En blandad kompott!

Så var äntligen höstpremiären avverkad. Skönt att komma igång igen. Som jag skrev om tidigare brukar vi sedan en tid tillbaks starta varje säsong med en kalibreringsprovning. Skillnaden denna gång mot tidigare var i huvudsak att vi begränsade oss till viner av europeiskt ursprung och ett försök att koncentrera oss på vita viner. Ett försök som lyckades. En Champagne, sex vita och fem röda viner radades upp i startfältet. Vidare gäller att vinet ska ha fått minst 94 poäng av Parker (eller rättare sagt The Wine Advocate) samt att det inte får kosta mer än 500 kronor i inköpspris. Alla provare tar med sitt eget vin men som sedan sätts in slumpmässigt i provningen. På så sätt provas alla viner blint och dessutom är inget mer än det egna vinet känt på förhand. Vi var elva provare runt bordet.

Ett av problemen med kriterierna ovan är just begränsningen. Idag provar Robert Parker (RP) själv endast vinerna från Bordeaux och Rhône med avseende på europeiskt ursprung. Övriga medhjälpare från The Wine Advocate (WA) provar resten – idag hela fyra andra provare med sina respektive specialområden (eller fem beroende på hur man ser på Neal Martins roll). Jay Miller (JM) - Spanien, David Schildknecht (DS) - Loire/Languedoc-Roussillon / Alsace / Bourgogne / Tyskland / Österrike, Antonio Galloni – Italien (samt kommer att ta Champagne) och Mark Squires tar sig an Portugal / Israel / Grekland / Libanon / Cypern / Bulgarien och Rumänien. Tar man sedan med i beräkningen att både Pierre Rovani (PR) och Daniel Thomases (DT) har varit med och provat äldre årgångar av viner som idag Schildknecht och Galloni provar så är man uppe i sju potentiella kritiker som kan ha bedömt vinerna i startfältet. Jag har svårt att tro att alla dessa skulle var kalibrerade sinsemellan. Nej, det troliga är att de har lika skilda uppfattningar som vilken grupp provare som helst. På så vis blir det här kul att jämföra egna, samt gruppens intryck gentemot denna ”tunga” kritikerpanel.

Jag har skrivit ner mina intryck rakt upp och ned samt den poäng jag ger respektive vin. Därefter facit med respektive kritikers poäng och en egen liten summering på slutet. Jag försäkrar, att de är helt ofiltrerade och utan censur så verkar det tokigt, är det så som det uppfattades på plats - likaväl om det verkar alltför tillrättalagt ; ) Let the game begin!

Mousserande
Denna provades på stående fot och inga noteringar togs så referatet är taget ur minnet. Den som gillar Champagne ska nog bortse från vad som nu följer. Jag dricker och provar alldeles för lite av denna dryck för att vara en pålitlig källa. Synd faktiskt men ibland måste man prioritera och då har bubbel fått stryka på foten i mitt fall. Jag kan faktiskt uppskatta en bra årgång av Rotari Brut Riserva lika mycket som en Champagne – huh (nu är det sagt)! Nåväl, färgen är ljus, doften lite ”dammig” och mineralrik, jord, citrus och en syravass känsla. Efter ett tag tillkommer lite smöriga aromer men inte så att de är väldigt tydliga. Smaken är ganska liten och syran det mest dominerande. Visst är det elegant men inte så märkvärdigt. På slutet kommer även lite rostad smak. Moussen försvinner oroväckande snabbt. Tycker även smaken känns lite fadd när temperaturen stiger i glaset. Poäng? Jag läste på en hemsida ett referat från en annan provning där man debatterade hur vidare Champagne kunde få mer än 90 poäng! Lite väl elakt och kanske ironiskt men i detta fall nöjer jag mig med 90 - kanske 91 poäng.
Svar: 2000 Louis Roederer Champagne Blanc de Blancs.
Denna årgång är ej bedömd av The Wine Advocate men väl av Richard Juhlin som enligt uppgift gett 93-95 poäng. M älskar Champagne och har till och med provat med Juhlin så hon litar mer till honom än WA i dessa samanhang. De övriga provare som uppenbarligen gillar Champagne är nöjda och tycker det är en bra start. Själv längtar jag redan till de röda!


Vitt 1
Färgen är ung med gröna inslag i det svagt gula. Doften är örtig och frisk, nästan lite syrlig med en antydan till petroleum. Rök och mineraler med en aning ylle/klister och blommig ton. Kisel! Doften antyder Riesling direkt men man har provat tillräckligt för att aldrig våga lita på första intrycket – tyvärr. Smaken är påträngande sötfruktig först. En rund nästan söt ton av frukt som ändå har tydlig syra och citrussmak. Honung, ylle, blommor, fetma med lite kaffe och choklad i eftersmaken. Lite för kort eftersmak för att kännas som ett stort minnesvärt vin. Måste vara en Riesling. Från Tyskland på grund av den söta tonen. Samtidigt är den stram som en Alsace. Inte helt säker. Poängen når inte helt fram till de förväntade utan jag stannar på 92.
Svar: 2004 Prager ”Riesling Smaragd Achleiten”. DS 94 poäng.
Ett gott vin som nog vinner på mer mognad. En tidigare vinprovarkollega brukade säga: ”Kan man inte hitta något tydligt ursprung för ett vitt vin – gissa då alltid på Österrike” Det hade han fått rätt för även denna gång! En provare är inne på att det är Grüner Veltliner och det är ju klokt tänkt med tanke på ursprunget. Fler än jag är lägre än de 94 poängen och ett samlat intryck är att det är det ”sämsta” vita vinet. Jag håller inte med.



Vitt 2
Gul färg med antydan till grönt. Stor och enormt spännande doft. Har aldrig tidigare känt en så påtaglig doft av mentol i ett vitt vin som i detta. Sötfruktig med engelsk smörkola och blommighet. Flinta, stål/metallisk med en parfymerad doft av mysk. Tropisk frukt och litchifrukt. Helt makalöst. Enda lika omtumlande upplevelse tidigare var när jag provade 1990 Francis Cotat ”Le Grande Côte Cuvée Special” från Sancerre (det vinet skulle jag vilja äga lådvis av). Nåja, nu gäller det ett annat vin. Smaken går helt emot förväntningarna efter att ha doftat på vinet. Låg syra, riktigt låg. Litchi och tropisk frukt. Tjockt och visköst. Nästan som koncentrat. Gräddig känsla i munnen. Lite beska och apelsinskal samt persika. Känns som om det är hög alkohol eftersom eftersmaken är klart eldig. Ett mycket märkligt och svårt vin att definiera. Jag har faktiskt svårt att avgöra hur vidare jag tycker om vinet eller ej. Å ena sidan väldigt spännande å andra, helt oharmoniskt och svårt, nästan klumpigt. Tankarna far åt både Gewürztraminer och Viognier tack vare den parfymerade och ”tunga” känslan i vinet – men ändå inte. Jag ger 94 poäng för att det är så personligt och spännande. Faktiskt snudd på ytterligare en poäng just därför.
Svar: 2003 Guigal ”Hermitage Blanc”. RP 94 poäng.
Ja, Bob och jag är närmast ett när det gäller paletten! (Nu är jag ironisk om någon undrar). Skämt å sidor, så känns det skönt att det är just Parker som satt de 94 poängen för det känns så självklart. Att det kom från Norra Rhône och är gjort på Marsanne slog mig aldrig. Ett tag tänkte jag på Chateauneuf du Pape men aldrig Hermitage. Många hade svårt att avgöra ursprung på detta vin och den arom som flest påtalade var banan. Med facit i hand kändes Hermitage ganska okej. Många trodde detta vin hade fått högst poäng utan att därför gilla det speciellt mycket. Fördomar?




Vitt 3
Absolut det ljusaste vinet, nästan utan färg alls. Doften är väldigt mineralig med en örtighet och drag av svamp. Först lite klister och oxiderad, kemisk doft som faktiskt inte känns helt korrekt. Den försvinner dock snabbt och istället framträder en stjälkig, kärnig doft med krusbär och buxbom. Smaken är pigg och frisk med en påtaglig syra direkt - tillskillnad från doften. Gummi och mineral med citrus och en viss fatbeska. Lite bitter eftersmak med tydlig stjälkighet och krusbär. Skolboksexempel på Sauvignon Blanc från Loire av högre kvalitet? Spelar ingen roll hur typiskt det är, jag gillar det inte mer för det och sätter 91 poäng.
Svar: 2004 Didier Dagueneau ”Pouilly-Fumé Silex”. DS 94 poäng.
Ja, det var inte helt förvånande – ursprunget alltså. Lite av en besvikelse är det att ett så pass känt och närmast kultförklarat vin inte levererar bättre. Jag tycket det är omgångens svagaste vin. Fler än jag tycker så och ingen når upp till några högre höjder. Kanske måste det få mer mognad och ålder för att uppvisa sin storhet - om den finns – storheten alltså! Flaskan i sig imponerar dock stort!




Vitt 4
Halmgul färg. Först en flyktig oxiderad ton som snabbt övergår i en komplex kemiskt arom av typen nagellack. Lite smörkola och mintpastill med tutti frutti och en aningens svulstig känsla. Jag känner fat och smörarom. En väldigt läcker och komplex doft. Smaken är ren och fin med en tydligt smörig fetma. Tropisk frukt och mogna äpplen. Choklad och päron med en fin lite bitter antydan till fatbeska. Även i smaken får jag känslan av mint. Jag ska erkänna att mina gissningar var helt i det blå. Jag funderade på allehanda konstigheter med Chardonnay som det minst konstiga. Fatkänslan och den smöriga karaktären måste ha vilselett mig. När en provare började beskriva en Riesling tänkte jag att han blandat ihop glasen och beskrev nästkommande vin. När fler provare höll med honom var jag riktigt konfunderad. Mina poäng? 95 med en viss tveksamhet för utvecklingen av vinet.
Svar: 1998 Domaine Trimbach Riesling ”Clos Ste Hune”. PR 95 poäng.
Helt otroligt att detta är en Riesling – i min värld. Helt uppenbart hade övriga provare en annan förmåga och kände ingen tveksamhet. Kan det vara mineralerna som ger den lite rökigt ekade känslan? Strunt samma. Väldigt gott och klart det vin som för mig kändes som det kvalitetsmässigt bästa (dock tyckte jag det kommande vinet var det godaste). Kul med ett tio år gammalt vin som är så vitalt och potent som detta var. Jag saknar Pierre Rovani som kritiker hos The Wine Advocate. Han kändes pålitligare än vad David Schildknecht gör.

Vitt 5
Lite gröngul färg. Doften är örtig och blommig med mineraler. Kisel och rökighet som flinta med en angenäm jordighet. Jag får också choklad, kaffe, honung och lite arrak i näsan. Elegant klassisk och typisk. Är inte detta en tysk Riesling så lägger jag av. Smaken är först lite spritsig med en frisk syra, gummi, mineral, kaffe, choklad och honung. Läckert vin och väldigt harmoniskt. Måste vara Riesling – Tysk. Finns inget att anmärka mot mer än att det inte sticker ut eller känns så överraskande. Ett gott hantverk men inte den stora vinupplevelsen, även om jag lägger min röst på det här vinet som det godaste just nu av samtliga i omgången. Jag nöjer mig trots allt med 93/94 poäng.
Svar: 2002 Dönnhoff ”Niederhäuser Hermannshöhle Riesling Spätlese”. PR 96 poäng.
Tacksam för att det var en tysk Riesling så jag kan fortsätta prova vin. Detta vin har jag provat förut och då var jag lite lägre i mina poäng med 92 (för ett år sedan). Denna flaska kändes mer harmonisk och blommigare/mineraligare är den första. Fler än jag som hade den som sitt favoritvin utifrån ett konsumtionsperspektiv. Dock chanslös som ”publikens val” gentemot nästa och omgångens sista vin.



Vitt 6
Färgen är gyllengul och mörk. Doften ligger helt i linje med färgen. Stor och först starkt oxiderad med botrytis (björnklister), en aning salubrin och gasbinda – mognad. Faktiskt lite jobbig först. Efter ett tag i glaset framträder angenämare aromer så som apelsinskal, söt mogen frukt och choklad med arrak samt lite honung. Smaken är nästan söt. Mogen frukt med honung, gummi, kaffe och choklad. En viss bitterhet och i eftersmaken känns vinet eldigt och smaken sitter i länge. Lång eftersmak är rätt beskrivning på det här vinet. Gott men lite oharmoniskt för min smak. Jag tycker vinet saknar fräschör vilket drar ner helheten. Gissningen går till Riesling av sent skördat ursprung från Tyskland. Eller Chenin Blanc? Poängen stannar på 94.
Svar: 2000 Domaine Weinbach “Riesling Schlossberg Cuvée Ste. Catherine L'Inédit!”. PR 95 poäng.
Det här var många provares favorit. Någon var så högt som 99 poäng vilket ju får anses som ett bra betyg. Jag har ingen koll på betydelsen av L’Inédit! Någon hävdar att det ska betyda att druvorna kommer från stockar belägna på en höjd/slänt i vingården. En kompis jag frågat i efterhand tror att det bara ska tolkas som en selektering och senare skördade druvor. Ett slags mellanting för Vendange Tardive. Jag vet inte. Söt är i alla fall både doften och smaken och det är nog skälet till att vinet sticker ut och blir mångas favorit.


Halvtid och sidbyte – Äntligen lite rödtjut i glasen!


Rött 1
När det så äntligen blir dags för de röda är första vinet väldigt elegant och snyggt i sin framtoning. En perfekt övergång så att säga men sammantaget lider detta vin av att gå ut som nummer ett. Färgen är röd och klar. En söt doft, rökig med kryddor typ kanel och lite örtighet med grillade toner är första intrycket. Värme! Det doftar enbär och julkryddor i allmänhet. Doften blommar aldrig ut helt, känns lite försiktig och återhållsam. Nog är detta Södra Rhône och mycket Grenache. Smaken ligger i linje med doften och domineras först av söt, kryddig frukt med lite nötter och smörkola. Smaken är varm med en eldighet och lakrits samt en ganska lång intensiv eftersmak. Röda bär och kanel. Det här måste vara en Chateauneuf du Pape av lite elegantare slag. Poängen blir inte riktigt så höga som de borde utan jag stannar på 93+.
Svar: 2005 Clos des Papes. RP 95 poäng.
Ett väldigt gott vin och som någon sa: ”ett typiskt rött vin att bjuda vänner och släkt på och den enda som klagar är moster Augusta som tycker det är lite strävt.” Så utryckte sig en medprovare. Ja, inte helt fel resonemang. En del Provare är inne på Pinot Noir spåret och det är inte orimligt med tanke på framtoningen i just Clos des Papes. Själv är jag lite besviken. Den flaska jag provade i våras var bra mycket intensivare och karaktärsfull. Jag har två teorier: 1 – som första vin ut får det inte den uppmärksamhet det kräver. Hade det stått mitt i gruppen av röda tror jag det allmänna omdömet (och mitt eget) hade blivit bättre. 2 – Chateauneuf du Pape är inget utpräglat provningsvin utan en vinstil som vinner på att provas ensamt och gärna till mat. Jag hoppas mina flaskor kommer att skänka ännu större njutning än vad det gör denna gång. Jag vet att potentialen finns där.


Rött 2
Här är det mörkare toner. Röd, tät och nästan svart i färgen. Doften är söt med lite kemisk ton - som nagellack. Eldighet, fat, choklad, nötter och russin med en dammighet och klart mörkare frukt än förra vinet. Smaken är ganska stor med en fruktighet och karaktär av körsbär och vanilj. Eldigt och klart kännbara tanniner. Fatbeska, viol, syrligt men ändå ett rått, lite tufft slut som inte känns helt bra. Dessutom lite kort i eftersmaken. Jag har en viss aning om vad en av medprovarna har med för vin och jag tror direkt att det är detta vinet (2004 Abellars). Det känns lite ofräscht och oharmoniskt, dessutom tycker jag att jag känner igen det. Det blir 91 poäng.
Svar: 2001 Feudi di San Gregorio ”Taurasi Riserva Piano Di Montevergine”. AG 94 poäng.
Ja, det här har jag provat förut och tyckte inte så mycket om det då heller. Förvisso inte 2004 Abellars men ganska nöjd är jag att jag har samma helhetsintryck och poäng på detta vin som förra gången. I alla fall på poängen. Smak och doft stämmer inte alls med mina noteringar från det tillfället. Då tycket jag det var en tydligare karaktär av Italien med rödare toner och ålderskaraktär . Nja, det känns konstigt. En provare är säker på att vinet är defekt, en annan drar synonymer med sopproblemen i Neapel! Ingen gillar detta speciellt mycket och det känns ju lugnande. Nu är inte mina 91 poäng så lågt utan faktiskt helt okej för ett vin. Felet är väl att det inte blir prisvärt eller så värst njutbart i den skepnad vinet har nu. Jag köpte faktiskt ganska mycket av detta vin i årgången 1996 men blev i princip lika besviken varje gång jag provade vinet – förutom sista flaskan som jag provade vid en ålder av ca: nio år och då var riktigt trevlig. Kanske gäller det 2001an också?

Rött 3
Äntligen något som jag går igång på! Färgen är blåröd men klarare än förra vinet. Doften är fantastisk. Stor, rökig med kryddig ek och den är närmast explosiv. Grillat kött, vanilj och sötfruktig med antydan till eldighet. Det doftar komplext om man kan utrycka sig så. Smaken är ren med syltig frukt och en pikant eldighet. Fatinslaget är märkbart och kryddigheten från doften går också igen i smaken med den grillade köttiga tonen. Hallon, jordgubbar och körsbärspaj som bara är jättegott. Eftersmaken är väldigt – väldigt lång. Balans är en underdrift. Ett underbart gott och publikt vin. Jag tror, hoppas och önskar att det är mitt eget vin. Även om jag då vet att 97 poäng är högre än vad det fått men det blir mitt betyg i en ren glädjeyttring. Mums!
Svar: 2005 Bodegas Alto Moncayo ”Alto Moncayo”. JM 95 poäng.
Ja, det var ”mitt” vin. Jag är glad för det. Inte för att vara självgod utan för att det var min önskan och förhoppning. Önskan för jag vill dricka detta vin fler gånger. Förhoppning för att när man tycker så mycket om ett vin som jag gjorde med detta hoppas man ju att det är ett vin som man ”borde” gilla. Det är det. Chris Ringlands magi trollbinder mig fortsatt. Inte bara jag gillar detta vin. Hela sju (om jag minns rätt) av elva provare håller detta som det godaste vinet. Som någon sa: ”Hade Parker bedömt vinet hade poängen varit minst 97.” Visst är det publikt. Jag tror inte enbart att det handlar om fat och koncentration samt vinmakaren. Nej – jag tror att druvan har en viss betydelse. När Grenache har detta uttrycket är resultatet oftast ett yppigt och gott fruktsött vin med en kryddighet som är svår att motstå. Efter att ha provat Veraton i förra veckan var det här ytterligare en nivå upp. Tänk att få prova Aquilon!

Rött 4
Färgen blir mörkare igen. Doften är söt lite friskt syrlig med tydlig fatkaraktär. Körsbär, kryddor (kanel?), rökigt med lite stallighet och blå frukt. Även gummi och viol. Smaken är stram och örtig med kännbara tanniner. Körsbär, viol, syrlighet och fatbeska i eftersmaken. Helheten känns lite vresig och frukten tunn. Även en blommighet som är svår att ta på hittar jag i smaken. Jag har ingen bra gissning på detta vin utan hamnar på något odefinierbart sätt i Italien utan att veta varför. Lite neutralt i sin stil. Detta vin är det som jag har svårast att komma överens med. Hittar ingen given poäng utan efter lite jämkning blir det 93 som får bli mitt slutomdöme.
Svar: 2004 Noguerals ”Abellars”. JM 96 poäng.
Då kom den tillslut. Detta vin har jag aldrig kommit överens med och inte denna gång heller. Inget fel på vinet och dessutom tyckte jag det var okej mot tidigare smakprov. Trots allt kan jag inte förstå de höga 96 poängen av Jay Miller. Det finns de provare som är uppe på 95 poäng och som också tycker det är ett väldigt bra vin. Jag tror detta är ett vin som definitivt kan dela en grupp i två – de som gillar vinet och de som inte alls förstår sig på det. För egen del hittar jag inget i vinet som antyder några kvalitetsbrister det är helheten i vinet som inte ger något. Får ingen vill ha känsla. Det får jag definitivt av nästa vin. En hög vill ha faktor!

Rött 5
Färgen är mörkt röd och tät. Doften är underbar med viol, mörka bär, rök, tjära – skog, blodigt välhängt viltkött och stall samt läder. Nästan rökt kött. Urläcker doft och komplex! Smaken är ganska tuff med lite torra tanniner och mörka körsbär. Lakrits, violpastill och fruktigt. Lång fin intensiv eftersmak. Det är stor potential i det här vinet. Väldigt sammanhållet och välbyggt. Det känns både befriande och bra att vinet står sist i omgången. Det stämmer så bra. Baserat på doften var jag först i Bordeaux men efter att smakat tänkte jag – undra om inte detta är Piemonte? Jag dricker ju så lite vin därifrån att jag inte riktigt behärskar det. När jag känner tanninerna och violen då tror jag att det ska vara Piemonte. Tänk så fel! Poängen blir 96 och jag var högre ett tag men sansade mig.
Svar: 2005 Château Brane-Cantenac. RP 94 poäng.
Nu är han allt snål. Tänk så gott ett vin från Bordeaux måste smaka som är uppe på de övre 95 på skalan. Tror aldrig jag provat Bordeaux som fått högre än 96 poäng av Parker. Det skulle vara riktigt kul att få sätta tänderna i ett sådant vin. Det blir nog snällt till att ställa sig i kön den 15:e oktober med mössan i hand och hoppas på det bästa. Gud vilken potential det måste finnas i årgången. Detta är det andra favoritvinet i omgången bland de provare som inte röstade på vin tre (2005 Alto Moncayo). Skillnaden mot det vinet är stor men kvaliteten den samma. Sedan tillfredställer Brane-Cantenac helt andra behov. Det är på något sätt så här man vill att vin ska uppfattas. Potent, lagringsbart, klassiskt och gott. Fast om jag måste välja att dricka ett vin just nu och inte bryr mig om faktorer som dessa utan lever i nuet – ja då vinner allt Spanjoren (eller Australiensaren beroende på hur man ser det)!


Slutomdömet blir blandat. Kul med många vita viner och fyra Riesling men jag saknade allt Chardonnay, Pinot Gris och Gewürztraminer. Hade jag fått bestämma så hade det varit en majoritet av röda viner. Själv tycker jag de är både godare och mer spännande att prova. Nu blev det lite få röda. Dessutom har jag tidigare provat fyra av dem. Endast Brane Cantenac var en ny bekantskap. I och för sig två väldigt bra röda viner men det hade varit kul med ett par riktigt häftiga viner till. Bland de vita är det väl främst Clos Ste Hune som känns minnesvärd. I vilket fall som helst en riktigt bra provning och en lyckad kväll. Absolut en av årets höjdpunkter. Trevlig avslutning med mycket eftersnack och trevligt umgänge. Godast? Tuborgs Julöl som M bjöd på efter provningen. Så gott det kan vara med en läskande öl efter allt vin!


Nu ser jag fram emot en spännande höst och nästa kalibreringsprovning i januari som enligt ryktet ska vara begränsad till endast Frankrike – mycket Chateauneuf du Pape kanske?