Ett år för Mourvèdre?

Jag tror mig ha en ganska klar och bestämd åsikt om 2009 i södra Rhône men när det gäller vin kan man ju som bekant aldrig vara riktigt säker. Hursomhelst grundar sig mina åsikter på ett hyfsat stort underlag av provade viner från årgången och regionen. Sedan har jag försökt läsa så mycket det går om andras åsikter och dessutom hade jag nöjet att träffa ett antal vinprofiler från Châteauneuf-du-Pape i våras. Deras bild av 2009 var lustigt nog inte alls med varandra överstämmande – de utryckte faktiskt ganska olika åsikter.



Robert Parker väger givetvis tungt när det kommer till södra Rhône och spänningen var stor när han för några veckor sedan släppte slutomdömena för vinerna från 2009. Inte helt oväntat höjde han generellt upp betygen och det var tillslut nästan som vanligt med ros till ”the Usual Suspects”. Själv blev jag dock lite överraskad då jag för första gången har en något annan syn på det hela och vem som får rätt återstår att se – troligtvis väger Bob tyngst.

Parker tycks ha förförts av viner med stor andel eller ännu vanligare, helt dominerande del av druvan Grenache. Min egen uppfattning är att det är vinerna med betydande andel Mourvèdre som är vinnare. Jag upplever att druvan ger stadga åt vinerna och att de är betydligt friskare i sin stil. Parker tycks istället ha hängt upp sig på tanninerna och det rustika inslaget. Nu finns det givetvis undantag som alltid men min generella bild är att han föredrar det fruktsöta som kommer med Grenache. I mitt tycke har det gått lite överstyr med just den saken i 2009. Jag har sällan upplevt en så tydlig sötma i distriktets viner som jag gjort i flera av de druvrena Grenachevinerna från just Châteauneuf-du-Pape. Faktiskt är att det i min smak blir lite för mycket av det goda.

Jag har nog provat ett hundratal viner från 2009 och södra Rhône under året och även om flertalet varit i sammanhang så som vinprovningar och festivaler, har det bestående intrycket av att Mourvèdre behövs, varit väldigt tydligt för mig. Dessutom tror jag att de vinerna även kommer att hålla i längden till skillnad från några av de rena Grenachevinerna som i mitt tycke sänder ut tydliga varningssignaler, så som hög alkoholhalt och mycket sötma, i nivåer som får 2007 att framstå som återhållsam. Tyvärr har vissa viner från just den årgången fortsatt att spöka och har man haft den upplevelsen blir man inte lugnare av vad 2009 indikerar. Om någon har fått för sig att 2009 är en mer klassisk och mindre voluminös årgång än 2007, så är det nog hög tid att tänka om. Att vinerna är goda råder det dock ingen tvekan om men hittills har jag endast smakat ett vin som jag upplever bättre i 2009 än 2007 – allt annat har annars varit att föredra i den två år äldre årgången – bortsett från de mystiska och udda exemplaren då.

Några andra röster om 2009 då?

Vincent Avril som äger Clos des Papes har uttalat sig så här: "2008 was the year of the vigneron, but 2009 was the year of the winemaker. I got my tannins ripe, but the sugars were so high the yeasts struggled a bit and the fermentations were very long. If you ferment too quickly the wines won’t be complex".

Vinrecensenterna Jancis Robinson och Julia Harding har bland annat skrivit som följer:

"There are some lovely wines among the hundreds described below but my tastings of 2009 Châteauneuf reds was not unalloyed joy and there are also wines that were a trial to taste. Summer of 2009 was exceptionally dry in Châteauneuf, which resulted in very low yields and some grapes were clearly so unusually small that there simply wasn't enough juice. Such wines tended to be dominated by very drying tannins on the particularly abrupt finish and often had a lack of real fruity core. Indeed some of these wines present an argument against any direct relationship between low yields and quality. There were also a few wines that smelt overripe - though rarely ridiculously so - and simply had not enough freshness to make them a pleasure to drink.

There were many wines that tasted as though they still contained some unfermented sugar. The odd one tasted as though it had been acidified. "

Att fråga en vinmakare om den aktuella årgången kan ibland kännas meningslöst och ofta med tomma ord som svar. Tänk själv om man skulle fråga Volvos chefdesigner om den nya modellen. Hur troligt är det att man skulle få svar som: Vi är inte alls nöjda med resultatet. Det som såg så lovande ut på ritbordet och i konstruktionsfasen blev helt fel. Det blev en riktig skitbil tillslut. Föregångaren var mycket bättre.

Det känns knappast troligt att man skulle få det svaret och likadant är det med vinmakarna. De måste ju sälja sitt vin oavsett om årgången är bra eller ej. Då hittar de gärna på klyschor som att det är en intressant årgång eller en årgång att dricka nu etc. Ändå kan man inte motstå att fråga när man får chansen och alltså tog jag tillfället i akt att fråga fyra profiler från södern om just deras åsikt.

Thierry Usseglio från Domaine Pierre Usseglio utryckte att deras 2009or är seriösa viner som ska lagras länge samt är mer strukturerade och mindre lättillgängliga än den enligt honom lite för generösa årgången 2007. Nja, efter att ha provat både bascuvéen och Cuvée de mon Aïeul vid tre respektive två tillfällen är jag inte övertygad. Inget av vinerna imponerar och jag måste säga att jag till och med upplevde dem som lite glesa. Kanske kommer de att ligga till sig men jag avstår den chanstagningen. Det vita vinet tillhör dock en av höjdpunkterna.

Baptiste Grangeon från Domaine de Cristia menade helt oväntat att 2007orna var alltför raka och strömlinjeformade medan 2009orna erbjuder en mycket yppigare och rikare frukt! Jag kan hålla med. Efter att ha provat dem några gånger och dessutom följt Cuvée Vieilles Vignes samt Cuvée Renaissance parallellt under två kvällar så kan man verkligen tala om rikedom. Standardcuvéen är dessutom riktigt bra. De två specialcuvéerna tillhör absolut de bättre vinerna bland dem jag testat. Dessutom blir skillnaderna tydliga när man följer dem parallellt över två kvällar. Mourvèdren i Cuvée Renaissance gör vinet mycket fräschare och mindre syltigt gentemot den Grenache-rena Cuvée Vieilles Vignes som nästan får Amaronelika toner efter hand. Gott är det dock men jag föredrar Cuvée Renaissance vars 90+ poäng från Robert Parker är rena skämtet – har karlen mist förståndet?

Vincent Maurel från Clos Saint Jean har i vanlig ordning belönats med överbetyg från Parker och då skulle man ju kunna tro att allt är frid och fröjd. Fast istället uttalade sig Vincent om 2009 så som en mellanårgång! Han var inte riktigt nöjd och menade att den höga sockerhalten i druvorna utgjorde ett problem som de sällan upplevt. Aldrig har de buteljerat så sent på grund av att sockret inte ville jäsa ut. Han menade att 2009 var problematisk. Nu tycker jag inte det varit något fel på det jag har smakat och bascuvéen är riktigt god. La Combe des Fous var väl okej men inte i nivå med 2006 eller 2007. Deus-ex-Machina riktigt läcker men också klart udda mot tidigare årgångar. Så Amaronelikt hat jag aldrig tidigare upplevt vinet men nu var det också ett fatprov, vilket kan ha påverkat intrycket. Här har vi just ett vin där regeln om undantag gör sig gällande. Trots hög andel Mourvèdre så upplevde jag vinet lite tungt medan Parker drog i med 99 poäng. Vincent är förövrigt en underbart trevlig figur och helt chosefri. Ärlig verkar han dessutom vara. Att sedan se honom bära Philippe Cambies väskor på vägen ut från festivalen var en skön syn. Det syntes vem som bestämmer…

Just Philippe Cambie bjöd på både Les Halos de Jupiters utbud men även Calendal från sin egen vingård. Cambie var nog mest neutral av dem alla. Enligt honom påminner årgången om 1989 med skillnaden att med dagens moderna metoder är vinerna drickbara omgående. Just 1989 tillhör annars de årgångar som brukar betraktas som tanninrik och långsamt mognande och just tanninerna var något som Cambie påtalade som typiskt för 2009. Hans viner från Les Halos de Jupiters projektet var alla goda men allra bäst var Calendal, ett vin gjort på… just det – 50% Grenache och 50% Mourvèdre. Klart mest prisvärd av alla viner och dessutom ruskigt god.

Vad har då varit godast? Ja, den frågan är ganska enkel att besvara. Allra godast har jag hela tiden tyckt att Isabel Ferrandos prestigevin Collection Charles Giraud varit. Jag har druckit mångt fler flaskor av det vinet än vad jag borde och Parkers 95+ är ohyggligt konservativa enligt mig. Ett vin med ca: 40% andel Mourvèdre.

Om Mas de Boislauzons Cuvée Quet lever upp till det fatprovet i mars lovade, så kommer nog det vinet ändå att vara årgångens vinnare. Kanske rentav bättre än 2007an.

Mest uppseendeväckande i Parkers rapport var nog ändå betygen på Domaine de la Janasse bägge specialcuvéer. De prover jag fick i mars var nog inte helt representativa, för några 98 respektive 99 poäng, kunde då inte jag skönja. Kanske kommer intrycket att ändra sig till nästa gång.

Mer om vinerna ovan finns här.

Givetvis tycker jag att vinerna totalt sett varit goda och inte för en sekund har jag funderat på att vända regionen och vinerna ryggen men däremot kommer inte jakten att bli lika intensiv den här gången. Mitt råd - till den som vill ha det - är att satsa på några noga utvalda godbitar och fyll sedan på med viner från de enklare appellationerna, så som Côtes du Rhône och varför inte Vacqueyras. Mycket vin för pengarna.

2010 då? Ja, de smakprov jag testat har varit lovande men inte så omtumlande som vissa gjort gällande. Visst finns friskheten och syran där. I en provning under hösten med 6 viner från Rasteau och 6 viner från Vacqueyras så var tio från 2009 och en från 2007 samt en från 2010. Gissa vilka två som stack ut…

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att reflektera över Robert Parker. För första gången under de år jag följt honom och då speciellt med tanke på södra Rhône, så måste jag erkänna att jag kände en viss matthet. Det kändes inte så avgörande som tidigare och inte heller så omvälvande att ta del av hans omdömen. Så här några veckor efteråt har jag nästan glömt bort händelsen som jag annars så förväntansfullt väntar på. Har jag månne kommit till ett vägskäl eller börja man känna regionen så väl att hans åsikt inte längre betyder lika mycket? Inte vet jag men lite tomt och vemodigt känns det allt.

Femte planeten från solen – Jupiters ringar!

Även om jag gillar att skriva så tänkte jag bespara er från en lång utläggning om Jupiter men för den nyfikne och vetgirige går det att läsa mer här.

Jupiter är solsystemets största planet och kanske är det därför som Rhônedalens största stjärna har valt just den planeten som symbol för sitt nya projekt. Han är inte bara stor i bemärkelse av vinkändis – nej, han är även stor som person!


Philippe Cambie har beskrivits som Rhônedalens Michel Rolland och allt han tar sig för tycks sluta med framgång. Jag har provat åtskilliga viner från södra delen av Rhône i årgång 2007 och har tillslut tappat räkningen på hur många av dessa producenter som haft Cambie som rådgivare och konsult – men många är det.

Han är framgångsrikare än någonsin och för den som läser The Wine Advocates ”Hedonist’s Gazette” så är det uppenbart att han även blivit personlig vän med Robert Parker under årens lopp. Det är inte helt okontroversiellt eftersom den gode Bob gärna delar ut generösa poäng till viner som bär Cambies signum. Dessutom drar han sig inte det minsta för att hylla honom i text.

Jag ska villigt erkänna att jag just med årgång 2007 började bli lite misstänksam över hyllningarna men med facit i hand så har det visat sig helt onödigt. Ett fall av besvikelse kan jag erinra mig, annars har det mesta varit lysande och i många fall även bättre än vad Robert Parker gett sken av. Han har nog något genialiskt i sig ändå.

Återigen tänkte jag bespara er en lång text med en genomgång av hans karriär, utan istället komma med en uppmaning att läsa om Philippe Cambie hos den alltid lika grundlige Søren Gudiksen.

Förutom att hjälpa andra äger han själv en liten egendom vid namn Domaine de Calendal där han gör vin under appellationen Côtes du Rhône Village - Plan de Dieu.

I och med årgång 2007 skedde så något som kanske inte var helt oväntat utan snarast något som många hade förutspått – han lanserade en egen vinserie baserad på inköpt druvmaterial – han blev helt enkelt negociant.

Tillsammans med den i Amerika kände sommelieren och vinprofilen Daniel Johnnes lanserade han en serie viner under det fantasifulla namnet Les Halos de Jupiter. Varför man valt namnet Les Halos de Jupiter förklaras bäst med Cambies egna ord:

"According to poets, Jupiter (Zeus in Greek) is the father, the king of all gods and humans. He rules on mount Olympus and his power is such that he can shake the entire universe by a simple nod of the head.

He also represents the spiritual world, organizes the exterior world and is the god of all physical, moral and social rules. According to Mircea Eliade, he is the archetypical head of a patriarchal family.

Jupiter is also the biggest planet of our solar system and its Halo is the closest of the three rings that surround the planet.

For me Grenache is the king of all grapes and the natural leader of all Rhone varietals. The halo symbolizes the appellations that best express its personality."

I serien ingår en mängd viner med olika härkomst. Förenklat kan man säga att det finns ett vin från respektive appellation av de vanligaste i södern. Det sägs att Cambie använt druvor från de producenter han samarbetar med och att det inte rör sig om sekunda material som blivit över. Nej, istället lär det handla om prima vara och den som vill ägna sig åt gissningslekar kan ju spekulera om druvornas ursprungliga ägare. Själv har jag två kvalificerade gissningar för vinet från Rasteau och vinet från Châteauneuf-du-Pape.

Philippe Cambie är gammal god vän med Gilles Ferran som äger Domaine des Escaravailles. De har ett samarbete som går djupare än förhållandet konsult – uppdragsgivare. Självklart gissar jag att Gilles Ferran försett Cambie med material till Rasteauvinet och kanske även till Côtes du Rhône buteljeringen.

När det gäller Châteauneuf-du-Pape vinet så känns min gissning säkrare. Vinet är gjort av enbart Grenache som vuxit på La Crau och från över hundra år gamla stockar. Förutom deras täta samarbete med pånyttfödelsen av Clos Saint Jean är dessutom Philippe Cambie och Vincent Maurel goda grannar. Just den egendomen är dessutom en av de största ägarna i La Crau och med en avsevärd ålder på sina stockar. Har man sedan kartonger och flaskor att jämföra med så behöver man knappast vara någon Einstein för att komma till den slutsatsen. Har Cambie inte köpt druvorna av Maurels – så han åtminstone fått just det vinet buteljerat och packat hos dem.

Det sägs finnas endast 1500 flaskor av Châteauneuf-du-Pape vinet och ännu färre av några av de övriga. Ska man då skriva om dessa viner som inte är så enkla att få tag i och som dessutom knappast kommer att nå en bred publik? Kanske inte men jag gör så ändå eftersom Philippe Cambie snart har ett finger i varenda syltburk i Rhône. Hans inflytande är lika tungt som hans kroppshydda. En sak är dock säker – göra gott vin kan han!

2007 Les Halos de Jupiter, Côtes du Rhône har en klar och ljust purpurröd färg. Doften är stor med smörkola, tuttifrutti, vit choklad och parfymerad som av blommor. Örter, vanilj, hallon och jordgubbar med en närmast exotisk fruktighet och blommighet. Kaffe, grädde, knäckig och syltig – nästan som en nyavärlden Pinot Noir. Dag två har en kryddigare karaktär utvecklats med peppar, ingefära och lavendel. En kryddbukett helt enkelt. En riktigt trevlig och typisk doft.

Smaken är rund, mjuk och fruktig med hallon samt jordgubbar. En kryddighet och en aning eldighet med lakritskola och smörighet med en känsla av fatvanilj. Även kryddigheten från doften kommer igen i smaken med en karaktär av lavendelpastiller/kulor. Kola, kirsch och röd sötlakrits med en tilltagande friskhet. Dag två är smaken i det närmaste oförändrad.

Ett riktigt gott vin i en stil som fungerar i alla lägen. Gott att dricka till vardags men fungerar även till fest. Kanske går vinet i en stil som kan upplevas lite modern och sötfruktig och om det enbart beror på årgången är svårt att svara på. Med tanke på prislappen får detta betraktas som ett superfynd. Omräknat i Sek landar priset på ca: 100kr och det blir mycket smak per krona. Kanske inte ett vin för långlagring men att dricka det inom de kommande tre-fem åren är säkert ett rent nöje.

Av de Côtes du Rhône viner från årgången som jag har provat så tillhör detta topp tio. Kanske rentav ett av de fem bästa. Hela 92 poäng som kanske upplevs generösa men sett över de kommande tre åren känns de relevanta. Därefter kanske upplevelsen dämpas något. Parker försiktigare med sina 90 poäng för ett år sedan men han beskriver vinet som: ”an outstanding, sexy 2007 Cotes du Rhone”. Tja, också ett sätt att utrycka saken.

2007 Les Halos de Jupiter, Vacqueyras har en mörk, tät och djup purpurröd färg. Doften är frisk med minerallitet och blommighet. Sedan kola, lavendel och garrigue med en efterföljande metalliskhet som bleck/stål/järn. Blåbär, jordgubbar, choklad och vanilj. Därefter betydligt mer animaliska aromer med närmast stall, gödsel och buljong. En ganska djurisk slutkläm med ett intryck av vax.

Det smakar sötmogna jordgubbar och bittermandel i kombination med salmiak och sötlakrits. Körsbär, lite sviskon med en beska i en ändå sval stil. Torkad frukt, julkryddor/kanel och ett aningen vrångt slutintryck.

Även detta vin provades över två kvällar med förbättrat resultat men det finns något kärvt och hårt intryck som inte passar mig helt perfekt. Jag har säkert provat ett 10-tal viner från Vacqueyras i årgång 2007 och detta tillhör dem jag minst gillar. Annars tycker jag att distriktet överraskat enormt positivt på mig och några av de mest prisvärda och tillgängligaste vinerna från 2007 har i mitt tycke gjorts i just Vacqueyras. I detta fall är jag dock lite mer frågande. Kvalitén finns och välgjort är vinet men man måste nog gilla den mörka och strama lite hårda stilen för att helt gå igång på det här. 90 poäng men inte riktigt så goda som jag hade hoppats. Kanske lossnar det en dag men säker är jag inte. Robert Parker på 91 poäng med kommentarer om: ”telltale garrigue, pepper, and lavish dark fruit notes.”

2007 Les Halos de Jupiter, Côtes du Rhône Villages – Rasteau har en djupt purpurröd färg. Doften är söt och varm med en aning bränd och solmogen karaktär. Likörlik fruktighet av jordgubbar, fikon med Kirsch och choklad samt rostat kaffe. Det finns även ett drag av kött/skinka samt värme som av solvarma stenar. Inte så mångfacetterad som de två föregående vinerna men mycket fin.

Smaken är ren med minerallighet men också sötfruktig med choklad, vanilj, jordgubbar och kirsch. En viss eldighet med inslag av salmiak, tjära och köttighet. Även en aning svartvinbär och hallon i eftersmaken. Gott men lite mer oförlösta smaker än de två föregående vinerna.

Jag har lärt mig att Rasteauvinerna sägs vara av den mer chokladiga och varma karaktären men aldrig riktigt upplevt det. För mig har Rasteau mer varit förknippat med väldigt animaliska viner och på gränsen till vulgärt stalliga. Detta är ett undantag. Här finns det en annan rundhet och mjukhet samt även en hel del choklad och värme. Stramt och kärvt är det inte utan snarast runt och gott. Absolut i 92/93 poängnivå men inte med samma charmighet som Côtes du Rhône vinet erbjuder. Säkert är det mer långlivat. Parker på 92 poäng men hans beskrivning tycker jag inte helt stämmer med mina intryck:”a big, full-bodied, teeth-staining and mouth-filling, powerful style, this cuvee is not for everybody, but it should drink exceptionally well for a decade”

2007 Les Halos de Jupiter, Châteauneuf-du-Pape har en djup purpurröd färg. Doften är kryddig och sötfruktig med vanilj, kafferost och choklad. Parfymerad och blommig med kirsch, lavendel och rökighet. Jordgubbar, hallon, aprikoser och kolaremmar. Lakrits och en viss charkighet och köttighet. En fin och typisk doft även om den drar åt det lite modernare hållet.

Smaken är ren, fruktig med jordgubbar, vanilj och smörkola. Kryddig med lakrits och inslag av Julmust/enbär samt kirsch. Eftersmaken är lång, söt och intensiv med en viss eldighet men också balanserad och fyllig. Mycket gott men långsam i starten.

Detta gillar jag mycket. Även denna flaska provad över två kvällar och det behövdes. I början en aning trög men kväll nummer två öppen och tillgänglig. Enormt god men också intensiv på ett sätt som kanske inte alla tilltalas av. Grenache från sin bästa sida och i en stil som till vissa delar påminner om vad man åstadkommer med druvan i Australien. Betyget ökar från kväll nummer ett till kväll nummer två och slutar då på 97 poäng.

Även denna provad av Parker och i oktoberpublikationen föra åter slutade det med 95 poäng och följande slutkläm: ”It reveals gobs of rich fruit, a full-bodied, opulent mouthfeel, terrific freshness and vibrancy (because of the vintage character), and a long finish.” Även provad senare i The Hedonists Gazette ”Veritas: The Park B Smith Invitational” och då belönad med 97 poäng.

Om ni nu skulle undra så satte jag mina 97 poäng före Bob – jag har faktiskt ett eget liv och en egen smak om någon nu funderar över sakernas tillstånd



Som summering kan man nog säga att det handlar om fyra mycket bra viner även om det är Côtes du Rhône och Châteauneuf-du-Pape vinerna som sticker ut. Några saker har de alla gemensamt. Den blommiga och parfymerade stilen med lavendel och den söta lite likörliknande frukten som brukar kunna sammanfattas med Kirsch.

Något gör Philippe Cambie som inte alla lyckas med – man kan tycka vad man vill om konsulternas roll men en viss begåvning måste de nog ha för att kunna behålla sina uppdrag.

Knockoutdroppar!

Först är det som ett lätt slag under sparring - men ändå med tillräckligt eftertryck för att markera allvaret. Sedan kommer två jabbar – dessa har rejält med kraft och antyder att det gäller att se upp för nästkommande attack. Så kommer då först vänsterkroken och nästan golvar mig. Den raka högern som sedan träffar - slår knockout!

Så skulle man kunna sammanfatta intrycket av de fem provade vinerna. Sedan handlar det om i vilken ringhörna man hör hemma. Är man en del av Parkerfalangen så är det en fullträff men är man en del av motståndarfalangen så tycker man nog att det är en flåbuse till slugger som inte dansar så vackert i ringen och som därför får stilpoängsavdrag för avsaknad av elegans. Vem jag håller på är förhoppningsvis bekant vid det här laget. Enigheten bland anhängarna är stor och en del supportrar har redan delat ut 101 poäng till flaggskeppet!


Det är givetvis Domaine de la Janasse jag talar om och firmans Cuvée "Vieilles Vignes" i årgång 2007 som seglat upp som en favorit i förhandssnacket. På diverse forum har det gått att läsa om hyllningarna och om det inte räcker, så säger ju Parkers text en del om vad som väntar:

“It is one of the most outrageously rich, concentrated, and perfect Chateauneuf du Papes I have ever tasted at this stage of development.”

Citatet ovan är hämtat från Bobs bedömning av ett fatprov och poängen sattes till 98-100. Jag tror med säkerhet att slutbetyget kommer att bli ett tal innehållandes tre siffror. I jämförelse med många andra stora viner som jag provade under resan, så visade inget vin på sådan urkraft som 2007 Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" gjorde.

Återigen blir det ett besök som inte direkt sprudlar av glädje och energi utan mest handlar om att prova vinerna under tystnad eller möjligtvis halvinspirerat tyst nickande och samtyckande. Det är klart att Isabelle Sabon ser att jag gillar det jag provar och Christophe Sabon smyger mest omkring i bakgrunden och småmyser. Jag har inte bokat exakt tidpunkt på förhand men anmält att jag tänker komma denna eftermiddag och dessutom meddelat vilka viner jag är intresserad av. Min spontana reaktion är att Isabelle inte har en aning om vem jag är eller att vi preliminärbokat på förhand. Nu är hon vänlig nog att visa runt mig i källaren och hon berättar när jag frågar men mycket mer än så är det inte. Hon är vänlig och jag får så mycket tid jag vill men hon verkar en aning besvärad av en liten pojke som hela tiden sliter och drar i henne och vill ha hennes uppmärksamhet. Jag förmodar att det är hennes son och en eventuell framtida stjärnvinmakare. Så småningom ansluter mamma Sabon (det vill säga den lille pojkens mormor) och allt lugnar ner sig en aning.

Egentligen är det lite lustigt att stämningen är så låg och att hela tillvaron på egendomen känns så sömning att man nästan skulle kunna tro att man hamnat hos en dussinproducent på väg mot ruinens brant. Att detta är en av de adresser i Chateauneuf du Pape som känns hetast med årgång 2007 är nästan omöjligt att förstå. Det gäller denna dag. Jag återvänder tre dagar senare och då råder kaos på parkeringen och även i butiken samt på lagret. Stället verkar svämma över av hugade spekulanter som inget annat vill än att handla vin i stora kvantiteter. Fast det är en helt annan historia.

När jag provar de viner jag anmält intresse för kommer så en annan person in i rummet/butiken och han verkar känna både Isabelle och Christophe. De samspråkar och verkar djupt inne i mer tekniska och djupgående frågor. Jag misstänker genast att killen som anslutit på något vis är i branschen men också att han inte är fransman. Detta visar sig stämma. Han erbjuds prova vinerna jag provar och när han vant gurglat runt vinet i munnen och med enorm pondus spottar ut det rakt i spottkoppen på en halmeters avstånd är jag ganska imponerad – det ser jäkligt tufft ut!

Han frågar mig om jag är svensk. Han har uppenbarligen sett min bil på parkeringen. Javisst svarar jag och undrar samtidigt vilken nationalitet han har. Österrikare säger han och tillägger att han jobbar i området hos en producent som heter Pegau. Då inser jag vem han är och att vi tidigare haft kontakt via e-mail. Han heter Andreas och förutom sin anställning hos Laurence Feraud driver han med sin hustru ett mindre pensionat med två rum inne i Chateauneuf du Pape. Vi hade tänkt hyra av dem ett par dagar men fastnade senare för ett annat alternativ utanför Avignon. Han minns också mig och världen känns plötsligt liten. Jag förundras återigen över att han som konkurrent står här och så vänskapligt umgås med syskonen Sabon. Alla ler och menar att det inte alls är några problem. Kunderna räcker till alla och egentligen är problemet det omvända – efterfrågan överstiger tillgången. Man har helt enkelt inte tillräckligt med vin att sälja. Dessutom tilläger Andreas att det oftast är samma kunder som besöker samma egendomar. Han menar att det finns en kundgrupp som kategoriskt besöker en viss grupp producenter och handlar av alla istället för att göra ett begränsat urval. Man samsas helt enkelt om samma kundgrupp och har ingen situation som kan liknas vid konkurrens. Intressant.

Domaine de la Janasse moderna historia började 1967 när Aimé Sabon kom tillbaks till egendomen efter avslutad militärtjänst. Han tog över från sin far och fortsatte precis som honom att sälja sin skörd till ett kooperativ i trakten vid namn Cellier des Princes. Detta ändrade sig 1973 då han beslöt sig för att bygga en egen källare och börja buteljera hela skörden under eget namn. Så kom 1991 då Christophe tog över från sin far och introducerade konceptet med flera olika cuvéer. Därefter anslöt sig systern Isabelle 2001 och därmed är hela familjen involverad i verksamheten. Man har även hjälp av den erkände konsulten från norra Rhône, Jean-Luc Colombo.

Namnet på egendomen togs från ett lieu-dit man hade parceller i, beläget högst uppe i nordöstra hörnet av distriktet. Övriga parceller är, förutom flera uppe i norr (däribland Chapouin), belägna i östra delen, i bland annat La Crau. Egendomen i sig ligger i utkanten av Courthézon, direkt i anslutning till A7/N7. Man har totalt 55 ha mark varav 15 ha ligger i AOC Chateauneuf du Pape (1 ha med gröna druvor). Resterande mark är fördelat med 6 ha i Côtes du Rhône Village, 17 ha i Côtes du Rhône, 12 ha Vin de Pays de la Principauté d'Orange och 5 ha är Vin de Table.

Man avstjälkar partiellt och till ungefär 80% beroende på årgången. Generellt hanteras all Grenache på betongtankar och foudres medan Syrah och Mourvedre jäses på stora ekfat och lagras i barriques. Man gör tre röda samt två vita viner med ursprung AOC Chateauneuf du Pape. Från övriga AOC och VdP gör man flera olika blandningar. Stilen betraktas generellt som traditionell vilket kan förvåna en del. Själv tycker jag vinerna är moderna men trogna sitt ursprung. Kanske har Robert Parker fångat det när han skriver:

“They have the intensity of the old-styled traditionalists, but the purity of a modernist.”

Jag beslutar mig för att undvika en situation där jag tvingas prova en massa vin jag inte är så intresserad av och berättar istället vika viner jag vill prova. Inga problem alls. Isabelle hämtar fram de fem vinerna och en fantastisk uppställning vin kommer nu att provas. Problemet är snarast att sammanfatta doft och smakintrycken. Det handlar om en så stor kvalitetsupplevelse att nyanserna och definitionerna av smakerna blir svår att beskriva. Jag glömmer liksom bort att söka efter den ena eller andra frukten, röda eller mörka bär, garrigue eller backelit. Det blir liksom totalupplevelsen som blir grejen. Därför kan kanske intrycken synas väl summariska men det beror inte på att detaljerna inte finns där utan på att jag snarast hade svårt att fånga dem – omtumlad som jag var.

Robert Parkers allmänna ord om Domaine de la Janasses presstationer med årgång 2007 kan vara på plats:

“Young Christophe Sabon, with his sister by his side and his father in the background, is doing as great a job turning out terrific wines as any vigneron in the world. With nearly 200 acres of vineyards, 45 of them old vines situated in Chateauneuf du Pape, there is enormous potential, all of it being exploited. The 1998s, 1999s, 2000s, and 2001s were all fabulous at this estate, the 2003s were slightly irregular as well as tannic, the 2005s were great, the 2006s are fabulous, and the 2007s may be the sine qua non of all his vintages.”

2007 Domaine de la Janasse, Côtes du Rhône Villages "Terre d'Argile" har en mörkröd färg. Doften är först lite dammig som en grusväg sedan kryddor och viol. Lakrits och mörk frukt samt ett drag av chark/kött. Ett klart slutet aromatiskt intryck.

Smaken är stor, rik och närmast lite eldig. Rökig, koncentrerad med lakrits, violpastill och choklad. Ordentligt bett i eftersmaken. Ett mycket bra och gott vin med härligt rund frukt.

Det börjar bra men doftintrycket gör mig lite konfunderad. Så lite? Kanske är problemet att vinerna redan är öppnade och har stått kallt vilket gör att doften känns så sluten? I vilket fall som helst är helhetsintrycket mycket positivt. Det här är ett mycket bra vin i ett prisläge som känns mycket attraktivt. Fungerar utmärkt som ett ”finvin” till både vardag och fest. Modernt och charmigt i stilen. Görs av lika delar Grenache, Syrah och Mourvedre – ett klassiskt GSM vin med Côtes du Rhône Village som ursprung. Syrah och Mourvedre lagras på barriques (1/3 nya) medan Grenache får ligga på foudre. I mitt tycke utmanar detta mycket av standardvinerna från Chateauneuf du Pape och även från mer uppskrivna områden i södra frankrike. Jag sätter 92+ poäng och tror att den dagen doften kommer loss så ökar betyget med någon ytterliggare poäng. Robert Parker har bedömt vinet från fat och delat ut 91-93 poäng med slutklämmen: “it is an incredible example of a Cotes du Rhone-Villages”. Ca: 20 000 flaskor per år produceras av detta vin som kostar € 13,50 på plats.

2007 Domaine de la Janasse, Côtes du Rhône "Les Garrigues" har en mörk purpurröd färg. Doften är jordig med mineralkaraktär och tydliga inslag av tobak, läder samt choklad. Återigen kött/chark och lakrits.

Smaken är mycket stor, rik och koncentrerad. Lakrits, violpastill och gummi. Kryddor, nötter (mandel) och en ganska eldig eftersmak. Syltade mörka körsbär och fikonmarmelad. Ganska tufft men oerhört gott!

Det här är kul. Ett vin som endast görs i 3000-5000 flaskor per år. Består av enbart Grenache från 60-80åriga stockar. 80% lagras på foudre och resterade andel på barriques. Ursprunget är Côtes du Rhône men kvalitén är mycket hög. Lika hög som de flesta producenters bästa viner från det finare distriktet. Ett bevis för att dagens appellationsgräns kanske inte är helt aktuell. Vinet ger utryck för mycket druvtypisitet och är gjort i en stil som mer liknar Barroches Pure. Läs gärna om en tidigare provad 2005a här. Ett lite ovanligt och udda vin som sällan marknadsförs ”öppet”. Mest för dem som redan känner till vinet. Inte ens på plats skyltar de med det. Själv kom jag första gången i kontakt med vinet via kompisen som lyckades lirka ut några flaskor vid ett besök. Jag hamnar på 94/95 poäng vilket är fantastiskt högt. Parker på 91-94 från fat med slutkommentaren: “It is one of the most extraordinary Cotes du Rhones I have ever tasted”. Kostar € 18,50 på plats.

2007 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape har en djupt purpurröd färg. Doften är ganska rökig med fikonkompott och kafferost. Svart/mörk i stilen av svartvinbärsfrukt.

Smaken är stor, koncentrerad och en aning sötfruktig med eldighet i den intensiva eftersmaken. Köttig med inslag av gummi och rökighet samt en lite rå ton av hav och sälta. Gott!

Riktigt bra men inte bättre än föregående vin. Denna känns något modernare i stilen och är enormt god samt lite tillgängligare än "Les Garrigues". Inte så stor produktion som man skulle kunna tro. Det görs mellan 15 000-18 000 flaskor per år och blandningen är 80% Grenache, 10%, Syrah och 10% Mourvedre. Vinet vilar till 80% på foudres medan resterande del mognar på barriques, varav 1/3 är nya. Jag sträcker mig till 94 poäng på plats. Den som hängt med tidigare vet att jag provat om en flaska på hemmaplan under sensommaren. Läs mer om den här. Som alla andra 2007or jag provat om hemma tyckte jag även detta vin var ännu godare då. Robert Parker anser att 93-96 från fat är ett lämpligt betyg och tillägger: “The 2007 Chateauneuf du Pape is Sabon’s finest example of this cuvee I have yet tasted.” Vill man köpa vinet kostar det € 27,- hos syskonen Sabon. Wine Spectator 92 poäng.

2007 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Chaupin" har en mörkt purpurröd färg. Doften är först lite dov och mörk i stilen med massor av fikonkompott och syltad frukt. Choklad, kryddor och parfym som av blommor i ett oförlöst paket.

Smaken är enormt intensiv och sötaktig med lakrits, violpastill och krossad choklad i kolasås. Fikon och Julkryddor i en lång och nästan oändlig eftersmak. Enorm koncentration.

Det här är ett stort vin. Återigen är doften lite sluten och det gör att man blir nästan chockerad när vinet kommer i munnen. Det fullständigt fyller ut hela gommen och inte en endaste smaklök förbli opåverkad. Ett mycket lovande vin. Givetvis är detta en typ av vin som inte faller alla på läppen och att dricka vinet så här pass ungt är kanske inte att rekommendera till alla. Även om de flesta 2007or smakar bra redan nu är koncentrationen i detta vin så hög att det säkert mår bättre av att få vila ett tag till. Ett av mina bästa vinminnen är samma vin i årgång 2001 för drygt tre år sedan. En omprovad flaska för ungefär ett år sedan var inte lika magisk men mycket bra. Läs gärna mer om den här. Betyget blir mycket höga 98 poäng men Parker har faktisk indikerat en ännu större potential med sina 95-99 poäng från fat. Han tillägger: “I have had so many terrific examples of the Chateauneuf du Pape Chaupin that it’s hard to say the 2007 is the finest of all, but it is truly an amazing, old vine Grenache cuvee.” Detta vin görs i hyfsat stora kvantiteter för att vara en prestigecuvée. Hela 12 000-16 000 flaskor årligen. Vinet görs av 100% Grenache från lieu-dit Chapouin där de äldsta stockarna lär vara planterade 1912. Det handlar således inte om selektering av fat utan ett vingårdsbetecknat vin från ett enskilt läge. Ungefär 70% vilar på foudres medan resten ligger på barriques, varav 25% är nya. För sin kvalitet ett ganska rimligt prissatt vin med sina € 40,- på plats. Wine Spectator 94 poäng.

2007 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" har en mörkröd och tät färg. Doften är något sluten med en mörk och dov framtoning. Sedan Julkryddor med gummi och lakrits samt choklad i Portvin. En arom av fikonsylt avrundar det hela.

Smaken är väldigt ren men syltig och söt av aprikoser och fikon i chokladsås. Eftersmaken är enormt lång och intensiv för att inte säga oändlig. Det finns en eldighet som inte stör mig det minsta men naturligtvis kommer av en förmodad hög alkoholhalt. Fulländat!

Trots att det föregående vinet är så stort som det är, blir ändå upplevelsen nu att detta är en Kejsare. Ett Majestätiskt och monumentalt vin. Så mycket kraft och koncentration i några få centiliter vin har jag sällan upplevt. Vinet går för knockout och det lyckas också. Smakupplevelsen är total och omvälvande. Det går inte att tala om nyanser och detaljer i dagsläget utan allt handlar om framtiden. Ett så gott vin idag men så fullpackat och oförlöst måste ju bara resultera i ett legendariskt vin på sikt. Doften är precis som i de tidigare vinerna något sluten men i detta är den störst. Detta är inget broilervin som bara handlar om yta, utan ett vin att likna vid en stuveriarbetare i de mörkaste hamnkvarter med en naturlig inneboende råstyrka som skulle göra ”Let’s Dance Magnus” grön av avund. Trots all kraft och intensitet så besväras jag inte alls av någon garvsyra eller utanpåliggande tanniner. Detta är som en torr variant av Vintage Port. Helt fantastiskt bra.

Jag skriver 99 poäng i boken men naturligtvis är det mest trams. Självklart är detta ett 100 poängsvin. Vad som ska hända i framtiden är svårt att säga men naturligtvis ska detta inte drickas nu utan få ligga till sig i många år. Däremot går det utmärkt att dricka vinet redan nu men då måste man ha tolerans mot smakrikedom. Det är inget sötkladdigt vin i ordets bemärkelse utan en superkoncentrerad fruktbomb. Ett vin i min stil och jag kommer inte under resterande besök att få uppleva något vin som puttar ner detta från tronen. Parkers recension från fat säger en hel del, 98-100 poäng med beskrivningen:

“The 2007 Chateauneuf du Pape Vieilles Vignes is one of the vintage’s most compelling wines. Most of the fruit for this offering comes from the estate vineyards in La Crau, and it is usually a blend of 80% Grenache (aged in tank and foudre) and the rest equal parts Syrah and Mourvedre that are kept in small barrels. Approxmiately 5,000-6,000 bottles are produced. It is hard to say whether this is the finest wine Christophe Sabon has made since taking over for his father, but what a profoundly great effort! It is an elixir of Chateauneuf du Pape with an inky/blue/purple color and an extraordinary nose of kirsch liqueur, black raspberries, licorice, truffles, graphite, and spice. The wine boasts enormous richness, incredible harmony, and a finish that lasts more than a minute. It is one of the most outrageously rich, concentrated, and perfect Chateauneuf du Papes I have ever tasted at this stage of development. It should last for 30+ years.”

"Vieilles Vignes" görs av 85% Grenache, 10% Syrah, 3% Mourvedre och resterande del övriga tillåtna druvor. Stockarnas ålder är mellan 60 och 100år och det produceras faktiskt så mycket som 10 000-15 000 flaskor årligen (det Parker skriver ovan är fel). Beståndsdelarna till vinet kommer från fyra olika parceller spridda från norr till sydöst och alla med olika jordmån. Vinet lagras till 75% på foudres och resterande del på barriques med andelen nya fat motsvarandes 40%. En butelj kostar € 54,- på egendomen. Wine Spectator 96 poäng. (Den som vill läsa vad jag tyckte om en provad 2005a kan göra det här.)

För att ta del av Jeb Dunnucks intryck i The Rhône Report går det bra genom att läsa här.

Domaine de la Janasse kvarstår givetvis som en favorit på min topplista även efter mitt besök. Detta är en i Sverige ganska okänd producent vilket är synd och skam. Jag har aldrig provat ett vin från firman som gjort mig besviken. Det är alltid stora och rika viner men aldrig överdrivna viner. Dessutom är det en av den nya generationens producenter som faktiskt varit med ett tag nu. Förmodligen har man nått en nivå där stabilitet och kvalitet känns mer garanterade än många av de nya producenter som kommit fram under 2000-talet.

Vid det här laget borde en lång dag ha nått sitt slut. Nu blev det inte riktigt så utan ytterligare en producent hann jag träffa innan det bar iväg till den väntande familjen (efter att hämtat ut mina viner hos Domaine de Ferrand). Nu var det kanske inte världens bästa idé att ge sig på ytterliggare smakprov för dels var gommen och sinnena slitna men framförallt kändes det osannolikt att något skulle kunna överträffa Domaine de la Janasses prestationer. Ek, ek och åter ek blev intrycket vid nästa anhalt.

Vänskapsband!

Som ett yrväder kommer hon invirvlandes och kindpussarna haglar på klassiskt franskt maner. Nu är det inte jag som står i centrum för Dominique Grangeons glädjeyttringar och uppmärksamhet utan ett Brittiskt par i övre medelåldern. De är sedan några år vänner och har etablerat ett något tätare förhållande än det normala som brukar gälla mellan köpare och säljare. Anledningen till Dominiques sena (och påtagliga) ankomst förklarar hon med en lunch i Orange som dragit ut på tiden och dessutom med alldeles för mycket rosévin. Som sällskap har hon haft Laurence Feraud från Domaine du Pegau och Karine Diffonty från Cuvée du Vatican.

Just detta gör mig först lite förundrad. Jag som trodde att alla i regionen var bittra konkurrenter och sysslade med intriger och falskspel. Det visar sig snarast vara tvärtom. Det råder en familjär stämning mellan producenterna och dessutom upplever jag att det förekommer vänskapsband mellan många av dem. Egentligen är det kanske inte så konstigt. Många har säkert följts åt i skolan, umgåtts via föreningsliv och lärt känna varandra genom den äldre generationen. Området är egentligen inte så stort och samhällena är inte större än att grannar har kontakt med varandra. Är man dessutom vinbonde så blir kanske gemenskapen ännu påtagligare. Faktum är att det känns ganska befriande och som besökare känner man sig välkommen i gemenskapen.



Vid min ankomst till Domaine de Cristia är jag lite försenad och anländer stressad med andan i halsen. Det hade jag inte behövt för Dominique är som ni förstått inte där. Istället möts jag av ett Brittiskt par som visar sig ha sommarhus i Bourgogne men besöker Chateauneuf du Pape regelbundet under sina vistelser i Frankrike. Medan vi väntar på Dominique serveras vi kaffe av mamma Grangeon. Det Brittiska paret och jag hinner bekanta oss med varandra. Han heter David och är som de flesta Britter både artig och belevad samt utrustad med talets gåva. Hans hustru minns jag tyvärr inte namnet på men det visar sig att hon inte gillar vin och deltar därför inte heller i provningen utan passar på att utföra lite andra ärenden. David däremot är en riktig vinälskare och samlare. Han investerar i vin från främst Bordeaux men även Bourgogne fast dricker helst vin från Chateauneuf du Pape. Kul tycker jag. Han berättar att han besökt området regelbundet under många år och hyser en speciell kärlek till söderns viner. Däremot investerar han aldrig i dem. De ska drickas anser han. Han berättar också att han lärt känna Dominique redan med årgång 2000 och att han sedan regelbundit besökt egendomen men även träffat Dominique i England under hennes resor dit. Att de har utvecklat vänskapsband kommer att bli uppenbart.

En som också besökte egendomen tidigt i deras karriär var Robert Parker. Dominique berättar att de en dag fick besök av Bob som hört ryktet om deras start med buteljering under egen etikett och han ville därför veta mer. Hon kan inte dölja sin tacksamhet för att han uppmärksammade dem tidigt och att det hjälpt dem mycket med hans beröm av framförallt premiären med "Cuvée Renaissance" i årgång 2000. Hon berättar att det är enormt svårt att sälja sina produkter på den inhemska marknaden som nyetablerad producent. Endast 10% av volymen säljs idag i Frankrike, resten går på export. Hon menar att den genomsnittlige franske vinkonsumenten misstror allt som är nytt och håller sig till de etablerade och redan kända egendomarna. Hon säger också att inte bara de själva utan hela regionen har mycket att tacka Robert Parker för. Om just Domaine de Cristia, skrev Parker nyligen följande:

“As I have indicated over the last few years, this is one of the superb newer producers in Chateauneuf du Pape.”

Idag drivs Domaine de Cristia av tredje generationen Grangeon. Det var 1942 som farfadern Etienne grundlade egendomen och hans son Alain tog sedan vid men även han fortsatte att sälja på bulk till négocianter. Ungefär 10% av volymen lär de ha behållit för eget bruk och försäljning till lokala bybor. På tur att ta över stod Baptiste som beslöt sig för att börja buteljera hela skörden under eget namn med årgång 1999. Ytterligare ett exempel på en företeelse vi sett förut. Enligt Dominique misslyckades dock det mesta med premiärbuteljeringen och mycket av det som nådde marknaden fick återkallas. Korkarna läckte. Nytt försök med årgång 2000 och speciellt då "Cuvée Renaissance" blev en succé. Denna kunde man dock inte lansera 2001 på grund av att brodern inte kunde hitta dokumentationen över cuvéens tillkomst och sammansättning.

Dominique berättar att man hade en tjej som utförde sin praktik på egendomen och Baptiste tyckte så bra om henne att de blev ett par. Tydligen slocknade glöden och de bröt upp och när så årgång 2001 skulle blandas insåg man vem som hade koll på receptet! Pappa Alain fick medla och därför kunde man återigen lansera cuvéen men först i årgång 2003. Så kan livet för en vinproducent också te sig.

Egendomen är belägen inne i Courthezon och markerna är spridda i den östra delen av AOC Chateauneuf du Pape. Man har totalt 21,5 ha mark som fördelar sig på 13 ha i Chateauneuf du Pape (varav 1 ha är planterade med gröna druvor). Resten är spridda mellan AOC Côtes du Rhône, Côtes du Rhône Villages och Vin de Pays. En del av marken ligger i ett lieu-dit med just namnet Cristia som i sin tur ligger granne med Rayas. Vinstilen anses tillhöra det man kallar halvmodern men om jag skulle ge mig på en klassificering tycker jag stilen är väldigt modern. De röda druvorna avstjälkas och i vissa år utför man samma typ av uppvärmning av druvmusten som Chateau de Beaucastel tillämpar. Detta för ökad extraktion. Sedan årgång 2008 är man certifierade av ECOCERT som Agriculture Biologique.

Man gör en herrans massa olika viner och dessutom har man en serie som baseras på uppköpta druvor. Nedan följer en sammanställning över de olika cuvéer från Chateauneuf du Pape som saluförs:

Chateauneuf du Pape Blanc ca: 5000 flaskor per år. Åldern på stockarna är mellan 20 och 50 år, blandningen utgörs av 30% Grenache Blanc, 30% Clairette, 30% Roussanne och 10% Bourboulenc. Vilar i 8 månader på ståltank förutom 10% som får ligga på nya barriques.

Chateauneuf du Pape Blanc "Vieilles Vignes" ca: 1200 flaskor per år från 50-70 år gamla stockar varav alla är Grenache Blanc. Vinet lagras i 8 månader på nya barriques.

Chateauneuf du Pape som kommer från ca: 9 ha och produktionen utgör årligen ungefär 36 000 flaskor. Druvsammansättningen är 80% Grenache, 15% Syrah och 5% Mourvedre. Genomsnittsåldern på stockarna är 50 år. Grenache lagras i cementtankar medan Syrah och Mourvedre lagras i 2-3 år gamla barriques.

Chateauneuf du Pape "Cuvée Vieilles Vignes" gjordes första gången 2004 och har sedan lanserats alla efterföljande årgångar. Dock lär det inte släppas någon årgång 2008. Kommer från 1 ha med sandjord och utgörs av 100% Grenache. Åldern på dessa stockar är 70-80 år. Det görs ca: 3000 flaskor årligen och vinet lagras på 2-3 år gamla barriques.

Chateauneuf du Pape "Cuvée Renaissance" gjordes med start årgång 2000 och har därefter lanserats 2003, 2004, 2005 samt 2007. Inte heller denna cuvée lär lanseras i årgång 2008. Görs från 1,5 ha med 60% Grenache (50-100-åriga stockar), 30% Mourvedre och 10% Syrah. Årligen görs det ca: 6000 buteljer. Vinet lagras på barriques varav 25% är nya och resterande 2-3 år gamla.

I jämförelse med mitt besök hos Le Clos du Caillou kunde skillnaden inte vara större. Klanderfri engelska och en riktigt engagerad provningsledare. Dominique sprudlar av energi och glädje när hon berättar om egendomen och vinerna. Att jag sedan har turen att pricka in mitt besök samtidigt som det trevliga paret från England gör inte saken sämre.

Så till de aktuella vinerna:

2008 Domaine de Cristia, Vin de Pays des Portes de la Méditerranée "Grenache" har en ljus purpurröd färg. Doften är örtig med ljus röd frukt och en antydan till garrigue. Ingen märkvärdig eller stor doft att tala om.

Smaken är rund, örtig, fruktig med en aning kryddighet och smörkola. En antydan till grönhet även i smaken.

Nja, det här var knappast imponerande. Korrekt och helt okej som vin betraktat men någon stor upplevelse är det inte. Det känns generöst med 85 poäng men vinet är ju klart drickbart och i en stil som är trogen sitt ursprung. Ej bedömt av Parker. Vinet kostar € 5,40 vilket kanske inte direkt är prisvärt men inte heller avskräckande dyrt. Fast många viner för billiga pengar bjöd på betydligt större upplevelser. 100% Grenache under egna etiketten från Vin de Pays des Portes de la Méditerranée.

2008 Domaine de Cristia, Côtes du Rhône har en ljus purpurröd färg. Doften är örtig med inslag av läder, tuttifrutti och annat sött godis. Vanilj och allmänt sötfruktigt. Kanske något större i doften än det föregående vinet.

Smaken är rund, söt och fruktig med jordgubbar, lakrits och en pigg syrlighet. Nästan lite bubbelgum och drag av macération carbonique.

Inte heller detta imponerar så speciellt men betyget blir något högre, 87 poäng. Ännu ej bedömt av Parker. Jag kan återigen känna att alternativen i detta segment är betydligt attraktivare från många andra producenter. Kan sträcka mig till att vinet är korrekt och helt okej att dricka men det bjuder inte på någon komplexitet eller spänning att tala om. Vinet görs av 100% Grenache och även detta buteljeras under egna etiketten. Priset är € 6,90.

2006 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape har en ljus purpurröd färg. En större doft kommer nu ur glaset. Kryddigt med backelit, örter och viol. Kafferost och kanel.

Smaken är robust med tydliga tanniner och stramhet. Lakrits, med rå körsbärsfrukt och lite saffran. Lite egen i sin karaktär.

Inte heller detta var så värst imponerande eller omvälvande. Dock ökar kvalitén något och vinet bjuder på större doft och mer smak fast också lite mindre charm. Det blir 89 poäng vilket är lite generösare än Robert Parker som nöjde sig med endast 87 poäng. Snålt men detta är inget direkt insmickrande vin och jag kan förstå hans lite reserverade hållning. Jag tycker även att prislappen på hela € 23.- är helt i det blå och motsvarar inte alls den upplevelse vinet levererar.

2006 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" har en purpurröd färg. Doften är söt med kryddighet och lakrits med inslag av fatvanilj. Nästan syltig med kokos och mentol samt rostat kaffe. Choklad och karaktär av nya världen. Frisk och fräsch med en parfymerad slutknorr.

Smaken är sötfruktig med jordgubbar, lakrits och bärighet. Violpastill, finmalda tanniner och smörkola i den något eldiga eftersmaken. Lite lustigt så är smaken både stram och lite tuff med en viss torrhet, trots den annars söta framtoningen.

Kvalitetsstegringen är nu påtaglig. Det händer mycket mer i både doft och smak. Framtoningen är trots att det är ett stort vin, mera elegant och feminint än man skulle kunna tro. Det här är ett läckert vin som är ganska tillgängligt redan nu. Insmickrande i sin stil men med rejäl lagringspotential. När 2007an senare dök upp blev dock årgångsskillnaderna uppenbara. Jag sätter 95 poäng vilket är högre än Parkers 93 poäng. Återigen känns de lite låga. Jag inbillar mig att 2006orna utvecklats bättre än vad han trott. Rabatten på priset antyder ändå att man haft något svårt att sälja detta vin. Priset är € 40.- vilket är ganska mycket lägre än för det ett år yngre vinet.

2007 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape ljus purpurröd färg. Doften är stor och örtig med kryddor som kanel och lavendel. Lakrits och gummi.

Smaken är rund och mjuk med ett bärigt intryck. Lakrits, kryddor och körsbär. En aning gummi och eldighet i eftersmaken. Tanniner fast elegant och tillgängligt. Ett gott vin.

Absolut bättre än 2006an. Större och rikare i allt. Ett bra vin med framtiden för sig. Det blir faktiskt 93 poäng och det är något mer än Parkers 90-92 från ett fatprov. Spännande att se vad alla dessa bedömningar gjorda från fatprov kommer att ta vägen. Priset känns lite mer motiverat för denna årgång men det är ändå onödigt högt jämfört med många andra egendomar. Vinet kostar € 24.- på plats.

2007 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" har en mörkt purpurröd färg. Det doftar kryddor och massor med nymalet kaffe. Choklad, kola, fikonkompott och kokosfett. Massor av mörk frukt med en aning bränd karaktär. Violer, torkad frukt och julkakor av ingefära och kanel. Animalsikt och närmast djuriskt mot slutet. Här finns det potential.

Smaken är söt med jordgubbar, kola och lakrits. Tanniner, eldighet och en stor samt lång och intensiv eftersmak som nästan är tuff. Fikon, gummi och Portvin. Mineralighet som en gjutjärnsgryta. Snackar vi utryck som “packat och fullt av framtidspotential” så är det här vinet ett lysande exempel på detta.

Min nyfunne Brittiske vän ler och säger att han förstår varför “you know who I mean” gillar det här. Han tänker givetvis på Bob. Han har från fatprov bedömt vinet till 95-98 poäng med tillägget: “This is prodigious stuff that should age into a monumental bottle of Chateauneuf du Pape in 7-10 years.” Jag håller med om texten men inte riktigt betyget. För mig blir detta lite svårbedömt. Det är ett kraftpaket utan dess like men det är samtidigt lite oförlöst och hårt. Jag kan inte helt förlika mig med vinet under provningen men senare ska jag få chansen att prova vinet i ensamhet och då övertygar det mer. Jag får totalt sett ett mycket stort spann under de dagar jag följer vinet. Jag varierar mellan 94 till 97 poäng men jämkar så småningom till 95/96 poäng och inbillar mig att det kommer att kännas försiktigt när vinet fått lite mognad. Lite för mycket av allt just nu och därmed något svårbedömt. Kostar hela € 52.- och är firmans dyraste vin. Värt så mycket pengar kan kanske aldrig vin vara men i förhållande till övriga marknaden så får det anses helt okej. Det görs ju faktiskt endast 3000 flaskor av vinet per år. Wine Spectator 96 poäng.

2007 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Renaissance" har en mörkröd och intensiv färg. Doften är stor med kryddighet och medicinalkaraktär. Nästan som gasbinda. Backelit och animalsikt med julkryddighet, choklad och kokos samt fikon och malört. Oerhört förföriskt i doften men också svalt och läckert i den varma stilen. Doften är för mig större och elegantare i det här vinet jämfört med det förra.

Smaken är ren och frisk med en intensiv samt koncentrerad eftersmak. Choklad, kola, lakrits och påtagliga, nästan tuffa, tanniner. Fikon och syltade körsbär med en härlig rondör. Mycket gott!

Det här vinet tilltalar mig direkt och jag faller för det. Jag känner att jag på något odefinierbart vis gillar detta bäst. Jag är också tryggast med betyget för det här vinet och sätter ganska direkt 95/96 poäng som inte ändras över de dagar jag sedan följer vinets utveckling. Robert Parker nöjde sig med betyget 93-96 poäng från fat och tillade “This should be one of the more remarkable wines from the vintage and capable of lasting two decades or more.” Vinet är något billigare än det förra och kostar € 48,- på plats. Så görs det ju också dubbelt så många buteljer per år. Wine Spectator 95 poäng.

2007 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes Blanc" har en ljusgul färg. Doften är stor och fet med ett vaxigt intryck. Apelsinskal och citrusfrukt. Ganska liten men fin doft.

Smaken är eldig, kryddig med fatinslag och varma toner. Ändå friskt. Apelsin, melon och citrus.

Det här smakprovet kommer lite olämpligt. Jag ber om att få prova vinet och Dominique plockar fram en redan öppnad flaska. Hon är först lite tveksam efter att ha doftat och smakat på vinet men beslutar sig för att låta mig få prova. Efter allt rött och de sista lite tuffare vinerna så kommer inte detta helt till sin rätt. Jag tycker att det känns lite orent och faktiskt även ointressant. Kanske är det jag, kanske är det en dålig flaska eller så är vinet så här. Jag landar på 89 poäng vilket för en gångs skull är lägre än Parker som ger 90 poäng. Vinet kostar € 38.- på plats.

För den som önskar läsa vad Jeb Dunnuck tyckte i sin The Rhône Report går det bra här.

Efter avslutad provning frågar Dominique mig om jag vill ha en öppnad flaska från provningen med mig (flaskorna har ungefär 2/3 av innehållet kvar). Självklart vill jag det och hon föreslår 2006 "Vieilles Vignes" eftersom jag varit lite obeslutsam kring denna. Jag accepterar men hon ser min fundersamhet och undrar om jag kanske vill ha någon annan istället? Plötsligt säger hon att jag kan ta en flaska till. Kanske samma vin från årgång 2007 så att jag kan jämföra dem? Hon ser återigen att jag har beslutsvånda och när jag börjar svamla om att jag är ganska säker på min sak när det gäller 2007 "Renaissance", klämmer hon i med att jag kan den med mig också. Därför får jag under loppet av tre kvällar chansen att följa dessa tre viner och då visar de delvis upp en annan sida.

Det är tydligt att årgång 2007 är betydligt mer koncentrerad än 2006. Det är också tydligt att tillsatsen av Mourvedre i "Renaissance" gör vinet mer klassiskt och elegant med en svalare och mineraligare framtoning. Kanske inte mindre koncentrerat men mer balanserat. Detta är något som jag upplever som tydligt för just årgången – att vinerna med en stor andel Mourvedre upplevs som något friskare än de viner som innehåller hög andel (eller endast) Grenache, vilka framstår som betydligt mer kompakta och sötfruktiga. Inte desto mindre är det just 2007 "Vieilles Vignes" som efter tre kvällar framstår som det bästa vinet. Jag är ganska övertygad om att jag kommer att älska det vinet när det blir dags för omprovning.

Nu gäller det att samla kraft och snabbt jaga vidare till nästa ställe – ett besök jag verkligen sett fram emot. Även om stämningen inte kommer att bli lika hög som hos Cristia, blir upplevelserna av vinerna total. Jag kommer inte att prova bättre viner under resten av vistelsen men det viste jag knappast då – tänk vad de åstadkommit, dessa Sabonare!

Änkan, Källarmästaren och Konsulten!

Tänk att det behövdes tre personer för att axla det arv Jean-Denis Vacheron lämnade efter sig vid sin tragiska död i en trafikolycka 2002. Han hade gjort allt rätt och fått mängder av beröm från både vinälskare och vinkritiker världen över. Inte minst av Parker som hade delat ut 99 poäng två gånger för La Réserve. Så kom också de legendariska 100 poängen med årgång 2001 men då var det för sent. Det var den sista årgången Jean-Denis hann skörda - men aldrig själv fick uppleva resultatet av.

Idag axlar hans änka Sylvie ansvaret med hjälp av Bruno Gaspard, som ser efter egendomen och konsulten Philippe Cambie, som har ett finger med i syltburken. För att vara helt korrekt fanns Cambie med redan 2001 och Sylvie var från början i högsta grad delaktig i verksamheten vid sidan av sin man. Bruno Gaspard tror jag dock äntrade scenen efter Jean-Denis bortgång.



Le Clos du Caillou är en ganska välkänd egendom men under åren efter Jean-Denis Vacheron bortgång falnade glansen något men nu verkar man vara tillbaks bland de stora igen. Man gör ganska många olika cuvéer men inte så stora kvantiteter som man skulle kunna tro. Man har 8,5 ha i AOC Chateauneuf du Pape som ger rött vin och även ynka 0,57 ha planterade med vita druvor. Förutom detta äger man 44 ha som enligt många tyckare tillhör det bästa av det som är AOC Côtes du Rhône. Enligt sägnen borde även stora delar av denna mark ha tillhört AOC Chateauneuf du Pape idag om det inte vore för att dåvarande ägaren, 1936 beväpnad med ett gevär, motade bort inspektörerna som skulle definiera appellationsgränsen. Om detta är helt sant eller ej vet jag faktiskt inte för jag har även läst att det berodde på att man inte ville betala de pengar som krävdes för att erhålla den högre statusen. Egendomen och vinmarken gränsar till berömda Chateau Rayas marker och ligger i den östra delen av appellationen som tillhör kommunen Courthézon, vilken utgör cirka 21% av arealen. Denna östra del som normalt är varmare än övriga området.

Le Clos du Caillou kom i familjen Pouizins ägor 1956 och redan då lär man ha buteljerat vin under eget namn. Det mesta av skörden såldes dock och det var först med generationsskiftet 1995/1996 man på allvar började satsa på vin under egen etikett. Det var då Claude Pouizin lät dottern Sylvie och svärsonen Jean-Denis Vacheron ta över driften av egendomen. Jean-Denis kom från Sancerre där hans familj sedan länge ägnade sig åt vinodling. Framgången blev så småningom total och resten är historia som det brukar heta.

Stilen på vinerna får nog betraktas som modern och man jobbar med avstjälkning (röda) samt både ny ek och barriques i lagringen. Man gör en väldig massa olika cuvéer och att gå igenom dem alla tar för mycket tid och plats. Av Chateauneuf du Pape gör man tre röda cuvéer, Les Safres - 95% Grenache och resten övriga druvor (ca: 10 000 flaskor), Les Quartz – 85% Grenache och 15% Syrah (ca: 10 000 flaskor) och Réserve – 60% Grenache, 20% Syrah och 20% Mourvedre (årgång 2007 är dock blandningen 70% Grenache med 30% Mourvedre) (ca: 6000 flaskor). Även en vit Les Safres görs på Roussanne, Grenache Blanc och Clairette (ca: 2400 flaskor). Ännu fler varianter av Côtes du Rhône har gjorts och görs. Kvalitén på dessa är ofta väldigt hög och brukar kunna jämföras med de flesta viner från Chateauneuf du Pape.

Mitt besök på egendomen var inte planerat i förväg utan jag åkte förbi Le Clos du Caillou mest för att prova vin. Jag hade haft mejlkontakt med Sylvie i förväg och hade koll på vilka viner som var tillgängliga och deras prisläge. Att prova och handla vin på egendomen är enkelt och ingen förhandsbokning behöver göras. Om man vill besöka källaren måste man däremot boka på förhand. Nu hade jag inte bokat utan besöket kom därför att koncentreras kring att prova de tillgängliga vinerna. Olikheterna mot mitt föregående besök hos Domaine de Ferrand kunde inte ha varit större. Nu handlade det om ett möte med en anställd som knappast talade engelska eller brann av iver eller engagemang att upplysa mig om vinerna och egendomen. Därför raskt till mina egna intryck av de provade vinerna:

2008 Le Clos du Caillou, Côtes du Rhône har en ljus purpurröd färg. Det doftar bärigt med smörkola, fatvanilj och jordgubbar med en aning backelit och örter på slutet.

Smaken är ganska ung, grön och örtig med en frisk fast kort eftersmak med en aning beska. Ganska anonym frukt och ingen stor smak att tala om.

Ett enkelt men korrekt vin. Årgången lyser nog också igenom och detta tillhör inte firmans mest prestigefulla viner. Faktiskt är det ganska svårt att sätta fingret på någon specifik karakteristik. Ett vin avsett för okomplicerad konsumtion och för mig ett vin i 85/86 poängs nivå. Parker har ej bedömt vinet och inga andra auktoriteter heller vad jag kan se. Priset på plats är € 7.-

2007 Le Clos du Caillou, Côtes du Rhône "Bouquet des Garrigues" har en mörk purpurröd färg. Doften är kryddig och stor med smörkola, vanilj och fetma. Solvarm fruktighet.

Smaken är frisk, koncentrerad med jordgubbar och choklad. Lång, intensiv och nästan eldig eftersmak med lakrits och violpastill. Gott!

Ett hederligt och gott vin med potential för både den goda middagen och ett par år i källaren. Så kan man summera intrycket. Jag gillar detta och om jag drev restaurang skulle denna typ av vin vara självskriven som ”husets röda”. Det blir 90 poäng vilket är precis vad Parker gav som sitt betyg med tilläget: “It is a sexy, mouthfilling wine that is sure to please both the palate and the purse.” Priset är € 9,50.

2007 Le Clos du Caillou, Côtes du Rhône "Les Quartz" har en mörkt intensiv röd färg. Doften är bärig med vanilj och söt frukt. En aning blodigt kött med kryddighet, rostat kaffe och solvarm karaktär.

Smaken är koncentrerad med sötfruktighet på gränsen till syltighet. Jordgubbar, sötlakrits med viss beska i den långa eftersmaken. Kaffetoner och fatvanilj samt choklad. Godare!

Ett riktigt bra och välgjort vin. Mer av allt jämfört med det föregående vinet. Kanske ger också den högre andelen Syrah (15%) detta vin lite mer struktur och kraft. Ett klockrent 91 poängsvin i min värld. Så även i Parkers. Bob ger också 91 poäng med slutklämmen: “this serious effort is accessible.” Priset är € 12,50.

2007 Le Clos du Caillou, Côtes du Rhône "Réserve" har en mörkt purpurröd färg. Doften ger ett intryck av rostade fat med vanilj, choklad och fikonkompott. Smörkola, julkryddor, backelit och sötlakrits med blommighet. Klart animaliska och kryddiga (garrigue) inslag. Chark, svett och grillat kött med peppar. Aprikoser och björnbär. Friskheten är mitt i allt det söta oerhört tydlig med minerallitet som nästan ger frukten ett svalt intryck i näsan. Sublimt!

Smaken är mycket viskös med massor av tjock och koncentrerad fruktighet. Fikon, choklad och sötlakrits samt violpastill. Salmiaklika och pulvriga tanniner i den intensiva och långa eftersmaken. Bra bett i smaken, nästan som Rom & Cola! Gräddigt med ganska låg syra och massor av hedonism. Aprikospuré och drottningsylt som värsta Aussieshirazen. Godast!

För sitt enkla ursprung är det ett imponerande vin. Många Chateauneuf du Pape producenter skulle vara mer än nöjda med en så hög kvalitet i sina viner från det finare AOCet. Kanske kan någon bli orolig för att detta är för sött i sin stil med tanke på min beskrivning. Det behöver man inte bli. Vinet är väldigt balanserat i sin rikedom och det blir aldrig klumpigt eller simpelt. Detta vin innehåller förutom Grenache (85%) även Mourvedre (15%) vilket ger en mer robust karaktär åt vinet. Riktigt gott smakar det och jag gav vinet 94/95 poäng på plats. Jag har även provat om vinet en gång hemma med exakt samma poängbedömning. Parker är betydligt snålare med sina 91 poäng fast i texten kan man skönja en större potential: “Year in and year out, Domaine du Caillou’s finest Cotes du Rhone offering is the Le Clos du Caillou Reserve. The 2007 boasts a superb bouquet of blueberries, blackberries, cassis, scorched earth, grilled meats, and licorice. This full-bodied, pure effort possesses gorgeous purity as well as a superb finish. I would not be surprised to see it evolve for a decade.” Om man är spekulant kostar en butelj € 16,50.

2007 Le Clos du Caillou, Châteauneuf-du-Pape "Les Safres" har en mörkdjup röd färg. Det doftar jordgubbar, fikonsylt och lite backelit. Choklad, kola, vanilj och godistoner överlag. Enormt mycket frukt.

Smaken är sötfruktig med smörkola, kokos och intensivt rund hallonsyrlig frukt. Ren, snygg frukt med ett friskt intryck.

Återigen ett korrekt och gott vin som inte imponerar så mycket för sin struktur som för sin njutbarhet och friska fruktighet. Kanske inte så komplext men hederligt gott. Jag sträcker mig till 92 poäng vilket är lite högre än Bobs 89-91 från fat. Firmans basvin och instegsmodell i Chateauneuf du Pape sortimentet men enklare än det förgående vinet och knappast värt sitt högre pris i form av € 22,50.

2007 Le Clos du Caillou, Châteauneuf-du-Pape "Les Quartz" har en djup och närmast blåröd färg. Det doftar kokos, viol, choklad och solvarm söt frukt. Blommigt och vaxigt med kolasnören och en enormt inställsam direkthet. Fantastsikt läcker doft.

Smaken är god och sötfruktig med massor av choklad och kola. Jordgubbssylt, kokos, sötlakrits i en lång fin eftersmak. Frukten känns på gränsen till kokt, sötkladdig och aningen besk. Kanske lite för mycket?

Man skulle kunna tro att jag älskar det här? Fast inte riktigt. Det blir nästan för mycket av det goda. Jag får lite känsla av överekad vaniljbomb från Rioja. Jag vet inte vad som inträffar men jag går tillbaks och jämför flertalet gånger med 2007 Côtes du Rhône "Réserve" och jag tycker att det vinet är betydligt bättre balanserat med en svalare fruktighet. Ändå måste poängen bli hög, 94 stycken. Parker från fatprov landade på 92-95 poäng. Han tillägger: “A layered, gorgeous, grand cru red Burgundy-styled Chateauneuf with excellent purity, freshness, and depth.” En sådan Bourgogne skulle jag vilja prova!

Jag köper faktiskt inga flaskor med mig och eventuellt kommer jag att få ångra mig. Jag är ganska säker på att jag kommer att få prova om vinet någon gång och kanske blir det då med bitterhet eftersom jag tror att det finns en stor sannolikhet för at vinet tar sig enormt med lagring. Priset på plats är € 38.-

Tyvärr får jag inte prova 2007 Le Clos du Caillou, Châteauneuf-du-Pape "Reserve" med sina 95-98 poäng från Bob och dessutom framröstat som Danmarks bästa Chateauneuf du Pape. Läs mer om det här (längst ned på sidan). Det gick däremot utmärkt att handla vinet och då kostar en butelj hela € 55.- på egendomen.

Jag har inte hittat några referenser till vad Wine Spectator tyckte men däremot så har Jeb Dunnuck (The Rhône Report) testat alla vinerna och hans omdömen finns här. Det är väl egentligen endast 2007 Châteauneuf-du-Pape "Les Quartz" som vi inte är så överens om.

För att runda av det hela har jag lagt in Robert Parkers syn på egendomen och dess vin här nedan:

“Year after year, this estate continues to produce some of the finest Chateauneuf du Papes and Cotes du Rhones.”

“Along with the Coudoulet of Beaucastel, the limited Cotes du Rhone cuvee from Vieille Julienne, Domaine Janasse, and the Cotes du Rhones made by Alain Dugas at La Nerthe, this estate produces the finest Cotes du Rhones of the appellation.”

Bra viner och enkelt samt tillgängligt att prova dem i en trevlig lokal. Speciellt minnesvärt blev dock inte besöket utan det kom snarast att bli en provning under tystnad. Det kan man knappast säga om nästa anhalt. Där rådde en hög stämning under ledning av ett riktigt yrväder. Ett av de trevligaste och vänskapligaste mötena – dessutom fick jag med mig tre av de öppnade buteljerna för fortsatt provning på egen hand. Sådant ger alltid pluspoäng…