måndag, januari 24, 2011

"Sparkling Grenache" och andra konstigheter!

Att Australiensarna hyser en förkärlek till mousserande Shiraz är välkänt men att vinproducenterna i södra Rhône plötsligt skulle hänga på denna trend med årgång 2007 och druvan Grenache var oväntat. Fast nu verkar det inte ha varit en medveten strategi utan snarast ett misstag i arbetet – ungefär som i fallet med den berömde munken i Champagne!



Allvarligt talat är det inte speciellt kul det som sker. Jag ska inte starta en konspirationsteori eller ett drev - men det är något lurt med årgång 2007 och Grenache i södra Rhône.



Jag har varit medlem i Munskänkarna under ett antal år och en av de största behållningarna med detta är de fina och intressanta kurserna man kan delta i. Jag har faktiskt lyckats ta mig igenom trebetygsnivå i den teoretiska delen (men aldrig försökt mig på det praktiska). Likväl tycks inte kunskaperna om vinframställning riktigt ha fastnat utan det blev väl som i skolan att man råpluggade för att klara proven men glömde sedan snabbt det man lärt sig. Är det någon gång jag önskat att jag hade lite bättre koll på det arbete som sker för att framställa det vi entusiaster får i buteljen, så är detta just ett sådant tillfälle. Något är lurt och jag skulle vilja förstå vad det är.

Jag gick kanske till lite hårt angrepp mot stackars Julien Barrot och hans 2007 Domaine la Barroche "Cuvée Pure" i det tidigare inlägget men det är nog mest för att jag tycker att det är så synd, det som har hänt. I sanningens namn är han inte ensam om att ha gjort mig besviken och senast i lördagskväll var det så dags igen. Beslutet att korka upp en 2007 Clos des Papes fattades impulsivt då det vankades lammracks med rödvinssås till middag – en perfekt kombination kändes det som.

Hade ett barn doftat på det jag fick i glaset skulle barnet omedelbart ha utbrustit – kobajs!


Inte gödsel, inte stall, inte animalsikt utan kort och gott hederlig kodynga i absurda mängder.

Att innehållet inledningsvis dessutom såg misstänkt bubbligt ut gjorde inte saken bättre. Dessutom visade det sig tillslut finnas en hel del fällning i vinet vilket inte borde vara fallet för en 2007a. När så karaffen i söndagskväll var tom visade den på stora mängder kristaller/vinsten som envist bet sig kvar.

I lördags framförallt doftade vinet riktigt illa men smakade något bättre. Dock var det inte gott och framförallt inte som det borde smaka. Med luftning avtog problemet något men helt gav sig inte den illaluktande dyngan iväg. Beslut således att låta vinet stå i karaff till kvällen efter för att se vad som skulle hända. Visst blev det bättre men helt återhämtade sig inte doften. Smaken var dock betydligt mycket trevligare om än långtifrån sina 99 poäng från Bob och mina tidigare positiva upplevelser.

Värt att veta är att jag även upplevt en oxidationston i någon tidigare provad flaska där smaken upplevdes en aning slapp och trött. Minns vagt att jag avfärdade det hela som en dålig flaska. Nu är jag böjd att ompröva den teorin.

Ännu värre upplevelse var en flaska 2007 Domaine de Ferrand, Châteauneuf-du-Pape som i princip var odrickbar i höstas. Det bubblade och fräste ur den öppnade buteljen och det var helt klart efterjäsning som var problemet. Alldeles förfärligt vin som trots envist luftande aldrig hämtade sig. Inte ens till sås var det aktuellt att använda vinet. Även någon tidigare drucken flaska har visat på lite udda upplevelser men inte så som denna. (Det ska tilläggas att jag efter detta druckit en helt perfekt och helt felfri flaska ganska nyligen.)

Just den lite udda känslan av oxidation och obalans har jag även upplevt i 2007 Domaine Saint Préfert "Réserve Auguste Favier", de två prestigecuvéerna ifrån Domaine Saint Damien samt en ganska nyligen provad 2007 Domaine des Sénéchaux (fast i det fallet mer ilsk syra och faddhet). Inget av dessa har varit i närheten av upplevelsen av de tidigare nämnda utan ganska acceptabla men med en märkbart ”annorlunda” karaktär.

Ett vin jag gillade men bara provat en gång är 2007 Domaine de Villeneuve, Châteauneuf-du-Pape "Les Vieilles Vignes" som provades över två kvällar i höstas. Först när den öppnades och provades var det nästan som att dricka Lambrusco och jag var mycket undrande. Fast i detta fall avtog bubblorna tämligen snabbt och framförallt till kväll nummer två hade utvecklingen verkligen gått åt rätt håll.

Även några Côtes du Rhône och andra viner från området har varit lite underligga och udda.

Jag har funderat en hel del över dessa fenomen och kan inte låta bli att undra vad det beror på. Nu har jag förvisso provat ovanligt mycket viner från området och just årgång 2007 vilket rent proportionellt skulle kunna förklara fenomenet men jag tror ändå att det finns en annan förklaring. Visst har jag vid något tillfälle upplevt konstiga buteljer från området i andra årgångar men de går nog att med bred marginal räkna på ena handens fingrar.

Jag hade ganska nyligen kontakt med en av landets större vinimportörer som har några intressanta producenter i stallet. En av dessa gör en specialcuvée på Grenache som lockat mig en hel del men då jag talade med en av firmans medarbetare fick jag beskedet att trots att vinet befinner sig i landet vill man inte marknadsföra det just nu. Anledningen berodde på att man upplevde vinet lite märkligt och inte helt stabilt. På min fråga om det berodde på efterjäsning fick jag inget riktigt svar. Man gav mig beskedet att de följer utvecklingen nogsamt genom täta kontroller och smakprov. Förvisso ett mycket seriöst agerande från deras sida men samtidigt oroande eftersom det delvis bekräftar mina misstankar.

Vad beror då allt detta på?

Jag vet inte och jag välkomnar gärna teorier eller exempel på egna upplevelser ni haft.

Jag minns för ett tag sedan då en av de trogna läsarna (som alla verkar heta Johan) skrev och berättade om tråkiga erfarenheter med 2007 Domaine la Barroche "Terroir". Det han beskrev då, stämmer ohyggligt väl med vad jag nu senare har upplevt. Igår fick jag ett SMS från vännerna i Göteborg som i fredagskväll bland annat öppnat en 2007 Pure och följt den över två kvällar helt utan vetskap om mitt senaste inlägg och erfarenheter. Gissa vad som stod i det SMSet? Jodå, exakt det besked som man kunde befara.

Jag säger som de gör i ledmotivet till Ghostbusters – there’s something strange…

En fundering jag själv haft är att det hela skulle kunna bero på extremt höga sockerhalter i framförallt Grenachedruvorna år 2007. Att det på grund av detta skulle kunna uppstå problem med efterjäsning om man har otur eller om flaskorna hanterats ovarsamt.

Fast detta borde ju inte förklara de oxiderade inslagen – de borde ju snarast bero på helt andra felaktigheter i framställningen eller lagringen. Ett två/tre år ungt vin ska ju inte oxidera i flaskan på grund av ålder.

Sedan vet jag att man hos ganska många producenter tillsätter koldioxid under framställningen för att på så vis förhindra just oxidation. Hur detta sedan avlägsnas eller självmant försvinner vet jag inte men kanske är det koldioxidrester som spökar – men varför då så extremt just år 2007?


Reduktiva processer är ju en metod som även används och som jag förstår går ut på att vinet inte kommer i kontakt med syre under lagringen. I Sherry framställning (Fino) är det flor som skyddar vinet mot oxidation men hur det rent praktiskt går till vid rödvinsframställning vet jag inte. Just den karakteristiska Finodoften sägs ju beror på den reduktiva miljön. Men kan detta förklara den otäcka doften i Clos des Papes?

Jag har kommit fram till ett annat konstaterande. Samtliga avvikande flaskor har inköpts i Sverige eller Danmark. Jag köpte ganska många flaskor på plats under sommaren 2009 och tog själv hem dem. Av dessa har hittills ingen betett sig konstigt eller varit defekt (förutom Juliens hemkörda då).

Hur många gånger har ni inte läst provningsnoteringar på CellarTracker eller Bulletin Board där man ondgör sig över dåliga viner från södra Rhône som alla verkar vara ryggradslösa och slappa med för mycket alkohol och ingen frukt? Oftast bortförklaras detta med att vinet hanterats ovarsamt och blivit kokt. Nu är ju Amerika den enskilt största marknaden och är det någonstans det skulle synas i statistiken är det väl just där. Fast det verkar även vara så att distributionskanalerna där är mer tveksamma och att hanteringen kan ifrågasättas. Nu vill jag inte påstå att våra svenska eller danska importörer skulle hantera vinerna ovarsamt och inte heller tror jag att producenterna gör det men kan det ha hänt något på vägen? Kan just 2007orna vara känsligare än normalt?

Som jag skrev ovan är mina kunskaper ganska begränsade när det kommer till själva vinframställningen vilket ni måste väga in i beaktandet när ni läser texten. Den som känner sig manad får gärna fylla på med teorier eller allra helst rena fakta om vad som egentligen gäller.

En sak är dock säker – det är numera med stor nervositet jag drar korken ur en 2007a

söndag, januari 23, 2011

När inga ord behövs!

Jag vet att detta är en vinblogg men när musiken blir viktigare än drycken går det inte att låta bli…

Jag hoppas att ni njuter lika mycket som mig och visst är det värt 100 poäng!

lördag, januari 22, 2011

Mot himmelska höjder eller rakt ned i avgrunden?

Så var det då äntligen dags för säsongsupptakt i Gomseglet och i vanlig ordning startade allt med en kvalitetsbedömningsprovning. Tolv viner och en uppgift att bedöma vinerna utifrån dess kvalitet men även att gissa på druva/or, ursprung och årgång. Nästan som ett trebetygsprov hos Munskänkarna - fast med skillnaden att kvalitén här står i centrum…

Nja, kanske ska man inte vara så krass eftersom det där med kvalitet kan upplevas oerhört olika – tillsist är det ändå subjektivt vad man anser vara av hög kvalitet eller inte. Roligt var denna gång att vi tyckte ganska olika men i vanlig ordning tyckte jag nog att det stämde ganska bra mellan mig och The Wine Advocate's kritiker - dock med något undantag.



Precis som vid den här tidpunkten förra året var utgångspunkten röda viner bedömda från 90 till 100 poäng (samt ett extra vin) av Robert Parker men med undantaget att Jay Miller den här gången bedömt två av vinerna istället för chefen. Alltså tolv viner serverade helt blint för gruppen och i slumpvis ordning (endast provningsledaren visste vinerna men inte ordningen). Absolut det roligaste sättet att prova vin på – kasta sig helt ut i det okända och våga hamna i tassemarkerna. Samtliga fjorton provare lämnade in sina poäng och gissningar efter att ha provat vinerna i lugn och ro - men sedan med dallrandes nerver inväntat det spännande facitet.




Vinerna beskrivs i den ordning de ställdes på bordet. Först mina egna bedömningar och tankar samt allmänna funderingar och därefter en presentation av gruppens bedömning. Mycket siffror men också mycket nöje att försöka läsa ut mönster. Inte så seriöst och livsavgörande som det kan synas utan mer en ursäkt för att arrangera ännu en vinprovning - dessutom ett roligt söndagsnöje:

Vin 1
En ljus och klarröd färg med en först ganska söt och kola/knäckig dominerad doft. Sedan mer kryddor och korv samt svaga animaliska inslag med rök, höstskog/pinjeskog och röda bär. Lite blodig och rostad med en aning medicinalkaraktär. Smaken är ren och bärig med både tydlig syra fast även en sötvarm smak och antydan till eldighet. Kolasnören, knäck, kanel och bitter lakrits med fin frukt och inslag av lingon. Ganska gott och i min värld väldigt typiskt för Pinot Noir och nya världen. Borde komma från Kalifornien och varför inte 2006 – en Hansel?
2007 Calera, Central Coast - Pinot Noir
Det blir 92 goda poäng som kunde ha blivit högre om eftersmaken bara suttit i lite längre. Smaken klingar ut för snabbt. Hursomhelst ett trevligt vin i sin stil och för sin prisklass ett i mitt tycke klart roligare alternativ än äkta vara från Bourgogne. Robert Parker tyckte i augusti 2010 att vinet var värt 91 poäng med konsumtion under kommande fem år. Inte helt tokigt. Vinet har enligt samme man vilat i 16 månader på fransk ek med rikligt av stjälkar inkluderade under jäsningen. Övriga gruppen höll alla utom en med om Pinot Noir men med lite olika alternativ på ursprung. Fem stycken befann sig i Bourgogne. Betyget blev 92, 93, 93, 91, 92, 90, 92, 92, 90, 92, 91, 94, 93 (saknas en provare) med genomsnittet 91,9 poäng som slutresultat. Ett av gruppens mest förenande viner.



Vin2
En blandning av purpurrött och rubinrött i färgen med en fin lyster. Doften är stor och rökig med inslag av våt skog, jordkällare, grusväg och rostade fat. Choklad, kaffe, svamp samt svett och en aning gasbinda. En ganska elegant och utvecklad doft. Smaken är varm och solmogen med bra syra och koncentration. Svartvinbär och lakrits med markerade tanniner och stramhet. Ett ganska tufft men gott vin med lång eftersmak i en ren och mörk stil. Växer efterhand. Skulle kunna vara en Merlotdominerad blandning från Bordeaux och det fina året 2005 eller så är det en lurig Tempranillo från Toro och Spanien?
2001 Irene Alemany, Penedès "Sot Lefriec"
Inte helt fel med gissningarna eftersom detta enligt uppgift är ett vin gjort av 50% Merlot, 40% Cabernet Sauvignon och 10% Carignan. Att sedan vinet kommer från Penedès var lite oväntat men kanske ännu mer överraskande att vinet snart är 10 år gammalt. Det känns absolut inte. Ett ruskigt välgjort och välsmakande vin som säkert kan ligga ett bra tag till. Från mig 94 poäng som nog kunde ha blivit ännu högre om provningen fortskridit längre. Robert Parker tycker däremot redan i april 2004 att det fick räcka med 93 poäng och att det ska drickas upp senast 2012. Han är dessutom mycket positiv till vinet i sitt omdöme. En riktigt kul överraskning från en producent som var helt okänd för mig. Det här vinet ledde till spridda skurar av gissningar från Nebbiolo till Grenache, Syrah och Mourvèdre. Flera dock på Merlot/Cabernetspåret och länder som just Spanien och Frankrike men även USA och Italien. Tydligen ett svårgissat vin men kvalitén var vi ganska överrens om med följande rad: 95, 95, 94, 92, 94, 96, 90, 94, 95, 90, 94, 92, 93, 97 och 93,6 poäng i genomsnitt. Återigen ett ganska homogent resultat gentemot Robert Parker.


Vin 3
Färgen är djup och tät åt det lilaröda hållet till. Doften stor och rökig med kaffe, lakrits och mynta samt inslag av bubbelgum, jordgubbar, blåbär och vanilj. En varm och rostad doft med syltiga inslag av russin/korinter. Svettig och djurisk dessutom. Smaken är mycket koncentrerad med svartvinbär, hallon och blåbär. En bra syra med en frisk och god eftersmak som ger en härlig gräddighet med aprikoser och en aning mynta. Mycket gott i smaken men lite oförlöst i doften. Skulle kanske kunna vara en Tempranillo av modernt snitt från Toro eller en lite syrarikare Shiraz från Australien och 2006?
2004 Bodega Catena Zapata, Mendoza - Malbec "Adrianna Vineyard"
Tja, kanske blir en blandning av Spanien och Australien lika med Argentina? Med facit i hand inte helt ologiskt men att druvan var Malbec fanns inte i sinnevärlden. Däremot slog tanken mig att det skulle kunna vara en Sydamerikan men modet räckte inte hela vägen. Ett väldigt gott vin som däremot känns lite knutet och jag skulle tro att upplevelsen blir ännu större om något år. Jag slutar på en kompromiss av 95 poäng just för att jag känner mig lurad på det där riktigt extra man söker för ett högre betyg. Ett av de två viner som kollegan Jay Miller har bedömt och i december 2007 slutade Jay på 97poäng vilka inte alls känns helt felaktiga – de är absolut inom räckhåll. De flesta övriga provare precis som mig på Tempranillospåret och då även Spanien. Några mer åt Shiraz och Australien men även Cabernet och Grenache som förslag men dock en provare som satte världsdelen men inte landet eller druvan – svårt som sagt. Dock ett vin som förenar hyfsat med endast 3 poäng som differens: 93, 92, 94, 93, 95, 95, 95, 94, 92, 94, 95, 94, 94, 94 och 93,8 poäng i genomsnitt. En bit kvar till Jay dock men inte är det något fel på vinet – tvärtom.



Vin 4
Färgen är klar och tegelröd. Doften är påtagligt rökig och grillad med inslag av svamp, kryddor och örter. Peppar, svett, källare och en stekt karaktär. Animalisk och sötmogen. Smaken är syrlig och rå med svartvinbär, körsbär och lingon. Stram och uttorkad frukt med en utpräglad torr karaktär men även mörkfruktighet så som plommon. Trevligt men kanske lite för kort i rocken och på väg utför. Måste vara Côte Rôtie och en svagare årgång, kanske 1995?
1998 Rene Rostaing, Côte-Rôtie "Cuvée Classique"
Ja, den gissningen är man ganska nöjd med. De grillade tonerna är så typiska att det blir karakteristiskt. Brukar även få Bordeauxvibbar av det här men denna gång höll jag emot lusten att per automatik utbrista Bordeaux. Känns lite äldre än 1998 dock och ett vin som detta borde hålla bättre men även om det känns lite för utvecklat så gillar jag det tillräckligt för att ge 90 poäng. Lyssnar man till Robert Parker så slutade han i februari 2001 på 89 poäng. Nästan hela gruppen gissar på Syrah med något undantag men sedan varierar buden när det gäller ursprung och ålder. Ingen publikfriare som man säger utan gruppen nöjer sig med ganska försiktiga 91, 90, 89, 90, 90, 92, 90, 91, 93, 91, 90, 80, 90, 88 och 89,6 poäng i genomsnitt. Återigen ganska konsistent gentemot Robert Parker. Dock är detta det vin av alla i startfältet som flest tycker minst om.


Vin 5
Även detta vin har en ganska ljus och klar tegelröd färg. Doften är dock kryddigare och varmare med solmogen fruktighet och tydliga inslag av garrigue och kryddighet. Utvecklad med drag av tryffel, choklad och fikon samt kanel. Även en viss medicinalkaraktär. Smaken är ren och koncentrerad med mogen frukt och viskös munkänsla. Lakrits, violpastill och gräddighet med fikon och torra tanniner i eftersmaken. Mycket gott men lustigt tanninrikt med tanke på att det borde vara en Châteauneuf-du-Pape med ålder – kanske 1999?
2001 E. Guigal, Châteauneuf-du-Pape
Inte så dumt gissat faktiskt men jag ska ärligt erkänna att jag vara farligt nära att ändra mig till Nebbiolo och Piemonte. Det var länge sedan jag upplevde så tydliga tanniner i ett vin från området men det stör inte smaken i övrigt. Riktigt gott och framförallt blir vinet godare ju längre det står i glaset. Inte första gången en Châteauneuf-du-Pape med ålder från Guigal imponerar. Som unga tycker jag inte riktigt att de håller fanan högt men med just 8-10 års ålder så börjar det hända saker. Absolut värt 94 poäng och jag dricker det igen vilken dag som helst. Robert Parker på 92 poäng i februari 2004 och rekommendationen att dricka vinet före år 2016. Inte alls så tokigt. Gruppens gissningar blir väldigt spridda med Syrah som vanligaste gissning men även Bordeauxdruvorna och Tempranillo samt faktiskt just Nebbiolo och så då givetvis Grenache som alternativ. Inte så enkelt med utvecklade viner syns det. Ett ganska omtyckt vin med följande rad: 92, 95, 93, 93, 94, 92, 96, 91, 94, 96, 91, 95, 98, 95 och fina 93,9 poäng i snitt. Stor spridning med ett genomsnitt som överträffar Parker.



Vin 6
Färgen är ganska klar och purpurröd. En söt doft med inslag av järn/mineral samt choklad och kola. Bärig med hallon och viss jordighet samt en aning slutet i doften. Kanske även en antydan till svett. Smaken är ren och syrlig med lingon och röda bär i allmänhet. Vanilj, körsbär och blåbär samt en ganska tuff och rå eftersmak. Inte helt angenäm. Det här vill jag ha till en Priorat eller något annat lurt från Spanien. Eller kanske även Toscana? Årgång 2004?
2005 Pierre Gaillard, Côte-Rôtie
Det var inte helt uppenbart men med facit i hand så borde den tuffa syran ha gett vissa indikationer. Doften var dock en aning för otypisk för mig. Ett inte helt njutbart vin men ändå välgjort och helt korrekt. Det räcker långt med 91 poäng för min del. Faktiskt inte helt fel med tanke på Robert Parkers 90 poäng i februari 2008. Dock beskriver han vinet som om det vore värt betydligt mycket mer än så. Hursomhelst är det endast tre provare som gissar rätt på druva och ursprung. Övriga alternativ är Bordeauxblandning från Italien, Nebbiolo samt Grenache/Syrah blandning och då Châteauneuf-du-Pape. Inte helt enkelt tydligen. Ett vin som någon i gruppen tycker är perfekt och några som gillar det mycket men även en del skeptiker som mig. Förmodligen det vin som ger mest spridda skurar med följande rad: 92, 92, 92, 96, 91, 93, 100, 95, 91, 93, 90, 94, 95, 93 och 93,3 poäng i snitt. Ganska omtyckt gentemot Parkers bedömning.



Vin 7
Färgen är ljust purpurröd. En stor och enormt nyansrik doft av choklad, kola, örter, kanel och jordgubbar med ett blommigt och parfymerat slut. Syltburk och nästan honungslika aromer med aprikoser och fikon samt svartvinbär i en likörlik stil. Känslan av enormt mogen frukt som långsamt mosats till kompott blir det avslutande intrycket. Fantastiskt rik och samtidigt elegant doft som är svår att sluta fascineras av. Smaken är mycket rik och koncentrerad med en klart viskös munkänsla. Choklad, fikon, kanel och exotisk frukt. Lakritskola, gräddighet, plommon, vingummin samt en friskt avslutande minerallitet. Superstort med en enorm eftersmak och koncentration. På gränsen till för mycket eldighet och sötma som drar ner helhetsintrycket något. Absolut en Châteauneuf-du-Pape och troligen från 2007 men vilket producent?
2007 Domaine Pierre Usseglio & Fils, Châteauneuf-du-Pape "Réserve des Deux Frères"
Inte så konstigt att man inte kände igen producenten. Detta är första smakprovet för min del av just denna cuvée i årgång 2007. Det är dessutom ett aningen extremt vin. Det lustiga är att det direkt är så uppenbart vilket vin som är det mest kompletta och utan tvekan det kvalitativt bästa vinet. Flera provare suckar av vällust redan när de doftar på vinet – andra provare förfasas över vinets rikedom. Självklart ett vin som polariserar en hel del. Jag sätter 99 poäng och tycker möjligen att det finns en störande sötma i smaken som inte helt tilltalar i långa loppet. Det är ett ruskigt gott vin men kanske är det aningen för mycket. Av alla provade toppviner från årgång 2007 så är nog detta det mest extrema hittills. Jag är nöjd med att fått smaka vinet och jag gör gärna om det om fem till tio år men just nu räcker det faktiskt med de 5cl jag fick i glaset. Det finns mer balanserade och mindre sötfruktiga hundrapoängare från distriktet att njuta av. Robert Parkers ganska självklara 100 poäng i den här provningen med rekommendation att dricka vinet redan nu och fram till 2029. I princip ett vin gjort av enbart Grenache som vilat på en mix av både nya och 1, 2 samt 3år gamla Bourgognefat. Ett ganska häftigt vin som nästan alla provare lyckas placera på samma ställe men med lite olika åsikter om dess kvalitet: 100, 96, 99, 98, 99, 98, 95, 97, 97, 94, 99, 99, 98 (saknas en provare) och starka 97,6 poäng i snitt som blir provningens högsta betyg men bara med 0,1 poängs marginal!



Vin 8
Färgen är tät och mörkt blåröd med nästan svarta inslag. Doften är först rökig och rostad med inslag av gummi och bläck samt kaffe och pepparmint. Enormt mycket svartvinbärslikör och blommighet med aningen gröna drag så som paprika. En stor doft. Smaken är ren och koncentrerad med en frisk syrlighet av hallon och jordgubbar som sedan efterföljs av en likörlik svartvinbärsfrukt. Ett gott vin. Så mycket svartvinbär och antydan till paprika borde ju höra hemma i Chile eller kanske en Cabernet Sauvignon från USA? Årgång 2006?
2005 Mitolo, McLaren Vale - Shiraz "Savitar"
Lite genant kanske att inte jag sätter det här vinet. Ett vin jag förmodligen provat ett tiotal gånger. Lustigt nog får jag aldrig känslan av att detta hör hemma i Australien. Egentligen är alla indikatorer på plats men jag missar uppenbarligen dem. Dessutom är mitt minne kring detta vin betydligt mycket mer förknippat med mörka och lite hårda toner i en ungdomligt oförlöst stil. Det här smakprovet är väldigt gott och tillgängligt. Absolut värt 95 poäng. Inte så långt ifrån Parkers 96 poäng i oktober 2006. Övriga provare ganska villrådiga och endast tre hittar rätt. Övriga i Argentina, USA och även Spanien samt till och med Frankrike. Uppenbarligen svårgissat. Kvalitén verkar dock enklare att enas om: 96, 94, 97, 98, 95, 95, 97, 99, 96, 96, 96, 96, 97 (saknas en provare) och 96,3 poäng i genomsnitt. Ganska bra faktiskt.



Vin 9
Färgen är tät och mörkt purpurröd. En stor och rostad doft av choklad, mint, kola och söta kryddor så som kanel och kardemumma. En viss sälta samt dillfrö/gurkinläggning med efterföljande jordgubbar kommer i nästa sniff. Rökigheten består. Smaken är ren och frisk men med ganska tuffa tanniner samt en stram mineralkaraktär. Svartvinbär i en lång och koncentrerad eftersmak. En aning knuten och outvecklad men full av potential. Finns bara två alternativ. Förmodligen en Shiraz från Australien eller en Tempranillo från Spanien och då i en modern stil. Årgång 2006 kanske och det får nog bli Shirazspåret som första förslag.
2004 Bodegas Aalto, Ribera del Duero "P.S. (Pagos Seleccionados)"
Inte helt oväntat och just den moderna Spanska stilen påminner för mig allt som oftast om det jag gillar med södra Australien och Shiraz. Jag är inte ensam om förväxlingen men hela sex provare sätter ursprunget klockrent. Ett vin som Jay Miller i februari 2007 belönar med hela 98 poäng vilka då väckte en debatt om Spanien verkligen var så duktiga på att göra vin som Jays betyg antydde. Det gällde inte enbart detta vin utan mer generellt den rapport han då släppte. Jag har flera gånger ansett det vara ett felaktigt angrepp även om han som person förvånat med en ganska arrogant och lite vidlyftig stil. Själv når jag inte lika högt denna gång utan stannar på 96 poäng. Ett betyg som övriga gruppen tycker är för lågt: 98, 98, 98, 98, 96, 97, 98, 99, 100, 95, 93, 99, 98, 98 och 97,5 poäng i genomsnitt. Faktiskt provningens näst bästa vin enligt rådande demokratisk ordning. Slagen med endast 0,1 poäng av bröderna Usseglio.



Vin 10
Färgen är rubinröd med ganska blåa inslag. Det doftar rök, stall, läder och en hel del svett. Svartvinbär, blommor och animaliska inslag med hästsadel och gödsel. Det finns även ett drag av kloak och gasbinda vilket kanske inte upplevs helt positivt men i detta fall blir det bara ett pikant inslag som känns mycket klassiskt. Smaken är ren och frisk med bra syra och inslag av jordgubbar samt mynta. Svartvinbär, blyerts, grafit och en närmast rå bläckighet med sötlakrits och finmalda tanniner som ger en läcker stramhet åt hela paketet. Riktigt gott. Känns klassikt och mycket typiskt men en aning generösare än vad man kan vänta sig. Varm årgång eller nya världen. Plötsligt slår det mig att detta säkert är ett vin i gamla världens stil fast från den nya. Dominus 2003 kanske? Annars är det banne mig ett original från västra stranden.
2003 Dominus Estate, Napa Valley
Det blev plötsligt så uppenbart vad detta kunde vara för vin just på grund av kombinationen generositet och klass. Ett oerhört snyggt vin i en stil som jag blir väldigt tagen av och gärna dricker vilken dag som helst. Jämfört med 2002an så känns detta vin mer tillgängligt men också mer klassiskt och en aning stramare. Minst lika gott dock. Tipset är att dricka det yngre vinet i väntan på att 2002an får ännu lite mer mognad och tid i källaren. Jag gillar detta så mycket att 97 poäng tillslut känns logiskt. Robert Parker var i december 2005 en aning mer återhållsam med sina 95 poäng men likväl mycket entusiastisk i omdömet. Övriga provare betydligt mer villrådiga och gissningarna hamnar lite varstans. Spanien, Italien, Argentina, Australien och så då givetvis Frankrike. Dessutom är ingen av övriga provare positivare än mig och raden blir lite försiktiga 96, 94, 94, 95, 97, 92, 96, 95, 93, 92, 93, 95, 91 (saknas en provare) och 94,1 poäng i genomsnitt. Ganska okej men ändå lite reserverat.



Vin 11
Färgen är mörk och blåröd. En rökig och dammig samt något sluten doft med tjära och tydliga inslag av stall, läder, hästsadel samt blodighet. En aning oren i doften med inslag av bläck. Smaken är frisk med markerade tanniner och en mycket rå eftersmak av gummi och beska. Bitter och torr med närmast en träig munkänsla och obalanserad syra samt alltför stökiga tanniner. Inget vidare faktiskt. Kan det vara en Sagrantino di Montefalco eller rentav Tannat från Madiran? En udda årgång som 2003 kanske?
2005 Château Gazin, Pomerol
Det ante mig – en helt oförlöst och stökig Bordeaux såklart. Detta är inte kul alls. Jag upplever vinet obalanserat och hårt men visst finns det kanske kvalitet i vinet. Problemet är bara att jag inte alls tycker om det här och får kämpa hårt för att enbart försöka se till just kvalitet. Jag kan sträcka mig till 90 poäng men jag dricker helst inte vinet fler gånger – inte så länge det är i detta skick. Kanske sker det mirakel om 10/15 år men fan vet. Robert Parker avslutade på 94 poäng i april 2008 men har från fat legat mellan 90-94 vid olika tillfällen. Jag förstår mig inte alls på detta och i övriga gruppen är det enbart en provare som gissar rätt på ursprunget. Övriga förslag är Spanien och Priorat men även Frankrike och Syrah. De andra gillar det dock betydligt mycket mer än mig och faktiskt något mer än det föregående vinet: 97, 96, 94, 90, 92, 95, 96, 94, 94, 95, 93, 94 (saknas två provare) och 94,2 i genomsnitt.



Vin 12
Färgen är ljust purpurröd. Doften är stor, söt, klistrig och även misstänkt oxiderad. Örter, mjölkchoklad, kola, mosade hallon och gräddig körsbärskompott. Redan doften får mig att med 99% säkerhet veta vilket vin detta är. Smaken är inte helt ren men koncentrerad med inslag av lakrits, choklad och tuggtobak. Körsbärslikör, hostmedicin och eldighet samt en beska och hela tiden störande oxiderad karaktär som får mig att nu till 99,9% säkerhet veta vilket vin vi har i glaset – tyvärr, måste jag tillägga. Detta är i så fall tredje smakprovet på raken som har denna karaktär. Det måste vara Julien Barrots skapelse från 2007 innehållandes inte helt ”pure” Grenache?
2007 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure"
Detta är sorgligt tycker jag. Redan i december 2009 funderade jag på vad som var på gång. Därefter har jag provat om vinet en gång med ännu tveksammare resultat. Den flaskan upplevdes dessutom nästan efterjäst eller inte helt befriad ifrån sin tillsatta kolsyra. När nu denna butelj som inte kommer från mitt förråd uppvisar tydliga likheter med de övriga två måste jag undra vad som sker. Även en hel del rapporter på webben antyder liknande upplevelser och Robert Parker har även han uttryckt en viss förvåning. Hade jag inte smakat vinet vid två tidigare tillfällen under 2009 (bägge i sällskap med Julien) så hade jag trott att vinet skulle vara på detta vis – men det var sannerligen inte de två första smakproven. Det finns absolut inget gemensamt. Däremot finns det mycket gemensamt med de flaskor ”moonshine” som jag både provade hos Julien och även köpte med mig hem. Innehållet i de flaskorna härstammar ifrån Grenachemust som han inte lyckades jäsa torrt. Julien varnade mig för att han inte helt kunde garantera innehållet och det har tyvärr visat sig stämma. De två senast provade flaskorna har varit allt annat än korrekta. Jag kan faktiskt inte låta bli att fundera över vad som även hänt med 2007 Pure – ska det vara så här?

Det konstiga är att vinet ändå smakar gott. En provare utryckte saken så att det var det godaste defekta vin han någonsin provat! Några provare upplever vinet som perfekt och flera andra tycker uppenbarligen om vinet – vilket även jag gör men eftersom mina referensramar är påverkade av tidigare intryck så blir det ”bara” 92 poäng från mig. Det kan verka bisarrt att dela ut så höga poäng för ett vin man inte är nöjd med men samtidigt är vinet grymt spännande och faktiskt svårt att låta bli att dricka. Jag har aldrig förr varit med om ett vin som detta. En flaska hade kunnat avfärdas som defekt eller udda men tre på raken?

Inte så konstigt att majoriteten av provarna gissar på att vi har en Amarone i glaset och kanske är det mitt problem – att det påminner så mycket om övermogen Amarone att jag inte gillar det? Parkers 99+ poäng känns avlägsna i mitt fall men totalt sett går det hem hos gruppen med följande betyg: 100, 95, 97, 95, 92, 100, 90, 93, 98, 95, 95, 96, 92, 96 och 95,3 i genomsnitt. Ett ytterst märkligt vin och jämfört med den helt magiskt goda 2005an känns det som om vinerna inte kommer ifrån samma planet.



Vad lär man sig av allt det här då? Är det värt ansträngningen att sätta upp provningar som dessa och är det värt allt siffertrixande? Absolut tycker jag. För att det ska bli riktigt lyckat och givande bör man definitivt prova helblint och gärna då i slumpvis ordning. Vilken skala eller metod man använder samt vilken referens man har spelar mindre roll. Det fungerar ju utmärkt att använda 0-20 poängskalan och exempelvis Munskänken som referens. Även att rösta på godaste vinet i rangordning och helt utelämna poängen fungerar bra. Nöjet ligger i att hitta gemensamma favoriter och mindre omtyckta viner men även de skillnader som individuella provare upplever sinsemellan. Man ska givetvis inte göra vinprovning till tävling och matematik men att då och då utgå från den kvalitativa upplevelsen skadar absolut inte. Hos Munskänkarna och andra vinsällskap premieras kunskapen att kunna identifiera druva/or, ursprung samt ålder. Varför är detta viktigare än att bedöma ett vins kvalitet? Kanske för att kvalitet är subjektivt och inte en exakthet så som de egenskaper man faktiskt med bestämdhet kan bevisa?

För min del fungera framförallt Robert Parker enormt bra som referens men även Jay Miller gör jobbet för mig med ganska stor samstämmighet. De övriga medarbetarna är jag dock sällan lika kalibrerad mot. Viktigast är att veta vems smak den egna stämmer överens med och om man då hela tiden utmanar denne med ett positivt resultat som följd så är man oftast i trygga händer. Sedan måste man givetvis själv våga utforska okända marker och upptäcka saker man inte hade en aning om.



Analyserar jag resultatet från provningen så visar sig ett antal intressanta mönster. De sex viner belönade med 95 till 100 poäng av Bob och Jay är samma viner som jag själv rankar högst i provningen – med undantag för 2007 Pure - men det beror nog på helt andra saker än Bob och mig.

De sex viner som experterna rankar mellan 89 till 94 poäng är samtliga bland de viner jag tycker mindre om även om flera av dem framstår som mycket goda.

Visst skiljer sig poängen något men i stort kan jag vara trygg med att Parkers högpoängare tilltalar min smak och ganska riskfritt köpa de vinerna om jag har turen att hitta dem och ekonomin för att lösa dem. Svårare än så är det faktiskt inte.

Flera gånger har jag blivit anklagad för att vara poängdrickare men det kan jag aldrig acceptera. Tolv viner serverade helt blint och resultatet av mitt eget tyckande är ganska slående. Det brukar vara så även om det givetvis också finns undantag.

Även jämfört med gruppen stämmer det ganska väl överrens. Det finns individuella skillnader och avvikelser mellan både provare och kritiker. Det är nog precis så det ska vara och konstigt vore det väl annars. Dock är det så att gruppens tre favoriter alla ligger i experternas 96-100 poäng intervall och även här inser man att ett vin av hög kvalitet förenar – oavsett druva, ursprung och ålder.

tisdag, januari 04, 2011

Ett gott slut?

Är det slut nu? Nja, att helt lägga ned bloggandet känns inte som ett genomtänkt beslut. Det är ganska kul att ha möjligheten att skriva av sig emellanåt och framförallt när man upplevt ett riktigt gott vin. Jag hade ganska ambitiösa planer för bloggen och december månad men som vanligt kom allt julstök, både privat och på jobbet, att grusa de planerna. Inte blev det bättre av febersjuka barn under julhelgen och mellandagarna - när sedan taket började läcka kändes motgången total. Därför dags att koppla av med en summering av det nyligen passerade vinåret 2010!

Var det ett bra vinår? Både ja och nej. Jag har gjort ett antal spännande vininköp under 2010 men ännu inte hunnit prova flera av dem. Kanske kommer de att dyka upp på listan över 2011års bästa viner och på så vis har 2010 varit väldigt spännande. När det kommer till själva vindrickandet 2010 så känns det först inte lika uppenbart vad som varit de stora höjdpunkterna. Kanske beror det på att 2009 var så enormt kul och bra att det faktiskt inföll en viss mättnad under förra året. Faktum är att jag aldrig tidigare upplevt en vintrötthet så som denna höst och vinter. Trots spännande viner så har det varit långt mellan tillfällena då jag riktigt uppskattat det som varit i glaset. Det kan ju faktiskt även vara så att en viss bortskämdhet börjat smyga sig in i tillvaron.

Som vanligt har året innehållit ett antal bra och minnesvärda provningar. När jag häromdagen satte mig för att räkna efter kom jag upp i exakt 30 vinprovningar under 2010. Alla provningar där noggranna anteckningar har förts och där 29 av dem helt arrangerats i privat regi. En summering visar att det under dessa provningar serverats 340 viner av blandad typ och ursprung.

Därutöver vingårdsbesök under sommarsemestern och en vinfestival med ett 60tal viner samt ett antal provningar hos Munskänkarna. Även en förfärlig massa vin hemma som delvis tagits från källaren men även inhandlats för att prova lite bredare än vanligt och utan att resultera i fler inköp än själva provflaskan.


Jo, nog finns det tillräckligt med vin att skriva om och framförallt intressanta provningar, vilket gör det svårt att få till urvalet till det här inlägget. Just att jag har så många obloggade vinprovningar som jag faktiskt tänkt skriva om, gör det lite svårt att gå händelserna i förväg. Nåväl detta får väl delvis då bli en försmak och ett lockbete inför ett förhoppningsvis mer aktivt bloggår 2011.

I vårt ena provningsgäng - Gomseglet - har 2010 ägnats åt Australien med undantag för ett par rena poängbedömningsprovningar samt i vanlig ordning några med fokus på Champagne (vilka jag nästan alltid avstår). I de andra gängen kör vi med egna medtagna flaskor som helt blindprovas och ofta är det under dessa provningar som de riktigt roliga överraskningarna dyker upp. Sedan har jag stått som värd för ett par temaprovningar vilket alltid är kul men där själva överraskningsmomentet försvinner. Därutöver en riktigt kul och pedagogisk Alsaceprovning i regi av Skånemunskänkarnas specialavdelning där vinerna från Grand Cru lägena Pfersigberg och Eichberg skulle jämföras. Två riktigt trevliga och för mig nya bekantskaper blev Paul Ginglinger och Bruno Sorg. Bägge rekommenderas starkt.

Frågan är då var man börjar det hela? Det får nog bli som vanligt – med bubblet först:

Så värst mycket Champagne dricker jag inte och 2010 var inget undantag – tvärtom. Så lite som provades förra året var det länge sedan jag kan minnas. Trots idoga försök från vår Champagnekonnässör i Gomseglet har jag ännu inte blivit omvänd. Dock bjöd hon på en mycket minnesvärd Champagne i vår senaste blindprovning och för mig smakade det så gott som det i min smak kan göra – alltså blev 2010års bubbel:


1998 Paul Bara, Champagne "Comtesse Marie de France" som bjöd på en härligt parfymerad och blommig doft med fin gräddighet och nötiga aromer. Choklad och kaffe samt frisk minerallitet med dammig grusväg och fruktighet av lime och äpplen.

Smak av kaffe, järn, citrus och grapefrukt samt en intensiv mousse med härligt gräddig känsla. En enormt lång och mineraldriven eftersmak som trotts en viss sötfruktighet mer påminner om supersyrliga karameller än något annat. Härligt och absolut värt 96 poäng. (Provad helblint).

Paul Bara är en producent som jag inte vet något annat om än det som har berättats för mig. Tydligen är han ganska excentrisk och även lite folkskygg – förvisso inget ovanligt för branschen. Vad jag förstår är han lite av en kultfigur i vissa kretsar. Hursomhelst en riktigt kul bekantskap.

2010års stilla vita vin då? Ja, det går inte att välja endast ett vin utan det får bli tre viner som lyfts fram och även om ett av dem kanske var snäppet bättre, går det ändå inte att utelämna de övriga två.

Först ut ett vin i en helt sanslöst rik och generös stil som man förmodligen antingen älskar eller hatar. Jag helt och fullkomligt hämningslöst älskar vin som detta:


2004 Kongsgaard, Napa Valley – Chardonnay med en enormt rökig och fatrostad framtoning som närmast övergår i känslan av stekt baconsvål. Päron, tropisk frukt och nyrostat kaffe med chokladpralin och "Lemmon curd".

En smak av renaste och mest koncentrerade citronmarmelad toppad med gräddkola och honung samt choklad och vanilj. En lång och fint balanserad eftersmak trots en viss värme och hetta. Beroendeframkallande gott med konservativa 96 poäng som slutbetyg. (Provad helblint).

Vansinnigt gott och smakrikt från ännu en känd och kultförklarad vinpersonlighet – John Kongsgaard. Tänk om källaren vore full med droppar som dessa!

I augusti startade höstsäsongen med en helvit kvalitetsbedömningsprovning i Gomseglets regi där framförallt två viner stod ut som något alldeles extra:


1994 Zind-Humbrecht, Alsace "Riesling Rangen de Thann Clos St. Urbain" hade en härligt vaxig och rökig doft med inslag av bränt gummi, rostad mandel och honung. Sten, kisel, dammig grusväg och en aning ylle. Oerhört komplex och djup doft. Helt perfekt.

Smaken gör ingen besviken med en ren och närmast metallisk minerallitet samt citrus, honung, kanderad frukt och en klart mogen framtoning med en fantastisk viskositet och krämighet. En minst minutlång eftersmak. Givna 98 poäng. (Provad helblint).

Kul att Robert Parkers 98 poäng från juni 1996 kändes så självklara 14 år senare.

Vinet som fick mig att plötsligt inse att jag kanske missförstått distriktets viner var nog det mest omvälvande vita vin jag någonsin provat:



1999 M. Chapoutier, Ermitage Blanc "De L'Orée" med en stor och rökig doft samt kaffe, grillat kött, fat, nötter, choklad och kokos. Honung, mandellikör, dammig grusväg och animaliska aromer. Helt magisk.

Smaken framkallade de mest komplexa toner man kan föreställa sig med mint, nickelkola, engelsk smörkola, örter, honung och en fantastiskt koncentrerad samt intensiv eftersmak med ett djup som är svårbeskrivligt. Även här 98 poäng som dock känns mycket konservativa. (Provad helblint).

Kanske räcker det med Bobs 99 poäng och beskrivning av Chapoutiers prestation för att förstå vad det handlar om:

"His single vineyard cuvees are to die for if you like these eccentric, idiosyncratic, mammoth dry whites."

När det kommer till de söta vinerna blir det svårare. Inte för att jag har något emot söta smaker men när det blir sockersött har jag betydligt svårare för att njuta. Inte heller har det bjudits särskilt många minnesvärda söta viner under förra året vilket gör det ännu svårare att hitta en kandidat. Fast till födelsedagsmiddagen i oktober drack vi ett ljuvligt gott vin till både förrätten och efterrätten och det vinet blir mitt val av 2010års söta vin:



2001 Bott-Geyl, Alsace "Pinot Gris - Sonnenglanz Vendanges Tardives" vars ljuvligt stora doft helt förförde med sin parfym och blommighet. Rök, fetma, aprikoser, banan, kaffe, kryddor och choklad. Päron, marsipan, honung och arrak samt en antydan till botrytis.

Smaken upprepar det doften erbjuder med en ren och frisk samt druvig framtoning. Viskös och koncentrerad med päron, banan, apelsin, tuttifrutti och champinjoner på burk. Allt avrundas med en härlig minerallitet. Konservativa 95+ poäng som kanske skulle ha blivit högre om vinet provades blint istället för öppet.

Sötare än så här behöver det inte bli. Kanske står det inte upp emot de sötaste desserter men i sin egen majestät räcker det mer än väl – superläckert och för mig ett bevis på att Alsace är ett av världen bästa vitvinsdistrikt.

Röda viner då? Inte råder det brist på kandidater och att göra urvalet känns minst sagt som en utmaning.



Ska man se till någon slags totalkvalitet så finns det några givna kandidater som inte dök upp som några överraskningar för mig. I november höll jag en för mig efterlängtad vertikalprovning med Clos Saint Jeans specialcuvéer. Ambitionen är fortfarande att göra en bloggpost om den provningen och därför vill jag inte gå händelserna i förväg men så mycket kan väl sägas att fyra viner från den provningen ligger i topp över det bästa som provades 2010. Att Dues ex Machina årgång 2003, 2005 och 2007 fanns i toppen var väntat men att 2007 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "La Combe des Fous" toppade till slut var kanske lite av en överraskning. Vincent Maurel hade inte så fel när han framhöll vinet som sin favorit. När nu både han och jag hänvisade till att vinet kan njutas som avec så är inte tanken att det ska serveras till kaffet eller njutas som starksprit utan att vinet passar bäst som det är. Att just efter en avslutad måltid få njuta ett vin helt utan inflytande av andra smaker och aromer är kanske ibland den största av njutningar – synd att vissa inte tycks vilja förstå att vin faktiskt kan vara något annat än en måltidsdryck.

Nu handlar det alls inte om ett vin som är för mycket utan snarast enormt elegant med en av de ljuvligaste dofter jag någonsin upplevt i ett vin. Närmast en känsla av enormt mogen fruktpuré med en dos blommor och mineraler samt en sammetslen smak som upplevdes vara för evigt. Utan tvivel 100 poäng och ett minne för livet.

Även 2005 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Deus-Ex Machina" belönades med 100 poäng av mig och det var främst för den helt perfekta smaken som verkligen var oändlig och superkoncentrerad i sin rena stil.



Två viner som fick nöja sig med endast 99 poäng var 2003 "Deus-Ex Machina" och 2007 "Deus-Ex Machina" – inte så pjåkigt det heller. Alla dessa fyra viner hamnade i topp och tillslut kom det att skilja endast 0,5 poäng i genomsnitt mellan gruppens favorit och fjärdeplacering – en tajt kvartett får man nog säga. Förmodligen 2010års bästa provning för mig, sett till ren kvalitet. Att det sedan radades upp en hel radda spännande extraviner av enormt hög kvalitet gjorde inte kvällen mindre minnesvärd. Förhoppningsvis kommer det snart ett inlägg om alla godsaker fån denna provning. (Alla viner provade helt öppet för mig).

Om vi håller oss kvar i Châteauneuf-du-Pape så finns det ytterliggare några viner som måste in på listan.

Så sent som i början av december ställde fyra glada vinentusiaster till med ett vininferno som jag tidigare aldrig upplevt. Tolv viner delat på fyra personer och en och samma kväll är inget jag rekommenderar – åtminstone inte om man ska hålla vinprovning dagen efter.



Hursomhelst bjöds det två högintressanta viner från distriktet varav en totalt oförlöst 2007 Domaine du Pégaü, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée da Capo" - snacka om framtidspotential. Inte alls så tillgänglig eller sötfruktig som många andra viner från årgången utan snarast en riktigt tuff rackare.




Kanske blev det lite av en överraskning att jag endast fick ihop 97+ poäng denna kväll men det var kanske motståndet som blev för svårt? Ett annat vin från distriktet men från den mer strukturerade årgången 2005 tog hem titelmatchen och belönades med perfekta 100 poäng av mig:



2005 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Pure" som med sin enormt exotiska och närmast orientaliskt mystiska doft helt trollbinder och förför med tobak, kanel, rosor, fikon och kardemumma med inslag av järn, jord, choklad och jordgubbsmarmelad. En smak av renaste jordgubbssylt, choklad, violpastill och kryddighet i en enormt lång och balanserad eftersmak – perfekt!

Provningen över ett urval av distriktets 2007or år 2009 fick en klar vinnare och även ett år senare framstår det vinet som en klar favorit i mina ögon. 2007 Le Clos du Caillou, Châteauneuf-du-Pape "Réserve" har byggt på sig och blivit ännu mörkare och köttigare i en kraftfull stil som ändå är mycket tillgänglig. Absolut 98/99 poäng i en provning under november månad. (Alla viner ovan provade helt öppet).

I januari förra året förekom en annan 100 poängare i 2007 Mas de Boislauzon, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée du Quet" och det vinet står sig helt klart fint ihop med övriga ovan omnämnda viner. Förmodligen den mest självklara 100 poängaren jag har upplevt – i alla fall under den provningen. (Provad helblint).


Ett vin jag blir besviken över är 2007 Domaine de Villeneuve, Châteauneuf-du-Pape "Les Vieilles Vignes". Inte för att vinet smakade illa utan för att jag dröjde så länge med att besluta mig för ett inköp att det tog slut. En flaska köpte jag och provade över två kvällar men sedan blev det inte fler. Hemskt tråkigt då det var helt ljuvligt i en elegant stil värd absolut 96+ poäng. Grattis till er som hann köpa vinet i tid. (Provad öppen).

Det finns mer från distriktet att skriva om men det får sparas till ett senare tillfälle men 2007 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape måste bara få vara med – alltid en personlig favoritproducent till mig.



Eftersom Australien tar stor platts i mitt hjärta och nästan hela 2010 i Gomseglet ägnats åt kontinenten kommer flera av årets höjdpunkter därifrån.

Bästa Gomsegelprovning ur ett kvalitetsperspektiv måste Glaetzer/Mitolo provningen bli. Flera årgångar av Amon-Ra platsar utan tvekan på bästa listan och det går fint att läsa om dem genom att följa länken här.

Även Henschkes och Penfolds utbud har penetrerats med blandat resultat. Klart intressant var att prova äldre årgångar av Henchkes viner med bland annat en Keyneton Estate från 1982 full av liv (90 poäng) men där 1996 Henschke, Eden Valley "Shiraz - Hill of Grace" tog hem segern med 96 poäng. (Provade öppet).



Penfolds flaggskepp Grange från 2002 (96+ poäng) fick se sig besegrad av 2003 Penfolds, Barossa Valley "Shiraz RWT" som enkelt tog hem matchen med sina 98 poäng. En klar favorit år 2010. Dessutom väldigt klassisk och lite Europeisk i sin framtoning. (Samtliga viner provade halvblint).



Om tiden räcker till kommer det fylligare inlägg från dessa bägge provningar framöver.

Klarast lysande stjärnan på södra halvklotet blev utan tvekan David Powell med sitt Torbreck. Dels var provningen i oktober helt fenomenal med 2005 The Factor (97 poäng), 2005 Descendant (99 poäng) och 2001 Run Rig (99 poäng) som toppviner. De vinerna går det att läsa mer om här. (Samtliga viner provade halvblint).

Men även utanför denna provning har producentens viner förekommit och då med samma underbara framtoning och höga betyg som resultat. I maj höll vi blindprovning där alla tog med en egen flaska och då blev min favorit 2002 Torbreck, Barossa Valley - Shiraz "The Factor" som med sin helt fenomenalt köttiga och rostade doft framkallade förnimmelser av grillbuffé, terpentin, kaffe, skinka, blod, rök och vedspis med en smak som sedan bjöd på ren, koncentrerad, fruktig svartvinbärssaft och kryddiga smaker av pepparbiff och lakrits i en mycket lång eftersmak. Helt klart 99 poäng. (Provad helblint).



Som bonus efter Henschkeprovningen bjöds vi på en 1998 Torbreck, Barossa Valley "Run Rig" som nästan lurade mig till norra Rhône med sin mycket stalliga och klassiska doft av läder, jordkällare, choklad och körsbär. Blåbär och bränt gummi med härlig mognadskryddighet som sedan övergick i en fenomenalt elegant smak av ren, koncentrerad svartvinbärsfrukt med choklad, körsbär och allmän mörkfruktighet – klassiskt! Helt klart 98 poäng. (Provad helblint).



Sedan har det i övrigt förkommit både en del trevliga överraskningar men även en del besvikelser under Australiensejouren:

Positiva överraskningar var 2004 Grosset, Clare Valley "Gaia" som i en enormt läcker och snygg stil framkallade känslan av nyavärlden möter gamla. Inte alls överdådigt utan tvärtom ett vin som den mest inbitne gamlavärldenkramaren borde kunna acceptera (93/94 poäng). Även 2004 Castagna, Beechworth "Syrah - Genesis" rekommenderas för dem som vill ha något mindre fläskigt. Ett vin som verkligen överraskade mig med 94+ poäng som slutbetyg. Ett väldigt behagligt vin för munnen men kanske en aning för dyrt för plånboken. (Provade öppet).

Både ris och ros men med stora hål i plånboken oavsett, bjöd Giaconda på. 2004 Giaconda, Beechworth "Shiraz - Warner Vineyard" blev för mig en stor besvikelse med måttliga 92 pinnar som aldrig kan bli prisvärda. Kanske kommer vinet att utvecklas mycket framöver men jag är inte beredd att chansa. Deras vita flaggskepp 2004 Giaconda, Beechworth "Chardonnay" var dock en stor upplevelse med sin mycket Burgundiska framtoning och klart generösa stil vilken belönades med 96 starka poäng. Dock på tok för dyr. (Provade öppet).

Att Aussie’s kunde göra god Pinot Noir kom delvis som en överraskning för mig. I en klart modern och tydlig nyavärldenstil erbjöd 2007 Ten Minutes by Tractor, Mornington Peninsula "Pinot Noir - 10X" mycket nöje och stor smak i en ganska druvtypisk stil. Smällgott och rödfruktigt med 93 poäng som betyg. (Provad öppen).

Så även på hemmaplan har det njutits godis från Down Under och klart roligast var 2005 Noon, McLaren Vale "Eclipse" som är ett fullständigt briljant vin i sin hedonistiska stil med en enormt häftig doft av rök, backelit, skokräm, epoxi, chark, garrigue, blodigt kött och kirsch. Smaken inställsamt god med en härlig örtighet och kryddighet samt flytande lakrits. Intensiv eftersmak i en superkoncentrerad stil med massor av både röd och mörk frukt. Jättegott helt enkelt. Absolut 98 poäng som nästan skulle kunna bli 100 om man är på rätt humör.


I övrigt då? Jo, bortsett från mina två favoritområden för röda viner har det förekommit en del kul (och även mindre kul) vinupplevelser under 2010.

Årets tre luringar (som samtliga provades helblint) ställde till det ordentligt för mig. Absolut svårast var ett vin som var så mycket klassisk Bordeaux, att en annan vinprovare till och med började gnägga när han provade vinet:

1992 Opus One, Napa Valley fullständigt stank så av stall, ladugård, läder och tobak att termen ”a bit of shit” verkligen kändes befogad. Smaken ren och fin dock men med torra tanniner och tjära samt torv och en härlig svartvinbärssaftighet. En aning för utvecklad för att helt tilltala mig men det räckte till 93 pinnar. (En poäng bättre var 1995 Caymus, Napa Valley "Cabernet Sauvignon - Special Selection" i samma provning men också en aning mer nyavärlden). Kul att prova dessa rariteter med lite ålder.

I samma provning som ovan var jag ställd när vi kom till röd nummer fyra som gjorde mig helt perplex. Gott var det och enormt smakrikt men vad kunde det vara?

2004 Le Macchiole, Toscana IGT "Scrio" gjord på Syrah med en doft av bränt gummi, kokos, chark, parfym och rök. Enormt djurisk. Smaken rund, söt, köttig och lite rå med klart rostade toner och salmiak samt en viss bitterhet. Helt klart speciellt men väl värt 95 poäng. Mycket udda.

Den tredje luringen dök upp redan i januari 2010 och lurade mig till Australien med sin enormt rökiga doft och aromer av fikon och söt, varm lite bränd frukt. Animalisk och blodig med jordiga toner men även en blommig och parfymerad stil. Smak av varm, ren söt fruktighet i sin enormt långa eftersmak med chokladdragerade körsbär. Så gott har aldrig förr 2003 Bodega Numanthia Termes, Toro "Numanthia" smakat, det blev 98 fina poäng.

Årets käftsmäll stod ett för mig helt okänt vin för. Aldrig förr tror jag mig smakat något liknande. 1995 Domaine de Trévallon, Vin de Pays des Bouches-du-Rhône fullständigt ödelade gommen med sin rikedom och koncentration. Antingen ett vin att älska eller hata men jag föll handlöst för stilen. Nu har jag aldrig provat någon annan årgång så jag vet inte om stilen är typisk för vinet eller årgången men för mig blev detta 96+ poäng och ett enormt personligt vin. (Provad helblint). Läs mer här.

Årets mest lovande vin måste bli 2007 Domaine de la Grange des Pères, Vin de Pays de l'Hérault (96-99 poäng) som helt överraskade mig dag två i en enormt hedonistisk stil som fick mig att längta efter mer. Läs gärna om den upplevelsen här.



Årets vingårdsbesök blev absolut det hos Domaine du Clos des Fées i Vingrau, Roussillon. Jag ska be att få återkomma i ärendet men vilka trevliga viner och mitt hjärta hoppade över ett slag – inte en utan tre gånger. Dels resan dit, sedan att ett av mina mest mytomspunna och eftertraktade viner erbjuds till provning och tillsist att jag blev helt golvad av ett för mig okänt vin som egentligen inte borde kunna smaka så bra som det gjorde. Mer om detta en annan gång dock.



Årets Bordeaux? Tja, inte dricks det många men den flaska 1990 Château Léoville Barton, St. Julien som dracks den hejdlösa aftonen i december får nog denna utmärkelse. Det får den på grund av sin enormt klassiska doft av gasbinda, höstlöv, jordkällare, kodynga, stall och vedspis samt härliga svartvinbärsfruktighet i en kryddig och örtig samt lite syrlig smakstil med inslag av violpastill, hallon och jordgubbar. Absolut väl värd 95 poäng. (Provad öppen).



Årets floppar? Kanske inte floppar men mycket udda upplevelser och kanske mer en förvåning över resultatet. Det känns ju sällan kul att skriva om dem men den här gången kan jag inte låta bli. Fyra tillfällen kan jag speciellt erinra mig som gjort mig besviken och delvis mållös.

Varför gamla viner? Jag förstår faktiskt inte nöjet med att hälla i sig grumligt dricka som efter ett par minuter i glaset smakar ganska vedervärdigt. Vid en provning inleddes allt med en 1962 Château Malartic-Lagravière, Pessac-Léognan som inledningsvis doftade helt okej men som knappast smakade speciellt gott. Mest tanniner och oxiderad frukt. Visst är det kul för stunden även om det oftast är ett dyrt nöje. Inga poäng eftersom vinet var stendött efter några minuter. (Provad helblint).

Sällan har jag druckit något mer udda än den flaska 2004 Tommaso Bussola, Amarone della Valpolicella Classico "Tb Vigneto Alto" som jag provade i maj. Det doftade spännande med mandel, kaffe, marsipanlikör, vax och choklad samt lakrits och blommor men smakade apa med en närmast obeskrivlig medicinalkaraktär som får hostmedicin att verka gott. Usch vad illa detta smakade. Stärkte inte Amarones aktier i min tveksamma inställning till distriktet. (Provad helblint).



I september fick jag en chock då röd nummer sju avslöjades som 2004 Fattoria Galardi, Roccamonfina IGT "Terra di Lavoro". Detta vin som Antonio Galloni belönat med 97+ poäng och lovord som: "This bottle is simply out of this world". Jag har ju tidigare skrivit om samma vin i årgång 2003 och det är ett vin jag verkligen gillar. Men denna 2004a var allt annat än god. Rök, tjära, fat och en del Sydafrikansk kloak samt gasbinda och orena inslag av gödsel och bläck. Ganska spännande men smaken var enormt rå, stram, bläckig och metallisk med lingon och kärnighet – Italiensk så det förslog. Ändå 89 poäng som kanske inte är så värst låga men gentemot vad man kunde ha förväntat sig - en gruvlig besvikelse. (Provad helblint).

En ännu större besvikelse, om man ska väga in pris och prestige, var den butelj som fanns med i decemberrallyt men som dock serverades som vin nummer tre i ordningen och dessutom helblint för tre av oss. Kanske var vi för nyktra för att helt kunna uppskatta ett vin med en enormt prestigefull etikett och skräckinjagande prislapp - men gud vilket trist vin det var:



2006 Domaine de la Romanée-Conti, Grands-Echezeaux Grand Cru med en ljus och klarröd färg samt en blommig och parfymerad doft med örtighet, kryddor, kanel, mentol och hudkräm samt medicinalkaraktär och ganska rostade ekaromer. Dessutom först enormt sluten. Smaken ren och frisk med jordgubbar, körsbär, lingon och enormt rå syra. Örtig, bärig, lätt i stilen och helt utan karaktär.

Kanske är det alldeles för tidigt att döma ett vin som detta och kanske förstår jag mig inte på dess storhet? Det doftar efter en stund mer och godare men det smakar på tok för klent och snipigt. Hur ska detta kunna bli rikare? Kan det verkligen komma att ske mirakel om 10-20år? Jag vet verkligen inte men mitt betyg blir 89/90 poäng och det är då med stort hopp om framtiden invägt i potentialen. Värt pengarna? Aldrig.

För samma pengar som ovan får man mer en ett 6-pack av 2008 Melville, Santa Rita Hills "Pinot Noir - Carrie's" och det är ett vin värt vartenda öre. Sjukt god Pinot Noir. Det kommer kanske ett längre inlägg senare men kortversionen lyder - skitgott och absolut 95/96 poäng. (Provad öppen).



Kommande år? Ja, det blir för min del nog alltstörre fokus på just USA och då främst Central Coast. Viner som jag tror passar mig och även om de inte är billiga, så har de ännu ej nått de astronomiska nivåer som kultcabbarna i Nappa Valley representerar.

Just ett vin från Central Coast tror jag hamnar på listan 2011. Det smakprov jag gjort av firmans enklaste blandning fick mig nästan att falla i trans. En senare historia men för att hålla spänningen på topp, så handlar det om en producent med samma namn som en känd doktor…

Årets vinland?

Självklart Danmark. Tänk att få det bästa av två världar. Sverige med Systembolaget och den fria marknaden i väst. Det finns så många duktiga och spännande importörer på denna dynamiska marknad. Trevliga och kunniga är de dessutom. Priserna oftast riktigt attraktiva men det gäller att ha koll. Nästan allt man vill finna, finner man i Danmark – varför kan inte Sverige erbjuda samma utbud? Som sagt – jag är nöjd med närheten till Danmark men beklagar er som inte har lika nära till denna guldgruva.

Enda bekymret är väl språket. Våra andra grannar i väst har i mina ögon aldrig varit några stora komiker men här har Norrmännen verkligen fått till det. Kanske inte världens gapflabb men helt klart en härligt småelak komik - men med glimten i ögat.

Se och njut – samt ett riktigt

Gott Nytt År!

Mina Vinare