måndag, augusti 31, 2009

El Clásico? Kanske inte - men ett mästarmöte och en aha-upplevelse i alla fall!

Vem skulle vilja ha varit i Figos kläder när han återkom i Realtröjan till Camp Nou för att möta klubben han svek? Nästan etthundratusen åskådare på läktaren och biljardbollar, knivar, glasflaskor samt ett avhugget grishuvud som kastades in på plan. Då inser man att det är mer triviala bekymmer att vända ut och in på huruvida ett vin är värt sina 95 poäng eller inte…

Stackars Zlatan om han senare i karriären sneglar åt Madrid. (För den som vill veta mer om El Clásico går det bra att läsa här.)





Men nu ska detta handla om ett annat mästarmöte. Av någon anledning har jag alltid gillat att duellera Clos des Papes mot Domaine du Vieux Télégraphe. Kanske för att de tillsammans med Chateau de Beaucastel var de första riktigt bra producenterna från Chateauneuf du Pape som jag kom i kontakt med. För ett tag sedan provade jag årgång 2000 av Clos des Papes och blev djupt imponerad. Därför dags för en Domaine du Vieux Télégraphe från samma årgång. Just den sistnämndas vin från årgång 1998 är ett av de mest spännand viner från distriktet som jag har provat. En 1998a som däremot svikit mig är just Clos des Papes. Alltså dags för en utmaning dem emellan för att se om de låga förväntningarna för den ene bestod och om förhoppningarna för den andre skulle besannas – men tänk vad konstigt det blev.




1998 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape har en ljus tegelröd färg med en orange kant. Doften är direkt ur flaskan stor och utvecklad. Nästan en känsla av Sherry och nötter med lite oxiderade drag. Sedan stall, läder, tobak, örter och garrigue. Det kommer mer frukt och sötma ju längre tiden lider. Nästan övermogen söt likörlik fruktighet och även ganska mycket lakrits med lite vaniljsötma som av fat (vilket inte förekommer). Rökighet och sälta men också friskhet som av rosor. Doften blir mer och mer komplex med ljus choklad, kanel, ingefära (pepparkaka) samt kryddnejlika och torkad frukt. Underbart spännande att sitta och sniffa på. Hur läckert som helst.

Smaken är enormt charmig och Pinot Noir lik med klara drag av jordgubbslikör och sylt. Kryddig och lite eldig med aningen för mycket torkad frukt. Kola, nötter (mandel) med en rostad karaktär. Tjära, lakrits och violpastill med citrusfruktighet och torkade apelsinskal. Det finns en härlig friskhet och lätthet i smaken men som ändå är oerhört söt och rund. Bra och lång eftersmak med ett intryck av Marc de Framboisé som dröjer sig kvar. Läckert, utvecklat och mycket trevligt att smaka på. Alla liknelser vid en mogen Bourgogne stämmer med detta vin.




Jag är helnöjd. Mina förväntningar var ganska lågt ställda eftersom jag haft en del tråkiga upplevelser med just det här vinet. Inköpt för nio år sedan på egendomen till det facila priset av 115.- FFR (då ca:150kr) vilket ju får betraktas som ett klipp. På Systembolaget kostade vinet 224kr när det lanserades strax efteråt. Det säger lite om distriktets popularitet och utveckling. Hursomhelst var vinet då enormt läckert och bland det godaste jag provat. Sedan hände något och vinet har aldrig sedan dess tilltalat mig lika mycket – tills denna gång då. Plötsligt stämmer allt. Det rör sig förvisso om helt andra intryck än för nio år sedan men väl så trevliga. Den mognad vinet har nu räcker långt för mig. Jag behöver inte mer även om jag tror att det är riskfritt att lagra det här vinet i tio år till.

Parker skriver följande i sitt omdöme från oktober 2000:

“As I said last year, the 1998 Chateauneuf du Pape lacks the power and concentration generally found in this estate's wines. Vincent Avril thinks the wine is better than I do; time will prove who is right.”

Jag tror att Vincent dragit det längsta strået. Åtminstone just nu. Tidigare har sympatierna legat hos Bob som alltid varit lite negativ till just denna årgången av Clos des Papes. Skulle vara kul att veta vad han anser idag om han provar om vinet. Jag höjer mina tidigare ganska låga poäng och även Parkers 90 poäng med fyra och landar precis som Jeb Dunnuck på 94 väldoftande och välsmakande poäng. Gott dricka det här!




2000 Domaine du Vieux Télégraphe, Châteauneuf-du-Pape "La Crau" har en klar, ljus purpurröd färg med dragningar åt tegelrött. Doften känns först lätt sluten och lite rå. Det lossnar efterhand och mer animaliska och blodiga toner letar sig ur glaset. Mörk, dov frukt med svartvinbär och körsbär. Hav, tång, sälta och rökig torv – nästan som en Single Malt Whiskey. Tjära, lakrits och violer med lite enbär och inslag av olja/diesel. Det är en betydligt mörkare, mer bränd och tyngre doft i det här vinet. Inte helt utvecklat men väldigt spännande. Det finns nog mycket kvar för framtiden.

Smaken är något torr och stram med lakrits och rökighet. Återigen torv, jord och Whiskeykaraktär. Ganska tuff munkänsla med bitterhet och kryddighet samt medicinalkaraktär. Mörkfruktigt och intensivt men med en besvärande avsaknad av syra och frukt som gör att det nästan torkar ut i munnen. Soja, plommon och mörk choklad ju längre tid vinet får i luft. Mer Portvinslik karaktär mot slutet vilket även leder till en något sötare framtoning. Kanske lite för oharmonisk.




Det är inte helt enkelt för mig att avgöra vad jag egentligen tycker. Å ena sidan tycker jag att vinet är väldigt spännande, välgjort och lovande om än oförlöst. Å andra sidan tycker jag detta bli lite för torrt och dammigt vilket gör att det föregående vinet upplevs som mycket livligare och även godare. Kanske är det fel tidpunkt att dricka detta nu? Ytterliggare ett par års lagring gör nog susen. Minns 1999an provad i våras som betydligt mer harmonisk och den underbara 1998an för något år sedan var kalasgod. Vieux Télégraphe är en producent vars viner har ett rykte om sig att behöva ganska lång tid för att komma loss – något som en i somras provad (men obloggad) flaska av 2005an verkligen bekräftade. Snacka om oförlösta droppar.

Märkligt nog borde denna tjugohundra ha varit lite sötare och mer hedonistisk i sin framtoning. Just årgång 2000 är känd för sin omedelbara och öppna stil. Fast när det gäller Vieux Télégraphe kan man aldrig vara så säker. En ganska egen stil och inte så publik som många av de nyare producenternas viner är. Parker var i februari 2003 positiv med 91 poäng och jag håller med honom men kan faktiskt tänka mig ytterligare en pinne och slutar på en kompromiss med 92 poäng. Förmodligen kommer vinet att vinna ytterliggare på att ligga några år.

En underlig känsla av att jag känner igen karakteristiken i detta vin gör sig under kvällen påmind. Då tänker jag inte på likheter med övriga årgångar av samma vin. Nej, det är någonting annat. Lakritsen, sältan och den animaliska nästan blodiga tonen. Visst är det Clos Saint Jeans viner jag tänker på? Jag minns plötsligt Vincent Maurels ord när jag besökte dem i somras om att La Crau är välkänt för sin varma och lite brända karaktär med just blodighet och lakrits som kännetecken. Plötsligt slår det mig att för första gången någonsin hittar jag något som kan liknas vid jordmån. Jag brukar inte fundera så ofta på det utan mer hänga upp det kring producentstilar och lite grövre generaliseringar. Kanske har jag hittat något som gör att jag i mitt referensbibliotek nu kan lägga till en minnesbild, som gör att jag kanske kommer att kunna identifiera någon slags La Crau karakteristik i framtiden? Visst har jag känt skillnad på de olika producenternas vinstilar tidigare men för första gången känns det som om jag hittat något som faktiskt förenar två producenter – jordmånen? Nu är förvisso La Crau ganska stor och det förekommer säkert ganska mycket variation även inom detta lieu-dit.



Det skulle vara grymt kul att sätta upp en duell mellan Clos Saint Jean och Vieux Télégraphe någon gång i framtiden. Eftersom Clos Saint Jeans viner har en tendens att vara mer tillgängliga så får ett sådant möte ske med antingen olika årgångar eller vänta tills Vieux Télégraphe hinner ikapp. Den som däremot avfärdar Clos Saint Jean som någon slags modernist eller extremt manipulerande egendom vet nog inte vad den missar. Jag återkommer med information som omkullkastar en del fördomar som omger producenten. Till och med Parker förmedlar delvis felaktig information om jag ska tro vad Vincent Maurel berättade för mig.

En annan reflektion. Så oerhört motiverande det är att prova lite äldre och mognare viner från Chateauneuf du Pape – det gör att det känns mer befogat att låta 2003, 2004, 2005, 2006 och nu 2007 ligga ett tag till. Kul ska det bli om tre/fyra år när det börjar bli dags att verkligen njuta av en fantastisk serie lyckade årgångar från favoritdistriktet.

Hoppas att Zlatan lyckas ikväll och att vi slipper se honom i situationer som denna i ett kommande El Clásico (det är nämligen så Realsupportrarna hävdar att det brukar sluta):



torsdag, augusti 27, 2009

Ettusenetthundratrettioniopoäng!

Dela ovanstående summa med tolv och medelvärdet blir 94,92 poäng. Egentligen skulle det ha blivit jämna 95 poäng men eftersom vi inte kunde hitta en klockren 95 poängare i en av kategorierna fick vi nöja oss med ett vin bedömt i intervallet 93-95 poäng.

Varför allt detta krångel med siffror och poäng? Jo, varje säsongsupptakt i Gomseglet har under de senaste åren alltid startat med en bedömnings/kalibreringsprovning. Temat för höstsäsongens premiär var just viner med 95 poäng. Konceptet gick ut på att sätta ihop en provning med viner från hela världen som blivit belönade med 95 poäng av någon av The Wine Advocates kritiker. Under åren har det förutom Mästaren själv förkommit kritiker som hjälpt honom med att bedöma viner från olika länder i världen. Medan Robert Parker under senare år helt ägnat sig åt Rhône, Kalifornien och Bordeaux så har ett antal nya medhjälpare tagit anställning (eller sålt sin själ till djävulen) hos Parker och hans The Wine Advocate.


Först ut att hjälpa Parker var Pierre Rovani som med start 1996 fokuserade på Tyskland, Österrike, Sydamerika, Washington State och delar av Frankrike som de viktigaste områdena. Nummer två ombord var Daniel Thomases som engagerade sig i Italiens viner. De bägge har sedan dess hunnit lämna sina uppdrag och är numera ersatta av en ganska stor stab medarbetare.

Vi lyckades få med vin bedömt av Daniel Thomases i startuppställningen. Dessutom fick även viner bedömda av följande herrar plats i starttolvan (även av Parker givetvis):

Antonio Galloni (Italien och Champagne.)

Jay Miller (Oregon, Washington, Spanien, Australien, Sydamerika och Portvin.)

David Schildknecht (Tyskland, Österrike, Östeuropa, Alsace, Bourgogne, Loire, Languedoc-Roussillon och Sydafrika.)


Är alltid 95 poäng just 95 poäng oavsett vilken vintyp och vilket ursprung ett vin har? Är 95 poäng av Jay Miller lika mycket värda som 95 Poäng av Antonio Galloni? Är 95 Aussiepoäng lika mycket värda som 95 Bordeauxpoäng? Vissa anser säkert inte så och därför bestämde vi oss för en utmaning de olika kritikerna och de olika vintyperna emellan. Att helt lyckas bekräfta eller omkullkasta de olika uppfattningarna är naturligtvis omöjligt med endast tolv viner som underlag men ett tillräckligt kul tema för att mana Gomseglet till samling.

Vi var elva provare som slöt upp men två provare var av olika orsaker tvungna att prova på distans så underlaget för gruppens samlade omdöme kom att baseras på nio provares intryck och poängbedömningar. Vi är en ganska homogen grupp med hyfsat lika värderingar men det handlar alls inte om att vi tycker om samma viner eller vintyper. Det kan finnas ganska stora diskrepanser individuella provare emellan.

Alla ombads lämna in sin poängbedömning och helt bortse från att det på förhand var känt att vinerna belönats med just 95 poäng. För det stora flertalet var vinerna helt okända men för mig var fyra viner kända på förhand samt att jag visste ungefär vilka områden som skulle finnas representerade. Endast vår ledare M hade hela uppställningen klar för sig men inte i vilken ordning vinerna skulle serveras. Ganska bra förutsättningar för att få en så objektiv bild som möjligt. Man kan argumentera fram och tillbaks om olika metoders för och nackdelar men för oss kändes tillvägagångssättet bra. Även urvalet av viner kan ifrågasättas med tanke på årgångar och åldersskillnader. Helt blint och samma mognadsgrad hade givetvis varit att föredra men att få ihop ett startfällt som detta är ingen lätt uppgift.

Noteringarna som följer är baserade på mina spontana intryck och tankar om ursprung och poäng. Därefter ”rätt svar” i form av vinets namn och poäng/kritiker samt lite allmänna funderingar och gruppens syn på det hela. Mycket siffror blir det men jag tycker att det är kul att visa gruppens samlade intryck med de individuella poängen (mina sist i fet stil) och hur dessa står sig mot proffskritikerna. Välkomna att dela Gomseglets ansträngningar i jakten på sanningen!

Vin 1
Färgen är klar och ljust röd med en fin lyster. Doften är inledningsvis örtig och kemisk med rökighet och ganska tydliga inslag av fat. Animalsikt med rotfrukter och mot slutet mer köttiga och dammiga toner. Korv och en pikant svettig karaktär. Smaken är ren och sval med fin fruktighet av körsbär och röda bär. Balanserad, fräsch och syrlig med en lång och fin eftersmak. Kryddor och jordgubbar mot slutet. Gott men framförallt lovande. Jag vet att det är Pinot Noir i glaset så jag behöver inte gissa. Det blir 93 poäng från mig till slut men jag började två poäng lägre inledningsvis.
2005 Louis Jadot, Côte de Nuits "Clos Vougeot Grand Cru"
Detta är det enda vin jag vet var det står i provningen och även att vinet fått 93-95 poäng av David Schildknecht. Inte helt enkelt att hitta en klockren 95 poängs Bourgogne i gömmorna så därför fick detta duga som undantag. Ytterliggare en provare vet vilket vinet är men resten av gruppen vet ingenting – för dem är det helblint. Alla utom en gissar helt rätt på druva och område. Till vinets försvar kan man föra att det förmodligen handlar mer om framtid än nutid när man bedömer detta. Om tio år hade nog vinet uppskattats mer av fler provare än vad det gör denna gång. Detta blir provningens lägst rankade vin av gruppen med följande resultat:
90 88 93 92 91 91 94 92 93
Gruppens medelpoäng 91,6 / Differens -2,4 (baserat på 94 poäng) / Lägsta poäng 88 / Högsta poäng 94.
En klar underpresterare. Om man betänker att sju av provarna tror att detta är ett exakt 95 poängsvin så blir det ännu tydligare att detta betraktades som en besvikelse – dock visar det på att ingen drabbas av hybris bara för att det förväntas vara 95 poäng i glasen!

Vin 2
Färgen är mörk, tät och svartröd. Doften stor och ekparfymerad med choklad, kola och söta toner av rostade fat. Krossad sten och mineralighet med aprikoser, mandel och marsipan. Kafferost och kanel. Smaken är ren och bärig med syltig frukt men strävhet från tuffa tanniner som nästan känns som lakritspulver. Aprikoser, svartvinbär, mörka körsbär och violpastill i en lite torr eftersmak. Mineraler, peppar och örter. Eftersmaken är lång men ganska torr och stram. Ett robust vin som genast får mig att tänka på Spanien och Toro. Ett vin som ligger nära tillhands är 2004 Pintia med sin stramhet och jobbiga tanninstruktur. Mina poäng pendlar från 93-96 men landar tillslut på 94. Det finns en framtid men frågan är hur den ser ut?
2005 Château Fleur Cardinale, St. Émilion Grand Cru
Konstigt nog gissar endast en provare rätt på ursprunget – M som vet hur uppställningen ser ut (även om hon inte vet var de individuella vinerna står). Övriga gissar alla på Spanien utom en som är i Toscana. Märkligt att en Bordeaux och Merlot lurar oss så. För min del blir vinet aldrig intressant även om det är väldigt potent. Förmodligen är tidpunkten lite illa vald för en 2005a men ingen är helt lyrisk utan betyget förtjänar vinet mer för sin struktur än något annat. Robert Parker gillar uppenbarligen detta mer än oss:
92 92 94 93 93 95 95 94 94
Gruppens medelpoäng 93,6/ Differens -1,4 / Lägsta poäng 92 / Högsta poäng 95.
Det här vinet underpresterar en del och faktiskt slutar vinet tredje sist i vår interna ranking. Flera av oss provade vinet i januari i år och då var intrycken likartade men vinet ännu tuffare i stilen. Den som vill får gärna läsa mer här. Kul att jämföra intrycken faktiskt. Förmodligen har det här vinet börjat knyta sig en hel del.

Vin 3
Färgen är mörkt purpurröd men klar. Doften knäckigt söt med kryddor av kanel och Julafton i allmänhet. Kola, mineraler, järn och tobak – cigarr. Kokta, nästan stuvade fikon i gjutjärnsgryta med en krämig och gräddig karaktär i doften. Smaken är ren och syran balanserad. Lakrits, violpastill, gummi och kryddor i massor. Stram med tydliga tanniner. Torkad frukt, fikon, kryddor och mineraler som järn. Lite torr och aningen besk eftersmak som är lång och kryddig. Mycket gott det här. Klart att vi är hemma i södern tänker jag. Frågan är om det kan vara 2006 Pure eller möjligen 2005 Vieille Julienne? Det blir i alla fall 96+ poäng med snudd på en poäng mer. Lovande.
2005 Domaine de la Mordorée, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée de la Reine des Bois"
Där ser man. Jag som varit ganska kritisk till både just det här vinet och producenten i allmänhet. Det ångrar jag nu. Detta är riktigt bra och lovar ännu mer inför framtiden. Tre till fem år till så blir nog det här alldeles lysande. Lite förvånande att en 2005a inte känns mer knuten? Intressant är att vi endast är två provare som prickar ursprunget. Övriga förslag innefattar Cabernet Sauvignon, Malbec och Shiraz med ett ursprung från nya världen. Kanske inte helt ursprungstypiskt dricka det här?
93 94 95 93 95 94 95 92 96
Gruppens medelpoäng 94,1/ Differens -0,9 / Lägsta poäng 92 / Högsta poäng 96.
Inte heller det här går hem i gruppen. Jag är positivast men mer än hälften anser att vinet inte når upp till sitt fina betyg av Robert Parker. Kanske är det en stilfråga? Vinet placeras av gruppen i mitten på en sjätteplats.


Vin 4
Färgen är tät och djupt röd med blå inslag. Doften är makalöst stor och parfymerad med mentol, mintchoklad och pepprighet samt rostad karaktär. Massor av rena mineraler och violer med rosor. Stendamm, järn och torkad frukt. Perfekt doft! Smaken är ren, koncentrerad, viskös men med en påtaglig syra. Körsbär, citrus, röda vinbär och enormt florala drag. Först är vinet närmast superstramt i munnen men sedan släpper det greppet något och blir tillgängligare och tillgängligare. Det är ändå friskheten, tuffheten, läckerheten och de torkade apelsinskalen som jag faller för. Mycket lovande men också ett väldigt intensivt vin. När jag doftat på vinet funderar jag på Piemonte. Mentol, violer, rosor och torkad frukt kan ju höra hemma där. Färgen och smaken antyder dock något annat. Spanien och Priorat då? Eller något kul från USA? Jag ger mig och kommer inte längre än så. Mina poäng ökar hela tiden och från 96 blir det faktiskt hela 98 poäng till slut. Jag är djupt imponerad av det här vinet.
2005 d'Arenberg, McLaren Vale "The Dead Arm Shiraz"
Herregud! Att jag missar en Aussieshiraz kan jag leva med men att det är just detta vin förvånar mig. Med facit i hand borde naturligtvis de tuffa syrorna och stramheten i kombination med mintchokladen ha hjälpt mig. Jag provade nyligen 2006an som jag inte alls tyckte var så bra. Jag drack även 2001an för ett par månader sedan med stor besvikelse som resultat. Även 1998an var ganska tveksam för många år sedan. Tror både att 2002an och 2004an samt även denna 2005a slunkit ned tidigare utan att jag jublat. Lite chockerad är jag allt. Den här upplevelsen är helt i paritet med hur 2001an smakade som ung och ett ungefär lika gammalt vin som detta är nu. Kanske är fyra till fem år vad vinet klarar för att sedan knyta sig och förvandlas till en ful ankunge som kanske åter blir en svan? Resten av gruppen gissar bättre än mig. Tre klockrena förslag, ett förslag på GSM från rätt land och sedan lite spridda skurar på Cabernet Sauvignon, Italien och Priorat (förutom mig då). Jay Miller är mannen som är ansvarig för de 95 The Wine Advocate poängen.
93 92 95 95 95 95 96 92 98
Gruppens medelpoäng 94,6/ Differens -0,4 / Lägsta poäng 92 / Högsta poäng 98.
Inte helt kasst av Jay Miller faktiskt. Gruppen är inte helt i harmoni men i genomsnitt så närmar vi oss proffskritikerna nu. Det här vinet polariserar lite grand men det räcker till en hedrande fjärde plats enligt gruppens demokratiska röst. Mer än hälften är överens med Jay – något som kom att upprepas mer än en gång!



Vin 5
Färgen är klar och svagt tegelröd. Doften först något dammig och rökig med tydliga inslag av fat. Därefter följer choklad, sylt, jordgubbar och solmogen frukt. Smörkola och ett lätt ”orent” drag mot slutet. Kanske lite sluten? Smaken domineras av solmogen frukt, svartvinbär och violpastill. Ganska låg syra. Bra eftersmak med en viss mognad men bra tanniner och härliga kryddor i form av kanel. Ganska läcker, ren och god eftersmak. Kanske lite torr dock. Att gissa på Cabernet Sauvignon känns inte så våghalsigt men frågan är varifrån? Australien eller Chile. Värmen antyder nya världen. Jag vet ju att bägge förslagen ska finnas med i startfältet så det blir lite av lottdragning för mig. Poängen känns säkrare och landar på 95 stycken. Hederligt dricka det här – även om det är lite tråkigt.
2005 Errazuriz, Maipo "Viñedo Chadwick"
Skönt att druvkaraktären blev så tydlig men faktiskt saknades lite av det som brukar finnas i viner från Chile – gräs, paprika och örter. I min smak gör det inget. Det blir godare utan de gröna inslagen. Nästan alla är inne på rätt druva och tre provare har även rätt på land. Australien som andra alternativ och även Tempranillo och Spanien finns med som förslag från en av provarna. Återigen är det Jay Miller som är skyldig till de 95 poängen.
93 95 96 92 94 91 95 93 95
Gruppens medelpoäng 93,8/ Differens -1,2 / Lägsta poäng 91 / Högsta poäng 96.
Här faller inte gruppens omdöme ut lika positivt som Jays. Mer än hälften anser att han är för positiv men det är inga dramatiska skillnader. Det räcker till en åttondeplats. Före Bordeauxen och Parker! Jag tror att en del provare tycker att detta är lite anonymt och trist, vilket leder till lite lägre betyg.



Vin 6
Färgen är ljus och klar med orange inslag och nästan lite tegelrött. Det doftar friskt och örtigt med mynta och mentol samt väldigt florala toner. Kryddor, tjära, violer, lakrits och rök. Peppar, chark och en något grön karaktär som förstör lite grand enligt min smak. Smaken är varm med solmogen frukt och lakrits. Beska, och tuffa tanniner i den extremt intensiva, rika och väldigt långa – men supertorra eftersmaken. Det är närmast smärtsamt. Att få ned läpparna från tandköttet igen blir en utmaning. Fy för rackans vad strävt det här blev. Viol, örtkryddor och torr (för torr?) frukt som dröjer sig kvar. Inte min typ av vin. Mycket lovande såklart men orkar man vänta ut det? Vad händer sedan? Eftersom jag vet att vi ska ha en Barolo i startfältet så blir givetvis min gissning just så. Barolo och 94 poäng som bygger på att framtiden är god!
2004 Andrea Oberto, Barolo "Vigneto Rocche"
Jag är inledningsvis mycket positivare men efterhand minskar min entusiasm för det här vinet. Det blir för stramt och torrt ju längre det står i glaset. Mitt råd till dem som äger några flaskor av det här vinet får bli att uppmana er att låsa in dem mörkt, i minst tio år och hålla tummarna under tiden. Kanske blir det en vinstlott – kanske blir det en nitlott. Jag tänker inte chansa utan lägger hellre pengarna på nästa vin. Förutom flera förslag på Barolo så dyker även förslag på Frankrike upp och även ett par stora frågetecken. De officiella 95 poängen kommer den här gången från Antonio Galloni.
96 95 94 93 95 93 94 94 94
Gruppens medelpoäng 94,2/ Differens -0,8 / Lägsta poäng 93 / Högsta poäng 96.
Intressant är att enigheten är stor kring detta vin. Ingen som är direkt lyrisk men inte heller någon som tycker att Antonio är helt ute och cyklar - tvärtom. Vi rankar vinet som nummer fem och det får nog anses ganska bra för ett så pass outvecklat vin som detta är.


Vin 7
Färgen är tät och närmast svartröd. Doften är ren, söt, krämig och syltig. En bränd karaktär med fat, rök, tjära och rostade fat med tydlig vaniljsötma. Sedan solmogen, fet och närmast explosivt mineralig svartvinbärslikör. Ren cassis! Chark och kafferost. En alldeles förförande och härlig doft. Mycket trevligt. Smaken domineras först av lakritspulver, söt och solmogen frukt. Choklad och varm smak med inlagda plommon i konjak och grädde. En eldig, varm och rund eftersmak som förutom att den är intensiv också är närmast oändlig. Vi pratar plus en minut. Mycket harmoniska och mogna tanniner. Ja, vad gissar man på? Australien såklart men även Chile och Cabernet Sauvignon får hänga på eftersom jag, som tidigare erkänts, har lite förhandsinformation. Poängen blir 97+ och detta är helt i min smak. Riktigt gott!
2006 Mollydooker, Fleurieu / Langhorne Creek " Gigglepot Cabernet Sauvignon"
Det här är intressant ur flera aspekter. Jag hängde på från början och köpte Mollydookers 2005or och laddade också upp med lite 2006or när de så lanserades. Sedan har det varit stopp. Jag har i perioder varit lite besviken på flera av vinerna för att sedan gilla dem igen. En del har jag aldrig tyckt så mycket om, andra har jag tyckt varit helt okej. Jag bestämde mig för att inte följa dem mer utan nöja mig med vad jag har. Jag har nog tyckt att deras viner ibland blivit lite för stora och svulstiga. Det finns mycket annat att lägga pengarna på. Så kommer då detta vin, min egen butelj som jag aldrig har provat förut. Ett helt ljuvligt vin som passar mig jättebra. Ännu intressantare är att producenten blev minst sagt hånad och utskälld på diverse forum i främst USA när de lanserades där. Än idag är de kontroversiella. Så mycket skäll ha få producenter fått ta. Skyldig till de 95 poängen är återigen Jay Miller. Få kritiker har väl fått utstå så mycket spott och spä som honom. Han har nog blivit anklagad för allt elakt som en människa kan bli anklagad för. Då har vi alltså i starttolvan ett vin från en av de mest kontroversiella producenterna som en av de mest avskydda kritikerna har gett 95 poäng. Fiasko givetvis? Nejdå, detta är provningens vinnare!
96 96 97 96 96 92 95 96 97
Gruppens medelpoäng 95,7/ Differens +0,7 / Lägsta poäng 92 / Högsta poäng 97.
Alla utom en provare håller med Jay eller tycker till och med bättre om vinet än honom. Vi är över Jays betyg som grupp betraktat. Ett av två viner i provningen som vi gillar bättre än proffskritikerna. Man ska nog vara lite ödmjuk och försöka bortse från fördomar om både ursprung, producent och kritiker. Australien dominerar bland förslagen från provarna och buden är ungefär lika för Shiraz och Cabernet Sauvignon. Håller vinet i tio år? Ingen aning men medan andra väntar på sina Barolos – så dricker jag det här…



Vin 8
Färgen är mörk, tät och svartröd samt aningen utvecklad. Doften är animalisk, närmast djurisk med rostade fat och blyerts. Cederträ, stall, svettig hästsadel och massor av cigarrtobak. Lite hederlig dynga. Sötmogen med kanelkryddighet och rostad choklad. Helt ljuvlig och underbar doft. Min stil. Smaken är ren, frisk och lite syrlig av körsbär. Choklad, espresso, kanel och ceder/blyerts även i smaken. Balanserad, god och finstämd med en ren, elegant, sval och lång eftersmak. Trevligt. Jag är positiv och ger klockrena 95 poäng. Beträffande ursprung så är jag helt säker på att detta är mitt andra vin i uppställningen – vilket visar sig korrekt.
2001 Piaggia, Carmignano Riserva
Riktigt kul. Jag har alltid gillat detta vin även i andra årgångar. Minns en 1999a som var rysligt bra för ett par år sedan. Kvällen före provningen drack jag ett annat vin från samma årgång och Toscana. Nästan förväxlingsbara med undantag för att detta vin var bättre. Gruppen gissar på just Toscana, USA (CS), Spanien (Tempranillo) och Merlot från gamla världen. Med mognad blir det svårare. Här kommer en gammal kritiker så in i bilden genom Daniel Thomases som gav vinet sina 95 poäng en gång i tiden.
93 95 93 93 94 95 94 94 95
Gruppens medelpoäng 94,0/ Differens -1,0 / Lägsta poäng 93 / Högsta poäng 95.
Detta är faktiskt det vin som förenar gruppen mest. Vi är nästan rörande överrens. Ingen är positivare men ingen är heller helt oense med Thomases. Något som delvis skulle upprepas lite senare. Även denne kritiker har fått utstå en hel del kritik av de stora massorna. Oförtjänt?



Vin 9
Färgen är mörkt rubinröd och tät. Det doftar lakrits, viol, rök, peppar och tjära. Grillat kött, chark, korv och bränt bildäck. Gummi, fat och cederträ samt blyerts. Lite metallisk med aprikoser mot slutet. Lysande! Smaken är ren och gräddig med söt, varm solmogen frukt. Lakrits och en aning beska. Eldig och torr eftersmak. Efterhand blir smaken torrare och tanninerna är mycket markerade med en lite oharmonisk och outvecklad karaktär. Synd – detta som började så bra. Vinet är mycket lovande och samtidigt gott men lite tufft och outvecklat. Potentialen är kanske enorm? Jag gillar det och höjer mina ursprungliga poäng med en och slutar på 95+. Gissningen skulle kunna gå till norra Rhône men eftersom jag blivit lurad nog så blir förslaget istället Tempranillo från Rioja. Är det månne Finca Allendes Aurus? Eller är det kanske Ribera del Duero?
2004 Dominio de Atauta, Ribera del Duero "Valdegatiles"
Kul att inte bli lurad ännu en gång. De moderna vinerna från de klassiska Spanska vindistrikten är ganska luriga – men bra och välgjorda. Ännu ett lysande exempel är detta vin. Ett enormt välbyggt och strukturerat vin. Gissningarna i övrigt leder förutom till Spanien även till Australien och Shiraz samt mot Italien. Återigen visar sig Jay Miller ha en ganska bra uppfattning om vin med sina 95 poäng.
96 98 95 92 95 90 95 96 95
Gruppens medelpoäng 94,7/ Differens -0,3 / Lägsta poäng 90 / Högsta poäng 98.
Det här vinet rankar gruppen som nummer tre. Det är också det vin som polariserar näst mest med sina 8 poäng i differens mellan högst och lägst. Hela sju provare har samma eller högre betyg än den omstridde Jay Miller. Kul.



Vin 10
Färgen är tegelröd. Doften är stor, enormt söt och utvecklad. Portvin, russin, oliver och klart oxiderad i sin karaktär. Det balanserar farligt nära salubrin. Mandel, snus, rök och garrigue med lite fikon och sviskon i efterdyningarna. Kanelkryddig, gasbinda, tobak och cigarrlåda. Jag vill börja röka igen när jag doftar på det här. Spännande om än inte bara angenämt. Smaken är varm, solmogen och russinsöt. Korinter, mandel, katrinplommon och Julpudding. Eldig och nästan spritig eftersmak med stora antydningar till Portvin och mognad. Massor av mognad och eftersmaken är lång, söt men faktiskt också elegant. Märkligt vin. Spännande. På något vis är det väldigt svårt att gissa på något. Mognadsgraden är så hög att det kan vara nästan vad som helst. Både gammal Bordeaux och Chateauneuf du Pape dyker upp som alternativ i mitt inre. Poängen minskar efterhand och slutar nog ändå lite för optimistiskt på 93 stycken.
1998 Allegrini, Amarone della Valpolicella Classico
Överraskande för mig. Hade ingen tanke alls på Amarone. Kanske främst för att jag dricker det så sällan. Däremot består mitt intryck att Amarone kan vara väldig lik den gamla stilen av Chateauneuf du Pape. Kanske är den här flaskan lite hårt åtgången? Åldern känns mycket högre än vad den är. Skulle vara kul att få prova om den någon gång. Övriga i gruppen gissar på allt från Bordeaux, Zinfandel, Spanien, Italien till just Amarone. Det här vinets omdöme är faktisk Bob själv ansvarig för och det som förvånar mest är att han anser att man kan vänta tills 2022 med att dricka det. Kanske går det bra men jag skulle inte rekommendera någon att göra det. Vinet hamnar näst sist i vår ranking.
95 95 94 90 92 93 85 95 93
Gruppens medelpoäng 92,4/ Differens -2,6 / Lägsta poäng 85 / Högsta poäng 95.
Diskrepansen är som störst med detta vin. Gruppen är egentligen ganska enig om att det inte håller måttet men skillnaden mellan högst och lägst är hela tio poäng. Det beror säkert på att vi uppfattar mognadstonen och framtidsutsikterna olika. Ändå håller tre provare med Bob om poängen.



Vin 11
Färgen är klar och purpurröd med en vacker rubinröd lyster. Doften är rökig med mentol och härligt frisk samtidigt. Söt men ”sval” frukt. Lätt pepprighet med stall, svett och rostade toner. Cederträ, parfymerad med klara drag av konjaksfat och ”gurkburk – dillfrön”. En ganska elegant doft. Smaken är ren, gräddig och syltig med en fin syrlighet i den balanserade och fina eftersmaken. Lite torra tanniner med körsbär i ett korrekt, elegant och ganska lent vin. Inte så spännande dock. Att gissa blir inte så lätt men varför inte en modern Spanjor eller en ”snygg” Australiensare? Poängen slutar på 94.
2004 Domini de la Cartoixa, Priorat "Clos Galena"
Se där, en Priorat. Syran och den moderna fatkaraktären som först lurar en till nya världen brukar vara lika med just Priorat. Så även denna gång. Jag har följt vinet. Har det hemma och vi har säkert avverkat ett antal i Gomseglet under de senaste två åren. Oftast har jag landat på 94 poäng. Senast i våras drack jag dock en flaska som fick mig att tvivla starkt. Kul att denna butelj ställde allt tillrätta igen. Övriga gruppen gissar på Bordeaux, Italien, Spanien och Grenache i allmänhet. Vinet förenar återigen och även om vi inte håller med Jay Miller om poängen så är vi väldigt överrens sinsemellan.
92 93 93 94 95 93 95 94 94
Gruppens medelpoäng 93,7/ Differens -1,3 / Lägsta poäng 92 / Högsta poäng 95.
Ett bra vin men inte så spännande. Vår gemensamma ranking sätter vinet på en nionde plats som inte innebär att vare sig vinet eller Jay Miller behöver skämmas för sig. Hälften av provarna håller med Jay eller slutar endast en poäng under hans betyg. Inte alls dåligt.



Vin 12
Färgen är klar och purpurröd med inslag av rubinrött och har en fin lyster. Doften är först helt tillknäppt. Det händer absolut ingenting. Jag får återvända tre gånger innan jag kan börja anteckna något överhuvudtaget. Då kommer först lite dova toner av mörk och torkad frukt med en lite rå känsla. Sedan kokos, choklad och inslag av medicinaltoner som gasbinda. Tjära, katrinplommon, svett och oliver. En mörk och lätt kryddighet kommer på slutet. Svårt. Smaken är rik med svartvinbär, plommon, körsbär och gäddighet. Mycket lång och fin eftersmak med ganska tuffa tanniner. Kola, aprikoser, violpastill och en frisk syra. En antydan till eldighet. Gott men vad är det? Ingen aning. Jag gissar inte ens på något vettigt. Australien, USA eller Italien? Poängen blir tillslut 95 och hade bara doften kommit loss så tror jag betyget hade höjts. Ett mycket potent vin.
1999 Feudi di San Gregorio, Taurasi Riserva "Piano di Montevergine"
Helt överraskande för mig Även oväntat. Aglianico är en inte helt enkel druva att identifiera. Jag var en gång i tiden (o)lycklig ägare till det här vinet i årgång 1996. Nästan alla provade flaskor var ganska trista och dåliga men som så ofta var sista flaskan helt lysande. Kanske behöver det här vinet minst tio års mognad? Många av oss ser helt förtvivlade ut när vi ska gissa på ursprung men när det kommer till omdömet är vi återigen väldigt överrens. Det här vinet bedömde Daniel Thomases en gång i tiden och det tycker vi att han gjorde med bravur.
93 96 95 96 95 95 96 95 95
Gruppens medelpoäng 95,1/ Differens +0,1 / Lägsta poäng 93 / Högsta poäng 96.
Detta vin slutar som nummer två i vår ranking av provningens viner. Vi är som grupp betraktat lite positivare än Thomases och endast en provare hamnar lägre än honom. Ganska intressant att ett så pass obskyrt vin förenar oss så. Vad kul det här med vin är!



Okej – blev det för mycket siffror? Kanske kan det tyckas att vi lägger mer fokus på nuffror än på vin. Inget är mer felaktigt. Vinet är givetvis i fokus. Övningen som sådan däremot är mycket lärorik och jag vill uppmana alla att gör något liknande emellanåt. Vad ger det då? Vad lär man sig?

Jo man lär sig att Jay Miller och Mollydooker är mycket bättre än vad illasinnade rykten gör gällande.



Allvarligt talat så ligger det lite i det påståendet. Man ska inte ha fördomar när man håller på med vin. Ännu viktigare är kanske ett par observationer. Av mina topp tre viner i denna provning så kommer två från Australien och en från Chateauneuf du Pape. Vad säger det mig? Jo, att den typ av vin som ligger mig närmst om hjärtat är också de jag tycker bäst om i en provning som denna. Jag gillar dem bättre än vad kritikerna gör. Då borde jag ju lugnt och tryggt kunna fortsätta att följa dem och lita till deras rekommendationer. Intressant är också att de viner jag gillade mest kanske på pappret inför provningen hade fått mig att tvivla.

Om jag plötsligt en dag får för mig att börja köpa en helt annan typ av vin så kanske jag inte kan lita till Antonio Galloni och David Schildknecht? Då kanske jag måste hitta andra inspiratörer. Vidare lär jag mig att 95 poäng från Bordeaux inte smakar bättre än 95 poäng från Australien. Nog så viktigt. Någon annan kanske tycker helt olika – det kanske blev deras lärdom?



Nu behöver man nödvändigtvis inte välja The Wine Advocate som förebild. Gör en provning baserat på andras bedömningar. Ta Wine Spectator, Decanter eller The International Wine Cellar som referens. Varför inte ta Munskänken?

Jag dricker inte poäng, jag samlar inte poäng – jag använder poäng som vägledning till ett rikare vinliv.

Praise the Lord!

fredag, augusti 21, 2009

Raketbränsle till en smygstart?

Ibland förbannar jag min avsaknad av principfasthet. Min hustru är betydligt envisare och ståndaktigare. Har hon beslutat sig för något så lyckas hon nästan alltid att genomföra projektet utan avvikelser. Själv är jag lite flexiblare… beslut är ju till för att omprövas brukar jag resonera och lyckas därför få lite friare spelrum – men det finns tillfällen då jag önskar att jag hade lite starkare karaktär.

Jag hade lovat mig själv att inte skriva om en massa 2007or som omprovats på hemmaplan. Ursprungsplanen var att lugnt och sansat skriva om mina producentbesök i Chateauneuf du Pape och först efter den fullständiga redogörelsen släppa mina intryck av de omprovade vinerna. Som den observante läsaren noterat höll inte det löftet speciellt länge. Ett av vinerna lyckades jag dock mörka med ett frågetecken men övriga tre fick se offentlighetens ljus. Jag har därefter lyckats hålla några till borta från bloggen men inte från korkskruven. Två som däremot inte kommer att undanhållas och som får fungera som en smygstart följer härefter. Att det är raketbränsle i buteljerna årgång 2007 har det hittills inte rått några tvivel om (väl på hemmaplan vill säga).



Två producenter som jag knappast tror behöver någon närmare presentation är Domaine La Barroche och Domaine de la Janasse. Den som ändå behöver en introduktion eller vill veta mer får antingen vänta tills min semesterrapportering är färdig (2011 kanske…?) eller besöka Sørens hemsida här.



2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Fiancée" har en klar purpurröd färg. Doften är först lite ”smutsig” och drar åt mäsk samt malört till. Lakritspulvret är inte långt borta. Lite kvistar och örter med ett klart jordigt inslag. Jag blir oerhört nervös. Inte doftade det så här i Malmö eller hos Julien? Har han blandat ihop årgångarna tänker jag? Självklart inte. Korken visar ju tydligt att det är en 2007a. Kokosen och fetman från tidigare intryck är som bortblåsta. Det kommer däremot en köttig och klart animalisk doft som ger ett mycket klassiskt intryck. Kryddor (peppar?) och enbärsris med tallbarr och lite nötiga aromer som om julen stod för dörren. Kanel, rom och pomerans med lite kryddnejlika. Lim och marsipan. Kanske också ett uns av svettigt omklädningsrum? Spännande men också lite oroande. Kommer det kanske ändå inte lite choklad och kokos mot slutet? Dag två är det en mycket stillsam men homogen doft som drar åt Italien till. En mer dov framtoning än tidigare doftprov.

Smaken är direkt ganska frisk och syrlig men med en viss strävhet. Körsbär och örtighet samt ett inslag av citrus. Mjuka men märkbara tanniner med aprikoser, vanilj och rondör. Tropisk fruktighet med svartvinbär och en lång fin eftersmak men också en eldighet som är ganska påtaglig. Apelsinskalsbeska som faktiskt är ganska pikant och som ger vinet en viss komplexitet men även ett äldre intryck än 2007 . Torkad frukt med samtidig fräschör av syrlig frukt. Gott men inte lika gott som det smakade hos Julien. Dag två är syran mildare men samtidigt känns smaken mindre direkt och mer balanserad fast samtidigt lite för utvecklad. Märkligt.


Jag har lite svårt att knyta ihop säcken. Nu gäller det att tänka till innan jag sätter sammanfattningen på pränt.

Jag tycker om vinet och jag hittar inget som är felaktigt. Problemet är att mina två tidigare smakprov har lovat så mycket mer. Intrycket från provningen i Malmö var ett extremt lovande vin med ett närmast Shirazlikt karaktärsdrag från Australien. Intrycket från mitt besök hos Julien lämnade efter sig ett grymt gott och fruktigt vin. Jag upplever plötsligt att denna flaska doftar och smakar mer som tidigare årgångar av Fiancée har gjort. Jag har aldrig ritigt varit en anhängare till denna cuvée men blev så imponerad, först i Malmö och sedan på plats att jag räknade med att bli omvänd. Nu är jag plötsligt väldig osäker. Är det fel på flaskan? Är det fel på mig? Troligen varken eller. Jag tror att vinet redan startat en process och genomgår en förvandling. Förhoppningsvis kommer det att bli ett bra slutresultat men med tanke på den stora andelen Syrah så är jag lite orolig för att vinet kanske antar en skepnad som mer hör hemma i norra Rhône än i den södra delen. Syrliga Cornas och Crozes Hermitage viner vill jag inte ha. Även om vi formulerar oss olika så har jag noterat att Finare Vinare har ungefär samma intryck som mig. Lär gärna mer om det här.


Jag gillade smakprovet så mycket i Malmö att det blev 94 poäng och hos Julien var jag och nosade på 95/96 men denna flaska får nöja sig med 92 poäng. Parker kommer snart med sina nya omdömen men från fat belönades vinet med 90-93 poäng. Wine Spectator landade på 94 poäng. Som det uppförde sig nu, är det ett vin i en stil som inte helt hör ihop med mig. Den som har sina preferenser i nordligaste och mellersta Italien kommer säkert inte att bli besviken. Jag drar inte så stora växlar på grund av det här just nu, utan accepterar att denna butelj levererade något som jag inte förväntade mig. Kanske är ordningen återställd redan nästa gång eller så väntar ett nytt spännande resultat?

Jag har förövrigt provat om 2007 Terroir ytterliggare en gång sedan senast. Jag förstår inte alls kritiken mot det vinet utan bibehåller mina positiva intryck och 94 poäng (okej då – kanske 93). Precis så ska ett vin smaka från Chateauneuf du Pape som är gjort av nästan ren Grenache i en årgång som 2007. Visst gränsar det till starkvin och likör – men det är liksom meningen…


2007 Domaine de la Janasse, Châteauneuf-du-Pape har en djupröd, mörk och tät färg. Doften är först helt tillknäppt. Inte mycket som letar sig upp ur glaset. Precis som på plats hos Janasse händer det först inte mycket när man stoppar näsan i glaset. Nästan lite dammigt och ofräscht. Efter ungefär 20 minuter börjar det däremot att hända saker. Choklad, mörka och mogna körsbär med rikligt solmogna jordgubbar som gör sig påminda. Sedan kommer vanilj och kolatoner med en klart söt helhetskänsla som nog gör att Janasse´s 2007or kommer att upplevas som kontroversiella. Det finns en karaktär av mineraler och våt grusväg i bakgrunden och det gör att åtminstone inte jag upplever vinet som för sött eller endimensionellt i doften. Det är faktiskt en ganska nyanserad och komplex doft även om den är sötfruktig. En rökighet och klart grillad karaktär gör sig påmind i bakgrunden med animaliska inslag. Rostat kaffe är det nog också som pockar på och visst finns det ett drag av orientens kryddbasarer? Kanel och muskot. Ljus choklad. Väldigt lovande. Dag två har mer finstämda nyanser utvecklats och med lite mognad kommer nog aromerna i det här vinet att vara rena fullträffen.

Smaken är mycket fyllig och sötfruktig med massor av lakrits och svartvinbärsgelé. Hur gott som helst. Mjuk och rund smak med en viss eldighet men aldrig klumpighet. Kola och körsbär med vaniljkräm och karameller. Helt ljuvligt ren fruktighet med jordgubbsylt och vaniljkräm samt en topping av chokladsås. Mycket smak och mogen frukt. Visst finns det drag av nya världen i allt det här men varför inte? Ren, ren och åter ren frukt som tilltalar mig mycket. Förmodligen högre alkoholhalt än vad jag upplever. Mycket lång eftersmak. Allt är snyggt paketerat. Det finns inget i smaken som sticker ut eller gör det värt att klaga på. Givetvis kunde det ha varit mer av allt men det finns inget som inte borde vara där. Den känslan förstärks ännu mer kväll två. Ett mycket balanserat och rent vin att smaka på. Härligt friskt men ändå koncentrerat och rikt. Jättegott.

Att summera intrycken för det här vinet känns bra mycket lättare än för det föregående. Ett mycket gott, tillgängligt och välproportionerligt vin. Renheten i både doft och smak är det bestående intrycket. Kanske inte det mest ursprungstypiska men vad gör väl det. Jag tycker att detta är så gott och välgjort att kvalitetsintrycket hamnar på 94/95+ poäng och det är lite högre än min uppfattning på plats. Då fick det räcka med 94 poäng. Robert Parker är mycket positiv och drar till med 93-96 poäng för fatprovet och tar till superlativen:

“The 2007 Chateauneuf du Pape is Sabon’s finest example of this cuvee I have yet tasted. It boasts a fabulous blue/purple color as well as a gorgeous nose of creme de cassis, kirsch, licorice, incense, and spice. Deep, full-bodied, and multilayered with excellent purity, depth, and length, it should drink beautifully for 20 years.”

Problemet är att detta vin lätt hamnar i bakvattnet på de två prestigecuvéerna som är fullständigt glimrande år 2007. Det är lätt att glömma bort det här vinet med tanke på all fokus på de andra två. Det är verkligen synd. Ett annat mer delikat problem är att 2007 Côte du Rhônes "Les Garrigues" är lika bra eller till och med bättre. Då pratar vi om ett vin som är ca: €10.- billigare. Att Janasse tillhör eliten är ingen nyhet men jag tror att de drar det längsta strået av alla år 2007. Jag vet faktiskt inte vem som ska utmana dem. Jag ser då över hela portföljen - från Côte du Rhônes till prestigevinerna.

Det kommer säkert att debatteras vem som gjort den bästa bascuvéen av alla år 2007. Usseglio, Clos Saint Jean eller kanske rent av Janasse? Då glömmer man att flera producenter bara gör en Cuvée. Ta Clos des Papes som exempel. Ingen bascuvée i världen kommer att överträffa deras 2007a. Nu har jag inte provat vare sig Charvin eller Vieux Donjon men jag har svårt att se att de skulle matcha Clos des Papes. Det finns dock en riktig ”Dark Horse” som den uppmärksamme kanske redan har noterat. Inte flaskan med ? på bilden. Den producenten gör mer än en cuvée. Nej, jag tänker på en producent som endast gör två viner. En Côte du Rhônes och en Chateauneuf du Pape. Kanske inte bättre än Clos des Papes men väldigt mycket billigare. Man får mer än 2 ½ flaskor av hans vin för samma pengar som en Clos des Papes går lös på. Den som orkar hänga med får snart svar på frågan.


PS. Ikväll provas det 2007 från granndistriktet. Faktiskt lite smäckrare än Påvens viner i samma årgång. DS

tisdag, augusti 18, 2009

Kramplösande droppar?

Att tala om skrivkramp vore nog lite högtravande men märkligt nog upplever jag nu någon slags déjà vu när jag tänker tillbaks ett år i tiden. Minns att bloggandet kändes allt annat än inspirerande då men efter en grillkväll med Noons 2004 Eclipse som sällskap kom lusten åter och allt kändes plötsligt förlösande. Efter en flaska av samma vin från årgång 2005 fullständigt exploderade skrivlusten och ett långt utkast om min idol Drew Noon kom igång men det förblev ett utkast. Jag är skyldig en del trogna anhängare en lång härlig post om honom men inte idag – en annan gång. Följ istället länken till min favorit hemsida samt ta några minuter och njut av bildspelet ”4 Seasons” under fliken ”high noon” (glöm inte att ha ljudet på). Visst blir man lite sugen på att byta jobb?

Detta kommer istället att handla om en annan aussielegend – Roman Bratasiuk och hans Clarendon Hills. Förutom att han piffat upp sina buteljer och etiketter (fast jag gillar de gamla bättre) har äntligen hans hemsida genomgått en rejäl ansiktslyftning. Det behövdes. Ett tag trodde jag att han lagt ner verksamheten men efter att hans viner för ett tag sedan återintroducerades på den svenska marknaden och hans hemsida nu kommit ikapp, så ser framtiden genast ljus ut.


Roman Bratasiuk är vinentusiasten som under 80talet drabbas av lusten att göra sitt eget vin. Utan någon formell utbildning färdigställde han så sin första årgång 1990 med minst sagt små medel. Läs historian här (fascinerande). Det stora genombrottet kom när han döpte om sin Syrah från 1994 till Astralis och chockhöjde priset men samtidigt sålde slut dem omgående. Medan han fick ett stort genomslag internationellt och omnämndes i samma sammanhang som de stora Europeiska ikonerna förblev han närmast okänd på hemmaplan. Hur var det nu med profet i sin egen hemstad?

Just Astralis brukar anses tillhöra det absoluta toppskiktet och nämnas i samma andetag som Grange och Hill of Grace. Själv har jag aldrig förstått varför det är just dessa tre som anses främst av Australiens alla viner. Jag tycker det finns minst ett dussin andra viner som borde vara lika - eller till och med intressantare (utan att själv ha smakat dem alla). I vilket fall som helst har jag under åren fått prova en del viner från Clarendon Hills som alltid varit spännande - framförallt som mogna. Vinerna sägs ofta gå i en mer europeisk stil. Detta kanske beror på att Roman själv älskar de klasiska Franska vindistrikten (fast jag tycker nog att det jag har provat varit allt annat än ”europeiskt”).

Roman buteljerar druvorna solitärt och blandar aldrig druvor fån olika marker. Enkelt utryckt så innehåller varje butelj vin från just den mark och av den druva som etiketten beskriver. Han lär vara en mästare på att hitta bra råmaterial och vingårdarna som ligger i McLaren Vale är oftast belägna på hög höjd och planterade med gamla stockar, som alla har sitt ursprung från prephylloxera anfäder. Följande text är hämtad från hemsidan och ger lite perspektiv på alla generaliseringar om Australiensiska viner som industriprodukter:

”In fact, pre-phylloxera vines are the dinosaurs of viticulture. They exhibit the entire wealth of their gene pool - unlike cloned varieties which have been pre-programmed to survive in cool regions, high salinity, arid conditions, or infected soils. Cloned varieties are typically limited in their subsequent flavour expressions – whereas pre- phylloxera vines produce an expression that reflects the varied and syncopated climatic conditions of the areas in which they are grown. They are also extremely sensitive to all conditions in every season, and they react in individual ways.”

Handplockade druvor, vildjäst, inga tillsatser och ingen klarning eller filtrering – kort och gott ganska naturliga och hantverksmässiga viner. När 1994 Astralis lanserades i Amerika så skrev Parker följande intressanta rader i sin recension:

“One of Australia's most renowned boutique wines has finally made it to America's shores. Proprietor Roman Bratasiuk clearly knows what he is doing. These are all minimally processed, super-concentrated, explosively rich wines that have been bottled with no fining or filtration. Unlike so many Australian wines that are products of overly-zealous oenologists (gobs of added acidity in addition to multiple filtrations), these are what great old-vine Australian wines are all about.”

Ett vin som har bland den märkligaste provningshistoriken av alla på CellarTracker är 2002 Clarendon Hills "Grenache Old Vines Kangarilla Vineyard". Faktiskt talar 50% av omdömena om ett felaktigt och defekt vin och övriga är inte så positiva heller. Vissa verkar dock ha fått helt okej dricka i flaskorna – jag tillhör dem som inte klagar…


Jag har provat fyra flaskor av vinet och visst minns jag från något tillfälle en närmast spritsig och kolsyreaktig känsla men också minns jag ett mycket säreget vin som inte liknar något annat jag provat. Detta vin brukar även omtalas som ett av Clarendon Hills mest publika viner med termer som ”crowd pleaser” och Bob har till och med använt ord som dekadent… ; )

“It is among the finest Grenache-based wine made outside of France's Southern Rhone Valley.”

Kritiken på CellarTracker verkar mest handla om efterjästa buteljer och jag måste hålla med om att det funnits en märklig spritsighet i någon av flaskorna jag provat men som sedan avtagit efterhand i karaffen. Doften har alltid varit felfri. Istället för efterjäsning har jag mer upplevt den spritsighet som ofta finns i ung och nybuteljerad Riesling från framförallt Tyskland. Eftersom vinet omges av negativa omdömen och jag själv haft en del dubier bestämde jag mig för att dricka upp resterande lager våren 2008 men då den flaska jag drack först var helt lysande fick jag mina tvivel. Nu tog dock ångesten återigen överhand och korkskruven sattes obönhörligen i nästsista flaskan – tyvärr… eller inte?
2002 Clarendon Hills, McLaren Vale "Grenache Old Vines Kangarilla Vineyard" har en mörk tegelröd färg. Doften är närmast obstinat. Det doftar som om någon hällt ut en stor spann med nyplockade hallon på en stengrund och sedan hoppat upp och ned på dem med ren frenesi så att allt blivit till en puré. Det doftar inte hallon - det stinker hallon! Helt makalöst. Om man ska försöka översätta termen hedonistiskt i doft så är detta ett skolboksexempel. Knockout! Blygsamt är det inte. Vit choklad och parfym samt vårblommor följer i nästa våg. KIRSCH! Inlagd gurka med mandel och rostat kaffe samt en släng av dammig grusväg. Söt, stor och likörlik doft som inte alla skulle tycka om. Tryffel och oliver. Rökig av tobak. Jag älskar det. Som en läcker och len Armagnac till körsbärspralinen. Knuten är ingen gångbar term i det här fallet. Full pott. Sur filmjölk kanske någon annan skulle sammanfatta det?

Smaken är inte alls skum. Ingen spritsighet eller jäst känsla. Helt korrekt med väldigt ren frukt. Söt är närmast en underdrift. En sockermätare hade nog drabbats av panikångest om den kom inom en radie av en meter från glaset men den friska syran är helt i balans med resten. Renaste körsbärsfrukt med massor av syltiga (och syndiga) toner av choklad och vaniljkräm. Noisette med pistageglass - mosade jordgubbar och sötlakrits i en härlig kompott. Likörlik, viskös och fet munkänsla Så gott!

Kladdigt är fel term men visst finns det en hedonistisk karaktär i vinet som inte alls känns akademisk eller klassisk. Om man vill så skulle man kunna säga att detta skiljer traditionalisterna från modernisterna. Jag blir väldigt glad och upprymd när jag dricker det här vinet. Inte så intellektuellt men bisarrt gott. Min fru är van vid min smak men även hon utbrister spontant att detta är något mycket annorlunda och spännande. Körsbär är hennes enda beskrivning - den räcker långt, väldigt långt!

Om jag skulle följa hjärtat skulle poängen bli extremt hög. Glädjen och lustfylldheten gör att det känns som om det inte kan bli roligare än så här att dricka vin. Om man endast ser till en ögonblicksbild och glömmer all analys så är detta en fulländad upplevelse. Nu inser jag att framtiden kanske ändå ligger bakom det här vinet och att det finns ett lite märkligt drag i smaken som gör att 95 poäng får räcka trots euforin. Helt rumsrent och okontroversiellt smakar det inte. Kanske är sötman och syltigheten lite för uppenbar? Senaste buteljen renderade hela 96/97 poäng. Beträffande Mästaren och 2002an så nöjde han sig med 94 poäng en gång i tiden. Tidigare årgångar har varit uppe och nosat på 96-98 från fat. Bobs recension av 1996an skvallrar lite om vad det handlar om för typ av vin:

“Two of the most decadent wines made on planet Earth are the limited production (about 900 cases of each) of Old Vine Grenache. In 1996, there are three offerings, but I only tasted two, the Blewitt Springs and Kangarilla Vineyard. The Blewitt Springs is the first wine I have ever tasted that may be almost too rich to drink. Consequently, I have a slight preference for the 1996 Kangarilla Vineyard.”

Nyligen släppte Parker lite noteringar om äldre årgångar av Australiensiska viner. Ett visst missnöje med just Clarendon Hills och Grenachecuvéerna kunde utläsas i hans noteringar:

“The lesson with respect to these Clarendon Hills Grenaches is to drink them during their first 6-8 years of life.”

Jag noterar att Roman Bratasiuk skriver följande på sin hemsida:

“The Kangarilla vineyard offers majesty in both extension and girth. The depth of savoury, but fresh fruit within the extract remains with this vineyard for well over 15 years. Cleanliness and character define this site. More backward than the Blewitt Springs or Onkaparinga – it is almost the slowest maturing wine in the varietal domain.”


Jag tror att Roman lurat oss alla. Detta vin håller länge ännu. Om man ska vara kritisk mot CellarTracker så är detta ett sådant tillfälle. Varför känns det som om det nästan alltid är amerikaner som klagar över dåliga och förstörda flaskor? Är det den grå marknaden eller är det dålig hantering av vinerna? Jag vet inte men jag börjar faktiskt tappa tålamodet. Den närmast helgonförklarade Eric LeVine och hans CellarTracker har fått utstå en del kritik nyligen. Några anser att den stora massan som ger sina omdömen på sidan har svårt att återge sin egen åsikt och istället drabbas av någon slags masspsykos. Ingen vågar avvika. Alla tycker lika. Om jag inte hade köpt mina flaskor före det att jag läste omdömena på CellarTracker så hade det nog aldrig blivit någon affär. Vem vågar köpa ett vin som hälften anser vara defekt?

Om någon undrar så kommer det snart mera – både från Australien och Clarendon Hills. Först lite Roussillon dock och därefter Chateauneuf du Pape.