torsdag, juli 28, 2011

En sammanblandning?

I musikens värld bortser man ofta från ursprung och om det finns ett lysande exempel på när tolkningen blir bättre än originalet så måste det vara detta. Glöm de röriga bilderna och koncentrera er istället på musiken. I min värld har Bob ingen chans utan Jimi tar enkelt hem matchen - tänk om det är lika enkelt i vinets värld?

Absolut på min topp tio-lista över världens bästa låtar. Suggestivt så det förslår!

måndag, juli 25, 2011

Waitin’ On A Sunny Day!

Att påstå att Malmö drabbats av en värmebölja vore nog en lögn större än vad Münchhausen någonsin skulle ha drömt om att hitta på. Nej, istället har vi 12 grader, blåst och regn – ja, ungefär som en normal januaridag om man nu bortser från de senaste åren då det istället varit minus 12 grader och en halv meter snö på gator och torg. En fördel finns det dock med väderleken – den passar utmärkt för konsumtion av stora och smakrika rödviner!

Nog har det gnagt lite i bakhuvudet senaste året när det gäller vissa favoriter från 2007. Det har varit lite upp och ned beträffande upplevelserna och helt klart är att oron gjort sig påmind mellan varven, Sedan mitt ganska kritiska inlägg (eller var det ett rop på hjälp?) så har jag provat mig igenom en hel del 2007or från södra Rhône. Generellt sett har det varit lugnande besked med viner som många gånger överträffat högt ställda förväntningar. Något tveksamt vin har också passerat revy men intrycken har varit överlag mycket positiva. Efter gårdagens övertygande möte kändes det plötsligt väldigt angeläget att åter besöka två personliga favoriter som ett tag upplevdes som varannandagsvin – ena gången lysande och nästa gång rena bottennappet. Det är klart att nervositeten gjorde sig påmind när korkskruven togs fram:



2007 Domaine de Ferrand, Châteauneuf-du-Pape har en mörk men klar purpurröd färg. Doften är först lite udda med klart vegetativa inslag och en aning orena toner. Efter en stund släpper detta och en enormt sötfruktig doft tränger sig på med choklad, Kirsch, smörkola och jordgubbspaj. Sedan mandel, nötter, lakrits och gräddkola med en efterföljande karaktär av svett och rök med en tydlig kryddighet samt disktrasa parfymerad av blomster. Ganska udda och lite svårt att ta till sig men ju länge kvällen lider framträder allt i en mer harmonisk och ren stil. Faktiskt ganska läckert och omvälvande.

Smaken är först en aning spritsig med ganska syrliga inslag. Detta ger dock vika efterhand och en närmast läskeblaskig sötma tränger sig på. Hallonsoda, jordgubbstårta och tuttifruttiliknande inslag av karameller samt godis. Kirsch, lakrits och enormt solvarm frukt med en växande stramhet och balanserad syra. Renheten finns där och även saltlakritsen med karaktär av enbärsbuske men sötfruktigheten är dominerande och tar ut lite av allt det mer finlemmade. Gott men också lite påträngande.



Absolut inget för gemene man. Jag tror att om man serverade detta för 100 provare så skulle man inte få något entydigt resultat. Vissa skulle älska innehållet i buteljen medan andra skulle hata det medan övriga skulle ställa sig frågande. Alltså inte helt enkelt att sammanfatta det hela. På plats och månaderna efter hemkomst tyckte jag att detta var toppen. Mycket typiskt och mycket vin för pengarna. Idag är jag mer fundersam över framtiden. Jag gillar vinet men samtidigt ställer jag mig lite undrande till utvecklingen. Det ska tilläggas att jag köpt hälften av mina flaskor i Danmark och hälften på plats. De flaskor jag fått från Danmark har varit betydligt mer tveksamma i sin karaktär medan de från egendomen varit betydligt pålitligare. Denna butelj härstammar från Danmark. Ikväll är det absolut inget 98+ poängsvin som Robert Parker kom fram till men troligen kom inte hans smakprov heller från Danmark! Betyget blir 95 poäng som är svåra att sätta eftersom godhetsfaktorn är hög men intrycket udda. Vad månne hända i framtiden? Mer om producenten här.


2007 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape har en mörk och klar sammetsröd färg med blåa inslag. Doften är direkt enormt stor med mycket jordiga och mineraliska inslag så som järn och sten. Det doftar gjutjärnsgryta och rostat kaffe samt körsbärspraliner. Sedan plommon, Crème de Cassis, rök och mysk. Orientalisk kryddighet och tobak samt cigarrlåda med enormt animaliska inslag av baconsvål och välhängt kött. Parfym, blommor och förförisk som bara ett fåtal viner kan vara. Helt fantastiskt läckert och kul!

Men smaken är den stora överraskningen och tillika behållningen med sin enormt rena och komplexa framtoning. Visköst med godistoner av nickelkola och hallonpastiller. Kryddig, intensiv och sötfruktig med Kirsch, paj och en närmast likörlik koncentration. Apelsin och nougat med syltighet och Crème de Cassis i en frisk och förförisk kombination blir slutintrycket.



Gud så gott det här är. Jag är så glad och tacksam för den här upplevelsen och upprättelsen. Förra smakprovet var en katastrof och jag trodde aldrig jag skulle återhämta mig. Utan tvivel måste det ha varit något grundläggande fel med den flaskan. Det finns absolut inga likheter med kvällens upplevelse. Detta är gruvligt gott och fantastiskt njutbart. Ett annat vin gör sig påmint och det är givetvis 2005 Pure. Jag har under senaste månaderna druckit Clos des Papes årgång 2003, 2004 och 2006 och i det perspektivet framstår onekligen denna 2007a som störst och bäst tätt följt av 2006an. Kanske har de äldre knutit sig något och behöver några år för att åter blomma ut. Om det är någon producent som jag tror går in i den klasiska tunneln så är det just Clos des Papes. Som ett ungt vin smakar det oftast förföriskt gott för att efter 3-5år knyta sig en hel del och sedan efter 8-10år blomma ut i ett mycket mer komplext vin med fortsatt potential. Ikväll känns Robert Parkers 99+ poäng helt adekvata. Magiskt! Tidigare intryck här.


Rubriken kom över mig av en ren tillfällighet. Bruce Springsteen är givetvis en gammal favorit men under slutet av 90-talet tappade jag intresset. Idag måste jag nog erkänna att jag rankar hans album från 2002 som ett av de bästa. Lite sorgligt dock i dagar som dessa att lyssna på låtarna som känns aktuellare än någonsin. Han släppte det efter 11 september och med tanke på händelserna i granlandet känns det trist att återigen behöva koppla samman låtarna med förödelse och förtvivlan. Dessutom känns det ganska oväsentligt om ett vin är värt si och så många poäng i relation till den sorg och förtvivlan som många tvingas uppleva dagar som dessa. Fast utan njutning och navelskådande i vardagslunken skulle det förmodligen kännas hopplöst. Vad skulle vi annars ägna oss åt? Nej – nu måste vi snart få sol igen:


PS. Den som underskattat Clarence roll i bandet får nog tänka om. DS

söndag, juli 24, 2011

Now the party's over!

Nu har jag ju redan bäddat in ett klipp med just den inledande textraden så denna gång slipper ni musikaliska referenser.

Idag är det fest i familjen - kunde också vara en passande rubrik. Sonen har firat födelsedagen med grillade hamburgare och tårta. Dryckesalternativen för släkt och vänner begränsades till folköl, bubbelvatten, läsk eller bag in box. Serverat ur karaffer blir det lite festligare och faktiskt inte alls så simpelt som många vill göra gällande. Dagens val föll på 2010 Gnarly Head, Lodi "Zinfandel Old Vine".

Ett helt okej vin som fyller sin funktion utmärkt. Syltigt och saftigt? Javisst men för den som sitter nöjd med ett inställsamt och gott vin till en hamburgare duger det gott. Fast när gästerna gott hem och stöket är undanröjt och endast barnens gudmor stannar kvar är det dags att skölja ur gommen med något mer seriöst - eller i värsta fall ännu syltigare dryck. Med viss bävan drogs korken ur flaskan och då det var ett tag sedan senast, fanns onekligen en del farhågor som först besannades men sedan kom på skam:


2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Terroir" har en ganska tät och mörkröd färg. Doften är en aning utvecklad och rökig med kryddiga inslag. Mörka bär, choklad och kola med enbärsbuske och en antydan till lakrits. Mineral och gjutjärnsgryta med drag av kirsch. Sedan alltmer kryddig och sådär lite härligt mystisk som jag oftast enbart finner i viner från distriktet ifråga. Riktigt trevlig faktisk.

Smaken gör mig genast superorolig med sin spritsighet och klart stickiga smak. Fast denna försvinner efter bara någon minut i glaset och återvänder sedan aldrig mer i kommande glas. Istället smakar det riktigt gott med en härlig sötfruktighet av solmogna bär. Kola, jordgubbar och lakritsremmar med en viss antydan till torkad frukt i den strukturerade och rena eftersmaken. Mineraler, plommon och en på något vis komplex smak som utstrålar en hel del klass. Faktiskt riktigt gott och överraskande positivt men med en viss varning för alkoholhetta i eftersmaken med stigande temperatur (serveras alltså ganska svalt för att undvika detta).

Tur och tallang (som Wilmer X sjöng) eller bara en bra flaska? Jag vet inte men mina tidiga intryck av det här vinet var väldigt positiva men sedan hade vi några mindre lyckade ögonblick och just därför känns det väldigt kul att kvällens upplevelse blev så bra igen. Jag hoppas verkligen att denna upplevelse kommer att upprepas med Juliens öriga 2007or så småningom. Det blir faktiskt 92/93 mycket trevliga poäng men med en viss bävan för att nästa flaska kanske inte alls kommer att bli en lika lyckosam upplevelse. Fast kanske är det just så det kommer att bli.



En annan födelsedagsgris är faktiskt värd att uppmärksamma. Robert Parker delar högtidsdag men min son och på Bulletin Board gick det idag att läsa om hans planer inför firandet. Lustigt nog så drack jag ett av vinerna han planerat för så sent som i måndagskväll. Under vår Bohuslänsrundtur besökte vi våra nyfunna vänner från Göteborg – C och J – och helt blint serverades bland övriga goda viner:




2007 Domaine Isabel Ferrando, Châteauneuf-du-Pape "Colombis" och det blev nog kvällens vin om man ska se till helheten. Under snabb utveckling verkar det dock vara då vi gemensamt uppfattade vinet som ganska utvecklat. Även en mycket udda och klart märklig flaska av Juliens hemkörda avnjöts (eller hur man nu ska utrycka det).

Gårdagens två 2009or få jag återkomma till men jag sattsar garanterat på Bob när det gäller ranking av de två aktuella årgångarna.

lördag, juli 23, 2011

Ryskt rött från Spanien?

En indiedrottning från Spanien låter nästan för bra för att vara sant eller hur? Men min alldeles nya favorit kommer faktiskt därifrån och förmodligen är det associationerna till den skönsjungande Hope Sandoval som får mig att tända på alla cylindrar.

Mer om vin så småningom…




onsdag, juli 13, 2011

Porten till himlen!

Det finns drömvin och så finns det vin att drömma om. Vad skillnaden är kan det säkert råda delade meningar om men för mig består den i att drömvin är något som smakar gott oavsett ursprung, historia eller status medan den senare kategorin mer handlar om en personlighet, mytiskhet eller fixering.

Jag har några vinproducenter som för mig är just viner att drömma om. Många skulle säkert lista Château Margaux årgång 1900 eller varför inte 1945 Mouton-Rothschild men för mig känns dessa lika avlägsna som människans gudar. Nej – jag har helt andra drömmar och ambitioner. Kanske är det för att jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att få smaka dessa historiska och mytomspunna viner eller så beror det på att jag helt enkelt tycker att det är ganska tråkigt med den typen av vin. Istället suktar jag efter viner gjorda i ganska små och begränsade mängder där det inte bara handlar om pengar för att komma över dem utan snarast om vilja och upplysthet. Finns det dessutom en person bakom som står för något unikt och viljestarkt blir det ännu intressantare.



Tre sådana producenter och vinprofiler kommer jag omedelbart att tänka på. Drew Noon med sin övertygelse om förträffligheten med högkoncentrerade och smakrika viner, John Alban med sin fixering vid Rhônedruvorna och den ekologiska odlingen samt sist men inte minst den riktige våghalsen och visionären Herve Bizeul som gick från teori till handling i ett område som då betraktades som stendött – Vingrau.

Jag har faktiskt förverkligat mina drömmar om att få prova deras toppviner och inte har jag blivit besviken. Nej, snarast har jag blivit än mer övertygad i min tro. Fast nu ska detta inte handla om deras viner utan något helt annat. Dock upplever jag att det finns ett inslag av samtliga dessa herrars vinfilosofi i kvällens vin – ett vin som kanske öppnar porten till himmelriket?

Ska man ta Robert Parker på orden så kan det nog vara så. I april skrev han ett inlägg på Bulletin Board och om inte förr så då, fick det mig att gå från tanke till handling:

“have been itching to taste the 2007s (a great vintage in the southern Rhone and the Languedoc)...and they are finally arriving...expensive they are, but in the pantheon of great wines, the prices are very reasonable...both the Porte de Ciel and Clos des Truffieres are 100% syrah....I actually thought the Porte de Ciel was close to pure perfection...more developed and less broodingly backward compared to the Clos des Truffieres, the blackberry, lavender, bacon fat,and subtle smokey nuances are intense and enthralling. Both wines are very full-bodied(petal to the metal-balls to the walls sort of stuff),but the primary difference is the Clos des Truffieres needs 4-5 years of cellaring..the Porte de Ciel will evolve for 20+ years, but it is so gorgeous to drink already....anyhow...I always say as I get older, I like them younger and younger....so many of you may prefer to wait on both of them......they are thrilling wines....real reference points for what the Languedoc is capable of achieving”

Jag har alltid varit lite skeptisk till haussade viner från Languedoc och speciellt sådana som skapats av multimiljonärer som vill förverkliga sina drömmar. Fast ett undantag finns och det undantaget är just "La Porte du Ciel" som för mig länge framstått som ett av de mest spännande viner att få prova. Jag har knappast förtagit mig i jakten på vinet utan lite halvlojt väntat på rätt tillfälle. Priset är högt och volymerna små, så högsta prioritet har det inte haft. Fast med tanke på just 2007 och Parkers ord så kändes det tvunget att göra ett nytt försök. Faktum är att jag var på gång att få tag i vinerna ifråga redan förra sommaren men var då lite för slö och overksam. Att sedan chansen fanns kvar nu i vår gjorde mig överlycklig och självklart var det bara att slå till när möjligheten ånyo uppenbarade sig.

"La Porte du Ciel" kommer från en parcell om 3,2 Ha planterad i anslutning till Medelhavet. Syrahstockarna planterades för ungefär 15 år sedan och skördeuttaget är löjligt lågt med sina 10-12 Hl/Ha. Lagring på nya franska barriques i 24 månader och allt övervakat av konsulten Claude Gros. Inalles 3100 buteljer i årgång 2007. Klart att det handlar om ett vin att drömma om!

Bakgrunden till skapelsen av Château de la Negly skulle jag kunna återge men istället väljer jag den enkla lösningen och låter er ta del av den (via länken här) hos den svenske importören (som jag dock inte handlat vinet av).



2007 Château de la Négly, Coteaux du Languedoc - La Clape "La Porte du Ciel" har en djup och tät svartlila färg. Doften är först bedårande med en enormt inställsam och sensuell stil. Blommor, kokos, ljus choklad och rostad ek. Sedan mer gummi och rök med grillat kött och lakritskola med inslag av mynta och korinter. Sedan mineraler och friskhet men samtidigt krämigt och gräddigt med tydlig hetta och syltig frukt. Inte helt polerat utan snarast lite oborstat och ruffigt men med en känsla av klass och gediget hantverk.

Smaken är den stora behållningen med sin enormt koncentrerade och rika stil. Visköst med choklad, kola och lakrits men också enormt frisk med bärighet av jordgubbar, hallon och svartvinbär. Mynta, supersyrliga karameller och en minerallitet som är ohyggligt läcker i den enormt långa avslutningen med en mer än minutlång eftersmak. Ritigt, riktigt gott!

Slutintrycket blir väldigt positivt men ändå med en känsla av att jag hade väntat mig mer. För att jag ska bli golvad behövs ytterliggare något och det saknas just den här gången. Jag tycker enormt bra om vinet och jag tror att det blir ännu bättre och roligare att prova om några år. Vinet är inte alls så extremt som man kan befara av en del kommentarer i cyberrymden. Läser jag David Schildknechts recension från juni 2009 så stämmer den extremt väl med min egen uppfattning fast då med undantag av betyget. Han är som vanligt återhållsam och nöjer sig med 94-95 poäng medan jag själv tycker att 97 poäng känns rätt.

Jämför man med andra viner från området så är detta vin absolut bland de bästa jag provat men faktum kvarstår att man för en betydligt billigare peng kan få en nästan lika stor upplevelse. Jämför jag med en annan 2007a från distriktet – Domaine de la Grange des Pères, Vin de Pays de l'Hérault – så tycker jag nog ur minnet att det är ett ännu mera personligt och särpräglat vin. Om jag tvingades välja skulle nog Laurent Vaillés skapelse gå segrandes ur striden. Fast likheterna är större än olikheterna.

Om Bruce Springsteen skulle ha slagit igenom 2010 så tror jag att jag vet hur det skulle ha låtit. En för mig helt magnifik upptäckt och som någon beskrev det: verserna låter som refränger och refrängerna låter som hymner.

Precis som med vin så är upptäckten av bra musik minst lika kul!



tisdag, juli 12, 2011

Karneval?

Milkshake, Piña Colada och alkoläsk tillhörde nog de vanligaste beskrivningarna av vinet ifråga. Det måste ha varit runt årsskiftet 2006/2007 som debatten härjade som intensivast på Bulletin Board och de som gillade drycken ifråga blev idiotförklarade.



Första gången jag själv provade vinet var i mars 2008 och då i en provning som jag själv arrangerade. Det var en tvekamp mellan Ben Glaetzers toppviner och Sarah och Sparky Marquis fruktbomber. Jag minns tydligt att jag själv rankade Amon-Ra högst men gruppens samlade åsikt var att det här vinet var det godaste. Jag minns att mitt intryck var närmast chockartat med en rikedom som jag sällan skådat. Ett par år senare kom nästa smakprov och då uppfattade jag vinet som betydligt mycket mindre extremt men också lite udda och avigt.

Robert Parker gick ut hårt i oktober nollsex med sina 99 poäng och ord som "an enormous voluptuousness that would make even Pamela Anderson jealous."

Givetvis drog debatten igång och åsikterna var många. Sarah och Sparky Marquis hade redan lanserat första omgången viner med årgång 2004 men på grund av en dispyt med den amerikanske importören så lanserades den årgången aldrig i USA. Istället var det först med årgång 2005 som vinerna nådde det förlovade landet och just i årgång 2005 hade man inte heller lanserat prestigevinet "The Velvet Glove" utan toppvinet var då 2005 Mollydooker, South Australia "Carnival of Love – Shiraz". Självklart var spänning stor inför kvällens smakprov av vinet:



Färgen är mörk, tät och närmast svartröd.

Inledningsvis är doften något knuten och innehåller främst en dov, mörk och lite murrig fruktig ton. Efterhand ökar fruktaromerna och en mer rödbärig samt sötfruktig ton med tydlig fatvanilj och choklad gör sitt intåg. Därefter Läkerol och hostmedicin med massor av saltlakritsaromer och viol. Ännu senare framträder en närmst sherrylik arom som får mig att börja fundera över sakernas tillstånd. Fast även en mer rostad och grillad ton av kött och charkuterier. Egentligen finns det inget direkt felaktigt i doften men den är inte heller direkt inställsam.

Smaken är enormt viskös med en fruktkoncentration som är svår att ta till sig. Koncentrat är det första som poppar upp i tanken. Jordgubbar, blåbär, plommon och violpastill med en dos hostmedicin. Vanilj, choklad samt en tydlig fruktsötma. Sedan ännu mera likörlika drag av Kahlua och lakritskola samt malört och johannesört.

Jag förstår om det kan låta avskräckande och det är det på sätt och vis även för mig. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över det här. Personligt, udda och även mycket gott men som vanligt vin smakar det inte. Kanske inget att rekommendera för gemene man utan snarast något att prova för den som vill bli lite omtumlad och omskakad. Jag kan inte påstå att det är denna stil av vin som gjort mig så förtjust i Australien. Egentligen tycker jag att det är synd att ett vin som detta kan få så många att tro att det är representativt för landets viner. Inget kunde vara mer fel. Detta är extremvin i sin yttersta form och ursprunget har ingenting med saken att göra. Det kunde ha sitt ursprung från vilken del som helst av världen.




Betyget blir trotsallt 94/95 poäng på grund den först enormt attraktiva fruktigheten i vinet. När sedan lakritsen och malörten dominerar dras intrycket ner och vinet känns plötsligt inte lika angenämt och tilltalande och kanske ligger det något i paret Marquis åsikt att vinet borde ha konsumerats senast 2010.

Hur illustrerar man då det här med musik? Det finns väl bara ett alternativ – Love it or leave it!