lördag, december 18, 2010

Vad får man för 110 kronor extra?

Jo, bland annat får man 3 poäng mer av Robert Parker, massor med extra stjälkar i jäsningen och en estetiskt tilltalande vaxförsegling av korken (som dock är hopplös att öppna). Dessutom får man omdömen på CellarTracker som faktiskt tycks styrka Parkers påstående om ett bättre vin.


Jag ska erkänna att jag var lite tveksam till att skriva om 2008 Melville, Santa Rita Hills “Estate Syrah – Verna´s” eftersom jag såg framför mig hur många skulle skaka på huvudet och fnysa åt tanken att en 259 kronors Syrah från Kalifornien ens skulle kunna jämföras med ett vin från Frankrike och Rhônedalen. Jag hävdar fortfarande att det är så men jag påstår inte att just det vinet är något man ska stoppa in i källaren under tio/femton år för att sedan plocka ut en juvel. Nej, det vinet är ämnat för konsumtion nu och några år framöver men sedan tar nog det roliga slut. Mycket Syrah för pengarna är det dock.

Fast nu ska detta inlägg handla om ett vin som förmodligen väcker ännu större förfasan i vissa kretsar. Tänk ett vin för 369kr som dessutom kommer från samma land, område och producent men som tillråga på allt belönats med 98 poäng av den samme Robert Parker. Usch – eller? Fast få lär ha chansen att få veta eftersom det endast kom 36 flaskor till Sverige men kanske går det att hitta några buteljer ute i den stora och fria världen.

Trots alla fördomar eller just på grund av dessa, kan det vara nyttigt att ta reda på lite mer om vinet. Det härstammar från en speciell sektion i vingården där marken består av djup sand. I årgång 2008 lät vinmakaren Greg Brewer 80% hela klasar och stjälkar jäsa med och hela härligheten fick hålla igång i 30 dagar för att sedan vila i drygt ett år på helt neutrala och tidigare använda franska fat. Inget konstigt alls faktiskt.

För att jämföra med syskonvinet Verna’s så vinifieras det på liknande vis men det vinet görs i betydligt större volymer. Skördeuttaget är också drygt 60% högre och dessutom avstjälkas 80% av druvorna och det vilar något kortare tid på fat.

Kul då att få chansen att smaka och själv avgöra om den 110 kronor dyrare prislappen är motiverad.



2008 Melville, Santa Rita Hills “Estate Syrah – Donna's” har en djupt mörk purpurröd färg. Doften är stor och bärig med ett tilltalande parfymerat inslag. Sötfruktighet som tuttifrutti och bubbelgum. Blåbärsmuffins, vanilj och choklad samt sötlakrits. Sedan rostat kaffe med mer klassiska inslag såsom läder, peppar, stall och rök med bränt gummi samt ved och en viss charkighet. Lavendel, blommor och efter många timmar en mer framträdande minerallitet. En fin men först mycket primär doft.

Smaken är mycket ren med en hög koncentration och viskositet som nästan känns märklig. Den är ruggigt tjock med stor sälta och intensitet som ger ett lite udda intryck. Kirsch, svartvinbärssaft och plommon med ett kryddigt och pepprigt inslag i en lång och något eldig eftersmak. En antydan till mint, järn, sötlakrits och gräddkola med fatinslag samt en ganska låg syra. Gott men väldigt outvecklat.

Jag är ganska överraskad. Jag hade väntat mig en Verna’s i kubik men detta är delvis ett helt annat vin. Jag står fast vid att just Verna’s är ett lysande exempel på Syrah från nyavärlden och i en stil som inte alls känns avlägsen originalet. Parkers höga 95 poäng för det vinet ifrågasätter jag inte även om de kan kännas lättköpta. Sett för stunden kan jag tycka att det vinet levererar en fantastisk kvalitet. Däremot måste jag erkänna att 98 poäng för Donna’s känns en aning för högt. Ska man vara kritisk så finns inte alls samma Syrahkaraktär närvarande i detta vin och faktum är att ursprunget/vinstilen känns helt anonym. Kanske beror det på en viss vintrötthet från min sida men jag upplever ingen riktig själ i vinet.


Donna’s är utan tvekan ett betydligt större vin än Verna’s och det känns dessutom betydligt mer outvecklat. Godare vet jag inte om man kan säga att det är idag men min gissning är nog att det om ett par år har kört ifrån Verna’s. Det är också väldigt mycket mer spännande att prova och bitvis under kvällen visar det upp kvalitéer som får de 98 poängen att kännas inom räckhåll men tillsist får det absolut räcka med 95 poäng från mig.

Av en ren slump finns det ett relaterande inlägg att läsa hos Frankofilen här.

tisdag, november 23, 2010

(Isn’t it) Ironic?

Frågan är om inte Ironic är Alanis Morissette främsta (och kanske enda riktigt minnesvärda) bidrag till den musikaliska eftervärlden. Dessutom passar titeln ypperligt för mina funderingar kring en av Systombolagets mesta och trognaste gamla trotjänare – Alain Graillot.

Alain Graillots Crozes-Hermitage är lika självskriven i Monopolets sortiment som en gång Klas Ingesson och Håkan Mild var i det svenska fotbollslandslaget. Lojala, trygga arbetshästar som inte sticker ut men som inte heller direkt får känslorna att svalla. Vill man vara lite elak så kan man väl våga påstå att det genom åren funnits många mer talangfulla och intressanta spelare på avbytarbänken…

Det ironiska är att den enda årgången av Graillots Crozes-Hermitage som mig veterligen aldrig lanserats i det ordinarie eller tillfälliga sortimentet är 2003an. Nu ska jag inte med bestämdhet hävda att det inte funnits andra årgångar som blivit förpassade till Beställningssortimentet eftersom jag knappast tillhör de trognas skara. Kanske är det så men för mig är det ändå märkligt att 2003an diskvalificerades till just Beställningssortimentet. Nu kan det ju förvisso ha berott på att kvantiteterna var ovanligt små just årgång 2003 och kanske var det importören som tog ett eget initiativ och beslutade att det inte var lönt att lansera vinet i större skala.

Som jag skrev ovan tillhör jag knappast stamkunderna men när 2003an lanserades kunde jag inte låta bli att göra ett inköp. När jag nu går igenom mina gamla anteckningar inser jag att det dessförinnan var årgång 1993 som införskaffades – kanske är det så att det räcker med ett inköp var tionde år för att tillfredställa mitt behov av Alain Graillot.



Nu var det dock inte bara Graillots vin som lockade 2003 utan flera andra viner från norra Rhône påkallade min uppmärksamhet – en årgång som så många tycks förkastat. Förmodligen på grund av en myt och sägen, spridd från centralmakten, om att vinerna blivit monster, missfoster och odrickbara när de i själva verket oftast är hur goda som helst. Problemet är knappast att vinerna generellt är packade av övermogen frukt utan tvärtom att de producenter som fegade ur och inte löpte linan ut, fick ganska trista och artificiella viner som resultat. Eller som Robert Parker berättar om Côte Rôtie i sin rapport om årgången (och så tror man att det bara är i Australien man fuskar med tillsatta syror):

“Wines of extraordinary concentration, high alcohol, elevated tannin, and unctuous textures are the rule of thumb. Production is extremely small. The finest wines are from those producers who did not panic and add excessive acids to their fermentation vats, a practice that turned out to be a major blunder by many estates. While these may not be the classic 1999 Côte Rôties, they are even more concentrated, unctuously-textured, and extreme. Given their viscosity, low acidity, and high glycerin, they should be drinkable at a young age. However, there are a number of tart, acidified cuvées.”

Fast är det några nolltreor jag börjat ifrågasätta, så är det just de från norra Rhône.

Därför kändes det viktigt att återbesöka inte bara Graillots 2003a utan även Jaboulets och Chapoutiers. Det är ett tag sedan senast och därför var det med viss skräckblandad förtjusning som korkarna drogs upp under sensommar och höstmånaderna. Dessutom hade kompisen inkommit med en larmrapport beträffande det ena vinet så helt lugn inför uppgiften var jag inte.



2003 Alain Graillot, Crozes-Hermitage har en mörk och tät blodröd färg. Doften är rökig och rostad med chark och kryddor. Varmfruktig med gummi, viol och animaliskhet. Grus och dammighet samt lagerblad och svartvinbär med ett drag av terpentin. Örter, vanilj, rosor och choklad. Ja hela det förväntade spektrumet finns där.

Smaken är syrlig med körsbär och svartvinbär. Mineraler och sälta som från havet och nästan av typ sjögräs. Örter och körsbärskärnor i en torr eftersmak. Citrusfriskt med inslag av metall och ganska avrundade tanniner. Tekniskt korrekt men helblint förmodligen fler gissningar på Sangiovese än Syrah.

Ska man hitta något positivt är det att vinet är väldigt typiskt sitt ursprung. Nu är det inte speciellt kul enligt mig eftersom just Crozes-Hermitage har en tendens att ge ganska örtiga, syrliga och fruktklena viner med mognad som ofta påminner om just Sangiovese. Som helt unga kan de vara betydligt trevligare men förfallet kommer hastigt. Nu känns förvisso in detta vin speciellt gammalt utan har stått emot åldrandet ganska fint. Vinet känns yngre än vad det är och det ska också läggas till den positiva sidan. Tyvärr räcker inte detta utan min helhetsupplevelse blir en besvikelse och 89 poäng känns relevant och mycket då för att det är ett så ursprungstypiskt vin.

För snart tre år sedan provade jag vinet senast och upplevde då ett mycket bättre vin i en klart mer koncentrerad stil. I ärlighetens namn hade jag inte förväntat mig denna utveckling och därav en kanske något större besvikelse än vad vinet förtjänar. Fast speciellt spännande är det inte. Robert Parker positivare än någonsin och han delade ut 91 poäng i februari 2006. Jag har tidigare tyckt att det varit lite lågt men just nu känns de i överkant.



2003 Paul Jaboulet Aîné, Crozes-Hermitage "Domaine Raymond Roure" har en mörk och begynnande tegelröd färg. Doften är först urtypisk med massor av nybromsat bildäck med klart charkiga inslag och blodighet. Typiskt rökig med köttig och rostad/grillad karaktär samt lakrits. Därefter örter och en något varm samt bränd fruktighet som skvallrar om årgångens värme. Terpentin, dammighet och mineraler i en stil som närmast får mig att tro att jag befinner mig betydligt längre söderöver. Nästan fikon och tjära med klart syltig jordgubbskaraktär samt nyrostat kaffe och tobak. Cederträ och blyerts. En jättehärlig doft! Inte helt olik det Vieille Julienne erbjuder när det blir som bäst.

Smaken är mycket ren och fräsch med en härlig fruktighet som från hallon, jordgubbar och mörka körsbär. En aning bränd och varm karaktär precis som i doften vilket ger ett beskt och lite kärnigt/bittert avslut. Kanske även en antydan till grönhet och vegetativa drag men som aldrig helt framträder utan snarast upplevs som te. Choklad, vingummi och rostat kaffe med märkbara fast mjuka tanniner i en lång och fin eftersmak. Riktigt gott!

Om Graillots vin är som Ingesson och Mild är detta motsvarigheten till Stefan Schwarz. Ett kraftpaket som trots sin burdusa och kraftfulla still onekligen förför en hel del. Ett betydligt godare och njutbarare vin är det föregående. Det finns en helt annan rondör och fruktighet även om det emellanåt lyser igenom en viss torrhet. En betydligt bättre balans och förmodligen kommer det här vinet att klara många år i en bra källare. Jag upplever ingenting i vinet som får mig att tro att det skulle vara fel att lagra kvarvarande buteljer i ganska många år ännu. Jämför jag med mina mer är tre år gamla noteringar från senaste smakprovet så har vinet definitivt inte försämrat utan tvärtom snarast fått en mer utpräglad fruktighet och fyllighet. Helt klart ett bra exempel på vad 2003 kan erbjuda och det enda negativa jag kan komma på är att vinet kanske är lite otypiskt för sitt ursprung – om nu det är negativt…

Det blir faktiskt hela 95 poäng eftersom jag upplever vinet som strålande i sin balans mellan fruktighet i smaken och komplexitet i doften. Kanske är det min fäbless för söderns skönheter som får mig att fara iväg och den som hellre söker stramheten i norr kommer naturligtvis aldrig att hålla med mig. Robert Parker tyckte en gång i tiden att det räckte med 92 poäng fast med följande kommentar: “One of the greatest Crozes-Hermitages ever made, this full-bodied blockbuster is a potential legend.”

Som kuriosa kan det vara kul att besöka Frankofilens blogg där han och jag i min tidiga bloggkarriär hade en dialog om vinet i fråga.


Chapoutier är en firma som inte direkt är överrepresenterad i min källare. Kan inte påstå att producenten ens är med på favoritlistan. Förmodligen har jag provat fel viner och säkert har jag druckit dem alltför unga. Nästa problem är att man har så förtvivlat många viner i sortimentet. Det är svårt att överblicka alla vinerna och dessutom är flera av de mest eftertraktade vinerna hutlöst dyra. Kul var det därför när jag upptäckte att de faktiskt har några väl dolda skatter i sortimentet. Små serier med vingårdsbetecknade viner från intressanta och prisvärdare lägen.


2003 M. Chapoutier, Crozes-Ermitage "Les Varonniers" har en mörk och djupt rubinröd färg. Doften är stor och stallig med jordiga inslag av källare och multna löv. Charkuterier, peppar, bondgård men också lite röda bär samt viss sötma i likörstil. Läder, rotfrukter och choklad samt minerallitet, stålighet och dammighet. Även rostat kaffe och tjära. En ganska komplex och ursprungstypisk doft.

Smaken är ren och frisk men utpräglat torr i en kärv och stram stil. Lakrits, körsbär och svartvinbär. Inslag av gummi, violpastill och blåbär. Kola, choklad men tyvärr även en del beska samt stjälkighet men också mycket torra tanniner. Ett smakrikt vin men i en slank och samtidigt stram stil.

Detta är inte direkt ett vin i min stil. Inte heller tror jag att det kommer att bli så framöver. Jag kan mycket väl tänka mig att vinet kommer att utvecklas fint och faktiskt kommer att upplevas både bättre och godare. Ändå är jag inte helt tillfreds. Jag upplever vinet alltför fruktklent och torrt. Ett vin som jag inbillar mig lidit något av årgången. Inte så att det upplevs som överextraherat utan tvärtom skördat alltför tidigt och utan rätt mognad. Det står faktiskt 12,5% på etiketten och jag har ingen anledning att tro de skulle ljuga om detta.

Trots en viss avighet från min sida har jag i genomsnitt gett vinet 92 poäng de tre gånger jag provat det under detta år, en gång halvblint och två gånger öppet. Inte alls oävet men ändå utan charm. Ett personligt vin men i en gammaldags kostym. Som att se Johnny Ekström bli inbytt i sista stund i hopp om att leverera som i fornstora dagar men utan att lyckas. Kanske blixtrar vinet precis som Johnny Bråttom helt oväntat till någon gång - men det är en högoddsare. Robert Parker slutade på 93 poäng.


2003 M. Chapoutier, St. Joseph "Les Granits" har en djup och tät sammetsröd färg. Doften är först enormt stallig med massor av animaliska inslag och påminner om rena ladugården. Efter ett par timmar framträder mer kaffe, rök och tjära samt nästan asfalt. Mörkrostad choklad, björnbär, pinjeskog och plommon i nästa steg och då även med massor av minerallitet så som grus och krossad sten men även lite drag av gummi. Mycket fin samt trevlig doft och hur klassisk som helst. Helt utan anmärkning.

Smaken är ren och mycket frisk med inslag av körsbär, svarta vinbär och kirsch. Örtig och kryddig med köttiga toner som av skinka. Eneträ, sälta och lakrits med en antydan till eldighet i den långa och balanserade eftersmaken. Fina syror och komplex smak med ganska markerade tanniner i en torr stil. Mörk choklad och något som kanske kan liknas vid känslan av grafit framträder sedan alltmer. Även smaken är mycket klassisk och harmonisk.

Jag har provat detta vin ett antal gånger förut men då har jag upplevt vinet som betydligt mera knutet. Kanske gjorde timmarna i karaff susen eller så har vinet under senaste året mognat till sig ordentligt. Ett mycket klassiskt vin med stor framtidspotential och jag tror säkert att detta vin klarar minst tio till femton år utan att drabbas av den ibland lite elaka syra och gleshet som vissa av regionens viner tyvärr ofta får dras med då åldern tar ut sin rätt. Inte heller hittar jag någon hetta som skvallrar och årgångens värmebölja och av de viner beskrivna i denna post rankar jag detta som mest typiskt och troget sitt ursprung. Så här bör stor och klassisk nordrhônare bete sig och jag hoppas verkligen att vinet utvecklas åt det håll jag inbillar mig. I så fall kommer detta att framstå som ett klassvin om några år. Jag brukar inte jubla över Chapoutiers viner men ibland stämmer det väl överrens och så är fallet denna gång. Absolut värt 94/95 poäng och då tar jag med framtidspotentialen i beaktandet. Som det sagts många gånger förut så är nog Chapoutiers viner inte gjorda för omedelbar njutning utan ämnade för lång lagring och senare belöning. Robert Parker rekommenderar konsumtion mellan 2008 och 2028 med 93 poäng som resultat.


Vet inte vilken landslagsspelare jag ska likna detta vid men kanske Jonas Thern? Klassisk strateg som håller huvudet kallt och med en fältherres överblick för spelet och dess förutsättningar. En stabil klippa att hålla sig i när det stormar.

Om man nu kan likna vinerna vid dessa fotbollsspelare så borde ju "Les Granits" och "Domaine Raymond Roure" framstå som riktiga vinnare. Det finns en sägen som kanske till och med är sann – den att med firma Thern och Schwarz samtidigt på plan, under en hel match, så har Sveriges landslag aldrig förlorat! För ni minns väl hur det gick mot Brasilien i VM semifinalen 1994?

De fyra vinerna har provats under hösten vid helt olika tillfällen och givetvis kan dagsformen påverka omdömet. Hursomhelst har det varit kul att vandra lite längre norrut i Rhônedalen än dit jag normalt brukar befinna mig. När jag läste Robert Parkers senaste rapport (# 191) från de södra delarna av regionen blev jag lite fundersam. Jag hade förväntat mig något positivare omdömen om årgång 2009. Inte så att han var kritisk men man kan nog känna en viss återhållsamhet i hans slutsatser. Kanske är det bara bra för då kan fokus för engångsskull kanske riktas åt ett annat håll– nämligen åt den norra delen.

I samma rapport framgår det med all tydlighet att Bob förväntar sig en exceptionell årgång i norra Rhône med 2009. Kanske ska prioriteringarna omprövas och varför inte lyfta blicken lite längre norrut. Intressant och kul att läsa är även att han anser Jaboulet vara på väg emot fornstora dagar. Firmans viner har knappast rosat marknaden under senare år men nu verkar ordningen återställd om man ska tro Robert Parker:

“The great news for the northern Rhone is that 2009 will mark the full and complete resurrection of Maison Paul Jaboulet Aine to the highest level of quality in the northern Rhone. I had predicted that it wouldn-t take long for the Frey family (proprietors of Chateau La Lagune in Bordeaux) to put their act together and start turning out fabulous wines. They have done that in 2009, which will go down as the greatest vintage at Paul Jaboulet since 1990. One of the major changes has been to move almost entirely to estate wines, eliminating most of their negociant business. I have included in this report some of their selections from the southern Rhone, which are impressive.

P. S. Put your seatbelts on - you won-t believe the reviews of their 2009 Northern Rhones!”

måndag, oktober 25, 2010

Viner för smakhandikappade?

Det var ju så han skrev – vinkritikern Bengt-Göran Kronstam – ett rent lurendrejeri som möjligen kan tillfredsställa en och annan smakhandikappad (den som missat det ganska färska inlägget kan uppdatera sig här).

Jag får därför sälla mig till den skara som alltså betecknas som smakhandikappad eftersom tillfredsställelsen var i det närmaste total efter vår fina provning med Gomseglet för några veckor sedan. Åtta viner signerade David Powell från Torbreck stod på programmet och för min del var det en av säsongens mest efterlängtade provningar - och den blev precis så bra som jag hoppats på.



Torbreck Vintners grundades 1994 av David Powell som under flera år arbetade hos Rocky O’Callaghan på Rockford ( eller "School of Rock" som Christian Canute utryckte det). David ansvarade för att söka efter gamla vingårdar som man kunde väcka till liv och återinsätta i produktivitet. Det var under detta arbete han kom att etablera flera kontakter som sedan ledde till att han kunde starta i egen regi, genom att för en rimlig peng få ta en del av skörden, mot att han ansvarade för skötseln av vingårdarna. Första vinet gjordes med årgång 1995 och sedan har det bara rullat på. Nåja, nästan. Han genomgick en skilsmässa som tvingade honom att sälja hela egendomen men det var en konstruktion som sedan möjliggjorde ett återköp ganska snart därefter. Fast det har nog kostat på ekonomiskt och det har funnits antydningar om att kvalitén på vinerna påverkats något av detta faktum. Han lär ha ökat produktionsvolymerna en hel del och detta skulle då kunna påverka slutresultatet anser vissa. För att läsa mer om Torbreck och David Powell så går det bra här och här.

Han säger sig själv föredra druvorna och vinerna från Frankrikes Rhônedal och därför arbetar han uteslutande med dessa druvor i sina egna viner (det förekommer dock ett vin gjort på Semillon). Själv älskar jag vinstilen och om jag skulle namnge en Australiensisk producent som gör viner i en mer europeisk stil så skulle det tveklöst bli just Torbreck. Det är inte som unga viner man gör den kopplingen men efter några års mognad blir de betydligt mindre sötfruktiga och utvecklar en komplexitet som mer pekar mot den gamla världen. Under de senaste två åren så har jag vid minst tre tillfällen fått något av firmans viner serverade blint och helt gått bet på att gissa dess ursprung. Nu är det ingen garanti i sig eftersom det kanske bara indikerar att jag är usel på att gissa rätt men för en aussiefantast som mig har det varit både generande men även uppfriskande att göra denna upptäckt.

Raskt över till vinerna. Provandes halvblint (viner och årgångar kända men inte ordningen) så fick jag en riktigt härlig kväll i sällskap med övriga Gomseglare. Att vi sedan inte satt längre ifrån möjligheten att snabbt trolla fram ett bonusvin gjorde inte saken sämre (tack N).




2008 Torbreck, Barossa Valley "Roussanne / Marsanne / Viognier" har en ljusgul färg. Doften är först ganska rökig med inslag av gummi/vax och vanilj. Blommor/rosor och nötter samt en antydan till jordighet och källare. Smaken är ren och frisk men tydligt eldig och kryddig. Melon, violpastill och vingummi med ett ganska fatigt intryck och med samma vaxighet, i den ganska långa eftersmaken, som i doften. Ett ganska tufft vin som inte är helt polerat.


Ingen av de ingående druvorna tillhör mina favoriter men ändå så fungera det ganska bra för mig. Inget jag längtar efter att dricka men helt klart både gott och intressant att prova. Kvalitén finns där och 91 poäng känns rätt. Flera andra provare tycker betydligt bättre om vinet än mig och det beror säkert på våra olika preferenser när det kommer till druvmixen. Det råder an aning oenighet beträffande just druvsammansättningen. På etiketten står det tydligt Roussanne / Marsanne / Viognier vilket enligt gängse regler skulle betyda att proportionerna följer samma ordning. Läser man The Wine Advocate så hänvisar Jay Miller till 50% Viognier 40% Marsanne och endast 10% Roussanne. Omdömena på CellarTracker hänvisar till en tredje ordning och Torbrecks hemsida till samma ordning som på etiketten men i texten nämns aldrig Viognier (annat än i pdf filen för 2009an). Hursomhelst tror jag att det är samma vin alla refererar till och då anser Jay att 91 poäng är korrekt och att vinet bör konsumeras senast 2013 (vilket jag tror han har helt rätt i). Inget för långlagring.

2006 Torbreck, Barossa Valley "The Steading" har en ganska ljus och klar purpur/rubinröd färg. Doften är kryddig och örtig med läder samt stall. Chark, kanel, lakrits och jordighet typ multna löv. Även en viss stålighet och dammighet med en antydan till söta bär. En mycket elegant doft. Smaken är ren och bärig med kryddighet och en rostad ton. Svartvinbär, kaffe, vanilj och sedan mer röd frukt i form av jordgubbar med en viss eldighet i slutet. En ganska stram och elegant eftersmak med antydan till torrhet i frukten. Ett balanserat vin.


Sätt in det här vinet i vilken (södra) Rhôneprovning som helst och få skulle upptäcka katten bland hermelinerna. Faktiskt är jag sitter och funderar på om man inte även skulle kunna stoppa in vinet blint i en Pinot Noir provning utan att avvika från normen. Ett superelegant och snyggt nyavärldenvin som fler borde upptäcka. Jag har följt detta vin sedan årgång 2001 och alltid gillat det mycket. Denna gång blir det 92 poäng som är en mer än Jay Millers 91 och rekommendation att konsumera mellan 2011-2018. Jag förstår inte varför man ska vänta men hålla till 2018 lär det göra. En blandning av Grenache (60%), Shiraz (20%) och Mataro/Mourvedre (20%) som lagrats i 24 månader på neutrala franska fat (stora). Ett mycket trevligt vin.

2006 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "Woodcutter's" har en mörk och tät svartröd färg. Doften är kryddig, stallig och jordig med inslag av läder och grillat kött. En ganska vulgär doft som nästan drar åt kostall till. Sedan oliver/tapenade och mörka bär. Blåbär, kaffe, rök och tjära med en svag antydan även av mynta. En läcker doft. Smaken är rödbärig med choklad och rostat kaffe. Jordgubbar, svartvinbär och en pepprig eftersmak. En något syltigare stil men med en ren och fräsch eftersmak som även innehåller lite torra tanniner. Riktigt gott.


Ett vin som jag dricker vilken dag som helst. Jättegott och mycket tillgängligt men som även erbjuder en viss utveckling och komplexitet. Powells enklaste röda vin men i denna provning framstår det i mitt tycke som betydligt ”finare” och jag sätter 93 poäng. Återigen en pinne mer än Jay Miller som ansåg 92 poäng bra med konsumtion fram till och med 2013. Jag tror att det kommer att gå utmärkt att spara detta längre än så. Ett kalasgott vin som består av 100% Shiraz från olika regioner i Barossa Valley. Lagrat i 12 månader på stora, neutrala franska fat och foudres. Några tycker att detta är ett av de mer typiskt australiensiska vinerna i provningen och det kan jag köpa. Jag tillhör de mest positiva men ingen är direkt negativ. Ett klassvin i mitt tycke.

2005 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "The Struie" har en mörk, tät och svartröd färg. Det doftar söta bär, tuttifrutti och björnbär med ett tydligt inslag av vanilj. Peppar, kryddor, viol och choklad med ett ståligt inslag av sval och frisk frukt samt en bara lätt rostad antydan mot slutet. Smaken är ren, söt och mycket fruktig. Drottningsylt, jordgubbar, hallon, svartvinbär och aprikos. Exotisk och koncentrerad fruktighet med marsipan och lång eftersmak av choklad. Mycket gott men väldigt inställsamt.


I mitt tycke det mest australiensiska och kladdigaste av dem alla. Dock en märklig kombination av svalhet och sötfruktighet. Gott i smaken men doften är faktiskt den minst intressanta i provningen. Lite förutsägbar. Jag har provat vinet i årgång 2003 samt 2004 och tycker att de bägge är bättre. Nu går det inte att bortse från hur gott vinet smakar vilket ger 94 poäng från mig och nu är vi överens Jay och jag. Han anser detsamma men även att man ska vänta tills 2013 med att börja dricka det. Kanske har han rätt eftersom det är lite för outvecklat just nu men väldigt gott. Görs av 100% Shiraz från både Eden och Barossa Valley. Har lagrats i 18 månader på tidigare använda franska barriques. Ett mycket trevligt vin men på tok för dyrt i förhållande till mycket annat från regionen.

2005 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "The Factor" har en enormt mörk, tät och svartröd färg. Doften är rökig, rostad och blodig med sötfruktighet och grädde samt körsbärslikör. Exotisk med björnbär, blåbär och aprikos. Marsipan och syltighet i en sötmogen doft. Smaken är viskös och koncentrerad med jordgubbar, hallon och aprikos i en mycket lång och fyllig eftersmak. Vanilj, mandelmassa, choklad och syltighet även i smaken. Även pepprighet och gummi samt örtighet framträder efterhand. Mycket gott!


Detta blev ett stort steg upp på koncentrationsskalan. Kanske kan det bli för mycket för vissa och det är ett vin i klart australiensisk stil som man nog antingen älskar eller hatar. Jag tycker enormt mycket om det här men blir lite överraskad av facit. Hittills har jag haft rätt men här trodde jag felaktigt att det var Descendant. Jag har provat The Factor några gånger i äldre versioner och inte upplevt det så enormt tjockt och syltigt som denna årgång. Det blir 97 med snudd på 98 poäng som verkligen imponerar. Jay Miller på just 97 poäng och termer som "a totally hedonistic turn-on". Återigen 100% Shiraz från fem olika regioner i Barossa Valley och som lagrats i 24 månader på en mix av nya och gamla franska barriques. Supergott men också mycket för dyrt.

2005 Torbreck, Barossa Valley "Descendant" har en mörk och tät svartröd färg. Doften är väldigt stor och mycket animalisk med stall, kött och något som bara kan beskrivas som kossa. Det var länge sedan jag fick en så animalisk karaktär i näsan. Det är som råbiff, blod och vedspis i kombination med bläck, mineraler, läder och oliver/tapenade. Urhäftigt! Smaken är koncentrerad och ren i en närmast krämig textur som av flytande lakrits. Violpastill, tjära, rök och kafferost i en mycket lång och fin eftersmak. Eftersmaken är minst en minut lång och karaktären i doften av grillat kött återkommer nu i smaken. Det är nästan så att man äter istället för dricker det här vinet.



Om man skulle känna för att göra vågen skulle det var dags nu. Det är så fantastiskt kul att prova det här vinet. Trots rikedomen och kraften i vinet är det ändå balanserat och detta blir det vin som flest enas om är mest europeiskt i stilen. Ärligt talat ligger inte Bordeaux eller norra Rhône alltför långt borta i referensbiblioteket. Jättesnyggt och prydligt och ett vin jag skulle vilja ha lådvis av i källaren för att kunna följa dess utveckling (tyvärr är det helt tomt i den sektionen). Det blir 99 poäng och en känsla av att kvällens höga mål redan är uppnådda – men så är jag ju också helt smakhandikappad. Om Jay Miller är detsamma råder det säkert (eller kanske inte) delade meningar om men han nöjde sig med 97 poäng och rådet att dricka vinet mellan 2017-2030. Han har säkert inte fel. En blandning av 92% Shiraz och 8% Viognier vilken har fått vila i 18 månader på använda franska barriques som tidigare använts till Run Rig. Som namnet antyder är det just sticklingar från Run Rig vingården som vinet härstammar ifrån – 11 år gamla vid tidpunkten för denna årgångs utgåva.

2005 Torbreck, Barossa Valley - Grenache "Les Amis" har en klar purpurröd färg. Doften är inledningsvis lite knuten. Sedan framträder en söt och likörlik arom med choklad, hallon och Kirsch i kubik. Det är en typisk aussiegrenachedoft med inslag av gurkburk, blommor och vit choklad/vanilj. Örter, mandel och kanel i en varm och lite jordig avslutning. Smaken är ren och frisk men också tydligt sötaktig med jordgubbar, hallon och aprikoser. Sedan körsbärslikör som ger sinnebilden av Kirsch. Ljus choklad, mandellikör och örtighet i en ganska elegant stil. Kryddig och citrusfrisk eftersmak i en luftigt/lätt stil som trots sin fruktsötma aldrig blir kladdig. Gott.


Absolut ett jättebra vin men faktum är att det är Torbrecks Shirazviner som är den stora behållningen denna kväll. Det här vinet levererar massor med typisitet för druvan och distriktet men inte så att det blir enormt mycket bättre an vad andra producenter lyckas med – och då till mindre än en tredjedel av detta vins pris. Oförskämt dyrt men väldigt gott. Jag slutar på 97 poäng och det är naturligtvis mycket högt men ändå en pinne lägre en Jays 98 poäng och liknelse vid Pegaus berömda supercuvée – da Capo. Druvorna kommer från över etthundraåriga planteringar i regionen Seppeltsfield i Barossa Valley. Vinet har vilat 18 månader på helt nya franska barriques (vilket faktiskt aldrig märks i vinets karaktär).

2001 Torbreck, Barossa Valley "Run Rig" har en mörk sammets/lilaröd färg. Doften är inledningsvis lite knuten och man får arbeta ganska rejält med glaset för att få igång den. Därefter följer en rökig och varm doft med fataromer och utvecklade mognadstoner. Julkryddor, kanel, kardemumma och ingefära. Sedan mynta, vanilj och smörkola med kaffe, jordgubbskaka och sötsyrlig frukt. På slutet en ganska komplex och jordig ton. Smaken är enorm med en ren och mycket koncentrerad samt balanserad fruktighet. Jordgubbar, drottningsylt och aprikoser med vanilj. Ett kompakt lager frukt med ett inslag av gummi i en eftersmak som inte vill ta slut. Det räcker inte med en minut. Trotts detta är smaken sagolikt balanserad och närmast krisspigg i sin renhet.



Det var tur man inte gjorde vågen tidigare – nu är det verkliga ögonblicket inne för den typen av hyllning. Ett närmast perfekt vin. Hade inte doften varit så knuten och svår att förlösa hade givetvis 100 pinnar varit självklara. Nu blir det bara 99 poäng. Faktiskt exakt samma som Robert Parker upprepade gånger belönat vinet med. Trots alla hyllningar är det ändå så att man ska vara klar över att vinet är mycket typiskt sitt ursprung. Det har alla de klassiska inslag man kan förvänta sig för ett vin från Barossa Valley men vinet har fått mognad och dessutom är stilen mer återhållsam vilket ger ett mer balanserat intryck. Absolut toppklass och faktiskt är att jag kan acceptera den mycket höga prislappen. Jämfört med liknande viner från övriga världen så är det denna nivå de allra flesta ligger på. Sedan är det trotsallt så att det finns många lika bra viner till en tredjedel av priset vilket gör att denna typ av vin förblir provningsvin för min egen del. En blandning av Shiraz (97%) och Viognier (3%) från fem olika regioner i Barossa Valley (Marananga, Koonunga Hill, Moppa, Greenock och Seppeltsfield). Shirazfrukten har lagrats i 30 månader på 70% nya franska barriques.

Som alltid rekommenderar jag ett besök hos Jeb Dunnuck för att se vad han tycker om vissa av vinerna här.

När man så trodde att det var över börjar vi så smått diskuterar hur dessa viner hade stått sig i en jämförelse med originalen från Rhône. Nu fanns svaret på frågan inte så värst långt bort och på mindre än någon minut hade vi så ett vin i nästa glas att jämföra med:



2001 E. Guigal, Côte-Rôtie "Château d'Ampuis" har en mörk tegelröd färg. Doften är stor och utvecklad med oliver/tapenade, örter, peppar och kött. Animalisk med jordiga toner, lagerblad, svamp, grafit och bark. Även ett medicinaldrag av gasbinda. Smaken är även den utvecklad med lakrits, örter, plommon och körsbär samt svartvinbär och smörkola. Sedan mer rödfruktig med en markerad syra. Ett ganska slankt vin.


Nja, det blir inget jättelyckat inslag. Skillnaderna är väldigt stora gentemot de föregående vinerna. Doften är på sitt vis spännande och kanske även mer klassisk. Problemet är smaken. Vinet känns minst tio år äldre än den jämnåriga Run Rig. Dessutom är vinet inte speciellt balanserat vilket gör att syran tar alltför stor plats. Det blir ändå 92/93 poäng eftersom intrycket av ett klassiskt vin är påtagligt. Robert Parker en gång i tiden på 91-95 poäng från fat och sedan har han aldrig följt upp det. Inget vin som skänker så stor njutning i sin ensamhet men till en klassisk vilträtt skulle jag nog ändå ha valt detta vin framför de övriga. Sedan skulle jag gärna avsluta måltiden med något av Torbrecks viner.

Efter att jag provat Château d'Ampuis händer något kul. När jag går tillbaks till Run Rig så framstår plötsligt det vinet för en kort stund som "enkelt". Jag vet att det låter märkligt men plötsligt finns inte nyanserna där och Run Rig framstår som klumpigt och endimensionellt. Nu ändras detta ganska snabbt igen och då framstår Run Rig som det klart mycket bättre och godare vinet. Dock var det intressant att för en kort stund känna denna skillnad och jag förstår faktiskt dem som föredrar den gamla världens viner och stil. Jag har respekt för att nyavärldenviner kan framstå som alltför massiva och svåråtkomliga. Förmodligen handlar det om vana och även kunskap om vad man kan förvänta sig av dessa viner.

En fantastiskt bra provning i Gomseglets "Expedition Australien" och nästa provning kom att handla om vinet från nådens kulle. Återkommer med rapport inom kort. Förutom legendariska viner från en lika legendarisk producent, blev det även vin med rejäl mognad. Att det dessutom blev ett återseende med kvällens favorit blev en härlig överraskning och att den var tre år äldre gjorde inte saken sämre.


fredag, oktober 22, 2010

Hetaste stället i byn!

Fast ska man ta Robert Parker på orden så är det till och med det hetaste stället på jorden:

“This may well be one of the most exciting addresses not only in France, but in the entire wine world.”

Så beskrev han egendomen i The Wine Advocate # 179 för två år sedan. I senaste utgåvan (# 185) som kom för ett år sedan fortsatte lovorden:

“The tasting of the five 2007 cuvees must rank among the greatest single tasting in the southern Rhone I have ever done in 30+ years of wine tasting. Last year (see Issue #179) I sensed something special was happening, and the bottled 2007s confirm that something rare had occurred in the vineyards and cellars of Clos Saint-Jean. Two separate tastings, one week apart, confirmed that Clos St.-Jean’s 2007s represent an achievement and level of experience that will forever be difficult to replicate.”

Efter dessa hyllningar är det lätt att föreställa sig ett palats med finaste marmor på golven och väggar samt tak smyckade med bladguld, förgyllda och diamantbeklädda kranar på toaletterna och handdukar av renaste siden.



I själva verket liknar stället mest en däckverkstad i en sömning svensk småstad. Har man inte adressen så hittar man inte ens dit. Inga skyltar, ingen flärd och fullständig avsaknad av glamor. Ändå strömmar det hundrapoängare genom buteljeringsmaskinen. Enklare och mer jordnära ställe får man leta efter. Under min sommarsemester i Châteauneuf-du-Pape 2009 kom detta att bli höjdpunkten och det intressantaste besöket av dem alla. Idag ser möjligen allt annorlunda ut och snart kommer det en ny rapport från mäster Bob - men det är en helt annan historia som det brukar heta och istället tar vi det från början.

Allt började i kallaste och mörkaste januari 2009. Resplanen hade tagit form och dagarna var så gott som spikade så därför var det hög tid att börja kontakta de producenter jag var mest angelägen om att få träffa. Första mejlet skickades till Clos Saint Jean. Skulle jag överhuvudtaget få svar? Jag var ganska tveksam men redan efter ett par dagars väntan damp det ner ett svar – på franska!

Jag kan ingen franska att tala om och min första reaktion var att försöka hitta någon i bekantskapskretsen som kunde översätta svaret åt mig. Sedan kom jag på att "Google Translate" kanske skulle kunna göra jobbet. En snabb copy/paste och vipps kom texten upp på svenska:

“Hej

Jag vill tacka dig för din e-post full av godhet och vänlighet. Angående ditt besök i juni 2009 är jag glad att välkomna dig till området. I bara ber dig vänligen ange dagen för ditt besök i Chateauneuf Påven till min bror och mig, kan du komma till källaren. När det gäller viner, och av vägledande karaktär, skulle det vara trevligt att skicka mig reservationer om ni så vill, eftersom trycket finns. För år 2007, och fastställer flaskor är planerad till slutet av juni 2009 och be att uppfylla följande kvoter: 12 flaskor av Clos Saint Jean "kan få 3 flaskor av varje årgång prestigefyllda "La Combe des Fous" och "Deus-Ex-Machina". Detta system ger störst antal människor att njuta av prestige märken. Jag också skicka dig vår kurs startar 2009 TTC källare bifogas. Hoppas kunna ha besvarat era förväntningar och tackar för er förståelse och ert förtroende, jag ber dig att acceptera, Ambassadör, försäkran om min utmärkta högaktning.”

Vincent Maurel

Säga vad man vill om teknikens under men helt finjusterat känns språkverktyget inte. Hursomhelst kom nu en märklig kommunikation att starta. Jag skrev på en blandning av engelska och "Googleöversatt" franska men fick endast svar på franska tillbaks som jag sedan fick översätta på samma väg – ofta med ett ganska lustigt innehåll som resultat.



Nu kom tillslut allt att fungera så på utsatt tid och datum stod jag utanför grinden och gick med beslutsamma steg mot dörren som såg ut att leda in till kontoret.

Jag känner direkt igen Vincent Maurel från fotografier men han är inte ensam i rummet. Han är mitt i en affärsuppgörelse med en annan man och pengar byter händer. Nu är jag lite nervös. Kan han överhuvudtaget någon engelska? Hur ska vi förstå varandra? Det visar sig gå alldeles utmärkt. Vincent talar felfri och närmast flytande engelska. Märkligt tänker jag, varför detta envetna skriftliga kommunicerande på franska? Jag lägger funderingarna åt sidan och försöker istället att koncentrera mig på att etablera kontakt. Han ber mig vänta med tillägget att jag är en halvtimme för tidig till mötet. Nej, försäkrar jag, halvelva bestämde vi. Vincent tittar i sin kalender och inser att jag har rätt. Lite trulig verkar han allt. Han ber mig vänta medan han flyttar över till en stol framför en skrivare i ena hörnet av kontoret. Han håller på med något som jag först inte förstår. Han matar skrivaren med vinetiketter vilket i mina ögon ser lite märkligt ut. När jag intresserar mig för det han gör, berättar han glatt vad det är han sysslar med – isen är bruten!




Clos Saint Jean grundades år 1900 av Edmond Tacussel och han började buteljera vin redan 1910 under eget namn. Efter ingifte kom så släkten Maurel att ta över och 1957 var det dags för Guy Maurel att sköta firman. Han gick hastigt och oväntat bort 1982 varpå sönerna Pascal och Vincent fick ta över ansvaret för verksamheten och så är det än idag. De förfogar över 44 ha vinmark i AOC Châteauneuf-du-Pape varav 1 ha består av gröna druvor. Majoriteten av parcellerna ligger i den sydöstra delen av distriktet som tillhör kommunen Bédarrides. Bland annat har man parceller i lieu-dit La Crau och av dessa gränsar 12 ha till Domaine du Vieux Télégraphes parceller (ca: 60% av ägorna är belägna i just La Crau). Övriga andelar ligger i mitten av distriktet som tillhör själva kommunen Châteauneuf-du-Pape. Speciellt är att man har bland de äldsta stockarna i hela distriktet av den lite udda druvan Vaccarèse och som endast förekommer i totalt 4 ha för hela appellationen. Överhuvudtaget har man en stor andel mycket gamla vinstockar och vid nyplantering ersätter man stockarna en och en. Till detta kommer grön skörd och ett mycket lågt skördeuttag. Man tillhör också dem som väntar längst med skörden och oftast är man sista producent i hela distriktet att plocka druvorna. Man tillämpar enkla metoder och strävar efter att göra så naturliga viner som möjligt.

Sedan 2002 är konsulten Philippe Cambie involverad i verksamheten och med årgång 2003 gjorde man revolutionerade förändringar i verksamheten. Från att ha sålt merparten av skörden till négocianter började man buteljera större andelen under egen etikett. Även införandet av specialcuvéer kom med Cambie. Dessförinnan hade man följt i faders fotspår genom att endast buteljera en cuvée som dessutom lagrats i flera år på stora foudres. Numera avstjälkar man alla druvor och lagrar musten i 12 månader på en blandning av betongtankar och delvis både stora fat (demi-muids) samt barriques, varav en del är nya. Stilen anses idag tillhöra den moderna skolan av Châteauneuf-du-Pape. En närmare presentation av de olika vinerna följer i samband med mina provningsnoteringar. En liten andel vin görs även som AOC Côtes du Rhône och Vin de Pays de Vaucluse.



För att återgå till det där med etiketterna så symboliserar det ganska väl hur bröderna Maurel ser på verksamheten. Man har nog varken haft det så fett eller lätt under åren efter faderns bortgång. De hårda åren verkar ha satt sina spår. Vincent berättar för mig att han vid tidpunkten studerade till jurist i Paris och fick lämna studierna direkt för att hjälpa till i firman. Modern var förskolelärare och fick lika brådstörtat lämna sitt yrkesliv bakom sig. Den ende som någotsånär visste vad det handlade om var brodern Pascal som var utsedd att gå i faderns fotspår. Plötsligt befann sig hela familjen engagerad i vinodlingen och på grund av arvslagar, som jag inte riktigt förstår mig på men som verkar ohyggligt komplicerade, var faktiskt hela verksamheten hotat. Finanserna var tydligen enormt ansträngda och utan uppbackning från några av sina trogna négocianter hade man inte överlevt. Den som aktivast stöttade dem var familjen Guigal och som tack för detta levererar man fortfarande idag en stor del av skörden till just dem. Även Patrick Lesec och Tardieu-Laurent har genom åren köpt en del av skörden och gör så fortfarande.

Intressant är att man idag fyller ungefär 100 000 flaskor årligen gentemot endast 7000 flaskor när man tog över efter faderns död 1982. När samarbetet med Philippe Cambie startade hade man en årlig egen buteljering kring 30 000 flaskor. Av produktionen är det endast 2% som säljs i hemlandet medan resten går på export eller säljs via négocianter.

Förhållandena har varit enkla och man har använt flera lagringskällare i trakten och bara att få ihop logistiken är en bedrift av rang. Vincent berättar att man använder ett system av tankbilar som transporterar vinet mellan de olika platserna beroende på var i vinifieringsprocessen man befinner sig. Även mormoderns (eller farmoderns) källare i boningshuset tas i anspråk för lagringen. Han berättar att det numera är lite besvärligt eftersom damen är över nittio år och både lite senil och närmast döv. Ibland blir de helt enkelt inte insläppta när de behöver komma åt sitt vin.



Förmodligen är det en av anledningarna till att man 2008 började bygga en helt ny (och mycket flott) lagringskällare inne i byn på Chemin Bois la Ville. Under mitt besök var anläggningen inte klar men från utsidan såg det imponerande ut. Mittemot ligger Clos du Mont Olivets försäljningslokaler och kontor. Vid mitt besök hos David Sabon konstaterar han torrt när jag frågar: att så fint kan man bygga när man fått 100 poäng av Parker…

Kanske är den verkliga anledningen en annan. Vincent förklarar att man efter färdigställandet at lokalerna kommer att riva de befintliga på Avenue General de Gaulle för att sedan även där bygga helt nytt. Allt för att förbereda för nästkommande generation. Bröderna menar att när dagen kommer för deras barn att ta över så ska det finnas möjlighet att enkelt dela firman i två och låta dem gå skilda vägar. Förmodligen är det de bistra och tuffa egna upplevelserna som gjort att de vill undvika att barnen ska hamna i samma situation. Att sedan tillvaron även blir enklare för Pascal och Vincent gör nog inget och att man även kan öka produktionen samt buteljera ännu mer under egen etikett är nog inte bara bonus.



Hur var det nu då med etiketterna? Jo, Vincent berättar att han kommit på att det antal buteljer man levererar till Belgien vida överstiger den kvantitet som säljs i detaljistledet. Någonstans på vägen försvinner det ett stort antal flaskor och förmodligen hamnar de på andra sidan atlanten i det förlovade landet i väst. Den Amerikanska marknaden verkar ha ett omättligt begär efter firmans viner och Vincent är inte det minsta intresserad av att den grå marknaden ska förmedla tveksamt behandlad nektar från hans vinodlingar. Han märker därför etiketterna som ska sitta på flaskorna för den Belgiska marknaden med en extra kod som möjliggör för honom att spåra "bortkomna" buteljer.

Överlag är han mycket engagerad när det kommer till kvalitet och hur marknaden emottar Clos Saint Jeans viner. Han får något mörkt i blicken när han berättar om alla tveksamma buteljer som letar sig fram på snåriga vägar till den grå marknaden. Hur han druckit sitt eget vin i Amerika och insett att det varit direkt skadat och att det inte borde ha saluförts överhuvudtaget. Han beklagar sig även över spelare, speciellt på den Brittiska marknaden, som specialiserat sig på uppköp av konkursbo från restauranger och vidaresäljer vinerna utan någon som helst garanti för hur de har lagrats, hanterats eller transporterats. Han vill verkligen inte se sitt rykte nedsmutsat av dessa profitörer.





Han tycks ha tänkt på allt och han är verkligen kvalitetsinriktat och ytterst jordnära i en underbar kombination. När han inser att jag har en reservation av viner att hämta ut ber han om ursäkt för att de inte är färdigpackade. Han tar några ovikta kartonger och börjar så vika samman dessa och på ett mycket metodiskt vis fästa klamrarna i maskinen och därefter packa ned flaskorna och sedan etikettera lådorna. När jag säger att det inte behövs envisas han ändå med att genom yttersta precision fästa dem på millimetern när. Så kan även en, med hundrapoäng belönad, vinodlare göra och i det ögonblicket funderar jag på om någon motsvarande slottsägare i Bordeaux ens hållit i spakarna till en klamringsmaskin…



Vincent och Pascal (som tyvärr inte pratar engelska) är ytterst charmanta och trevliga. Jag har ett par underbara timmar i deras sällskap och aldrig får jag intrycket av att framgången stigit dem över huvudet. Jag får berättat en herrans massa saker för mig - något är glömt och allt kan ändå inte fås med i texten – men jag möts av en öppenhet och värme som är svår att förmedla på det vis som jag egentligen skulle vilja. Som när jag förklarar att jag har alla årgångar sedan 2003 och endast saknar 2004 "La Combe des Fous". Då går Vincent iväg för att strax återkomma med en flaska som han lika metodiskt som mina övriga packar ned i en kartong (med etikett utanpå) och säger att nu har jag även den. Det kommer givetvis inte på tal att jag ska betala för flaskan.

Han berättar om skörden 2003 och hur man envist väntade in i det sista med att skörda och helt nonchalerade väderleksrapporterna som förutspådde ännu en av regn förstörd skörd. Nej, istället följde man månens gång och tackvare detta lyckades man skörda mycket mogna men också friska druvor som fick en fin balans och syra genom det behövliga regnet i september. Inte alla vågade chansa och fick således omogna och hårda viner som resultat. Just det jordnära tycks även gå igen i vinodlandets svåra konst. Man har förövrigt en ganska sund och närmast biodynamisk hållning till odlandet. När det kommer till lagringen av vinerna så förkommer det en del vanföreställningar som är på sin plats att rätta till. Grenachefrukten lagras på stora cementtankar. En del lagras på foudres men det är främst den del som säljs till uppköparna. Övriga röda druvor lagras på en blandning av foudres och delvis nya samt tidigare använda barriques.


Av någon märklig anledning tycks många i just vårt avlånga land fått för sig att Clos Saint Jean håller på med något slags hokuspokus och gör broilerviner i en monstruös stil. Jag blir både ledsen och förbannad när jag läser och hör sådant. Inget kan vara mer fel. Man gör viner i en rik och koncentrerad stil. Inte för att man manipulerar dem utan därför att man gör dem som naturen skapat dem och som de låter sig göras genom skicklighet och engagemang. Om inte stilen passar alla är det enkelt att låta bli att dricka vinerna men man bör alltid bära med sig att det inte handlar om tillrättalagda viner utan om viner i en ytterst ärlig stil.

Jag kan som sagt inte återge allt som sades men kul att veta kan vara att Vincents egen favorit årgång 2007 är (eller åtminstone då var) "La Combe des Fous". Han rekommenderade att njuta vinet som en avec – att helt enkelt dricka vinet efter avslutat måltid i egen majestät.

Kul att höra var även hans berättelse från ett amerikabesök under vintern 2009 (faktiskt i samma veva som vi skrev till varandra). Han besökte bland annat New York och träffade inte bara Robert Parker utan även den store Châteauneufsamlaren Park B Smith under en välgörenhetsmiddag. Trevligt lär det ha varit men mest imponerad var han över att få dricka både 2000 och 2003 Pegau "Cuvee da Capo". Kanske märkte han att jag såg undrande ut eftersom han tillade att även om man bor i byn så dricker man inte da Capo varje dag…

När jag så under eftermiddagen åter kör igenom byn passerar jag Clos Saint Jean på nytt. Gissa vem som står mitt ute i gatan och dirigerar trafiken så att tankbilen kan komma in genom grinden? Jodå, Vincent tycks vara engagerad i allt.



Fick jag inget vin att prova undrar ni kanske? Jodå, fast såhär 1 ½ år senare känns det lite konstigt att skriva om mina intryck. Givetvis gör jag ett försök men dels har jag glömt en del av känslan (även om jag har provningsnoteringarna intakta) och sedan var det egentligen mötet med Vincent men även Pascal som var den stora behållningen. Att prova vin klockan elva på förmiddagen är inte alltid det enklaste. Dessutom ur buteljer som stått öppna någon dag i en ganska kall källare. Sedan var jag nog mer koncentrerad på samtalet än vinerna. Hursomhelst följer en kort sammanfattning nedan.

För den som kan vänta kommer förmodligen en betydligt noggrannare genomlysning i början av december eftersom jag om drygt en månad ska hålla en för mig efterlängtad provning. Det blir en vertikal av de två specialcuvéerna från 2003-2007 samt ytterliggare något vin.

2008 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape Blanc har en klar och ljusgul färg. Det doftar melon, päron och frisk fruktighet med inslag av lime. Smaken har en fetma och krämighet med ganska låg syra och frukten påminner som doften mest om päron och melon men även lite lime mot slutet.



Ett helt okej vin men sällan blir jag så betagen i distriktets vita viner att jag jublar. Det räcker dock gott och väl till 89/90 poäng men jag skulle inte springa benen av mig för att köpa det. Görs i mycket liten kvantitet om ungefär 2000 till 3000 flaskor årligen. En blandning av lika delar Grenache Blanc, Roussanne och Clairette som lagrats till hälften på ståltank och barrique.

2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape har en purpurröd färg. Doften är stor och djurisk av stall men också grillat/stekt kött. En sötaktighet som av choklad, kola och kanel samt kryddor i allmänhet samt lavendel. Smaken är ren och frisk med jordgubbar, violpastill och lakrits samt en antydan till fatvanilj.


Ett gott vin men som så här på hemmaplan gått från klarhet till klarhet. Då - ett 91+ poängsvin men senare smakprov har renderat betydligt högre poäng. Firmans bascuvée som görs av ungefär följande proportioner: 75% Grenache, 15% Syrah, 4% Mourvedre, 3% Cinsault, 2% Vaccarese och 1% Muscardin. Det görs normalt 70 000 till 85 000 buteljer årligen (inklusive den amerikanska versionen) och det är ganska mycket för distriktet. Förmodligen en av årgångens och distriktets bättre bascuvéer.

2008 Grenache (fatprov) har en purpurröd färg. Det doftar örter, ljus choklad, viol samt jordgubbar och lakrits. Smaken är ren och silkeslen med rund fruktighet av jordgubbar och smörkola. Kanske lite kort i eftersmaken.


Ett gott smakprov som bedöms till 90-92 poäng. Anledningen till att jag får smaka fatprovet är att Vincent vill visa hur årgången faktiskt levererat riktigt bra material enligt honom. Han är lite upprörd över allt skitprat om en förlorad årgång. Baserat på detta (och andra) smakprov är jag beredd att håla med. Kanske inte samma stuns som det tidigare vinet men inte alls dåligt.

2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "La Combe des Fous" har en purpurröd färg. Doften är mycket stor med en sensuell kryddighet och inslag av asfalt, blommor och tropisk fruktighet som persikor. Exotisk med animaliska inslag och ändå mjukhet. Smaken är ren och frisk med stor fruktighet av jordgubbar, aprikoser och svartvinbär. Texturen är enormt silkeslen och bärig med smörkola samt choklad i eftersmaken. Mycket gott!



Höga förväntningar naturligtvis men de infriades. Det slutade med 97 poäng som säkert kommer att kännas låga nästa gång det blir dags att smaka vinet. Vad Parker slutade på är nog bekant för de flesta vid det här laget och givetvis ska det bli kul att se om han rätt i att det är ett perfekt vin. Han beskriver det som följer:

“It is the equivalent of liquid haute couture. The Musigny of the southern Rhone, it possesses extraordinary aromatics followed by a wine with the texture, length, and multilayered mouthfeel that are the stuff of dreams.”

En blandning av 60% Grenache (planterade 1905-1910), 20% Syrah, 10% Cinsault och 10% Vaccarese. Ungefär 6000 flaskor årligen buteljeras.

2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Deus-Ex Machina" har även den en purpurröd färg. Doften är störst hittills med grillade och mycket köttiga inslag av charkighet. Kryddig ek-karaktär samt peppar, lakrits och gummi med mycket mörk fruktighet. Smaken är stor och viskös/silkig med söt fruktighet och choklad samt kola i en intensivt lång eftersmak med tydliga och lite tuffa tanniner.



Om förväntningarna var höga på det förra vinet var det inget mot vad de var på detta. De infriades men jag hade faktiskt väntat mig ännu lite mera. Det blev tillslut 98 poäng som jag tror även i detta fall kommer att kännas låga vid nästkommande smakprov. Ett makalöst vin gjort av 60% Grenache och 40% Mourvedre i en upplaga om 6000 flaskor årligen. Vad Bob anser är självklart men hans ord i beskrivningen är absolut värda att ta en närmare titt på:

“I have tasted the 2007 Chateauneuf du Pape Deus-Ex Machina three times from bottle. On two of the three times I thought it was the single greatest red wine I have ever tasted. The third time it was merely perfect.”

Ord som förpliktigar…

För den som vill ha fler referenser rekommenderas ett besök hos Jeb Dunnuck och The Rhône Report här.



Nu höll jag nästan på att glömma bort ytterligare en intressant sak. Man kan ibland läsa om två viner som endast finns på den amerikanska marknaden: Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" och Clos Saint-Jean, Châteauneuf-du-Pape "Sanctus Sanctorum".

Den förstnämnda är ett resultat av Vincents mycket genomtänkta kvalitetsstrategi. Eftersom han blev så sur på allt dåligt vin han upplevde nådde ut genom den grå marknaden i främst Amerika beslöt han att helt sluta saluföra bascuvéen i landet och exklusivt sälja ett vin under namnet "Vieilles Vignes" . På så vis vet alla att det inte ska förkomma någon basvariant av Châteauneuf-du-Pape utan enbart en "Vieilles Vignes" och vise versa. Ingen illegal export/import således utan att det framgår att något är lurt. Sedan påstås det skilja något i druvsammansättningen mellan de två och att främst Grenacheandeln i den amerikanska varianten kommer från en aning äldre stockar.

Beträffande "Sanctus Sanctorum" så är det mer av en gimmick då det endast handlar om 350 magnumflaskor bestående av 100% Grenache från hundraåriga stockar i La Crau. Vänta nu - var har jag nyligen läst om något liknande? Kanske här.

I vilket fall som helst så säljs vinet endast till de amerikanska distributörer som visat på framgång och som man vill premiera med något extra. Hittills är vinet endast lanserat i en årgång och det är just 2007. Inget för oss vanliga dödliga alltså. Robert Parker som naturligtvis provat vinet och delat ut 100 poäng får slutordet:

“This is an exceptional effort, but given how limited it is, and the fact that there are only magnums available, it will be about as difficult to find as it is getting a personal appointment with the Pope in Rome.”

söndag, oktober 03, 2010

Ikväll gäller det!

Eftersom det här trots allt är en vinblogg så är det faktiskt inte den viktiga trepoängaren i derbyt mot TFF det ska handla om. Nu är ju inte TFF den värste konkurrenten men vår gamle general, Tom Prahl, skänker säkert inte bort några poäng i onödan.

Nej ikväll handlar det om en för mig oerhört efterlängtad provning eftersom turen i vår Australienresa nu kommit till David Powell och hans Torbreck.

På programmet står åtta viner och de förväntade höjdpunkterna är 2001 Run Rig och 2005 Les Amis.



Självklart ska det bli en post så småningom men tillsvidare kan ni ta del av vad kritikerna tycker. För mig fungerar texten som ren ”peptalk”. Fast nu handlar det inte om min favoritkritiker som uttalat sig utan Bengt-Göran Kronstam som i DN september 2005 tyckte följande:

"I ett mer globalt perspektiv var det intressant att notera en växande avoghet mot överextraherade viner. Själv tycker jag de smakar som alkoholdränkt sirap, ibland med en nypa salt. Eller som att stoppa en buljongtärning i munnen och försöka skölja ner den med likör. Samma uppfattning delades av jurykollegerna från Australien, Chile, Frankrike, Storbritannien och Sydafrika. Det finns all anledning att tala om ett trendbrott.

Månadens vinlista från Systembolaget tycks inte ha uppfattat detta. Tvärtom finns här flera monster som juridiskt betecknas som vin, men som smakmässigt är något helt annat.

Allra värst är 2003 Torbreck Cuvée Juveniles (nr 99227, 199 kr). Smaken är tjock och kväljande söt i ryggradslös och slapp stil, utan varje tillstymmelse till balans. Möjligen kan det passera till ost, men annars vill jag verkligen aldrig dricka detta vin.

Detsamma gäller 2003 Torbreck Descendant (nr 99226, 795 kr) med en tät, rökig doft och tjock, söt smak. Det är obegripligt överdimensionerat i såväl smak som i pris, ett rent lurendrejeri som möjligen kan tillfredsställa en och annan smakhandikappad. Torbreck Decadent vore ett lämpligare namn för detta vin med elefantiasis.

Även på den vita sidan visar samma producent upp sina muskler. 2003 Torbreck Woodcutters Semillon (nr 99229, 159 kr) har en oljig alkoholfetma som lägger sig som en klibbig honungsfilt över druvkaraktären. Det smakar ungefär som billig blockchoklad, där fettet kräver en högre temperatur än vad munhålan kan smälta.”


Visst blir man sugen!

Jag kapitulerar!

Blir det bättre än så här?

Hur mycket jag än älskar vin så har jag ett ännu djupare intresse för musik och även om en Aussie Shiraz får mig att gå i spinn så får en bra sång mig att stå på tå och bättre än så här blir det inte – eller?

lördag, oktober 02, 2010

Kungligt!

Jag har tidigare kört en serie inlägg som alla på något vis anspelar på det kungliga men eftersom jag inte är rojalist, handlar det knappast om en hyllning till vår svenska kungafamilj, utan enbart om ett vin, vars namn sägs betyda: Kungen över alla Gudar – Amon Ra.


I februari startade vi upp ett nytt spännande vinprovningsår med Gomseglet och hela 2010 har och kommer att fokusera på ett enda land samt tillika kontinent – Australien.

För mig känns det naturligtvis enormt spännande att få göra en djupdykning i landets vindistrikt men det har även förpliktigat. Av våra medlemmar är det förmodligen jag som har det djupaste intresset för Australien och kanske också störst tillgång till dess viner. Detta har fört med sig att jag fått hålla i en hel del provningar och även planeringen av dessa. Naturligtvis är det både kul och utmanande men också tidskrävande och lite av vårens svacka på bloggfronten berodde nog delvis på detta. Nu känns tiden tillgängligare och av de provningar som kvarstår finns inte så mycket mer att planera utan nu handlar det mest om njutning. Fast sista provningen i februari nästa år är inte helt färdigplanerad men jag kan redan nu utlova ett fyrverkeri av högoktaniga pjäser – men det är en annan historia som det brukar heta. Nu till höstens första provning på Australientemat och den som helt ägnade uppmärksamheten åt Ben Glaetzer.



För att inte helt trötta ut er lämnar jag det upp till var och en att läsa om Ben och hans bakgrund på Glaetzers hemsida här. Att han är en kompetent vinmakare råder det inga tvivel om. Vill man läsa mer om hans samarbetsprojekt med Frank Mitolo så går det bra genom att besöka Mitolos hemsida här. Dessutom rekommenderar jag starkt ett besök på Ulriks blogg Vinovis, där ni kan läsa om ett mer personligt möte med Frank Mitolo här och därefter Ben Glaetzer här. Det är tydligen i Singapore det händer!

Raskt över till provningen och dess upplägg. Tolv stycken viner i två flighter och i ett halvblint format. Vinerna var kända men inte årgångarna och inte heller ordningen. I första flighten koncentrerade vi oss på Mitolos fyra kvalitetsviner samt Glaetzers alla övriga viner, förutom då Amon-Ra som fick en egen flight i form av en minivertikal med fem årgångar. Ingen poänginsamling men väl röstning om det godaste vinet. I sammanställningen nedan redogör jag därför för mina egna intryck och poängbedömningar samt allmänna funderingar och referenser till kritiker och en summering av hur gruppen uppfattade respektive vin.




Eftersom ett kungahus av rang naturligtvis håller sig med ett hov som enbart ska underhålla och lätta upp stämningen (vems den uppgiften är i svenska kungahuset låter jag er själv spekulera kring) så startade vi på samma vis med:


Flight 1 – Hovnarrarna.



Vin1
Färgen är djupt purpurröd. Doften är söt och solvarm med en aningen kladdig karaktär av choklad och kola. Fatvanilj och körsbär samt hallon och nickelkola. Helt okej men lite endimensionell. Smaken är rund och söt med körsbär, choklad samt violpastill och lakrits. En ganska eldig eftersmak med beska och en hel del syra som lyckas balansera det ganska sötkladdigga förstaintrycket. Gott men kanske ingen kandidat för intellektuellare analyser.
2008 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz Grenache "Wallace"
Helt klart ett mycket gott vin och dessutom gjort för omedelbar njutning. Hedonistiskt är nog en bra definition och om man inte störs av en hög alkoholhalt samt ett tydligt sötaktigt inslag så smakar det här bra att dricka precis när som helst. Jag gillar det och tycker att 91 poäng känns riktiga vilket faktiskt är bland de lägre när gruppen diskuterar vinet. De som poängbedömer ligger i samma nivå eller högre. Intressant är att strykpojken Jay Miller i december 2009 nöjde sig med 90 poäng – ett betyg som inte alls känns generöst. En blandning av 80% Shiraz och resterande del Grenache.


Vin 2
Färgen är mörk och djupröd. Doften är rökig med gummi och tjära samt vedspis. Rostad fatkaraktär med nymalt mörkt kaffe och en allmänt köttig/charkig framtoning som även ger en association åt diesel till. Nja, inte är det frukten som dominerar i doften. Smaken slår an på samma ton som doften och den rostade karaktären dominerar totalt med kaffe, tjära och fat. Kryddor, violpastill och lakrits med en lång, varm och aningen eldig men mycket ren eftersmak.
2005 Mitolo, Barossa Valley - Shiraz "Reiver"
Ett mycket gott vin men inte alls åt det fruktiga hållet som i föregående fall. Ett vin som mer lutar åt Cabernet och Bordeauxhållet till med sin mycket rostade och fatiga stil. Alla vet att det finns just ett Cabernetbaserat vin i uppställningen och inledningsvis går flera gissningar till just det här vinet. Jag påstår inte att vinet är förväxlingsbart med en Bordeaux men det finns en del gemensamt. Möjligen saknar jag frukten i det här vinet men det kan också vara så att den rostade och rökiga karaktären tar överhand och att frukten kommer med tiden. Hursomhelst ett läckert och kompetent vin som får 94 poäng av mig vilket inte heller det är något överbetyg gentemot övriga gruppen. Ingen uppenbar favorit i provningen men inte heller ett vin som faller ut. Bedömt av Robert Parker till 94 poäng i oktober 2006. Inte helt fel.


Vin 3
Mörk och djupt röd färg. Det doftar sötmogen frukt och ljus choklad med inslag av kaffe och vanilj. Lättrostad ton med örter och rökighet. Marsipan, grädde och en aning gummi med ett bärigt slutintryck. Ganska elegant om än sötaktig stil. Smaken domineras av bärighet så som körsbär, hallon och jordgubbar. Gräddkola, marsipan och lakrits i en lång fin, rund och balanserad eftersmak. Mycket gott.
2006 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "The Bishop"
Ett typiskt Ben Glaetzer vin i sin gräddiga och krämiga struktur. Väldigt gott och utan vassa kanter vilket gör vinet njutbart som det är. Jag gillar detta men en del i gruppen har invändningar emot den ganska rödbäriga och lite syrliga stilen. Detta är egentligen det enda vinet i hela provningen som delar våra åsikter. Jag landar på 94 poäng och det finns de som ger både mer men också mindre och mitt omdöme ligger nog ganska så mycket i mitten. Även här känns det som att Jay Miller har gjort rätt för sig när han bedömde vinet som fatprov och landade på 92-94 poäng i oktober 2007.


Vin 4
Färgen är djupt mörkröd. Doften upplevs först sluten och jordig med en aning örtighet. Sedan rostat kaffe, köttighet/charkighet och tjära med sälta som av hav samt en medicinalkaraktär i avslutningen. Ingen insmickrande doft till att börja med. Smaken är stram och en aning kärv med sälta, beska och lakrits som sedan leder mer mot värme och en aningen bränd karaktär. Lång och intensiv eftersmak. Ett robust vin som sticker ut.
2005 Mitolo, McLaren Vale - Shiraz "Savitar"
Det här är också ett vin som polariserar. En del tycker inte alls om det medan många gillar det men upplever det som en udda fågel i sammanhanget. Vinet passar min smak bra men det är först emot slutet av provningen som jag på riktigt uppskattar vinet. Det är betydligt mycket ogenerösare än övriga viner men det har en fantastisk kraft och koncentration. Det är just smaken som tilltalar mycket och jag är ganska säker på att detta blir en riktig skönhet om några år. Betyget blir först lite svajigt men tillslut måste det bli 96 poäng. Exakt samma som Parker delade ut i oktober 2006. Ett vin för källaren om man vill använda en klyscha. Tidigare smakprov här.



Vin 5
Färgen är tät och mörkt djupröd. Doften är stor och örtig med rostade aromer och en tydlig charkighet. Det doftar prickigkorv, peppar, kaffe och eldstad. Ett djuriskt drag som nästan lurar mig till Europa. En fantastiskt fin doft. Smaken är ren och frisk samt balanserad med körsbär i den långa, fina och intensiva eftersmaken - vi pratar +60 sekunder. Sedan aprikoser samt hallon och lakritsbåtar. Ett mycket gott och bra vin.
2004 Mitolo, McLaren Vale - Shiraz "G.A.M."
Återigen ett lyckat smakprov. Jag har följt det här vinet sedan 2006 och jag måste säga att det gått från klarhet till klarhet. För varje gång jag provat vinet har det blivit mer och mer balanserat samt klart europeiskt i sin stil helt utan den sötma som man kan uppleva i landets viner. Just det faktum delar återigen gruppen. Alla ger goda omdömen men en del anmärker på den något torrare stilen som avviker gentemot övriga viner i provningen. För mig ett 97 poängsvin och även om det finns de som håller med så är nog ingen högre. Återigen exakt samma betyg som Bob beslöt sig för i oktober 2005. Faktum är att jag aldrig höll med honom i början men idag är jag definitivt på den nivån. Kul. Läs om ett tidigare smakprov här.


Vin 6
Färgen är mörk, tät och närmast djupt svartröd. Doften är utvecklad med sötmognad och rostat kaffe. Örter, mynta och marsipan med mintchoklad samt exotisk fruktighet. Fetma som hudkräm och parfymerat av blommor/rosor. Underbar doft. Smaken är ren och frisk med en härlig gräddighet med hallonsylt och kolasås. Sammetslen munkänsla och en härligt lång och ren eftersmak av jordgubbar och mynta. Enormt gott.
2004 Glaetzer, Barossa Valley "Godolphin"
Återigen ett vin jag har följt under många år. Närmarebestämt sedan 2006 och sällan har detta vin gjort mig besviken. Enda problemet har varit ett antal korkskadade flaskor men annars har det varit ruskigt gott ända från början tills idag. Jag tror att det kommer att fortsätta smaka bra i många år ännu men vinet har ändrat karaktär mot det lite elegantare hållet. Detta blir flightens vinnare och det vin som flest anser godast. Riktigt gott är det. Det blir 97 mycket starka poäng som lika gärna kunde vara 98. Ett av mina mest lyckade vininköp någonsin och dessutom det vin alla kategorier som jag har druckit flest flaskor av. Jag nästan skäms över antalet konsumerade buteljer fast med tanke på prislappen har det känts som ett fynd varenda gång. Robert Parker delade i oktober 2005 ut 96-98+ poäng till det fatprov han smakade. En klok man. Detta var första årgången av vinet och sedan årgång 2006 heter vinet numera Anaperenna.




Vin 7
Färgen är mörk och tät åt det svartröda hållet till. Det doftar en aning örtigt med grön paprika och ett lätt kemiskt inslag. Vedspis, stall, källare och ett drag av oliver/tapenade. Viss sötma och rökighet samt kryddigt av kanel. En för mig inte helt övertygande doft. Smaken är varm och söt med körsbär, björnbär och svartvinbär. En viss stramhet och märkbara tanniner med ett eldigt inslag i eftersmaken. Rondör men också beska samt en förnimmelse av korinter. Ett gott vin.
2004 Mitolo, McLaren Vale - Cabernet Sauvignon "Serpico"
Även detta ett vin som hängt med ett tag och jag måste erkänna att jag gillade vinet bättre i början. Jag tycker nog att vinet är en aning endimensionellt och lite könlöst vilket för mig blir ointressant. Jag är ingen utpräglad Cabernetfantast och i den här uppställningen känner jag att vinet i sin stil tilltalar mig minst. Övriga provare gissar tillslut på att detta kan vara just Cabben och några tycker betydligt bättre om vinet än mig. Jag landar ändå på 93 poäng som är en mindre än Parkers 94 från oktober 2005. Det här vinet håller säkert länge ännu men jag är inte helt säker på att det nödvändigtvis kommer att utvecklas till det bättre.



Så var uppvärmningen avklarad och vi summerar intrycken med att alla viner är mycket bra och att prisvärdet är nästan overkligt bra. Genomsnittspriset för de första sju buteljerna är 243kr och det måste betecknas som fyndklass.

Så dags för nästa omgång:

Flight 2 - Den Kungliga!



Vin 8
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. Doften är stor och varm i stilen med korinter, rök, tjära och tydliga fat. Rostad och mörk med korv, kokosfett, mynta och svartvinbär. Blommig och jordig med gummi samt parfymerad typ mysk. Fin men oförlöst doft. Smaken är även den varm i stilen med tydlig sötfruktighet och fatvanilj. Kokos, choklad samt torkad frukt och en lång intensiv eftersmak med viss eldighet. En aningen bränd karaktär känns också mot slutet. Ett kraftpaket.
2007 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Detta handlar mycket om framtidspotential. Jag kan gissa att många skulle ha svårt för den här typen av vin och det har även några i provningsgruppen. Det är enormt mycket nya världen och mycket av allt så att säga. Ben har jämfört årgången med 2003 och vet man hur bra den har utvecklats så blir man lugn. Däremot kan jag inte påminna mig att 2003an har varit lika svulstig och bränd i stilen som 2007an är. Det var ett år med hetta och torka vilket jag kan tycka märks i vinet och helt säker på hur framtiden kommer att se ut är jag inte. Dock ett otroligt maffigt vin och det är omöjligt att inte ta till 98 poäng för den enorma koncentrationen i vinet. Mycket gott men på tok för ungt. Jay Miller delade ut 96-99 poäng till fatprovet i februari 2009 vilket känns högst relevant.



Vin 9
Färgen är mörkt blodröd och tät, dock den ljusaste av de fem. Doften är varm och örtig i stilen med tydligt rostade inslag och en härlig kryddighet som av peppar och kanel. Korv, chark och gummi. Körsbär, hallon och jordgubbar i vanilj. En snygg och prydlig doft som inte drar iväg utan lutar mer mot det eleganta hållet. Smaken är väldigt ren med svartvinbär, choklad och en aning mentol. En rondör som av grädde och därefter tjära/gummi med en viss eldighet och en enormt len men lång och intensiv eftersmak. En viss sötma kommer även mot slutet.
2006 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Det minst kraftfulla vinet av de fem i denna omgång. Enormt gott och även tillgängligt i en stil som är ganska lättbegriplig. Detta blir någras favorit i provningen och det är främst bland dem som kanske uppfattar övriga viner som en storlek för stora. Själv tycker jag om det här men jag tror att det kommer att smaka ännu godare och bättre om sådär tre till fyra år. Just nu tar de övriga vinerna överhand och då räcker inte detta riktigt till men om några år kan det bli ett helt annat resultat. Just nu en elegantare och lite slankare tolkning av Amon-Ra. Jag ger 97+ poäng som betyder att jag förväntar mig ett fantastiskt vin om några år och ett vin som då kommer att bibehålla elegansen men få en aning mer utveckling som komplement. Jay Miller blev från ett fatprov i oktober 2007 ännu mer imponerade och delade ut 97-100 poäng. Kanske får han rätt. Tidigare smakprov finns att läsa här.



Vin 10
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. En rostad, varm samt rökig doft väller ur glaset. Tjära, peppar och enrisrökt korv med en efterföljande stallighet och inslag av våta höstlöv. Choklad och mynta men i en oerhört elegant stil. Helt perfekt. Smaken är ren och frisk med en härlig kryddighet och rostad stil. Grillad ek och en djuriskhet/blodighet i en mycket lång och koncentrerad eftersmak. Smaken är oerhört intensiv med en del tanniner och härlig balans. Choklad, kaffe, gummi och örter. Mot slutet en känsla av toffee/kola. Hur gott som helst!
2005 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
En klar favorit. Ingen är oberörd av kvalitén i det här vinet. Enormt gott och bra i en stil som enkelt matchar det mesta man kan sätta upp som motstånd – oavsett ursprung. Klassiskt vin men i en rik och otroligt koncentrerad stil. Absolut högsta klass och 99 poäng är givna. Övriga som poängsätter håller samma nivå. Det intressanta är att jag för några år sedan inte alls gillade detta vinet lika mycket och de år som förlupit har gjort underverk. Läs gärna om tidigare erfarenheter här. Det som gör det hela ännu roligare är att vinet garanterat kommer att både hålla och utvecklas i många år ännu. Robert Parker var i oktober 2006 något försiktigare med sina 98 poäng.



Vin 11
Färgen är tät, mörk och djupt svartröd. Doften är påtagligt rökig med underbart charkiga toner och inslag av vax samt blodighet. Kanel, peppar, fikon i en varm och kryddig stil. Animalsikt, stalligt med svartvinbär. Helt felfritt och alldeles underbart gott att dofta på. Smaken är ren, koncentrerad med svartvinbär, körsbär och kryddighet som av peppar. Vanilj och rostade fat med choklad och gräddkola och en härlig värme i den mycket långa och intensiva eftersmaken. Fantastiskt gott!
2003 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Det här har alltid varit min favorit Amon-Ra och är så även denna gång. Jag är dock inte ensam om det utan detta blir gruppens favorit. En provare går så långt som att hävda att det är det bästa vin han provat. Jag kan förstå det. Det finns något som närmast kan beskrivas som felfritt över vinet och det har allt det som man förväntar sig att ett vin ska ha. Trots detta blir det ”bara” 99 poäng och enda anledningen till det är att föregående vin är lika gott fast annorlunda. En dag kommer någon av de två att få 100 poäng av mig men inte ännu. Löjligt kanske. En för odlarna svår årgång men det märks inte i vinet. Robert Parker tog ut bäringen i oktober 2004 då han från fat bedömde vinet till 96-100 poäng. Mer om tidigare smakprov finns att läsa här.


Vin 12
Färgen är klar och djupt svartröd. Doften är rökig med mynta och ”gurkburk” samt mentol och fatvanilj. Kryddig av peppar och örter. Jordgubbar, kokosfett och en avslutning mot oliver/tapenade. Mycket fin doft men också mycket Aussie. Smaken är ren och frisk med svartvinbär samt hallon och mynta. Ett rostat inslag med choklad och likörlik fruktighet. En aning sötaktig karaktär med konjaksinslag i en intensiv men balanserad och närmast oändlig eftersmak (+ 60 sekunder). Mycket gott – kanske godast av dem alla?
2002 Glaetzer, Barossa Valley - Shiraz "Amon-Ra"
Något förvånande har den här årgången med ålder mynnat ut i det mest ”Australiensiska” av dem alla. Ett vin som de flesta tycker om men som inte vinner omröstningen om bästa vin. Jag tycker att vinet utvecklats en hel del sedan senast men jag kan inte minnas det som så typiskt Australiensiskt. Läs mer här. Däremot ändrar sig vinet en del under kvällen och när jag provar de sista dropparna flera timmar senare är det delvis ett annat vin med mer kraft och större djup. Under provningen slutar detta på 98 poäng från mig och det är den lite ”störiga” doften som tar ned poängen från ett ännu högre betyg men på småtimmarna är doften renare och då är ett högre betyg nära tillhands. Hursomhelst är detta mycket bra och ett kul vin att prova. Så kul att Bob i augusti 2003 kallade vinet ett "wow-wow wine!" och från fat delade ut 96-100 poäng.



Lite kort om The Wine Advocates och Amon-Ra. Tyvärr har man rört ihop det fullständigt på hemsidan. Första gången Amon-Ra gjordes var med årgång 2001 och då i två varianter. En från Barossa och en från McLaren Vale. Även 2002 blev det två varianter. Därefter har det endast gjorts en Barossaversion. Glöm det ni kan läsa om Amon-Ra hos Bob fram till och med årgång 2004. Från 2005 och framåt stämmer det men dessförinnan har man blandat ihop bedömningar av Amon-Ra med Glaetzers tidigare prestigevin (undantaget 2003) som då kort och gott hette Glaetzer Shiraz. Detta vin slutade produceras efter 2004an lanserats. Läs istället på Glaetzers hemsidan där man har ordning och reda samt även en hel del intressanta recessioner från andra kritiker att ta del av. Läs här.

Kanske kan det även vara intressant att läsa vad Rhônespecialisten Jeb Dunnuck anser? Det går då bra genom att följa länken här och här.



Avslutningsvis en fundering kring kvalitet. Vi har sedan en tid tillbaks nöjet att ha vår vän "Vinimportören" som frekvent gäst på våra provningar. Förutom att han är en trevlig prick så medför hans närvaro en fantastisk kunskapskälla men också en enorm massa rutin. Han har mött många internationella vinprofiler och förmodligen provat det mesta i vinväg som vi vanliga dödliga drömmer om att en gång få sätta tänderna i. Att höra honom berätta om det ena berömda vinet efter det andra är givetvis underhållande men det intressantaste är att höra hans omdömen om vinerna vi alla provar.

Med hans rutin blir ens egen uppfattning om kvalitet plötsligt mer värd. Man skulle kunna tänka sig att han avfärdade det ena vinet efter det andra bara för att han har så mycket mer att falla tillbaks på – men icke. Han som skulle kunna såga vinerna med trovärdighet gör inte så utan snarast underdånigt bekräftar den kvalitet vi alla känner att vinerna har. Han spar inte på poängen bara för att göra en sak av det och hävda att man inte kan jämföra en ung Australiensare med en mogen Fransman från Aristokratin utan erkänner direkt att kvalitén på det vi provar är mer än utmärkt. All heder - och jag önskar att fler kunde släppa på fördomarna samt vanföreställningarna om att man inte kan dela ut ett högt betyg åt ett ungt vin bara för att det kanske kan finnas något ännu oupptäckt gammalt vin därute som bättre förtjänar det.

Jag menar att smakar det så bra som man överhuvudtaget kan förvänta sig så finns det väl inget krut att spara på – eller hur?

Näst på tur står skogshuggarens viner.