I väntans tider!

Nu är det snart bara två veckor kvar till årets Bordeauxlotteri och eftersom jag inte har möjlighet att personligen närvara får jag ställa mitt hopp till släkt och vänner. Det hindrar ju inte att man kan ”värma upp” med lite klassikt vin till ankan. Så fort det vankas ankbröst blir jag vansinnigt sugen på moget och klassiskt vin. Dagens val föll på ett vin som jag provade för drygt sex månader sedan i en blindprovning och då var det inte svårt att gissa vinets ursprung.

1996 Chateau Trotanoy lanserade i ett släpp för drygt fyra år sedan och var märkligt ”billigt” med tanke på dagens priser för vinerna från denna klassiska region. Dock inte en av de stora årgångarna eller succéerna för egendomen. Kanske därför man fick ”rea” bort överblivna partier från den internationella marknaden? Mig gör det definitivt inget. Det är tillfällen som dessa som gör att jag lägger pengar på annars så osäkra kort.

Chateau Trotanoy ligger i Pomerol och redan under 1800-talet hade man stora framgångar och nådde en hög ryktbarhet, fast under namnet Trop Ennuie. I början av 1900-talet gav Jean-Jacques Moueix egendomen namnet Chateau Trotanoy. Egendomen ingår i Jean-Pierre Moueix portfölj och anses i mången litteratur vara nummer två i Pomerol efter samma familjs Château Pétrus. Egendomen är på 7,2 ha och planterad med 90% Merlot och 10% Cabernet Franc. Den årliga produktionen ligger kring 25 000 flaskor. Christian Moueix ansvarar även för vinmakandet på egendomen. (Det där med att vara nummer två i Pomerol känns helt tokigt!).

Färgen är klar och ljust tegelröd. Doften är typiskt sötmogen med en örtighet och drag av salubrin. Svamp, tryffel och svarta oliver. Lite rökig med drag av viltkött. Är det också choklad och marsipan i näsan? Lite söt kryddighet typ kanel. Även en anings känsla av grön paprika som inte jag riktigt gillar. Det doftar gott och typiskt men inte sensationellt. En lika mogen Chianti Classico doftar inte annorlunda. Senare tillkommer lite kaffe och ”bläckiga” aromer. Efter drygt sex timmar doftar vinet bättre och det känns helt korrekt även om det inte ger någon känsla av eufori.

Smaken är lite av en besvikelse. Alldeles för trött och tunn i frukten. Nästan fadd karaktär. Det kommer lite körsbär efter ett tag. Tanninerna känns helt mogna och strävheten är obefintlig. Detta är intrycket direkt vid dekantering. Efter flera timmar (återhällt i buteljen) så händer det mer. Sötare och godare frukt med lite ”jordgubbskok” och en syltigare känsla. Även en kryddighet som drar åt kanel till samt mild lakrits. Balanserat och väldigt gott till maten. Inget obehag alls att dricka vinet.

Helheten lämnar efter sig ett vin som är riktigt gott och trevligt till maten. Ett vin att njuta utan mat är det inte. Då blir det allt för torrt och tråkigt. Man måste också fråga sig om priset är rimligt. Visst känns 399kr helt okej med tanke på dagens nivåer. Fast om jag fick valet att välja en 1996 Chateau Trotanoy eller två 2001 Torbreck ”The Steading” så är valet självklart för mig – även om bytet gällt en mot en.

En tröst!

Ikväll blev suget efter Noon så stort att jag fick göra mitt yttersta för att hålla fingrarna i styr. Vad göra? Sydrhônare igen? En Shiraz? En Spanjor? Nej, det får bli en GSM…

2001 Torbreck ”The Steading”. Ett av mina mer lyckade inköp. Bra pris i förhållande till kvaliteten har det alltid varit också (199kr). Tyvärr har jag inte sett till vinet på länge i Systembolagets sortiment. I Danmark har det gått bra att köpa vinet men prislappen känns lite för hög. Torbreck Vintners grundades 1994 av David Powell. Powell som hos Rocky O’Callaghan’s Rockford bland annat arbetade med att ”städa upp” gamla vingårdar och insåg vilken potential dessa hade. Efter att ha säkrat kontrakt kunde han 1995 för första gången göra vin under namnet Torbreck, som kommer av en skog i Skottland där Powell tidigare arbetade som skogshuggare. The Steading härstammar från planteringar som överlevde “the vine-pull” projektet i början av åttiotalet. Rotstockarna i många av gårdarna är prephylloxera och frukten som levereras är Grenache, Shiraz och Mourvédre (Mataro). Blandningen är 60%, 20% och 20%. Vinet har vilat 18 månader på redan använda fat av både franskt och amerikanskt ursprung.

Färgen är klar och tegelröd. Doften är stor och först väldigt animalisk med inslag av rökt kött och gummi, nästan som cykelslang. Stallig med oliver, typ tapenade. En svag kaffeton med örter och en rökig kryddighet. Kött, blodighet och tjära med läder och lakritsrot. Ju längre vinet luftas – ju mer söta bärtoner framträder. Syltade jordgubbar, smörkola och ljus choklad. En riktigt god och härlig doft som bara växer med tiden i glaset. Doften är aldrig påträngande - bara finstämd och tydlig.

Smaken är mycket ren och fruktig. En tydligt sötfruktig karaktär med jordgubbssaft och körsbärspaj. Stor och viskös med en kryddighet som påminner starkt om Chateauneuf du Pape. Sötlakrits med violpastill och en friskt mineralrik eftersmak. Ett mycket harmoniskt och gott vin.

Det finns en renhet i smaken som jag önskar alla fick uppleva. Det är detta jag älskar med många viner från södra Australien. När man lyckas på det sätt som David Powell gör, blir det alltid gott och njutbart. Hedonistiskt skulle säkert någon vilja kalla det. Jag nöjer mig med njutbart och harmoniskt. Vinet är inte lastgammalt men förmodligen har det nått sin topp. Provade en flaska förra sommaren (2007) som var fullständigt lysande. Vinet har alltid varit gott men den flaskan var på topp. Kvällens butelj är nummer två i ordningen efter den upplevelsen och det känns som att kurvan börjat vika nedåt. Mitt råd till dem som fortfarande har flaskor kvar är att börja konsumera dem nu. Några år till är säkert okej men jag tror inte att det sker någon förbättring med fortsatt lagring.

Faktiskt ingen dålig tröst. Enda problemet är att Noon suget består!

Tio Påvar!

Efter att ha levt rövare och skällt på Munskänkarna i diverse inlägg och kommentarer på grannbloggar, kändes det allt lite genant när det så dök upp en inbjudan till en alldeles fantastiskt lockande provning - Tio årgångar Clos des Papes.

Klart man vill prova!

Detta arrangemang anordnades av Specialprovningarna i Skåne (tidigare Specialsektionen) som enligt uppgift lär vara den enda av sin typ i landet. Att eldsjälen och ansvarig även är framgångsrik vinimportör med just Clos des Papes i portföljen gjorde ju inte upplägget sämre. Clos des Papes är för mig en gammal favorit och trotjänare. Årgångarna som provades var 2005, 2004, 2003, 2002, 2001, 2000, 1999, 1998, 1996 och 1995.

(Nu blev det tyvärr så att jag fick vatten på kvarn och diskussionen urartade till det mest märkliga anti Parker möte jag någonsin upplevt. Det enda som saknades var att bränna den Amerikanska flaggan! Ett tag trodde jag att kompisen skulle avvisas från lokalen i sitt försök att ifrågasätta de helt omdömeslösa kommentarerna om Parker. För att inte förstöra intrycken från provningen i sig - ägnar jag denna post helt åt vinerna. Det kommer en separat post, om det som skedde runt om kring provningen i övrigt för jag vill inte ta fokus från vinerna – vilket ju faktiskt är det primära. Fast bered er på ett ilsket inlägg senare.)

Clos des Papes ägs av familjen Avril med pappa Paul som styrman. Sonen Vincent verkar dock ha fått utökat ansvar senaste åren och läser man mellan raderna i Parkers recensioner av de senare årgångarna, kan man allt ana att Vincents tillskrivs lite av äran till de ständigt positiva omdömena. Redan 1896 började man sälja vin under etiketten Clos des Papes. Egendomen är på 32 ha med 24 olika parceller utsprida kring byn. Stockarna är relativt unga med en ålder om ca: 35år. Sedan 1989 avstjälkas druvorna helt. Tre olika viner produceras. En vit Chateauneuf du Pape, en röd Chateauneuf du Pape och en VdT ”Petit Vin d’Avril”. Om man deklassificerar vin säljs det till negocianter. Den röda baseras på 65% Grenache, 20% Mourvedre, 10% Syrah och 5% övriga. Det görs ingen specialcuvée.

Av de årgångar som fanns med har jag tidigare provat 2005, 2004, 2003, 2001, 2000 och 1998. Att 2003an är en favorit har nog den som följt bloggen förstått. Denna kontroversiella årgång, som en del undviker, vilket jag inte begriper. Visst finns det en ovanligt hög värme och koncentration i en del viner från denna årgång men i just Chateauneuf du Pape tycker jag det kvittar. De karaktärerna hör liksom till stilen ändå. De två yngsta årgångarna har jag provat ganska nyligen och 2005an känns väldigt bra men naturligtvis lite ung. 2004an har jag lite svårare för. Därför kul att se hur den står sig denna kväll. 2001an var det länge sedan jag provade och minnesbilderna minner om ett ”lätt” vin i strukturen och ett vin jag avstod från att köpa just därför – kanske får jag ångra detta efter kvällens smakprov? Årgång 2000 och 1998 har inte imponerat på mig. För torra, kärva och fruktklena för att passa min smak. Det lustiga är att just 1998an köpte jag på plats för åtta år sedan och då sjöng vinet. Jättegott och sötfruktigt samt mångas favorit på vår resa. Därefter har något hänt - antingen med min smak eller med vinets utveckling. Även detta en kul utmaning med kvällens provning.

För att kolla oddsen i förväg, så indikerar CellarTrackers medlemmar följande ranking (baserat på snittbetyget): 2005, 2001, 1995, 2004, 2003, 2000, 1999, 1998, 1996 och 2002.

Parker har följande ranking (baserat på sammanlagda provningar av årgångarna): 2003, 2005, 2004, 2001, 2000, 1999, 1995, 1998, 1996 och 2002. Lite svårt att jämföra och naturligtvis helt ovetenskapligt men de som skiljer sig är framförallt 2003an och 1995an, kanske även 2001an. Hur som helst – en riktigt kul och stimulerande utmaning att kasta sig över.

Tyvärr visade det sig att man bestämt sig för att köra provningen helt öppet, vilket betyder att vinerna serverades och provades i åldersordnig med yngsta vinet först. Jag gjorde mitt bästa genom att ”hoppa” mellan glasen för att försöka hitta en logisk ordning att bedöma vinerna. Det kan vara svårt när man sitter på facit att inte påverkas av förhandskunskaper. Vidare visade det sig att vinerna (trots upphällda ett par timmar i förväg) kom att behöva lång tid i glasen för att helt visa upp sina doftspektra. Då hade å andra sidan temperaturen i glasen ökat så pass att temperaturen drog ner smakerna. Inte optimalt.

En reflektion var att vinerna hade oerhört många gemensamma drag och att det snarast kändes som att årgångarna knappast påverkat vinerna annat än i mognadsgrad. Kanske ett gott betyg att man lyckas producera så pass jämn och likartad kvalitet men samtidigt lite ”tråkigt”. Kändes nästan som NV Champagne! Likartat och utslätat men ändå gott. Håller noteringarna kort för att inte tråka ut med för mycket upprepning.

2005 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 95 poäng.
Färgen är klar och ljust purpurröd. Varm, ”julkryddig” doft med drag av lite brända fikon och kola/choklad. Solvarm frukt och en aning mint. Smaken är ren och stor med söt frukt samt choklad, lakrits, viol och lite fikonmarmelad. Tanniner och eldigt avslut i eftersmaken. Gott, ungt och mycket lovande. Tycker 94 poäng känns bra.

2004 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 95 poäng.
Klar mörk purpurröd färg (tätare och mörkare än 2005an). Lite sluten doft. Kryddor och tobak med en lite rökig och rå ton av tjära. Viol, mörka körsbär och lite viltkött. Smaken är ren i frukten med tydliga tanniner och en viss beska i eftersmaken. Det blir lite för mycket örtig och vresig körsbärsfrukt för min smak. Lite kärning och stjälkiga gröna smaker med gummi och lakrits i den relativt korta eftersmaken. Vi är varnade för att just denna årgång är i en sluten fas och inte är helt optimal att prova idag. Det är också ett av de viner som ”vinner” mest på att stå i glaset och luftas. Jag gillar normalt inte 2004 som årgång och således är detta ett av de viner jag gillar minst. Trots detta ett gott vin och värt 91 poäng men det är först efter mycket ”luftning”.

2003 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 97 poäng.
Klar ljus purpurröd färg. Doften är varm och aningen bränd i karaktären med en rökighet som påminner om nytjärat rep. Syltig körsbärspaj och fikonmarmelad med lite dadlar. Smaken är ren och syltig med jordgubbar och fikonmarmelad. Kryddig med fina rena tanniner och gummi med viol samt lakrits i den otroligt långa harmoniska eftersmaken som sitter i länge. Jag tycker detta är riktigt gott men det tar en stund även för denna årgång att helt komma till sin rätt. Jag tycker som Bob – 97 poäng!

2002 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 88 poäng.
Klar lite tunn nästan tegelröd färg. Tryffel och svamp med lite oliver blir första intrycket i näsan. Läder, svag antydan till tjära med en vegetativ dammig och mineralig doft. Även en känsla av mandellikör. Smaken är lite stram med en eldighet och örtighet i körsbärsfrukten. Viol och lakrits i den friska och fina men korta eftersmaken. Faktiskt riktigt trevligt och okej för ett vin från en så svår årgång. Inte alls oävet. Jag sätter 89 poäng som smakar bättre än vad man kan tro.

2001 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 95 poäng.
Lite “oren” aningen tegelröd färg. Ganska sluten doft först med svamp, läder och rökighet. Ganska mogen och stallig doft. Oliver och örter med en söt doft av viltkött. Smaken är ren med tydliga tanniner och lakrits, violpastill med en lite syrlig körsbärsfrukt. Elegant men samtidigt eldig och besk eftersmak med en ”vresighet”. Detta är också ett av de viner som blir bättre ju längre det står i glaset. Dock är det lite för oharmoniskt för att jag ska ge mer än 92 poäng. Detta är ett av vinerna som många har som sin favorit. Jag tycker det underpresterar- eller så stämmer det inte med mina smakpreferenser. Jag avstod ju faktiskt inköp för flera år sedan.

2000 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 95 poäng.
Mörk lite lila/sammetsröd färg och inslag av tegelrött. Stor och riktigt sötmogen doft. Ammarone är det första man tänker på. Choklad, likör fikonsylt, med mandelmassa/marsipan. Kirsch! Smaken är ”tjock” med portvinsdrag och choklad med marsipan och körsbärslikör. Lång eldig intensiv eftersmak. Kanske lite alkoholtung i stilen för att vara helt harmonisk. Tycker ändå att 94 poäng känns helt okej. Det är ett av de roligaste glasen att återvända till under provningen. Självklart ett av de mer kontroversiella vinerna och många är tveksamma till hur det doftar och smakar. Klart mycket bättre än den flaska jag drack för ett år sedan – kul!

1999 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 94 poäng.
Klart och ljust purpurrött i färgen. Lätt örtig doft med stall och läder. Animaliskt och jordigt med mognad. Lite höstlöv och allmän känsla av Bordeaux i näsan. Mörka körsbär. Smaken är kryddig med kanel och sötmogen frukt. Gummi och violpastill. Lakrits och lite viltkött. Fin och lång eftersmak. Imponerande gott och klassiskt. Tycker 93+ poäng blir bra. Tror att vinet kanske till och med kommer att bli ännu bättre om några år. Detta är också ett av vinerna som många har som sin favorit tillsammans med 2001an.

1998 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 90 poäng.
Färgen är klar och svagt tegel/purpurröd. En varm och kryddig doft med syltiga toner. Jordgubbar, kanel, örter och läder. Lite choklad och kola med rökighet och lätt dammigt med en antydan till mint. Smaken är ren med sandiga tanniner och kanske en aning fruktklen i avslutet. Varm körsbärskryddighet med gummibeska, lakrits och violpastill som avslutas lite vresigt och syrligt åt vingummi till. Jag gillar inte helheten i vinet men det är värt 91 poäng. Vinet känns konsekvent hela kvällen och ändrar sig inte mycket. Någon har det som sin favorit tillsammans med årgång 2000.

1996 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 89 poäng.
Ljust tegelrött i färgen. Doften är örtig och mogen med en lätt ”kolanötig” arom (nougat?) . Te och källare med svamp och rökighet samt en ”grön” ton i slutet. Smaken är klen och uttunnad i frukten. Kryddig och mogen starkvinston med en syrlig frukt i eftersmaken. Beska, rotfrukter och oxidation i slutet som gör att Rioja känns nära tillhands. Har nog passerat bäst före datum men väl värt 89 poäng för att vinet känns harmoniskt i sin mognad.

1995 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape – RP 92 poäng (omprovat 2003). 94 poäng i första rapporten 1997.
Mörkt tegel/sammetsrött i färgen. Doften är stor med tydlig mognad. Svamp, tryffel animaliskt med viltkött och rökta kryddor. Läder, källare, lakrits och mineraler. Superhärlig doft! Kvällens vinnare aromatiskt. Smaken är mycket god med ren stram fruktighet och en balans som är fantastisk. Gummi och violpastill i den långa fina intensiva eftersmaken som avslutas med lakrits och mineraler. Jättegott! Absolut kvällens stora överraskning och jag slutar på 95+ poäng. Jag tror att vinet har mer att ge. Det som hindrar mig från att sätta 97 poäng som jag var uppe i ett tag under provningen är att de övriga vinerna växer under kvällen men det gör inte detta vin. Kanske faktiskt att det tappar lite med tiden och vid sista glaset har inget mera hänt – detta drar ner betyget lite från min sida. En höstkväll med lite gott vilt som tilltugg och en flaska av detta vin skulle sitta som en smäck – då tror jag också de 97 poängen kommer tillbaks.

En kul provning. Alltid roligt med en vertikalprovning men lite ”negativt” var att årgångarna var kända på förhand och att dofter och smaker var så lika varandra i alla årgångar. Spänningen försvann efter ett tag med undantag för 2003an, 2000an och 1995an som stack ut mest (enligt mig). 2005an blir säkert riktig bra om några år och faktiskt är att om det finns likheter med 1995an så kommer den om tio år att vara ett storartat vin.

Synd att diskussionen före och efter provningen blev så snedvriden och märklig att lite av det roliga och trevliga med vinprovningen i sig förtogs. Man kunde väl ha hållit en Clos des Papes provning rakt upp och ned – utan att dra in en massa tyckande om Parker, Wine Spectator, Amerika och vinjournalism överlag. Jag kommer att fylla på med en post om denna diskussion (eller ett bättre ord – monolog) som förkom under kvällen – var så säkra!

Rysk roulett!

För ganska exakt två år sedan köpte jag en sexpack 2004 Artadi, Rioja ”Viñas de Gain”. Bara några dagar senare fick jag vinet blint under en provning i regi av Munskänkarna. När det avslöjades vad det var i glaset blev jag minst sagt bekymrad. Närmare känsla av diskvatten och kloak var det länge sedan jag upplevt i ett vin. Kanske lite starka ord men det var sannerligen ingen upplyftande upplevelse. Bestämde mig bums för att returnera mina nyss inköpta buteljer till Systembolaget (fin service för övrigt). Samlade ihop flaskorna och i väntan på rätt tillfälle att returnera dem kom vinsuget en vardagkväll när det vankades lite gott att äta. Där stod de sex buteljerna i väntan på ny ägare och för ett ögonblick svek den goda karaktären (nåja) och jag tänkte att en till kan man ju prova och returnera fem flaskor istället.

Döm om min förvåning när denna butelj visade sig innehålla ren nektar. Helt obegripligt att det rörde sig om samma vin. När det första smakprovet snarast påmint om en kärv, snipig, vegetativ, bitter, syravass, metallisk Cabernet Franc – visade sig buteljen hemma mer påminna om en rökig, köttig, varm, rå, syltig, chokladig och koncentrerad Syrah. Antingen var det fel på mig – eller på vinet – eller på glaset eller på hanteringen vid det första smakprovet. Självklart behöll jag de resterande fem flaskorna. Snabbt ned i källaren igen. Priset var ju ganska okej med sina 165 kronor.

För drygt ett år sedan var det så dags för butelj nummer två av mina ursprungliga sex och således det tredje smakprovet. Nu händer det smått otroliga att alla hemska smaker från första provet fullständigt väller över mig igen – fast nu är smaken dessutom tunn! Fasansfullt. Klart man undrar vad som sker. Kan man uppleva ett vin så olika eller handlar det om en flaskvariation som är något utöver det normala?

Inte undra på att anspänningen var stor när det åter blev dags att dra korken ur en 2004 Artadi, Rioja ”Viñas de Gain” – fågel eller fisk? Syrah eller Cabernet Franc?

Artadi gör en hel del olika viner. ”Viñas de Gain” är instegsmodellen i Rioja sortimentet så att säga (om man bortser fån Joven). Allt annat är ett kliv upp i hierarkin. Tempranillodruvorna kommer från vingårdar i hjärtat av Rioja Alavesa med en ålder om lite mer än 25år. Vinet vilar i ungefär 12-14 månader på franska barriquer, varav ca: 40 % är nya. Firman grundades som ett kooperativ 1985 men privatiserades 1992 och ägs sedan dess av Juan Carlos López de Lacalle som av Parker anses vara en av Spaniens mest kreativa och visionära vinpersonligheter. Man är inte bara verksamma i Rioja utan sedan några år tillbaks även i Navarra med Artazu och i Alicante med El Sequé.

Färgen är djupröd med lite blå ton i kanten. Doften är först ganska liten. Det känns som cederträ och söta vaniljaromer med ljus choklad. Den lilla frukt som anas är åt mörka körsbär till med en lätt rökighet mot slutet. Jordig och mineralig med en källardoft som påminner om ett berömt franskt vindistrikt. Kanske också lite av den där, med Syrah så förväxlingsbara doften av köttighet, tjära och gummi. Lite grafit och bläckighet med pulverkaffe i bakgrunden.

Smaken är friskt syrlig med mörk körsbärsfrukt och sandiga tanniner. Även i smaken känns det som snabbkaffepulver. Lite grafit och bläckighet som ger en kärvhet och bitterhet åt vinet som inte är helt angenäm. Kärnig och stjälkig är orättvist att kalla smaken men den har lite av den stramheten och örtigheten över sig. Frukten och eftersmaken är i torraste laget för mig. Det blir aldrig riktigt gott även om allt känns korrekt och riktigt.

Nej, det blir varken fågel eller fisk – det blir mittemellan. Det blir Tempranillo, fast som en halvbra Bordeaux. Undra vad som ska ske med de resterande tre buteljerna. Jesus förvandlade vatten till vin. Undra om något kan förvandla detta till ett pålitligt vin?

Tur att det vankas nya spännande upplevelser imorgon!

PS. Jag har samma vin i årgång 2003 och det har varit väldigt pålitligt och gott. DS

En sällsynt gäst i vårt hus!

Det verkar vara Riesling-tider i bloggsfären. Torra Österrikiska vitviner tillhör inte vanligheterna hemma hos oss. Den söta varianten är lite mer frekvent men inte alls ofta. Söndagen bjöd på ett sällsynt sällskap av en Österrikisk knastertorr Riesling från WG Schloss Gobelsburg. Fick för ett par år sedan för mig att nu skulle det allt köpas Österrikiska viner och den idén höll nog endast i sig månaden 2004 Schloss Gobelsburg, Kamptal ”Riesling Alte Reben” lanserades.




Idag var det så dags för första smakprovet.

Alte Reben – Gamla stockar. Ja, nuförtiden har det där med gamla stockar närmast blivit en självklarhet. I detta fall sägs stockarna ha en ålder om ca: +55år. Jämför man med de röda viner som konsumerats senaste tiden så känns detta nästan ungt. Vingården ska enligt producentens uppgifter vara endast 0,8 ha stor/liten. Vinet både jäser och vilar på stora ektankar av österrikiskt ursprung i ungefär 6 månader. Egendomen sägs vara en av de äldsta i regionen med en historia som sträcker sig ända tillbaks till 1171. Tydligen är Willi Bründlmayer involverad i egendomen men hur vidare han aktivt medverkar i driften eller bara är passiv förvaltare förtäljer inte historien.

Färgen är ljusgul med lite grönt skimmer. Doften är frisk med massor av citrusfrukt. Örtig med gräs och rökig kryddighet. Nästan Sauvignon Blanc lik krusbärsdoft och vinbärsblad. Gröna äpplen och blommor med ett avslut där petroleum doften till slut gör sig påmind. Även lite solution och cykelverkstad. Lite kaffe och päron känns också mot slutet. Ju kallar vinet är - ju mer mineraler och friskhet utstrålar doften – ju mer temperaturen stiger kommer tydligare klassiska Riesling aromer. Trevlig doft - men inte överlägsen vilken korrekt och ordinär Riesling som helst.

Smaken är även den riktigt frisk. Koncentrerad och ren frisk citrusfrukt. Lite gräddig känsla först. Eftersmaken är lång med mycket örtighet och smak av gräs. Lite melon och en viss spritsighet anas först men avtar med tiden. Syran är ganska intensiv och en viss beska finns också i bakgrunden. Grapefrukt är nog vad man kan kalla det.



Jag tycker sådär om vinet. Tekniskt är det korrekt och kvaliteten är hög. Fast i mitt fall hjälper inte det. Jag är lite känslig mot denna typ av vin med alltför ilsken syra och beska. Förmodligen klarar vinet många år i källaren och kanske viker syran då? Jag har två flaskor kvar men det kommer att dröja innan jag ger mig på dem. Den som gillar krispig och frisk Riesling gillar säkert detta vin bättre än mig.

En Morkulla!

En dag när frun och jag samt en kompis diskuterade fåglar berättade jag stolt att morkulla på provensaliska heter Mordorée. Långa i ansiktet tittade de misstroget på mig undrandes hur i hela friden jag visste det? Jag som bara brukar kunna identifiera en koltrast eller gråsparv på sin höjd. När de fick svaret kände de sig lugnade. Tänk vad man lär sig genom vinets underbara värld.




Domaine de la Mordorée har en hel del olika viner i sin portfölj och fredagskvällens val föll på deras Lirac - ”Cuvée de la Reine des Bois”. Skogens drottning lär det för övrigt betyda. Efter den senaste tidens goda intryck av en hel del Côtes du Rhône viner så kändes det inspirerande att korka upp en 2005 Domaine de la Mordorée, Lirac ”Cuvée de la Reine des Bois”. Provade vinet senast för nästan exakt ett år sedan med mycket positiva minnesbilder. Vinet görs på 1/3 vardera av Grenache, Syrah och Mourvédre. Vinets olika beståndsdelar lagras på ståltank, foudres och barriquer. Domaine de la Mordorée brukar oftast framhållas som modernist i området och framförallt deras Chateauneuf du Pape viner. Av de erfarenheter jag har, så håller jag definitivt med.



Färgen är sammetsröd/purpurröd. Doften känns direkt väldigt modern, nästan åt nya världen till. Ändå är det den provensalska tonen som först dominerar med garrigue och rökig kryddighet med en tydlig ton av lakrits - nästan i flytande form. Det som gör att det känns så modernt är vaniljaromen som är ganska tydlig ett tag. I nästa fas är det mer kaffearomer och lite kola känsla med inslag av fat. Det doftar blåbär och friskhet i form av mineraler och en sälta som nästan känns som havet. Lite stallighet typ Bordeaux kommer smygande med drag av skokräm och bakelit i slutet. Det doftar mycket och gott men inte stort. Man får anstränga sig en del för att få fram allting. Doften är aldrig påflugen i sin karaktär.

Smaken är lite bitter i sin stil med torr frukt och den lutar mer åt körsbär till än något annat. Tanninerna är tydliga men av mer ”sandig” karaktär. Lakrits och kaffe från doften känns också i smaken. En viss örtighet och grön ton som förvånar mig lite. Känner inte igen det från förra gången. Det är ett modernt snitt över vinet och stilen påminner delvis om de mer moderna Italienska viner som ständigt väller över oss.



Helheten är bra – inte lysande. Vinet är väldigt gott och korrekt men lämnar inte några djupare avtryck efter sig. Min teori är att Grenache frukten hamnar i underläge mot de andra två druvorna och det ger en stil som inte är lika sötfruktig och varm som de blandningar som domineras av Grenache. Jag tror att den här stilen passar många - och på sitt sätt är mer tillgänglig och uppskattad än de mer berömda kusinerna från Chateauneuf du Pape. Förra flaskan var godare med ett betyg som låg över Parkers. Denna hamnar mitt på Parkers – 91 Mina Vinare poäng.


Själv längtar jag efter ett smakprov av storasyster från Chateauneuf du Pape - Det var ju skogens drottning det betydde!

Ett spektakel!

De som bor i södra delen av Skåne - framförallt i Malmös omgivningar - skulle med anledning av rubriken kunna tro att detta ska handla om Sydsvenskans artikelserie som beskriver ”vardagen” för de lite mer frigjorda bland oss. Swinging Malmö skulle man kunna kalla det och då är det inte musik jag syftar på. Reportaget skapade ett ramaskri som var intensivt under några dagar för att sedan tystna helt. Några som verkar ha ägnat sig åt att kasta lystna blickar på annat håll och inte helt varit trogna är de tre paren: René och Isabelle Barbier, Fernando och Marta Zamora samt Christopher och Charlotte Cannan.



Alla verksamma i vinindustrin på olika sätt. René Barbier är naturligtvis välkänd som producent av både basviner och för sin prestigefulla Priorat egendom Clos Mogador. Christopher Cannan är kanske inte lika välkänd men han driver en av Europas stora vindistributions firmor - Europvin. Dessutom äger även han en framgångsrik egendom i Priorat – Clos Figueras. Det tredje paret tror jag inte är verksamma med egen vinframställning men knutna till industrin genom sina arbeten som önologer och lärare vid universitet i Tarragona.

De har alla enats i ett gemensamt projekt i Montsant. Detta distrikt som enligt många sägs ha en större potential än sin mer berömda granne Priorat. Montsant har varit känt länge för att producera bra och prisvärda viner men ingen riktig ”stjärna” har kommit fram i stil med de mer berömda Priorat egendomarna. Kanske har saker och ting ändrats nu - med lanseringen av Espectacle del Montsant?




Vingården, 2 ha liten, är belägen på berget i nordvästra delen av Montsant - i La Figuera - och planterad med 100+ åriga Grenache stockar. Bara att se bilderna från vingården ger mig som är lite höjdrädd svindel. Vingården sköts av Rene Barbiers team från Clos Mogador och vinifieringen sker på närliggande Celler Laurona av René Barbier – även detta ett Joint Venture mellan Barbier och Cannan. Intressant är att hela produktionen ryms i ett enda fat. Vinet vilar på ett 4000 liters fat av fransk ek. Ungefär 5000 flaskor produceras och det borde rimligtvis inte förkomma fatvariation!

Måste erkänna att man blir lite förundrad över att lanseringen i Sverige (endast 59 buteljer) inte rönt något större intresse. Ute i stora vida världen är vinet i princip slutsålt sedan länge. Visst är prislappen om 599 kronor lite respektingivande men med internationella mått mätt får det nog anses okej. Är då vinet bra och värt den höga prislappen? Om man samlar vin så är det säkert ett bra köp. Dricker man vin så är det också ett bra köp. Vinet har nämligen en del väldigt unika och intensiva egenskaper. Nu är mitt omdöme endast baserat på basis av en smakad flaska men jag har svårt att se att det inte skulle vara ett representativt smakprov. Förutsättningen för att gilla vinet är nog också att man tycker om Grenache och gärna konsumerar en och annan Chateauneuf du Pape.

2004 Espectacle del Montsant har en klar purpurröd färg. Doften är omtumlande! Enormt stor och rik med mineraler och parfym. Det doftar skokräm och backelit med en köttig ton. Blod, chark, gummi och järn. Det kommer även grillade aromer och kemiska av typen tvål, bildäck och motorolja. Lite svettigt omklädningsrum. Mint och apelsinskal med aningens nejlika. Violer och blåbärslikör. Rostat kaffe och fat i slutfasen. Vissa beskrivna aromer kanske inte känns helt tilltalande som isolerade fenomen men tillsammans ger de en intensiv doft som också är komplex och mångfasetterad. Det finns precis hur mycket som helst att dofta på i vinet. Imponerade och kul. Möjligen kan man klaga på att ju längre tiden förflyter så dominerar kaffearomen med en intensitet som känns som riktigt hederligt nymalda espresso bönor. Faktiskt doftar vinet både mest och godast inom den första timmen från öppnandet. Fast det finns ingen anledning att göra några poängavdrag – full pott!

Smaken är även den intensiv och koncentrerad - eldig och tanninrik. Lakrits och grillad pepparbiff med violpastill i den väldigt långa eftersmaken. Vilken intensitet och längd! Mineralrik och frisk i smaken med mörka hallon, bigarråer och vit choklad. Svartvinbärslikör med lite beska i slutet och en känsla av blommighet även i smaken om man kan beskriva det så. Dag två när resterna konsumeras är tanninerna nästan besvärande med sin strävhet. Smaken känns då också lite ”mörkare” i dragen. Inte full pott.

Helheten är givetvis också till belåtenhet. Vinet känns spännande och komplext med en karaktär som inte är helt vanlig bland vinerna man möter dagligdags. En kompis brukar benämna vissa viner i provningssammanhang som ”stönvin” och det är just vad detta är. Efter både doft och smakintryck av vinet så ligger det nära tillhands att framkalla lite lätt stönande ljud. För att jämföra med något annat så liknar det här inte alls Priorat vinerna utan snarast en blandning av Chateauneuf du Pape och en Grenache från Australien i stil med Clarendon Hills viner. Det finns ingen tendens till överextrahering eller sylt/frukt bomb utan en friskhet och mineral känsla som mer påminner om Bourgogne än något annat. Enda varningsklockan som ringer är att det finns lite likheter med Grenache viner jag smakat från Navarra som också växer på hög höjd i kalkstensjordar. Lite som Artadis experimenterande med Artazu vinet – Santa Cruz de Artazuri. Har ni provat det vinet så är det lite av samma drag i detta vin. Vilket i sig betyder att jag inte är helt övertygad om lagringspotentialen.

Inte ett helt okomplicerat vin. Hur kommer det att utvecklas? Kommer de aromer och smaker som finns i vinet idag att förstärkas eller tyna bort? Vad kommer det för nya sensationer med lagring – om det kommer några? Är det värt att spendera en ”förmögenhet” på att köpa in vinet i hopp om ännu större och lysande utsikter? Jag vet faktiskt inte. Man kan ju för ungefär samma pris (om man har tur vill säga) köpa en del av de 2005 Bordeauxer som lanseras i oktober och det finns ju en och annan Chateauneuf du Pape i samma prisklass (och lägre) att välja bland. Även prestigeviner från övriga Europa och nya världen finns att tillgå för samma pengar. Sattsar man på 2004 Espectacle del Montsant är det nog för att man söker ett personligt och unikt vin att följa genom åren framöver. Ett säkert köp är det inte.

Inte ens Jay Miller vågar ange något ”drickfönster” - men väl ge vinet 99 poäng – med slutklämmen: “It is as pure an expression of Grenache as exists anywhere on the planet and certainly the greatest example of Montsant ever produced.”

Eller så får man tro på Wine Spectator - som ger vinet 72 poäng!: "This powerful red shows ripe fruit and lavish oak, but there's an edge of dill and balsamic”

Spektakulärt!

Någonting för alla smaker?

Nedan följer åtta viner provade under sommaren som gick. Från början var nog min ambitionsnivå högre men orken och lusten räckte inte hela vägen. Därför följer istället ett kort sammandrag av vinerna och förhoppningsvis kan något vara av intresse. Eftersom bildmaterialet finns och noteringarna likaså, tyckte jag det kunde vara en bra idé att ändå lägga ut materialet – men som ett inlägg. Vissa viner finns fortfarande i Systembolagets sortiment - andra inte – de är därför mer av ett akademiskt intresse.

Om Alvaro Palacios Priorat trio tillhör det mest överskattade i sin kategori måste Marcel Deiss viner göra detsamma – fast i sin kategori. Har aldrig förstått storheten i hans viner. Nu har jag långtifrån provat allt men ändå så pass många att jag har en bestämd uppfattning. Inte ens de cuvée viner han blandar på allehanda druvor från specifika lägen har imponerat särskilt mycket på mig. Nu ska detta dock handla om Riesling.

2002 Marcel Deiss ”Riesling Saint-Hippolyte” är blekt halmgul i färgen. Doften är ganska stor med petroleum och massor av citrus. Lite solution/cykelverkstad med en rökigt mineralig kaffeton och aningens choklad med banan och äpple på slutet. Det doftar gott!

Smaken domineras av en frisk syra med citrus och gröna äpplen. Mineraler och ett stramt örtigt avslut - Inte jättegott.

Det här vinet har varit godare. Denna butelj blir bara godkänd – inte minnesvärd. Hade inte doften varit så fin som den är, hade det inte ens blivit godkänt.


Kendall Jackson är en producent i Kalifornien med en herrans massa olika viner i sitt sortiment. Kan inte påstå att jag provat många av dem men ett av firmans vita viner har fungerat utmärkt som husets vita hemma hos oss under några år. Det har dock rört sig om två äldre årgångar – 2003 och 2004. I år bytte man årgång i Beställningssortimentet och ett prov av vinet kändes nödvändigt.

2005 Kendall Jackson ”Chardonnay Vintner's Reserve” har en ljus nästan gröngul färg. Doften är rik på tropisk frukt och päron samt fat. Rostat kaffe och smörkola med en parfymerad känsla. Ett rökigt och solvarmt intryck – fast ett ”klumpigare” intryck är de två tidigare årgångarna.

Smaken är ganska fet med tropisk frukt och eldighet i eftersmaken. Smörig med en viss beska. Ananas och ”lemon curd” och faktiskt lite grapefrukt. Lite ”fläskigare”, vulgärare och samtidigt lite ”enklare” i stilen är sina föregångare.

Det här har som jag skrev tidigare varit en trotjänare under några år men nu fick det ett slut. Tycker inte riktigt det är lika gott som de två tidigare årgångarna. De har dessutom smakat som mycket dyrare vin än vad de varit. Priset har legat konstant kring 129kr men smakat som det dubbla. Inte 2005an dock. Trotsallt är det klart godkänt och kanske är årgången bättre och därför (gentemot de två tidigare årgångarna) kommer att vinna lite på lagring. Parker brukar ligga på 89 poäng med tillägget att detta nog är nya världens mest prisvärda Chardonnay. Stämmer det vidare vad han skriver, görs det ungefär två miljoner lådor av vinet! Mellan 80 till 90% av vinet genomgår malolaktisk jäsning på fat och vilar därefter på dessa i sex månader. Ganska ofattbart.

2007 Errazuriz ”Chardonnay Wild Ferment” från Viña Errázuriz – Chile, lanserades i augustisläppet. Trodde att det skulle kunna bli en ersättare till vinet ovan – men icke. Det var så tråkigt att jag inte ens har några noteringar kvar. Bara bilden och minnet av ett helt intetsägande vin. Synd.


Så till lite rött!

Sydafrikanska viner är det inte ofta jag köper nuförtiden. Ett tag jagades det jämt en massa Bordeaux kopior men det har jag helt slutat med. Ställde mitt hopp till Syrah men inte heller det försöket har varit någon succé. Förra sommaren fick jag dock för mig att det åter var dags - vilket mynnade ut i en Boekenhoutskloof:

2005 Boekenhoutskloof ”The Chocolate Block”. Färgen är klarröd. Det doftar kaffe, rök och tjära. Även lite grillat kött och en vild kryddighet med kola och gummi. Även banan, hallonsylt och jordgubbar – lite som en Pinotage. En anings nötter och mandelmassa. Faktiskt är att det doftar ganska häftigt och gott. Inte helt okontroversiellt men spännande på något sätt.

Smaken är ganska bärig med jordgubbar och körsbär samt en eldighet. Kaffe, nötter och kola. Även lite björnbärsmarmelad och rom som ett lite pikant inslag. Faktiskt också helt okej smak som ligger i linje med doften.

Detta är en blandning av Syrah(46%), Grenache(22%), Cinsault(14%), Cabernet Sauvignon(14%) och Viognier(4%). Inte helt enkelt att hitta någon typisitet. Det känns modernt och bra men jag undrar om det håller. Jämför jag intrycket denna sommar mot flaskan jag provade för ett år sedan – känns det som om vinet redan mattats av i frukten. Jag är kluven. Vinet har lite av det som jag gillar i aussieshirazer och Chateauneuf du Pape - men ändå är jag inte övertygad. Ska bli intressant att följa vinet framöver.

Kaesler har jag skrivit om förut. Stilen är ganska rättfram och helt oblyg. Provokativt skulle man kunna kalla det. Jag gillar en del av deras viner - men inte alla. Dock tillhör detta vinet ett av dem jag alltid tyckt om och som dessutom prismässigt alltid varit lite av ett fynd.

2002 Kaesler ”Shiraz Stonehorse” har en djup mörkröd färg. Doften är stor med ett rökigt inslag. Tjära och fat med rostat kaffe. Charkig med viltkött och choklad samt en söt ton av hallon. Portvinskänsla ligger nära till hands.

Smaken är frisk och fruktig med en lite syrlig känsla. Körsbär, aprikoser och svartvinbär. Choklad och kaffe. Faktiskt en ganska elegant smak.

Det här vinet har lugnat ned sig ordentligt sedan senaste flaskan för drygt 1 ½ år sedan. Då var det ett väldigt maskulint och kraftfullt vin. På denna korta tid har utvecklingen gått lite väl fort. 2002 anses ju bra i Australien men inte helt typisk. Det var ovanligt kallt med mer Europeiska drag i karaktären än normalt. Undra om det påverkar utvecklingen på ett negativt sätt? Måste erkänna att jag tyckte bättre om vinet förra gången – då var det mycket portvin för pengarna!

Även Colonial Estate har jag skrivit om förut. Deras Shirazer har hög status men de två viner jag fastnat för är gjorda på mestadels andra druvor.

2005 The Colonial Estate “John Speke GSM” har en mörk tät men samtidigt klar purpurröd färg. Det doftar stort saftkok av jordgubbar och hallon. Choklad och kakao med kafferost och rökighet. Marsipan med lakrits och violpastill. Efter luft mer animaliska och charkiga aromer med parfym och rosor. Arrak och litchifrukt. Ganska exotisk doft för att sammanfatta det hela.

Smaken är ren med en söt frukt. Lakrits, choklad och nougat. Kryddig och eldig med en tjock viskös frukt – nästan gräddig. Efterhand kommer den friska syran och tanninerna men det tar ett tag. Lite ”Kungen av Danmark” halstabletter!

Vinet görs på 50% Grenache, 30% Shiraz och 20% Mourvedre. Som kuriosa kan nämnas att Parker satte 96 poäng och Jay Miller 94. Även Wine Spectator har bedömt vinet och gett 92 poäng samt IWC (Tanzer) har satt 90 poäng. Ni vet var mina sympatier ligger och därför är det väl ingen överraskning att jag håller med Bob!


Söta röda viner dricks inte ofta i huset men för ett tag sedan skedde undantaget som bekräftar regeln. Sötfruktiga viner konsumeras ofta dock - men inte söta per definition! En Recioto har ju lite begränsat användningsområde men till inte för tuffa ostar och bär/frukt pajer fungera det bra.

Som jag förstått saken är Cantina Valpolicella Negrar ett kooperativ som även marknadsför sina ”egna” och bästa viner under namnet Domini Veneti. Under den etiketten gör man en Recioto Della Valpolicella Classico som jag mer eller mindre av en tillfällighet köpte för något år sedan.

2003 Domini Veneti “Vigneti Di Moron” är mörkt blålila i färgen. Doften är mycket söt med choklad och russin samt en bärighet av hallon. Kaffe och lustigt nog även en viss stallighet tränger igenom. Självklart även en starkvinskänsla.

Smaken är likaledes söt med russin och blåbär samt hallon och kola med en friskt fruktig eftersmak.

Riktigt bra och gott vin som fyller sin funktion. Kommer på 500ml flaska vilket är perfekt. Höll flera dagar i kylen utan att mattas något överhuvudtaget.


Sist och faktiskt minst (flaskan i alla fall) men sötast – ett riktigt fynd!

Österrikiska söta vitviner brukar vara fynd och dessutom enormt goda. Så även denna lilla godbit. Weingut Velich tror jag har fått beröm för sina Chardonnayviner – även i Sverige. Dock verkar alla ha missat deras söta vin från Burgenland som lanserades i våras.

2004 Seewinkel Beerenauslese är guldgult i färgen. Doften är stor och söt med en bränd karaktär. Botrytisen klart märkbar med mandelmassa och björnklister. Smörkola och chokladkarameller. Även lite gummi, vanilj och rökighet. Aprikoser och honung. Torkad frukt, arrak och pomerans. Även päron typ Päronsplit.

Smaken är finessen med det här vinet. En fantastisk kombination av sötma och friskhet. Det smakar ren frukt och kokos med kola och vanilj samt kryddighet. ”Lemon curd” och äpplen i kanel med honung och en lång fin intensiv eftersmak.

Underbart balanserat och gott vin. Nu är det lätt att förföras av söta viner men detta lyckas samtidigt behålla skärpan tackvare harmonin mellan sött och syrligt. Består av 50% Chardonnay, 25% Sauvignon Blanc och 25% Welschriesling. Kalas gott!

Nu är snart anteckningsboken tömd. Återstår några godbitar från senaste månaderna som jag kommer att återkomma till i sinom tid.

Ett brutet löfte!

Hade lovat mig att hålla fingrarna i styr men det gick liksom inte. Inga Australiensiska viner i helgen löd löftet. Solen skiner, grillen fortfarande inte iordningställd för vinterförvaring och för tredje söndagen i rad intalar jag mig att det nog är sista chansen för något gott på grillen. Undra om man står där till advent med samma motivering? Tror det var för två år sedan jag klippte gräset 1:a advent. Vad jag tänkte då lämpar sig inte för skrift.

Vad då göra när grillandan faller på? Självklart en Shiraz för att matcha grillaromerna och fetman i såsen - En producent som jag inte provat speciellt mycket av men som alltid finns i bakhuvudet när det ska köpas vin. Rolf Binder Wines heter firman idag men för några år sedan salufördes vinerna under namnet Veritas Winery. På grund av en varumärkes dispyt tvingades man ändra namnet på firman som varit i familjens ägor sedan 1955. Idag drivs firman av Rolf Binder tillsammans med systern Christa Deans. 2005 belönades de bägge med titeln – Barossa Winemakers of the Year. Prestigevinet heter Hanisch och är en 100% Shiraz. Står på önskelistan men priset är ganska respektingivande så det får väl stå kvar där ett tag till. Vinet görs endast i en kvantitet om ungefär 3500 flaskor per år.

Dagens val föll istället på vin nummer två i hierarkin - Heysen. Detta vin saluförs endast utanför Australien. Varför vet jag inte exakt men på den informativa hemsidan anges åter en varumärkes dispyt som anledning. Vad håller de på med där nere? Hursomhelst är detta ett vin gjort på Shiraz med en liten inblandning av Cabernet Sauvignon – mellan 2 till 5% beroende på årgång. Det handlar inte om stora mängder vin. Ungefär 7000 flaskor om året.

2005 Heysen är mörkt blåröd och tät. Doften är först så där underbart inställsamt söt som mången Barossa Shiraz. Vaniljkräm, björnbär, drottningsylt och vit choklad. Yummy! Cappucino, lakrits och violpastill. Aprikoser - som är så typiskt och härligt i denna typ av vin. Det kommer blåbärslikör och en mineralkänsla (som krossad sten) efter en stund. Mot slutet är det mer rökiga aromer med ved och kryddor. Kanske också lite animaliska toner som associerar sitt släktskap med norra Rhône. Fullständigt okomplicerat och njutbart. Inte speciellt krävande – och inget för den som vill göra saker och ting svårare än vad det är!

Smaken är inte heller den speciellt komplicerad. Ren och sötsyrlig frukt. Körsbärslikör, svartvinbärsgelé och syltiga jordgubbar i ett enda svep. Kryddig ek med vanilj och helt integrerade tanniner. Lite grillat kött och pepparbiff kommer efter att vinet luftats många timmar. Frukten drar då mer åt mörka hallon till med en frisk syrlighet och lite violpastill. Kanske också lite vingummi och charkighet. Jättegott. Varför är det så svårt för vissa vindrickare att acceptera denna typ av vin? Vad skrämmer dem? Vad är det som är så förfärligt? Är det för vulgärt? Är det för simpelt och okomplicerat?

Helheten ger ett redan njutbart vin som gör att man frågar sig varför man ska lagra och spara det? Vad händer med mer mognad? Vinet är inte på något sätt svulstigt eller överdimensionerat. Alkoholen måttliga 14,5% (nåja – med australiensiska mått mätt) vilket inte heller gör att det är besvärande att dricka vinet idag. Jay Miller ger 96 poäng och menar att konsumtion bör ske mellan 2013-2025. Poängen skriver jag under på men varför vänta till 2013? Vad tror han ska hända? Jag är beredd att vänta - men det blir svårt.

Ja, återigen blir man övertygad om att det inte är en tillfällig, övergående fluga som blåser förbi – som Ines Usman sa om Internet – utan här för att stanna. I alla fall i min samling. Perfekta vinet? Nja, det tror jag nog inte. Det vore väl att ta i lite för mycket.

PS. Läs gärna Rolfs dagbok på hemsidan. Riktigt trevlig läsning. Speciellt när han med sin amerikanske importör besöker Robert Parker för en bedömningsprovning av sina viner. DS

I jakten på det perfekta vinet!

Vet inte om jag är ensam om visionen att det perfekta vinet finns och att det kanske finns i samlingen men bara väntar på att rätt dag och tillfälle ska infinna sig? Kvällens vin är ett sådant vin. Provade det för knappt två år sedan och ända sedan dess har jag ställt förhoppningen till att det är just detta vin som skulle kunna vara det perfekta vinet – för mig!

Den gången blev jag överrumplad av vad som kom ur flaskan när jag dekanterade den och även senare under provningen. Det var faktiskt lite av ett magiskt ögonblick för mig. Nådde inte hela vägen då men det kändes som om att en dag, kanske – om.

Efter en sådan känsla infinner sig värsta ruvelsen att kanske nästa flaska är för mogen - inte tillräckligt mogen – korkskadad - inte alls god. Ja, det blir liksom en låsning – att inte våga prova igen – i väntan på det perfekta vinet!



Domaine de la Janasse är en producent som jag av någon anledning tagit till mitt hjärta. Jag har aldrig besökt dem, har inte heller så värst mycket vin hemma från dem och inte heller har jag en lång historia med dem – men trots detta så känns det lite som om det är en favoritproducent. Kvällens vin - 2001 Domaine de la Janasse ”Cuvée Chaupin” är ett vin baserat på enbart Grenache. Min älsklingsdruva. Om något vin skulle kunna vara det perfekta vinet så måste det allt finnas bra mycket Grenache i vinet för att det ska kunna bli det perfekta vinet – för mig!



Cuvée Chaupin görs på 100% Grenache från läget ”Chapoin” som brukar betraktas som mer ”kallklimat” än övriga Chateauneuf du Pape. De äldsta delarna är planterade 1912. Mellan 12000 och 16000 flaskor per år produceras.



Färgen är klar och en aning tegelröd. Doften är lika direkt som senaste provade flaskan. Det doftar först massor av rök och lakrits. Nästan som om man stoppat lakrits i en öppen brasa. Även bränt gummi, violpastill och kryddor – Herbes de Provence är nog precis vad det handlar om för kryddor i detta vin – rökta dessutom. Nästan lite tjära och blodighet som känns klockrent typiskt för distriktet. Parfymerat och lite av ”mammas hårspray” som sticker lite fränt i näsan när glaset är tomt. Lavendel och stallighet med drag år Bordeaux kommer senare med lite portvinskänsla. Choklad, körsbär och fikon. Sedan infinner sig återigen den för mig så speciella känslan av bakelit – nästan skokräm. Kan det vara epoxitankarna som spökar?

Smaken är väldigt intensiv. Vinet känns först nästan lätt i munnen med mycket mineraler och en härlig friskhet – nästan som mentol – men gud vad lurad man blir. I nästa våg fullständigt knockas man av koncentrationen och eldigheten. Massor av kryddighet och jordgubbar eller är det hallon? Det är nog både och. I början av kvällen är lakritssmaken lite för dominerande med nästan en smak av turkiskpeppar och flytande lakrits. Eftersmaken är lång och kryddig med en känsla av Marc de Framboise och körsbärslikör. Avslutet är intensivt med torkad frukt typ fikon. Ingen sötma alls i smaken. Vinet känns närmast ultratorrt i strukturen. Nästan som ett nedtonat torrt portvin. Häftigt!

Helhetsintrycket lämnar efter sig ett vin som säkert klarar många år till i källaren och det som saknas lite i vinet är sötman. Känslan är mer att det skulle handla om ett burgundiskt vin än en Chateauneuf du Pape. Med mognad kommer säkert lite mer sötma och örtighet som kommer att göra vinet ännu elegantare och läckrare. I kväll är det inte det perfekta vinet men om några år kanske – om?

Jakten fortgår!

PS. Lustigt är att Parker gett vinet 95 poäng och dessutom publicerat två bedömningar i inofficiella Hedonist’s Gazette med 94 respektive 97 poäng som betyg – men han skriver: ” I decided to go with one of my all time favorite southern Rhônes, the 2001 Domaine de la Janasse Châteauneuf du Pape Cuvée Chaupin.” Varför då inte 100 poäng? Kanske handlar det ändå inte alltid om poäng? DS.

Hösten gjorde entré!

För första gången på länge - så knäppte jag jackan på lunchen idag - när jag var ute och gjorde lite ärenden. Kändes ganska kallt i Malmö. Trots en del regn och mulet väder har det varit varmt i luften men idag slog det om. Brukar ju betyda att rödvinssäsongen är här på allvar! Samtidigt brukar det betyda förkylningstider. Känns som det börjat klia lite extra i både näsa och halls. Synd – jag som hade stora visioner för helgens viner.



För någon vecka sedan noterade jag att Smakabra hade provat två Amerikanska Syrahviner som även jag provat och gillar. Det var 2004 Clos Mimi Petite Rousse och 2003 Ojai Vernas Vineyard. Den förstnämnda både äger jag och har provat flera gånger fast i årgång 2003. Den senare har jag provat men tyvärr äger jag inga. Av någon anledning kom jag aldrig loss att köpa några flaskor utan hann bara prova den vid tre tillfällen. Supergod och riktigt läcker är den. Blev efter lite utbyte av kommentarer med Micke väldigt sugen på att prova en Kalifornisk Syrah. Kan ju inte påstå att källaren är fylld med sådana buteljer.

Trots att jag är en Syrah/Shiraz kille så har aldrig de amerikanska vinerna blivit något jag köpt eller samlat på mig. De få gånger jag fått amerikansk Syrah i blidprovningar har jag alltid förundrats över hur rena och snygga de är – mer som sina europeiska förebilder. Varför har då aldrig samlarlusten infunnit sig?



Tror det beror på att det är lika rörigt som i Bourgogne. Man köper druvor av varandra och vinmakarna gör både eget vin och vin åt andra. Har aldrig riktigt fått grepp om läget. Dessutom gör de ofta Pinot Noir också. Vet liksom inte riktigt var man ska börja. Nej, mina försök att närma mig har ofta slutat i just bara försök. Så fort det varit något på gång så har det dykt upp viktigare angelägenheter – så som en Shiraz från Barossa eller McLaren Vale!

Överhuvudtaget USA har aldrig riktigt hittat in i min samling. Kom aldrig igång med Cabernet och idag är de på tok för dyra. Nej – den som följer inläggen hos mig kommer inte att bli bortskämd med amerikanska viner.



Kvällens val föll på 2001 Melville Winery Syrah Estate från Santa Rita Hills. Vimakare är Greg Brewer som också gör eget vin under etiketten Brewer-Clifton. Ron Melville som äger egendomen levererar druvor till flera vinproducenter i Santa Barbara. Det har han gjort under många år men fick sedan för sig att även buteljera under eget namn. Känner ni igen problembeskrivningen från ovan? Därför står det Melville på många vinetiketter utan att därför ha ett dugg med Melville Winery att göra och vise versa. Den dagen jag fattar sammanhanget – kommer kanske även lusten och viljan att köpa Syrah från Kalifornien att öka. Även om jag varken anser mig ha råd eller får tag på några Sine Qua Non viner så har ju inte Manfred Krankl precis gjort saker och ting tydligare genom att skingra dimmorna – tvärtom lägger han ut rökridåer som är omöjliga att ta sig igenom.




Nu till kvällens smak och doftupplevelse!

Färgen är klar och sammetsröd – inte lila och inte tegel – utan mittemellan. Kan inte det bli sammetsrött? Doften är väldigt mycket Syrah, gummi som nybromsade bildäck och lite underground känsla. Lakrits och violpastill med mycket rostat kaffe först och sedan en lite rökigt blodig ton. Kryddor och välhängt kött med en animalisk karaktär och stallighet på en och samma gång. Örter och mineral som känns som de kommer av mognad snarare än jordmån och druvan. Lite grillat kött och chokladig kola ton mot slutet. Det doftar en mix av Rhône och Aussieshiraz. Faktiskt tror jag även man skulle kunna gissa på en fyllig modernt gjord Pinot Noir om man fick det blint. Riktigt trevlig och skvallrar inte om någon övermognad – tvärtom. Det känns väldigt livfullt och hoppingivande. Kanske trots allt att doften är lite flyktig och viker lite väl snabbt efter en stund i glaset.

Smaken är friskt syrlig direkt med svartvinbärs inslag och körsbär. Även kryddor och en viss beska som ger ett lite örtigt slut. Aningen lakrits, viol och vingummi i slutfasen. Eftersmaken är på tok för kort för att detta ska bli speciellt minnesvärt. Lite senare kommer en aningens mineraler, jordgubbar och smörkola i smaken. Känns mer som Pinot Noir än Syrah.

Om jag ska se till helheten så är det väl inte riktigt balans i vinet. Doften är närmast identisk med mina noteringar för ett år sedan. Smaken är det bara delvis. Ungefär samma aromer men inte alls så koncentrerat. Det känns som om utvecklingen gott lite väl fort under det gångna året. Svårt att jämföra utifrån anteckningar och minnesbilder men nog hade det varit bättre att druckit detta för ett år sedan.

Prisvärt har det väl aldrig riktigt varit med Syrah från Kalifornien och det gäller även för detta vin. Priset för fyra år sedan var 299kr och det är väl ungefär på den nivån vinerna i denna kategori fortfarande ligger – trots svag dollar – undra var mellanskillnaden hamnar?

PS. Tim Spear som driver Clos Mimi verkar vara en rätt färgstark person. Han är även en aktiv medlem på Parkers Bulletin Board med inlägg och kommentarer. Läs gärna mer om honom om ni har möjligheten. Även Ojais ägare Adam Tolmach verkar vara en riktig karaktär. DS

Bokslut!

Nu har vi under nästan ett år avverkat ”hela” Spanien i vårt vinprovningsgäng och kommit till slutet. Känns både naturligt och värdigt att avsluta resan med Vega Sicilia. Hur man än ser på saken är väl detta fortfarande Spaniens mest prestigefulla vin och producent. Jag kan nog erkänna att jag kan tänka mig några andra producenter vars viner jag egentligen rankar högre – trots jag inte provat dem – men om man ser det ur ett historiskt och traditionellt perspektiv så är nog ändå Vega Sicilia nummer ett.





Vinerna vi hittills provat måste nog anses väldigt prisvärda i förhållande till en jämn och hög kvalitet – vilket inte gällde söndagens viner – prisvärdheten alltså! Om jag räknat rätt har vi tillsammans provat 89 viner under denna resa. Tror det även var en provning med Cava som jag missat/avstod vilket betyder att dessa inte är medräknade – så fort det blir bubblor i glaset brukar det bli för elegant för mig ; ) Dessutom har jag på egen hand provat en del Spanska viner under perioden som komplement.

Alla röda har i princip varit både goda och intressanta samt som sagt ovan hållit en jämn och hög kvalitet. Inget vin har fallit ut – inga riktiga bottennapp eller dåliga viner. Visst har några av de stora etablerade namnen och några av de nya upphaussade producenterna inte alltid levererat och lämnat lite av en besvikelse efter sig. Samtidigt har många viner överraskat stort samt vissa etablerade producenter och distrikt levererat över förväntan.

Enda provning som inte riktigt höll måttet var en provning av Spaniens vita viner. Inte för att vinerna var dåliga utan för att det aldrig riktigt lyfte – inget vin som kändes intressant eller så värst spännande - trots mycket skriverier i press om det nya Spanska vitvinsundret. Nej, Spanien för mig - är och förblir ett rödvinsland.

I skrivandets stund inser jag att vi helt missat Sherry! Nåja, något måste man ju alltid lämna efter sig för att få en anledning att återvända. I slutet av det här inlägget – efter beskrivningen av Vega Sicilia – har jag summerat mina intryck av vinerna vi provat under perioden. Men först således till våra provningsviner.




Bodegan grundades 1864 av Don Eloy Lecanda y Chaves och hette då Bodega Pagos de la Vega de Santa Cecilia. Det första vin som såldes som Vega Sicilia kom ut 1903. Efter ett par ägarbyten köptes egendomen av familjen Alvarez Mesquiriz 1982. I dag äger man även Bodegas y Viñedos Alión, även detta i Ribera del Duero, Bodegas Oremus, Tokaji i Ungern och numera även Pintia i distriktet Toro.

En Unico lämnar aldrig egendomen före 10 års ålder, och först när det anses färdigt för konsumtion. Detta betyder att vinerna inte släpps analogt utan i mognads- och utvecklingsordning. Den berömda årgången 1970 låg till exempel 16 år på fat före försäljning. I dag lagras vinerna som regel ”bara” sju år på fat. För att möjliggöra en sådan produktion släpps en del ut på marknaden efter fem år och säljs då som Valbuena 5. Unico Reserva Especial är en ”icke-årgångsbetecknad” raritet som blandas av flera årgångar. Vilka årgångar som ingår i blandningen anges nederst på framsidesetiketten.

Normalt används följande druvsorter: Tinto Fino (=Tempranillo) ca 60-80% Cabernet Sauvignon (Bordeos Tinto) 20-30% Merlot och Malbec ca 10%. Man använder bara druvor från minst 10 år gamla stockar. Man använder alltid naturlig jäst och eftersom man absolut inte vill ha för mörk färg macereras vinerna endast 4-8 dagar. Vinerna jäses i både i rostfria tankar och i träståndare och filtreras aldrig. Man använder alltid bara nya ekfat varav 75 procent är amerikanska och 25 procent är franska. Under den långa lagringen på trä alternerar man mellan barriquer och större träståndare. Det kan se ut så här: 2 år på träståndare, 2 år på 600 liters-fat och 4-6 år på 225 liters barriquer, varav 8-9 månader på nya fat och slutligen 3-5 år på butelj. Omdragning sker endast en gång per år. Endast bra år görs Valbuena och endast exceptionellt bra år blir årgångsbetecknad Unico. Riktigt dåliga år görs inte ens Valbuena. Det ingår alltid mer Cabernet Sauvignon i en Unico och mer Merlot i en Valbuena. Avstjälkning sker bara vissa år när man anser att det behövs. Inga matematiska fasta formler gäller när man tillverkar dessa helt unika viner. Allt anpassas efter varje årgångs speciella förutsättningar. (Informationen hämtad från Janakes hemsida.)

Följande viner stod på startlinjen:

N.V. Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva Especial (vintage 85/90/91. lot 025/04)

1974 Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva

1991 Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva

1998 Bodegas Vega Sicilia, Valbuena 5°

2003 Bodegas y Viñedos Alión, Ribera del Duero “Alión”

2004 Bodegas Pintia, Toro “Pintia”

Som vanligt serveras vinerna halvblint – vi vet vilka vinerna är – men inte i vilken ordning de serveras. Gäller dock inte 1974an som för oss är helt okänd inför provningen. Den serveras av provningsledarna som en ”doldis”. För att fylla ut startfältet och även få en jämförelse med firmans lite ”billigare” och modernare viner, valde vi att låta Pintia och Alión delta i provningen.

Också enligt tidigare modell beskriver jag mina syn-, doft- och smaknoteringar samt mina poäng med efterföljande svar och summering med kommentarer. Håll till godo:

Vin 1
Färgen är ljusast av alla vinerna och tegelrött. Doften är väldigt direkt med stall, mogen konjak, choklad, kola, nötter och lite ”stickig salubrin känsla”. Jag känner aldrig dill eller kräftspad som så många gör i Spanska viner. För mig är den doften mer åt den lite kemiska och nötiga konjaksaromen (faten) och den lite ”stickiga” doften. I detta vin är det övertydligt – den som kallar det dill och kräftspad, måste uppleva detta som värsta turboladdade kräftskivan! Så tydligt är det. I nästa veva kommer rök, traditionell fat doft och ett örtigt drag av svamp – tryffel. Tobak/cigarr i slutet. Jättegod och utvecklad doft. Smaken är söt av mogen frukt och utvecklat örtig. Svartvinbärsfrukt samt mörka körsbär och lite vingummin i den fina och balanserade eftersmaken. Det smakar bra det här och harmonierar väldigt väl med doften. Jag ger vinet 94 poäng till slut (är lägre i början).
Svar: 1974 Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva – RP 90 poäng
Att vinet har en ålder av 34 år är nästan svårt att förstå. Visst är det moget och utvecklat men inte så mycket. Läser man Parkers bedömning från februari 1995 så säger han: “A perplexing wine, the extremely youthful, dark ruby/purple-colored 1974 Unico exhibits a shy, albeit promising nose of smoky, cedary, black-cherry fruit, tart, medium to full-bodied flavors, little tannin, and a more monolithic personality than most Vega Sicilia wines. It remains extremely young. If I had had this wine in a blind tasting, I would have guessed it to be 5-6 years old, not 20. Whether or not it will expand and develop complexity remains my only reservation. Otherwise, it is a rich, pure, well-made, big wine that has not begun to open.” De Bordeauxer jag provat, från förvisso lite sämre år men med samma ålder, har upplevts närmast som livlösa i jämförelse med detta vin. Riktigt kul och trevlig start. Att detta är det för oss okända vinet ställer till det lite med gissningarna för de efterföljande tre vinerna. Många har detta som det godaste vinet av de fyra första vinerna.

Vin 2
Färgen är mörkt tegelröd. Det doftar rök, tjära, stall och läder. Kryddor och tobak samt espresso och cigarrlåda med en aning vanilj och örtighet med samma salubrin känsla som i det förra vinet. Det är mörkare aromer än i vin 1 men likheterna finns. Smaken är ren med rund frukt, fat och kaffe. Svartvinbärsfrukt och lakrits samt ett lite kallt ”ståligt” intryck som gör att vinet känns lite kort och vasst. Eftersmaken är dock eldig. Jag tycker inte smaken lever upp till förväntningarna efter doften så det blir 92 poäng med ett frågetecken.
Svar: 1991 Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva – RP 95 poäng
Inte riktigt på topp och vad jag hade hoppats på. Det finns de provare som funderar på någon form av defekt just för att vinet dör ut så snabbt som det gör. Vet faktiskt inte. Doften är väldigt trevlig och utan spår av någon som helst defekt och det är även smaken men den är kort. Tror kanske att vinet är i en fas som gör att det är lite knutet just nu men speciellt imponerande är det inte. Ingen gillar detta väldigt mycket. Som jag minns det har ingen detta som sin favorit.

Vin 3
Klar mörk och tegelröd färg. Doften är extremt sluten först men kommer efter en tid i glaset. Då med en aning stall, bär och svamp. En lite ”bläckig” kall ton infinner sig och en mineralig dammig känsla gör att jag tvivlar lite på det här vinet. Doften fortsätter att växa med tiden i glaset. Smaken är fruktig med en lite syrlig känsla av svartvinbär och mörka körsbär. Det smakar lite gummi och en vresig kärvhet med ett syravasst slut som inte känns helt gott. Lite bitter och stjälkig eftersmak med riktigt torra tanniner som gör att intrycket känns torrt. Jag slutar på 91 poäng men då är jag generös mot slutet. I början är jag så lågt som 88 poäng.
Svar: 1998 Bodegas Vega Sicilia, Valbuena 5° - RP 94 poäng
Inte helt angenämt det här heller. Kan det vara så att även detta vin är i en besvärlig fas? Eller så är det en stilfråga. Någon tycker detta är det godaste av de fyra första vinerna och det kan faktiskt vara så att jag regerar negativt mot mycket av det som jag inte gillar i vin men upplever i detta vin. Jag avstår gärna denna typ av vin.

Vin 4
Vinet har en mörkt tegelröd färg. Först en liten dov, murrig men utvecklad doft. Stålig, kemiskt örtig doft med nagellack och söt frukt. Ju längre glaset står desto mera dofter kommer det. Efter ett tag nästan väller aromerna ut med tobak, kaffe, rök och svartvinbär. Choklad och härligt mogen armagnac. Fantastiskt god doft. Smaken är ren med lite söt frukt, lakrits, gummi och violpastill. Eldigt med stora intensiva tanniner. Viss beska och syrlig körsbärsfrukt i den långa balanserade eftersmaken. Det klart godaste vinet hittills. Jag ger 94 poäng med ett litet plustecken.
Svar: N.V. Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva Especial (vintage 85/90/91. lot 025/04) – RP 95 poäng
Vilken märklig upplevelse. Ett blandat vin bestående av Unico från 1985, 1990 och 1991. Hur lyckas de få ett vin att smaka så ungt, kraftfullt och harmoniskt efter alla dessa år på fat? Bra gjort. Detta blir provnings favoritvin av de fyra första vinerna, tillsammans med vin 1. De får lika många röster. De två äldsta! Känslan jag får efter detta är att Reserva Especial egentligen är det roligaste och mest unika vinet. På sitt sätt mer värt pengarna än Unico.

Vin 5
Mörk tät djup purpurröd färg. Stor, rökig med kallt stål typ Syrah och tjära samt viol. Ung med fruktighet av björnbär och blåbär som paj, söt vanilj och choklad. Marmelad och bubbelgum. Modernt och ungt är en stark underdrift. Om smaken bara hade varit lika tillgänglig – men det är den inte. Stor och stram, rå, oharmonisk och massor av tanniner. Lakrits/violpastill med russin och ett besvärande intryck av trä och skog. Känns som om man får plocka träflisor ur munnen efter att ha gurglat runt vinet. Finns dock en viss ”kladdighet” i smaken som vittnar om en fet struktur som nog gör att vinet har en utvecklingspotential vilket leder till högre poäng än vad smaken allena skulle ge. Med tanke på lagring och mognad så vågar jag sätta 92 poäng men det smakar inte bra just nu!
Svar: 2004 Bodegas Pintia, Toro “Pintia” – JM 95+ poäng
Ingen överraskning för någon. Vi har provat detta förut och jag har dessutom provat det hemma. Alla gånger med samma intryck. Tufft! Jag har även 2002an hemma och trots dålig årgång är det ett svulstigt rått vin. Jag hoppas att vinet lugnar sig med mognad för just nu är det som en Sagrantino di Montefalco och den som provat de vinerna förstår vad jag menar. Drack 2003 Numanthia kvällen innan provningen och visst är det ett tufft och stöddigt vin men inte i närheten av detta. Känns som om detta måste vila minst fem år till innan nästa försök.




Vin 6
Mörk djupt purpurröd färg. Stor söt och kryddig doft med rökiga fat och rostat kaffe/espresso. Grillat kött och animaliska toner med en bränd varm doft av tjära och gummi typ bildäck. Parfymerad med rosor och vanilj. Nästan salmiak och peppar i doften. Klassisk förväxlingspotential med Syrah! Den här doften känns igen från vertikalprovningen. Smaken är lika bekant med en ren balanserad söt frukt och svartvinbärslikör. Mineraler, söt varm och kladdig fet frukt. Lång och fin ren eftersmak med ett eldigt avslut. En viss strävhet med tiden i glaset. Inte lika god som första gången men bättre än hemma senast. Mina poäng blir 95+.
Svar: 2003 Bodegas y Viñedos Alión, Ribera del Duero “Alión” – JM 96+ poäng
Ingen tvekan utan att detta är det godaste vinet. Man kan argumentera om att det inte klarar samma mognad och livslängd som Vega Sicilia men varför ska det göra det? Vinet är ju jättegott och bra nu men kommer säkert att bli bättre med ytterligare ålder. Kanske klarar det 20 år? Vem vet? Om man funderar ur perspektivet - en Unico eller fyra Alión? – då är svaret självklart för mig. Alión kan jag med rent samvete konsumera nu men också spara i många år. Unicon kommer bara att ligga och vänta på ”rätt tillfälle”. Dock ska jag erkänna att mot slutet tappar jag lite intresset för vinet medan det ökar för glas 1 och 4.

Lärdomar? Allt är inte guld som glimmar. Nu har man fått chansen att jämföra mer en ett av dessa mytomspunna viner mot varandra och det var värt pengarna. Att köpa och konsumera – det vet i tusan om jag skulle lägga pengarna på.

Nu till summeringen av det gångna året och vår Spaniensejour!

Observera att detta är min högst personliga sammanställning och ska inte förknippas med gruppens gemensamma intryck eller uppfattningar – eller för den delen - enskilda individers!

Spanien resans…

… Sherry substitut:
1981 R. López de Heredia, Rioja Gran Reserva ”Viña Tondonia” – Mycket fluor och oxidation i den buteljen!

… Sex flaskor eller en?:
2001 Bodegas Muga, Rioja ”Reserva Selección Especial” eller 1999 Bodegas Roda, Rioja ”Cirsion” – Den sistnämnda oerhört snygg men prisvärdet?

… Bästa distrikt:
Ribera del Duero – Utan tvekan!

… Som förväntat nr1:
2004 Bodegas Emilio Moro, Ribera del Duero ”Malleolus” – Klockrena 95 poäng!

… Som förväntat nr2:
1995 Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva – Klockrena 97 poäng!

… Aussie Shiraz:
2005 Huerta de Albalá, Vino de la Tierra de Cádiz ”Taberner” – Syrah från Andalusien och varmt till tusen!

… Trio:
2001, 2003 och 2004 Numanthia – Eftersmaken satt i länge!

… Överraskning 1:
2004 Mas d'en Gil, Priorat ”Coma Blanca” – Ek – men gott som bara den!

… Jobbigaste:
2004 Pintia – Blir den någonsin färdig?

… Överraskning 2:
2001 Viña Villabuena, Rioja Viña Izadi ”Expresión” – Vilken intensitet och harmoni!

… Bästa vita (efter Coma Blanca):
2003 Celler de Cantonella, Costers del Segre "Cérvoles" – Chardonnay blandning i modern internationell tappning!

… Luring 1
Kullabygdens ”Silex” (Nangijala vingård) – Vinmakaren och distributören runt bordet och bägge prickade vinet. Vilken tur – kunde ha slutat riktigt illa!

… Besvikelse:
1991 Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva – Tänk vad mycket gott vin man kunnat få för pengarna!

… Överraskning 3:
2004 Costers del Siurana, Priorat ”Miserere” – Höll på att vinna över 1998 Clos Erasmus!

… För höga förväntningar:
2004 Bodegas y Viñedos Montecastro, Ribera del Duero ”Montecastro y Llanahermosa” – Hårt, kärvt, träigt och russin – och torra tanniner!

… Överprisade kvintett - men bra:
Descendientes de José Palacios Bierzo viner. ”2005 Petalos”, ”2004 Corullon”, ”2003 San Martin”, ”2003 Moncerbal” och ”2003 Fontelas” – Bra, snygga och eleganta – men fel prisbild. Tur vi avslutade med Numanthia!

… Tråkigaste 1:
2003 Bodega Mustiguillo, ”Finca Terrerazo” och 2003 Bodega Mustiguillo, ”Quincha Corral” – Bobal imponerar då inte på mig. Det här kunde lika gärna vara gjort i Italien!

… Tråkigaste 2:
2002 Alvaro Palacios, Priorat ”Finca Dofi” – Gud så överskattat detta vin och denna producent är. Så fort Cariñena får dominera går det galet!

… Luring 2 och Tråkigaste 3:
2005 Finca Sandoval, Manchuela ”Cuvée TNS” – Säljs endast på Magnumbutelj och provningsledaren beslöt att dela upp innehållet på två glas. Glas 3 och glas 10 (sist i flighten). Gissa vilket som fick flest röster som det godaste? Fast inte av mig - Bägge glasen var lika tråkiga!

… Mest saknade:
Artadi, Pingus, El Nido, Finca Allendes Prestigeviner, Benjamin Romeo, Aquilon och Emilio Moros Prestigeviner!

… Minst saknade:
Alvaro Palacios övriga två Priorat viner!

… Bästa viner:
2003 Bodegas Aalto SA, Ribera del Duero AAlto – 96+ Mina Vinare Poäng!
2001 Bodegas Valsardo, Ribera del Duero ”Reserva Superior” – 96+ Mina Vinare Poäng!
1998 Clos Erasmus, Priorat – 97 Mina Vinare Poäng!
1995 Bodegas Vega Sicilia, Único Reserva – 97 Mina Vinare Poäng!
2001 Viña Villabuena, Rioja Viña Izadi ”Expresión” – 96 Mina Vinare Poäng!
2004 Costers del Siurana, Priorat ”Miserere” - 96 Mina Vinare Poäng!
2003 Bodega Numanthia Termes, Toro ”Numanthia” - 96 Mina Vinare Poäng!
2004 Bodega Numanthia Termes, Toro ”Numanthia” - 97 Mina Vinare Poäng!
2003 Bodegas y Viñedos Alión, Ribera del Duero “Alión” (från vertikalprovningen) – 96+ Mina Vinare Poäng!

… Högst vill ha faktor och överraskning alla kategorier:
2005 Finca Sandoval, Manchuela ”Salia” – Chateauneuf du Pape here we come – Snälla Vinovativa släpp denna i ordinarie sortiment. Även beställningssortimentet eller dolt privatimport nummer går bra. Vilken glädje! Blandning på Syrah, Grenache och Bobal! 95 Mina Vinare Poäng!




Och så var det ju den flaskan som var med i Europa 94+ provningen och som provades utanför Spanientemat – eller kom den från Australien? – 2005 Bodegas Alto Moncayo ”Alto Moncayo” – 97 Mina Vinare Poäng!

Ryktet gör gällande att vi ska ha ett uppsamlingsheat med Spanska viner till nästa höst. Detta är viner som blev över, aldrig passade in eller som kom ut i handeln för sent för att hinna med i respektive provning – Kanske några av dem på mest saknade listan? – Kan knappt bärga mig!