Antonio 1 – Bob 0, är lika med 97poäng - men även ett trolleritrick på högsta nivå!

Vi börjar med trolleritricket. Tänk er ett vin som tillhör eliten i sin appellation och dessutom år ut och år in, belönas med de finaste omdömen från de flesta håll. Så kommer då en mycket uppskriven årgång och vinet borde sälja slut lika snabbt som vatten i Sahara men istället går det i samma takt som att sälja is på Nordpolen.

Kanske lite överdrivet men faktiskt är att jag var ganska förvånad över hur länge 2010 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape "Vieilles Vignes" fanns tillgänglig på Systembolagets hyllor. Vinet lanserades förvisso i ganska stora volymer (360 flaskor) och först i en webblansering med kvoterade flaskor. Detta var i september 2012 och man fick beställa tre flaskor per person. Första överraskningen kom när vinet inte blev fulltecknat vid lanseringen och den andra när vinet inte ens sålde slut, när resterna sattes ut på hyllorna i butikerna. Förvisso kostade vinet en hel del (729kr) men med tanke på tidigare prestationer så förklarar detta ändå inte helt vad som skedde.

I september var vinet bedömt till 98-100 poäng från fat, av gurun Robert Parker. Dessutom hade ju föregående årgång belönats med 99 poäng och allsköns ros från de lokala svenska vinkritikerna. Den årgången sålde slut i rekordfart men varför fanns det då inget sug efter 2010an?

Så kom oktober och Parkers slutrapport för årgång 2010 i södra Rhône. Domaine de la Janasse - "Vieilles Vignes" belönades med hela 99+ poäng och nu tänkte jag att kvarvarande flaskor skulle försvinna från hyllorna – men icke!

Eftersom jag gärna ville fylla på förrådet men hade respekt för prislappen så väntade jag men bevakade noga rörelserna via Systembolagets hemsida. Om jag minns rätt fanns det länge ca: 120/130 flaskor kvar vid denna tidpunkt och jag kände mig ganska lugn. Så skedde då det som fick mig att på allvar börja tvivla på vinsamfundet samt även Robert Parkers trovärdighet men även hans enorma makt och genomslag på marknaden.

Jag tillhör dem som dagligen följer eBob och Bulletin Board. Även om forumet blivit lite tamare så är det fortfarande ganska underhållande att läsa trådarna. Efter Bobs Oktoberrapport drog så diskussionerna igång och vinerna samt poängen debatterades. Så var det plötsligt en person som i början av november kommenterade det märkliga faktum att just 2010 Domaine de la Janasse - "Vieilles Vignes", som fått 99+ poäng av Bob i den elektroniska utgåvan, faktiskt fått 100 poäng i den tryckta rapporten via snigelpost. Vad var nu korrekt och hur kunde det bli så här undrade alla?

Det var närmast komiskt att följa alla spekulationer men allra märkligast blev det när så det officiella uttalandet från The Wine Advocates kom en dag senare:

“Mr. Parker says the correct score is 100. The problem came about in the editing process and we apologize for that. The rating has been revised.”

Nu måste jag erkänna att detta lät ganska lamt och tveksamt. Nog verkade det som om detta var enklaste vägen ur situationen. Att uppdatera 99+ till 100 poäng i den elektroniska databasen var nod enklare än att sänka från 100 till 99+ poäng i den tryckta utgåvan…

Nu började det hända saker! Man kunde läsa om prishöjningar runt om i världen och folk började skoja om att vinet nu smakade mycket godare eftersom det fått ytterligare en poäng av Bob. Själv var jag mest orolig för det kvarvarande lagret på Bolaget - och det var en befogad oro.

Efter knappt en vecka var hela lagret slut. Jag minns att det fanns 114 flaskor i lager helgen efter men att på måndag morgon den 12:e november var allt borta. Enligt obekräftade uppgifter men från en pålitlig källa, var det en stor beställning som närmast tömde det sista av lagret. Förmodligen en investering med förhoppning om värdestegring på den internationella marknaden.

En sorglig historia och en som fått mig att tvivla över sakernas tillstånd. Själv tycker jag mycket om vinet och har druckit det vid flera tillfällen och även helblint i en provning. Detta har skett då vinet fått 98-100, 99+ samt 100 poäng och frågan man kan ställa sig är om vinet smakat olika? Självklart inte med undantag för den egna formen men några klockrena 100 poäng har jag aldrig känt, 2007an är i min värld fortfarande överlägsen - men det kvittar för vinet är enormt gott och har säkert en lysande framtid framför sig, oavsett poängen från Bob.

En annan sak som länge förbryllat mig rör ett fall med ett vin som även det borde ha flugit från hyllorna i rasande fart. Varför inte så har skett, har länge förundrat mig. Vet övriga marknaden något som jag inte vet, har jag ofta tänkt. Ett vin från den så haussade årgången 2009 och Bordeaux med 97+ poäng från Parker samt en i förhållandevis rimlig prislapp om 725kr borde ju inte stå i fem månader på landets Systembolagshyllor – vad är problemet har jag frågat mig?

Kanske beror det på att Systembolaget stavat vinets namn felaktigt och att konsumenterna helt enkelt inte fått träff i The Wine Advocates databas?

Kan det vara så enkelt att vinet är så okänt att ingen tar notis om det och att sökningar gett noll i resultat?

Det handlar om Jonathan Maltus återuppväckta egendom i Saint-Emilion vid det korrekta namnet Vieux Château Mazerat och inte Vieux Château Mazeret som Systembolaget felaktigt stavat det.

I publicerandets stund finns det 50st i lager på depån och 33st i landets tre Vinkällarbutiker. Kanske finns det även i lager hos importören men det har jag inte kollat. Det lanserades i oktober 2012 endast 120 flaskor vilket skulle betyda att det endast sålts 37 flaskor på fem månader (varav jag själv köpt några stycken till ikväll, så saldot var faktiskt högre när inlägget skrevs). Kan inte låta bli att undra…

Givetvis har jag provat vinet i fråga och kanske ska man inte förvänta sig stordåd från ett vin som nästan är nybuteljerat när de flesta Bordeauxviner bör ha minst 10år för att leverera någon som helst njutning. Fast provar man inte så får man inget veta.

Dessutom behövdes det motstånd och varför då inte från ett annat vin som även det belönats med 97 poäng fast då av Antonio Galloni och en helt annan världsdel

 

Spottswoode Cabernet Sauvignon från Amerika samt Napa Valley har ibland liknats vid Chateau Margaux i sin karaktär. Ett vin som även detta brukar sägas behöva flera år på rygg för att visa sig från sin bästa sida. Alldeles utmärkt som sparringpartner till Bordeauxen tänkte jag…

2009 Vieux Château Mazerat, Saint-Emilion Grand Cru är det mer slutna och knutna vinet av de två. Det finns inget av den årgångsgenerositet jag hoppades på utan istället känns det som en riktigt dum idé att ens ge sig på en flaska nu. Förmodligen blir det ett mycket bra vin med mognad och faktum är att vinet höll ihop väl över de två kvällar det provades. Sista glaset var godast och doftresterna i tomflaskan stannade kvar länge. Ska jag ge mig på ett betyg så får det bli 94+ poäng.

Just nu domineras doften av en ganska grön och örtig ton men också röda bär och en tydlig stallighet samt gödsel. Även lite läder och syltiga drag med inslag av kola. Även smaken är grön och ganska örtig men också stram med tydliga tanniner. Sedan körsbär och även lite tranbärsinslag som dock inte är oangenäma utan snarast ger smaken ett mer balanserat intryck.

2009 Spottswoode, Nappa Valley - St. Helena "Cabernet Sauvignon Estate" är absolut det mer tillgängliga men även elegantare av de två. Här känns det som att vinet redan är klart att dricka men belöningen om några år kommer att bli ännu mycket större. Visst finns det ett ganska tydligt inslag av nyavärlden men det handlar inte alls om någon fruktbomb. Istället är det väldigt mycket klassiska toner men med ett mer fruktigt inslag. Antonios betyg känns inte alls taget ur luften utan känns ganska pang på. Tror nog att de 97 poängen kan upplevas lite låga om vinet utvecklas åt det håll jag tror. Ett litet plustecken skulle jag nog vilja lägga till.

Idag är det främst aromer som crème de cassis, viol och mynta som dominerar men även vit choklad, kaffe och kokos finns med. En fantastiskt ren och koncentrerad smak med ungefär samma smaker som aromerna fast också marsipan och karameller med vaniljinslag.

Ledsen Bob - men den här matchen vinner Toni…

 

Antonio Galloni – Robert Parker 1-0

eller…

USA – Frankrike 1-0

När nu Antonio Galloni beslutat sig för att lämna sina kollegor och starta eget, kan man ju undra vad som ska hända. Troligen tar Bob själv tillbaks Kalifornien och det är säkert många som är glada över detta. Själv är jag lite vacklande. Tyckte jag hade börjat förstå mig på Galloni och tyckte nog även att han gjorde ett riktigt bra jobb i Kalifornien. Däremot har jag inte riktigt fått kläm på hans smak när det gäller Italienska viner. Här tycker jag att han svajar enormt mellan olika stilar och jag har inte riktigt lärt mig att förstå storheten i vissa av de viner han höjer till skyarna och vise versa.

Hursomhelst ska det bli intressant att se hur han lyckas och om han expanderar in i de områden jag följer mer frekvent, så kommer jag nog att börja fundera på en prenumeration. Kanske kommer han också att bidra till en bättre balans i vinvärlden och framförallt sans bland konsumenterna.

PS. Kunde inte låta bli att lägga med en bild på favorit t-shirten, inhandlad på plats! DS

Ett missöde med lyckligt slut!

Fidel Castro blir Kubas nye ledare. Samma år startar ett uppror mot det kinesiska styret i Tibet, vilket leder till att Dalai Lama tvingas fly landet. I Sverige godkänns propositionen om ATP och bärgningen av regalskeppet Vasa inleds. Störst av allt är nog att Ingemar Johansson blir världsmästare i tungviktsboxning genom sin seger mot Floyd Patterson – fast djupare spår i våra traditioner satte nog premiären av "Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul" i SVT. Året var 1959.

Helvete – var nog det lindrigaste ordet jag utbrast när tummen tryckte sönder blyinfattningen i flasköppningen och korken trycktes in 2 centimeter. Resultatet blev inte bara ett hål utan även en skvätt mycket illaluktande innehåll över toppen på korken. Fiskränns var en av aromerna (eller rättare sagt stankerna) som slog mot mig. Vad göra? Inget annat att be för än att försöka få ut korken hel och se om det fanns några möjligheter i världen att innehållet var drickbart. Problemet var att klockan bara var strax efter lunchtid och det är väl direkt inte den tiden på dygnet då man tänker sig ett smakprov av ett vin från 1959.

Jag höll på att ställa i ordning att antal vinflaskor när missödet inträffade och eftersom jag tänkt mig ett helt annat vin till kvällen blev det till att improvisera så gott det gick. Uppgiften att få ut korken rätt väg ur buteljen kändes först omöjlig. Man tager vad man haver som Kajsa Varg utryckte saken och en skruvborrdragare på lägsta hastighet, samt en lämplig skruv, löste tillslut uppgiften. Helt städat gick det dock inte till.

Ett snabbt samtal till en vinkompis och ett erbjudande av ett smakprov, resulterade vidare i att ytterliggare en flaska korkades upp och att kompisen tog med ytterliggare ett ”wild card” som uppbackning. Eftersom en halvflaska från gårdagen också väntade, blev plötsligt en lugn och vilsam planerad fredag till en ny vinfest.

1959 Château Trapaud, Saint-Émilion Grand Cru har en mycket hälsosam klarröd färg med vacker lyster och en aning tegelröd kant. Doften när väl korken är borta är urläcker. En stor doft av våt höstskog med multna löv och syltad frukt. Komplex med inslag av läder och orientalisk kryddighet med kardemumma och kanel. Jordgubbar, söta bär och karameller med inslag av fat och rökighet. Asfalt, ceder, tryffel och grafit samt teblad. Enormt förförande och fullständigt oväntat med tanke på upptakten. Nästan full pott.

Smaken är mycket ren och frisk av syrliga bär så som jordgubbar, hallon och röda körsbär. Kryddig med härligt mogen frukt och slank i stilen med silkeslena tanniner samt elegant och mycket snygg bärighet. Ett drag av tryffel, kola och knäck på samma gång. Riktigt trevlig och tilltalande både utan och med mat som ackompanjemang.

Fullständigt oväntat med tanke på starten men de få gånger jag fått vin från årgången 1959 har resultatet varit liknande. Ett alldeles för tillgängligt år med alltför fruktiga och generösa viner sa kritikerna. Ett år liknande 1982 och nu då 2009. Jag är ganska imponerad och som helhet är detta en trevligare upplevelse än den föregående 1955 Château L'Enclos. Mer frukt och betydligt mycket livfullare men också godare. Kanske också mycket mer hedonistiskt. Av kompisen får jag veta att han provat en flaska från samma källa och som öppnades under mer kontrollerade former. Den var tydligen mycket tråkigare och inte alls så bra som min. Kul men också just ett problem med gamla viner – det gäller att ha tur. Det blir hela 93 poäng och jag hade gärna druckit detta vin alla kvällar i veckan.

Som inledning på kvällen provas dock en helt annan typ av vin men också en betydligt mycket mer obskyr flaska. Ett vin utan årgång och en etikett som antyder sextiotal eller tidigt sjuttiotal. Korken är märkt V&S vilket inte korkarna på de bägge röda härtappade vinerna är (eller så går det inte längre att läsa detta på dem). Här åker korken dock ur tämligen problemfritt och helt utan missöden. Först är doften allt annat än behaglig med en viss stickig och frän odör. Väl luftad en kort stund och i glasen, så försvinner detta drag helt.

N.V Haut-Sauternes, Sauternes har en bärnstensfärg med antydan till brungrönt i kanten. Doften är söt med smörkola, knäck och choklad som första intryck. Sedan pomerans, te, marsipan, nougat och karameller samt kardemumma. Lite dammig och inte direkt stor doft men väldigt läcker. Dock växer doften kontinuerligt och blir mot slutet tämligen stor.

Smaken är sensationellt läcker med knäck, kola, örter och kanel. Choklad med karameller och brända inslag samt apelsin och nougat. Eldig eftersmak men med bra syra som komplement till den ganska söta smaken.

Helt otroligt gott med tanke på förväntningarna. Kanske inte så mångfacetterat utan istället tydliga och distinkta karaktärsdrag men absolut smällgott och hela 95 poäng som slutresultat. Halva flaskan sparas till kvällen efter och då är vinet om möjligt ännu godare!

Jag saknar helt bakgrundsinformation om vinet men är det någon som känner till det, vore det kul att få veta lite mer

Kompisens bonusflaska är närapå katastrof. Förvisso är inte förväntningarna höga men detta blir ett riktigt bottennapp. Mycket yngre men också alltför gammalt. Kanske kan det intressera de mest navelskådande vinentusiasterna men detta är inget för mig. Kanske en defekt flaska men jag tror inte så, utan det här har nog helt enkelt aldrig haft förutsättningarna att njutas.

1987 Durbacher Winzergenossenschaft, Baden "Kochberg Spätburgunder Weißherbst" har en grönorange färg med ett orent utseende. Doften är jordig med inslag av rotfrukter och höstlöv. Dammig och unken. Smaken är söt med låg syra och inslag av jordighet och salubrin.

Helkass blir betyget.

Avslutande halvflaskan från kvällen före är ett vin som börjat vakna ur törnrosasömnen. 2007 Noon, McLaren Vale "Eclipse" kommer nog att bli riktigt bra om ett par år. Ett av de bästa smakproven hittills och 95 poäng just nu. Mer om detta en annan gång och kanske då även en del andra viner från en av mina favoriter.

En fråga om klass?

Få lär de intresserade vara som har missat debatten om Château Pavie och dess ägare Gérard Perse. Precis som det har framförts på flera bloggar i dessa dagar har kontroverserna bland kritikerna varit många – speciellt med årgång 2003. Man kan fundera på varför åsikter som Clive Coates “Anyone who thinks this is good wine needs a brain and palate transplant” och Jancis Robinson “a ridiculous wine” överhuvudtaget förts fram. Är det verkligen ett så udda och extremt vin? Jag tycker inte det och inte heller gjorde övriga provare så under lördagens nattmangling. Kanske ligger andra faktorer bakom det hela – som konservatism och klasstillhörighet?


En som är inne på det spåret är den kritiker som blev måltavla för pajkastningen. Kanske ligger det något i Robert Parkers uttalanden om att problemet har sin grund i de uppstickare som under senaste tjugo åren gjort enorma framsteg på främst den östra stranden, vilket inte helt fallit i god jord hos de etablerade Brittiska kritikerna. Följande utdrag ur en intervju i NYT från 2006 med Parker ger en intressant förklaring till meningsskiljaktigheterna:

“I think you have to look at the history of Bordeaux to fully comprehend that most of the Medoc tend to look at these people as peasants, as, you know, hillbillies,” Parker said. “I came on the scene and tried to look at things in a sort of democratic point of view, on a level playing ground.”

Gérard Perse purchased Pavie, a historic St.-Emilion property, in the mid-1990s, and changed the viticulture and winemaking practices. When the wines got richer, fuller-bodied and more densely packed with flavor, opponents cited them as Parker wines. In fact, Parker rated the unfinished ‘03 as 96-100 points, his highest rating for a wine tasted before it is released.

“I think the rhetoric that Jancis used in referring to Perse’s wine as a late-harvest zinfandel and undrinkable, and Clive Coates saying you need a brain transplant to appreciate this wine, I mean, this is over the top,” he said.

Is it possible that Parker, the son of a construction equipment salesman, who from the beginning has seen himself as a crusader shaking up the establishment, over-identifies with the Bordeaux nouveaux? He denies it, and says that Gérard Perse, the proprietor of Pavie, has simply been misunderstood. “Part of the problem is he’s a self-made man who tends, like a lot of self-made people, to have an ego that would probably dwarf Donald Trump’s,” he said.

Nog om debatten och över till vinerna. Niklas Jörgensen, alias Mise en bouteille, tog initiativ till en vertikalprovning av alla de nio årgångar Château Pavie som släppts under Gérard Perses regim. Inte bara hade Niklas vänligheten att skicka inbjudan till bloggarna i huvudstaden utan även jag fick en förfrågan. Det är jag oerhört tacksam för. Om det finns något tillfälle man ska resa över sextio mil för en vinprovning så borde detta vara just ett sådant tillfälle. Drömmen om att få prova Château Pavie har funnits länge och om då chansen att få prova nio stycken samtidigt dyker upp, går det givetvis inte att tacka nej.

Att dessutom få se vilka filurer som döljer sig bakom alias som Vinovis, Frankofilen, Finare Vinare, JW, Dansk i 08, Vinosapien, peblin (Bon Logg 360) och nettare e gioia (Anders W), gjorde nyfikenheten närmast oemotståndlig. Gabriel (Bristly) har jag redan haft nöjet att träffa. Tyvärr kunde inte Winepunker delta men han hämtade ut sin andel för avsmakning på egen hand - något som förmodligen besparade honom från den värsta huvudvärken. Det blev nämligen en hel del extraviner som, hur bra och trevliga de än var, gjorde natten väldigt lång och morgondagen ganska seg. Det är omöjligt till och med för mig att summera allt detta i en enda lång post och därför följer i detta inlägg endast de viner som ingick i huvudprovningen. Alla bonusviner får en egen post så småningom. Alla utom ett. Niklas chocköppning med välkomstbubbel måste givetvis få vara med i detta inlägg – även om det inte hade sitt ursprung i Bordeaux.

Huvudrollsinnehavarna serverades i tre flighter varav årgångarna i respektive flight var kända men inte ordningen. Som vanligt först lite intryck samt gissningar och därefter allmänna funderingar med kommentarer. Poängen måste givetvis också få vara med – eller måste den? Jag funderade ett tag på att chockera genom att utelämna dem men det går ju inte. För vissa viner fick jag ett ganska stort spann och de poäng som här redovisas är i några fall ett medelvärde. Inga efterhandsjusteringar – det lovar jag.

Starters

Färgen är klar och halmgul med fin mousse. Doften är mycket kryddig med ett brödigt inslag och sötfruktighet. Citrus och nästan exotiska drag med en härlig renhet och närmast druvighet. Smörkola som tilltar efterhand och även mer jordiga och dammiga toner. Blommor och hudkräm som förstärker det exotiska inslaget. Härlig doft. Smaken är frisk och ren med en krämighet som för mig känns ovanlig. Citrus och oerhört ren fruktighet med nästan lite röd frukt som hallon och smultron. Även i smaken tydlig smörkola och gräddighet. Riktigt gott och läckert. Jag har däremot ingen gissning överhuvudtaget.
1996 Moët & Chandon, Champagne "Cuvée Dom Pérignon"
Jag är nästan helt novis när det gäller Champagne men detta är ju så klassiskt att till och med jag begriper att det är bra dricka. Hur snyggt och gott som helst. Inställsamt och harmoniskt samt med stor potential förmodar jag. Nästan synd att dricka det så här snabbt i inledningen av en provning. Jag klagar förståss inte över Niklas generositet men beklagar de gäster på hans bröllop som blev blåsta på det här. Lite darrigt med poängen så här i början men 94 stycken känns relevant. Lite extra kul att förutom Antonio Gallonis två gånger 95 poäng så har även Mästaren själv för ovanlighetens skull bedömt det vi har i glasen. Två gånger och dessutom med hela 98 poäng som resultat. Bra grejor det här.

Färgen är gyllengul och väldigt intensiv. Stor och blommig doft med en fet och vaxig karaktär. Persika, aprikos och nästan kokos. Rostat kaffe, gummi samt fat i allmänhet och ett närmast oxiderat slutintryck med marsipan och nötter. Spännande doft. Smaken är först ren med persika och en aning citrus. Ganska fet munkänsla med torr frukt som sedan leder mot en bitterhet som känns lite störande. Fat och smör men också ett inslag av gräs som gör att vinet nästan känns som ett motsatsförhållande. Frisk och fräsch ena stunden och torr med nästan oxiderade drag i nästa stund. Låg syra överlag. Är det Dompan i föregående glas som stökar till det för mig?
2000 Château Monbousquet Blanc, AOC Bordeaux Contrôlée
Jag är ingen stor fantast av torr vit Bordeaux. Inte heller detta smakprov ändrar på den uppfattningen. Helt okej och lite småspännande men inte så värst imponerande. Kanske lite för gammal? Ett ovanligt vin som görs i ganska små kvantiteter (5400 flaskor) av den lite udda blandningen 55% Sauvignon Blanc, 35% Sauvignon Gris, 5% Muscadelle och 5% Sémillon. Vinet vilar på nya fat i ungefär sex månader. Kul och intressant men poängen blir tveksamma 89 som kanske är något poäng för mycket. Denna årgång är ej bedömd av Parker men övriga årgångar har belönats i 90-92 poängintervallet. Verkar lite högt faktiskt.

Så till giganterna!

Flight 1

Vin 1
Färgen är klar och mörkt röd. Doften domineras direkt av typiska och stalliga aromer med cederträ och blyerts. Allt som Cabernet Sauvignon ska ha – fast det är mest Merlot i glaset. Att man aldrig lär sig. Hästsadel och läder med en pikant kryddighet av kanel och järn samt ett inslag av grön paprika. Ganska mycket mineraler bland all animalisk gödselkaraktär. Bläckig blir ett slutintryck. Smaken är mjuk, rund och fräsch med ganska mycket lakrits och violpastill. Bra tanniner som balanseras av en fin och frisk syra av citrusfrukt. Körsbär, lingon och sedan en mer torkad fruktighet som leder mot ett drag av starkvinsmognad. Gräddig lakrits som sedan ger lite medicinkaraktär. Ganska elegant. Det här borde vara nolltvåan.
2002 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Alla är på samma linje. Det gäller för övrigt hela första flighten. För mig den svagaste av alla de årgångar Pavie vi kommer att prova. Det gäller nog årgången överlag. Korrekt och typiskt Bordeaux som nästan gör vinet lite tråkigt. Bra och välgjort men ingen riktig wow-känsla. Styrkan ligger i att vinet är så friskt ibland allt det rika i smaken. Vinner säkert på lagring men går bra att dricka redan nu. Jag hamnar lite krystat på 93 poäng och det är en mindre än Parkers 94 poäng. Han anger dessutom 2008-2025 som lämpligt intervall för konsumtion.

Vin 2
Färgen är klar och purpurröd. Det doftar massor av cederträ, tobak, cigarrlåda och söt frukt. Choklad, julkryddor och en allmänt mörk samt rostad ton. Kokt frukt med klart syltiga inslag av både björnbär och jordgubbar. En lite kall stålig känsla med mjölkspann och mejeri. Det doftar så fruktigt och fluffigt att det känns som bubbelgum. Mot slutet kommer det även lite gröna toner. Ganska härlig doft om än ung. Smaken är mindre generös med strama och oförlösta tanniner som ger ett ungt och hårt intryck. Lingon och slånbär med ganska jobbiga garvsyror som gör att smaken känns obalanserad med ett enormt bett i eftersmaken. Även lite lakrits. Det klart mest avvikande vinet i flighten och gissningen är solklar.
2005 Château Pavie, Saint Émilion Grand Cru "Arômes de Pavie"
Inte så gott som det är lovande. Få uppskattar detta mer än mig. Jag tycker inte att det smakar i närheten så gott som det doftar. Kanske är det en tidsfråga och troligen blir vinet bättre av att få vila några år till. Slottets andravin och gjort av de unga och nyplanterade stockarna. Man kan fråga sig om det här med andravin är en bra idé. Man blir lite lurad på konfekten. Inget billigt vin är det heller, ca: 700kr i inköpspris enligt Niklas. Jag tror ändå på framtiden och den fina doften ger 90 poäng från mig och Bob. Han anger drickfönstret till 2008-2020. Jag lär förmodligen aldrig få veta om framtiden verkligen gör att smaken förlöses. Andraviner från Bordeauxslott för 700kr styck är inget jag har i samlingen.

Vin 3
Färgen är mörk och aningen tegelröd. Det doftar paprika, kanel, stål och jord. Därefter kommer den svettiga hästsadeln med cederträ och dammighet samt järn och mineraler. Piptobak och gödselstack med en allmän mörk fruktighet. Kanske ett lite grönt inslag långt där bak? Inte så aromatiskt som de två föregående vinerna. Smaken kompenserar dock för detta. Ren körsbärsfrukt med röd citrusfrukt och enormt frisk minerallitet. Bra balans och tanniner med en fin, intensiv och lång eftersmak som nästan känns enorm. Lakrits, cederträ och blyerts som smakar gott, hur märkligt det än låter. Välgjort och klassiskt. Det finns två alternativ kvar att gissa på men det måste vara nollettan.
2001 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
De flestas favorit i flighten. Gissningarna håller ihop gruppen och det allmänna intrycket är att Pavie smakar så mycket Bordeaux som det bara kan. Inget kladdigt här inte. Själv tycker jag att detta är så typiskt Bordeaux att jag återigen tycker det smakar lite för korrekt. Inget att klaga på och helheten är fin. Kanske är det doften som gör att det bara blir 94 poäng denna gång. Parker är generösare med sina 96 poäng och rekommenderar konsumtion mellan 2007 och 2024. Inte för att det fyller någon funktion för mig att ha denna vetskap. Källaren svämmar inte direkt över av Paviebuteljer…

Vin 4
Färgen är klar och tegelröd. Doften är fantastisk med tobak och kryddor samt portvinsmognad. Söt choklad och orientalisk kryddighet med mysk och kanel. Lakrits, violer, plommon och en enormt fruktig doft gentemot tidigare viner. Cederträ, jordgubbar och mineraler samt en rejäl dos hederlig svett. Fantastiskt. Så här ska det vara. Smaken är utvecklad och krämig med lakrits och intensiv fruktighet. Körsbär, plommon och svartvinbär med en fantastisk koncentration och precision. Eftersmaken är lång och intensiv. Harmoniskt så det förslår. Mognaden lämnar inget tvivel om årgången.
1999 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Så här ska vin dofta och smaka. Hur gott som helst. Om alla Bordeauxer utvecklades så här fint och kostade en bråkdel av vad de gör, så skulle jag vara omvänd från och med nu. Detta är för mig ett sådant tillfälle där det blir så uppenbart varför Bordeaux har sin storhet. Det är nästan stereotypen av rödvin. Jag är imponerad och nöjd till tusen och poängen jämkas tillslut ihop till 96 stycken. Lysande! Parker positiv med 95 poäng som slutbetyg. Konsumtion mellan 2005 och 2027. Lite kul är att Bobs beskrivning från ett av fatproven anspelar på allt det som jag gillar med vin:

“This is a hedonistic, sweet, expansive, and unctuous wine. The acidity is low, and the color a saturated purple/black. The bouquet offers fabulous minerality along with copious quantities of thick, succulent, black raspberry, cassis, and cherry liqueur fruit, all nicely dosed with subtle smoky new oak. It is a wine of immense richness, layers of concentration, and a viscous, long finish that should ensure 30-40 years of drinkability.”

Förväntningarna ökar när nästa gäng ställs på bordet!

Flight 2

Vin 5
Färgen är mörk, tät och purpurröd. Doften stor med massor av rostat kaffe, som espresso och mocka. Stall, svett och mörk frukt med kokos. Gödsel, blommor och lite fatvanilj med ett inslag av aprikos och svartvinbär. Lite varmfruktig stil med rosor och mineraler. Härlig doft. Smaken är ren med en frisk syra av körsbär och svartvinbär. Vanilj, grädde och en viss beska i eftersmaken. Kryddor och mineraler, nästan som metall och blyerts. En grön ton mot slutet och kanske lite klenare frukt. Som de flesta andra gissar jag på nollfyran.
2004 Château Pavie Decesse, Saint Émilion Grand Cru Classé
Visst är det en nollfyra men inte den vi tror. Faktiskt skiljer sig inte denna så värst mycket från de övriga Pavie vinerna som man skulle kunna tro. Kanske är den lite klenare i stilen men grundsmaken och aromerna är de samma. För att vara ett lägre rankat vin klarar det sig bra. För mig är det värt 94 poäng vilket ligger helt i linje med Robert Parker. Han anser att konsumtion skall ske mellan 2012 och 2025. Vi är lite tidigt ute men det känns inte. Tvärtom känns vinet lite för tillgängligt.

Vin 6
Färgen är klar och djupt purpurröd. Doften är söt och kryddig med mycket frukt och fatkaraktär. Kanel, peppar, citrus (apelsinskal) och kokos. Fikon i grädde samt mynta och muskot med kola och blommor. Återigen en frisk minerallitet och fluffighet som bubbelgum. Härlig doft. Smaken är ren och mineraldriven med en krispigghet i frukten som är jätteläcker. Körsbär och violpastill med ganska tuffa tanniner och en väldigt lång, stram eftersmak. Creme de Cassis och ett grönt inslag som av vinbärsblad. Mycket lovande. Ett härligt strukturerat vin. Jag som övriga tycker att stilen avviker något och gissningen leder därför (felaktigt) mot det föregående vinet.
2006 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Den enda årgången Pavie som avviker mot övriga. Förmodligen är det ungdomen. Jag gillar detta väldigt mycket. Betydligt mycket mer än övriga gruppen. Kanske är det dragen av den nya världen som förför mig? Potent och laddad inför framtiden. Det här kommer bara att bli godare och godare. Jag sätter mitt betyg i tron om att det verkligen är Pavie Decesse i glaset och är imponerad. Att det sedan visar sig vara äkta vara i glaset gör ingenting. Det blir ett plustecken i betyget eftersom framtiden ligger för detta vin. Jag sätter 95+ poäng och är nära Bobs 96 pinnar. Han menar att vi skulle ha väntat tills 2015 med att smaka på detta men att vi inte skulle ha väntat tills efter 2035. Visst är det ett lagringsvin. Parker beskriver det på sitt sätt: “Backward and extraordinarily pure, it is built like a Manhattan skyscraper with exceptional focus, depth, texture, and length. It’s all here, but 5-10 years of patience will be warranted.”

Vin 7
Färgen är mörk, tät och närmast svartröd. Det doftar mörk frukt och nyrostat kaffe. Blommor och espresso med plommonkompott och lite bränd karaktär. Blyerts, grafit, cederträ och rostade fatinslag. En aning stall och dynga som ger en ganska typisk Bordeauxkaraktär. Trots mycket aromer så känns doften lite sluten och oförlöst. Smaken är ren med svartvinbärsfrukt och kaffe. Blyerts och plåt samt tanniner i massor. Inte helt harmoniskt. Garvsyror som är påtagliga med ett kaffebeskt avslut som sedan drar åt kvistar och kärnor till. Cassis och plommon med ett bläckigt slutintryck som ger en känsla av ett knutet och oförlöst vin. Jag som övriga gissar felaktigt på nollsexan.
2004 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Ett mycket ogeneröst vin men som har allt som behövs för att bli ett bra vin. Inte så gott just nu men mycket potent. Känns yngst av alla provade viner. Kanske är det även så att vinet är i en knuten fas vilket gör att ingen är överdrivet positiv till det här. Mycket Bordeaux dock. Det blir ett högt betyg igen med 94 poäng för potentialen vilket är en pinne lägre än Parkers 95+ poäng. Han anger 2009 till 2025 som konsumtionsriktmärke. Bob tycker dessutom att detta är en av de mer utvecklade och tillgängliga årgångarna. Märkligt.

Vin 8
Färgen är klarröd med ett svagt inslag av tegelrött. Doften är fantastisk med söt frukt och portvinsaromer samt grillade och varma inslag. Stall och svett med julkryddor som kardemumma och kanel. Solvarm jordgubbsfrukt och hallongelé. Superläcker. Fat och blyerts med vaniljsocker som tydligt visar vad det handlar om. Härligt. Smaken är väldigt ren och balanserad med krispigg fruktighet och minerallitet. Hallon i grädde och en intensivt lång eftersmak med massor av goda tanniner. Vilket bett och underbar mognad! Måste vara nittioåttan.
1998 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé

Detta blir mångas favorit i denna flight. Definitivt min. Likheterna med 1999an är slående. De har mognaden gemensamt. Precis så här gott ska det vara med lite mognad och utveckling i ett vin. Riktigt läckert. Perses första årgång och om det är stilen som ändrats sedan denna och 1999an gjordes eller om det bara är mognaden som gör skillnaden kan jag inte svara på – men godast hittills är de. Jag är återigen uppe på 96 poäng med snudd på 97. Egentligen kan man bortse från dessa då det inte behöver vara godare än så här. Detta skulle jag kunna njuta varje dag. Sagolikt gott. Parker hyllar med 95 poäng i april 2001. Kul är att han senare samma år i Hedonist’s Gazette drämmer i med hela 99 poäng under en provning med EWS i New York. Vinet röstas dessutom fram som vinnaren bland alla provade 1998or. Han avslutar med följande citat:

“The tasting once again demonstrated the greatness of 1998 St.-Emilions and Pomerols, as well as the fact that the 1998 Pavie, at about one-third of the 2000's price, is undoubtedly one of the greatest Pavies ever made.” Kul!

Så till titanerna!

Flight 3

Vin 9
Färgen är klarröd. Doften är stor och vedig med en söt ton av choklad samt kaffe/mocka. Ett jordigt inslag som av lera samt varm och syltig frukt av plommon och sviskon. Doften är väldigt dov och mörk med kola och papper samt kanel. Nästan lite Grenacheoxiderad. Spännande. Smaken är stram men ren och tanninerna är påtagliga. Lakrits och violpastill med kokosfett och en gräddighet som är angenäm men sedan ger ett lite beskt intryck. Inte helt balanserat. Svårbedömt. Jag, tillskillnad från övriga, tror (felaktigt) på Monbousquet.
2003 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Lite förvånande för mig. Jag hittar en jordighet som inte finns i något annat vin. Tycker det avviker för mycket. Vinet är ruskigt bra men något stör mig i smaken. Beskan är tydlig och kanske är det ändå så att den extrema årgången har satt sina spår i detta vin? Lite osäker är jag men det räcker ändå till 96 poäng (satta utan att veta säkert vad det var i glaset). Parker har ju som bekant hyllat det här med 98+ poäng och från fat bedömt det som en potentiell 100 taggare. Inte just nu anser jag. Kanske kommer de men då sker det nog under den period han anser att man ska konsumera vinet, 2010 till 2050! Även denna är omskriven i Hedonist’s Gazette där Bob i december 2006 skriver följande: “Absolutely off the charts, this was the finest bottle I have ever tasted of the 2003 Pavie. I found this wine powerful, disjointed, and nearly over the top when it was first bottled, but it has calmed down considerably, and this bottle was pure nectar. Rich and full-bodied with superb definition and purity, but none of the so-called late harvest characteristics that have been falsely attributed to it. It's a beauty that appears to be on a much faster evolutionary track than the 2000.”

Vin 10
Färgen är tät och svartröd. Doften är stor och fet med ett inslag av vax. Gummi, kola, kokos och fat. Rök, ved och tjära. Exotisk och gräddig med smörkola och Creme de Cassis. Mineraler och friskhet i allt det stora. Kanske lite för mycket av allt? Svårt att bena ur alla beståndsdelar för doften är så kompakt. Smaken är likörlik med Creme de Cassis och nästan gräddkola i sin mycket koncentrerade framtoning. Tuffa tanniner och en extremt lång och koncentrerad eftersmak. Gräddig textur och en kompakthet som knappast ger ett generöst intryck. Måste vara nollfem.
2005 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé
Så klagar man på Aussies? Det här är mycket av allt mitt i ett kompakt mörker som lovar hur mycket som helst inför framtiden. Det är gott redan nu men det vore synd att inte vänta länge än om man var lycklig ägare till en eller flera flaskor. Snacka om resursslöseri att dricka detta nu. Ju längre tiden förlöper, ju mer händer det i glaset. Jag får ett stort spann i mina poäng. Från 96 till 99 och som avslutning jämkas de till 98+ poäng. Löjligt kanske men vinet är så lovande att man bara måste medge att framtiden ligger för det. Helt charmerande är det inte just nu men det beror kanske på vad som varit i glasen tidigare under kvällen och vad som skulle komma senare i flighten. Parker på 98+ poäng med konsumtionsfönstret 2020-2060. Lite tidigt kanske att tro att charmen ska finnas med redan nu i paketet. Han klämmer i med följande lovord: “As they say, the truth is irrefutable - this is one of the world’s most outstanding wines, and the 2005 Pavie should take its place among the greatest achievements of Bordeaux in the last 50 years.”

Vin 11
Färgen är tät och mörkt purpurröd. En stor och stallig doft väller ur glaset. Rök, fat, ved och kolgrill. Lera, kokos och rostade varma toner. Hederlig svett och en minerallitet som ger ett friskt och lite örtigt intryck med rosor på slutet. Espresso och krutrök. Jösses vad laddad doften är. Smaken är ren och frisk med en koncentrerad och likörlik struktur. Varm och eldig men med en krispigg fruktighet som är underbar. Som koncentrerad Creme de Cassis. Eftersmaken är intensiv, stram och lång med röd citrusfruktighet som balanserar hela paketet. Nästan oändligt i eftersmaken. Jag tror därför felaktigt på nolltrean.
2005 Château Monbousquet, Saint Émilion Grand Cru Classé
Jag luras av värmen och den udda stilen i detta vin. Det gör inget. Att Monbousquet lurar mig så kan jag leva med. Kanske är detta för mycket för vissa. Några i gruppen uppskattar inte detta vin helt. Kanske är det nya världen som spökar igen? Jag tycker detta är underbart och med tanke på vad Parker skriver i sin recension om egendomen så tror man inte det är sant: “From a less than noble terroir in Saint-Sulpice de Faleyrens, Gerard Perse has accomplished miraculous things at Monbousquet. Prior to his acquisition of this property in the mid-nineties, this wine tasted like watered-down Beaujolais, but Perse has turned it into one of the more stunning, modern-styled wines of Bordeaux.” Jag slutar över Bobs 95 poäng och landar på hela 97 pinnar. Parker anser konsumtion lämplig mellan 2015 och 2028. Jag dricker gärna detta redan imorgon igen.

Vin 12
Färgen är klar och rubinröd med en vacker lyster. Det är nästan så att utseendet avslöjar att det är en riktig Primadonna i glaset. Doften är lite mullig och dov med stalliga och mineralliga inslag. Rostat kaffe och mörk choklad med en kanelkryddig arom som ger ett intryck av orientens basarer. Creme de Cassis (igen) och mörkfruktighet av lite odefinierbar karaktär. Lite tillknäppt och precis som i 2005an är det lite svårt att hitta allt. Smaken är bedövande. Ren och krispigg fruktighet med mängder av frisk minerallitet och citrusfrukt. Apelsinlikör och körsbärskoncentrat. Nästan läskande syror för att använda ett slitet begrepp. Svartvinbärslikör såklart – Creme de Cassis! Eftersmaken är bokstavligen oändlig. Ingen tvekan – så här smakar en titan.
2000 Château Pavie, Saint Émilion 1er grand Cru Classé

Nu ska jag vara lite tråkig och ”bara” sätta 99 poäng. Varför det? Jo, doften är inte så exceptionell som man ska förvänta sig av ett perfekt vin. Flera av de övriga årgångarna har en mycket trevligare och i min smak härligare framtoning. Jag tycker det saknas något i doften på detta vin. Petitesser kan tyckas och kanske rent av lite löjligt men ska man vara så ärlig som det bara går, så hade jag önskat mig mer av doften. Smaken är däremot perfekt. Det går inte att hitta något som inte borde vara där eller som skulle vara där. Ett lysande vin som naturligtvis kommer att skänka glädje och njutning i många år för lyckliga ägare. Parker ger som bekant 100 poäng men roligast är hans kommentar:

“this is the kind of phenomenal wine that Perse's critics were afraid he might produce - a no-compromise, immortal wonder that represents the essence of one of Bordeaux's greatest terroirs.” Drick mellan 2012 och 2050. Amen!

Hur knyter man ihop säcken och summerar det här? Ärligt talat är det svårt. Hur många provningar som denna genomförs det per år runt om i landet eller till och med i världen? Inte många. Niklas ska ha all heder för att ha kraften, viljan och orken att förverkliga sin dröm och för att han vill dela den med oss. Jag är djupt tacksam för att ha fått vara med och jag tvekar inte för en sekund att göra om det ifall det skulle bli aktuellt igen. Dessutom vill jag tacka övriga gänget för ett öppenhjärtigt mottagande och en riktigt kul kväll tillsammans. Det var länge sedan jag hade så kul på en provning. Det finns många minnesvärda kommentarer och vissa går knappast att återge i skrift. Jag misstänker att de inte blir lika kul så här i efterhand som de blev i stridens hetta. Fast “grönare än Kermit” är nog oslagbar. Det var Frankofilens spontana uttalande om den "Danske Barolon". Några till från honom var riktigt kul men de passar sig inte på min blogg. Man får vara försiktig med vad man publicerar med tanke på sökmotorer.

Ska man vara lite kritisk? Självklart ska man vara det. Det är lätt att tro att allt var världsklass bara för att några av vinerna spelade i högsta divisionen. Egentligen var det bara 2000an och 2005an som stod ut alldeles extra i form av poäng och rikedom. Några var ganska normala viner, om än korrekta och typiska. Ytterliggare några var inte poängmässigt i topp men däremot som vinupplevelse enormt minnesvärda. Jag tänker då på 1998an och 1999an som för mig nästan blev den största behållningen. Så mycket "vindrickarglädje" är det svårt att få med tillräcklig upprepning. Tyvärr är prisnivån på vinerna helt absurda och det gör att jag även i fortsättningen håller mig till mina invanda distrikt och viner. Kvaliteten och njutningen är lika stor i dem men för en betydligt billigare peng. Om jag hade blivit lottomiljonär eller fått ett miljonarv från en okänd släkting i Amerika så hade jag nog spenderat en del av pengarna på Château Pavie men i brist på detta så fortsätter jag i invanda mönster. Ett vin som verkligen fick mig att inse att allt som glimmar inte kostar guld kom i den efterföljande bonusprovningen. Då insåg jag återigen att den sanna glädjen ligger i upplevelsen oavsett ursprung och prestige. Sjörök är en ledtråd…

Niklas, fortsätt gärna dina försök att omvända mig och komma över till den andra sidan – jag kanske inte är ett helt hopplöst fall. Ett stort tack för din och familjens gästfrihet!