För någon vecka sedan noterade jag att Smakabra hade provat två Amerikanska Syrahviner som även jag provat och gillar. Det var 2004 Clos Mimi Petite Rousse och 2003 Ojai Vernas Vineyard. Den förstnämnda både äger jag och har provat flera gånger fast i årgång 2003. Den senare har jag provat men tyvärr äger jag inga. Av någon anledning kom jag aldrig loss att köpa några flaskor utan hann bara prova den vid tre tillfällen. Supergod och riktigt läcker är den. Blev efter lite utbyte av kommentarer med Micke väldigt sugen på att prova en Kalifornisk Syrah. Kan ju inte påstå att källaren är fylld med sådana buteljer.
Trots att jag är en Syrah/Shiraz kille så har aldrig de amerikanska vinerna blivit något jag köpt eller samlat på mig. De få gånger jag fått amerikansk Syrah i blidprovningar har jag alltid förundrats över hur rena och snygga de är – mer som sina europeiska förebilder. Varför har då aldrig samlarlusten infunnit sig?
Tror det beror på att det är lika rörigt som i Bourgogne. Man köper druvor av varandra och vinmakarna gör både eget vin och vin åt andra. Har aldrig riktigt fått grepp om läget. Dessutom gör de ofta Pinot Noir också. Vet liksom inte riktigt var man ska börja. Nej, mina försök att närma mig har ofta slutat i just bara försök. Så fort det varit något på gång så har det dykt upp viktigare angelägenheter – så som en Shiraz från Barossa eller McLaren Vale!
Överhuvudtaget USA har aldrig riktigt hittat in i min samling. Kom aldrig igång med Cabernet och idag är de på tok för dyra. Nej – den som följer inläggen hos mig kommer inte att bli bortskämd med amerikanska viner.
Kvällens val föll på 2001 Melville Winery Syrah Estate från Santa Rita Hills. Vimakare är Greg Brewer som också gör eget vin under etiketten Brewer-Clifton. Ron Melville som äger egendomen levererar druvor till flera vinproducenter i Santa Barbara. Det har han gjort under många år men fick sedan för sig att även buteljera under eget namn. Känner ni igen problembeskrivningen från ovan? Därför står det Melville på många vinetiketter utan att därför ha ett dugg med Melville Winery att göra och vise versa. Den dagen jag fattar sammanhanget – kommer kanske även lusten och viljan att köpa Syrah från Kalifornien att öka. Även om jag varken anser mig ha råd eller får tag på några Sine Qua Non viner så har ju inte Manfred Krankl precis gjort saker och ting tydligare genom att skingra dimmorna – tvärtom lägger han ut rökridåer som är omöjliga att ta sig igenom.
Nu till kvällens smak och doftupplevelse!
Färgen är klar och sammetsröd – inte lila och inte tegel – utan mittemellan. Kan inte det bli sammetsrött? Doften är väldigt mycket Syrah, gummi som nybromsade bildäck och lite underground känsla. Lakrits och violpastill med mycket rostat kaffe först och sedan en lite rökigt blodig ton. Kryddor och välhängt kött med en animalisk karaktär och stallighet på en och samma gång. Örter och mineral som känns som de kommer av mognad snarare än jordmån och druvan. Lite grillat kött och chokladig kola ton mot slutet. Det doftar en mix av Rhône och Aussieshiraz. Faktiskt tror jag även man skulle kunna gissa på en fyllig modernt gjord Pinot Noir om man fick det blint. Riktigt trevlig och skvallrar inte om någon övermognad – tvärtom. Det känns väldigt livfullt och hoppingivande. Kanske trots allt att doften är lite flyktig och viker lite väl snabbt efter en stund i glaset.
Smaken är friskt syrlig direkt med svartvinbärs inslag och körsbär. Även kryddor och en viss beska som ger ett lite örtigt slut. Aningen lakrits, viol och vingummi i slutfasen. Eftersmaken är på tok för kort för att detta ska bli speciellt minnesvärt. Lite senare kommer en aningens mineraler, jordgubbar och smörkola i smaken. Känns mer som Pinot Noir än Syrah.
Om jag ska se till helheten så är det väl inte riktigt balans i vinet. Doften är närmast identisk med mina noteringar för ett år sedan. Smaken är det bara delvis. Ungefär samma aromer men inte alls så koncentrerat. Det känns som om utvecklingen gott lite väl fort under det gångna året. Svårt att jämföra utifrån anteckningar och minnesbilder men nog hade det varit bättre att druckit detta för ett år sedan.
Prisvärt har det väl aldrig riktigt varit med Syrah från Kalifornien och det gäller även för detta vin. Priset för fyra år sedan var 299kr och det är väl ungefär på den nivån vinerna i denna kategori fortfarande ligger – trots svag dollar – undra var mellanskillnaden hamnar?
PS. Tim Spear som driver Clos Mimi verkar vara en rätt färgstark person. Han är även en aktiv medlem på Parkers Bulletin Board med inlägg och kommentarer. Läs gärna mer om honom om ni har möjligheten. Även Ojais ägare Adam Tolmach verkar vara en riktig karaktär. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar