Med rötterna i Djävulens terrass!

Nog släpps de bästa och mest berömda vinerna i Systembolagets tillfälliga lanseringar och då oftast i det begränsade utbud som lanseras via de tre Vinkällarbutikerna. Under senare år verkar dock Privatimporten ha exploderat och då främst via mindre och specialiserade importörer. Internethandeln ökar och blir alltmer lättillgänglig. Bor man nära Danmark kan man dessutom kombinera det bästa av två världar.

Däremot känns det som om vi allt oftare glömmer bort den gamla trotjänaren – Beställningssortimentet. Bevakningen av detta sortiment måste nog anses bristfälligt och när det skrivs något är det främst i temanummer eller liknande – och jodå, jag vet att Munskänkarna också bevakar utbudet. Dock tycker jag att man sällan är speciellt aktuella med de viner man skriver om.

Egentligen borde man kanske inte klaga för ju mer man får ha för sig själv dessbättre är det. Fast jag kan ändå inte låta bli att fascineras över hur konstigt det ibland blir.

Med tanke på den numera berömda och närmast hysteriskt eftersökta årgången 2007 i Södra Frankrike, som hårdbevakas i etern och som snabbt säljer slut överallt, så kan jag inte låta bli att förundras över hur länge vissa viner ligger i Beställningssortimentet och väntar på att bli just beställda. Orkar ingen längre med att söka viner i detta sortiment eller har det svällt så till den grad att det blivit oöverblickbart?

Två mycket intressanta viner lanserades redan i mars (eller kanske det var redan i februari) och såvitt jag förstår finns de fortfarande kvar att beställa. Kanske känns namnen inte igen eller så är priset en aning högt med sina 289kr per butelj – åtminstone för att komma från Gigondas – eller så har konsumenterna helt enkelt inte letat tillräckligt noga.


Domaine Les Pallières tillhör de mer kända egendomarna i Gigondas och lär ha varit den första att buteljera vin under egen etikett. Efter att ha dragits med ett allt sämre rykte köptes så egendomen 1998 av Familjen Brunier (Vieux Télégraphe) och deras amerikanske samarbetspartner tillika importör Kermit Lynch.

Efter att har rustat upp de 25ha stora planteringarna och byggnaderna tycks man nu fått ordning på de i genomsnitt över 50-åriga stockarna. Med årgång 2007 skedde så ytterliggare en förändring. Eftersom man anser lägena och jordmånerna så olika inom ägorna föredrar man numera att buteljera två viner under namnen Les Racines och Terrasse du Diable.

Les Racines innehåller druvor från stockar med en genomsnittsålder om 65år från den nedre delen av vingården och består av Grenache (80%), Syrah och Cinsault (15%, planterade bredvid varandra) samt Clairette (5%). Delvis avstjälkning och därefter lagring på cementtank i 10 månader för att sedan vila i ytterliggare 7-9 månader på foudres. Ungefär 55 000 flaskor per år produceras.

Terrasse du Diable görs av druvor som kommer från flera olika parceller som generellt sett växer på högre höjd. Sammansättningen består av Grenache (90%), Mourvèdre (5%) och Clairette (5%). Genomsnittsåldern på stockarna är 45 år och även för detta vin avstjälkar man bara delvis men utöver de 10 månaderna på cementtankar får denna cuvée en aning längre tid på foudre (12 månader). Ca: 46 000 flaskor årligen.
.
Robert Parker är naturligtvis nöjd med de bägge nollsjuorna och håller Les Racines som det bättre vinet med 94 poäng som betyg medan Terrasse du Diable får nöja sig med 93 poäng. Jag själv håller däremot inte helt med om de slutsatserna.

Provade över tre kvällar i mars:

2007 Domaine les Pallières, Gigondas "Les Racines" har en djupt purpurröd färg. Doften är först bärig och blommig med jordgubbssylt och varma fikon. Kaffe, choklad, rökta kryddor och nästan ved. Sälta, lakrits, gummi och svett samt en vaxighet typ epoxi. Över tiden en sötare doft med kola, lavendel och tuttifrutti.

Smaken är ren och frisk med fruktighet. Sedan lakrits, svartvinbär, körsbär och en ganska torr eftersmak med tydliga tanniner. En lite ofräsch känsla av papper sprider sig i munnen. Därefter mer sälta men också kola, fikon och en grillad karaktär samt lite blyerts. Kväll nummer två har det tillkommit en aning blåbär men också ännu mer torrhet samt beska och nötighet. Kväll nummer tre utan någon märkbar förändring.

Det här vinet är gott men det handlar mer om att vara lovande än färdigt. Jag vill ha en tydligare fruktighet och gillar inte den påtagligt torra känslan i vinet. Otypiskt är det inte och stilen påminner en hel del om Vieux Télégraphe i unga år. Garanterat kommer detta att må bra av lång förvaring i källaren men jag gillar inte stilen helt och avstår till förmån för både billigare och godare alternativ från regionen. Absolut värt 92/93 poäng men mer utifrån ett objektivt perspektiv istället för min personliga smak.

2007 Domaine les Pallières, Gigondas "Terrasse du Diable" har en likaledes djup purpurröd färg som det föregående vinet. Doften är rökig med rostat kaffe och mineraler så som sten, järn/stål och därpå varmfruktighet. Svartvinbär, fikon, mörk choklad och espresso samt tjära och något som påminner om gjutjärnsgryta. Även an animalisk arom sprider sig i glaset. Dag två förstärks intrycken och även i denna doft tillkommer en söthet så som jordgubbar, kola och vanilj. Till tredje kvällen har det tillkommit friskare och mer parfymerade aromer.

Smaken är ren och frisk med mineraler, körsbär, kola och choklad. En syrlig men behagligt bärig eftersmak. Medelfylligt och en aning enkelt kanske men väldigt gott. Sedan mer choklad, lakritskola och även hallon samt citrusinslag. Kväll två har vinet stått till sig och upplevs nu krämigare, rikare och även fruktigare men med inslag av sälta. Kväll tre är smaken ännu godare med friskhet och exotisk fruktighet.

En ganska märklig upplevelse faktiskt. Tillskillnad gentemot det föregående vinet är utvecklingen över tre kvällar påtaglig i detta vin. Välbehaget ökar och allt blir bara godare och godare men också intressantare. Jag börjar lite tveksamt på 91/92 poäng som sedan ökar till 94 och avslutas på hela 95 poäng kväll nummer tre. Jag vet faktiskt inte om man ska våga tro att detta betyder att vinet är så bra men jag brukar bli ganska såld på viner som har den typen av utveckling under en längre provningsperiod. Det är verkligen gott och just känslan av att vinet visar en krämigare och intensivare frukt över tiden borde lova gott.

Det här är två trevliga viner att prova bredvid varandra och ur en pedagogisk synvinkel är det en ganska intressant övning. Jag kan tänka mig att resultatet om vilket man fördrar skulle variera en hel del om man frågar en stor grupp provare. Man kan ju då fundera på om det inte hade varit bättre att buteljera allt i en flaska? Eller så är just vitsen med två buteljeringar att det blir något för varje smak…

Helgon och martyrer – en trio som imponerar!

“I was blown away by how the 2007 Gigondas cuvees, which I had rated very highly from barrel last year, had put on weight and texture, and had become essentially as compelling as Gigondas can be.”

Så inleder Robert Parker sin recension om Domaine Saint Damien årgång 2007. Ännu mera södra Rhône och tvåtusensju tänker kanske många nu – med all rätta. Det har blivit lite av en hype som för en redan frälst ibland känns påtvingad och lite för populistisk och kanske rentav folklig - speciellt som området länge tillhört det som tidigare betraktades som en subkultur. Nu med 2007orna känns det nästan mainstream.



I augustimånads "mittimånaden släpp" lanseras ännu en i raden av hyllade 2007or från Châteauneuf-du-Pape. Redan i vintras fanns 2007 La Ferme du Mont, Châteauneuf-du-Pape "Côtes Capelan" att köpa i broderlandet Danmark och därför har jag redan hunnit prova den med klart godkänt som resultat. Dock håller jag inte med Jancis Robinson om att det är ett av de tre bästa vinerna från årgången (19 av 20 poäng). Inte heller Parkers 96 poäng känns befogade, fast visst är vinet bra men som så många gånger tidigare under året har det visat sig finnas många alternativ och dessutom billigare sådana. Satteliterna har banne mig överpresterat mer än vad jag tror att någon ännu riktigt har vågat inse. En av dem är Gigondas.

2007 Domaine Saint-Damien, Gigondas "Vieilles Vignes" har en mörk och djupt purpurröd färg. Doften är stor, rökig och djurisk med chark, läder samt stall som första intryck. Malört, tjära och blodighet men därefter mer kryddighet i form av mynta och lavendel samt garrigue och peppar. Enebuske, diesel, körsbär, nickelkola samt jordgubbsdestillat. Klassisk robusthet som känns helt rätt.

Smaken är ren och fruktig med svartvinbär, lakrits och kryddor. Finmalda tanniner, körsbär, kirsch, hallon och jordgubbar med en aning torra tanniner mot slutet. Koncentrerat och fint i eftersmaken med en antydan till eldighet.

Kanske lite för rustikt för att i min smak helt leva upp till Parkers 95+ poäng. Vinet är riktigt bra men en aning lantligt och burdust vilket gör att vinet inte är helt insmickrande till en början. Efterhand framträder ett mer njutbart vin och 94 poäng känns därmed helt rätt. Det råder inte brist på potential och innehåll men de efterföljande vinerna håller en ännu högre kvalité vilket gör att detta vin hamnar lite i skymundan. Hederligt gott dock och mycket troget sitt ursprung.

2007 Domaine Saint-Damien, Gigondas "La Louisiane" har en djupt purpurröd färg. Doften är först något knuten för att sedan öppnas upp ordentligt med en tydlig rökighet och blodighet med massor av animaliska inslag. Sedan mandel, peppar, lavendel och stålighet samt något som närmast kan liknas vid kakao. Fikon, choklad, marsipan och kaffepulver med ett inslag av jordgubbspaj med mynta samt nickelkola. En doft att älska eller hata. Jag associerar den med Clos des Papes och är helt såld. Full pott!

Smaken är väldigt ren och frisk med hallon och jordgubbar som med sin långa och intensiva eftersmak närmast framkallar känslan av likör. Trots rikedomen ett balanserat intryck med kryddighet och kolasnören. Kaffe, choklad och kirsch med smörkola samt vit choklad och bärighet. Hallon, grädde och vit choklad samt precis som i doften även en förnimmelse av Clos des Papes. Supergott!

Parker på 95 poäng men med följande tillägg:

“The 2007 Gigondas Louisiane (80% Grenache, 15% Mourvedre, and 5% Cinsault from 70- to 80-year-old vines) merited 98 points at one tasting, but I’ll be conservative here. This amazing wine possesses a dense purple color as well as an extraordinary nose of a liqueur of rocks intermixed with cassis, kirsch, licorice, incense, and spring flowers. Made from incredibly low yields of 22 hectoliters per hectare (which no doubt explains the remarkable focus, concentration, richness, and 50-second finish), this historic Gigondas is a tour de force in winemaking. It should drink well for 20+ years.”

Jag tycker att han är lite feg och även om 98 poäng känns lite högt så är definitivt 96/97 pinnar befogat. Ett mycket bra vin i en stil som jag gissar kan vara något kontroversiell.

2007 Domaine Saint-Damien, Gigondas "Les Souteyrades" har en klar och djupt purpurröd färg. Doften är stor och fruktig med tydliga inslag av hallon och jordgubbar. Choklad, lavendel och örter med en tropisk fruktighet som leder mot ett parfymerat och blommigt intryck. Sedan mer animaliska inslag med rökt kött, grillade kryddor och nästan gödselstack. Jordighet och garrigue men även ett drag av sötlakrits samt vanilj. En komplex och läckert fängslande doft.

Smaken är dock den stora behållningen med sin superkoncentrerade frukt och framförallt rena sådana. Ett sagolikt rent och balanserat vin trots sin koncentration och rikedom. Smaken är så läcker med massor av röda bär som hallon och jordgubbar men även svartvinbär och ett drag av nötighet av mandel. Sedan mer vanilj, vit choklad och jordighet. Underbart gott!

Ett mycket balanserat och friskt vin med en renhet som verkligen imponerar. Eftersmaken och dess längd samt koncentration bara förstärker intrycket om vinets kvalité. Bob landade på hela 97 poäng i oktober 2009 och jag säger inte emot. Det kan synas högt för ett vin från en appellation som Gigondas men vinet är verkligen värt sina höga poäng – framförallt på grund av sin renhet i frukten. Riktigt läckert och framförallt drickbart redan nu. Kommer det att hålla? Ingen aning men just nu är det "as good as it gets" – allt för under 250kr!

För den som vill veta mer om producenten rekommenderas ett besök hos Søren Gudiksen.

Kan man få nog av tvåtusensju och södra Rhône? Inte i min smak men däremot kan jag inte låta bli att fundera på om det snart kommer ett bakslag. Känns Toscana och 1997 igen? Då lägger jag inga andra värderingar än hysterin i påståendet. Kvalitén i vinerna har jag inga misstankar om men hur länge kommer Vinjournalisterna, Systembolaget och Munskänkarna att stå på barrikaderna? Inte så värst länge till är jag rädd för. Kanske tar det slut redan med årgång 2008?

Den onde, den gode och den fule!

Nejdå, det här är inte så farligt som det låter. Av någon anledning har jag de senaste veckorna haft en längtan efter mer moget vin. Kanske har jag tröttnat på senaste tidens ganska unga och stora viner. Förra helgen dominerades helt av unga och stora fruktbomber från Australien. Hur mycket jag än gillar dem kan det ibland bli för bra – för mycket av det goda helt enkelt.

Av olika anledningar föll helgens vinval på tre lite mer utvecklade viner från södra Rhône. Nu är kanske inte sju, åtta och nio år en speciellt hög ålder för dessa viner men nog har den mesta ungdomligheten fått ge vika för mer utvecklade och mogna karaktärsdrag.

Problemet är att nu finns det endast ströflaskor kvar i samlingen av de lite äldre årgångarna. Fast det är ändå motiverat att offra någon för att påminna sig om hur läckra de faktiskt blir med lite mognad. Att helt enkelt inse värdet av att spara och hålla lite till på alla goda 2003or och 2005or. Oroande är ibland att de kan vara så lättillgängliga. Som 2006orna. Synd och skam att dricka dem nu trots generositeten. Jag brottas ofta med min dåliga karaktär. Därför blir ibland en sådan här övning av godo.

Det fanns dock andra syften med vinvalen. I alla fall den första flaskan. Lite bekräftelse och utvärdering. Två av vinerna provades samtidigt och rester sparades till söndagen och matchades då mot det tredje vinet. Ett smart drag för att vara lite självgod. Riktigt trevligt blev det. Trots avsaknad av goda vänners lag. Träffade en gammal skolkamrat för något år sedan. Vi hade inte setts på säkert 20 år så det var riktigt kul. På min fråga om han träffade några andra gamla kompisar svarade han nej och tillade – jag umgås mest med mig själv.

Ibland är det skönt att sitta i sin ensamhet och helt koncentrera sig på vinet. Att liksom låta sig uppslukas av allt det goda i doft och smak. Gå in i sin egen värd och djupanalysera innehållet i glaset. Självklart lyssnar jag till hustruns intryck och även barnen får ett doftprov trots sin låga ålder. De har lärt sig att säga jordgubbar och stall till allting. Fast just denna gång hade de helt rätt.

Första vinet ut kommer från Château de Saint-Cosme. Detta har blivit lite av en favoritproducent för de medvetna svenska konsumenterna. Även Parker sällar sig till hyllningskören och är ofta ganska generös med sina poäng – alltför generös enligt min åsikt. Jag har provat en hel del av Louis Barruol’s viner men aldrig blivit frälst. Ibland har jag funderat på om de har varit för unga, knutna eller måndagsexemplar. Aldrig har jag utbrustit wow! Aldrig har de överträffat förväntningarna. Nästan alltid har de underpresterat. För ett tag sedan beslutade jag mig för att avstå vidare inköp helt och prioritera andra producenter. Så kommer ju då Systembolagets nyhetslansering i februari med två av firmans viner. Dessutom som vanligt höga poäng och klart attraktivt pris. Då infaller sig naturligtvis beslutsvåndan igen. Köpa eller inte köpa? Om man nu får tag i någon flaska vill säga. Alltså ett smakprov av ett vin jag inte tidigare tyckt så mycket om men som nu fått vila ytterliggare lite i källaren för att kanske ha utvecklats till ett bättre vin – eller?

2001 Château de Saint-Cosme, Gigondas ”Valbelle” är mörkt tegelröd i färgen med lätt bruna inslag. Det doftar diesel och terpentin. Viltkött och rökta kryddor med typiska drag av södra Frankrike. Lite malört och lätt rostade fat med inslag av kaffe. Gödselstack och höstskog med inslag av söta kryddor som kanel och kardemumma. Det finns ett lätt kemiskt drag i doften som påminner om hårspray. Faktiskt är att det doftar Riesling. Förmodligen är det mineraler som gör att det blir sådana kopplingar till den druvan och den kemiska karaktären. Dag två tillkommer stundvis även en lätt känsla av kokosfett vilket gör mig lite konfunderad. Jag anar även flyktiga aromer av choklad. Spännande är den men förmodligen inte en doft som alla faller för.

Smaken är ganska rå och tuff. Mer oborstad än de två kommande vinerna. Det smakar inte alldeles harmoniskt. Frukten är ren men lite för rödfruktigt syrlig för min smak. Som lingon och syrliga körsbär. Även en beska i smaken som direkt gör att det blir just lite opolerat och rått tillsammans med den tuffa syran. Smaken är stram med en elegans som är tilltalande och det går klart att skönja kvarvarande tanniner. En lätt eldighet i eftersmaken med ett kemiskt drag som man antingen gillar eller avskyr. Jag är ambivalent. Det finns en klar varning för den så för mig typiska Italienska karaktären av körsbärskärnor och stjälkighet. Månne har Louis Barruol försökt biffa upp vinet med stjälkar? Dag två kvarstår intrycken och ingen direkt förändring har skett i smaken. Faktum är att det inte bara doftar Riesling det smakar banne mig som det också – av ett stramare slag.

Första spontana tanken är att detta vin (eller till och med producent) och jag kommer inte överrens. Det finns ingen kemi, det säger aldrig klick. Jag tycker det saknas så mycket Grenachekaraktär av sötfruktighet och choklad. Doften är fin men det känns lättare att koppla samman den med Syrah än med Grenache. Det doftar emellanåt lite som 2003 La Combe des Fous och 2005 Bois de Boursan”Cuvée des Felix”. Märkligt att detta vin med den högsta andelen Grenache (90%) av de tre vinerna, ger den minst typiska doften och smaken. Är det producenten eller är det Gigondas? Barruol gör för övrigt vin från hela Rhône men köper då in druvmaterialet. Endast planteringarna som ger druvor till hans Gigondascuvéer kommer från egna odlingar. De som härstammar från négociantverksamheten buteljeras under namnet Saint-Cosme (utan Château framför). Förutom Côtes du Rhône vinet har jag aldrig provat hans viner från denna verksamhet. Han lär göra en bra Côte Rôtie och en bra Chateauneuf du Pape som det hade varit kul att få prova. Frågan är om de är lika i stilen eller om det är just hans Gigondasviner som har ett så särpräglat drag? Jag har skrivit om två tidigare smakprov här som ni gärna får ta del av. Det blir ändå 92 poäng för den goda doften och framtidshoppet som lever vidare. Syran är okej på grund av friskheten i vinet som helhet. Det finns frukt som håller emot men om den helt viker sig kommer det här att bli ganska oangenämt. Parker är mera positiv med 93 poäng i februari 2004 och konsumtion mellan 2006 och 2016. Tekniskt förstår jag kvaliteten i vinet men väldigt gott smakar det faktiskt inte. Det blir nog ändå pass på måndag den 2e februari.

Andra vinet ut var en gammal bekant – Clos des Papes. Detta är nog ett av de mest trogna vinerna från distriktet i vårt Systembolagssortiment. Trots sin etablerade status känns det som egendomen genomgår en nyrenässans. På de flesta forum verkar man rörande överens om dess kvalitet och förträfflighet. De amerikanska konsumenterna har varit generösa med sitt beröm och på Wine Spectators årslista har man hamnat högt. Även Parker är mycket positiv och speciellt under senare år. Faktum är att av 2000-talets årgångar så har hela fyra stycken fått 95 poäng, en 97 poäng och en 98 poäng samt nu den kommande 2007an som bedömts till 98-100 pinnar. Ganska imponerande. Endast 2002an avviker, med sina ändå efter förutsättningarna höga 88 poäng, vilket ju är förståligt. En får man väl anse, ganska traditionell producent som dessutom helt avstått från den i mångas ögon så förhatliga specialcuvéehysterin. Man gör ungefär 100 000 flaskor om året - trots ett mycket lågt skördeuttag. Allt avstjälkas. Jag måste nog medge att hur mycket jag än gillar producentens vin så är jag lite misstänksam beträffande flaskvariation. Jag kan inget bevisa och jag kan inte heller peka på en hållbar teori utan endast lite lätt misstänksamt konstatera att jag haft en del märkliga upplevelser. De som följt debatten om 2003 Clos des Papes i främst USA vet att det var mycket diskussion om stora variationer inte bara av enstaka buteljer utan även hela partier. De flaskor jag provat har varit lysande. Dock blev jag förundrad när jag provade en 2005a köpt på Systemet. Jämfört med en tidigare provad flaska som var inköpt på plats så tyckte jag skillnaden var ganska stor. Bägge goda och bra men flaskan inköpt hos producenten var kraftfullare och mindre rödbärig. Även 2004orna tycker jag spelat mig ett spratt men det kan kanske bero mer på min personliga form än vinet. Även på vertikalprovningen i höstas tyckte jag en del årgångar var annorlunda mot tidigare intryck. Mest märklig var årgång 2000. Jag hade provat en flaska hemma dryga året innan som var allt annat än bra. Ganska mediokert, hårt och platt. Jag begrep inte alls Parkers 95 poäng. Flaskan vi hade på vertikalprovningen levererade något helt annat. Ett tjockt och närmast Amaronelikt vin som delade gruppen i två falanger. Visst var den mycket söt i stilen men också väldigt god. Kanske var den lite mycket oxiderad, nötig och mörk i frukten men ganska tilltalande. Helt olika intryck på bara ett år? Därför var det med skräckblandad förtjusning jag bestämde mig för ett nytt försök i helgen.

2000 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape är mörkt lilaröd i färgen. Klar men tät och ungdomligt purpuraktig. Märkligt. Doften är fantastiskt angenäm med massor av söt frukt. Den är verkligen inställsamt söt och god. Choklad och jordgubbsylt med hallon och nötter. Kirsch! Lite lätta drag av aprikoser och vanilj. Doften är frisk med minerlighet och lätt kryddighet. Jularomer av kanel. Även tobak och balsamvinäger. Rökighet och fikon som påminner mycket om 2003an. Köttsaft, stendamm och en frisk blommighet. En förväxling med Amarone är inte ologisk. Det här doftar jättesnyggt och gott. Dag två tillkommer lite lätt animaliska aromer som gör det hela än mer pikant. En diametralt motsatt doft gentemot det förra vinet. Vilket man föredrar är en smaksak men jag gillar bägge lika mycket fast på helt olika vis.

Smaken är underbart frisk och mycket inställsam. En härlig viskös känsla i munnen och jordgubbsylten känns inte långt borta. Gräddkola, vanilj och ett drag av rökighet med lakrits. Underbart gott är första tanken. Eftersmaken är mycket lång och intensiv. Den dröjer sig kvar länge, länge. Allt är i balans. Samtidigt som vinet känns lätt och mineraldominerat är intensiteten och koncentration ruskigt hög. Allt balanseras av en frisk men helt integrerad syra. Dag två är förändringen minimal. Möjligtvis mer fikon och rökighet med lakrits i eftersmaken. 2005 Pure är inte långt bort i tanken. Kalasgott!

Det här är en mycket positiv överraskning. Jag måste erkänna att oron var stor. Den kom helt på skam. Det här är ett vin som jag önskar att jag hade lådvis av. Även om vinet är utvecklat och lite moget i stilen så finns det massor av potential kvar. Parker anger 2025 som trolig livslängd. Jag sätter inte emot. Intressant är att han ansåg att man skulle hålla på sig till och med 2007 innan första smakprovet. Han hade nog rätt magkänsla. Denna gång var detta en fullträff – något som förra flaskan hemma för 1 ½ år sedan inte var. Så kul att jag drar i med hela 96 poäng. En poäng mer än Bob som nöjde sig med 95 poäng i februari 2003. På tal om 2003 så är det inte utan att jag undrar hur den årgången av detta vin kommer att utveckla sig? Med tanke på detta vin så måste 2003an bli sensationell om ett par år. Faktum är att jag tycker denna flaska har väldigt mycket gemensamt med just 2003an som är ett av mina favoritviner. Märkligt är att detta är det vin av de tre som har lägst andel Grenache – endast 65% enligt uppgift. Nu tror jag inte att det riktigt stämmer. Andelen lär ju variera friskt beroende på årgång och jag skulle inte bli förvånad om andelen är högre i just denna årgången. Det är det vin som mest föder tankar på de så karakteristiska dragen av jordgubbar, choklad och tobak hos Grenache. Utmärkt!



Först i ensamt majestät till söndagsmiddagen men sedan matchad mot resterna av de två föregående vinerna ställdes en Domaine du Vieux Télégraphe på bordet. Denna producent är kanske ännu mer klassik på Systembolaget än den föregående? Så länge jag kan minnas har man alltid lanserat en ny årgång Vieux Télégraphe. Populära och svåråtkomliga har de alltid varit. Även detta är ett vin som har en stor marknad och trogen kundkrets i USA. Däremot tycks Robert Parker aldrig riktigt tagit dem till sitt hjärta. Även om han kan vara positiv i sina utlåtanden så har de riktigt höga poängen lyst men sin frånvaro. Lite taskigt kan jag tycka. Jag har alltid gillat firmans vin och tycker det är ett ganska typiskt och troget vin mot sitt ursprung. Modernister kan man nog inte heller anklaga dem för att vara. Läs gärna mer om en provad 1998a här som var ljuvligt god för drygt ett år sedan. Även Domaine du Vieux Télégraphe avstår prestigecuvéerna till förmån för sitt basvin. Förvisso säljs det emellanåt ett ”andravin” under namnet Télégramme. Tror det är från yngre stockar och från druvmaterial som inte riktigt platsar i standardvinet. Vill minnas att jag någonstans även sett en hänvisning till ett prestigevin någon gång., En engångsföreteelse om jag minns rätt. Det ska även tilläggas att man precis som Clos des Papes gör vit Chateauneuf du Pape. I vilket fall som helst tycker jag ofta att Vieux Télégraphe levererar över förväntan så därför kändes det kul att se om mina tidigare positiva intryck av 1999an skulle stå sig. En årgång som knappast anses som en av de stora, om än korrekt och godkänd. Även av detta vin sparades ett rejält glas till dagen efter för att följa utvecklingen.

1999 Domaine du Vieux Télégraphe, Châteauneuf-du-Pape ”La Crau” är mörktdjup tegelröd i färgen och har faktiskt ungdomligast lyster i trion. Intensiv och vacker. Lovande! Så härligt typiskt Vieux Télégraphig i doften. Stor och animaliskt stallig med gödselhögen runt knuten. Ammoniak är faktiskt en koppling man kan göra. Det låter inte angenämt men tänk på det som ett naturligt inslag i lantbruket så blir det tydligare. Efter mycket luftning lugnar de vilda och djuriska dofterna ner sig till förmån för de mer typiska aromerna av Provence. En blommighet och garrigue samt viltkött med peppar. En mörk, rostad känsla av hav och tjära med rökig vedspis och bränt gummi. Så typisk och läcker doft. Precis som jag önskar mig. Ytterligare ett exempel på distriktets mångfald. Det här är en tredje variant som inte alldeles tydligt påminner om de övriga två. Visst finns det gemensamma drag men olikheterna är större. Fantastiskt. Dag två har doften lagt sig ytterliggare och är betydligt mer dämpad. Lite som en avslagen Julmust.

Smaken är först påfluget viskös och känslan i munnen är chockartad med klara drag av Portvin och söt, tung frukt. Klart fylligaste smaken av de tre. Inte lika lång och fruktsöt som Clos des Papes utan mer smak av lakrits och kryddighet. Mörka bär och ett lätt eldigt intryck i den aningen torra eftersmaken som har tydliga drag av mognad och starkvin. Mycket gott och läckert. Generellt är allt mörkare i detta vin jämfört med de tidigare två. Mörka körsbär. Jordgubbar kryddade med kanel. Fänkål och intensiva tanniner i den långa avslutningen. Kan man smaka Provence så måste det smaka så här. Kryddigt, eldigt och lantligt med ett nästan animaliskt inslag i smaken som känns så naturlig. Om något brister i smaken så är det den något frukttorra eftersmaken som ger ett lite för stramt intryck i ett annars superläckert vin. Hur gott som helst är det ändå. Kanske mest typiska vinet i trion? Kvällen efter är dock intrycket mer återhållsamt och mognaden har helt tagit över med resultat att det blir för torrt och fruktklent för min smak. Avslagen Julmust även i smaken.

Detta måste vara en 1999a som skiljer sig från schablonen. Den om en lättare årgång. Att spara vinet längre går säkert alldeles utmärkt men frågan är varför? Det är tillräckligt utvecklat och gott nu. Den något torrare stilen gör att det känns lite vanskligt med längre lagring. Visst går säkert ytterliggare fem år bra men sedan undrar jag om det blir bättre. Nu är ju Vieux Télégraphe just Vieux Télégraphe och om något vin från distriktet är känt för att tjusa sina anhängare så är det detta och ofta just för sin fina lagringsduglighet. Den gode Bob är fullständigt ute och cyklar när det gäller betyg på det här vinet. Ofta är han väl hård mot Vieux Télégraphe och jag tycker detta är oförtjänt. Jag tillhör supportrarna och blir alltid lika positivt överraskad när vinet serveras blint. Många gånger har olika årgångar passerat revy i våra vingäng och alltid är intrycken konsistenta och bra. Jag undrar ofta varför just Vieux Télégraphe hamnar lite i skymundan hos Parker? Först senare årgångar har belönats med den uppmärksamhet vinet förtjänar. Faktiskt är att jag har Vieux Télégraphe från den svaga årgången 1997 som smakar helt fantastiskt bra. Hursomhelst gav Parker vinet 88 poäng i december 2001 och ansåg det skulle konsumeras mellan 2005 och 2020. Jag håller inte alls med om betyget utan sätter lätt 94 poäng. För den fina mognaden, typisteten och den rakt upp och ned fina doften och goda smaken. Jättekul! Kanske skulle betyget bli lägre om jag tog i beaktande hur vinet utvecklad sig till kvällen efter. Nu tycker jag det är fel att resonera så för inte måste man spara vin i ett dygn. Om man isolerat ser till njutningen under dag ett så räcker det mer än väl.

Det här känns som en bra helg. För att summera den så var det skönt att få vara lite elak och kritisk i de tidigare inläggen men avsluta i någon slags positiv anda med två fantastiska viner från favoritdistriktet. Faktiskt är att det ett tag känns så bra att jag funderar på att ställa mig upp och precis som Nicolas Sarkozy gjorde när han stod som segrare i Presidentvalet, utbrista i…

Vive la France – Vive la République!

Just det! Den onde, den gode och den fule?
.
Den onde blir naturligtvis 2001 Château de Saint-Cosme, ”Valbelle”. Den elaka syran – uhhh…

Den gode blir ju helt klart 2000 Clos des Papes. Söta jordgubbar och choklad - mums…

Den fule blir således 1999 Domaine du Vieux Télégraphe. Som i den fula ankungen. Som sedan utvecklas till den vackraste av fåglar – svanen. Tyvärr är det väl så att resterna som konsumeras under måndagskvällen mer påminner om en annan svan – den döende svanen!