She has guts!

Dessutom har hon god smak – så god att hennes etikett till 2010 Colombis måste utses till årets snyggaste. Hon är dessutom en bestämd madam men också en slipad affärskvinna – jag vet för jag har mött henne. Det mötet är en annan och hittills ej berättad historia men kanske kommer den en dag på bloggen.

Vin - kan Isabel Ferrando också göra och inte fegar hon då. Nej, här är det fullt blås och fantastiskt bra viner som går från klarhet till klarhet. När nu hennes två intressantaste viner från årgång 2010 ska provas är det med stor spänning jag korkar upp de bägge buteljerna. Ett av förra årets favoritviner kom från just Domaine Saint Préfert. Frågan är om inte även ett av 2012års favoritviner kommer att komma från henne men denna gång från det andra varumärket i hennes portfölj – Colombis. Kul dessutom att hon helt skamlöst deklarerar de 16% alkohol buteljen faktiskt innehåller (även om jag tror det är i underkant).

Isabel lär ha brutit samarbetet med Philippe Cambie och gör nu vin i en aning mer traditionell stil utan hel avstjälkning. Dessutom expanderar hon och äger vinmark i fler lieu-dits än tidigare. Kanske är det bara början av en ny epok vi nu upplever?

2010 Domaine Isabel Ferrando, Châteauneuf-du-Pape "Colombis" har en klar purpurröd färg. Doften är fullkomligt magisk med massor av röda bär så som jordgubbar och hallon. Choklad, kaffe, rostade örter och kolaremmar. Lakrits och backelit med en minerallitet av dammig grusväg och våt sten. Helt perfekt och ren med en aning vanilj och blommighet som ger ett läckert och komplext inslag i den annars mycket fruktiga och aromatiska doften. Även ett köttigt och animaliskt inslag träder fram efter ett tag med drag av terpentin och rök.

Smaken är en dröm för hedonister. Jordgubbar, kola, choklad och kryddig ek. Enormt rik och lång eftersmak med inslag av aprikoser, mandel och vanilj. En skön viskositet men också friskhet och balanserad syra. Komplex med inslag av våt tobak och kryddor samt tropisk fruktighet och lakrits. Scheisse Gut - som Peter Antoine skulle utrycka saken.

2010 Domaine Saint Préfert, Châteauneuf-du-Pape "Collection Charles Giraud" har en klar och djup purpurröd färg. Doften är mer sluten fast också mer spännande på ett märkligt vis. Kanel, orientaliska kryddor, körsbär samt garrigue i en klassik och lite rustik stil. Järn, stål och minerallitet och drag av blåbär samt trädbark och en aning stallighet samt svettighet. Sälta, örter och en jordighet/stjälkighet. Tobak, läder och rök men också samma florala och dammiga inslag som det föregående vinet.

Smaken är mycket frisk med en påtaglig syrlighet fast också enormt koncentrerad. Svarta vinbär, mörka körsbär och klart markerade tanniner. Lakrits, sälta och mineraler in en tuff och inte helt inställsam stil. Det känns som en blandning av grus och svartvinbärsdryck med en fantastiskt lång och intensiv eftersmak. Ingen sötkladdighet alls utan snarast en förbluffande stram och klassik vinsmak som förvånar en del.

Det här är två fantastiskt bra viner men i två ganska olika stilar. Vilken man föredrar beror alldeles säkert på ens preferenser men också om man vill njuta för stunden eller pina sig i väntan på framtiden. Vilket som kommer att smaka bäst om 10-15år är svårt att säga men om jag skulle gissa, vågar jag påstå att Charles Giraud kommer att överleva Colombis.

Den som föredrar Bordeaux, Bourgogne och klassiska Italien kommer garanterat att gilla Charles Giraud. Den som gärna flörtar med nya världen och Spanien har lika givet sin favorit i Colombis. Därmed inte sagt att den sistnämnda på något vis är vulgär eller överextraherad - bara så mycket mer generös just nu.

Jag fullkomligt älskar 2010 Colombis och jag är lika tagen som första gången jag provade 2005 Noon "Eclipse". Likheterna finns och jag hoppas verkligen inte att det skrämmer bort någon. Jag tycker att detta är så nära total vinglädje man kan komma. Betyder det perfektion och 100 poäng? Svaret är ja om man bara ser till stunden men om man ska fundera över framtid och vad man tycker nästa gång så kanske 98/99 räcker. Om Parker får ett perfekt smakprov och har en bra dag så är jag ganska säker på att ”the three digit number” ligger nära tillhands även för honom (från fat 95-97).

Ett vin han redan annonserat för just det perfekta betyget är 2010 Charles Giraud. I oktober förra året tog han i med 98-100 poäng. Är detta då fel? Absolut inte men man måste nog ha stor framtidstro och god hälsa för att få uppleva potentialen i vinet. Allvarligt talat så räcker det kanske med bara några år men helst fem till tio för att helt få ut vinets potential. Själv sätter jag 97 poäng just nu och väntar ett bra tag innan jag smakar igen – tror jag.

Förra året provade jag de bägge vinerna i årgång 2009 och det var en helt annan upplevelse som ni kan läsa mer om här och senare här. För bara någon vecka sedan var det dags igen med 2009 Charles Giraud och gud vad gott det vinet är. De har gemensamma drag men inte mycket likheter just nu. Om några år är det kanske läge för en tvekamp men då får nog även årgång 2007 vara med… udda eller jämt?

PS. En post om den fantastiskt lyckade och trevliga skånska bloggkonferensen är på gång men ännu ej färdig. DS

Omtag och famntag!

När det kommer till vin så finns det inget som gör mig så upprymd som att prova ett vin man tidigare blivit djupt berörd av – spänningen, förväntan och minnesbilderna - tillsammans gör de att jag njuter extra mycket vid ett sådant tillfälle.

Just ett sådant tillfälle inföll för ett par veckor sedan då jag ånyo provade två viner som jag verkligen gillade första gången jag provade dem. Sedan har jag faktiskt provat det ena av vinerna ytterliggare två gånger. Första gången jag hade nöjet att prova vinerna var en mörk kväll i mars och då i sällskap av ytterliggare fyra viner. Det rör sig om slattarna jag fick från Bristly Wine Agents sortimentsprovning i Stockholm. Två kvällar senare och sextio mil söderut satt jag då med sex PET-flaskor och drack slattar som producenterna haft med sig till Sverige. Gratisprover skulle kanske någon vilja kalla det men för mig handlar det om vänskap. Jag har haft nöjet att lära känna Gabriel och umgås privat med familjerna samt även prova vin tillsammans. Med tanke på Finare Vinares inlägg och den ganska hätska debatten som följde så kan det vara på sin plats att förtydliga detta. Jag har dock ingen som helst tanke på att "skriva upp" viner från hans sortiment om jag inte gillar dem – jag har en ganska rättfram syn på detta och precis som Fantomen så är jag hård mot de hårda!

Allvarligt talat så har jag aldrig blivit erbjuden varuprover från något håll och inte heller har jag sörjt över detta. Dessutom är vinerna jag skriver om oftast slutsålda eller svåra att få tag på och inte heller tar jag mig på sådant allvar att jag tror mig skapa hype eller efterfrågan på marknaden. Därför tänker jag helt utan omsvep hylla de viner jag gillar och just ett sådant tillfälle är det idag:



2009 Domaine Isabel Ferrando, Châteauneuf-du-Pape "Colombis" har en ljus och klarröd färg. Doften är söt av bär så som jordgubbar och hallon. Grillade toner med tydlig örtighet och kryddighet. Garrigue, lakrits, mjölkchoklad och vanilj. Nötter, kolasnören, kokos och Kirsch med en parfymerad avslutning. Allt en Grenache ska dofta!

Smaken är lika druvtypisk med hallon, jordgubbar och Kirsch i en bärig och syltig stil. Vanilj, aprikoser, ljus choklad och kryddighet med en antydan till slånbär mot slutet. Efterhand mer torkad frukt och något som för mig kan vara urtypiskt för distriktet – Stroh Rom. Gott såklart!

Kanske tycker jag att vinet inte till fullo svarar upp emot mina höga förväntningar men inte heller gör det mig besviken. Det är ett fantastiskt charmigt vin i en klart hedonistisk stil och man måste ha en karaktär som Fantomen för att stå emot det här. Visst är vinet modernt och förföriskt men denna gång tycker jag nog att jag upplever ursprungskaraktären tydligare gentemot förra gången. Gott är det och dessutom i en tillgänglig stil. Kanske ingen långliggare i källaren men det är knappast något problem – det finns liksom inte mycket att vänta på. Aningen dyr i inköp gentemot en del andra viner men samtidigt är det lite av en raritet så är man biten av distriktet och druvan är det inte mycket att beklaga sig över. Denna gång blir det 94/95 poäng vilket är ett snäpp lägre än senast.

2009 Domaine Saint Préfert, Châteauneuf-du-Pape "Collection Charles Giraud" har en ljus och klar purpurröd färg. Doften är enormt stor med inslag av grillat kött, nyrostat kaffe, choklad och örter. Primär frukt och bärighet med jordgubbar, hallon, blåbär och Kirsch i mängder – närmast syltighet. Mineraler, rök, tobak och cigarrlåda efter flera timmars luftning. Nötter och grillkol samt tuttifruttikarameller. Blommig och parfymerad med violpastill och vanilj. En underbart sensuell och förförisk doft. Även en aning gödselstack som pikant krydda mot slutet.

Smaken är ren och intensiv med en tydlig hetta av alkohol. Inte så störande som man kan tro då allt bärs upp av en intensiv fruktighet och bärighet. Jordgubbar, hallon, Kirsch samt aprikospuré med lakrits och karameller – allt blandat med lavendelkulor. Peppar och kolaremmar i en lång och massiv eftersmak. Honung och mandellikör i en allt tilltagande eftersmak av enbär och lagerblad. Enormt läckert.

Jag är så såld på det här vinet. Jag har svårt att sätta fingret på vad det exakt är som tilltalar mig. Förmodligen är det mystiken och sensualismen i vinet som gör att jag är så betagen av dess karaktär. Det kan säkert upplevas som för mycket och för sötsliskigt för vissa medan andra säkert förfasas över eldigheten och det helt felaktiga intrycket av lagring på nya fat (vilar på 3-5år gamla demi-muids). Det finns en modern känsla även i det här vinet men egentligen är det ganska traditionellt. Om jag ska vara typiskt svensk och gnällig så kan jag uppleva att vinet är så gott och inställsamt att det säkert finns en hake. Blir det godare och mer komplext?

Strunt samma – om man bara lever i nuet och bortser från analyser om mognad och utveckling samt sekundära aromer så är detta vinet essensen av just vin. Det är förföriskt gott och njutbart. Senast jag blev lika tagen av ett vin var då jag första gången provade 2005 Noon Eclipse. Det var en närmast religiös upplevelse som sällan har upprepats. När jag hällde upp ett glas "Charles Giraud" till hustrun, som helt ovetandes om vad som var i glaset, utbrast "är det Noon?" blev jag helt övertygad om min egen upplevelse – det här är lika uttrycksfullt och läckert som det Drew Noon åstadkommer i sina bästa stunder.

Är det då 100 poäng? Kanske. Fast ska jag vara helt ärlig så gnager något i bakhuvudet och antyder att detta nog ändå är för bra för att vara sant. Därför räcker det återigen med 97/98 poäng – fegis som jag är. En dag kommer kanske dessa att kännas löjligt låga eller helt uppåt väggarna… men just nu får det bli min samlade bedömning.

Har det jag skriver något värde? Ja, det är ju upp till er som läser. Jag ska därför även tillägga att jag till dags dato provat ett tjugofemtal till trettiotal viner från 2009 och södra Rhône. Av dessa tillhör "Charles Giraud" absolut topparna (provad fyra gånger).

Music maestro – en annan favorit. Världens bästa musikvideo – garanterat!