lördag, september 14, 2013

Château Vadå?

Känns namnen Meinhard Görke och Zhen Wang Huang igen? Inte det – men kanske deras alias är mer bekanta i form av Hardy Rodenstock och Rudy Kurniawan?

Många vinintresserade har säkert hör talas om dem och känner även till att de bägge herrarna ägnat sig åt vinbedrägerier genom åren och mycket skickliga sådana dessutom.

Nu ska inte detta bli ett inlägg där jag återberättar vad som går att läsa på nätet. Med lite ensamtid vid datorn och sökningar på de bägges namn hittar man massor att läsa. Jag har dock infogat några länkar längre ned i texten för att underlätta för den intresserade att komma igång.


Själv har jag under åren hört talas om framförallt Rodenstock men aldrig riktigt satt mig in i historierna. Eftersom det handlar om både sjukligt dyra och gamla flaskor har det aldrig riktigt känts som om ämnet berört mig. Fast när jag för någon vecka sedan följde en tråd på eBobs medlemsforum angående det sannolika i att en provad flaska Chateau Petrus på dubbelmagnum från 1947 skulle vara äkta eller inte, gjorde att jag fastnade totalt och beslöt mig för att lära mig mer om framförallt Rodenstock men det ena gav det andra och historien om Rudy Kurniawan visade sig på sätt och vis vara ännu mera fascinerande.

Det kan ta emot att läsa långa texter på engelska och dessutom i ett ämne som kanske först känns som om det bara berör lurade miljardärer men jag kan lova att det är värt mödan. Det är både spännande och roande läsning i bästa kriminalroman anda och det delas ut kängor till många vincelebriteter i världen. Robert Parker, Clive Coates, Allen Meadows men framförallt Michael Broadbent borde kanske bära dumstrut efter vad man kan läsa sig till, inte bara mellan raderna, utan faktiskt ganska klart och tydligt framgår det att de spelat en roll i de bägge fallen.

Om man vill bli kittlad och motiverad att börja läsa kan det vara värt att se klippet med David Molyneux-Berry nedan som sannerligen har en del spännande och intressant att berätta:



Bill Koch är väl den man som vinvärlden har att tacka för att de bägge bedragarna numera är ute ur scenen men deras lyckade falska viner lever alltjämnt kvar på marknaden.

Jag tycker att man ska börja läsa om Rodenstock och sedan Kurniawan. Det är liknande historier men i fallet Rodenstock finns det ett drag av ”gentlemannatjuv” som roar och sedan hör det till saken att han förnekar att han förfalskat något vin. Dessutom är han vad jag kan förstå aldrig dömd för något brott tillskillnad från Kurniawan som faktiskt sitter bakom lås och bom i väntan på rättegång. Även om han faktiskt ännu inte är dömd för något brott verkar det osannolikt att han skulle klara sig ut finkan.

Är det någon som inte bör läsa om detta? Ja, möjligen den som handlat mycket gammalt vin på auktioner runt om i världen och som nog kan få sin nattsömn störd. Speciellt Bourgogne-entusiasterna om man ska tro Laurent Ponsot som uttalar sig enligt följande:

“Laurent Ponsot recently claimed that 80 percent of pre-1980 Burgundies being sold at auction nowadays are fake.”
God läsning och ta nu tillfället i akt att skippa tv-tittandet och ägna några timmar framför datorn istället och njut av fascinerande historier om mångmiljonsvindel och ryggdunkande. Det finns massor att läsa på Parkers Bulletin Board men där måste man vara medlem så jag kan inte länka dit men för er som är medlemmar råder jag att söka i forumet på de bägge herrarnas namn. Troligen finns det massor på andra forum och framförallt då hos The Wine Berserkers men dit har jag ännu inte hunnit i mina efterforskningar.

Som utlovat följer här en snabbstart för den som vill komma igång fast tänk på att det tar många timmer att komma igenom bara dessa artiklar. Notera också att artiklarna i flera fall är skrivna över flera sidor och att man behöver ”klicka” sig vidare för att läsa hela innehållet.

Om Rodenstock på Wikipedia här.

Om Rodenstock och Thomas Jeffersonflaskorna i en artikel hos The New Yorker här. (10 sidor)

Om Rodenstock men också en tvivelaktig vinfirma i New York (och lite Parkerkritik) hos Slate här. (5 sidor)

Om Rudy Kurniawan på Wikipedia här.

En artikel i New York Magazine om Rudy Kurniawan här. (6 sidor)

En artikel i Vanity Fair om Rudy Kurniawan här. (4 sidor)

Ett inlägg från en i sfären av Rudy Kurniawan här.



Bortom sjön!



See you soon!







lördag, april 27, 2013

Aldrig golvad!

Jag vet att min blogg går under epitetet vinblogg men som jag nog utryckt många gånger är musik minst lika viktigt för mig. Jag vet också att detta är en cover men det spelar liksom ingen roll. Toni Holgersson är en hjälte för mig. Förebild är kanske fel ord med tanke på hans något brokiga och bekymmersamma bakgrund men beundra honom måste man – snacka om att resa sig på tio…



Läs gärna mer här. En kandidat för så mycket bättre…

PS. Ikväll har det provats ett palindromvin – ypperligt jag lovar! Mer sen. DS

lördag, april 06, 2013

Lamm kräva dessa drycker!

Ett aprilskämt skulle man kunna tro med tanke på det ena vinet men skämt kan man verkligen inte kalla det andra vinet - som egentligen var annandagens huvudnummer.

(Nu lovade jag förvisso i förra inlägget att det skulle handla om ovanligt vin och södra Frankrike men jag får spara på det inlägget ett tag till.)




Att man i Australien förr brukade döpa vinerna efter kända Franska områden är inte heller det ett skämt men om jag blev upplyst om att jag en dag skulle prova ett sådant vin av okänt datum, hade jag nog aldrig tagit det på allvar. Nu råkade det dock bli så att en kompis på lite märkliga omvägar kom över ett parti viner från ett dödsbo. Även om flera viner var högintressanta fanns det även en del mindre värdefulla viner i partiet som däremot varit kul rariteter att prova. Jag har haft en del mindre lyckade flaskor men också några oväntat bra. Fast några höga förväntningar på "St. Thomas – Australian Burgundy" hade jag inte när korken drogs ur.





Det går inte att hitta något årtal att referera till på etikett eller flaska eftersom den troligen trillat av men en kvalificerad gissning leder till 60-tal eller möjligen sent 50-tal. Det jag vet är att Australien lovade EU att upphöra med benämningar som kopierade kända europeiska vindistrikt i början av 80-talet (tror det var 1984). Glaset i flaskan är brunfärgat och helt platt i botten. Hela intrycket andas 60-tal men korken är oväntat fin i skicket och helt utan antydan till läckage eller röta/mögel.




Det är väl däremot inget man kan anklaga innehållet för. Piggare vin har jag smakat men allt är korrekt och utan defekter bortsett från en hög ålder. Innehållet är knappast ren Pinot Noir utan Shiraz med ett möjligt inslag av Pinot Noir. Det var oftast så man gjorde när det begav sig.

Färgen är ganska klar och röd även om tidens rand syns i nyansen. Doften hyggligt stor och lite komplex med ett bränt inslag av jord och gummi. Kryddor och en lätt animaliskt ton med utvecklade inslag samt örter och undervegetation.

Smaken är problemet. Det smakar påtagligt gammalt och uttunnat samt med ett mycket syrligt avslut. Frukten är väl så gott som borta men den finns ändå där under ytan av allt annat som tillkommit av hög ålder. Jag kan tycka att det smakar intressant och spännande men min hustru vägrar att smaka om vinet efter första klunken. Hur var det nu med smaken och baken…




Att sätta ett kvalitetsbetyg på detta är nästan omöjligt men om man bara ser till upplevelsen och det faktum att det handlar om en vinupplevelse utanför det vardagliga så kan jag sätta ett spann om 80-85 poäng (vilket dock inte ska ses som alltför seriöst). Gott? Nja – men däremot kul.

Gott var däremot det andra vinet för dagen. Från klarhet till klarhet kan man nog uttrycka det.





Jag har haft förmånen att smaka detta vin många gånger och senaste gången var i somras hos Julien själv. Den flaskan var dock inte i samma fina form som de jag själv har haft. Så därför fanns det ett uns av oro när jag korkade upp 2005 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure"…

… men det fanns därefter ingen anledning till fortsatt oro.

Färgen har börjat åldras något med en aningen tegelröd kant. Doften är förförisk och närmast svår att göra rättvisa åt i ord. Orientalisk kryddbasar med kardemumma och kanel bakom en nyans av lakrits och choklad med röda bär i slutet. Helt magiskt läckert och återigen är det nästan bara i Clos des Papes jag hittar liknande drag. Mineraler och framförallt en känsla av rost på gjutjärn. Superläckert och när sedan tobaken tränger sig på blir det verkligen komplext.

Smaken är även den svår att sätta ord på. Det finns en mycket personlig och kanske rentav ovanlig karaktär i smaken som inte liknar något vin jag kan dra mig till minnes. Plommon, lakrits, choklad och fikon men också Kirsch och kaffe med extremt visköst avslut. Ingen störig alkohol utan allt känns så välintegrerat med tanniner och fruktstruktur. Klass och komplexitet i perfekt förening.





Kanske inte ett vin som alla uppskattar utan man måste nog gilla södra Rhônes viner för att köpa paket med hull och hår. Ska man hitta något som kan störa är det möjligtvis den intensiva viskositeten. Accepterar man denna så finns det inget i övrigt att klaga på och då är det ett felfritt vin – 100 poäng? Ja, varför inte men för att lämna lite utrymme för nästa flaska så blir det 99 den här gången.

Jag hoppas så att senare årgångar kommer att kunna leverera på samma vis men jag är lite brydd. En nyligen provad 2006a var inte i närheten och 2007orna har ju inte precist gjort mig lugn även om jag fortfarande hoppas. 2009an har jag nog inte provat men däremot var den nybuteljerade 2010an i somras mycket bra och faktum är att fatprovet av 2011an var närmast sensationellt gott. Vi får hoppas på stora upplevelser framöver i stil med den Julien bjöd mig på sommaren som gick. Han hade öppnat en flaska 2007 Cuvée Fiancée som jag väl aldrig helt har fallit för men det var en oväntat stor upplevelse. Ruskigt gott och närmast läskande i jämförelse med många av de 2010or jag provade från distriktet.




Det kan visa sig att just det vinet är en "sleeper of the vintage" som den forne auktoriteten på distriktet brukar utrycka sig. Kul att se vad Jeb Dunnuck kommer att bidra med. En välbehövlig uppfräschning kanske?

PS. Förra sommaren provade jag även White Burgundy från 1964 men det var inget som lockade till ett inlägg. För den som vill veta mer om den röda varianten följer nedan en kort beskrivning av upphovsmannen och här en länk till källan. DS




"Roger Warren (1905-1960) is regarded as one of Australia’s most important winemakers during the 1950s. He is always mentioned along with Maurice O’Shea, Colin Preece and Max Schubert as pivotal figures of the modern Australia wine industry.

In the Australian dictionary of Biography Roger Warren was “Well known for his excellent palate and memory for wines – and his appropriately large nose.” He was best noted for his table wine blends especially Thomas Hardy Cabinet Claret – a multi regional blend based on South Australian and Hunter Valley fruit. He also made St Thomas Burgundy and Old Castle Riesling. All of these wines played a key role in changing consumer patterns and began an exorable rise in the fortunes of Australian table wine."




lördag, mars 30, 2013

Påskgodis!

Ingen långbänk utan bara pang på. Godast hittills är Spanjoren (massor av ek men också söt gosig frukt med massor av komplexitet – 97p) men i långa loppet undrar jag om inte Änkans vin kommer att smaka bäst (terpentin och örtighet med en klart jordig och lätt utvecklad ton – söt koncentrerad frukt med ett elegant inslag – 97p). Collioure i all ära (sötfruktig starkvinston men också klart lovande projekt – 93/94p) men gammal är äldst. Nästa gång handlar det nog om världens mest okända supervin från södern.






Glad Påsk!


onsdag, mars 06, 2013

Antonio 1 – Bob 0, är lika med 97poäng - men även ett trolleritrick på högsta nivå!

Vi börjar med trolleritricket. Tänk er ett vin som tillhör eliten i sin appellation och dessutom år ut och år in, belönas med de finaste omdömen från de flesta håll. Så kommer då en mycket uppskriven årgång och vinet borde sälja slut lika snabbt som vatten i Sahara men istället går det i samma takt som att sälja is på Nordpolen.




Kanske lite överdrivet men faktiskt är att jag var ganska förvånad över hur länge 2010 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" fanns tillgänglig på Systembolagets hyllor. Vinet lanserades förvisso i ganska stora volymer (360 flaskor) och först i en webblansering med kvoterade flaskor. Detta var i september 2012 och man fick beställa tre flaskor per person. Första överraskningen kom när vinet inte blev fulltecknat vid lanseringen och den andra när vinet inte ens sålde slut, när resterna sattes ut på hyllorna i butikerna. Förvisso kostade vinet en hel del (729kr) men med tanke på tidigare prestationer så förklarar detta ändå inte helt vad som skedde.





I september var vinet bedömt till 98-100 poäng från fat, av gurun Robert Parker. Dessutom hade ju föregående årgång belönats med 99 poäng och allsköns ros från de lokala svenska vinkritikerna. Den årgången sålde slut i rekordfart men varför fanns det då inget sug efter 2010an?

Så kom oktober och Parkers slutrapport för årgång 2010 i södra Rhône. Domaine de la Janasse - "Vieilles Vignes" belönades med hela 99+ poäng och nu tänkte jag att kvarvarande flaskor skulle försvinna från hyllorna – men icke!

Eftersom jag gärna ville fylla på förrådet men hade respekt för prislappen så väntade jag men bevakade noga rörelserna via Systembolagets hemsida. Om jag minns rätt fanns det länge ca: 120/130 flaskor kvar vid denna tidpunkt och jag kände mig ganska lugn. Så skedde då det som fick mig att på allvar börja tvivla på vinsamfundet samt även Robert Parkers trovärdighet men även hans enorma makt och genomslag på marknaden.




Jag tillhör dem som dagligen följer eBob och Bulletin Board. Även om forumet blivit lite tamare så är det fortfarande ganska underhållande att läsa trådarna. Efter Bobs Oktoberrapport drog så diskussionerna igång och vinerna samt poängen debatterades. Så var det plötsligt en person som i början av november kommenterade det märkliga faktum att just 2010 Domaine de la Janasse - "Vieilles Vignes", som fått 99+ poäng av Bob i den elektroniska utgåvan, faktiskt fått 100 poäng i den tryckta rapporten via snigelpost. Vad var nu korrekt och hur kunde det bli så här undrade alla?

Det var närmast komiskt att följa alla spekulationer men allra märkligast blev det när så det officiella uttalandet från The Wine Advocates kom en dag senare:

“Mr. Parker says the correct score is 100. The problem came about in the editing process and we apologize for that. The rating has been revised.”

Nu måste jag erkänna att detta lät ganska lamt och tveksamt. Nog verkade det som om detta var enklaste vägen ur situationen. Att uppdatera 99+ till 100 poäng i den elektroniska databasen var nod enklare än att sänka från 100 till 99+ poäng i den tryckta utgåvan…

Nu började det hända saker! Man kunde läsa om prishöjningar runt om i världen och folk började skoja om att vinet nu smakade mycket godare eftersom det fått ytterligare en poäng av Bob. Själv var jag mest orolig för det kvarvarande lagret på Bolaget - och det var en befogad oro.

Efter knappt en vecka var hela lagret slut. Jag minns att det fanns 114 flaskor i lager helgen efter men att på måndag morgon den 12:e november var allt borta. Enligt obekräftade uppgifter men från en pålitlig källa, var det en stor beställning som närmast tömde det sista av lagret. Förmodligen en investering med förhoppning om värdestegring på den internationella marknaden.

En sorglig historia och en som fått mig att tvivla över sakernas tillstånd. Själv tycker jag mycket om vinet och har druckit det vid flera tillfällen och även helblint i en provning. Detta har skett då vinet fått 98-100, 99+ samt 100 poäng och frågan man kan ställa sig är om vinet smakat olika? Självklart inte med undantag för den egna formen men några klockrena 100 poäng har jag aldrig känt, 2007an är i min värld fortfarande överlägsen - men det kvittar för vinet är enormt gott och har säkert en lysande framtid framför sig, oavsett poängen från Bob.

En annan sak som länge förbryllat mig rör ett fall med ett vin som även det borde ha flugit från hyllorna i rasande fart. Varför inte så har skett, har länge förundrat mig. Vet övriga marknaden något som jag inte vet, har jag ofta tänkt. Ett vin från den så haussade årgången 2009 och Bordeaux med 97+ poäng från Parker samt en i förhållandevis rimlig prislapp om 725kr borde ju inte stå i fem månader på landets Systembolagshyllor – vad är problemet har jag frågat mig?

Kanske beror det på att Systembolaget stavat vinets namn felaktigt och att konsumenterna helt enkelt inte fått träff i The Wine Advocates databas?

Kan det vara så enkelt att vinet är så okänt att ingen tar notis om det och att sökningar gett noll i resultat?




Det handlar om Jonathan Maltus återuppväckta egendom i Saint-Emilion vid det korrekta namnet Vieux Château Mazerat och inte Vieux Château Mazeret som Systembolaget felaktigt stavat det.

I publicerandets stund finns det 50st i lager på depån och 33st i landets tre Vinkällarbutiker. Kanske finns det även i lager hos importören men det har jag inte kollat. Det lanserades i oktober 2012 endast 120 flaskor vilket skulle betyda att det endast sålts 37 flaskor på fem månader (varav jag själv köpt några stycken till ikväll, så saldot var faktiskt högre när inlägget skrevs). Kan inte låta bli att undra…

Givetvis har jag provat vinet i fråga och kanske ska man inte förvänta sig stordåd från ett vin som nästan är nybuteljerat när de flesta Bordeauxviner bör ha minst 10år för att leverera någon som helst njutning. Fast provar man inte så får man inget veta.

Dessutom behövdes det motstånd och varför då inte från ett annat vin som även det belönats med 97 poäng fast då av Antonio Galloni och en helt annan världsdel

 



Spottswoode Cabernet Sauvignon från Amerika samt Napa Valley har ibland liknats vid Chateau Margaux i sin karaktär. Ett vin som även detta brukar sägas behöva flera år på rygg för att visa sig från sin bästa sida. Alldeles utmärkt som sparringpartner till Bordeauxen tänkte jag…

2009 Vieux Château Mazerat, Saint-Emilion Grand Cru är det mer slutna och knutna vinet av de två. Det finns inget av den årgångsgenerositet jag hoppades på utan istället känns det som en riktigt dum idé att ens ge sig på en flaska nu. Förmodligen blir det ett mycket bra vin med mognad och faktum är att vinet höll ihop väl över de två kvällar det provades. Sista glaset var godast och doftresterna i tomflaskan stannade kvar länge. Ska jag ge mig på ett betyg så får det bli 94+ poäng.

Just nu domineras doften av en ganska grön och örtig ton men också röda bär och en tydlig stallighet samt gödsel. Även lite läder och syltiga drag med inslag av kola. Även smaken är grön och ganska örtig men också stram med tydliga tanniner. Sedan körsbär och även lite tranbärsinslag som dock inte är oangenäma utan snarast ger smaken ett mer balanserat intryck.

2009 Spottswoode, Nappa Valley - St. Helena "Cabernet Sauvignon Estate" är absolut det mer tillgängliga men även elegantare av de två. Här känns det som att vinet redan är klart att dricka men belöningen om några år kommer att bli ännu mycket större. Visst finns det ett ganska tydligt inslag av nyavärlden men det handlar inte alls om någon fruktbomb. Istället är det väldigt mycket klassiska toner men med ett mer fruktigt inslag. Antonios betyg känns inte alls taget ur luften utan känns ganska pang på. Tror nog att de 97 poängen kan upplevas lite låga om vinet utvecklas åt det håll jag tror. Ett litet plustecken skulle jag nog vilja lägga till.

Idag är det främst aromer som crème de cassis, viol och mynta som dominerar men även vit choklad, kaffe och kokos finns med. En fantastiskt ren och koncentrerad smak med ungefär samma smaker som aromerna fast också marsipan och karameller med vaniljinslag.

Ledsen Bob - men den här matchen vinner Toni…

 


Antonio Galloni – Robert Parker 1-0

eller…

USA – Frankrike 1-0

När nu Antonio Galloni beslutat sig för att lämna sina kollegor och starta eget, kan man ju undra vad som ska hända. Troligen tar Bob själv tillbaks Kalifornien och det är säkert många som är glada över detta. Själv är jag lite vacklande. Tyckte jag hade börjat förstå mig på Galloni och tyckte nog även att han gjorde ett riktigt bra jobb i Kalifornien. Däremot har jag inte riktigt fått kläm på hans smak när det gäller Italienska viner. Här tycker jag att han svajar enormt mellan olika stilar och jag har inte riktigt lärt mig att förstå storheten i vissa av de viner han höjer till skyarna och vise versa.

Hursomhelst ska det bli intressant att se hur han lyckas och om han expanderar in i de områden jag följer mer frekvent, så kommer jag nog att börja fundera på en prenumeration. Kanske kommer han också att bidra till en bättre balans i vinvärlden och framförallt sans bland konsumenterna.

PS. Kunde inte låta bli att lägga med en bild på favorit t-shirten, inhandlad på plats! DS

söndag, mars 03, 2013

torsdag, februari 28, 2013

Habemus Papam!

Somliga vet kanske redan om det men för er andra, så är detta namnet på Domaine Santa Duc’s nya vin från Châteauneuf-du-Pape. Översatt från latin lär det betyda ”Vi har en Påve”. Det har berättats för mig att en del kollegor i byn tog illa vid sig av namnet eftersom det kunde tolkas som om Yves Gras en aning kaxigt menade att han var byns nye Påve. Nu lär det inte alls vara så han tänkte, utan istället ska namnet symbolisera att man nu även har ett vin från självaste Châteauneuf-du-Pape i portföljen.
  



En som däremot kanske utan alltför högljudda protester kan utropa sig till Påve eller Kung i byn är nog Robert Parker. Vad han gjort för områdets producenter är säkert värt en hel del. Har man besökt området och talat med producenterna så inser man att de flesta prestigeproducenteran utan Bobs hjälp nog skulle ha fortsatt harva i négociant-träsket eller möjligtvis sälja på bulk till de stora inhemska livsmedelskedjorna.

Istället kan många idag, tack vare den så entusiastiske amerikanen, sälja både en och två prestigecuvéer till ganska dyra pengar och leva ett tämligen gott liv som vinproducenter. Helt oförtjänt är det givetvis inte men jag måste erkänna att jag under sommarens besök i området fick mig ett par tankeställare. Så likriktade viner var det länge sedan jag upplevde.




Det ska också erkännas att det ibland är en sann utmaning att prova stora och alkoholrika viner när det är 35-40 grader ute och eftermiddagarna bara blir hetare och hetare samt kvällen och nätterna aldrig erbjuder någon svalka. Det var ohyggligt varmt i byn under de dagar jag var där. Kanske påverkade detta mina intryck en del men trots att jag provade den så upphaussade årgången 2010 kände jag aldrig riktigt att det lyfte.

Generellt sett var vinerna både välgjorda och goda men samtidigt en aning neutrala och anonyma. På flera ställen tänkte jag medan jag provade, att detta kunde vara vin som kom från vilket ställe som helst i den vinproducerande delen av världen. Jag fick aldrig den där riktiga känslan av Provences dofter och karaktärsdrag. Kanske har man gått för långt i sin jakt på Parkers ros och höga poäng? Kanske tror man att man måste göra vin i en viss stil för att tillfredsställa Bobs palett?





Nu menar jag inte för en sekund att det är hans önskan eller vilja men det är klart att man som vinproducent måste snegla på grannen om denna får höga poäng och fina omdömen – speciellt om man dessutom ändrat stil eller vinifikationsmetod nyligen. Har man dessutom anlitat en av de mer berömda konsulterna, så är detta säkert mer bevis än något för att man själv måste göra något åt saken.

Jag upplevde på allvar under min vistelse att likriktningen gått för långt. Dessutom tycker jag att den trenden gällt även för det mesta jag provat här hemma eller i Danmark. Jag har svårt att tro att det enbart skulle vara årgången som skapat detta fenomen. Jag hade en diskussion med en av medarbetare på en av de mer klassiska producenterna och han menade som mig, att stilen har ändrats hos många och att det numera är samma marmeladbomber överallt!

Det är ganska hårda ord men jag tycker faktiskt att det ligger något i kritiken.




Jag besökte ungefär samma producenter denna sommar som jag besökte under 2009 dår det var årgång 2007 som gällde. Då upplevde jag en betydligt mycket större variation på vinerna och faktiskt också ett mycket mer ursprungstypiskt karaktärsdrag. Friskheten och mörkheten har både 2010 och 2007 gemensamt men några 2007or har senare utvecklat ganska märkliga och lite varma toner som inte är önskvärda. De flesta har dock klarat sig fint och en nyligen provad 2007 Domaine de la Janasse "Vieilles Vignes" var fullständigt lysande och betydligt mycket mera slank och nyanserad är för 3 ½ år sedan.





Dessutom är jag inte helt övertygad om att årgång 2010 kommer att gå helt skadefri genom historien. Jag måste erkänna att en del varningslampor har tänts och frågan är om inte konfityrkaraktären kommer att ta överhanden i en del av 2010orna också. Själv anser många producenter att 2010 är en mer Burgundisk årgång och att 2009 med sin röda bärighet är en mer typisk årgång för södra Rhône. Årgång 2007 verkade man mest ha glömt bort, eftersom den inte längre är aktuell och till försäljning.

Jag kan inte låta bli att redan nu fundera över den dagen Robert Parker inte längre skriver om vinerna från byn. Vem ska då ta över? Visst är både Wine Spectator och Tanzer´s IWC aktiva och kunniga men har de verkligen samma genomslagskraft? Sedan tycker jag som många att Jeb Dunnuck gör ett fantastiskt jobb men än så länge tycker jag att det haltar en del i bevakningen och ibland känns det mest som han går i Bobs fotspår. Inga sensationer här inte. Kanske mer återhållsamt ibland och det skadar ju inte.

Nej, vem som ska hjälpa producenterna att sälja vin när Parker är borta undrar jag faktiskt över. Kanske blir det positivt för oss konsumenter eftersom den pågående prisstegringen är allt annat än önskvärd. Som det ser ut nu, får vi nog förvänta oss att de mer eftertraktade vinerna kommer att närma sig -och troligen överstiga tusenlappen inom kort






Jag ska berätta om mitt besök hos Domaine de Cristia. Jag hade bokat med Dominique Grangeon som jag träffat tidigare (precis som med hennes bror Baptiste). Allt var klart men när jag kom dit hade hon varit tvungen att ge sig iväg på uppdrag och istället var det syskonens kusin som mötte mig och höll i provningen. Jag fick prova både rikligt och allt som fanns till försäljning. Firmans 2010or kändes sötare och syltigare än någonsin tidigare, vilket fick mig att tveka en del. Dock hade man fortfarande årgång 2009 av Renaissance till salu och eftersom jag gillar den mycket undrade jag förstås om den fortfarande fanns till försäljning. Jodå, svarade kusinen ”du förstår att med de poängen från Parker är det inte så lätt att sälja dem”.

För er som inte vet eller kommer ihåg, bedömde Parker vinet i fråga till 90+ poäng och med en beskrivning som får en att fundera på, om det verkligen är välinvesterade 500kr (att vinet i Sverige kostar ännu mer är en helt annan historia). Bob verkar inte gilla det som finns i flaskan även om han lämnar en öppning till ändrad uppfattning med mognad.

Personligen har jag aldrig förstått hans bedömning och recension av vinet ifråga. Vad det mig anbelangar är det ett av årgångens godare och mest spännande viner. Dessutom blev det utsett till 2012 års bästa röda vin under Rhônefestvalen i Danmark.

 

  

Det blev i samma ögonblick som jag stod framför kusin alldeles uppenbart för mig att livet som vinproducent nog inte alltid känns rättvist. Kusinen höll (givetvis) med om att han inte förstod varför Parker inte gillade vinet och tyckte det hela var märkligt. Visst kunde jag som tyckte så mycket om vinet, få köpa och kanske kunde det bli till ett bra pris. Tack men nej tack, svarade jag - eftersom jag redan hade vinet hemma och dessutom ont om plats i bilen, fick jag prioritera annat.

När jag så två dagar senare befann mig på stranden i Roussillon fick jag ett SMS från Dominique. Hon hade hört från sin kusin att jag gillade 2009 Renaissance mycket och att jag därför kunde få köpa det med lite extra rabatt. Nu kändes desperationen enorm. Tänk efter - vad kunde jag tagit med mig i bilen hem? Kanske 12 flaskor som mest.




Nja, att påstå att Robert Parker inte påverkar marknaden är allt en lögn. Därför kan jag inte låta bli att fundera över vad som händer den dagen han inte längre lyriskt och entusiastiskt sprider sitt budskap om Påvens viner? Precis samma sak som hände när han först lämnade Australien till Jay Miller och därefter till Lisa Perrotti-Brown – vem bryr sig längre om dessa viner? Trots en duktig och missionerande inhemsk kritiker i form av James Halliday förblir stora mängder vin osålda och den internationella marknaden har helt vänt landet ryggen. Möjligen med undantag för den stora mängden bulkvin och lågpris vin. Är det så det blir även för våra vänner i Châteauneuf-du Pape en dag? Att de får sälja på den inhemska marknaden via snabbköp och stormarknader? För det ska ni veta – att de flesta av de kritikerrosade producenterna säljer ca: 95% på exportmarknaden idag.

Mitt syfte med inlägget är inte att slå ned på Parker eller andra vinkritiker utan snarast en reflektion över oss konsumenter. För min egen del har Parker alltid fungerat bra som inspiratör och referens men jag har alltid varit noga att kritiskt granska hans åsikt. Kanske har jag nu kommit till en punkt där han inte längre tillför så mycket för min egen del.

 



Det ska ärligt sägas att det även gäller för de Påvliga vinerna. Jag går inte igång på dem på samma vis som förr. Högoktaniga 98, 99 och 100-poängsviner ger inte samma kick längre utan det finns andra aspekter att värdera. Kanske upplever jag att många viner anpassats och likriktats i en stil som bara handlar om vissa grundkriterier för att tillfredsställa en internationell marknad. Nej, jag saknar den tiden då jag upptäckte nya viner/producenter och hela tiden upplevde nya saker. Kanske är det därför jag nu riktar radarn åt nya håll och hoppas på ny energi.





Hurusom haver finns det många spännande viner från Châteauneuf-du-Pape och årgång 2010. Nedan några av mina favoriter från sommaren som gick men också av dem jag sedan provat på hemmaplan är (utan inbördes ordning):

Domaine du Pégaü "Cuvée Réservée"













Det finns flera viner till som kanske rent kvalitetsmässigt är minst lika bra eller till och med bättre - men som faller bort på grund av att de inte berört på samma vis som dem ovan.





lördag, februari 23, 2013

Ett mellanspel!





Ikväll har det druckits mer Aussie än vad som är nödvändigt och kanske börjar jag tvivla?

måndag, februari 11, 2013

Uppståndelse?

Att efter sju månaders tystnad åter starta upp bloggen, kanske inte var världens mest genomtänkta idé. Det ska erkännas med en gång att det varit närmast befriande att inte känna tvånget eller plikten att skriva om viner man druckit eller provat. Istället bara njuta av dropparna och inte ta en endaste notering eller ens fundering på kvalitet och poäng.




Nu kan det kanske verka konstigt att bloggandet skulle vara ett tvång? Fast egentligen inte. Själv har jag varken Facebook eller Instagram men när jag ser omgivningen fullständigt uppslukade av dessa fenomen så känner jag igen mitt eget beteende från den mest aktiva bloggperioden. Man känner närmast ett tvång att vara en del av fenomenet och dessutom blir det nästan som ett begär att hela tiden följa vad som sker i bloggosfären. Det ska erkännas med en gång att efter bara några veckors frånvaro så kändes det oerhört lugnt och rogivande.




Nu var kanske inte frånvaron helt frivillig i mitt fall. Att förlora bägge sina föräldrar inom loppet av dryga halvåret gjorde väl knappast lusten större eller ens möjligheten att hinna med om jag så hade velat. Som enda barn är det inte helt enkelt att hålla ihop tillvaron mitt i allt sorgearbete. Nu var de förvisso inte purunga och åldrandet är trotsallt det som tar död på de flesta av oss men visst har det varit påfrestande att få ihop vardagen. Att sedan jobbet påkallat mer uppmärksamhet än vanligt och dessutom familj, hus och hem måste få sin del av kakan, har ju knappast gjort att det känts speciellt prioriterat att ägna överbliven tid åt bloggen.

Samtidigt har det varit befriande - och det ska erkännas att från första tidens veckovisa besök på BON LOGG, så gick det plötsligt mer än både två och tre veckor mellan besöken. Plötsligt insåg jag att jag inte ens längre brydde mig om vad som skrevs och tycktes på landets alla vinbloggar. Dock noterade jag ganska snart att det inte bara var min blogg som verkade ligga nere utan även de tidigare mest frekventa bloggarna verkade ha tappat aptiten att dagligen skriva om druckna viner.

Så kom december och jag fick för mig att det var dags att starta upp det hela igen med en årskrönika. Nu blev det aldrig så utan en massa saker kom emellan. Plötsligt så en dag i januari fick jag för mig att jag skulle kolla statistiken på bloggen för att se om den var helt bortglömd eller ej. Något förvånade visade det sig att besökarantalet var ganska konstant om än lägre än under glansdagarna. Fast det som fick mig att reagera var en läsare som kommenterat ett antal inlägg och kom med påhejande tillrop. Då kändes det plötsligt mer angeläget att åter ta tag i saken.

Samtidigt har det aldrig känts aktuellt att bara fortsätta där allt slutade. Att bara slentrianmässigt skriva om druckna viner är knappast något som lockar som förr. Därför ska jag försöka hitta en annan form för bloggen men jag vet ännu inte riktigt vilken. Jag har haft ett antal idéer men de har alla stupat på grund av saknat mod eller teknisk brist för genomförande.

Att det plötsligt skulle komma ett inlägg om dagen - eller ens ett i veckan - är däremot osannolikt.




Jag ska också tillägga att avsaknaden av bloggandet gjort vinprovandet en aning tråkigare. Förvisso mer avslappnat men också utan den där riktiga skärpan. För mig var det alltid både kul och viktigt att försöka förmedla mina intryck på ett helt ofiltrerat vis och när man plötsligt inte har någon att berätta för, blev det lite si och så med skärpan och omdömet. Faktum är att jag tror att detta varit det jag mest saknat av bloggandet - fast även kontakten med övriga bloggare och kommentatorer.

Vi får se var det landar men jag hoppas kunna komma loss igen och om inte annat får det bli lite musik mellan varven…

 



 
Vad har då hänt sedan senast? Tja, ganska mycket. Visst älskar jag fortfarande Châteauneuf-du-Pape och Grenache men faktum är att jag försökt bredda mig något. Jag tror jag varit tydlig med det tidigare men om inte så har jag nu tagit tag i Kalifornien och USA på ett helt annat vis. Australien – javisst - men för mig har USA inneburit ny energi och nya upptäckter. Billigt är det inte men gott som tusan. Spanien har varit si så där men nu med 2009 och 2010 i antågande så är det bara att inse hur bra och prisvärda viner landet erbjuder. Södra Frankrike fortsätter att intressera och jösses vilka upplevelser man kan få (som också ibland går helt utanför ramarna).





Även lite gamla viner har slunkit ned och kanske borde både 1955 Château Cos d'Estournel samt 1947 Château Pontet-Canet ha varit rent religiösa upplevelser. På sitt vis var det omvälvande att dricka så gamla viner med imponerande vitalitet men enormt stora vinupplevelser var det aldrig. Nej, de stora ögonblicken har kommit i helt andra sammanhang.





Bob då? Den gode Parker har väl varit ganska intimt förknippad med min blogg och det kommer han säkert att fortsätta vara. Dock måste jag erkänna att jag mer och mer börjar sälla mig till tvivlarnas skara. Inte så att jag tycker karlen har fel men fenomenet och hans genomslag på marknaden får ibland absurda konsekvenser. Med tanke på hur tokigt det blivit med Australiens viner så vågar jag inte ens tänka på den dagen han lämnar Rhônedalens viner därhän. Hans inflytande kändes större än någonsin under sommarens besök. Det enda positiva är kanske att Bordeaux en dag når rimliga och relevanta prisnivåer igen…

Om allt går väl så hoppas jag vi snart hörs igen!