Döm om min förvåning när denna butelj visade sig innehålla ren nektar. Helt obegripligt att det rörde sig om samma vin. När det första smakprovet snarast påmint om en kärv, snipig, vegetativ, bitter, syravass, metallisk Cabernet Franc – visade sig buteljen hemma mer påminna om en rökig, köttig, varm, rå, syltig, chokladig och koncentrerad Syrah. Antingen var det fel på mig – eller på vinet – eller på glaset eller på hanteringen vid det första smakprovet. Självklart behöll jag de resterande fem flaskorna. Snabbt ned i källaren igen. Priset var ju ganska okej med sina 165 kronor.
För drygt ett år sedan var det så dags för butelj nummer två av mina ursprungliga sex och således det tredje smakprovet. Nu händer det smått otroliga att alla hemska smaker från första provet fullständigt väller över mig igen – fast nu är smaken dessutom tunn! Fasansfullt. Klart man undrar vad som sker. Kan man uppleva ett vin så olika eller handlar det om en flaskvariation som är något utöver det normala?
Inte undra på att anspänningen var stor när det åter blev dags att dra korken ur en 2004 Artadi, Rioja ”Viñas de Gain” – fågel eller fisk? Syrah eller Cabernet Franc?
Artadi gör en hel del olika viner. ”Viñas de Gain” är instegsmodellen i Rioja sortimentet så att säga (om man bortser fån Joven). Allt annat är ett kliv upp i hierarkin. Tempranillodruvorna kommer från vingårdar i hjärtat av Rioja Alavesa med en ålder om lite mer än 25år. Vinet vilar i ungefär 12-14 månader på franska barriquer, varav ca: 40 % är nya. Firman grundades som ett kooperativ 1985 men privatiserades 1992 och ägs sedan dess av Juan Carlos López de Lacalle som av Parker anses vara en av Spaniens mest kreativa och visionära vinpersonligheter. Man är inte bara verksamma i Rioja utan sedan några år tillbaks även i Navarra med Artazu och i Alicante med El Sequé.
Färgen är djupröd med lite blå ton i kanten. Doften är först ganska liten. Det känns som cederträ och söta vaniljaromer med ljus choklad. Den lilla frukt som anas är åt mörka körsbär till med en lätt rökighet mot slutet. Jordig och mineralig med en källardoft som påminner om ett berömt franskt vindistrikt. Kanske också lite av den där, med Syrah så förväxlingsbara doften av köttighet, tjära och gummi. Lite grafit och bläckighet med pulverkaffe i bakgrunden.
Smaken är friskt syrlig med mörk körsbärsfrukt och sandiga tanniner. Även i smaken känns det som snabbkaffepulver. Lite grafit och bläckighet som ger en kärvhet och bitterhet åt vinet som inte är helt angenäm. Kärnig och stjälkig är orättvist att kalla smaken men den har lite av den stramheten och örtigheten över sig. Frukten och eftersmaken är i torraste laget för mig. Det blir aldrig riktigt gott även om allt känns korrekt och riktigt.
Nej, det blir varken fågel eller fisk – det blir mittemellan. Det blir Tempranillo, fast som en halvbra Bordeaux. Undra vad som ska ske med de resterande tre buteljerna. Jesus förvandlade vatten till vin. Undra om något kan förvandla detta till ett pålitligt vin?
Färgen är djupröd med lite blå ton i kanten. Doften är först ganska liten. Det känns som cederträ och söta vaniljaromer med ljus choklad. Den lilla frukt som anas är åt mörka körsbär till med en lätt rökighet mot slutet. Jordig och mineralig med en källardoft som påminner om ett berömt franskt vindistrikt. Kanske också lite av den där, med Syrah så förväxlingsbara doften av köttighet, tjära och gummi. Lite grafit och bläckighet med pulverkaffe i bakgrunden.
Smaken är friskt syrlig med mörk körsbärsfrukt och sandiga tanniner. Även i smaken känns det som snabbkaffepulver. Lite grafit och bläckighet som ger en kärvhet och bitterhet åt vinet som inte är helt angenäm. Kärnig och stjälkig är orättvist att kalla smaken men den har lite av den stramheten och örtigheten över sig. Frukten och eftersmaken är i torraste laget för mig. Det blir aldrig riktigt gott även om allt känns korrekt och riktigt.
Nej, det blir varken fågel eller fisk – det blir mittemellan. Det blir Tempranillo, fast som en halvbra Bordeaux. Undra vad som ska ske med de resterande tre buteljerna. Jesus förvandlade vatten till vin. Undra om något kan förvandla detta till ett pålitligt vin?
Tur att det vankas nya spännande upplevelser imorgon!
PS. Jag har samma vin i årgång 2003 och det har varit väldigt pålitligt och gott. DS
6 kommentarer:
Jag har provat det här vinet vid två tillfällen senast i våras. Andra gången bättre och mer öppen men helhetskänslan är lite ljummen. Gott, men jag begrep inte alls de höga omdömena i WA. Men vinet känns fortfarande väldigt ungt, och behöver kanske mer tid? Kul att du associerade till syrah, min hjärna tänkte Crozes-Hermitage.
Jag gillar 2003an och provade 1999an vid ett tillfälle och tyckte sådär. 2004an är nog aldrig bedömd av WA. Tror den kom i skarven mellan Bob och Jay men producenten får ju ofta lovord av WA. Har faktiskt någon riktig godbit (förhoppningsvis) liggande men får dröja några år till med det vinet ; )
Tror du har rätt med att 2004an behöver mer tid. Mina kvarvarande ska definitivt få det!
Nej nollfyran har ingen officiell notering, men Jay M skrev i en post att den var ett av de säkraste köpen i årgång 2004, och jag utgår från att han har smakat. Han har ju sedan fortsatt i Parkers tradition att dela ut skyhöga poäng till det här vinet i och med nollfemman. Jag menade mest att om nollyran var representativ för Artadi i en bra årgång begriper jag inte all hype kring tidiare och senare årgångar. Det är många som tyckt att nollfyran underpesterar, men även de som är lyriska. Tiden får väl utvisa.
Jag håller med dem som tycker att 2004an underpresterar. Kanske blir vinet bättre med lagring? Visst får Artadi ofta väldigt höga poäng och det känns som om det är en producent som kanske favoriseras. Jag hoppas att sådant inte förekommer men om det finns misstankar om detta, så är nog Artadi ett sådant exempel. Visste inte att Jay Miller uttalat sig om 2004an. Kommer du ihåg var du läste det eller ännu bättre om du har en länk? Kunde vara kul att läsa. Jag köpte mina 2004or på gamla meriter och genom att jag gillade 2003an räknade jag kallt med att 2004orna skulle vara lika bra med tanke på årgången.
Rent generellt har jag faktiskt börjat misströsta när det gäller WA och Rioja. Tycker inte att det stämmer så väl överens med min smak längre. Läste din post om Artadi och håller med om att Roda är pålitligare och Allende har jag gillat men däremot tappat tron till. Jag hoppas kunna prova deras prestigeviner lite senare nästa år och det kan bli kul men det jag provat så här långt känns inte så pålitligt. Tycker för övrigt att Rioja är lite ”skakigt” och att Ribera del Duero är bra mycket bättre och pålitligare.
Jay Millers kommentar om nollfyran var visst andrahandsuppgifter. Kolla in post #11 i den här tråden
Jag vet inte om man kan säga att Artadi favoriseras. Jag har ingen stor erfarenhet av deras viner. Men i min smak är det inte mycket som talar för att det här vinet på sikt skulle vara värt 94-95 poäng.
Hej igen!
Ledsen för sen respons. Har faktiskt hunnit med en vertikalprovning av tio årgångar Clos des Papes under kvällen. Om jag orkar och hinner kommer en post imorgon kväll.
Tack för länken. Jag tror mitt ordval blev fel. Jag tänker så här - att även en kritiker måste ju rimligtvis få sina favoriter. Ibland får jag för mig att det finns vissa ”gunstlingar” och att det därför delas ut vissa omdömen på slentrian och att det då ibland blir lite höga poäng som kan vara svåra att ta till sig. Artadi kanske kan vara en sådan? En annan jag kommer att tänka på är Saint Cosme. Det finns säkert många fler exempel men till syvens och sist är ju smaken högst personlig och kanske hittar Parker och Miller något i vinerna som inte jag eller andra gör. Men 94-95 poäng känns avlägset.
Ha det gott!
Skicka en kommentar