Côtes du Rhône igen!

När man ändå är igång så varför inte ge sig på ännu en Côtes du Rhône från en ”berömd” Chateauneuf du Pape producent? Efter den positiva erfarenheten med 2005 Les Garrigues från Domaine de la Janasse gled funderingarna iväg till ett vin som jag druckit ganska mycket av men som det var ett tag sedan senast jag provade en flaskan av.




Korkade upp en 2000 Chateau de Fonsalette Côtes du Rhône. Närmare Chateau Rayas än så här har jag aldrig kommit - tyvärr. På min lista över ”önskeviner” står 1990 Chateau Rayas högt upp. Förmodligen kommer jag aldrig att få den önskan uppfylld men jag var nära en gång, fast det hjälper inte, drömmen kvarstår.

Att få dricka ett vin gjort av den framlidne Jacques Reynaud överhuvudtaget står högt upp på listan. Nu är 2000 Chateau de Fonsalette Côtes du Rhône varken Rayas eller gjort av Jacques Reynaud men som sagt, närmare kommer jag kanske aldrig.

Chateau de Fonsalette är per definition inte ett ”andravin” till Rayas utan sin egen egendom som ligger i Lagarde-Paréol. Kommunen är belägen 16km nord om Orange och har haft klassificering som Côtes du Rhône fram till 2005. Numera är man en del av Côtes du Rhône Village. Man har ca: 10 ha mark och gör både rött och vitt vin. Normalsammansättningen för den röda är 50% Grenache, 35% Cinsault och 15% Syrah. Även en special cuvée görs under benämningen – Cuvée Syrah, som såklart görs på 100% Syrah. Vinerna från Fonsalette vinifieras och lagras helt på Chateau Rayas.

Som jag inledde med har jag provat detta vin åtskilliga gånger och med förvånansvärt liten variation av intryck och omdöme. Vissa flaskor har varit lysande och klart mycket bättre än de 89 poäng Parker gett vinet (som fatprov 89-91 poäng).

Färgen är klarröd med en svag dragning åt det tegelröda hållet. En stor fin doft av stall, nästan animalisk karaktär dominerar först. Kryddig och utvecklad med karaktär av tobak, typ cigarrlåda. Ett tag doftar vinet nästan ”dynga”, fast i en positiv bemärkelse. Med mer luft kommer en tydligare varm, nästan bränd, fruktighet med inslag av choklad och vanilj. Lite kanel och julkryddor i allmänhet finns också samt en känsla av kaffe, fast mer åt espresso hållet. Nuförtiden doftar nästan alltid Tempranillo som Syrah men här är det faktisk så att tanken går åt andra hållet, det vill säga att blint skulle man nog kunna gissa på Spanien och Rioja.

Det är ett riktigt ”doftevin” det här, som man vill sitta länge och sniffa på. Mycket trevligt och inbjudande.

Smaken är otroligt ren och sammetslen, som en lyckad mogen Pinot Noir. Första intrycket är att frukten känns väl söt. Som mogna syltiga jordgubbar. Choklad och kola toner samt den där så ofta bejublade kirschkänslan framträder senare. Smaken är vad man skulle vilja beteckna som komplex med en eldighet på slutet som troligen kommer av en högre alkoholhalt än de 14% som anges på etiketten.

Helhetsintrycket är mycket positivt och jag sätter 94 poäng på det här vinet vilket jag för övrigt gjort flera gånger förut. Nu handlar inte det här vinet så mycket om att tekniskt leverera poäng utan det är mer ett vin för okomplicerad njutning och har den förmåga som jag älskar hos bra vin – att sista glaset är det godaste!