måndag, mars 30, 2009

Bättre än bäst år tjugohundrasex?

För er som vill ha den korta versionen så är svaret nej. Inte idag. Om fem eller tio år? Kanske. Möjligtvis blir resultatet ett annat då. Jag är varken spåman eller professionell kritiker utan endast en glad amatör. Min instinkt och måttliga erfarenhet säger mig dock att det eventuellt finns en inneboende perfektionist i detta unga vin. Fast jämfört med distriktets topprankade vin från årgången råder ingen tveksamhet – åtminstone inte just för stunden (och med min personliga smak bör kanske tilläggas).

Mycket väsen för ingenting kan kanske då tyckas? Jag tänker på att jag gick ut hårt och klagade på fördelningspolitiken. Men jag ångrar ingenting. Självklart är 2006 Clos des Papes ett vin som den sanne Chateauneuf du Pape fantasten bör ha i samlingen. Efter Parkers lovord och den under 2000talet ständigt växande hyllningskören så kom då årgång 2006 och klämde i med toppnoteringar och hurrarop. Men bara som en aptitretare inför den om möjligt ännu mera omsusade 2007an. Hur ska det sluta?

En tvekamp över drygt 30 timmar. Två flaskor öppna och en otröstlig lust efter gott vin. Visst är det tveksamt om endast tre års ålder gör rättvisa för viner som dessa men samtidigt så får man en föraning om kvaliteten i vinerna och godhetsfaktorn. Dessutom så är ett långtidstest som detta värdefullt för att följa utvecklingen i flaskan – 30 timmar klarar sannerligen inte alla viner. Vi börjar med utmanaren.


2006 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape har en oväntad djup rubinröd färg med en härlig lyster. Den är klar men ändå mörk. Doften är först söt med bär, choklad och nötter. Sedan kommer en lätt rostad ton med blå frukt och i nästa sniff en markant stallighet. Lite gödselstack men också plommon, jordgubbar och kirsch. Mineraler, värme, tryffel och mosade fikon. Kväll två följer så mer choklad, kaffe, sviskon, kanel och tobaksblad. En mycket speciell, parfymerad och pikant kryddighet som ofta känns unik för just Clos des Papes. Det enda vin jag fått samma känsla av är 2005 Pure. Men bara just 2005an. Ingen av de andra årgångarna har gett samma associationer. Det är en alldeles unik karaktäristik. Kanske är det rostigt järn som ger igenkänningen? Eller så är det den orientaliska kryddigheten och fruktigheten som framkallar sammankopplingen. Härligt är det i varje fall.

Smaken är ovanligt mörk för Clos des Papes med massor av lakrits, bär och fikon. Lite eldigt med jordgubbar och kirsch. Ganska tuffa och tydliga tanniner som överraskar något. Fast tanninerna är söta och inte alls besvärande. En lång eftersmak med gräddkola och lakrits. Hallon och mandel. Koncentrationen känns hög och munkänslan skvallrar om ett visköst vin. I princip kommer det inte mer smaker men däremot bygger vinet på sig i storlek och redan efter sju timmar känns vinet kraftfullare. Dag två är det samma intensitet. Ingen avmattning här inte. Fantastiskt gott. För mig ligger årgång 2000 och 2003 närmast till hands.


Ett riktigt gott och läckert vin. Framtidspotentialen borde vara enorm. En ovanligt stöddig Clos des Papes men med samma läckra sammetslena struktur som alltid. Jag gillar detta jättemycket och vinet kvalar direkt in på listan över det (i min smak) bästa från årgång 2006 i Chateauneuf du Pape. Absolut ett av toppvinerna och förmodligen kommer detta att utvecklas mycket med lagring. Tankarna på 2007an gör ju att man nästan bävar inför vad som komma månde. Betyg då? Bob har som sagt varit generös med poängen för Clos des Papes under hela 2000talet och så även för 2006an. I oktober 2008 satte han 98 poäng och det är det högsta Clos des Papes belönats med förutom årgång 1978. Sedan är det ju då de 98-100 poängen för 2007an. Mina Vinare då? Jag nöjer mig med 97 poäng. Allvarligt talat så är detta mycket bra, gott, lovande och enormt kompetent. Mitt omdöme är baserat över en tidsperiod på 30 timmar. Om man isolerar enskilda ögonblick så kan jag också klämma i med 98 poäng. Nu visade det sig dock att det fanns en med ännu större kompetens.

Med risk för att tjata sönder vinet och trötta ut läsare så får nog detta bli sista smakprovet på ett tag. Fast… dricka det kan jag kanske göra men jag behöver ju inte skriva om det… Kunde trots tidigare löften inte låta bli att matcha Clos des Papes mot Parkers gunstling från årgång 2006.
2006 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "Deus Ex Machina" har en närmast explosiv doft. Stor, rökig, kemisk med terpentin, blodigt kött, gummi och garrigue. Hallon, asfalt, espresso, hårspray och kryddor. Mint, parfym, örter, diesel, garage, choklad och rökta kryddor. Som en välhängd entrecote kryddad med Herbes de Provence och salmiakpulver på en kolgrill. Helt makalöst spännande. Jag älskar doften av Deus ex Machina. Den är extrem men den går aldrig över gränsen. Det blir aldrig osmakligt – bara spännande. Underbart!

Smaken är inte blygsam. Enorm koncentration men aldrig klumpig. Ren smak med mineraler, citrusfrukt, hallon, kirsch, aprikoser och en ljuvlig eldighet i den enormt långa och koncentrerade eftersmaken. Gud så gott! Vingummin och jordgubbspaj. Gräddbakelse med flytande lakrits och Marc de Framboise. Tuffa tanniner i den närmast oändliga eftersmaken. Visst är det stort men jösses vad gott och häftigt det är. Vinet är samtidigt större än störst men också på samma gång lätt och mineraliskt med en klart tilltalande friskhet. Ett vin helt i min smak.

Jämfört med den senast provade flaskan är intrycket delvis annorlunda. Mycket av aromerna och smakerna finns där men det är så mycket häftigare, tydligare och större i denna flaska. Förra buteljen visade upp en något tveksam kork med tecken på genomsläpp av vin från flaskan. Kan inte påstå att den kändes defekt eller felaktig bara lite mindre, tröttare och mer sluten på något vis. Jag har köpt mina flaskor vid tre separata tillfällen och från två olika kanaler. Att tro att det inte skulle förekomma flaskvariationer eller sämre hanterade buteljer vore naivt. Med denna flaska försvann det uns av tvivel jag kände senast jag provade vinet – detta måste vara årgångens bästa vin. Parkers 99 poäng från oktober 2008 känns återigen helt korrekta. Jag kan bara hålla med honom.


Mer om tidigare smakprov finns här och där finns även länkar vidare bakåt i provningshistoriken.

Nu har det ett tag varit mycket Chateauneuf du Pape på bloggen. Ett ämne som förvisso aldrig känns oviktigt men kanske blir det ibland lite för snävt. Jag har inte mer i bakfickan men däremot en ny duell planerad närmaste veckan/veckorna. Under tiden får jag försöka göra färdigt inlägget om vinerna från Norra Rhône och eventuellt någon annan kul provning. Ett helt gäng obloggade viner finns också i förrådet. Många Spanjorer och Aussies, någon amerikan och faktiskt även lite Bordeaux - om det kan passa?

söndag, mars 29, 2009

200% Grenache!

Två spännande viner som jag längtat efter att få prova igen. Egentligen hade jag tänkt att det skulle dröja längre än sju månader innan jag återknöt bekantskapen men ibland får principerna ge vika för nyfikenheten och lusten. Resultatet? Besvikelse, bekräftelse eller succé?




2005 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape "Pure" har en klar svagt purpurröd färg. Något mer tegel/orange än tidigare bekantskaper. Doften är omedelbart läcker. Stor, söt och kryddig. Massor av värme och syltig frukt. Rökta fikon med björnbärsmarmelad. Choklad, kola, mineraler och teblad. Tobak, ved och rök med vanilj samt balsamvinäger. Till sist kommer en närmast tropisk fruktighet med ett parfymerat inslag av rosor och associationerna leder mot Gewürztraminer. Underbar och harmonisk doft. Ingenting att invända emot. Helt förförisk.

Smaken är rund, ren och fin. Harmoniskt söt fruktighet. Kryddor med lakrits och mineraler som ger vinet en fin friskhet. Blåbär, björnbär och jordgubbslikör med en härlig längd i den rysligt goda eftersmaken. Detta är så ljuvligt gott. Lite te och beska med en fin syra som inte alls stör. Visköst och behagligt fylligt i munnen.





Den klart bästa flaskan av detta vin som jag provat. Precis som vid tidigare smakprov dyker 2003 Clos des Papes upp som en referens. Det finns något alldeles extremt orientaliskt i doft och smak som får mig att tänka på Clos des Papes. Just 2003an ligger nära tillhands. Det är ett mycket gott och njutbart vin som levererar hela kvällen. Det är lika gott före maten, under maten som efter maten. Jämfört med 2004an och 2006an så är klasskillnaden påtaglig – i alla fall idag. Kanske kommer de andra två årgångarna att närma sig men jag tror aldrig att de någonsin kommer att överträffa 2005an. Kanske kommer den så omhuldade 2007an att sätta pricken över i och bli det perfekta vinet? En som annars anser 2005an som ett perfekt vin är Bob, som i hela 3 omprovningar i Hedonsist’s Gazette gett 100 poäng och en gång 99 poäng. Ursprungligen beslöt sig Parker för att ge vinet 96 poäng men ändrade sig som bekant ganska kort därefter till de magiska 100 poängen. Jag kan förstå den tankegången även om jag inte själv riktigt når 100 poäng. För mig handlar det om ett vin som ger mig ett välbehag som jag inte alltför ofta upplever. Kanske är det 100 poäng men i numeriska termer får det räcka med 98+ poäng från mig vilket givetvis är ett fantastiskt betyg men jag tror att vinet har ännu mer att ge. Ytterliggare lite mer komplexitet i doft och smak med bibehållen frukt så blir detta en upplevelse i världsklass.

2004 Espectacle del Montsant har en djup purpurröd färg. Doften är kemisk med ett animalsikt inslag av stall och grillat kött. Rå med gummi, peppar och kafferost. Dieselolja, parfymerad och blommig med svett och choklad samt mandel med lite mint i avslutet. Kanske inte lika mångfasetterad som det föregående vinet men minst lika spännande – om inte ännu mer spännande.

Smaken är först mycket knuten med en lätt torr känsla i frukten. Smaken känns först närmast pepprig med torra tanniner och en märkbar strävhet samt beska. Sedan kommer mer kaffe med lakritspulver och en viss eldighet. Intensivt rå och tuff med körsbärsdominerad frukt. Därefter följer ett komplext vin med en mer mörk fruktighet och choklad i den alltmer harmoniska eftersmaken.



Det här smakprovet gör mig väldigt konfunderad. Ett tag känns både doft och smak närmast obehagligt nära okorrekt. Sedan är det inslaget plötslig borta lika snabbt igen. Då är vinet makalöst spännande och läckert – sedan kommer känslan åter. Det är inget fel på vinet men det känns som om vinet lever ett helt eget liv. Ett mycket personligt vin. Kompisen och jag brukar skämta om att skillnaden mellan en typisk Bordeaux och ett defekt vin är hårfin. Precis så upplever jag det här vinet. Hade det inte varit för all den rena fruktigheten och chokladigheten som kommer efter hand hade jag varit mycket konfunderad. Spännande, personligt och komplext till tusen. Gott? Inte som det föregående vinet. Om tio år? Ingen aning men jag skulle inte bli förvånad om detta då har blommat ut till ett alldeles makalöst vin. Jay Miller tog i direkt med hela 99 poäng i februari 2008 och jag är väl inte mer övertygad än senast om den höga nivån. Jag landar precis som senast på 97 poäng. Personligt och unikt så det förslår men knappast publikt.

Mer om tidigare smakprov samt bakgrundsfakta om de bägge vinerna finns att få här och här.

måndag, mars 23, 2009

Mot Sherwoodskogen!

Förmodligen ett framtida klassiskt citat för några av oss i Folieklubben. Fredagskväll och fyra vinsugna provare på väg till en av årets två Guldfolieprovningar. Medlemmen som agerar värd för provningen bor knappast i Sherwoodskogen men väl på bystan. Inte direkt vår i luften och då kan omgivningarna kännas lite mörka och murriga. Kanske också lite av en symbolik att ikväll väntas det nya äventyr? Hursomhelst brukar alltid provningarna hos just denna medlem betyda mycket god mat samt en idyllisk och lantlig inramning. Uppfriskande för en stadsbo.

Den som följt tidigare inlägg på bloggen har troligtvis tidigare kommit i kontakt med mina inlägg om Folieklubben och då är förutsättningarna kända. För den nytillkomne läsaren så kan jag kort sammanfatta reglerna med att det gäller att varje provare tar med ett för övriga provare okänt vin. Det ska vara druv och/eller ursprungstypiskt. Färg, bubblor eller ej spelar ingen roll, bara vinet uppfyller någon slags typisitet för sitt ursprung så är saken klar. Till våra Guldfolieprovningar ökar vi insatsen med det dubbla och inköpspriset bör ligga i intervallet 500kr till 700kr. Det är upp till respektive provare att själv variera vinvalet så att det i mån av avvikelse jämnar ut sig i långa loppet.

Efter att ha varit lite tveksam till vinerna de senaste gångerna var det med en viss spänd förväntan jag gav mig iväg till vårens provning i fredags. Inte alltid blir vinerna bättre bara för att prislappen ökar. Många gånger har kvaliteten varit lika hög eller faktiskt högre vid våra vanliga Folieprovningar. Frågan är om detta blev vändpunkten?

Vinerna serveras helblint (förutom det egna vinet) och nedan följer mina noteringar samt tankegångar. Efter facit följer lite generella tankar och funderingar samt hänvisning till kvalitetsaspekten i vinerna. Eftersom jag denna kväll agerade ombud åt en medlem som inte kunde närvara var två av vinerna kända av mig på förhand. Två rätt alltså!

Vin 1
Färgen är ljust halmgul med ganska markanta och tydliga bubblor. Doften är stor med kryddig minerallitet och blommighet av rosor. Kafferost med ett smörigt och fett mejeriinslag. Ganska behaglig doft men inte så djup. Smaken handlar mycket om äpplen och ett jordigt inslag. Mineraler och frisk citrus med en klart torr struktur. Mycket och fin mousse. Eftersom jag tagit med detta vin på uppdrag av en annan medlem vet jag vad det är i flaskan och behöver därför inte ägna mig åt större analyser med avseende på ursprung och druvsammansättning.
2002 Veuve Clicquot Ponsardin, Champagne “Brut Vintage Reserve”
Nästan alla gissar på Blanc de Blanc och en något högre ålder än 2002. En provare är prick på med årgången men ingen tror på Blanc de Noir. Jag förstår dem. Jag hade resonerat likadant. Jag provade årgång 1998 av samma vin för ett tag sedan och gick då i samma fälla. Inte lika bra som 1998an enligt mig och Juhlin verkar hålla med mig. I alla fall inte som vinet är idag. Han ger 88 poäng men med en potential på 94 poäng. Jag landar på 92 men då är det med potentialen i åtanke. Blandningen ska enligt uppgift vara PN 58%/PM11%/CH31%. Antonio Galloni är mer tveksam med sina 88 poäng.

Vin 2
Färgen är svagt gyllengul. Doften stor och druvig med tydlig sötfruktighet och champinjonspad. Konserverad frukt på burk. Mineraler och fetma med rostat kaffe samt choklad. En aning tuttifrutti och faktiskt lite terpentin. Smaken är söt, fruktig och stor med en fyllig munkänsla. Päronsplitt, vanilj och en fet vaxig struktur. Svamp, tuttifrutti, godis och visköst med choklad och antydan till russin i eftersmaken. Kanske antyds även en aning botrytis. Jag är bombsäker. Det råder ingen tveksamhet. Söt typ av Pinot Gris från Alsace.
2005 Schoffit, Tokay Pinot Gris Rangen de Thann “Clos Saint-Théobald”
Jag gillar denna typ av vin så mycket att det sällan blir svårt att pricka dem blint. Detta är underbart gott och typiskt fast i den sötare stilen. Alla gillar den inte utan vill ha dem mer som Trimbachs viner - men inte jag. Jag var säker på att detta var ett vin från Weinbach. Samma yppiga stil. Övriga i gruppen drar i stort sätt åt samma håll. Någon avviker med avseende på druva. Jag tycker detta är så gott att jag ur en kvalitetsaspekt sätter 95 poäng. Den gode (och konservative?) David Schildknecht satte endast 89 poäng i februari 2008. Intressant är att tidigare årgångar bedömda av Pierre Rovani och Mästaren själv har legat på 94, 95 och 96 poäng. En stilfråga som sagt!


Vin 3
Färgen är ljust gul. Doften enormt läcker och påtvingande söt. Päron, tuttifrutti, rosor, litchifrukt och vanilj. Hudkräm! Fetma och aprikoser med suddgummi och citrus. Parfymerad. Smaken är låg i syran och texturen vaxigt fet. Viskös munkänsla med pomerans och apelsinskal. Citrus med rosenvatten i den fina eftersmaken. Klockrent. Om föregående vin var typiskt så är detta urtypiskt. Ingen tvekan utan att det är en Gewürztraminer.
2004 Domaine Weinbach, Gewürztraminer Altenbourg “Cuvée Laurence”
Det här är jättegott. Vad som förvånar mig är dock faktumet att producenten är Weinbach. Smaken är mycket stram och lite torr jämfört med de tidigare erfarenheter jag har av egendomens viner. Smaken blir som någon säger varken söt eller torr. Jag är lika förtjust i denna druva som i föregående så det känns inte alls jobbigt att sätta 94 poäng. Mer Alsace Pinot Gris och Gewürztraminer åt folket! I det här fallet är vi mer överens – Schildknecht och jag. Han satte 93 poäng i februari 2008 och även detta är ett vin som hans föregångare har haft en förkärlek till - med ofta högre betyg än Davids.


Vin 4
Färgen är klar och aningen ljust tegelröd. Doften är stallig med en rökig och köttig känsla. Mineralisk med rotfrukter och en lätt lakritston. Rödfruktig med körsbär. Animalisk. Smaken domineras av en hög syra, allt för hög för mig. Den är stram och örtig med inslag av bleckighet och metall. Mineraler med lingon och lite gummi samt violpastill. Tanninerna är riktigt kärva och tuffa. Ett svårgissat vin. Först får doften mig att tänka på Pinot Noir men smaken tar bort de tankarna. Det kan vara Cabernet Franc eller något svårt Italienskt vin. Jag har egentligen inget bra förslag alls. Känner mig ganska vilsen.
1997 Biondi-Santi Tenuta Greppo, Brunello di Montalcino
Det kunde man ge sig på. Vår grundare och läromästare i Folieklubben brukade alltid säga att om man känner stora och skitiga fat samt inte har någon bättre gissning, så kan man alltid gissa på Piemonte eller Brunello. Det här är givetvis trevligt. Jag har provat vinet på plats för sju år sedan och att få återknyta bekantskapen är kul. Därifrån minns jag ett ganska fruktintensivt och körsbärsdominerat vin med tuff syra. Den frukten finns inte riktigt kvar. Syran finns däremot kvar och tanninerna har nästan tagit över vinet. Inte harmoniskt och inte heller speciellt gott. Förslagen är många från övriga provare men de flesta befinner sig i Italien. Nebbiolo och Barbera är uppe till diskussion. Även distrikt och druvor längre söderut. Faktiskt kommer åldrad Sagrantino upp som förslag tack vare de mycket vresiga tanninerna. Jag kan inte sätta mer än 89 poäng. Det här vinet kommer att klara många år till i butelj men bättre tror jag inte det blir. Som så ofta förut vinner inte prestige över ett gott hantverk. Sällan bedömt av The Wine Advocate och de fall det är bedömt kan man inte direkt tala om så höga poäng. Fast senare årgångar har fått betydligt högre betyg och antingen beror det på generationsskifte hos firman eller kritikerskifte hos The Wine Advocate!


Vin 5
Färgen är klar och purpurröd. Doften är stor och varmt sötaktig med fikonmarmelad och lakrits. Kryddig, rökig och en antydan till mynta. Plommon, aningen torkad frukt med garrigue och tobak. Svettigt omklädningsrum. Smaken drar åt violpastill och lakrits till. Lite bränd kryddighet med fikon och körsbärskompott. Sälta, låg syra och en viss eldighet i den långa och intensiva eftersmaken. Markerade tanniner men blommigt och elegant på samma gång. Detta är mitt vin så jag behöver inte gissa.
2006 Domaine la Barroche, Châteauneuf-du-Pape “Pure”
Det här är tredje gången jag provar vinet och detta är det hittills bästa intrycket. Jag tycker den börjar likna 2005an mer och mer. Lite tjockare struktur och lite mindre salmiak. Mer tobak och fikon. Riktigt läckert och gott. Jag hade egentligen bestämt mig för att låta resterande flaskor vila men tyckte det kunde vara kul med en utmaning för vinet och övriga provare. Flera gissade omedelbart på Grenache men bara en på rätt distrikt. Spanien och nya världen först uppe till diskussion. Även någon med avvikande uppfattning om druva som var mer åt Italien till. Vinet delar gruppen. Någon är mycket förtjust, några störs över för tydlig alkohol och eldighet. Själv är jag så nöjd att 95 poäng känns givna. Nästan så att man borde lägga på ett poäng. Parker slutligen på 95 poäng i oktober 2008. Nu längtar jag ännu mer efter ett nytt smakprov av 2005an.


Vin 6
Färgen är klar och sammetsröd. Doften först underbart mångfasetterad. Rök, viol, mynta, mentol och ljus chokladsås med nötter och kola. Mineraler, vanilj, parfym och nagellack. Komplex och läcker som en mogen Armagnac. Smaken är rund och fruktig med choklad och kokos samt lite mandellikör. En behaglig och frisk syra bär upp det hela. En eldighet och antydan till bitter choklad kommer i eftersmaken. Jag hamnar direkt i Spanien och får för mig att detta kan vara ett vin från Priorat eller en udda Rioja. Sötheten i doft och smak gör att även Amarone dyker upp som ett alternativ. Kanske lite för frisk för det?
2004 Allegrini, Amarone della Valpolicella Classico
Där ser man. Jag som brukar hävda med en dåres envishet att jag inte gillar Amarone. Jag tycker väldigt mycket om detta vin. Inte alls så starkvinsbetonat som jag ofta upplever Amarone. Riktigt gott och inställsamt. Jag blev lite lurad av att jag gillade vinet så mycket som jag gjorde och tankarna for därför direkt till Spanien och inte Italien. Flera provare på samma linje. Ingen som direkt säger Amarone förrän jag drar till med det i ren desperation när vi inte kommer längre. Om jag ska vara lite kritisk så blir detta vin i glaset bara sötare och sötare ju längre tiden lider och det brukar vara en av anledningarna till att jag ibland har svårt för Amarone. Jag går ändå på det direkta intrycket och tycker att detta är ett 95/96 poängsvin för mig. Uppenbarligen inte för Antonio Galloni som i oktober 2008 endast satte 91 poäng. Lustigt att några av de provare som antydde att Pure var för mycket vin och alkohol inte alls störs av det i detta vin. Kanske för att det står Allegrini på etiketten?



Vin 7
Färgen är mörkröd, nästan blåsvart. Doften är makalöst knuten. Det händer nästan ingenting först. Kanske har doftexplosionen från föregående vin helt ödelagt näsan? Så småningom framträder lite minerallitet och rökighet med mörkrostade kaffetoner. Dov och en närmast vedig doft med lite gummi och svartvinbärsfrukt. Smaken är lika stram med violpastill och lakrits samt en rå körsbärsfrukt. Ett intensivt bett med tuffa tanniner och en antydan till gummi i eftersmaken. Senare känns frukten något sötare. Först är jag helt ställd. Ingen aning om vad detta kan vara. Sedan slår det plötsligt mig att det kan vara en kärv, oförlöst och helt knuten Chateauneuf du Pape. När vi senare diskuterar igenom vinet gemensamt går det plötsligt upp för mig att det nog kan vara ett vin från Domaine de la Mordorée.
2005 Domaine de la Mordorée, Châteauneuf-du-Pape “Cuvée de la Reine des Bois”
Det är nu man ska vara ödmjuk. Visst känns det ganska bra men anledningen till att mina tankegångar ledde så rätt var att vi tidigare under kvällen diskuterat om just Mordorée. Någon som inte riktigt gillade 2006 Pure tog Mordorée som ett exempel på motsatsen till stilen Pure representerar. Det intressanta är att ingen riktigt gillar detta vinet – inte ens den provare som tidigare under kvällen framhållit just denna producent. Det är ett enormt lovande och kraftfullt vin men inte gott eller njutbart denna afton. De andra alternativ som kom upp under diskussionen var framförallt viner från Italien. Stor och tuff IGT från Toscana och även Campanien med sin Aglianico. Bordeauxblandning var ett annat alternativ jag själv var inne på med tanke på den rostade stilen och svartvinbärsfrukten. Provaren som tagit med vinet berättar att han luftat det rikligt genom att hälla det fram och tillbaka mellan karaffer flertalet gånger. Jag har själv praktiserat detta och ibland tycker jag nästan vinet knyter sig ännu mera då – som en ren protest från vinets sida. Lite så känns det denna kväll. Jag kommer inte högre än 91 poäng och det är ganska mycket lägre än Parkers 95 poäng i oktober 2007. Jag har ett antal buteljer i samlingen och tänker hålla mig långt borta från dem framöver. Minst fem men helst tio år.



Vin 8
Färgen är intensiv, tät och blåröd. Doften är först varm och rostad med mineraler, bleck och tjära. Fat, kaffe och en lätt animalisk ton med asfalt och rökta kryddor. Kanel, blommor och en antydan till nagellack. Svett och katrinplommon mot slutet. Smaken är först lite torr med koncentrerad fruktighet och en lätt grön ton mot slutet. Sedan kommer svartvinbärsfrukt med ett lätt kärvt och lite vresigt kemiskt inslag. Efterhand mer blåbärsfrukt och syltighet. Mycket svårt att bedöma. Först tänker jag på Bordeauxblandning men senare på södra Rhône och en något modernare producent. Kanske finns det lite likheter med föregående vin?
2001 Torbreck, Barossa Valley “Descendant”
Det var som f-n! Inte en endaste tanke på Shiraz och Australien hade jag. Inte för en sekund. Nästan lite genant för en Aussiefantast som mig. En klen tröst är att ingen annan heller hade det. Faktum är att ingen enda provare befann sig utanför Europa med sina förslag. Italien, Spanien och Frankrike kom alla upp. Det här blev ett mycket svårbedömt vin. Jag vet att flaskan öppnades strax för provningen och det visade sig även att detta var det vin som vann i särklass mest på att stå länge i glaset. Mot slutet var det mycket tydligare animaliska drag i doften och norra Rhône kändes inte långt bort. Jag hamnar inte lika högt som Parkers 98 poäng. För mig räcker det med 95 poäng. Ett lysande exempel på David Powells vinmakande. Klart i en mer europeisk stil och lite mer återhållsamt än många av hans landsmän. Jag provade vinet för ungefär ett år sedan och då var det enligt min minnesbild något generösare och fruktigare. Kanske inte lika europeiskt då som nu.




Vin 9
Färgen är purpurröd. Doften bjuder på lakrits, grön paprika, rökighet, vanilj och svartvinbärsfruktighet. En massivt köttig och fet doft med russin, kokos och kryddighet med ett dammigt inslag. Smaken är ganska stram med mineraler och tydliga tanniner. Nästan tanniner i pulverform, som salmiakpulver. Viss fetma med lakrits och bitter choklad. Svartvinbärsfrukt i den långa, intensivt tuffa eftersmaken. Ett maffigt vin. Min gissning får bli Cabernet Sauvignon och varför inte från Sydamerika? Den tydliga svartvinbärsfruktigheten och gröna paprikan styr mig gentemot Chile.
2004 Hollywood & Vine Cellars, Napa Valley “Cabernet Sauvignon 2480”
Lite överraskande för mig. Jag hade ingen tanke på Kalifornien. Ett bevis på att jag dricker alldeles för lite Cab från Amerika. Någon provare sätter ursprunget klockrent. I efterhand känns det givetvis ganska tydligt att det är vad det är. Som vanligt. Det är ett vin som nog behöver ganska mycket tid för att visa upp lite mer finstämda drag. Det är mycket muskler just nu. Jag gillar vinet och är positivare än Parker som ”bara” satte 93 poäng i december 2007. Jag ger en poäng mer och hamnar således på 94 poäng.






Nu är man ganska nöjd. Dags för mer mat och sedan har vi två söta viner kvar att prova före desserten. Nu är det sällan ett lyckat drag att avbryta provningen för mat och därför blir också koncentrationen lägre när det så är dags för det två söta vinerna. Jag håller intrycken lite kort och poängen känns svår att sätta objektivt när man är både mätt av mat och vin.

Vin 10
Färgen är orange. Doften stor med svamp och jord samt ett lätt citrusdrag. Karamell, smörkola, nötter och lite mynta. Knäck, äpplemos, tobak och rök. Smaken innehåller mycket äpple, nästan sirapslik viskös frukt. Även här lite citrus och äpplemos samt apelsiner. Något kort i eftersmaken. Jag har inget bra alternativ men Österrike får duga. Påminner lite om det typiska i alla riktigt söta viner från landet. Sirapslik men ändå hög syra.
1999 Wenzel, Neusiedlersee Hügelland Muskateller “Ruster Ausbruch”
Jag har inga bekymmer alls att dricka detta. Det är inte så värst komplext. Bara väldigt sött. Ingen kommer närmare facit än Österrike och lustigt nog har vi Muscat uppe till diskussion men är delvis överens om att det inte kan vara den druvan i detta vin. Nu vet jag inte om Gelber Muskateller är samma druva men jag tror det. Hur som helst så känns vinet äldre än vad det är. Inte helt i form. Nu gör det sällan så mycket när det gäller söta viner. Tycker alltid de är intressanta och ofta har en annan dimension. Jag landar på 92 poäng med det är mycket ”känns bra” i de poängen. Nöjd och belåten så att säga.

Vin 11
Färgen är brun som farinsocker. Doften är mycket egen. Skokräm, läder, kryddor, ved, gummi och knallpulver. Nästan krut. Suddgummi och rök. Smaken är söt som farinsocker men också mineralig. Oxiderad med choklad, kola och nästan rom. Kemisk och klistrig som mandel. Jag har ingen aning om vad detta kan vara. Färgen och doften antyder en sak men smaken något helt annat. Jag ger upp. Enda svaga gissning jag kan komma på är Banyuls eller något annat sydländskt av Grenache.
1989 Winzerverein Deidesheim, Deidesheimer Hofstück “Riesling Trockenbeerenauslese”
Det här var osannolikt. Inte trodde någon att detta var Riesling. Inte med den färgen och doften. Jag tror inte att vinet är defekt men något har hänt med det som nog aldrig var meningen. Det blir denna kväll en ganska spännande avslutning på en trevlig och jättebra provning. Vilken annan kväll som helst hade man kanske tyckt att detta var i det närmaste defekt. Jag vill inte sätta något betyg för det finns så mycket som indikerar att detta inte är i det skick det borde. Endast 20 års ålder borde inte ge ett resultat som detta. Jag uppskattar det mycket och som upplevelse håller det 92 poängnivå denna kväll men som sagt…



Lätt är det aldrig att prova blint – kul är det däremot alltid. Roligast av allt faktiskt. Att sedan väga in kvalitetsaspekten förutom att försöka hitta ett ursprung är också ett sant nöje för mig. Visst blev det lite av en vändpunkt denna kväll. Hoppas det inte bara var ett tillfälligt lyckoskott utan att vi framöver kan behålla denna nivå. Det behövs för att göra Guldfolieprovningen till det där lilla extra.



På tal om provningar så har jag mycket obloggade viner och provningar i bakfickan. Tiden har inte funnits de senaste veckorna. Kanske inte heller lusten? Jag har faktiskt inte ens hängt med och läst övriga vinbloggar. Har helt enkelt haft fokus på helt andra saker. Goda och intressanta viner har jag däremot druckit och provat – både hemma och på provningar. Faktiskt är att jag har ungefär sex/sju stycken bra provningar som jag inte redogjort för på bloggen. Även ett helt gäng fantastiskt bra viner som avnjutits hemma som nog borde få en plats på bloggen. Även en del besvikelser men jag vet faktiskt inte om jag orkar med att redogöra för dem. Det blir så förutsägbart – klassiska grejor ni vet…

Jag ska försöka ta mig i kragen och publicera lite mer godis framöver. Näst på tur att redogöra för blir en av våra provningar i det andra vingänget - Gomseglet. En provning av viner från norra Rhône. Mycket Guigal blev det.

fredag, mars 06, 2009

En favorit i repris!

Ett vin som onekligen överraskade stort på mig, var ett vin som fanns med i den sagolika Chateauneuf du Pape provningen kompisen arrangerade i höstas. Kanske en av provningens minst kända och minst prestigefulla producenter, dessutom ett av de billigaste vinerna men ack så mycket vin för pengarna.

Jag hade före provningen försökt med en privatimport via den svenska importören men mest mötts av oförstånd och ovilja. Tillslut gav jag upp. Efter provningen kunde jag givetvis inte hålla mig utan gick åter på jakt och visst fanns det fortfarande flaskor kvar hos en av de danska importörerna.

Nu tog det ganska lång tid från tanke till handling så tyvärr hann värdet på vår svenska krona falla betydligt innan affären var avslutad. Priset 209dkr får annars anses mer än rimligt. Sedan fungerade inte min logistiklösning så effektivt som jag önskade utan vinet blev liggandes ganska länge hos min danske kollega. Så äntligen för drygt en vecka sedan kom de då tillslut över bron och givetvis hann de knappt komma över gränsen innan jag kände mig manad att ge mig på ett nytt smakprov.



2005 Domaine Grand Veneur, Châteauneuf-du-Pape “Les Origines”.
Färgen är djupt röd och ganska tät. Doften först vild och kryddig med rök och tydliga fatinslag. En köttig, rå ton med en lätt jordighet och inslag av gummi. Rökt kött och rökta kryddor med en viss blodighet och inslag av terpentin. Den är både läcker och komplex. Sedan rostat kaffe och backelit samt skokräm. Frukten består mest av jordgubbar och fikon. Dag två kommer mycket tydligare chokladtoner samt en allmänt sötare karaktär i doften. Ja, det känns minst lika härligt som förra gången att dofta på detta vin. I princip finns inget att anmärka mot och inte heller saknar jag något som borde finnas där. Jag är nöjd så långt.

Smaken domineras först av lakrits och en känsla av torkad frukt. Fikon, grillat kött med en viss eldighet och beska. Ganska tydliga tanniner som ger en förstärkt torrhetskänsla i eftersmaken som är både intensiv och lång. Mörka körsbär och svartvinbärslikör som nästan ger lite associationer till Italien. Stenkross (om man nu har smakat på sådant?) och mineraler i en fräsch harmoni med den mörka frukten. Men var det verkligen så påtagliga tanniner i vinet förra gången?

Helhetsintrycket blir inte lika sensationellt denna gång. I princip stämmer allt med aromer och smakintryck gentemot mina anteckningar från första smakprovet. Med ett undantag – tanninerna och torrhetskänslan. Jag kan inte minnas att jag upplevde vinet så torrt i strukturen senaste gången. Faktiskt är att det finns likheter med Domaine de la Mordorée och den lite Bordeauxlika strukturen jag upplever i deras viner. Alain Jaume och Domaine Grand Veneur tillhör definitivt den modernare skolan i området och Robert Parker skriver i sina recensioner:

”This estate, owned by the Jaume family, has been on fire over the last decade. The wines are made in a polished, civilized, modern style, but they do not lack Provencal or Chateauneuf du Pape typicity.”

“This is definitely a modernist take on Chateauneuf du Pape, but the wines never lose the soul and typicity of Provence. They are impeccably well-made, pure, and deeply colored.”

En beskrivning jag köper rakt av. Lite av nackdelen kanske ändå är att det smakar för mycket Provence och i mitt tycke för lite Chateauneuf du Pape. Detta smakar mer modernt välgjort GSM vin från var som helst i Sydfrankrike. Druvblandningen lär vara 50% Grenache, 20% Syrah och 30% Mourvedre. Kanske är det förklaringen? En del nya fat gör nog också sitt till för att förstärka de intrycken.

Om man vill vara lite kritisk mot fenomenet 6cl i ett glas på en provning, så kan man vara det nu. Skillnaden mot förra gången är att denna flaska delas på två personer (nåja, nästan) och över två kvällar. Det klarar vinet inte riktigt lika bra som det klarade att utmärka sig i en provning mot 11 andra viner. Då var intrycket helt lysande – nu blir det bara mycket bra. Att prova ett glas vin under ett par timmar i tävlan mot andra viner är bland det roligaste jag vet. Nackdelen är givetvis att det blir en ögonblicksbild och att avgöra ett vins kvalitet på det korta ögonblicket är ingen lätt uppgift. Behövs nog en del rutin för det jobbet. Kanske är det därför jag som glad amatör skenade iväg förra gången och tyckte att Robert Parker var en snåljåp med sina 95 poäng i oktober 2007. Denna flaska tycker jag däremot landar pang på hans 95 poäng och det är den torra tanninstrukturen och avmattningen dag två som drar ned min poäng gentemot förra smakprovet. Betyget i sig är lysande men det finns många viner som ger samma eller högre kvalitetsintryck. Kanske inte till en så rimlig prislapp för distriktet i fråga och det gör att mitt inköp fortfarande känns mer än motiverat. Ett jättegott och bra vin med framtidspotential. För visst kommer detta att utvecklas länge än – men hur?

Hur är det nu med årgång 2005? Är den verkligen så fantastisk i Chateauneuf du Pape? Kompisen och jag diskuterade detta i veckan. Efter att ha provat en hel del 2005or så är det bestående intrycket just robusta, lite tuffa och tanninstinna viner. Inte riktigt som jag vill ha dem. Nästan allt provat har varit mörkare och kärvare i stilen. Jag kan bara komma på tre undantag av dem jag provat. 2005 Clos des Papes, Domaine de Cristia med sin Vieilles Vignes och Domaine la Barroche med sin Pure. Nu har jag en hel del kvar att prova och som jag hittills låtit bli just med tanke på årgången och dess struktur. Jag kommer att vara fortsatt försiktig med mina smakprov och hoppas på en lysande utveckling för vinerna över tiden. Helt säker och trygg med det är jag dock inte. Får ibland för mig att 2005 i Chateauneuf du Pape är en mer Bordeauxlik årgång och att den sanne Chateauneuf du Pape entusiasten kanske skulle ha satsat på 2005 Bourgogne istället . De röda Bourgogneviner jag provat från just 2005 har haft mycket av det i sig som jag gillar med vinerna från Chateauneuf du Pape.

Jag hoppas att jag har fel men tyvärr finns det många exempel genom åren där man utropat århundradets årgång men sedan har de höga förväntningarna sällan infriats. Bordeaux 1975 och Bourgogne 1995 är just två exempel på detta. Får verkligen hoppas att 2005 inte är en sådan och definitivt att inte 2007 i Södra Rhône är det – för om den kan man verkligen tala förväntningar!

söndag, mars 01, 2009

By the Grace of God!

Måste det vara Pinot Noir i glaset för att det ska bli Zen? Ett fjäderlätt vin med urkraft. Ett sådant vin sägs av många helt enkelt vara Zen.

Detta fick jag lära mig för två veckor sedan under en Bourgogneprovning. Kan Grenache vara Zen? Varför inte. Skalet är ju tunnare och druvan på sättovis delikatare. Att sedan alla inte behärskar den är ett annat problem. I de regioner i världen druvan har djupa traditioner brukar ofta resultatet dock bli bra. Mina senast provade viner visade sig nog vara Zen. Inte kväll nummer ett men däremot kväll nummer två.

Efter nästan två veckors avhållsamhet kändes lusten och förväntningarna närmast överdrivna över att äntligen få dricka och dissekera vin igen – gud så skönt!

Nåja, lite har jag allt smakat men det har inte varit med varken en frisk hals eller speciellt stor njutning utan snarast mer som ett måste och tvång. Två stackars flaskor som hustrun förmodligen uppskattat mest. När så halsbesvären kändes som bortblåsta måste ju dessa två nyligen inköpta och omdebatterade Spanjorer provas.

Bodegas Alto Moncayo med sina 2006or är det givetvis jag syftar på. Efter att provat om de bägge 2005orna med kort intervall så kändes det mycket spännande att med de intrycken färskt i minne få jämföra med den ett år yngre och nyligen lanserade årgången. Att sedan The Wine Advocate med Jay Miller kvällen före släppt sitt omdöme om lillebror Veraton gör ju inte saken mindre angelägen. Återigen 93 poäng av Jay och prisvärdet verkar det inte råda tveksamheter om från hans sida. Själv har ju både jag och en av läsarna på min blogg, Johan, haft lite dubier över utvecklingen av framförallt 2005 Veraton. Känns som den fallit samman som ett korthus - fort har det dessutom gått. Men… kanske kommer hoppet åter efter denna drabbning?

Vad nu? Regnade det så mycket i Spanien 2006? Var det verkligen så kallt? I svarta glas eller med ögonbindel gissar jag att många efter att ha doftat på vinerna skulle gissa på kraftigt ekad nya världen Chardonnay. Kanske till och med efter att ha smakat på dem – kanske… fast efter en stund så lugnar allt ner sig och det känns genast mer bekant igen. Helt okej känns det dock inte. Ur form? Dålig hals? Kass årgång? En av mina favorit Chardonnayer från nya världen känns inte långt borta. Läs om den här.

2006 Bodegas Alto Moncayo, Campo de Borja ”Veraton”
Färgen är klar och mörkt purpurröd. Doften är stor med en parfymerad och ekkryddighet som först känns löjligt påflugen. Som en superekad nya världen Chardonnay. En sedan kemisk och rå stallig doft med terpentin och tydliga animaliska drag. Kryddor i mängder med peppar och tryffel samt violer. Blommigt med inslag av gummi, jord, kola och korv. Härlig doft. Älska den - eller hata den.

Smaken är först enormt rödbärig med en friskhet som känns lite abnorm efter den så tydligt ekdominerade doften. Nu ska det tilläggas att smaken i sig är tydligt influerad av ekfat också men med en friskhet som för mig först känns lite märklig. Nästan blommig med violpastill, persika och tropisk fruktighet. Hallon och mineraler med tydlig sötlakrits i avslutet. Kanske en aningen störande beska i slutet som inte känns helt harmonisk. Blåbär med vaniljsocker i kolasås känns som en naturlig association kväll nummer två. Gott? Javisst!

Jag är mycket konfunderad. Efter att ha provat fem flaskor av detta vin i årgång 2005 och mot slutet bestämt mig för att det nog är humbug så är jag efter två kvällars provande helt såld igen på detta vin. Snacka om hedonism och fullständig hänryckning. Han måste vara en trollkarl den gode Cris Ringland. Så ohyggligt gott och fjäskigt inställsamt detta är. Fast med 20005an i färskt minne är det inte utan att varningsklockan ljuder. Jag avstår nog ett större inköp men att ha några flaskor av detta hemma för (som i kaffereklamen) det oväntade besöket är nog en bra idé. Om man provat vinet helt blint? Faktiskt är att en extraherad nya världen Pinot Noir skulle ligga farligt nära tillhands i en blindprovning. Till och med en Zinfandel av eldigare slag skulle kunna bete sig som detta vin. Jays poäng då? Jag sätter 92 poäng men då är jag sjukligt misstänksam efter mina erfarenheter med 2005an. Annars hade nog 93 poäng känts lågt.

2006 Bodegas Alto Moncayo, Campo de Borja ”Alto Moncayo”
Färgen är klar och mörkt purpurröd men något djupare än föregående glas. Doften är stor och kryddig med ekfat, söt frukt, ljus choklad och kafferost. Faktiskt är att nya världen Chardonnay känns ännu tydligare i doften på detta vin. Syltade körsbär och bärkompott med vanilj och mint. Mörkare fruktighet än det föregående vinet. Apelsin och aprikos med Digestive kex. Kokos, baconfett, skokräm och backelit. Om tanken på Australien förekom i förra vinet är det endast en västanfläkt mot detta vin. Blint tror jag att 9 av 10 provare hade funderat på en betydligt sydligare kontinent än Europa. Inte lika insmickrande som Veraton men väl så god doft.

Smaken innehåller allt som lillebror har fast i större utsträckning. Choklad, örtighet, kryddor, söta bär med kola och kryddig ek. Smörighet med baconfett och sötlakrits. Faktiskt lite mint även i smaken. En aningen störande eldighet i eftersmaken. Tanninerna känns i detta vin tillskillnad mot det föregående vinet. Ganska lång eftersmak med mineraler och kokos som mot slutet närmast ger en känsla av Cappucino. Riktigt gott.

Faktiskt är att storebror känns ännu mera nya världen men det är samtidigt ett större vin. Godare? Det beror nog på de personliga preferenserna. Jag tycker nog att detta är lite mer i allt gentemot Veraton men samtidigt tror jag att man måste ha en viss immunitet mot eldighet och sötkladdighet för att gilla detta vin bättre än lillebror. Jag kan tycka att det för min egen del skulle kännas tryggare att investera i detta vin. Speciellt med tanke på den ett år äldre årgången. 2005an av detta vin känns mycket stabilare än Veraton. Om detta kommer att gälla 2006orna också kan inte jag svara på idag men mitt betyg blir två poäng högre - 94 poäng. Kanske är det återigen min misstänksamhet som gör att jag ändå kommer att avstå fler inköp. Det finns ju så mycket vin att spendera pengarna på.

Kväll nummer två plockar jag fram lite gamla skivor och laddar om CD-växlaren. Tar fram en skiva som jag avgudade vid inköpstillfället men som sedan legat några år utan att spelas så frekvent. Beror kanske delvis på att hustrun inte riktigt delar min åsikt om dess storhet men kanske också på det faktum att albumet kändes lite lättköpt efter ett tag. Fast nu känns det återigen så där hänförande och helt lysande. Det känns så självklart att jag en gång köpte det. Förhoppningsvis gäller det samma en dag mina 2005or av dessa viner.

En helt annan reflektion. The Wine Advocate släppte nyligen sin utgåva 181 med viner från Australien, Österrike, Södra Rhône (exkluderande Chateauneuf du Pape), prisvärda Spanjorer och så då årgång 2006 i Bordeaux. Noterade att 2006 Chateau Margaux fick 93 poäng av Robert Parker. Samma poäng som 2006 Veraton fick av Jay Miller. Om man nu tittar på Systembolagets hemsida och prislistan gällande för primörerna av årgång 2006 så kan man sätta ihop följande lilla räkneexempel:

48 flaskor 2006 Veraton eller 1 flaska 2006 Château Margaux?

Varken eller. Jag tar 33 flaskor 2006 Alto Moncayo istället – oavsett poäng!

PS. Albumet är “By the Grace of God” med The Hellacopters. DS