El Clásico? Kanske inte - men ett mästarmöte och en aha-upplevelse i alla fall!

Vem skulle vilja ha varit i Figos kläder när han återkom i Realtröjan till Camp Nou för att möta klubben han svek? Nästan etthundratusen åskådare på läktaren och biljardbollar, knivar, glasflaskor samt ett avhugget grishuvud som kastades in på plan. Då inser man att det är mer triviala bekymmer att vända ut och in på huruvida ett vin är värt sina 95 poäng eller inte…

Stackars Zlatan om han senare i karriären sneglar åt Madrid. (För den som vill veta mer om El Clásico går det bra att läsa här.)





Men nu ska detta handla om ett annat mästarmöte. Av någon anledning har jag alltid gillat att duellera Clos des Papes mot Domaine du Vieux Télégraphe. Kanske för att de tillsammans med Chateau de Beaucastel var de första riktigt bra producenterna från Chateauneuf du Pape som jag kom i kontakt med. För ett tag sedan provade jag årgång 2000 av Clos des Papes och blev djupt imponerad. Därför dags för en Domaine du Vieux Télégraphe från samma årgång. Just den sistnämndas vin från årgång 1998 är ett av de mest spännand viner från distriktet som jag har provat. En 1998a som däremot svikit mig är just Clos des Papes. Alltså dags för en utmaning dem emellan för att se om de låga förväntningarna för den ene bestod och om förhoppningarna för den andre skulle besannas – men tänk vad konstigt det blev.

1998 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape har en ljus tegelröd färg med en orange kant. Doften är direkt ur flaskan stor och utvecklad. Nästan en känsla av Sherry och nötter med lite oxiderade drag. Sedan stall, läder, tobak, örter och garrigue. Det kommer mer frukt och sötma ju längre tiden lider. Nästan övermogen söt likörlik fruktighet och även ganska mycket lakrits med lite vaniljsötma som av fat (vilket inte förekommer). Rökighet och sälta men också friskhet som av rosor. Doften blir mer och mer komplex med ljus choklad, kanel, ingefära (pepparkaka) samt kryddnejlika och torkad frukt. Underbart spännande att sitta och sniffa på. Hur läckert som helst.

Smaken är enormt charmig och Pinot Noir lik med klara drag av jordgubbslikör och sylt. Kryddig och lite eldig med aningen för mycket torkad frukt. Kola, nötter (mandel) med en rostad karaktär. Tjära, lakrits och violpastill med citrusfruktighet och torkade apelsinskal. Det finns en härlig friskhet och lätthet i smaken men som ändå är oerhört söt och rund. Bra och lång eftersmak med ett intryck av Marc de Framboisé som dröjer sig kvar. Läckert, utvecklat och mycket trevligt att smaka på. Alla liknelser vid en mogen Bourgogne stämmer med detta vin.

Jag är helnöjd. Mina förväntningar var ganska lågt ställda eftersom jag haft en del tråkiga upplevelser med just det här vinet. Inköpt för nio år sedan på egendomen till det facila priset av 115.- FFR (då ca:150kr) vilket ju får betraktas som ett klipp. På Systembolaget kostade vinet 224kr när det lanserades strax efteråt. Det säger lite om distriktets popularitet och utveckling. Hursomhelst var vinet då enormt läckert och bland det godaste jag provat. Sedan hände något och vinet har aldrig sedan dess tilltalat mig lika mycket – tills denna gång då. Plötsligt stämmer allt. Det rör sig förvisso om helt andra intryck än för nio år sedan men väl så trevliga. Den mognad vinet har nu räcker långt för mig. Jag behöver inte mer även om jag tror att det är riskfritt att lagra det här vinet i tio år till.

Parker skriver följande i sitt omdöme från oktober 2000:

“As I said last year, the 1998 Chateauneuf du Pape lacks the power and concentration generally found in this estate's wines. Vincent Avril thinks the wine is better than I do; time will prove who is right.”

Jag tror att Vincent dragit det längsta strået. Åtminstone just nu. Tidigare har sympatierna legat hos Bob som alltid varit lite negativ till just denna årgången av Clos des Papes. Skulle vara kul att veta vad han anser idag om han provar om vinet. Jag höjer mina tidigare ganska låga poäng och även Parkers 90 poäng med fyra och landar precis som Jeb Dunnuck på 94 väldoftande och välsmakande poäng. Gott dricka det här!

2000 Domaine du Vieux Télégraphe, Châteauneuf-du-Pape "La Crau" har en klar, ljus purpurröd färg med dragningar åt tegelrött. Doften känns först lätt sluten och lite rå. Det lossnar efterhand och mer animaliska och blodiga toner letar sig ur glaset. Mörk, dov frukt med svartvinbär och körsbär. Hav, tång, sälta och rökig torv – nästan som en Single Malt Whiskey. Tjära, lakrits och violer med lite enbär och inslag av olja/diesel. Det är en betydligt mörkare, mer bränd och tyngre doft i det här vinet. Inte helt utvecklat men väldigt spännande. Det finns nog mycket kvar för framtiden.

Smaken är något torr och stram med lakrits och rökighet. Återigen torv, jord och Whiskeykaraktär. Ganska tuff munkänsla med bitterhet och kryddighet samt medicinalkaraktär. Mörkfruktigt och intensivt men med en besvärande avsaknad av syra och frukt som gör att det nästan torkar ut i munnen. Soja, plommon och mörk choklad ju längre tid vinet får i luft. Mer Portvinslik karaktär mot slutet vilket även leder till en något sötare framtoning. Kanske lite för oharmonisk.

Det är inte helt enkelt för mig att avgöra vad jag egentligen tycker. Å ena sidan tycker jag att vinet är väldigt spännande, välgjort och lovande om än oförlöst. Å andra sidan tycker jag detta bli lite för torrt och dammigt vilket gör att det föregående vinet upplevs som mycket livligare och även godare. Kanske är det fel tidpunkt att dricka detta nu? Ytterliggare ett par års lagring gör nog susen. Minns 1999an provad i våras som betydligt mer harmonisk och den underbara 1998an för något år sedan var kalasgod. Vieux Télégraphe är en producent vars viner har ett rykte om sig att behöva ganska lång tid för att komma loss – något som en i somras provad (men obloggad) flaska av 2005an verkligen bekräftade. Snacka om oförlösta droppar.

Märkligt nog borde denna tjugohundra ha varit lite sötare och mer hedonistisk i sin framtoning. Just årgång 2000 är känd för sin omedelbara och öppna stil. Fast när det gäller Vieux Télégraphe kan man aldrig vara så säker. En ganska egen stil och inte så publik som många av de nyare producenternas viner är. Parker var i februari 2003 positiv med 91 poäng och jag håller med honom men kan faktiskt tänka mig ytterligare en pinne och slutar på en kompromiss med 92 poäng. Förmodligen kommer vinet att vinna ytterliggare på att ligga några år.

En underlig känsla av att jag känner igen karakteristiken i detta vin gör sig under kvällen påmind. Då tänker jag inte på likheter med övriga årgångar av samma vin. Nej, det är någonting annat. Lakritsen, sältan och den animaliska nästan blodiga tonen. Visst är det Clos Saint Jeans viner jag tänker på? Jag minns plötsligt Vincent Maurels ord när jag besökte dem i somras om att La Crau är välkänt för sin varma och lite brända karaktär med just blodighet och lakrits som kännetecken. Plötsligt slår det mig att för första gången någonsin hittar jag något som kan liknas vid jordmån. Jag brukar inte fundera så ofta på det utan mer hänga upp det kring producentstilar och lite grövre generaliseringar. Kanske har jag hittat något som gör att jag i mitt referensbibliotek nu kan lägga till en minnesbild, som gör att jag kanske kommer att kunna identifiera någon slags La Crau karakteristik i framtiden? Visst har jag känt skillnad på de olika producenternas vinstilar tidigare men för första gången känns det som om jag hittat något som faktiskt förenar två producenter – jordmånen? Nu är förvisso La Crau ganska stor och det förekommer säkert ganska mycket variation även inom detta lieu-dit.

Det skulle vara grymt kul att sätta upp en duell mellan Clos Saint Jean och Vieux Télégraphe någon gång i framtiden. Eftersom Clos Saint Jeans viner har en tendens att vara mer tillgängliga så får ett sådant möte ske med antingen olika årgångar eller vänta tills Vieux Télégraphe hinner ikapp. Den som däremot avfärdar Clos Saint Jean som någon slags modernist eller extremt manipulerande egendom vet nog inte vad den missar. Jag återkommer med information som omkullkastar en del fördomar som omger producenten. Till och med Parker förmedlar delvis felaktig information om jag ska tro vad Vincent Maurel berättade för mig.

En annan reflektion. Så oerhört motiverande det är att prova lite äldre och mognare viner från Chateauneuf du Pape – det gör att det känns mer befogat att låta 2003, 2004, 2005, 2006 och nu 2007 ligga ett tag till. Kul ska det bli om tre/fyra år när det börjar bli dags att verkligen njuta av en fantastisk serie lyckade årgångar från favoritdistriktet.

Hoppas att Zlatan lyckas ikväll och att vi slipper se honom i situationer som denna i ett kommande El Clásico (det är nämligen så Realsupportrarna hävdar att det brukar sluta):

Den onde, den gode och den fule!

Nejdå, det här är inte så farligt som det låter. Av någon anledning har jag de senaste veckorna haft en längtan efter mer moget vin. Kanske har jag tröttnat på senaste tidens ganska unga och stora viner. Förra helgen dominerades helt av unga och stora fruktbomber från Australien. Hur mycket jag än gillar dem kan det ibland bli för bra – för mycket av det goda helt enkelt.

Av olika anledningar föll helgens vinval på tre lite mer utvecklade viner från södra Rhône. Nu är kanske inte sju, åtta och nio år en speciellt hög ålder för dessa viner men nog har den mesta ungdomligheten fått ge vika för mer utvecklade och mogna karaktärsdrag.

Problemet är att nu finns det endast ströflaskor kvar i samlingen av de lite äldre årgångarna. Fast det är ändå motiverat att offra någon för att påminna sig om hur läckra de faktiskt blir med lite mognad. Att helt enkelt inse värdet av att spara och hålla lite till på alla goda 2003or och 2005or. Oroande är ibland att de kan vara så lättillgängliga. Som 2006orna. Synd och skam att dricka dem nu trots generositeten. Jag brottas ofta med min dåliga karaktär. Därför blir ibland en sådan här övning av godo.

Det fanns dock andra syften med vinvalen. I alla fall den första flaskan. Lite bekräftelse och utvärdering. Två av vinerna provades samtidigt och rester sparades till söndagen och matchades då mot det tredje vinet. Ett smart drag för att vara lite självgod. Riktigt trevligt blev det. Trots avsaknad av goda vänners lag. Träffade en gammal skolkamrat för något år sedan. Vi hade inte setts på säkert 20 år så det var riktigt kul. På min fråga om han träffade några andra gamla kompisar svarade han nej och tillade – jag umgås mest med mig själv.

Ibland är det skönt att sitta i sin ensamhet och helt koncentrera sig på vinet. Att liksom låta sig uppslukas av allt det goda i doft och smak. Gå in i sin egen värd och djupanalysera innehållet i glaset. Självklart lyssnar jag till hustruns intryck och även barnen får ett doftprov trots sin låga ålder. De har lärt sig att säga jordgubbar och stall till allting. Fast just denna gång hade de helt rätt.

Första vinet ut kommer från Château de Saint-Cosme. Detta har blivit lite av en favoritproducent för de medvetna svenska konsumenterna. Även Parker sällar sig till hyllningskören och är ofta ganska generös med sina poäng – alltför generös enligt min åsikt. Jag har provat en hel del av Louis Barruol’s viner men aldrig blivit frälst. Ibland har jag funderat på om de har varit för unga, knutna eller måndagsexemplar. Aldrig har jag utbrustit wow! Aldrig har de överträffat förväntningarna. Nästan alltid har de underpresterat. För ett tag sedan beslutade jag mig för att avstå vidare inköp helt och prioritera andra producenter. Så kommer ju då Systembolagets nyhetslansering i februari med två av firmans viner. Dessutom som vanligt höga poäng och klart attraktivt pris. Då infaller sig naturligtvis beslutsvåndan igen. Köpa eller inte köpa? Om man nu får tag i någon flaska vill säga. Alltså ett smakprov av ett vin jag inte tidigare tyckt så mycket om men som nu fått vila ytterliggare lite i källaren för att kanske ha utvecklats till ett bättre vin – eller?

2001 Château de Saint-Cosme, Gigondas ”Valbelle” är mörkt tegelröd i färgen med lätt bruna inslag. Det doftar diesel och terpentin. Viltkött och rökta kryddor med typiska drag av södra Frankrike. Lite malört och lätt rostade fat med inslag av kaffe. Gödselstack och höstskog med inslag av söta kryddor som kanel och kardemumma. Det finns ett lätt kemiskt drag i doften som påminner om hårspray. Faktiskt är att det doftar Riesling. Förmodligen är det mineraler som gör att det blir sådana kopplingar till den druvan och den kemiska karaktären. Dag två tillkommer stundvis även en lätt känsla av kokosfett vilket gör mig lite konfunderad. Jag anar även flyktiga aromer av choklad. Spännande är den men förmodligen inte en doft som alla faller för.

Smaken är ganska rå och tuff. Mer oborstad än de två kommande vinerna. Det smakar inte alldeles harmoniskt. Frukten är ren men lite för rödfruktigt syrlig för min smak. Som lingon och syrliga körsbär. Även en beska i smaken som direkt gör att det blir just lite opolerat och rått tillsammans med den tuffa syran. Smaken är stram med en elegans som är tilltalande och det går klart att skönja kvarvarande tanniner. En lätt eldighet i eftersmaken med ett kemiskt drag som man antingen gillar eller avskyr. Jag är ambivalent. Det finns en klar varning för den så för mig typiska Italienska karaktären av körsbärskärnor och stjälkighet. Månne har Louis Barruol försökt biffa upp vinet med stjälkar? Dag två kvarstår intrycken och ingen direkt förändring har skett i smaken. Faktum är att det inte bara doftar Riesling det smakar banne mig som det också – av ett stramare slag.

Första spontana tanken är att detta vin (eller till och med producent) och jag kommer inte överrens. Det finns ingen kemi, det säger aldrig klick. Jag tycker det saknas så mycket Grenachekaraktär av sötfruktighet och choklad. Doften är fin men det känns lättare att koppla samman den med Syrah än med Grenache. Det doftar emellanåt lite som 2003 La Combe des Fous och 2005 Bois de Boursan”Cuvée des Felix”. Märkligt att detta vin med den högsta andelen Grenache (90%) av de tre vinerna, ger den minst typiska doften och smaken. Är det producenten eller är det Gigondas? Barruol gör för övrigt vin från hela Rhône men köper då in druvmaterialet. Endast planteringarna som ger druvor till hans Gigondascuvéer kommer från egna odlingar. De som härstammar från négociantverksamheten buteljeras under namnet Saint-Cosme (utan Château framför). Förutom Côtes du Rhône vinet har jag aldrig provat hans viner från denna verksamhet. Han lär göra en bra Côte Rôtie och en bra Chateauneuf du Pape som det hade varit kul att få prova. Frågan är om de är lika i stilen eller om det är just hans Gigondasviner som har ett så särpräglat drag? Jag har skrivit om två tidigare smakprov här som ni gärna får ta del av. Det blir ändå 92 poäng för den goda doften och framtidshoppet som lever vidare. Syran är okej på grund av friskheten i vinet som helhet. Det finns frukt som håller emot men om den helt viker sig kommer det här att bli ganska oangenämt. Parker är mera positiv med 93 poäng i februari 2004 och konsumtion mellan 2006 och 2016. Tekniskt förstår jag kvaliteten i vinet men väldigt gott smakar det faktiskt inte. Det blir nog ändå pass på måndag den 2e februari.

Andra vinet ut var en gammal bekant – Clos des Papes. Detta är nog ett av de mest trogna vinerna från distriktet i vårt Systembolagssortiment. Trots sin etablerade status känns det som egendomen genomgår en nyrenässans. På de flesta forum verkar man rörande överens om dess kvalitet och förträfflighet. De amerikanska konsumenterna har varit generösa med sitt beröm och på Wine Spectators årslista har man hamnat högt. Även Parker är mycket positiv och speciellt under senare år. Faktum är att av 2000-talets årgångar så har hela fyra stycken fått 95 poäng, en 97 poäng och en 98 poäng samt nu den kommande 2007an som bedömts till 98-100 pinnar. Ganska imponerande. Endast 2002an avviker, med sina ändå efter förutsättningarna höga 88 poäng, vilket ju är förståligt. En får man väl anse, ganska traditionell producent som dessutom helt avstått från den i mångas ögon så förhatliga specialcuvéehysterin. Man gör ungefär 100 000 flaskor om året - trots ett mycket lågt skördeuttag. Allt avstjälkas. Jag måste nog medge att hur mycket jag än gillar producentens vin så är jag lite misstänksam beträffande flaskvariation. Jag kan inget bevisa och jag kan inte heller peka på en hållbar teori utan endast lite lätt misstänksamt konstatera att jag haft en del märkliga upplevelser. De som följt debatten om 2003 Clos des Papes i främst USA vet att det var mycket diskussion om stora variationer inte bara av enstaka buteljer utan även hela partier. De flaskor jag provat har varit lysande. Dock blev jag förundrad när jag provade en 2005a köpt på Systemet. Jämfört med en tidigare provad flaska som var inköpt på plats så tyckte jag skillnaden var ganska stor. Bägge goda och bra men flaskan inköpt hos producenten var kraftfullare och mindre rödbärig. Även 2004orna tycker jag spelat mig ett spratt men det kan kanske bero mer på min personliga form än vinet. Även på vertikalprovningen i höstas tyckte jag en del årgångar var annorlunda mot tidigare intryck. Mest märklig var årgång 2000. Jag hade provat en flaska hemma dryga året innan som var allt annat än bra. Ganska mediokert, hårt och platt. Jag begrep inte alls Parkers 95 poäng. Flaskan vi hade på vertikalprovningen levererade något helt annat. Ett tjockt och närmast Amaronelikt vin som delade gruppen i två falanger. Visst var den mycket söt i stilen men också väldigt god. Kanske var den lite mycket oxiderad, nötig och mörk i frukten men ganska tilltalande. Helt olika intryck på bara ett år? Därför var det med skräckblandad förtjusning jag bestämde mig för ett nytt försök i helgen.

2000 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape är mörkt lilaröd i färgen. Klar men tät och ungdomligt purpuraktig. Märkligt. Doften är fantastiskt angenäm med massor av söt frukt. Den är verkligen inställsamt söt och god. Choklad och jordgubbsylt med hallon och nötter. Kirsch! Lite lätta drag av aprikoser och vanilj. Doften är frisk med minerlighet och lätt kryddighet. Jularomer av kanel. Även tobak och balsamvinäger. Rökighet och fikon som påminner mycket om 2003an. Köttsaft, stendamm och en frisk blommighet. En förväxling med Amarone är inte ologisk. Det här doftar jättesnyggt och gott. Dag två tillkommer lite lätt animaliska aromer som gör det hela än mer pikant. En diametralt motsatt doft gentemot det förra vinet. Vilket man föredrar är en smaksak men jag gillar bägge lika mycket fast på helt olika vis.

Smaken är underbart frisk och mycket inställsam. En härlig viskös känsla i munnen och jordgubbsylten känns inte långt borta. Gräddkola, vanilj och ett drag av rökighet med lakrits. Underbart gott är första tanken. Eftersmaken är mycket lång och intensiv. Den dröjer sig kvar länge, länge. Allt är i balans. Samtidigt som vinet känns lätt och mineraldominerat är intensiteten och koncentration ruskigt hög. Allt balanseras av en frisk men helt integrerad syra. Dag två är förändringen minimal. Möjligtvis mer fikon och rökighet med lakrits i eftersmaken. 2005 Pure är inte långt bort i tanken. Kalasgott!

Det här är en mycket positiv överraskning. Jag måste erkänna att oron var stor. Den kom helt på skam. Det här är ett vin som jag önskar att jag hade lådvis av. Även om vinet är utvecklat och lite moget i stilen så finns det massor av potential kvar. Parker anger 2025 som trolig livslängd. Jag sätter inte emot. Intressant är att han ansåg att man skulle hålla på sig till och med 2007 innan första smakprovet. Han hade nog rätt magkänsla. Denna gång var detta en fullträff – något som förra flaskan hemma för 1 ½ år sedan inte var. Så kul att jag drar i med hela 96 poäng. En poäng mer än Bob som nöjde sig med 95 poäng i februari 2003. På tal om 2003 så är det inte utan att jag undrar hur den årgången av detta vin kommer att utveckla sig? Med tanke på detta vin så måste 2003an bli sensationell om ett par år. Faktum är att jag tycker denna flaska har väldigt mycket gemensamt med just 2003an som är ett av mina favoritviner. Märkligt är att detta är det vin av de tre som har lägst andel Grenache – endast 65% enligt uppgift. Nu tror jag inte att det riktigt stämmer. Andelen lär ju variera friskt beroende på årgång och jag skulle inte bli förvånad om andelen är högre i just denna årgången. Det är det vin som mest föder tankar på de så karakteristiska dragen av jordgubbar, choklad och tobak hos Grenache. Utmärkt!



Först i ensamt majestät till söndagsmiddagen men sedan matchad mot resterna av de två föregående vinerna ställdes en Domaine du Vieux Télégraphe på bordet. Denna producent är kanske ännu mer klassik på Systembolaget än den föregående? Så länge jag kan minnas har man alltid lanserat en ny årgång Vieux Télégraphe. Populära och svåråtkomliga har de alltid varit. Även detta är ett vin som har en stor marknad och trogen kundkrets i USA. Däremot tycks Robert Parker aldrig riktigt tagit dem till sitt hjärta. Även om han kan vara positiv i sina utlåtanden så har de riktigt höga poängen lyst men sin frånvaro. Lite taskigt kan jag tycka. Jag har alltid gillat firmans vin och tycker det är ett ganska typiskt och troget vin mot sitt ursprung. Modernister kan man nog inte heller anklaga dem för att vara. Läs gärna mer om en provad 1998a här som var ljuvligt god för drygt ett år sedan. Även Domaine du Vieux Télégraphe avstår prestigecuvéerna till förmån för sitt basvin. Förvisso säljs det emellanåt ett ”andravin” under namnet Télégramme. Tror det är från yngre stockar och från druvmaterial som inte riktigt platsar i standardvinet. Vill minnas att jag någonstans även sett en hänvisning till ett prestigevin någon gång., En engångsföreteelse om jag minns rätt. Det ska även tilläggas att man precis som Clos des Papes gör vit Chateauneuf du Pape. I vilket fall som helst tycker jag ofta att Vieux Télégraphe levererar över förväntan så därför kändes det kul att se om mina tidigare positiva intryck av 1999an skulle stå sig. En årgång som knappast anses som en av de stora, om än korrekt och godkänd. Även av detta vin sparades ett rejält glas till dagen efter för att följa utvecklingen.

1999 Domaine du Vieux Télégraphe, Châteauneuf-du-Pape ”La Crau” är mörktdjup tegelröd i färgen och har faktiskt ungdomligast lyster i trion. Intensiv och vacker. Lovande! Så härligt typiskt Vieux Télégraphig i doften. Stor och animaliskt stallig med gödselhögen runt knuten. Ammoniak är faktiskt en koppling man kan göra. Det låter inte angenämt men tänk på det som ett naturligt inslag i lantbruket så blir det tydligare. Efter mycket luftning lugnar de vilda och djuriska dofterna ner sig till förmån för de mer typiska aromerna av Provence. En blommighet och garrigue samt viltkött med peppar. En mörk, rostad känsla av hav och tjära med rökig vedspis och bränt gummi. Så typisk och läcker doft. Precis som jag önskar mig. Ytterligare ett exempel på distriktets mångfald. Det här är en tredje variant som inte alldeles tydligt påminner om de övriga två. Visst finns det gemensamma drag men olikheterna är större. Fantastiskt. Dag två har doften lagt sig ytterliggare och är betydligt mer dämpad. Lite som en avslagen Julmust.

Smaken är först påfluget viskös och känslan i munnen är chockartad med klara drag av Portvin och söt, tung frukt. Klart fylligaste smaken av de tre. Inte lika lång och fruktsöt som Clos des Papes utan mer smak av lakrits och kryddighet. Mörka bär och ett lätt eldigt intryck i den aningen torra eftersmaken som har tydliga drag av mognad och starkvin. Mycket gott och läckert. Generellt är allt mörkare i detta vin jämfört med de tidigare två. Mörka körsbär. Jordgubbar kryddade med kanel. Fänkål och intensiva tanniner i den långa avslutningen. Kan man smaka Provence så måste det smaka så här. Kryddigt, eldigt och lantligt med ett nästan animaliskt inslag i smaken som känns så naturlig. Om något brister i smaken så är det den något frukttorra eftersmaken som ger ett lite för stramt intryck i ett annars superläckert vin. Hur gott som helst är det ändå. Kanske mest typiska vinet i trion? Kvällen efter är dock intrycket mer återhållsamt och mognaden har helt tagit över med resultat att det blir för torrt och fruktklent för min smak. Avslagen Julmust även i smaken.

Detta måste vara en 1999a som skiljer sig från schablonen. Den om en lättare årgång. Att spara vinet längre går säkert alldeles utmärkt men frågan är varför? Det är tillräckligt utvecklat och gott nu. Den något torrare stilen gör att det känns lite vanskligt med längre lagring. Visst går säkert ytterliggare fem år bra men sedan undrar jag om det blir bättre. Nu är ju Vieux Télégraphe just Vieux Télégraphe och om något vin från distriktet är känt för att tjusa sina anhängare så är det detta och ofta just för sin fina lagringsduglighet. Den gode Bob är fullständigt ute och cyklar när det gäller betyg på det här vinet. Ofta är han väl hård mot Vieux Télégraphe och jag tycker detta är oförtjänt. Jag tillhör supportrarna och blir alltid lika positivt överraskad när vinet serveras blint. Många gånger har olika årgångar passerat revy i våra vingäng och alltid är intrycken konsistenta och bra. Jag undrar ofta varför just Vieux Télégraphe hamnar lite i skymundan hos Parker? Först senare årgångar har belönats med den uppmärksamhet vinet förtjänar. Faktiskt är att jag har Vieux Télégraphe från den svaga årgången 1997 som smakar helt fantastiskt bra. Hursomhelst gav Parker vinet 88 poäng i december 2001 och ansåg det skulle konsumeras mellan 2005 och 2020. Jag håller inte alls med om betyget utan sätter lätt 94 poäng. För den fina mognaden, typisteten och den rakt upp och ned fina doften och goda smaken. Jättekul! Kanske skulle betyget bli lägre om jag tog i beaktande hur vinet utvecklad sig till kvällen efter. Nu tycker jag det är fel att resonera så för inte måste man spara vin i ett dygn. Om man isolerat ser till njutningen under dag ett så räcker det mer än väl.

Det här känns som en bra helg. För att summera den så var det skönt att få vara lite elak och kritisk i de tidigare inläggen men avsluta i någon slags positiv anda med två fantastiska viner från favoritdistriktet. Faktiskt är att det ett tag känns så bra att jag funderar på att ställa mig upp och precis som Nicolas Sarkozy gjorde när han stod som segrare i Presidentvalet, utbrista i…

Vive la France – Vive la République!

Just det! Den onde, den gode och den fule?
.
Den onde blir naturligtvis 2001 Château de Saint-Cosme, ”Valbelle”. Den elaka syran – uhhh…

Den gode blir ju helt klart 2000 Clos des Papes. Söta jordgubbar och choklad - mums…

Den fule blir således 1999 Domaine du Vieux Télégraphe. Som i den fula ankungen. Som sedan utvecklas till den vackraste av fåglar – svanen. Tyvärr är det väl så att resterna som konsumeras under måndagskvällen mer påminner om en annan svan – den döende svanen!

Oldies but Goldies!

Tja, viner från 1998 och 2003 är ju knappast oldies men vinerna i fråga är verkligen gamla i bemärkelsen historik och representation på vårt kära Systembolag. Både Clos des Papes och Domaine du Vieux Télégraphe känns som om de alltid funnits på Systembolaget som representanter för det mer traditionella Chateauneuf du Pape. Även Bosquet des Papes och la Nerthe får väl räknas till samma gäng och förr i världen (på den gamla goda tiden?) brukade även Beaucastel dyka upp som ett brev på posten. Är väl bara Mont Redon, Vieux Lazaret och La Fiole du Pape som varit trognare.

Det finns så ohyggligt mycket gott och kul vin från detta område och faktum är att på sista tiden har det även i vårt avlånga land börjat dyka upp lite nyare godbitar. Vi har nästan varit ett u-land med hänseende på bra modern Chateauneuf du Pape, i alla fall jämfört med Danmark.

Hur som helst, nu var det dags för två trotjänare att utmana varandra.

Blev så sugen på att prova en 2003 Clos des Papes att frestelsen tog överhand. Tänkte att det skulle vara kul att se hur den stod sig mot ett annat vin och valet föll på 1998 Vieux Télégraphe. Har följt bägge producenterna under hyfsat lång tid och just 1998 Vieux Télégraphe har fått mycket goda omdömen på sista tiden. Hade hittills inte vågat prova den eftersom tillgången varit ganska begränsad. Nå, nu var det i alla fall dags.

Efter dekantering och första provet så fick jag ånger. Var det verkligen lönt att försöka matcha 2003 Clos des Papes? Kändes som en match den skulle vinna på knock out! Typiskt tänkte jag, nu när man äntligen offrar en av 98orna så möter den övermäktigt motstånd.

Tänk vad fel det skulle visa sig vara efter många timmars provande. 1998 Vieux Télégraphe var som den där Duracell kaninen i reklamfilmen. Den bara ångade på och på, helt outtröttlig. Ju längre tiden led desto mer växte vinet. Fantastiskt!

Hade kampen fortsatt längre undrar jag om inte 1998 Vieux Télégraphe hade vunnit på poäng. Nu blev det inte så. 2003an från Clos des Papes vann på teknisk knock out. Intellektuellt vet i tusan om inte det äldre vinet trots allt var bättre. I vilket fall som helt bjöd utmaningen på stort nöje och riktigt, riktigt goda viner!

1998 Vieux Télégraphe har en klar mörk tegelröd färg. Doften är stor! Animalisk, stallig med tjära och massor av herbes de Provence. Mognad, lakrits, söt lite bränd ton och jordgubbssylt. Mycket typisitet. Väldigt fin och härlig doft. Det är just doften som gör helhetsintrycket så bra.

Smaken växer med tiden i karaffen. Väldig mycket gemensamma aromer med doften. Kryddig med animalisk stallig eldig känsla. Ved (om man nu kan smaka det) och tjära med rökig herbes de Provence karaktär. Mycket likörlik frukt i smaken, främst jordgubbar och mörka körsbär. Kirsch skulle nog Parker utrycka det. Violpastill och en aning beska. Sedan får jag, för mig den typiska, associationen med enbär och julmust! Även den för mig karakteristiska känslan av Stroh rom! Låter kanske konstigt men i vissa Grenache baserade viner kan jag få den lite unika kemiska karaktären, som för mig ger en association med Stroh rom.

Smaken är väldigt komplex och god men det är doften som verkligen sticker ut. Mer moget än såhär behöver inte vin vara för min del. Tror säkert vinet håller i många år till och kanske även utvecklas. Fast man behöver inte skämmas för att dricka vinet nu. Om det är mängden vin som får mig att tappa omdömet till slut och sätta 96/97 poäng, eller den rena glädjen över att prova så gott vin, vet jag inte men så bra tyckte jag det var. Jag var inte ensam om att dricka de två flaskorna vin om ni undrar (och de var igång i många timmar!).

2003 Clos des Papes är mycket mer mörkröd än det förra vinet. Doften är på sitt sätt väsensskild. Här handlar det om mer solmogna aromer, brända om man så vill. Det doftar söt varm frukt, jordgubbar i massor! Även lite gummi och viol. Det kommer marsipan och en kryddig rökighet senare. Kola, choklad och fikonmarmelad. Även te. Jag är ingen stor tedrickare men nog känner jag igen doften av Earl Grey!

Smaken är superkoncentrerad och generös. Det tar liksom aldrig slut. Solmogen frukt. Tjock viskös känsla med fikonmarmelad, nästan dadlar. Nötig och kola känsla med en vis eldighet. Rund söt eftersmak och så dessa underbara smaker som påminner om jul. Kanel, kardemumma och kryddnejlika. Mums! Fantastiskt gott!

Jag gillar detta vinet oerhört mycket. Trots sin lite extrema och varma framtoning är vinet så väldigt harmoniskt och gott. Jag tycker vinet påminner mycket om 2003 Clos Saint Jean Deux ex Machina, men med en sötare och elegantare framtoning. För mig är detta 98+ poäng. Kan tyckas mycket men för mig har detta vin allt jag kan önska mig. Det enda jag saknar är mognaden och en anings större komplexitet. Kommer det med åren och frukten och koncentrationen består, då blir det här ett perfekt vin!