Blåsningen!

Egentligen är jag mest arg på mig själv. Jag menar – vad trodde jag egentligen? Skulle jag hitta ett fynd och göra en upptäckt som ingen annan gjort? Självklart blev det inte så. Ibland handlar inte vin om heder och stolthet inför hantverket utan snarast om kallt beräknande och förmodligen också en hel del girighet.

Att 2003 var en delvis problematisk årgång för många odlare och producenter i Frankrike är ingen nyhet. De flesta vågade inte chansa och skördade alltför tidigt eller så visste man inte bättre. Andra hade is i magen och lyckades få mycket rika och fruktiga viner men också med mogna tanniner istället för gröna och vegetativa.

Att sedan en av Bourgognes frontfigurer inte tycks ha några skrupler alls är en helt annan historia. Om det handlade om en femtiolapp skulle allt vara frid och fröjd men när det istället handlar om trehundraförtifem riksdaler så känner man sig allt blåst på konfekten.

Varför Madame Lalou Bize-Leroy anser det angeläget att buteljera ett vin under appellationen Bourgogne Rouge och dessutom att göra det med inköpta druvor är för mig ett mysterium höjt i dunkel. Att hon äger förstklassig mark och säkert är en baddare på att göra vin råder det nog enighet om men varför hon finner det angeläget att göra detta vin måste bara handla om ekonomiska intressen eller möjligtvis ett så stort ego att hon tror att bara förekomsten av hennes namn på etiketten gör vinet intressant – jag gick åtminstone i fällan…

2003 Maison Leroy, Bourgogne Rouge har en ganska mörk men klarröd färg. Doften är först närmast obefintlig men med en antydan till dammighet och örtiga inslag. Sedan mer frukt så som körsbär men också ett starkt inslag av vått papper och stjälkighet. Efterhand mer kryddor och en antydan till fatkaraktär som bättrar på intrycket något. Tillslut en korrekt doft men helt anonym och intetsägande. Kanske också en viss metallisk ton som ger en antydan till komplexitet.

Smaken är det stora problemet. Förvisso ren och utan defekter men också helt utan smakämnen – tja, nästan i alla fall. Kanske en antydan till hallon och slånbär men helt utan kraft och slappt som ett ljummet glas alltför utspädd blandsaft på stranden en sommardag i juli. Karaktärslöst är bara förnamnet. Det smakar i princip ingenting annat är en antydan till syra och örtighet.

Det hade varit betydligt mycket mera spännande om jag hade blivit lurad på pengarna av en marknadsknalle på Kiviksmarknad eller liknande. Att betala 345kr i kassan på Systembolaget känns helt meningslöst och jag önskar att jag hade skänkt dem till välgörenhet istället.

Om jag ska se till att vinet är utan defekter och faktiskt smakar tämligen läskande kan jag ge 82/83 poäng sett till det rent kvalitativa men om jag ska vara lite mer kritisk och väga in det rent känslomässiga så är det här vinet inte värt något betyg alls. I princip vilken bag in box som helst på bolagets hyllor skänker mer valuta för pengarna och troligtvis även mer karaktär. Ett skämt skulle man kunna summera det hela men med en ganska bitter eftersmak i mun.

Ska man skriva om en negativ upplevelse? Ska man gnälla över dåligt vin? Kanske inte men i detta fall handlar det inte enbart om bristande kvalitet utan dessutom om rent lurendrejeri. Priset är hutlöst dyrt från början men dum som man ibland är trodde jag att det skulle vara värt priset. En genrisk Bourgogne borde inte kosta mycket mer än hundralappen och om så vore fallet här skulle jag nog inte klaga. Fast när det är 3,5 gånger så dyrt känner jag mig manad att varna fler från denna klockrena blåsning.

Inte ens en rekorderlig kork kostade hon på vinet…



Fler omdömen finns hos Rara Droppar här samt MMM här och här.

Perfekt för en kväll som denna!

För ovanlighetens skull känns inte vinsuget så speciellt påtagligt denna dag. Förklaring ligger inte i en lång tågresa från Stockholm till Malmö utan i en kväll (eller snarast natt) med på tok för mycket vin och alldeles för lite sömn. Efter drygt elva timmar i en källarlokal med totalt 26 viner och bara elva provare så förstår de flesta att det tynger lite extra över ögonbrynen denna afton. Att dela en stor upplevelse med tio andra vin-nördar är ju knappast någon bestraffning men dagen efter inser man att priset ibland är högt.

Jag ska erkänna att jag knappast satt och funderade över vinval till söndagens måltid under min hemresa från Niklas fantastiska provning av nio årgångar Chateau Pavie. Den som är snabb i huvudräkning inser att tjugosex minus nio innebär ytterliggare sjutton viner som provades under detta halva dygn. Att summera de intrycken i en post förmår jag inte. Därför får jag dela upp det hela i två poster så snart kraften kommit åter.

Fast nu kom jag ju ändå hem till lammfärsbiffar med ugnsbakade rotfrukter och en härlig sås på getost. Klart man måste ha vin. En marmeladstinn Shiraz från Australien kändes allt annat än lockande och även en mullig Chateauneuf du Pape ströks från listan. Bordeaux helt uteslutet (skulle kännas helt tafatt efter gårdagens upplevelse) och tankarna på en mogen Sangiovese poppade upp men även detta kändes för kraftigt denna dag. Valet föll så tillslut på ett vin jag inte provat på dryga två år. Då med ett blekt intryck jämfört med när vinet var yngre. Ändå bestämde jag mig för att ge de sista två buteljerna chansen att få visa vad mognad kan göra.

Dessutom hade jag lovat mig att låta de få Bourgogner jag äger få ligga tills jag investerat i två riktiga Pinot Noir kupor men just denna dag kändes behovet så stort att barbaren i mig ändå tog en Bourgogne ur ett icke optimerat glas – må Claes förlåta mig.



Historien om Domaine Hubert Lignier är tragisk. Efter att i generationer sålt sin skörd till Négocianter började Hubert Lignier buteljera under eget namn. Framgångsrik och hyllad beslöt han sig så 2003 för att pensionera sig och överlåta hela ansvaret på sonen Romain. Strax efter skörden samma år fick Romain beskedet att han drabbats av en hjärntumör och avled så året efter endast 34 år ung. Epilogen har sedan knappast gjort egendomen något gott. Romains änka hamnade i dispyt med Hubert Lignier och resten av släkten om hur egendomen skulle drivas vidare. Jag kan inte slutet på historien men har fått för mig att egendomen nu delats i två och att det finns två olika buteljeringar av samma viner under två olika etiketter. Den som vet mer är välkommen att kommentera och fylla på med detaljer.

2000 Hubert Lignier, Morey St. Denis har en klar och ljust röd färg som är förvånansvärt outvecklad. Doften är så typiskt Pinot Noir skön med rökighet och animaliskhet som gör att jag blir nöjd bara av att dofta på vinet. Rostat kaffe och tydliga fatinslag med en rödbärig frukt. Körsbär och en aning jordgubbar med vanilj och en viss örtighet. Välhängt kött och blodighet som gör att jag genast förstår varför jag nuförtiden hamnat längre söderut i mitt val av vin. Kanske ett drag av unkenhet och jordighet med gummi och asfalt fast inte så att det stör utan snarast förstärker intrycket av vinets ursprung. Inte världens största doft men väldigt typisk och fin. Jag gillar detta mycket.

Smaken är präglad av den svaga årgången med lite för lätt och syrlig frukt. Lätt vegetativa inslag med en pikant örtighet. Klarbär med en förnimmelse av jordgubbar och hallon. Fatvanilj och kaffe med en stålig minerallitet som ger ett fräscht och friskt inslag. Grönt äpple? Något kort eftersmak men helt balanserad fast på samma gång lite klen. Ganska okomplicerat och anonymt men korrekt och lite ”små gott”. Ett vin att uppskatta för vad det är.

Självklart är gommen lite trött och bortskämd efter gårdagen vilket gör att detta knappast har en ärlig chans. Ändå är det så perfekt just denna dag. Man behöver inte göra det svårare än så här. Ett gott vin som fyller sin funktion och med en fräschör som jag upplever som uppfriskande. Årgång 2000 är ingen av de större och det börjar märkas allt tydligare i detta vin. Första gången jag drack det här för fyra år sedan var vinet mycket homogenare och fruktigare men även mer präglat av fat. Om jag får välja så föredrar jag vinet som det var för fyra år sedan. En dag som denna känns det där med poäng lite avlägset. Givetvis måste jag ge mig på ett försök och 89 poäng känns ganska bra. Det är förövrigt samma poäng som Pierre Rovani gav vinet i juni 2003.

Så - dags att samla tankarna inför en summering av en enormt kul och trevlig kväll med massor av goda viner och skyhöga poäng… även för en Pinot Noir från Kalifornien som tog mig med storm. Först måste jag dock leta reda på en CD singel i gömmorna som jag plötsligt känner en enorm lust att återupptäcka.

Livet från den ljusa sidan – ”Float like a butterfly and sting like a bee”!

En av kompisarna i vingänget och jag gick skilda vägar för några år sedan. Från att ha varit nästan helt synkade med våra viner från framförallt Italien samt emellanåt Rhône och Spanien, fick vi andra intressen. Jag gick över till den mörka sidan – mot Australien och fördjupade mitt intresse för Chateauneuf du Pape och det ”nya” Spanien. Kompisen valde den andra sidan – Den ljusa!

Vi har precis lika kul som tidigare men vårt fokusområde är sannerligen inte det samma längre. Han var snabbt med på tåget när årgång 2005 i Bourgogne fick sitt goda rykte och lyckades genom aktivt letande hitta en hel del godbitar - till och med primörer. Han handlade i Tyskland, Frankrike, Danmark och även England om jag minns rätt. Bra priser och lite för svenska marknaden ovanliga producenter blev ytterliggare en bonus.

Efter att ha tjatat länge på honom om att det nog var dags för ett första smakprov blev jag så inbjuden som gäst till en provning med ett av hans andra vingäng. En grupp provare som gemensamt deltagit i Munskänkarnas tvåbetygskurs och som håller kontakten vid liv genom regelbundna temaprovningar – ett kul initiativ.

Så blev då jag – Mörkrets Furste - inbjuden till denna provning av Pinot Noir från Bourgogne med fokus på årgång 2005.


Provningen delades in i två flighter med den första fokuserandes på fem olika producenter och lika många lägen. I denna omgång förekom andra årgångar än 2005. I flight nummer två låg fokus på årgång 2005. I denna ingick sex viner varav en var en joker. Tio viner var alltså kända på förhand och även årgångarna. I vilken ordning vinerna serverades visste vi dock inte.

Jag skippar gissningsleken och koncentrerar mig på vinerna med vinets namn, mina noteringar, allmänna tankar och så… förståss poäng! Nu är ju inte The Wine Advocate precis föredömet när det gäller Bourgogne. Kompisen har i första hand litat till Burghound och Allen Meadows. Även IWC och Stephen Tanzers omdömen fanns tillgängliga och i de fallen The Wine Advocate bedömt vinerna, även David Schildknechts poäng. Nu abonnerar inte jag på de två förstnämndas tjänster så jag litar helt på uppgifter jag fått från kompisen. Kul är det att jämföra sina egna intryck med hela tre proffsbedömares. På tal om bedömningar så hade jag inför provningen lyckats dra på mig en märklig halsåkomma med känslan av en rasp nerkörd i halsen. Näsan fungerade felfritt men till och med tunna Pinot Noirer, rev som sandpapper i strupen denna kväll. Det påverkade alldeles säkert mina smakintryck en del. Bär det med er. För enkelhetens skull så kommer proffstyckarnas poäng att presenteras via förkortningarna AM, ST och DS. Solklart vem som är vem, får man förmoda.

Vin1
2002 Bouchard Père et Fils, Volnay 1er Cru “Caillerets Ancienne Cuvée Carnot”
Färgen är ljust klarröd. Doften är söt av bär och lite vanilj. Mineraler, kryddor, stall och tobak. En lätt rökighet med kött och lakrits. Varm och inställsam med en svag doft av terpentin. Smaken är aningen stram och örtig med en intensiv syra. Körsbär, fat, kola och värme. En viss kryddighet med klart märkbara tanniner och bitterhet i slutet. Ganska hyggligt vin om än ordinärt. Det får bli 89 poäng. Det saknas allt lite saker i det här för att det ska bli minnesvärt. En stor negotiant men med ganska stora egna arealer vinmark också . Har haft en enorm kvalitetsförbättring under senare år. Använder en hel del ny ek i lagringen (+30%). AM = 91 poäng och ST = 90 poäng.

Vin 2
2005 Domaine Truchot-Martin, Chambolle-Musigny 1er Cru “Les Sentiers”

Färgen är klar och ljust purpurröd. Doften ganska stram med viol och lakrits. Körsbär, kryddor och backelit. Aningen rå i stilen med kafferost och smörkola i slutet. Smaken domineras av lakrits och violpastill med fin ren fruktighet. Lite beska och fatvanilj med körsbär och en känsla av bubbelgum i eftersmaken. Inte så värst imponerande. Ingen gillar detta speciellt mycket. Någon provare sågar det fullständigt och liknar det vid en dålig tysk Pinot Noir. Från mig 88 poäng. Vinet vinner över tiden i glaset och förbättras en del. Intressant är att årgång 2005 blev den här producentens sista årgång. Jacky Truchot sålde hela arealen efter denna årgång och lade skorna på hyllan. Traditionella viner med i princip ingen ny ek alls. DS = 91 poäng.

Vin 3
2004 Sylvie Esmonin (Michel et Fille), Gevrey-Chambertin “Vieilles Vignes”
Färgen är klar och purpurröd. Tätast och mörkast i startfältet. Doften är stor med fat och tydliga animaliska inslag. Rå köttighet med en rökig kryddighet. Vanilj, ved, rostat kaffe och tydlig stallighet. Ett inslag av mörka bär blir också tydligt över tiden i glaset. En riktigt fin doft. Härligt. Smaken är ren och kryddig med en svag fatbeska och tydliga tanniner. Ganska intensiv eftersmak med bra längd. Blodighet och kirsch med lakrits och violpastill. Ett varmt och inställsamt vin. Det här har mycket likheter med Syrah och norra Rhône. Detta vin blir mångas favorit i första omgången. Definitivt min favorit. Det blir 93 poäng. Intressant att ett vin från den så svaga årgången 2004 står ut som det kraftfullaste av alla. En kvinna som går mer och mer mot traditionell framställning och använder en hög andel stjälkar och nya fat. Mörka och långlivade viner. Allen Meadows går så långt som att kalla det för gamla skolan. AM = 90 poäng och ST = 90 poäng.

Vin4
2005 Daniel Bocquenet, Nuits St. Georges “Aux St. Julien”
En vacker lyster i glaset och en klar purpurröd färg. Doften är först lite stram med en metallisk mineralighet. Kryddig med en svag grön ton. Viol, lakrits, aningen rökighet och rostad känsla i näsan. Bleckig och kärv med ett parfymerat inslag. Lite kvistig. Smaken är ren, lätt och bärig med strama tanniner och en örtig stjälkighet i eftersmaken. Lite lakrits och kanel men som helhet en vrång känsla i munnen. Inte så gott. En del gillar detta men jag gillar det inte fullt lika mycket. Det blir 88 poäng. Producenten gör bara tre olika viner. Två av dessa provar vi denna kväll. Lågt skördeuttag med en stil som är ganska rättfram och tuff i vinmakandet. 100% ny ek. AM = 90 poäng och DS = 89-91 poäng.

Vin5
2003 Nicolas Potel, Vosne-Romanée 1er Cru “Les Petits Monts”
Färgen är klar purpurröd med ett aningen åldrat uttryck. Doften är fantastisk. Svagt utvecklad med en lätt kemisk karaktär. Tryffel, svamp, läder och lite mynta med en pikant örtighet. Lagerblad, korv, parfym, rosor och viol. Underbart! Smaken är utvecklad med lakrits och kafferost. Mjukt och sammetslent. Mörka körsbär och violpastill med fina tanniner och en lång harmonisk eftersmak med nickelkola. Tyvärr lovar doften lite för mycket. Smaken lever inte helt upp till förväntningarna. Mångas favorit tillsammans med glas nummer tre. Min nummer två i flighten. Jag ger 92+ poäng. Vilken årgång 2003 är! Nicolas Potel jobbar så vitt jag vet endast som negotiant. Har förmodligen mycket bra kontakter. Kanske på grund av faderns tragiska öde som jag återkommer till senare. Han jobbar med väldigt små mängder (1-3 fat) och föredrar biodynamiska odlare. Just detta vin sägs komma från självaste DRC. Att just DRC äger vinmark i detta läge är ingen hemlighet. Inte heller att man avstår att göra vin från sina 1er Cru marker. Att man sålt dem vidare lär också vara välkänt men man vill självklart inte berätta till vem. Inte heller vill man att köparen berättar hur saken egentligen ligger till. Ett förtroende som inte alla klarat att bära. Kanske därför Nicolas Potel nu fått chansen? AM = 89-92 poäng.

Så var då de första fem vinerna avklarade. Gott? Absolut. Mycket trevliga och tilltalande viner som levererar precis det man förväntar sig av druvan och distriktet. Naturligtvis finns det stor potential i flera av vinerna och med ytterliggare mognad blir det säkert ännu större upplevelser när det gäller vissa av vinerna.

Så var förväntningarna höga inför de kommande sex vinerna. Lite större och lite mer berömda viner. Skulle de leverera en upplevelse större än de föregående vinerna?

Vin 6

2005 Domaine Fourrier, Gevrey-Chambertin 1er Cru “Clos St. Jacques Vieille Vigne”
Färgen är klar och ljust purpurröd. Doften är rå och köttig med fat och rökighet. Choklad, rostat kaffe och välhängt viltkött. Lite terpentin. Mörka körsbär och aprikoser. Parfymerat inslag med massor av mineraler och jordighet. Chark. Superläcker doft. Nästan så jag känner mig hemma söderöver. Smaken är ren och intensiv med en aning bitterhet och lingonsyrlighet. Peppar och övriga kryddor med en lite vrång grön och stjälkig smak. Kort och rödbärig. Lite synd att smaken blir så vresig efter den underbara doften. Nu är vinet ändå mycket tilltalande i sin kärva stil. Det finns massor av charm. Förhoppningsvis behöver vinet bara lite mer mognad. Stor potential. Jag sätter 92 poäng. Hade smaken varit längre och mörkare hade det lätt blivit ett högre betyg. Detta är en producent med gamla stockar i utmärkta lägen. Efter det att Jean-Marie tog över 1996 så har vinerna exploderat i kvalitet. Han lär vara skolad i Oregon. Avstjälkar helt och använder nästan ingen ny ek alls. Lär arbeta så biodynamiskt som möjligt. AM = 94 poäng, ST = 94+ poäng och DS = 94-95 poäng.

Vin 7
2005 Nicolas Potel, Clos St. Denis
Färgen är klar och purpurröd. Doften är kryddig med fat och stålighet. Vanilj, örter, lakrits och rök. Så denna underbara chark med rökt korv och blod. Köttsaft och gummi. Lite söt frukt med russin och plommon. Choklad och kola. Gott doftar det sannerligen. Smaken är ren med körsbär och fat. Kolasnören med körsbärslikör och jordgubbar i vanilj. Fin harmonisk eftersmak med bra syra och en underbar balans. Gott men lite för enkelt. Kanske alltför ungt? Det blir 91+ poäng. Tycker att detta är mycket mindre spännande än vad Nicolas presterade i glas nummer fem. Nicolas som för övrigt är son till legendariske vinmakaren Gerhard Potel. Återkommer som sagt till faderns öde lite senare. AM 91-93 poäng och DS = 94-95 poäng.

Vin 8
2005 Daniel Bocquenet, Echezeaux
Återigen en klar purpurröd färg. Doften är stor och örtig samt blommig med ett lite friskt inslag av mentol. Kryddbukett med viol och malört samt kött. Vaniljsötma och kanel med ett inslag av kalk och kemiska aromer som hårspray. Spännande. Smaken är lite lätt uttorkad med lakrits och smörkola. Vanilj och fatbeska med violpastill samt medicinaltoner. Klumpigt. Tja, det här är mannen med 100% ny ek och endast tre viner i sortimentet. Detta är det andra för kvällen. Jag vet inte? Det är på sätt och vis gott men lite för klumpigt. Jag ger 91+ poäng som kanske hade blivit mer om några år när man vet var vinet tar vägen. AM = 93 poäng och DS = 91-93 poäng.


Vin 9
2005 Domaine Robert Chevillon, Nuits St. Georges 1er Cru “Les Saint Georges”

Färgen är klar och purpurröd (igen!). Doften stor med tydliga inslag av fat, rök, smörkola och kafferost. Mörka körsbär. Lakrits, vanilj, choklad och baconfett. Söta jordgubbar, chark och rökt korv i synnerhet. Modernt och inställsamt i doften. Jag gillar den. Smaken är rund och sötfruktig med vanilj och jordgubbar samt lakrits och violpastill. En lite störande beska och körsbärssyrlighet på slutet. Någon kallar detta för ”Bilhandlarvin”. Förstår tanken. Jag tycker ändå att det är ett av provningens bästa viner. Yppigt och generöst samt ett modernt snitt. Det blir 92+ poäng från mig. Tydligen anses producenten vara den bästa odlaren i Nuits St Georges och dessutom gör man bara viner med just det ursprunget. Rankorna är enligt uppgift över 80 år och man använder endast 20% ny ek. Varför många (inklusive mig själv) upplever vinet som så ekat förstår jag inte. Filtrerar dessutom vinerna lätt. AM = 92-94 poäng, ST = 92-95 poäng och DS = 95-96 poäng.

Vin 10
2003 Bouchard Père et Fils, Corton-Le Corton
Färgen är klar och purpurröd. Doften först extremt kemisk med terpentin och jordighet. Kryddor, örter, blod och kött samt köttsaft. Kryddor, viltkött och ännu mera rå blodighet. Rökigt med svamp och aningen paprika. Jokern? Smaken är stram och kryddig med fetma och en eldig lång eftersmak. Pepprig och örtig med paprika även i smaken. Liten bitterhet med kanel och julkryddor. Rotfrukter, torkad frukt och lite fikon samt sviskon. Nästan så jag är i favoritdistriktet för en stund. Mycket södra Rhône i detta vin. Ett svårbedömt vin. Jag sätter 91/92 poäng eftersom jag känner mig som hemma. En vild diskussion utbryter kring detta vin. En del hävdar att det är defekt i doften, en del att det är defekt i smaken och andra bara att det är annorlunda. Jag är först på spåret att det bara sticker ut och är annorlunda. När det avslöjas vilket vinet är blir jag tveksam. Jag har provat det förut. Då var det en ren jordgubbsbomb som fick 11 provare att utbrista i ett unisont – Grenache! Tja, antingen är det någon smygdefekt eller så har utvecklingen inte varit god mot det här vinet. En udda fågel är det. AM = 93 poäng och ST = 93-94 poäng.

Vin 11
2005 La Pousse d'Or, Volnay 1er Cru “Caillerets Clos des Soixante Ouvrées”
Färgen är klar men mörkt intensivt purpurröd. Det doftar köttjuice, fat, kola, kryddbukett och nejlika. Viol, kanel, blommor och peppar. Blodig biff, animaliskt fett, rökt kött och rostad mörk choklad. Blommigt av rosor och en alldeles hänförande yppighet. Fantastiskt. Smaken är rund med jordgubbar, syltighet, lakrits och violpastill. En fin och underbart ren eftersmak. Svartvinbärslikör med mineraler och en makalös balans. Modernt slut med lite smörkola. Jepp. Det här vinet satte jag allt. Från början trodde jag aldrig att ett vin från Volnay skulle stå upp så, mot det övriga motståndet. Detta är kvällens bästa vin. En klar favorit inte bara för mig. Jag sätter 94+ poäng. Hur var det nu med tragedin? Nicolas Potels far, Gerhard, betraktad som ett av Bourgognes moderna genier var verksam på denna egendom. År 1997 skrev han som en av delägarna under handlingarna inför försäljningen av egendomen. Samma kväll drabbades han av en så svår hjärtinfarkt att han dog. Snacka om ödets ironi. Köparen har inte skytt några medel i förbättringsarbetet utan lagt ner mycket möda i att förbättra egendomen. Äger mark på de bästa lägena i Volnay. Vanligtvis 30% ny ek. Tydligen lär starke mannen hos DRC sagt att han anser att denna vinmark borde höjas upp till Grand Cru status. Nye ägaren? Patrick Landanger. Nationalitet? Australiensare såklart! AM = 92-94 poäng, ST = 93 poäng och DS = 94 poäng.

Ja, vad säger man? Kanske inte så mycket roligare än de föregående fem? Förmodligen är 2005orna på väg in i en ganska knuten fas. För vissa av vinerna var nog detta sista chansen på några år. Nu behöver de få vila och kommer säkert så småningom att komma ut som betydligt öppnare och trevligare viner. Faktum är att de första fem vinerna bjöd mer på sig själv. De sista fem 2005orna handlar mer om kraft och potential än ren och skär njutning. Mycket intressant att prova dem. Att få göra om denna provning om tio år hade varit lärorikt.

En riktigt bra och väl genomförd provning som dessutom var mycket väl förberedd. Tack J för inbjudan och smakprovet. God mat och trevligt sällskap. Nytt för mig men väldigt lärorikt att prova med nya bekantskaper.

Omvänd? Nejdå, jag förblir på den mörka sidan ett tag till. Ond eller god? En smaksak.

Just det. Zen!

Ett fjäderlätt vin med urkraft. Ett sådant vin sägs av många helt enkelt vara Zen. En bra Bourgogne skall som Muhammed Ali: ”Float like a butterfly and sting like a bee”. En tungfotad Bourgogne är ofta en tråkig Bourgogne. (Allt enligt A. Hanson).

God, Godare och Godast!

Rött eller vitt, stilla alternativt bubbel. Ursprung Frankrike. Inköpspris maximalt 500kr. Sist men inte minst – 94 poäng eller högre av Mästaren och hans kollegor från The Wine Advocate. Så enkla var förutsättningarna inför denna (en av två per år) återkommande bedömningsprovningar som dessutom brukar innebära säsongstart i Gomseglet. Vilken provning det blev sen!


Varför denna provningsform? För att utmana, verifiera och kalibrera oss mot en norm. För de flesta av oss fungerar The Wine Advocate som referens och då behöver man knappast krångla till saker och ting med att inkludera fler kritiker. Ett undantag görs dock och det är för Champagne där Richard Juhlins omdömen och poäng accepteras. Detta görs av den enkla anledningen att The Wine Advocate varit usla under en lång period med sina recensioner av just Champagne. Nu släppte man en ny utgåva i december som inkluderade en rejäl genomlysning av senare årgångar i distriktet så kanske bli det bättre även på bubbelfronten framöver?




Alla provare tar med ett eget vin som möter kriterierna men som hemlighålls för övriga deltagare. En del bidrar med mer än ett vin av olika anledningar. Dels för att man har något extra kul att dela med sig av eller för att någon deltagare har svårt att ordna fram ett vin som uppfyller kraven och behöver hjälp. Elva provare och tretton viner lyckades vi sammanföra i söndags. Vi provar blint och vet inte ens var i uppställningen det egna vinet dyker upp. Detta på grund av ett enkelt handhavande som går ut på att alla får en karaff som märks i botten med det egna namnet och sedan ”blandas” karafferna runt i ett slumpvis mönster och numreras därefter (något som ställde till det extra mycket för mig denna kväll). Detta innebär förutom att det egna vinet kommer blint även att ordningen kan bli precis hur som helst mellan de olika vinerna. De vita och röda delas naturligtvis i två separata flighter.

Förutom att göra en egen poängbedömning så gissar vi även på druva/ursprung eftersom det momentet aldrig upphör att fascinera. Nu var ju gissningsalternativen något begränsade tack vare att alla på förhand vet att det är Frankrike som gäller. Tur, för annars kunde nog flera gissningar ha hamnat i andra länder och till och med andra världsdelar!

Vi kör med en ganska avslappnad provningsform och inga poäng samlas in utan alla deltagare resonerar istället högt om vad man hittar i vinerna och vad man gillar med dem eller inte. Faktiskt är att vi denna gång till och med glömde att rösta på bästa vin. Nu har jag ändå bilden ungefär klar för mig vilka som blev gruppens favoriter. Först mina egna provningsnoteringar och gissningar, därefter rätt svar och som avrundning lite allmänna tankar och kommentarer. Naturligtvis även poängen från Bob eller hans kollegor. Notera att alla egna poäng sätts under provningen utan vetskap om innehåll i glasen.

Flight 1 – den vita!

Vin 1
Färgen är ljusgul med antydan till en grön kant. Lite lätt söt och brödig doft. Smör, karameller, svag kaffearom och päron med nickelkola som minner om barndomen. Det doftar rent och fräscht. Smaken domineras först av en härligt gräddig mousse som verkligen är intensiv. Smörig men ändå frisk och lätt kryddig smak med mycket brödighet och kex. Lite vit choklad och kola med päron. Gott och friskt. Jag gissar på en hyfsat ung Blanc de Blanc. Det här smakar bra och den härliga moussen tilltalar mig mycket. Det räcker till 93+ poäng från mig och säkert kommer detta att utvecklas mer med lagring.
1998 Veuve Clicquot Ponsardin, Champagne "Brut Vintage Reserve"
(PN 58% - PM 11% - CH 31%) RJ Poäng/Potential: 92/94. Juhlin är mycket positiv, inte bara i betyg utan även i sin beskrivning av vinet. Jag blir lite förvånad över den höga andelen Pinot. Jag funderade en del efter vår Clos des Goisses provning på om jag egentligen inte föredrar Blanc de Blanc Champagne just för den oftare lite gräddigare känslan. Efter detta smakprov får jag nog ompröva den slutsatsen. Som jag ofta deklarerat dricker jag mycket lite Champagne men tror mig ändå ha en bestämd uppfattning om vad jag gillar. Denna kom lite på skam i och med nästa vin.

Vin 2
Färgen är klar och halmgul. Det doftar äpple och jord med mineraler och rök. En dammig ton som påminner lite om jordkällare. Just äpple i form av mogna sådana gör att det drar åt Pommac till i doften. Lite för mycket äpple för min smak. Jag vill hellre ha päron. Påminner mycket i doften om flera av de årgångar Clos des Goisses vi provade senast. Smaken är mycket stor med en riktigt fet textur. Fat, bananer, hasselnötter och kola samt choklad. Kex som direkt smakar som Digestive. Mörk brödighet och nästan tuggtobak och en fruktighet som drar åt det röda hållet till. Det här smakar mycket och gott. Ju mer jag smakar på det här desto mera gillar jag det. En riktigt god och läcker Champagne. Gissar på mogen Blanc de Noir. Jag tar i med 95 poäng som faktiskt känns låga ju oftare jag återvänder till glaset.
1988 Veuve Clicquot Ponsardin, Champagne "Brut Vintage Rare"
(PN 56% - PM 11% - CH 33%) RJ Poäng/Potential: 96/96. Richard gillar uppenbarligen denna mycket. Även hans beskrivning i text ger utryck för hans beundran. Tydligen är detta en specialcuvée av den vanliga "Brut Vintage Reserve" men som får ligga mycket längre på sin jästfällning. Dessutom vilar den tryggt i husets källare och lanseras först som ett moget vin. Just denna årgång lär ha lanserats i flera omgångar. Jag som egentligen intalat mig att jag föredrar de mer krämiga Chardonnay baserade varianterna med sin fruktigare stil. Så kom denna. En mycket kraftig och fyllig Champagne som känns anpassad för mat. Jättegott!

För protokollet kan tilläggas att jag provade de tre kommande stilla vitvinerna först och därefter återvände och provade de två Champagnerna. Bränd av tidigare erfarenheter visade det sig vara ett klokt beslut. Syran från Champagne kan annars lätt bli förödande för efterföljande stilla vin.

Vin 3
Färgen är gul med ett lite orent intryck. Doften är sötfruktig med karamell, vanilj och fat. Smörig, tuttifrutti och ett aningen oxiderat intryck. Nötig med klister och mogna päron med en avslutning som ger mig ett parfymerat intryck av hudkräm och rosor. Det doftar nästan som stereotypen av Kalifornisk Chardonnay. Smaken är eldig med ett kryddigt intryck. Robust på gränsen till klumpig men ändå en syra som känns fin. Beska i eftersmaken som nog kommer av alkoholhalten och inte av faten. Kaffe och tropisk fruktighet med inslag av päron och ljus choklad. Helheten blir ändå störd av ett lite platt intryck. Bättre i doften än i smaken. Gissar lite spritt på både Rhône och Alsace (Pinot Gris) på grund av alkoholen, parfymen och den tropiska frukten samt den allmänt tunga känslan i vinet. Det blir lite tveksamma 92/93 poäng som hålls uppe av doften.
2005 M. Chapoutier, Hermitage Blanc "Chante-Alouette"
Februari 2008, Robert Parker 94 poäng. Det anses att med minst tio års ålder så brukar vita Hermitageviner ändra karaktär och bli betydligt mer balanserade och goda (fast jag har aldrig upplevt det – tycker alltid att de är ganska klumpiga). Kanske är det ungdomen som stör vinet just nu. Tekniskt är det spännande men det blir aldrig riktigt njutbart. Parker har inget drickfönster i sin senaste bedömning men i första vevan angav han 2007-2027. Inte alls omöjligt att detta blir ett extremt långlivat vin. Det visar sig att fler än jag sitter och tänker på Kalifornien och Chardonnay när vi diskuterar om detta vin. Frågan är om vi hade gissat på det, om vi inte vetat att det var Frankrike som gällde?

Vin 4
Färgen är gyllengul. Doften först något sluten men efterhand lossnar det. Fat och rök med rostat kaffe och svamp. Lätt stickigt och kemiskt drag av parfym – som hårspray. Citrus och apelsinskal med choklad. Smaken är mer spännande än direkt god. Ren, lite fet struktur med en knappt märkbar fin syra. Kryddor, mineraler och en viss beska med ett tvåligt inslag. Ganska torr och eldig eftersmak. Choklad, kola och apelsinskal. När vinet öppnat upp sig känns eftersmaken oändlig. Jag inbillar mig att jag har provat detta förut. Ett vin vi hade i augusti på förra bedömningsprovningen. Jag gissar på det eller ett annat vin med samma ursprung - Norra Rhône. Enda alternativet för mig, nu som då, är en Gewürztraminer. Jag sätter 94+ poäng för den spännande känslan i vinet och en ganska personlig framtoning.
2003 E. Guigal, Hermitage Blanc
April 2007, Robert Parker 94 poäng, drickas 2007-2027. Vad kul! Att ha rätt för en gångs skull. Att poängen blev de samma känns faktiskt ännu bättre. Det här vinet har en alldeles egen personlig karaktär. Jag gillar det som ett provningsvin och kan nog tänka mig att ett glas till rätt mat är gott men jag har svårt att tänka mig flera glas eller en hel flaska. Det skulle nog bli för jobbigt. Ett klart bättre vin än det förra och visst har de mycket gemensamt men på något vis känns detta som en större vinupplevelse än vad 2005 Chante-Alouette gör. Beslutet att hoppa över de första två Champagnevinerna var nog riktigt klokt. Så låg syra som detta och det förra vinet har hade blivit till obefintlig syra om man provat de betydligt syrastinnare Champagnerna först. Vilket dock inte hade varit ett problem för nästa vin.

Vin 5
Färgen är ljusgul med ett stänk av grönt. Doften är stor med massor av citrus och mineral. Gräs och allmän grön känsla med örtighet. Svamp, grön paprika och mineraler igen. Rökighet, kisel och flinta med gröna äpplen och en aning smörighet. Det doftar klassikt Loire och Sauvignon Blanc med lite inslag av fat. Smaken är friskt syrlig med citrus och grapefrukt som ger ett lite kärnigt och bittert intryck. Det smakar faktiskt violpastill och lakrits. Fet textur i eftersmaken som är lång och tuff i sin syra. Det smakar lite som "vaxat" grönt äpple. Smaken leder mer mot en stram outvecklad Riesling från Alsace. Jag gissar på det men garderar med Loire och Sauvignon Blanc. Poängen blir lite avvaktande 92 med den tuffa syran som anledning till att jag inte vill gå högre.
1994 Pierre Boullay, Sancerre Chavignol
Juni 1996, Robert Parker 97 poäng. Det här är sensationellt. Ett vin som är14 år gammalt och smakar outvecklat. Även att Bob himself har satt hela 97 poäng på en Sauvignon Blanc från Loire. Riktigt kul att få ta del av detta. Parker anger inte något drickfönster vilket får mig att fundera på hur hans tankar kan ha gått. Är vinet kanske för moget? Har frukten gett vika och endast syran består? Jag vet inte men tydligen säger deltagaren som har vinet med sig att det alltid varit lite tufft i sin stil. Om det är outvecklat undrar man ju när det ska bli drickfärdigt? I vilket fall som helst mycket kul. Efter att vinets identitet avslöjats slår det mig att just lakritssmaken påminner mycket om ett vin som för mig är oförglömligt, 1990 Francis Cotat "Le Grande Côte Cuvée Special". Även det ett mycket udda vin från Sancerre gjort på Sauvignon Blanc. Även några av de sent skördade viner från Lucien Crochet som jag provat har en del gemensamt fast jag upplever dem som mer dominerade av fatinslag. Efter provningen läser jag ett referat från en drygt sju år gammal provning där samma vin var med. Även då tycks den tuffa syran ha skapat lite bryderier beträffande poäng. Tycks som den gruppen provare hamnade i 91-93 poängintervallet. Inte mycket verkar ha ändrats över de sju år som gått om man läser beskrivningen från då.

Robert Parker brukar ju få en del kritik för att det alltid handlar om poäng och inte innehåll i hans beskrivningar. Det gäller knappast detta vin. Kan inte låta bli att lägga in hans beskrivning av vinet:

"I have drunk some remarkable Sancerres over the last two decades, but never have I had a Sancerre so close to perfection. Admittedly, some of the efforts from Vatan, Cotat, Crochet, and Bailly-Reverdy have been dazzling, but this 1994 offering from Pierre Boullay is one of those rare, once in a decade, perhaps once in a lifetime wines. In the vernacular of the wine trade, this wine is "crammed and jammed," or to put it another way, "packed and stacked." Made from low yields (about eight-tenths of a ton per acre), this awesomely rich, uncannily brilliant and well-balanced wine is the greatest Sancerre I have ever tasted. Its striking delineation and focus only make it more hauntingly close to perfection given its unprecedented level of concentrated Sauvignon fruit. It represents the essence of the varietal and terroir. Full-bodied, strikingly pure and rich, this is a wine of magnificent power, extract, balance, and precision. One-hundred percent barrel-fermented in old oak, with a production of under 500 cases (of which 100 made it to America), this wine admirably demonstrates the heights that can be achieved by Sauvignon Blanc grown in the stony soils of Sancerre. Think of it as drinking liquified minerals stacked on a skyscraper of honeyed melon-like fruit. Unbelievable!"

Dags att lugna ned det hela med lite rött vin.

Flight 2 – Den röda!

Vin 1
Färgen är djupt röd med drag åt det sammetsaktiga hållet till. Doften är stor, söt, varm, syltig med lite lättrostad fatkaraktär. Kola, björnbärsmarmelad, kryddor och en svårdefinierbar känsla av frisk fruktighet. Aprikoser och blommor som för mig direkt påminner om en stor Shiraz från Australien. Hur gott och njutbart som helst. Första tanken, inte bara för mig, är om det verkligen kan bli bättre senare i startfältet? Smaken är intensivt sötfruktig med ett eldigt och kladdigt intryck – Portvin. Mentol, kanel, jordgubbar, gummi, violpastill, lakrits och en massivt lång kryddig eftersmak med låg syra. Riktigt, riktigt gott. Känslan av att bästa vinet står först i linjen kvarstår. Hur ska det kunna bli bättre? Eftersom vi vet att vi befinner oss i Frankrike kan enda gissningen bli en något åldrad Chateauneuf du Pape. Annars hade jag kunnat gardera med Australien och Shiraz! Min bedömning slutar på 97 poäng.
2003 Cuvée du Vatican, Châteauneuf-du-Pape "Réserve Sixtine"
Februari 2006, Robert Parker 95 poäng, drickas 2009-2029. Äntligen! Detta vin har jag längtat efter att få prova. Det motsvarade verkligen förväntningarna. Kanske var det mer utvecklat och mindre tufft än vad jag väntat mig. Fast jag klagar inte. Detta blir en av mina och även gruppens favoriter till bästa vin. Nästan alla drar åt samma håll och poängmässigt är vi ganska överens. Detta är fullständigt hedonistiskt. För att jämföra med samma vin i årgång 2005 så är skillnaden idag ganska stor. 2003an är tjockare och mer hämningslös men också mindre typisk än den yngre årgången. Personligen tror jag aldrig att 2005an kommer att bli likadan i sin karaktär utan det är säkert den mycket speciella årgången 2003 som sätter sin prägel på vinet. I en provning arrangerad av Executive Wine Seminars i New York 2006, med bara viner från distriktet från årgång 2003, vann detta vin omröstningen som provningens bästa vin. Motståndet var extremt tufft med i princip alla stora namn på startlistan. Jag kan förstå att den vann. Jättebra!

Vin 2
Klar och lite ljusröd färg. Doften är rökig och dammig med en söt ton av värme. Det finns en blodighet och animaliskhet som är helt fantastiskt läcker. Syltig frukt med kola och mineraler samt kryddighet av kanel och kardemumma. Lite jordkällare och diesel letar sig också igenom. Läckert! Smaken är ren med en sötsyrlig framtoning som ger vinet en väldigt frisk fruktighet. Körsbär, lakrits, violpastill, gummi och rotfrukter. Även i smaken finns en animalisk karaktär av köttighet. Lång eftersmak med en balanserad syra. Detta går mer åt det eleganta hållet till. Högklassig Pinot Noir från Bourgogne känns givet. Enda alternativet skulle vara en feminin lätt Chateauneuf du Pape men knappast troligt. Känner mig riktig upprymd och slutar på 95 poäng.
2005 La Pousse d'Or, Volnay 1er Cru "En Caillerets"
Här råder nog tyvärr lite missuppfattning med avseende på poäng från The Wine Advocate. Detta vin är såvitt jag förstår aldrig officiellt bedömt. Däremot är syskonvinet "60 Ouvrées" bedömt till 94 poäng av David Schildknecht. I den recensionen finns en märklig hänvisning som lyder "Also recommended: 2005 Volnay Caillerets (86+?)." Ytterst märkligt. Jag har provat bägge och jag tycker banne mig att detta var bättre. Riktigt bra och härlig Pinot Noir. Finlemmad och elegant men ändå kraftfull. Varför är det så sällan man får uppleva dem såhär? Årgång 2005 och Bourgogne måste vara en succé. Tyvärr har väl det tåget redan gått men jag kommer att hålla utkik.

Vin 3
Färgen är djup och aningen tegelröd. Ur glaset väller en intensivt söt doft med kanel, kardemumma, plommon och Portvin. En lite köttigt bläckig framtoning och nötig som en Armagnac med fikon och saftkok. På slutet är det en märklig koppling jag får till Julen med risgrynsgröt och sviskon! Hur underbart som helst. Smaken är mycket viskös med en påfallande sötma och värme. Syltigt med jordgubbar och kanel samt en närmast bränd karaktär. Tanniner som märks trots all fruktsötma. Eftersmaken är ruskigt lång och intensiv med en eldighet som naturligtvis lär komma av en inte så blygsam alkoholhalt. Fikon i grädde med lite hallon på toppen. Kraft – så står det i anteckningsboken. Naturligtvis ett lite kontroversiellt vin. Jag gissar på Chateauneuf du Pape igen och en årgång kring 2000 eftersom det känns så utvecklat trots rikedomen. Landar på 97 poäng tillslut men skulle nog vilja gå lite högre innerst inne. Den utvecklade karaktären hindrar mig dock.
2003 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Renaissance"
Februari 2006, Robert Parker 94+ poäng, drickas 2009-2021. Nu tycker jag allt att han är för snål med sina poäng! Detta är bland det mest kraftfulla vin från distriktet som jag har smakat. Nu hör det till historien att just denna flaska råkat ut för lite omild behandling. Den deltagare som har med detta vin har kanske till slut kommit på den optimala metoden för att omvandla även sura Bordeaux och Bourgogne viner till nektar! Mer om det en annan gång. Om jag ur minnet försöker hitta något liknande som jag kan koppla ihop detta vin med så är det nog 2000 Clos des Papes med sin Amarone lika struktur och 2003 Domaine Pierre Usseglio “Reserve des Deux Freres” som hade lite samma utpräglade starkvinston. Detta blir ett av mina favoritviner men även gruppens men några gillar inte det. Helt klart en fråga om personlig smak. Mycket särpräglat var det.

Vin 4
Färgen är tät och purpurröd. Doften är först lite stålig och mineralig med kaffe och en varmrostad ton. Lite sluten först. Blodig och köttig med gummi och blommighet. I slutet kommer en känsla av svettigt omklädningsrum. Kanske inte den största eller mest komplexa doften av uppställningens viner men ändå mycket tilltalande. Smaken är däremot större. Söt, solmogen frukt med en ganska låg syra. Lakrits och varm syltig frukt med intensiv eftersmak som är väldigt lång. En viss strävhet och tanniner som känns som de är i pulverform – lakritspulver. Ett maskulint och stöddigt vin som känns väldigt lovande men som även är gott redan nu. Lite svårt att gissa på ursprung. En del av mig drar åt norra Rhône till, en annan till södra Rhône och den tredje faktiskt till Bordeaux och även söder om Bordeaux. Lite otydligt men riktigt lovande. Först landar jag kring 95 poängsträcket men höjer efterhand till 97 poäng för potentialen känns mer än lovande. Ett stort vin.
2005 Domaine la Soumade, Côtes du Rhône Villages Rasteau "Cuvée Fleur de Confiance"
Februari 2008, Robert Parker 94+ poäng, drickas 2014-2033. Ja, det var sannerligen en överraskning. Första smakprovet för mig. Det här ger ju ett helt annat intryck av Rasteau än alla de andra vinerna därifrån som jag provat. De flesta gillar detta och vinet är en av gruppens favoriter. Tydligen är Bordeauxprofilen och konsulten Stephane Derenoncourt involverad vilket Parker verkar tycka är onödigt eftersom han har den största respekt för ägaren Andre Romero. Kul att Parker verkar anse att denna ska ligga till 2014 innan man tar första smakprovet. Det tillhör ju inte vanligheterna att han rekommenderar den typen av försiktighet. Även Bob beskriver vinet som "a southern Rhone wine with a Bordeaux structural overlay." Det här måste följas upp!

Vin 5
Färgen är ljust purpurröd. En parfymerad och animalsikt köttig doft med inslag av rök och olja. Blodig men elegant. Diesel och djurstallar med en spännande örtighet och tydliga inslag av garrigue. Tallbarr och rökt lakrits. Mycket personlig och speciell doft. Härlig. Smaken är frisk men förhållandevis låg syra. Körsbär och solvarm fruktighet med fikon och katrinplommon. Kryddor och en lång först ganska intensiv eftersmak. Gummi, violpastill och lakrits med köttjuice och värme. Garrigue! Mycket elegant och tilltalande. Jag tror ju att detta är mitt vin så jag gissar inte på ursprunget. Jag hamnar återigen högt med 97 poäng. Faktiskt ett tag ytterliggare en poäng men ångrar mig efter hand.
2004 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape
Februari 2007, Robert Parker 95 poäng, drickas 2007-2027. Det är inte mitt vin. Ironiskt nog är det ett vin som jag inte gillat tidigare och närmast förlorat hoppet om. Dessutom tror jag att nästa vin är just detta vin. Rörigt? Vid ankomsten får alla en karaff med sitt namn på undertill. Sedan blandas alla karaffer för att ingen ska veta var det egna vinet står. När min bordsgranne häller upp vinerna råkar jag se etiketten undertill på en enda karaff. Denna. Mitt namn står uppenbart undertill. Därför låser jag mig hela provningen på att just detta är mitt bidrag. Dessutom tycker jag allt stämmer mot förväntningen på vinet. När vi sedan diskuterar vinerna är det ytterliggare en deltagare som är säker på att detta är hans vin. Det lustiga är att både han och jag har samma förnamn. Det är min namnes vin! Ruskigt bra är det under alla omständigheter denna kväll. Fler än jag som gillar det, faktiskt någon deltagares favorit. Kul för jag hade förlorat hoppet – nu är det åter vilket gläder mig. Kanske börjar 2004orna komma loss? För inte kan det väl vara flaskvariation? De buteljerar drygt 100 000 flaskor per år…

Vin 6
Färgen är djupt intensivt röd. En vacker färg. Doften är mycket fin. Fikonmarmelad, Portvinskryddighet, jordgubbsylt och kola. Rund och harmonisk doft med vanilj, violer och mint med ett mineraligt drag. Plommon i Konjak och rökta kryddor. Jättefin och lovande doft. En av provningens bästa doftintryck. Tyvärr underpresterar smaken gentemot förväntan. Det smakar lite söt, kladdig frukt med lakrits och violpastill. Syran är låg och frukten känns i eftersmaken lite torr och kort. Allt klipper av en aning abrupt och man känner sig lite lurad efter all den goda och lovande doften. Ur fas? Gissningen för mig blir Chateauneuf du Pape och faktiskt just 2004 med en svag misstanke om att detta kan vara en Clos des Papes. Tack vare den goda doften och att helheten ändå håller ihop så blir det 95 poäng. Det finns en potential.
2003 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "La Combe des Fous"
Februari 2006, Robert Parker 95 poäng, drickas 2006-2020. Detta är mitt vin! Märkligt. Fast jag har haft lite olika intryck av detta vin tidigare. Detta var fjärde smakprovet. Första konsumerade flaskan gjorde mig lite missnöjd. Den andra dracks i ett sammanhang där djupanalys kändes överflödig – i solnedgången på Österlen. Den senaste och tredje flaskan var makalöst bra. Även 2006an av samma vin har varit lite lynnig. Kanske ett oroligt vin som inte är riktigt stabilt i sin struktur? Hur som helst är denna lärdom viktig. Att prova helblint är lärorikt! Ingens favorit.

Vin 7
Färgen är tät och närmast blåsvart med ett rött inslag. Det känns som det färgar av sig på glaset. Doften är rostad med kaffe och kola, mentol, mynta, svett och karamell. Fat och kolasnören med solmogen packad frukt och kokos med syltade aprikoser. Nya världen ligger nära tillhands. Även Amarone eller Spanien. Smaken är kryddig med mycket påtagliga tanniner och ett allmänt torrt intryck som leder till en strävhet och ännu mer återkommande tuffa tanniner. Lakrits och romrussin i plommonjuice. Blåbär och en fetma som känns som kokos mer än smör och grädde. Ett både tufft och intensivt vin. Lite obalanserat men lovande. Med tanke på att vi vet att vi befinner oss i Frankrike blir Bordeaux och 2005 den givna gissningen. Även östra stranden eftersom det känns mer som solmogen Merlot än Cabernet Sauvignon. Framtidsutsikterna känns lovande och därför blir 95 poäng bra.
2005 Château Fleur Cardinale, Saint-Émilion Grand Cru
April 2008, Robert Parker 95 poäng, drickas 2012-2028. Det här känns bra. Både att ha rätt och att detta var en av primörerna jag lyckades komma över. Ett riktigt kraftpaket som dock känns märkligt torr i stilen för att man ska vara helt lugn. Fast det är nog så här riktigt bra och potent Bordeaux ska vara. I en helblind provning utan att veta ursprungsland undrar jag om man hade gissat på Bordeaux? Nya världen är mer logiskt med bakgrund av doften men inte smaken. Kanske Kalifornien då. Mer troligt hade varit att man hamnat i Italien eller Spanien och en modern variant. Som en rikligt fatad Ribera del Duero eller något från Toscana alternativt Veneto. För min del får gärna alla framtida Bordeauxsatsningar vara som detta.

Vin 8
Färgen är djup och tät åt det tegelröda till. Doften klassiskt stallig och animalisk. Grillat kött, rök, ved och julkryddor med kanel som mest dominant. En anings starkvinskänsla. Sedan åter välhängt kött. Kanske saknas lite frukt i doften för att det ska bli helt perfekt men vi är nästan där. Läckert. Smaken är desto fruktigare med svartvinbär, plommon och allmänt mogen frukt. Kanel, citrus och violpastill med en lång, lång eftersmak. Lite rå eftersmak med gummi, mineraler, stenkross och grillat kött. Här brukar jag ibland gå fel men denna gång tycker jag detta är klassiskt rik och högkvalitativ Bordeaux. Från andra halvan av 90-talet? Cabernet eller Merlot? Kan inte bestämma mig. Däremot tycker jag att detta är ett vin värt 96 poäng för sin härliga mognad, balans och komplexitet.
2000 Clos de l'Oratoire, Saint-Émilion Grand Cru
April 2003, Robert Parker 94 poäng, drickas 2006-2019. Skönt. Känns bra att avsluta med detta. Så här önskade jag att alla viner från Bordeaux kunde vara. Om det förra vinet kommer att utvecklas som jag hoppas tror jag att det blir ett vin som överträffar detta med tiden. Hursomhelst är detta vin just nu bättre och godare på grund av den fina harmonin i allt. Värt att notera är att även hos denna egendom konsulterar Stephane Derenoncourt. Kanske lite tråkigare än de mer vilda Chateauneuf du Pape vinerna men det är en fråga om stil och smak vilket man föredrar. För min del varvar jag gärna bägge med ett inslag av den fina Bourgognen emellanåt!

Lärdomar och frågor att ställa sig - Behövs poäng? Ska man överhuvudtaget lägga tid och koncentration på att sätta och utvärdera poäng när man provar vin? Absolut - blir mitt svar. Måste det vara Robert Parker och The Wine Advocates poäng? Nej, det står var och en fritt att välja den referens man tycker passar ens egen palett bäst. Alla kan inte tycka som Parker eller gilla allt som han tycker om – det gör inte ens jag. Mitt förslag är att alla borde prova att sätta ihop en samlig viner i en provning med en gemensam nämnare i form av kvalitet. Det viktigaste är nog att alla vinerna har det gemensamt att de är recenserade av samma kritiker eller gruppering. Visst är det kul att gissa på druva/or och ursprung samt ålder men ibland behöver man även utmana kvalitetsaspekten i sitt vinprovande. Det lär en massor om vad som kännetecknar viner som av kritiker anses vara hög kvalitet. Det handlar inte om att dricka poäng utan att lära sig förstå bedömning och kvalitet. Det är inte enkelt – men det är väldigt kul.

Själv rannsakar jag mina poäng efter varje provning och efter just denna kan jag känna att jag rycktes med i ett lite för högt tempo. Jag känner att jag längtat så efter att prova vin på detta viset att jag blev lite för entusiastisk när vi kom till de röda vinerna. Kanske var det den utmärkta inledningen med vin nummer ett som satte ribban så högt att det var svårt att sansa sig senare? Spelar det någon roll? Egentligen inte. Det handlar inte om någon tävling att komma så nära Parker som möjligt utan snarare om att förstå varför man gillar en viss typ av vin. Jag tror att jag hittat min stil tack vare poängbedömning.

Vi diskuterar lite efter provningen om just fenomenet att man ibland skenar iväg. En teori är att man gärna lägger på ett par poäng när man känner igen något som man gillar. Någon sorts ”godhetspoäng”. Kanske stämmer det. Jag kan själv känna det när jag rannsakar mina poäng denna gång. Det blir per automatik två till tre poäng extra när de där goda Grenachebaserade vinerna kommer som lite grand överträffar förväntan. Kanske även då man känner igen något men inte är riktigt nöjd hela vägen så kompenserar man med någon poäng extra därför att man känner igen stilen? Det gör inget tycker jag – inte när det sker på hobbynivå och under amatörmässiga förhållanden. Om man livnärde sig på detta professionellt vore det en annan sak. Intressant är dock att vi som grupp ofta tycker att det är samma viner som är goda och som vi lite lätt suckar och utbrister wow till samt att vi ofta hittar samma viner vi utrycker lite missnöje över. Vi funkar ganska lika trotsallt. Trevligt tillsammans har vi också.

För mig räcker detta som bevis på att jag vågar fortsätta lita till Parker i första hand för mina fortsatta vininköp. Inte för att jag vill dricka poäng utan för att jag vill maximera oddsen för stora vinupplevelser. Sedan får det givetvis inte anta överdrivna eller religiösa proportioner utan stanna på någon slags ”sunt förnuft” nivå. En annan mycket viktig fråga? När smakar en Tuborg bäst? Hver gang!

Lite seriösa funderingar igen. Det här med prisläget? Provningar som denna övertygar mig om förnämligheten i Parkers system - den att helt bortse från prisvärde. Vi provar viner under 500kr i inköp och får mycket valuta för pengarna. Det hade inte blivit bättre viner om man bara ökat prislappen för att komma över mer prestigefulla etiketter med motsvarande poäng som våra viner. Det känns som om 95 poäng är 95 poäng oavsett vad det står på etiketten. För mig är detta fördelen med provningar som denna. Att inse att det finns ruskigt bra viner för överkomliga priser om man släpper på prestigen. Genomsnittspriset för vår provning slutade på 429kr flaskan. Helt okej för denna upplevelse. Visst kan jag se negativa aspekter med vår prisbegränsning också.

Det blir mycket Chateauneuf du Pape i glasen och unga viner denna gång. Hade man varit beredd på lite högre prislapp hade vi kunnat få med lite mer Bordeaux, Bourgogne och Norra Rhône samt lite mer åldrade viner. Godare eller bättre vet jag inte om det blivit men dock lite mindre endimensionellt.

Är det viktigt det vi håller på med? Nej, givetvis är det lite nördigt och typiskt viktigpetteraktigt men förbannat kul. I-landsproblem? Kanske?

Tio Bourgogner!

Så här i Bordeauxtider känns det uppfriskande att få göra ett inlägg om Bourgogne!

Först ska jag börja med att erkänna en sak - Pinot Noir och speciellt Bourgogne är inte vardagsdricka för mig. Ett helt pålitligt sanningsvittne är jag alltså inte. De kommande noteringarna och intrycken från denna (för mig) unika provning av röd Bourgogne är skrivna av en sann Syrah och Grenache fantast. Gärna då med ett ursprung från Australien, Spanien och Rhône. Bär det med er när ni tar del av ”resultatet”.

Fast vid närmare eftertanke kanske likheterna är fler än olikheterna? När jag började intressera mig för vin på alvar för ca: sjutton år sedan var faktiskt just Pinot Noir och Bourgogne favoriterna. Jag tror att jag lockades av den kryddiga och syltiga röda frukten i dessa viner. Även en viss animalisk ton som lockade mig mer än stalligheten i Bordeaux. Faktum är att riktig mogen Chateauneuf du Pape och Bourgogne påminner mycket om varandra. Även en stor och stöddig Bourgogne kan ha likheter med sina släktingar i norra Rhône. Gemenskapen är kanske större än man först tror. Även vinmakartraditionen har nog mer gemensamt mellan Rhône och Bourgogne än vad den har med Bordeaux. Alltså inte helt ologiskt att mina preferenser har vandrat den väg de har gjort.

Nu till själva provningen. I vårt vingäng, ”Gomseglet”, har vi emellanåt gästspelare som antingen är med i provningarna eller som vid denna provning, håller helt i trådarna. I detta fall spelade en riktig ”vin och Bourgogneexpert” första fiolen och ledde oss igenom vinerna samt distriktets historia och reglemente. Bra att fräscha upp kunskaperna. Vår provningsledare är verksam i branschen och representerar en av Sveriges största och mest kända vinimportörer så vinvalet föll naturligt på deras viner. Det skulle visa sig att hela nio viner kom från ett hus och det sista vinet från ett annat mycket berömt hus.

Min första tanke efter provningen var faktiskt att jag var lite besviken på att det blev hela nio viner från en och samma producent – Maison Louis Jadot. Fast vid närmare eftertanke så var det ett smart val. Eftersom vi provade i fyra flighter och vinerna varierade i både ålder och ursprung så blev det en riktigt pedagogisk jämförelse. Det lär vara samma vinmakare, Jacques Lardière, som gjort alla nio vinerna – trots en spridning på 16 år. Även om vissa av vinerna kom från Jadots egna vinodlingar och andra från deras négociant verksamhet så har de passerat genom samma vinmakares händer och processer. Därmed borde detta möjliggöra en mycket bra jämförelse mellan ursprung och ålder. Att sedan det sista vinet kom från Domaine de la Romanée-Conti blev bara grädde på moset! (För mer information om producenterna följ länkarna i namnet)

Vinerna serverades i fyra flighter med variation av ålder och ursprung. Innan provningen viste vi inget om producent, vinernas ursprung eller ålder. Allt som var känt på förhand var att det skull bli röd Bourgogne. Sist men inte minst intressant är att vinerna provades ur av provningsledaren tillhandahållna Riedelglas. Naturligtvis av typen Vinum Burgundy. En lyx man inte råkar ut för varje dag. Enda bekymret är nu att om man blev biten av Bourgogne så skulle det inte räcka med en förmögenhet för inköp av viner utan även en tung post i inköp av nya glas! Tydligen ska Pinot Noir vara extremt känslig för glasets utformning. Eller bara ett försäljningstrick? Nejdå, vi var nog överrens om att glasets utformning var mycket viktig för upplevelsen.

Jag beskriver vinerna i den ordning de serverades. Först mina noteringar och sedan vinets namn med lite efterföljande kommentarer.

Flight 1

Vin1
Färgen är klar och purpurröd. Doften har en lite köttigt blodig ton med höstlöv och rotfrukter. Prickigkorv. Jordgubbar med en varm syltig frukt. Smaken är söt jordgubbsfruktig och lite eldig med ett inslag av fat. Körsbärssyrlig frukt med en aning karamellighet och eftersmaken har en viss värme med lakrits och fatbeska. Hederligt och gott.
2005 Louis Jadot, Beaune 1er Cru ”Les Boucherottes” (The WA: DS 88-90 poäng)
Detta är från Jadots egen mark som man helt kontrollerar. Det här vinet gillas av många och det allmänna intrycket är att det är det bästa vinet i flighten. På så vis att potentialen är stor och med mognad och ålder kommer det att bli bättre än de två efterföljande vinerna. Jag nöjer mig med 90+ poäng.


Vin 2
Färgen är klarröd och aningen åt tegel till. Doften bjuder på en viss antydan av rökighet och lite svamp/tryffel. Sötmogen doft med viss örtighet, lite stall och tobak. Smaken är även den sötmogen med lite syrlig körsbärsfrukt och inslag av citrusfrukter. Mogen smak men ett bra bett i eftersmaken fast slutet ger en lite vass syra med lingon och beska.
1997 Louis Jadot, Beaune 1er Cru “Les Toussaints” (Ej bedömd av The WA)
Kommer från inköpta druvor. Ingen är överdrivet entusiastisk över detta vin men många tycker att det doftar gott. Jag håller helt med om doften men smakmässigt är det lite för klent. Ger ändå 90 poäng för en fin helhet och bra mognad.


Vin 3
Färgen är ljust tegelröd. Doften ger ett “murrigt” intryck med skog och svamp aromer. Även en viss blommig och parfymerad ton med ett kemiskt drag av gasbinda. Örter, gummi, chark och en mineralig lite dammig jordig ton. Smaken är rund och sötmogen i sin stil med lite karamelliserad frukt av röda bär. En fin och harmonisk eftersmak med jordgubbar.
1989 Louis Jadot, Beaune 1er Cru “Les Toussaints” (Ej bedömd av The WA)
Skillnaden mot det yngre vinet är ganska stor. Vi konstaterar att denna känns ”fetare” och fylligare i strukturen jämfört med de två yngre vinerna. Tydligen symptomatiskt för röd Bourgogne. Jag tycker detta är bäst hittills med 91 poäng. Om 2005an mognar som man kan tro, kommer det definitivt att bli ett lika bra eller bättre vin. Detta avslutar flight 1 som ger oss en bra bild över skillnaden i mognadsgrad. Intressant och kul. Förmodligen de ”enklaste” vinerna ur ett kvalitetsperspektiv.

Flight 2

Vin 4
Färgen är klarröd med svag tegelnyans. Doften utvecklad med rotfrukter, svamp, jordiga toner och skog med höstlöv. Aningens vedig rökighet och ett blodigt drag. Som en mogen Rioja! Smaken är ren med en syrlig fruktighet och faktiskt lite mynta. Bärig karamelliserad frukt. Slutet är tufft och kärvt med för tydliga tanniner och en vrång känsla av kärnighet samt stjälkighet. Inte min typ av vin.
1995 Louis Jadot, Volnay 1er Cru ”Santenots” (Ej bedömd av The WA)
Tydligen är 1995 känt för sina jobbiga tanniner och årgången har visat på långsamt mognande tuffa och rustika viner. Ingen är helt såld på detta vin och när det blir känt att det kommer från Volnay är vi många som blir förvånade. Jag ger trotsallt 90 poäng men är nere på 88 ett tag fast i jämförelse med övriga viner så ska det kanske ändå ha 90 poäng för sin fortsatta lagringsduglighet.

Vin 5
Färgen är klarröd och ljus. Doften är söt med jordgubbar, mineraler och en allmän känsla av karameller i näsan. En anings kafferost med en viss rökighet och en modern läcker syltig känsla. Smaken är sötfruktig med en ren och koncentrerad men fint balanserad eftersmak. Lite eldighet i den långa eftersmaken och tydligt drag av smörkola. Ett riktigt gott och läckert vin.
1999 Louis Jadot, Chambolle-Musigny (The WA: PR 87-89 poäng)
Ett kommunvin. Bäst hittills. Som så många gånger förr tycker jag att 1999 som årgång sticker ut. Dessutom är vinerna från Chambolle-Musigny ofta i en stil som passar mig. Inte första gången ett kommunvin härifrån tilltalar mig mycket. Jag ger 93 poäng. En del andra provare är dock inte lika övertygade som mig. En stilfråga?

Vin 6
Färgen är tegelröd. Doften är varm med en söt ton av kola, choklad och nötter. Fat och lite varm kryddig jordgubbsfrukt. Köttig, animalsikt och stallig arom som växer fram. Jättefin doft. Smaken är även den först lite sötfruktig och kryddig. Koncentrerad och ren med en viss beska och en eldighet i eftersmaken som avslutas med en syrlig körsbärsfrukt. Synd att smaken inte håller hela vägen.
1993 Louis Jadot ”Vosne-Romanée” (The WA: RP 70 poäng)
Undra vad som störde Bob i augusti 1995 när han tyckte vinet endast var värt 70 poäng? Så dåligt kan jag inte förstå att han tyckt om vinet. Jag hamnar på 91+ poäng. Detta är ett vin som många gillar. Med detta avslutas flight 2 och det känns som om vi trappat upp kvaliteten och komplexiteten gentemot första flighten. Nu börjar det kännas som det ”riktiga” Bourgogne snart är på gång!

Flight 3

Vin 7
Färgen är djupt röd och klar. Doften är definitivt uppskruvad gentemot tidigare viner. Nu närmar vi oss likheterna med Syrah och Norra Rhône. Köttig, charkig lite rökig doft med inslag av tjära och nybromsade bildäck. Skokräm, backelit och kryddig ek. Mynta, violer och en blommigt parfymerad karaktär. Mineraler, korv och björnbär. Smaken har en ren och fruktig karaktär med körsbär och violpastill. Mineraler, fat och lite vedighet i den långa eftersmaken. Värme!
2003 Louis Jadot ”Corton-Pougets” (Ej bedömd av The WA)
Det här vinet delar gruppen i två. Jag älskar de drag som årgången uppvisar. Detta vin bekräftar min åsikt att Frankrike med årgång 2003 visar upp sin rätta potential! Så trevligt, gott och inställsamt är inget av de tidigare vinerna. Jag är nu uppe på 94+ poäng och har nått nivån när köplusten för första gången infinner sig. Tyvärr är priset sådant att jag snabbt nyktrar till igen. Fast bra är det.

Vin 8
Färgen är djupt tegelröd. Doften har en svag kemisk medicinal-karaktär som känns udda mot tidigare viner. Söt kola ton med örtighet. Kryddigt viltkött med gummi och skog samt höstlöv. Smaken är tyvärr lite syravass och vresig med förvisso frisk körsbärsfrukt. Eftersmaken är lång och fin. Nu får jag genast problem igen. Jag har så svårt för smaker som detta vin ger. För stramt och vasst.
1995 Louis Jadot ”Corton-Pougets” (The WA: PR 88-90 poäng)
Det här är en vinstil som jag direkt känner mig säker på. Korrekt, klassiskt, stramt och så vidare – men aldrig riktigt gott. Eftersom årgången uppenbarligen är tuff kanske det är helt fel tidpunkt att prova vinet? I vilket fall som helst känner jag ju potentialen och grundkvaliteten som gör att 92 poäng känns rimligt. Då var denna lilla flight med endast två viner tillända och nu inser alla att vi närmar oss provningens höjdpunkt - de två sista och förmodat bästa vinerna.

Flight 4

Vin 9
Färgen är klar och sammetsröd. En vacker lyster i glaset. Doften som möter oss är köttigt fruktig med kryddig ek och en parfymerad blommig doft. Chark och blodighet. Åt samma håll som vin sju. Smaken är ren med en eldig lite besk syra. Jordgubbar, fruktig och örtig smak. Kanel, och intensivt kryddig eftersmak. Nu är det betydligt mera drag under galoscherna gentemot tidigare viner.
2005 Louis Jadot ”Bonnes Mares” (The WA: DS 93-95 poäng)
Nu är nog alla överens om att detta är ett bra vin. Vi märker att ribban höjts successivt och detta är en nivå som inte det ”normala” Bourgognevinet når upp till. Det markerar ju även prislappen (1200kr). Även om det handlar om mycket pengar så kan jag acceptera att det finns vinälskare som köper denna typ av vin för framtida njutning. Personligen har jag har svårt att motivera det – men det hindrar ju inte att jag kan sätta 95+ poäng på vinet.

Vin 10
Färgen är klarröd. När det är dags för första doftprovet inser jag att detta nog är ett “halleluiah moment”! Frågan är om det inte är bland det godaste jag doftat på. I alla fall topp fem. Exotiskt är bara förnamnet. Lika bra att ”rabbla på”. Parfymerad blommighet, vaniljstång, bivax, mineraler, kokos, ljus choklad, kryddig ek, rosor, Gewürztraminer, Muscat, druva, söta fruktkarameller och mejeri! Den som påstår att nya världen är ”för mycket” borde dofta på det här. Jag älskar det. Smaken tar dock ner mig på jorden igen. Inte lika imponerande men mycket gott. Stor och ren söt frukt. Väldigt rund smak med syltighet och smörkola som nästan drar åt knäck till. Jordgubbar.
2005 Domaine de la Romanée-Conti “Echezeaux” (The WA: DS 94-95 poäng) Visst – det här är ett sjuhelvetes bra vin – men priset! 2100kr för en flaska vin. Klart man måste fundera i termer som: en av denna eller två av förra eller till och med fyra av vin nummer sju? För att provocera lite så kan man ju även tänka sig alternativet fyra stycken 2006 Amon-Ra? Mycket lätt att svara på för mig. Säkert lika lätt för någon annan. Om man vore ekonomiskt oberoende vore svaret ännu enklare – både och! Jag sätter 96+ poäng och inser att detta utan konkurrens är det bästa vin från Bourgogne jag någonsin provat och förmodligen kommer att få prova. Eller kanske inte? Visst var den där 2002 Domaine Robert Arnoux, Nuits St. Georges 1er Cru ”Les Corvées Pagets” ruskigt bra i våras? Kanske inte ska vara så där kategorisk. Satte ju 96 poäng på den med!


Om jag kommer att stå i kö de första dagarna i november? Aldrig i livet - snart kommer ju 2007 Chateauneuf du Pape! Måste ju börja spara någon gång.

Som vanligt ett stort tack till M som ”driver” på oss och även provningsledaren som var en lidelsefull ciceron under hela provningen.