad affärskvinna – jag vet för jag har mött henne. Det mötet är en annan och hittills ej berättad historia men kanske kommer den en dag på bloggen.

Vin - kan Isabel Ferrando också göra och inte fegar hon då. Nej, här är det fullt blås och fantastiskt bra viner som går från klarhet till klarhet. När nu hennes två intressantaste viner från årgång 2010 ska provas är det med stor spänning jag korkar upp de bägge buteljerna. Ett av förra årets favoritviner kom från just Domaine Saint Préfert. Frågan är om inte även ett av 2012års favoritviner kommer att komma från henne men denna gång från det andra varumärket i hennes portfölj – Colombis. Kul dessutom att hon helt skamlöst deklarerar de 16% alkohol buteljen faktiskt innehåller (även om jag tror det är i underkant).

Isabel lär ha brutit samarbetet med Philippe Cambie och gör nu vin i en aning mer traditionell stil utan hel avstjälkning. Dessutom expanderar hon och äger vinmark i fler lieu-dits än tidigare. Kanske är det bara början av en ny epok vi nu upplever?

2010 Domaine Isabel Ferrando, Châteauneuf-du-Pape "Colombis" har en klar purpurröd färg. Doften är fullkomligt magisk med massor av röda bär så som jordgubbar och hallon. Choklad, kaffe, rostade örter och kolaremmar. Lakrits och backelit med en minerallitet av dammig grusväg och våt sten. Helt perfekt och ren med en aning vanilj och blommighet som ger ett läckert och komplext inslag i den annars mycket fruktiga och aromatiska doften. Även ett köttigt och animaliskt inslag träder fram efter ett tag med drag av terpentin och rök.

Smaken är en dröm för hedonister. Jordgubbar, kola, choklad och kryddig ek. Enormt rik och lång eftersmak med inslag av aprikoser, mandel och vanilj. En skön viskositet men också friskhet och balanserad syra. Komplex med inslag av våt tobak och kryddor samt tropisk fruktighet och lakrits. Scheisse Gut - som Peter Antoine skulle utrycka saken.

2010 Domaine Saint Préfert, Châteauneuf-du-Pape "Collection Charles Giraud" har en klar och djup purpurröd färg. Doften är mer sluten fast också mer spännande på ett märkligt vis. Kanel, orientaliska kryddor, körsbär samt garrigue i en klassik och lite rustik stil. Järn, stål och minerallitet och drag av blåbär samt trädbark och en aning stallighet samt svettighet. Sälta, örter och en jordighet/stjälkighet. Tobak, läder och rök men också samma florala och dammiga inslag som det föregående vinet.

Smaken är mycket frisk med en påtaglig syrlighet fast också enormt koncentrerad. Svarta vinbär, mörka körsbär och klart markerade tanniner. Lakrits, sälta och mineraler in en tuff och inte helt inställsam stil. Det känns som en blandning av grus och svartvinbärsdryck med en fantastiskt lång och intensiv eftersmak. Ingen sötkladdighet alls utan snarast en förbluffande stram och klassik vinsmak som förvånar en del.

Det här är två fantastiskt bra viner men i två ganska olika stilar. Vilken man föredrar beror alldeles säkert på ens preferenser men också om man vill njuta för stunden eller pina sig i väntan på framtiden. Vilket som kommer att smaka bäst om 10-15år är svårt att säga men om jag skulle gissa, vågar jag påstå att Charles Giraud kommer att överleva Colombis.

Den som föredrar Bordeaux, Bourgogne och klassiska Italien kommer garanterat att gilla Charles Giraud. Den som gärna flörtar med nya världen och Spanien har lika givet sin favorit i Colombis. Därmed inte sagt att den sistnämnda på något vis är vulgär eller överextraherad - bara så mycket mer generös just nu.

Jag fullkomligt älskar 2010 Colombis och jag är lika tagen som första gången jag provade 2005 Noon "Eclipse". Likheterna finns och jag hoppas verkligen inte att det skrämmer bort någon. Jag tycker att detta är så nära total vinglädje man kan komma. Betyder det perfektion och 100 poäng? Svaret är ja om man bara ser till stunden men om man ska fundera över framtid och vad man tycker nästa gång så kanske 98/99 räcker. Om Parker får ett perfekt smakprov och har en bra dag så är jag ganska säker på att ”the three digit number” ligger nära tillhands även för honom (från fat 95-97).

Ett vin han redan annonserat för just det perfekta betyget är 2010 Charles Giraud. I oktober förra året tog han i med 98-100 poäng. Är detta då fel? Absolut inte men man måste nog ha stor framtidstro och god hälsa för att få uppleva potentialen i vinet. Allvarligt talat så räcker det kanske med bara några år men helst fem till tio för att helt få ut vinets potential. Själv sätter jag 97 poäng just nu och väntar ett bra tag innan jag smakar igen – tror jag.

Förra året provade jag de bägge vinerna i årgång 2009 och det var en helt annan upplevelse som ni kan läsa mer om här och senare här. För bara någon vecka sedan var det dags igen med 2009 Charles Giraud och gud vad gott det vinet är. De har gemensamma drag men inte mycket likheter just nu. Om några år är det kanske läge för en tvekamp men då får nog även årgång 2007 vara med… udda eller jämt?

PS. En post om den fantastiskt lyckade och trevliga skånska bloggkonferensen är på gång men ännu ej färdig. DS

Ett gott slut?

Är det slut nu? Nja, att helt lägga ned bloggandet känns inte som ett genomtänkt beslut. Det är ganska kul att ha möjligheten att skriva av sig emellanåt och framförallt när man upplevt ett riktigt gott vin. Jag hade ganska ambitiösa planer för bloggen och december månad men som vanligt kom allt julstök, både privat och på jobbet, att grusa de planerna. Inte blev det bättre av febersjuka barn under julhelgen och mellandagarna - när sedan taket började läcka kändes motgången total. Därför dags att koppla av med en summering av det nyligen passerade vinåret 2010!

Var det ett bra vinår? Både ja och nej. Jag har gjort ett antal spännande vininköp under 2010 men ännu inte hunnit prova flera av dem. Kanske kommer de att dyka upp på listan över 2011års bästa viner och på så vis har 2010 varit väldigt spännande. När det kommer till själva vindrickandet 2010 så känns det först inte lika uppenbart vad som varit de stora höjdpunkterna. Kanske beror det på att 2009 var så enormt kul och bra att det faktiskt inföll en viss mättnad under förra året. Faktum är att jag aldrig tidigare upplevt en vintrötthet så som denna höst och vinter. Trots spännande viner så har det varit långt mellan tillfällena då jag riktigt uppskattat det som varit i glaset. Det kan ju faktiskt även vara så att en viss bortskämdhet börjat smyga sig in i tillvaron.

Som vanligt har året innehållit ett antal bra och minnesvärda provningar. När jag häromdagen satte mig för att räkna efter kom jag upp i exakt 30 vinprovningar under 2010. Alla provningar där noggranna anteckningar har förts och där 29 av dem helt arrangerats i privat regi. En summering visar att det under dessa provningar serverats 340 viner av blandad typ och ursprung.

Därutöver vingårdsbesök under sommarsemestern och en vinfestival med ett 60tal viner samt ett antal provningar hos Munskänkarna. Även en förfärlig massa vin hemma som delvis tagits från källaren men även inhandlats för att prova lite bredare än vanligt och utan att resultera i fler inköp än själva provflaskan.


Jo, nog finns det tillräckligt med vin att skriva om och framförallt intressanta provningar, vilket gör det svårt att få till urvalet till det här inlägget. Just att jag har så många obloggade vinprovningar som jag faktiskt tänkt skriva om, gör det lite svårt att gå händelserna i förväg. Nåväl detta får väl delvis då bli en försmak och ett lockbete inför ett förhoppningsvis mer aktivt bloggår 2011.

I vårt ena provningsgäng - Gomseglet - har 2010 ägnats åt Australien med undantag för ett par rena poängbedömningsprovningar samt i vanlig ordning några med fokus på Champagne (vilka jag nästan alltid avstår). I de andra gängen kör vi med egna medtagna flaskor som helt blindprovas och ofta är det under dessa provningar som de riktigt roliga överraskningarna dyker upp. Sedan har jag stått som värd för ett par temaprovningar vilket alltid är kul men där själva överraskningsmomentet försvinner. Därutöver en riktigt kul och pedagogisk Alsaceprovning i regi av Skånemunskänkarnas specialavdelning där vinerna från Grand Cru lägena Pfersigberg och Eichberg skulle jämföras. Två riktigt trevliga och för mig nya bekantskaper blev Paul Ginglinger och Bruno Sorg. Bägge rekommenderas starkt.

Frågan är då var man börjar det hela? Det får nog bli som vanligt – med bubblet först:

Så värst mycket Champagne dricker jag inte och 2010 var inget undantag – tvärtom. Så lite som provades förra året var det länge sedan jag kan minnas. Trots idoga försök från vår Champagnekonnässör i Gomseglet har jag ännu inte blivit omvänd. Dock bjöd hon på en mycket minnesvärd Champagne i vår senaste blindprovning och för mig smakade det så gott som det i min smak kan göra – alltså blev 2010års bubbel:

1998 Paul Bara, Champagne "Comtesse Marie de France" som bjöd på en härligt parfymerad och blommig doft med fin gräddighet och nötiga aromer. Choklad och kaffe samt frisk minerallitet med dammig grusväg och fruktighet av lime och äpplen.

Smak av kaffe, järn, citrus och grapefrukt samt en intensiv mousse med härligt gräddig känsla. En enormt lång och mineraldriven eftersmak som trotts en viss sötfruktighet mer påminner om supersyrliga karameller än något annat. Härligt och absolut värt 96 poäng. (Provad helblint).

Paul Bara är en producent som jag inte vet något annat om än det som har berättats för mig. Tydligen är han ganska excentrisk och även lite folkskygg – förvisso inget ovanligt för branschen. Vad jag förstår är han lite av en kultfigur i vissa kretsar. Hursomhelst en riktigt kul bekantskap.

2010års stilla vita vin då? Ja, det går inte att välja endast ett vin utan det får bli tre viner som lyfts fram och även om ett av dem kanske var snäppet bättre, går det ändå inte att utelämna de övriga två.

Först ut ett vin i en helt sanslöst rik och generös stil som man förmodligen antingen älskar eller hatar. Jag helt och fullkomligt hämningslöst älskar vin som detta:

2004 Kongsgaard, Napa Valley – Chardonnay med en enormt rökig och fatrostad framtoning som närmast övergår i känslan av stekt baconsvål. Päron, tropisk frukt och nyrostat kaffe med chokladpralin och "Lemmon curd".

En smak av renaste och mest koncentrerade citronmarmelad toppad med gräddkola och honung samt choklad och vanilj. En lång och fint balanserad eftersmak trots en viss värme och hetta. Beroendeframkallande gott med konservativa 96 poäng som slutbetyg. (Provad helblint).

Vansinnigt gott och smakrikt från ännu en känd och kultförklarad vinpersonlighet – John Kongsgaard. Tänk om källaren vore full med droppar som dessa!

I augusti startade höstsäsongen med en helvit kvalitetsbedömningsprovning i Gomseglets regi där framförallt två viner stod ut som något alldeles extra:

1994 Zind-Humbrecht, Alsace "Riesling Rangen de Thann Clos St. Urbain" hade en härligt vaxig och rökig doft med inslag av bränt gummi, rostad mandel och honung. Sten, kisel, dammig grusväg och en aning ylle. Oerhört komplex och djup doft. Helt perfekt.

Smaken gör ingen besviken med en ren och närmast metallisk minerallitet samt citrus, honung, kanderad frukt och en klart mogen framtoning med en fantastisk viskositet och krämighet. En minst minutlång eftersmak. Givna 98 poäng. (Provad helblint).

Kul att Robert Parkers 98 poäng från juni 1996 kändes så självklara 14 år senare.

Vinet som fick mig att plötsligt inse att jag kanske missförstått distriktets viner var nog det mest omvälvande vita vin jag någonsin provat:

1999 M. Chapoutier, Ermitage Blanc "De L'Orée" med en stor och rökig doft samt kaffe, grillat kött, fat, nötter, choklad och kokos. Honung, mandellikör, dammig grusväg och animaliska aromer. Helt magisk.

Smaken framkallade de mest komplexa toner man kan föreställa sig med mint, nickelkola, engelsk smörkola, örter, honung och en fantastiskt koncentrerad samt intensiv eftersmak med ett djup som är svårbeskrivligt. Även här 98 poäng som dock känns mycket konservativa. (Provad helblint).

Kanske räcker det med Bobs 99 poäng och beskrivning av Chapoutiers prestation för att förstå vad det handlar om:

"His single vineyard cuvees are to die for if you like these eccentric, idiosyncratic, mammoth dry whites."

När det kommer till de söta vinerna blir det svårare. Inte för att jag har något emot söta smaker men när det blir sockersött har jag betydligt svårare för att njuta. Inte heller har det bjudits särskilt många minnesvärda söta viner under förra året vilket gör det ännu svårare att hitta en kandidat. Fast till födelsedagsmiddagen i oktober drack vi ett ljuvligt gott vin till både förrätten och efterrätten och det vinet blir mitt val av 2010års söta vin:

2001 Bott-Geyl, Alsace "Pinot Gris - Sonnenglanz Vendanges Tardives" vars ljuvligt stora doft helt förförde med sin parfym och blommighet. Rök, fetma, aprikoser, banan, kaffe, kryddor och choklad. Päron, marsipan, honung och arrak samt en antydan till botrytis.

Smaken upprepar det doften erbjuder med en ren och frisk samt druvig framtoning. Viskös och koncentrerad med päron, banan, apelsin, tuttifrutti och champinjoner på burk. Allt avrundas med en härlig minerallitet. Konservativa 95+ poäng som kanske skulle ha blivit högre om vinet provades blint istället för öppet.

Sötare än så här behöver det inte bli. Kanske står det inte upp emot de sötaste desserter men i sin egen majestät räcker det mer än väl – superläckert och för mig ett bevis på att Alsace är ett av världen bästa vitvinsdistrikt.

Röda viner då? Inte råder det brist på kandidater och att göra urvalet känns minst sagt som en utmaning.

Ska man se till någon slags totalkvalitet så finns det några givna kandidater som inte dök upp som några överraskningar för mig. I november höll jag en för mig efterlängtad vertikalprovning med Clos Saint Jeans specialcuvéer. Ambitionen är fortfarande att göra en bloggpost om den provningen och därför vill jag inte gå händelserna i förväg men så mycket kan väl sägas att fyra viner från den provningen ligger i topp över det bästa som provades 2010. Att Dues ex Machina årgång 2003, 2005 och 2007 fanns i toppen var väntat men att 2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "La Combe des Fous" toppade till slut var kanske lite av en överraskning. Vincent Maurel hade inte så fel när han framhöll vinet som sin favorit. När nu både han och jag hänvisade till att vinet kan njutas som avec så är inte tanken att det ska serveras till kaffet eller njutas som starksprit utan att vinet passar bäst som det är. Att just efter en avslutad måltid få njuta ett vin helt utan inflytande av andra smaker och aromer är kanske ibland den största av njutningar – synd att vissa inte tycks vilja förstå att vin faktiskt kan vara något annat än en måltidsdryck.

Nu handlar det alls inte om ett vin som är för mycket utan snarast enormt elegant med en av de ljuvligaste dofter jag någonsin upplevt i ett vin. Närmast en känsla av enormt mogen fruktpuré med en dos blommor och mineraler samt en sammetslen smak som upplevdes vara för evigt. Utan tvivel 100 poäng och ett minne för livet.

Även 2005 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Deus-Ex Machina" belönades med 100 poäng av mig och det var främst för den helt perfekta smaken som verkligen var oändlig och superkoncentrerad i sin rena stil.

Två viner som fick nöja sig med endast 99 poäng var 2003 "Deus-Ex Machina" och 2007 "Deus-Ex Machina" – inte så pjåkigt det heller. Alla dessa fyra viner hamnade i topp och tillslut kom det att skilja endast 0,5 poäng i genomsnitt mellan gruppens favorit och fjärdeplacering – en tajt kvartett får man nog säga. Förmodligen 2010års bästa provning för mig, sett till ren kvalitet. Att det sedan radades upp en hel radda spännande extraviner av enormt hög kvalitet gjorde inte kvällen mindre minnesvärd. Förhoppningsvis kommer det snart ett inlägg om alla godsaker fån denna provning. (Alla viner provade helt öppet för mig).

Om vi håller oss kvar i Châteauneuf-du-Pape så finns det ytterliggare några viner som måste in på listan.

Så sent som i början av december ställde fyra glada vinentusiaster till med ett vininferno som jag tidigare aldrig upplevt. Tolv viner delat på fyra personer och en och samma kväll är inget jag rekommenderar – åtminstone inte om man ska hålla vinprovning dagen efter.

Hursomhelst bjöds det två högintressanta viner från distriktet varav en totalt oförlöst 2007 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée da Capo" - snacka om framtidspotential. Inte alls så tillgänglig eller sötfruktig som många andra viner från årgången utan snarast en riktigt tuff rackare.

Kanske blev det lite av en överraskning att jag endast fick ihop 97+ poäng denna kväll men det var kanske motståndet som blev för svårt? Ett annat vin från distriktet men från den mer strukturerade årgången 2005 tog hem titelmatchen och belönades med perfekta 100 poäng av mig:

2005 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure" som med sin enormt exotiska och närmast orientaliskt mystiska doft helt trollbinder och förför med tobak, kanel, rosor, fikon och kardemumma med inslag av järn, jord, choklad och jordgubbsmarmelad. En smak av renaste jordgubbssylt, choklad, violpastill och kryddighet i en enormt lång och balanserad eftersmak – perfekt!

Provningen över ett urval av distriktets 2007or år 2009 fick en klar vinnare och även ett år senare framstår det vinet som en klar favorit i mina ögon. 2007 Le Clos du Caillou, Châteauneuf-du-Pape "Réserve" har byggt på sig och blivit ännu mörkare och köttigare i en kraftfull stil som ändå är mycket tillgänglig. Absolut 98/99 poäng i en provning under november månad. (Alla viner ovan provade helt öppet).

I januari förra året förekom en annan 100 poängare i 2007 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet" och det vinet står sig helt klart fint ihop med övriga ovan omnämnda viner. Förmodligen den mest självklara 100 poängaren jag har upplevt – i alla fall under den provningen. (Provad helblint).

Ett vin jag blir besviken över är 2007 Domaine de Villeneuve, Châteauneuf-du-Pape "Les Vieilles Vignes". Inte för att vinet smakade illa utan för att jag dröjde så länge med att besluta mig för ett inköp att det tog slut. En flaska köpte jag och provade över två kvällar men sedan blev det inte fler. Hemskt tråkigt då det var helt ljuvligt i en elegant stil värd absolut 96+ poäng. Grattis till er som hann köpa vinet i tid. (Provad öppen).

Det finns mer från distriktet att skriva om men det får sparas till ett senare tillfälle men 2007 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape måste bara få vara med – alltid en personlig favoritproducent till mig.

Eftersom Australien tar stor platts i mitt hjärta och nästan hela 2010 i Gomseglet ägnats åt kontinenten kommer flera av årets höjdpunkter därifrån.

Bästa Gomsegelprovning ur ett kvalitetsperspektiv måste Glaetzer/Mitolo provningen bli. Flera årgångar av Amon-Ra platsar utan tvekan på bästa listan och det går fint att läsa om dem genom att följa länken här.

Även Henschkes och Penfolds utbud har penetrerats med blandat resultat. Klart intressant var att prova äldre årgångar av Henchkes viner med bland annat en Keyneton Estate från 1982 full av liv (90 poäng) men där 1996 Henschke, Eden Valley "Shiraz - Hill of Grace" tog hem segern med 96 poäng. (Provade öppet).

Penfolds flaggskepp Grange från 2002 (96+ poäng) fick se sig besegrad av 2003 Penfolds, Barossa Valley "Shiraz RWT" som enkelt tog hem matchen med sina 98 poäng. En klar favorit år 2010. Dessutom väldigt klassisk och lite Europeisk i sin framtoning. (Samtliga viner provade halvblint).

Om tiden räcker till kommer det fylligare inlägg från dessa bägge provningar framöver.

Klarast lysande stjärnan på södra halvklotet blev utan tvekan David Powell med sitt Torbreck. Dels var provningen i oktober helt fenomenal med 2005 The Factor (97 poäng), 2005 Descendant (99 poäng) och 2001 Run Rig (99 poäng) som toppviner. De vinerna går det att läsa mer om här. (Samtliga viner provade halvblint).

Men även utanför denna provning har producentens viner förekommit och då med samma underbara framtoning och höga betyg som resultat. I maj höll vi blindprovning där alla tog med en egen flaska och då blev min favorit 2002 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "The Factor" som med sin helt fenomenalt köttiga och rostade doft framkallade förnimmelser av grillbuffé, terpentin, kaffe, skinka, blod, rök och vedspis med en smak som sedan bjöd på ren, koncentrerad, fruktig svartvinbärssaft och kryddiga smaker av pepparbiff och lakrits i en mycket lång eftersmak. Helt klart 99 poäng. (Provad helblint).

Som bonus efter Henschkeprovningen bjöds vi på en 1998 Torbreck, Barossa Valley "Run Rig" som nästan lurade mig till norra Rhône med sin mycket stalliga och klassiska doft av läder, jordkällare, choklad och körsbär. Blåbär och bränt gummi med härlig mognadskryddighet som sedan övergick i en fenomenalt elegant smak av ren, koncentrerad svartvinbärsfrukt med choklad, körsbär och allmän mörkfruktighet – klassiskt! Helt klart 98 poäng. (Provad helblint).

Sedan har det i övrigt förkommit både en del trevliga överraskningar men även en del besvikelser under Australiensejouren:

Positiva överraskningar var 2004 Grosset, Clare Valley "Gaia" som i en enormt läcker och snygg stil framkallade känslan av nyavärlden möter gamla. Inte alls överdådigt utan tvärtom ett vin som den mest inbitne gamlavärldenkramaren borde kunna acceptera (93/94 poäng). Även 2004 Castagna, Beechworth "Syrah - Genesis" rekommenderas för dem som vill ha något mindre fläskigt. Ett vin som verkligen överraskade mig med 94+ poäng som slutbetyg. Ett väldigt behagligt vin för munnen men kanske en aning för dyrt för plånboken. (Provade öppet).

Både ris och ros men med stora hål i plånboken oavsett, bjöd Giaconda på. 2004 Giaconda, Beechworth "Shiraz - Warner Vineyard" blev för mig en stor besvikelse med måttliga 92 pinnar som aldrig kan bli prisvärda. Kanske kommer vinet att utvecklas mycket framöver men jag är inte beredd att chansa. Deras vita flaggskepp 2004 Giaconda, Beechworth "Chardonnay" var dock en stor upplevelse med sin mycket Burgundiska framtoning och klart generösa stil vilken belönades med 96 starka poäng. Dock på tok för dyr. (Provade öppet).

Att Aussie’s kunde göra god Pinot Noir kom delvis som en överraskning för mig. I en klart modern och tydlig nyavärldenstil erbjöd 2007 Ten Minutes by Tractor, Mornington Peninsula "Pinot Noir - 10X" mycket nöje och stor smak i en ganska druvtypisk stil. Smällgott och rödfruktigt med 93 poäng som betyg. (Provad öppen).

Så även på hemmaplan har det njutits godis från Down Under och klart roligast var 2005 Noon, McLaren Vale "Eclipse" som är ett fullständigt briljant vin i sin hedonistiska stil med en enormt häftig doft av rök, backelit, skokräm, epoxi, chark, garrigue, blodigt kött och kirsch. Smaken inställsamt god med en härlig örtighet och kryddighet samt flytande lakrits. Intensiv eftersmak i en superkoncentrerad stil med massor av både röd och mörk frukt. Jättegott helt enkelt. Absolut 98 poäng som nästan skulle kunna bli 100 om man är på rätt humör.

I övrigt då? Jo, bortsett från mina två favoritområden för röda viner har det förekommit en del kul (och även mindre kul) vinupplevelser under 2010.

Årets tre luringar (som samtliga provades helblint) ställde till det ordentligt för mig. Absolut svårast var ett vin som var så mycket klassisk Bordeaux, att en annan vinprovare till och med började gnägga när han provade vinet:

1992 Opus One, Napa Valley fullständigt stank så av stall, ladugård, läder och tobak att termen ”a bit of shit” verkligen kändes befogad. Smaken ren och fin dock men med torra tanniner och tjära samt torv och en härlig svartvinbärssaftighet. En aning för utvecklad för att helt tilltala mig men det räckte till 93 pinnar. (En poäng bättre var 1995 Caymus, Napa Valley "Cabernet Sauvignon - Special Selection" i samma provning men också en aning mer nyavärlden). Kul att prova dessa rariteter med lite ålder.

I samma provning som ovan var jag ställd när vi kom till röd nummer fyra som gjorde mig helt perplex. Gott var det och enormt smakrikt men vad kunde det vara?

2004 Le Macchiole, Toscana IGT "Scrio" gjord på Syrah med en doft av bränt gummi, kokos, chark, parfym och rök. Enormt djurisk. Smaken rund, söt, köttig och lite rå med klart rostade toner och salmiak samt en viss bitterhet. Helt klart speciellt men väl värt 95 poäng. Mycket udda.

Den tredje luringen dök upp redan i januari 2010 och lurade mig till Australien med sin enormt rökiga doft och aromer av fikon och söt, varm lite bränd frukt. Animalisk och blodig med jordiga toner men även en blommig och parfymerad stil. Smak av varm, ren söt fruktighet i sin enormt långa eftersmak med chokladdragerade körsbär. Så gott har aldrig förr 2003 Bodega Numanthia Termes, Toro "Numanthia" smakat, det blev 98 fina poäng.

Årets käftsmäll stod ett för mig helt okänt vin för. Aldrig förr tror jag mig smakat något liknande. 1995 Domaine de Trévallon, Vin de Pays des Bouches-du-Rhône fullständigt ödelade gommen med sin rikedom och koncentration. Antingen ett vin att älska eller hata men jag föll handlöst för stilen. Nu har jag aldrig provat någon annan årgång så jag vet inte om stilen är typisk för vinet eller årgången men för mig blev detta 96+ poäng och ett enormt personligt vin. (Provad helblint). Läs mer här.

Årets mest lovande vin måste bli 2007 Domaine de la Grange des Pères, Vin de Pays de l'Hérault (96-99 poäng) som helt överraskade mig dag två i en enormt hedonistisk stil som fick mig att längta efter mer. Läs gärna om den upplevelsen här.

Årets vingårdsbesök blev absolut det hos Domaine du Clos des Fées i Vingrau, Roussillon. Jag ska be att få återkomma i ärendet men vilka trevliga viner och mitt hjärta hoppade över ett slag – inte en utan tre gånger. Dels resan dit, sedan att ett av mina mest mytomspunna och eftertraktade viner erbjuds till provning och tillsist att jag blev helt golvad av ett för mig okänt vin som egentligen inte borde kunna smaka så bra som det gjorde. Mer om detta en annan gång dock.

Årets Bordeaux? Tja, inte dricks det många men den flaska 1990 Château Léoville Barton, St. Julien som dracks den hejdlösa aftonen i december får nog denna utmärkelse. Det får den på grund av sin enormt klassiska doft av gasbinda, höstlöv, jordkällare, kodynga, stall och vedspis samt härliga svartvinbärsfruktighet i en kryddig och örtig samt lite syrlig smakstil med inslag av violpastill, hallon och jordgubbar. Absolut väl värd 95 poäng. (Provad öppen).

Årets floppar? Kanske inte floppar men mycket udda upplevelser och kanske mer en förvåning över resultatet. Det känns ju sällan kul att skriva om dem men den här gången kan jag inte låta bli. Fyra tillfällen kan jag speciellt erinra mig som gjort mig besviken och delvis mållös.

Varför gamla viner? Jag förstår faktiskt inte nöjet med att hälla i sig grumligt dricka som efter ett par minuter i glaset smakar ganska vedervärdigt. Vid en provning inleddes allt med en 1962 Château Malartic-Lagravière, Pessac-Léognan som inledningsvis doftade helt okej men som knappast smakade speciellt gott. Mest tanniner och oxiderad frukt. Visst är det kul för stunden även om det oftast är ett dyrt nöje. Inga poäng eftersom vinet var stendött efter några minuter. (Provad helblint).

Sällan har jag druckit något mer udda än den flaska 2004 Tommaso Bussola, Amarone della Valpolicella Classico "Tb Vigneto Alto" som jag provade i maj. Det doftade spännande med mandel, kaffe, marsipanlikör, vax och choklad samt lakrits och blommor men smakade apa med en närmast obeskrivlig medicinalkaraktär som får hostmedicin att verka gott. Usch vad illa detta smakade. Stärkte inte Amarones aktier i min tveksamma inställning till distriktet. (Provad helblint).

I september fick jag en chock då röd nummer sju avslöjades som 2004 Fattoria Galardi, Roccamonfina IGT "Terra di Lavoro". Detta vin som Antonio Galloni belönat med 97+ poäng och lovord som: "This bottle is simply out of this world". Jag har ju tidigare skrivit om samma vin i årgång 2003 och det är ett vin jag verkligen gillar. Men denna 2004a var allt annat än god. Rök, tjära, fat och en del Sydafrikansk kloak samt gasbinda och orena inslag av gödsel och bläck. Ganska spännande men smaken var enormt rå, stram, bläckig och metallisk med lingon och kärnighet – Italiensk så det förslog. Ändå 89 poäng som kanske inte är så värst låga men gentemot vad man kunde ha förväntat sig - en gruvlig besvikelse. (Provad helblint).

En ännu större besvikelse, om man ska väga in pris och prestige, var den butelj som fanns med i decemberrallyt men som dock serverades som vin nummer tre i ordningen och dessutom helblint för tre av oss. Kanske var vi för nyktra för att helt kunna uppskatta ett vin med en enormt prestigefull etikett och skräckinjagande prislapp - men gud vilket trist vin det var:

2006 Domaine de la Romanée-Conti, Grands-Echezeaux Grand Cru med en ljus och klarröd färg samt en blommig och parfymerad doft med örtighet, kryddor, kanel, mentol och hudkräm samt medicinalkaraktär och ganska rostade ekaromer. Dessutom först enormt sluten. Smaken ren och frisk med jordgubbar, körsbär, lingon och enormt rå syra. Örtig, bärig, lätt i stilen och helt utan karaktär.

Kanske är det alldeles för tidigt att döma ett vin som detta och kanske förstår jag mig inte på dess storhet? Det doftar efter en stund mer och godare men det smakar på tok för klent och snipigt. Hur ska detta kunna bli rikare? Kan det verkligen komma att ske mirakel om 10-20år? Jag vet verkligen inte men mitt betyg blir 89/90 poäng och det är då med stort hopp om framtiden invägt i potentialen. Värt pengarna? Aldrig.

För samma pengar som ovan får man mer en ett 6-pack av 2008 Melville, Santa Rita Hills "Pinot Noir - Carrie's" och det är ett vin värt vartenda öre. Sjukt god Pinot Noir. Det kommer kanske ett längre inlägg senare men kortversionen lyder - skitgott och absolut 95/96 poäng. (Provad öppen).

Kommande år? Ja, det blir för min del nog alltstörre fokus på just USA och då främst Central Coast. Viner som jag tror passar mig och även om de inte är billiga, så har de ännu ej nått de astronomiska nivåer som kultcabbarna i Nappa Valley representerar.

Just ett vin från Central Coast tror jag hamnar på listan 2011. Det smakprov jag gjort av firmans enklaste blandning fick mig nästan att falla i trans. En senare historia men för att hålla spänningen på topp, så handlar det om en producent med samma namn som en känd doktor…

Årets vinland?

Självklart Danmark. Tänk att få det bästa av två världar. Sverige med Systembolaget och den fria marknaden i väst. Det finns så många duktiga och spännande importörer på denna dynamiska marknad. Trevliga och kunniga är de dessutom. Priserna oftast riktigt attraktiva men det gäller att ha koll. Nästan allt man vill finna, finner man i Danmark – varför kan inte Sverige erbjuda samma utbud? Som sagt – jag är nöjd med närheten till Danmark men beklagar er som inte har lika nära till denna guldgruva.

Enda bekymret är väl språket. Våra andra grannar i väst har i mina ögon aldrig varit några stora komiker men här har Norrmännen verkligen fått till det. Kanske inte världens gapflabb men helt klart en härligt småelak komik - men med glimten i ögat.

Se och njut – samt ett riktigt

Gott Nytt År!

Mina Vinare