Den onde, den gode och den fule!

Nejdå, det här är inte så farligt som det låter. Av någon anledning har jag de senaste veckorna haft en längtan efter mer moget vin. Kanske har jag tröttnat på senaste tidens ganska unga och stora viner. Förra helgen dominerades helt av unga och stora fruktbomber från Australien. Hur mycket jag än gillar dem kan det ibland bli för bra – för mycket av det goda helt enkelt.

Av olika anledningar föll helgens vinval på tre lite mer utvecklade viner från södra Rhône. Nu är kanske inte sju, åtta och nio år en speciellt hög ålder för dessa viner men nog har den mesta ungdomligheten fått ge vika för mer utvecklade och mogna karaktärsdrag.

Problemet är att nu finns det endast ströflaskor kvar i samlingen av de lite äldre årgångarna. Fast det är ändå motiverat att offra någon för att påminna sig om hur läckra de faktiskt blir med lite mognad. Att helt enkelt inse värdet av att spara och hålla lite till på alla goda 2003or och 2005or. Oroande är ibland att de kan vara så lättillgängliga. Som 2006orna. Synd och skam att dricka dem nu trots generositeten. Jag brottas ofta med min dåliga karaktär. Därför blir ibland en sådan här övning av godo.

Det fanns dock andra syften med vinvalen. I alla fall den första flaskan. Lite bekräftelse och utvärdering. Två av vinerna provades samtidigt och rester sparades till söndagen och matchades då mot det tredje vinet. Ett smart drag för att vara lite självgod. Riktigt trevligt blev det. Trots avsaknad av goda vänners lag. Träffade en gammal skolkamrat för något år sedan. Vi hade inte setts på säkert 20 år så det var riktigt kul. På min fråga om han träffade några andra gamla kompisar svarade han nej och tillade – jag umgås mest med mig själv.

Ibland är det skönt att sitta i sin ensamhet och helt koncentrera sig på vinet. Att liksom låta sig uppslukas av allt det goda i doft och smak. Gå in i sin egen värd och djupanalysera innehållet i glaset. Självklart lyssnar jag till hustruns intryck och även barnen får ett doftprov trots sin låga ålder. De har lärt sig att säga jordgubbar och stall till allting. Fast just denna gång hade de helt rätt.

Första vinet ut kommer från Château de Saint-Cosme. Detta har blivit lite av en favoritproducent för de medvetna svenska konsumenterna. Även Parker sällar sig till hyllningskören och är ofta ganska generös med sina poäng – alltför generös enligt min åsikt. Jag har provat en hel del av Louis Barruol’s viner men aldrig blivit frälst. Ibland har jag funderat på om de har varit för unga, knutna eller måndagsexemplar. Aldrig har jag utbrustit wow! Aldrig har de överträffat förväntningarna. Nästan alltid har de underpresterat. För ett tag sedan beslutade jag mig för att avstå vidare inköp helt och prioritera andra producenter. Så kommer ju då Systembolagets nyhetslansering i februari med två av firmans viner. Dessutom som vanligt höga poäng och klart attraktivt pris. Då infaller sig naturligtvis beslutsvåndan igen. Köpa eller inte köpa? Om man nu får tag i någon flaska vill säga. Alltså ett smakprov av ett vin jag inte tidigare tyckt så mycket om men som nu fått vila ytterliggare lite i källaren för att kanske ha utvecklats till ett bättre vin – eller?

2001 Château de Saint-Cosme, Gigondas ”Valbelle” är mörkt tegelröd i färgen med lätt bruna inslag. Det doftar diesel och terpentin. Viltkött och rökta kryddor med typiska drag av södra Frankrike. Lite malört och lätt rostade fat med inslag av kaffe. Gödselstack och höstskog med inslag av söta kryddor som kanel och kardemumma. Det finns ett lätt kemiskt drag i doften som påminner om hårspray. Faktiskt är att det doftar Riesling. Förmodligen är det mineraler som gör att det blir sådana kopplingar till den druvan och den kemiska karaktären. Dag två tillkommer stundvis även en lätt känsla av kokosfett vilket gör mig lite konfunderad. Jag anar även flyktiga aromer av choklad. Spännande är den men förmodligen inte en doft som alla faller för.

Smaken är ganska rå och tuff. Mer oborstad än de två kommande vinerna. Det smakar inte alldeles harmoniskt. Frukten är ren men lite för rödfruktigt syrlig för min smak. Som lingon och syrliga körsbär. Även en beska i smaken som direkt gör att det blir just lite opolerat och rått tillsammans med den tuffa syran. Smaken är stram med en elegans som är tilltalande och det går klart att skönja kvarvarande tanniner. En lätt eldighet i eftersmaken med ett kemiskt drag som man antingen gillar eller avskyr. Jag är ambivalent. Det finns en klar varning för den så för mig typiska Italienska karaktären av körsbärskärnor och stjälkighet. Månne har Louis Barruol försökt biffa upp vinet med stjälkar? Dag två kvarstår intrycken och ingen direkt förändring har skett i smaken. Faktum är att det inte bara doftar Riesling det smakar banne mig som det också – av ett stramare slag.

Första spontana tanken är att detta vin (eller till och med producent) och jag kommer inte överrens. Det finns ingen kemi, det säger aldrig klick. Jag tycker det saknas så mycket Grenachekaraktär av sötfruktighet och choklad. Doften är fin men det känns lättare att koppla samman den med Syrah än med Grenache. Det doftar emellanåt lite som 2003 La Combe des Fous och 2005 Bois de Boursan”Cuvée des Felix”. Märkligt att detta vin med den högsta andelen Grenache (90%) av de tre vinerna, ger den minst typiska doften och smaken. Är det producenten eller är det Gigondas? Barruol gör för övrigt vin från hela Rhône men köper då in druvmaterialet. Endast planteringarna som ger druvor till hans Gigondascuvéer kommer från egna odlingar. De som härstammar från négociantverksamheten buteljeras under namnet Saint-Cosme (utan Château framför). Förutom Côtes du Rhône vinet har jag aldrig provat hans viner från denna verksamhet. Han lär göra en bra Côte Rôtie och en bra Chateauneuf du Pape som det hade varit kul att få prova. Frågan är om de är lika i stilen eller om det är just hans Gigondasviner som har ett så särpräglat drag? Jag har skrivit om två tidigare smakprov här som ni gärna får ta del av. Det blir ändå 92 poäng för den goda doften och framtidshoppet som lever vidare. Syran är okej på grund av friskheten i vinet som helhet. Det finns frukt som håller emot men om den helt viker sig kommer det här att bli ganska oangenämt. Parker är mera positiv med 93 poäng i februari 2004 och konsumtion mellan 2006 och 2016. Tekniskt förstår jag kvaliteten i vinet men väldigt gott smakar det faktiskt inte. Det blir nog ändå pass på måndag den 2e februari.

Andra vinet ut var en gammal bekant – Clos des Papes. Detta är nog ett av de mest trogna vinerna från distriktet i vårt Systembolagssortiment. Trots sin etablerade status känns det som egendomen genomgår en nyrenässans. På de flesta forum verkar man rörande överens om dess kvalitet och förträfflighet. De amerikanska konsumenterna har varit generösa med sitt beröm och på Wine Spectators årslista har man hamnat högt. Även Parker är mycket positiv och speciellt under senare år. Faktum är att av 2000-talets årgångar så har hela fyra stycken fått 95 poäng, en 97 poäng och en 98 poäng samt nu den kommande 2007an som bedömts till 98-100 pinnar. Ganska imponerande. Endast 2002an avviker, med sina ändå efter förutsättningarna höga 88 poäng, vilket ju är förståligt. En får man väl anse, ganska traditionell producent som dessutom helt avstått från den i mångas ögon så förhatliga specialcuvéehysterin. Man gör ungefär 100 000 flaskor om året - trots ett mycket lågt skördeuttag. Allt avstjälkas. Jag måste nog medge att hur mycket jag än gillar producentens vin så är jag lite misstänksam beträffande flaskvariation. Jag kan inget bevisa och jag kan inte heller peka på en hållbar teori utan endast lite lätt misstänksamt konstatera att jag haft en del märkliga upplevelser. De som följt debatten om 2003 Clos des Papes i främst USA vet att det var mycket diskussion om stora variationer inte bara av enstaka buteljer utan även hela partier. De flaskor jag provat har varit lysande. Dock blev jag förundrad när jag provade en 2005a köpt på Systemet. Jämfört med en tidigare provad flaska som var inköpt på plats så tyckte jag skillnaden var ganska stor. Bägge goda och bra men flaskan inköpt hos producenten var kraftfullare och mindre rödbärig. Även 2004orna tycker jag spelat mig ett spratt men det kan kanske bero mer på min personliga form än vinet. Även på vertikalprovningen i höstas tyckte jag en del årgångar var annorlunda mot tidigare intryck. Mest märklig var årgång 2000. Jag hade provat en flaska hemma dryga året innan som var allt annat än bra. Ganska mediokert, hårt och platt. Jag begrep inte alls Parkers 95 poäng. Flaskan vi hade på vertikalprovningen levererade något helt annat. Ett tjockt och närmast Amaronelikt vin som delade gruppen i två falanger. Visst var den mycket söt i stilen men också väldigt god. Kanske var den lite mycket oxiderad, nötig och mörk i frukten men ganska tilltalande. Helt olika intryck på bara ett år? Därför var det med skräckblandad förtjusning jag bestämde mig för ett nytt försök i helgen.

2000 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape är mörkt lilaröd i färgen. Klar men tät och ungdomligt purpuraktig. Märkligt. Doften är fantastiskt angenäm med massor av söt frukt. Den är verkligen inställsamt söt och god. Choklad och jordgubbsylt med hallon och nötter. Kirsch! Lite lätta drag av aprikoser och vanilj. Doften är frisk med minerlighet och lätt kryddighet. Jularomer av kanel. Även tobak och balsamvinäger. Rökighet och fikon som påminner mycket om 2003an. Köttsaft, stendamm och en frisk blommighet. En förväxling med Amarone är inte ologisk. Det här doftar jättesnyggt och gott. Dag två tillkommer lite lätt animaliska aromer som gör det hela än mer pikant. En diametralt motsatt doft gentemot det förra vinet. Vilket man föredrar är en smaksak men jag gillar bägge lika mycket fast på helt olika vis.

Smaken är underbart frisk och mycket inställsam. En härlig viskös känsla i munnen och jordgubbsylten känns inte långt borta. Gräddkola, vanilj och ett drag av rökighet med lakrits. Underbart gott är första tanken. Eftersmaken är mycket lång och intensiv. Den dröjer sig kvar länge, länge. Allt är i balans. Samtidigt som vinet känns lätt och mineraldominerat är intensiteten och koncentration ruskigt hög. Allt balanseras av en frisk men helt integrerad syra. Dag två är förändringen minimal. Möjligtvis mer fikon och rökighet med lakrits i eftersmaken. 2005 Pure är inte långt bort i tanken. Kalasgott!

Det här är en mycket positiv överraskning. Jag måste erkänna att oron var stor. Den kom helt på skam. Det här är ett vin som jag önskar att jag hade lådvis av. Även om vinet är utvecklat och lite moget i stilen så finns det massor av potential kvar. Parker anger 2025 som trolig livslängd. Jag sätter inte emot. Intressant är att han ansåg att man skulle hålla på sig till och med 2007 innan första smakprovet. Han hade nog rätt magkänsla. Denna gång var detta en fullträff – något som förra flaskan hemma för 1 ½ år sedan inte var. Så kul att jag drar i med hela 96 poäng. En poäng mer än Bob som nöjde sig med 95 poäng i februari 2003. På tal om 2003 så är det inte utan att jag undrar hur den årgången av detta vin kommer att utveckla sig? Med tanke på detta vin så måste 2003an bli sensationell om ett par år. Faktum är att jag tycker denna flaska har väldigt mycket gemensamt med just 2003an som är ett av mina favoritviner. Märkligt är att detta är det vin av de tre som har lägst andel Grenache – endast 65% enligt uppgift. Nu tror jag inte att det riktigt stämmer. Andelen lär ju variera friskt beroende på årgång och jag skulle inte bli förvånad om andelen är högre i just denna årgången. Det är det vin som mest föder tankar på de så karakteristiska dragen av jordgubbar, choklad och tobak hos Grenache. Utmärkt!



Först i ensamt majestät till söndagsmiddagen men sedan matchad mot resterna av de två föregående vinerna ställdes en Domaine du Vieux Télégraphe på bordet. Denna producent är kanske ännu mer klassik på Systembolaget än den föregående? Så länge jag kan minnas har man alltid lanserat en ny årgång Vieux Télégraphe. Populära och svåråtkomliga har de alltid varit. Även detta är ett vin som har en stor marknad och trogen kundkrets i USA. Däremot tycks Robert Parker aldrig riktigt tagit dem till sitt hjärta. Även om han kan vara positiv i sina utlåtanden så har de riktigt höga poängen lyst men sin frånvaro. Lite taskigt kan jag tycka. Jag har alltid gillat firmans vin och tycker det är ett ganska typiskt och troget vin mot sitt ursprung. Modernister kan man nog inte heller anklaga dem för att vara. Läs gärna mer om en provad 1998a här som var ljuvligt god för drygt ett år sedan. Även Domaine du Vieux Télégraphe avstår prestigecuvéerna till förmån för sitt basvin. Förvisso säljs det emellanåt ett ”andravin” under namnet Télégramme. Tror det är från yngre stockar och från druvmaterial som inte riktigt platsar i standardvinet. Vill minnas att jag någonstans även sett en hänvisning till ett prestigevin någon gång., En engångsföreteelse om jag minns rätt. Det ska även tilläggas att man precis som Clos des Papes gör vit Chateauneuf du Pape. I vilket fall som helst tycker jag ofta att Vieux Télégraphe levererar över förväntan så därför kändes det kul att se om mina tidigare positiva intryck av 1999an skulle stå sig. En årgång som knappast anses som en av de stora, om än korrekt och godkänd. Även av detta vin sparades ett rejält glas till dagen efter för att följa utvecklingen.

1999 Domaine du Vieux Télégraphe, Châteauneuf-du-Pape ”La Crau” är mörktdjup tegelröd i färgen och har faktiskt ungdomligast lyster i trion. Intensiv och vacker. Lovande! Så härligt typiskt Vieux Télégraphig i doften. Stor och animaliskt stallig med gödselhögen runt knuten. Ammoniak är faktiskt en koppling man kan göra. Det låter inte angenämt men tänk på det som ett naturligt inslag i lantbruket så blir det tydligare. Efter mycket luftning lugnar de vilda och djuriska dofterna ner sig till förmån för de mer typiska aromerna av Provence. En blommighet och garrigue samt viltkött med peppar. En mörk, rostad känsla av hav och tjära med rökig vedspis och bränt gummi. Så typisk och läcker doft. Precis som jag önskar mig. Ytterligare ett exempel på distriktets mångfald. Det här är en tredje variant som inte alldeles tydligt påminner om de övriga två. Visst finns det gemensamma drag men olikheterna är större. Fantastiskt. Dag två har doften lagt sig ytterliggare och är betydligt mer dämpad. Lite som en avslagen Julmust.

Smaken är först påfluget viskös och känslan i munnen är chockartad med klara drag av Portvin och söt, tung frukt. Klart fylligaste smaken av de tre. Inte lika lång och fruktsöt som Clos des Papes utan mer smak av lakrits och kryddighet. Mörka bär och ett lätt eldigt intryck i den aningen torra eftersmaken som har tydliga drag av mognad och starkvin. Mycket gott och läckert. Generellt är allt mörkare i detta vin jämfört med de tidigare två. Mörka körsbär. Jordgubbar kryddade med kanel. Fänkål och intensiva tanniner i den långa avslutningen. Kan man smaka Provence så måste det smaka så här. Kryddigt, eldigt och lantligt med ett nästan animaliskt inslag i smaken som känns så naturlig. Om något brister i smaken så är det den något frukttorra eftersmaken som ger ett lite för stramt intryck i ett annars superläckert vin. Hur gott som helst är det ändå. Kanske mest typiska vinet i trion? Kvällen efter är dock intrycket mer återhållsamt och mognaden har helt tagit över med resultat att det blir för torrt och fruktklent för min smak. Avslagen Julmust även i smaken.

Detta måste vara en 1999a som skiljer sig från schablonen. Den om en lättare årgång. Att spara vinet längre går säkert alldeles utmärkt men frågan är varför? Det är tillräckligt utvecklat och gott nu. Den något torrare stilen gör att det känns lite vanskligt med längre lagring. Visst går säkert ytterliggare fem år bra men sedan undrar jag om det blir bättre. Nu är ju Vieux Télégraphe just Vieux Télégraphe och om något vin från distriktet är känt för att tjusa sina anhängare så är det detta och ofta just för sin fina lagringsduglighet. Den gode Bob är fullständigt ute och cyklar när det gäller betyg på det här vinet. Ofta är han väl hård mot Vieux Télégraphe och jag tycker detta är oförtjänt. Jag tillhör supportrarna och blir alltid lika positivt överraskad när vinet serveras blint. Många gånger har olika årgångar passerat revy i våra vingäng och alltid är intrycken konsistenta och bra. Jag undrar ofta varför just Vieux Télégraphe hamnar lite i skymundan hos Parker? Först senare årgångar har belönats med den uppmärksamhet vinet förtjänar. Faktiskt är att jag har Vieux Télégraphe från den svaga årgången 1997 som smakar helt fantastiskt bra. Hursomhelst gav Parker vinet 88 poäng i december 2001 och ansåg det skulle konsumeras mellan 2005 och 2020. Jag håller inte alls med om betyget utan sätter lätt 94 poäng. För den fina mognaden, typisteten och den rakt upp och ned fina doften och goda smaken. Jättekul! Kanske skulle betyget bli lägre om jag tog i beaktande hur vinet utvecklad sig till kvällen efter. Nu tycker jag det är fel att resonera så för inte måste man spara vin i ett dygn. Om man isolerat ser till njutningen under dag ett så räcker det mer än väl.

Det här känns som en bra helg. För att summera den så var det skönt att få vara lite elak och kritisk i de tidigare inläggen men avsluta i någon slags positiv anda med två fantastiska viner från favoritdistriktet. Faktiskt är att det ett tag känns så bra att jag funderar på att ställa mig upp och precis som Nicolas Sarkozy gjorde när han stod som segrare i Presidentvalet, utbrista i…

Vive la France – Vive la République!

Just det! Den onde, den gode och den fule?
.
Den onde blir naturligtvis 2001 Château de Saint-Cosme, ”Valbelle”. Den elaka syran – uhhh…

Den gode blir ju helt klart 2000 Clos des Papes. Söta jordgubbar och choklad - mums…

Den fule blir således 1999 Domaine du Vieux Télégraphe. Som i den fula ankungen. Som sedan utvecklas till den vackraste av fåglar – svanen. Tyvärr är det väl så att resterna som konsumeras under måndagskvällen mer påminner om en annan svan – den döende svanen!

Surt sa räven!

Vad gör att man tycker att ett vin smakar surt? För mig är det kopplingen till tranbär, slånbär, lingon och ibland ljusa körsbär och faktiskt till och med röda vinbär. Fast visst kan även smultron, hallon och jordgubbar ibland smaka surt? Det är kanske inte bären i sig som avgör om det är surt eller ej. Kanske är det mognadsgraden?

För flera år sedan, närmare bestämt 1994 (VM sommaren) bilsemestrade vi i Frankrike. Efter Bordeaux avslutades vistelsen i Bourgogne. Sista dagen besökte vi marknaden i Nuits St Georges. Ost skulle naturligtvis inköpas och tas med till Sverige. Min favorit redan då var Münster och Epoisses de Bourgogne. Den som upplevt den sistnämnda riktigt rumsvarm och mogen vet att man gärna inte vill ha den aromen i en sommarvarm bil – inte i dryga 120 mil. Det var en chansning som gick hem. Påsen fick hänga framför fläktutsläppet på instrumentbrädan.

Min dåvarande sambo (idag hustru) köpte lite frukt med sig. I bilen tog hon fram en märkligt ljus persika. Jag är ingen stor fruktälskare men lite sugen blev man allt efter ett par timmar i bilen. Så överraskad jag blev. Fruktköttet var väldigt ljust och inte alls så där orange som jag var van vid hemma från Sverige. I munnen blev jag helt överväldigad av den renaste, saftigaste och sötaste frukt. Aldrig har en persika smakat bättre. Helt perfekt solmogen och färsk. Sedan dess inser jag att det fungerar likadant i vindruvans värld.

Ett vin som jag tidigare inte direkt kopplat samman med solmogen frukt är ett av mina mest misslyckade inköp. Tänkte för ett tag sedan att nu kanske saker och ting hade lossnat – ett mirakel? Alltså plockades en flaska fram till matchande Italiensk mat. Det brukar bli bäst så. Förra smakprovet var för 1 ½ år sedan men det gjorde mig knappast glad.

Skulle jag vänta mig mirakel som Peter LeMarc sjunger i en av sina bästa låtar?

2001 Fattoria di Fèlsina Berardenga ”Fontalloro” Toscana IGT har en ljus aningen sammetsröd färg med drag åt tegelrött till. Det doftar körsbär, fat och espresso. Stall, läder och metall på det sättet att det doftar zink och bläck, kanske till och med lite rostigt järn. Paprika och örter med en grön ton. Jordigt och kemiskt med en arom som drar åt välhängt kött till. Ganska spännande men samtidigt orent och lite oangenämt. Inte helt kul.

Smaken är frisk med drag åt citrus till och en syrlig, bitter samt stjälkig ton. Beskan drar åt skalrester till. Som det vita på insidan av apelsinskal – usch. Kärnig, ursprungstypisk och vrång. Smaken är ändock ganska ren och koncentrerad med lite spännande inslag av torkad citrusfrukt, som clementin och svamp. Även en viss bläckighet i smaken gör sig påmind i den korta och snipiga eftersmaken. Inte min typ av vin.

Daniel Thomases måste ha fått hjärnsläpp när han i april 2006 gav vinet 93 poäng – eller så har de lurat honom. Även Gambero Rosso tog i och delade ut 3 glas. Mina Vinare nöjer sig med 85 poäng och önskar att pengarna var investerade i något annat än det här vinet. Fast Sangiovese smakar det. Korrekt är det.


Om jag vore konspiratoriskt lagd skulle jag anklaga Fattoria di Fèlsina för att medvetet göra ett skitvin! Nu är jag inte det så jag inser att man säkert velat göra ett vin i just denna stil. Ett vin som inte alls tilltalar mig men säkert många andra. Ett matvin? Inte för mig. Eller har kanske just denna årgång resulterat i ett vin som inte är representativt för det vin man egentligen vill göra? Jag har läst så mycket positivt om Fontalloro att jag har svårt att tro att det alltid ska smaka så här. För att sammanfatta det hela så kan jag använda ordet som räven använde om rönnbären – surt!

De flesta läsare har väl förstått vilken typ av vin jag gillar. Lite mer rock'n'roll får det allt vara för att jag ska gå igång. För att använda musik som illustration till det hela kan jag inte låta bli att referera till en av mina favoritgrupper. Comebackspåret efter några års tystnad. Precis så vill jag ha mitt vin. Lite rått med massor av energi men samtidigt en viss cool elegans!

(Ohps! - Återkommer med kommentar senare.)

Ett får i ulvakläder!

Nejdå, jag har inte blandat ihop det. Minns ni Porsche 924? Bilen vi skulle luras tro var en tysk sportvagn av yppersta spets när det i själva verket var en förklädd folkvagn. Lite så känns det med vinet detta ska handla om. Nu kanske man inte ska jämställa bilmodeller med vin. Vin är ju lite mer delikat och kan ändra karaktär med olika årgångar. Fast det gör väl bilmodeller också – ändrar karaktär med årgångar? Nu blev väl 924an till slut en bra bil i förhållande till pris och som så ofta i bilvärlden finjusteras allt och bristerna åtgärdas och mot slutet av sin livslängd brukar det bli ett bra resultat. Åtminstone kvalitetsmässigt.

Ett vin ändrar kanske inte kvalitet på samma sätt utan påverkas mer av årgångens karaktär. Fast vissa gör alltid mediokert vin oavsett förutsättningarna. En del egendomar väcks ur sin törnrosasömn och får nytt liv med nya ägare och dynamiska eldsjälar. Kanske gäller det även mitt vin.

Jag köpte två flaskor för sex år sedan just för att jag föll för förklädnaden. Förmodligen vinvärldens mest maskulina förpackning och pondusen lyser lång väg. Fin stamtavla och renommé samt bra ranking på listan – 2éme Cru Classé. Även ursprunget i sig förpliktigar till hög status. Bara namnet i sig inger ju respekt. Långt, omständligt, svåruttalat och dessutom bekräftas ju både det aristokratiska och manliga med ordet Baron i mitten.



Vinet köptes innan jag la så stor vikt vid Parker och poäng så efter jag gått över till ”andra sidan” kontrollerade jag givetvis poängen – 90 pinnar. Nej, nu har han nog fel blev första tanken. Ett så fint vin? Åren har gått och aldrig har jag kommit loss att prova vinet men nu med dryga tretton års mognad kändes det som det var dags. Jag har ju haft flera positiva bekantskaper sedan tidigare med andra årgångar och den yngsta av dem alla – 2004an – var enligt mig ett av de bästa vinerna på Malmömunskänkarnas Bordeauxfestival för ett par år sedan. Klart att villfarelsen om de undervärderade 90 poängen förföljde mig fram till första smakprovet. Hur gick det då?

Om det räckt med att dofta på vinet så hade saken varit klar. Så här gott doftar inte många viner. Precis som man vill att en mogen Bordeaux ska dofta. Om nu det är en god doft? Anna-Lena Brundin var det länge sedan jag hörde något om men jag minns ett skämt hon brukade dra. Det med att liggandes i sängen, bekvämt och skyddat med näsan ovan sängtäcket, släppandes en riktig rökare under täcket och sedan inte kunna motstå frestelsen att lyfta på täcket för att känna hur den egentligen doftade – lite skamset. Kanske dofta är fel ord men lite så känns det med mitt vin. Det är en lite förbjuden och stallig doft som sitter i tomflaskan länge. Jag kan precis som i Anna-Lenas exempel inte motstå frestelsen att stoppa näsan i tomflaskans mynning under flera dagar efter det att den avslutats. Fantastsikt.

Nu räcker det knappast med att dofta på vin, de flesta av oss vill även smaka på de dyra dropparna. Hur smakar det då? Nja, det smakar vin. Det är väl bra? Kanske det men nu smakar ju även Bag in Box faktiskt vin och för priset av en av mina två flaskor får man nio liter hederligt gott rödtjut i plastpåse och kartongförpackning – och även det smakar vin.

Visst är Château Pichon-Longueville Baron lite mer komplext än tillexempel Raimat Abadia men det är väl inte riktigt det som allt handlar om – eller? Inte ens yttre faktorer kan ändra på det. Inte all världens leenden, levande ljus eller möraste viltkött kan ändra på saken. Inte ens goda vänners lag eller solnedgången på Österlen. Visst är det stämningshöjare som kan få det mest mediokra vin att smaka bra men det gäller ju även ett hederligt åttiokronorsvin. Faktum är att en halvbra Bordeauxblandning från Toscana gör jobbet lika bra eller bättre. Även en medelmåttig Tempranillo från Rioja eller Ribera del Duero levererar samma värde. Fast för etikettsfetischisten är det inte lika kul med dessa substitut.

1995 Château Pichon-Longueville Baron är djupt mörkrött och förvånansvärt tätt i färgen. Doften domineras först av ved, rök, rostade fat och stallaromer. Häst och läder med inslag av höstlöv och multen svamp. Kryddor med enbär, kanel och julmust. Mineraler och grafit med blyerts samt tjära och bläckighet. Grillad rå pepparbiff. Tyvärr utvecklas över tiden även en lite svagt grön paprika ton som drar ner mina annars helt positiva intryck. Säga vad man vill men visst doftar det gott och klassiskt. Sedan borde de mest kritiska förespråkarna av nya fataromer ta en sniff på det här. Jag har ingen aning om andelen ny ek – men låg är den inte.

Smaken är mörk i frukten med en kall och stålig framtoning. Svartvinbärssaft och körsbär. Det kommer en beska i eftersmaken som ger vinet ett klumpigt intryck. Förmodligen av den stora andelen ek som tar överhand. Eftersmaken är dessutom direkt syrlig med citrus och lingon. Träig och nästan fadd smak i mellanregistret som sedan åter slutar med syra och beska med ett lätt örtigt intryck och lakrits. Inte jättegott.

Nja, det blir väl sådär. Inte otäckt att dricka men inte heller speciellt minnesvärt. Naturligtvis finns det de som gillar detta mycket mer än mig. Vinet är klassiskt, korrekt men aldrig speciellt gott. Doften lämnar inte mycket i övrigt att önska – det är smaken som ställer till det. Robert Parker slutade lite lagom på 90 poäng i februari 1998. Han var positivare i början av vinets karriär med både betyg och omdömet som sådant. Jag tror att detta är ett vin som hade smakat bättre för ett par år sedan. Visst kommer det att klara flera år till i källaren men bättre blir det nog inte. Jag kan inte påstå att jag längtar efter nästa och sista buteljen. Känner mig ändå glad över det typiska och klassiska vilket med den härliga doften gör att 91 poäng känns bra. Helt okej alltså.

Visst är tonen lite negativ. Visst spetsar jag till saker och ting. Mitt problem är bara det att jag är så fruktansvärt trött på alla dessa viner som förväntas vara lysande, klassiska och oantastliga bara för sitt ursprung och sin tradition. Nej, hellre då en ulv i fårakläder än ett gammalt trött, lamt och slappt får i lyxförpackning.

Som om status och berömmelse kan vinna över talang och skickligt hantverk!

En själsfrände?

Visst hämtar jag den mesta informationen och inspirationen från Bob och The Wine Advocate. Fast ibland är det bra med en bredare opinion. Att läsa vad en bredare massa anser om ett visst vin. Då fungerar CellarTracker utmärkt för mig. Vissa recensioner och omdömen är kanske inte stora litterära epos men väldigt direkta och uppriktiga. Poängen litar jag inte till med mindre än en ganska stor tolerans eller felmarginal (vilket man föredrar). Dock tycker jag det är kul att se mönster. Att jämföra samma vin fast i olika årgångar. Att jämföra om kollektivet tyckt bättre om en 2001a än en 2005a av ett visst vin. Ju fler bedömningar per vin desto tydligare brukar trenden bli. Jag tycker det fungerar utmärkt som vägledning inför inköp av vin. Är man lite osäker och resurserna är begränsade och man tvingas till val så kan faktiskt omdömena på CellarTracker fungera som hjälpmedel. Sedan kan det vara ren förströelse och förlustelse att surfa runt bland alla viner och smaknoteringar i databasen.

En signatur som åtnjuter mitt fulla förtroende och respekt är jdunnuck. Av någon anledning dyker alltid den signaturen upp när jag söker information om vin jag antingen själv provat eller är intresserad av. Dessutom är vi förbluffande ofta överens. Kanske inte exakt på poängen men nära och oftast i samma riktning. Vi kan vara lika entusiastiska över ett visst vin och jag känner många gånger igen mig i beskrivningarna. Lite märkligt är det.

Nu läser jag även Bulletin Board flitigt och efter ett tag upptäckte jag att en kille vid namn Jeb Dunnuck ofta gjorde inlägg om viner som intresserade mig. Tillslut gick det naturligtvis upp ett ljus att denne Jeb Dunnuck sannolikt var jdunnuck på CellarTracker – självklart var det så.

Nyligen läste jag ett inlägg som Jeb hade gjort på Bulletin Board vilket som vanligt intresserade mig mycket. Då upptäckte jag att han lagt till en länk nederst i sitt inlägg med det lockande namnet The Rhône Report. Klart man blir nyfiken.



Nu visar det sig att denne Jeb Dunnuck haft det goda omdömet att starta en hemsida med massor av godis om Rhône i allmänhet men Chateauneuf du Pape i synnerhet. Även Grenache som internationell druva får mycket uppmärksamhet. Underbart!

Nu är väl allt i sin linda och det är lite magert med information men om han orkar och vill så kommer det säkert att fyllas på med massor av matnyttig information. Det är en bra bit kvar till föredömet över alla – Søren Gudiksen’s fantastiska hemsida Chateauneuf.dk

Vad Jeb däremot har på sin sida är massor av härliga siffror. Provningsnoteringar och poäng i mängder. Det är bara att vältra sig i hans betyg och omdömen – sagolikt!

Även för den som inte är Grenachefrälst finns det kul noteringar att ta del av. Ett besök är verkligen att rekommendera. Faktum är att jag själv litar så mycket på hans smak att jag har fattat inköpsbeslut baserat på hans intryck – faktiskt senast under de gångna dagarna. Men till syvende och sist är det ändå Bob som är min vägvisare i vinträsket.

God, Godare och Godast!

Rött eller vitt, stilla alternativt bubbel. Ursprung Frankrike. Inköpspris maximalt 500kr. Sist men inte minst – 94 poäng eller högre av Mästaren och hans kollegor från The Wine Advocate. Så enkla var förutsättningarna inför denna (en av två per år) återkommande bedömningsprovningar som dessutom brukar innebära säsongstart i Gomseglet. Vilken provning det blev sen!


Varför denna provningsform? För att utmana, verifiera och kalibrera oss mot en norm. För de flesta av oss fungerar The Wine Advocate som referens och då behöver man knappast krångla till saker och ting med att inkludera fler kritiker. Ett undantag görs dock och det är för Champagne där Richard Juhlins omdömen och poäng accepteras. Detta görs av den enkla anledningen att The Wine Advocate varit usla under en lång period med sina recensioner av just Champagne. Nu släppte man en ny utgåva i december som inkluderade en rejäl genomlysning av senare årgångar i distriktet så kanske bli det bättre även på bubbelfronten framöver?




Alla provare tar med ett eget vin som möter kriterierna men som hemlighålls för övriga deltagare. En del bidrar med mer än ett vin av olika anledningar. Dels för att man har något extra kul att dela med sig av eller för att någon deltagare har svårt att ordna fram ett vin som uppfyller kraven och behöver hjälp. Elva provare och tretton viner lyckades vi sammanföra i söndags. Vi provar blint och vet inte ens var i uppställningen det egna vinet dyker upp. Detta på grund av ett enkelt handhavande som går ut på att alla får en karaff som märks i botten med det egna namnet och sedan ”blandas” karafferna runt i ett slumpvis mönster och numreras därefter (något som ställde till det extra mycket för mig denna kväll). Detta innebär förutom att det egna vinet kommer blint även att ordningen kan bli precis hur som helst mellan de olika vinerna. De vita och röda delas naturligtvis i två separata flighter.

Förutom att göra en egen poängbedömning så gissar vi även på druva/ursprung eftersom det momentet aldrig upphör att fascinera. Nu var ju gissningsalternativen något begränsade tack vare att alla på förhand vet att det är Frankrike som gäller. Tur, för annars kunde nog flera gissningar ha hamnat i andra länder och till och med andra världsdelar!

Vi kör med en ganska avslappnad provningsform och inga poäng samlas in utan alla deltagare resonerar istället högt om vad man hittar i vinerna och vad man gillar med dem eller inte. Faktiskt är att vi denna gång till och med glömde att rösta på bästa vin. Nu har jag ändå bilden ungefär klar för mig vilka som blev gruppens favoriter. Först mina egna provningsnoteringar och gissningar, därefter rätt svar och som avrundning lite allmänna tankar och kommentarer. Naturligtvis även poängen från Bob eller hans kollegor. Notera att alla egna poäng sätts under provningen utan vetskap om innehåll i glasen.

Flight 1 – den vita!

Vin 1
Färgen är ljusgul med antydan till en grön kant. Lite lätt söt och brödig doft. Smör, karameller, svag kaffearom och päron med nickelkola som minner om barndomen. Det doftar rent och fräscht. Smaken domineras först av en härligt gräddig mousse som verkligen är intensiv. Smörig men ändå frisk och lätt kryddig smak med mycket brödighet och kex. Lite vit choklad och kola med päron. Gott och friskt. Jag gissar på en hyfsat ung Blanc de Blanc. Det här smakar bra och den härliga moussen tilltalar mig mycket. Det räcker till 93+ poäng från mig och säkert kommer detta att utvecklas mer med lagring.
1998 Veuve Clicquot Ponsardin, Champagne "Brut Vintage Reserve"
(PN 58% - PM 11% - CH 31%) RJ Poäng/Potential: 92/94. Juhlin är mycket positiv, inte bara i betyg utan även i sin beskrivning av vinet. Jag blir lite förvånad över den höga andelen Pinot. Jag funderade en del efter vår Clos des Goisses provning på om jag egentligen inte föredrar Blanc de Blanc Champagne just för den oftare lite gräddigare känslan. Efter detta smakprov får jag nog ompröva den slutsatsen. Som jag ofta deklarerat dricker jag mycket lite Champagne men tror mig ändå ha en bestämd uppfattning om vad jag gillar. Denna kom lite på skam i och med nästa vin.

Vin 2
Färgen är klar och halmgul. Det doftar äpple och jord med mineraler och rök. En dammig ton som påminner lite om jordkällare. Just äpple i form av mogna sådana gör att det drar åt Pommac till i doften. Lite för mycket äpple för min smak. Jag vill hellre ha päron. Påminner mycket i doften om flera av de årgångar Clos des Goisses vi provade senast. Smaken är mycket stor med en riktigt fet textur. Fat, bananer, hasselnötter och kola samt choklad. Kex som direkt smakar som Digestive. Mörk brödighet och nästan tuggtobak och en fruktighet som drar åt det röda hållet till. Det här smakar mycket och gott. Ju mer jag smakar på det här desto mera gillar jag det. En riktigt god och läcker Champagne. Gissar på mogen Blanc de Noir. Jag tar i med 95 poäng som faktiskt känns låga ju oftare jag återvänder till glaset.
1988 Veuve Clicquot Ponsardin, Champagne "Brut Vintage Rare"
(PN 56% - PM 11% - CH 33%) RJ Poäng/Potential: 96/96. Richard gillar uppenbarligen denna mycket. Även hans beskrivning i text ger utryck för hans beundran. Tydligen är detta en specialcuvée av den vanliga "Brut Vintage Reserve" men som får ligga mycket längre på sin jästfällning. Dessutom vilar den tryggt i husets källare och lanseras först som ett moget vin. Just denna årgång lär ha lanserats i flera omgångar. Jag som egentligen intalat mig att jag föredrar de mer krämiga Chardonnay baserade varianterna med sin fruktigare stil. Så kom denna. En mycket kraftig och fyllig Champagne som känns anpassad för mat. Jättegott!

För protokollet kan tilläggas att jag provade de tre kommande stilla vitvinerna först och därefter återvände och provade de två Champagnerna. Bränd av tidigare erfarenheter visade det sig vara ett klokt beslut. Syran från Champagne kan annars lätt bli förödande för efterföljande stilla vin.

Vin 3
Färgen är gul med ett lite orent intryck. Doften är sötfruktig med karamell, vanilj och fat. Smörig, tuttifrutti och ett aningen oxiderat intryck. Nötig med klister och mogna päron med en avslutning som ger mig ett parfymerat intryck av hudkräm och rosor. Det doftar nästan som stereotypen av Kalifornisk Chardonnay. Smaken är eldig med ett kryddigt intryck. Robust på gränsen till klumpig men ändå en syra som känns fin. Beska i eftersmaken som nog kommer av alkoholhalten och inte av faten. Kaffe och tropisk fruktighet med inslag av päron och ljus choklad. Helheten blir ändå störd av ett lite platt intryck. Bättre i doften än i smaken. Gissar lite spritt på både Rhône och Alsace (Pinot Gris) på grund av alkoholen, parfymen och den tropiska frukten samt den allmänt tunga känslan i vinet. Det blir lite tveksamma 92/93 poäng som hålls uppe av doften.
2005 M. Chapoutier, Hermitage Blanc "Chante-Alouette"
Februari 2008, Robert Parker 94 poäng. Det anses att med minst tio års ålder så brukar vita Hermitageviner ändra karaktär och bli betydligt mer balanserade och goda (fast jag har aldrig upplevt det – tycker alltid att de är ganska klumpiga). Kanske är det ungdomen som stör vinet just nu. Tekniskt är det spännande men det blir aldrig riktigt njutbart. Parker har inget drickfönster i sin senaste bedömning men i första vevan angav han 2007-2027. Inte alls omöjligt att detta blir ett extremt långlivat vin. Det visar sig att fler än jag sitter och tänker på Kalifornien och Chardonnay när vi diskuterar om detta vin. Frågan är om vi hade gissat på det, om vi inte vetat att det var Frankrike som gällde?

Vin 4
Färgen är gyllengul. Doften först något sluten men efterhand lossnar det. Fat och rök med rostat kaffe och svamp. Lätt stickigt och kemiskt drag av parfym – som hårspray. Citrus och apelsinskal med choklad. Smaken är mer spännande än direkt god. Ren, lite fet struktur med en knappt märkbar fin syra. Kryddor, mineraler och en viss beska med ett tvåligt inslag. Ganska torr och eldig eftersmak. Choklad, kola och apelsinskal. När vinet öppnat upp sig känns eftersmaken oändlig. Jag inbillar mig att jag har provat detta förut. Ett vin vi hade i augusti på förra bedömningsprovningen. Jag gissar på det eller ett annat vin med samma ursprung - Norra Rhône. Enda alternativet för mig, nu som då, är en Gewürztraminer. Jag sätter 94+ poäng för den spännande känslan i vinet och en ganska personlig framtoning.
2003 E. Guigal, Hermitage Blanc
April 2007, Robert Parker 94 poäng, drickas 2007-2027. Vad kul! Att ha rätt för en gångs skull. Att poängen blev de samma känns faktiskt ännu bättre. Det här vinet har en alldeles egen personlig karaktär. Jag gillar det som ett provningsvin och kan nog tänka mig att ett glas till rätt mat är gott men jag har svårt att tänka mig flera glas eller en hel flaska. Det skulle nog bli för jobbigt. Ett klart bättre vin än det förra och visst har de mycket gemensamt men på något vis känns detta som en större vinupplevelse än vad 2005 Chante-Alouette gör. Beslutet att hoppa över de första två Champagnevinerna var nog riktigt klokt. Så låg syra som detta och det förra vinet har hade blivit till obefintlig syra om man provat de betydligt syrastinnare Champagnerna först. Vilket dock inte hade varit ett problem för nästa vin.

Vin 5
Färgen är ljusgul med ett stänk av grönt. Doften är stor med massor av citrus och mineral. Gräs och allmän grön känsla med örtighet. Svamp, grön paprika och mineraler igen. Rökighet, kisel och flinta med gröna äpplen och en aning smörighet. Det doftar klassikt Loire och Sauvignon Blanc med lite inslag av fat. Smaken är friskt syrlig med citrus och grapefrukt som ger ett lite kärnigt och bittert intryck. Det smakar faktiskt violpastill och lakrits. Fet textur i eftersmaken som är lång och tuff i sin syra. Det smakar lite som "vaxat" grönt äpple. Smaken leder mer mot en stram outvecklad Riesling från Alsace. Jag gissar på det men garderar med Loire och Sauvignon Blanc. Poängen blir lite avvaktande 92 med den tuffa syran som anledning till att jag inte vill gå högre.
1994 Pierre Boullay, Sancerre Chavignol
Juni 1996, Robert Parker 97 poäng. Det här är sensationellt. Ett vin som är14 år gammalt och smakar outvecklat. Även att Bob himself har satt hela 97 poäng på en Sauvignon Blanc från Loire. Riktigt kul att få ta del av detta. Parker anger inte något drickfönster vilket får mig att fundera på hur hans tankar kan ha gått. Är vinet kanske för moget? Har frukten gett vika och endast syran består? Jag vet inte men tydligen säger deltagaren som har vinet med sig att det alltid varit lite tufft i sin stil. Om det är outvecklat undrar man ju när det ska bli drickfärdigt? I vilket fall som helst mycket kul. Efter att vinets identitet avslöjats slår det mig att just lakritssmaken påminner mycket om ett vin som för mig är oförglömligt, 1990 Francis Cotat "Le Grande Côte Cuvée Special". Även det ett mycket udda vin från Sancerre gjort på Sauvignon Blanc. Även några av de sent skördade viner från Lucien Crochet som jag provat har en del gemensamt fast jag upplever dem som mer dominerade av fatinslag. Efter provningen läser jag ett referat från en drygt sju år gammal provning där samma vin var med. Även då tycks den tuffa syran ha skapat lite bryderier beträffande poäng. Tycks som den gruppen provare hamnade i 91-93 poängintervallet. Inte mycket verkar ha ändrats över de sju år som gått om man läser beskrivningen från då.

Robert Parker brukar ju få en del kritik för att det alltid handlar om poäng och inte innehåll i hans beskrivningar. Det gäller knappast detta vin. Kan inte låta bli att lägga in hans beskrivning av vinet:

"I have drunk some remarkable Sancerres over the last two decades, but never have I had a Sancerre so close to perfection. Admittedly, some of the efforts from Vatan, Cotat, Crochet, and Bailly-Reverdy have been dazzling, but this 1994 offering from Pierre Boullay is one of those rare, once in a decade, perhaps once in a lifetime wines. In the vernacular of the wine trade, this wine is "crammed and jammed," or to put it another way, "packed and stacked." Made from low yields (about eight-tenths of a ton per acre), this awesomely rich, uncannily brilliant and well-balanced wine is the greatest Sancerre I have ever tasted. Its striking delineation and focus only make it more hauntingly close to perfection given its unprecedented level of concentrated Sauvignon fruit. It represents the essence of the varietal and terroir. Full-bodied, strikingly pure and rich, this is a wine of magnificent power, extract, balance, and precision. One-hundred percent barrel-fermented in old oak, with a production of under 500 cases (of which 100 made it to America), this wine admirably demonstrates the heights that can be achieved by Sauvignon Blanc grown in the stony soils of Sancerre. Think of it as drinking liquified minerals stacked on a skyscraper of honeyed melon-like fruit. Unbelievable!"

Dags att lugna ned det hela med lite rött vin.

Flight 2 – Den röda!

Vin 1
Färgen är djupt röd med drag åt det sammetsaktiga hållet till. Doften är stor, söt, varm, syltig med lite lättrostad fatkaraktär. Kola, björnbärsmarmelad, kryddor och en svårdefinierbar känsla av frisk fruktighet. Aprikoser och blommor som för mig direkt påminner om en stor Shiraz från Australien. Hur gott och njutbart som helst. Första tanken, inte bara för mig, är om det verkligen kan bli bättre senare i startfältet? Smaken är intensivt sötfruktig med ett eldigt och kladdigt intryck – Portvin. Mentol, kanel, jordgubbar, gummi, violpastill, lakrits och en massivt lång kryddig eftersmak med låg syra. Riktigt, riktigt gott. Känslan av att bästa vinet står först i linjen kvarstår. Hur ska det kunna bli bättre? Eftersom vi vet att vi befinner oss i Frankrike kan enda gissningen bli en något åldrad Chateauneuf du Pape. Annars hade jag kunnat gardera med Australien och Shiraz! Min bedömning slutar på 97 poäng.
2003 Cuvée du Vatican, Châteauneuf-du-Pape "Réserve Sixtine"
Februari 2006, Robert Parker 95 poäng, drickas 2009-2029. Äntligen! Detta vin har jag längtat efter att få prova. Det motsvarade verkligen förväntningarna. Kanske var det mer utvecklat och mindre tufft än vad jag väntat mig. Fast jag klagar inte. Detta blir en av mina och även gruppens favoriter till bästa vin. Nästan alla drar åt samma håll och poängmässigt är vi ganska överens. Detta är fullständigt hedonistiskt. För att jämföra med samma vin i årgång 2005 så är skillnaden idag ganska stor. 2003an är tjockare och mer hämningslös men också mindre typisk än den yngre årgången. Personligen tror jag aldrig att 2005an kommer att bli likadan i sin karaktär utan det är säkert den mycket speciella årgången 2003 som sätter sin prägel på vinet. I en provning arrangerad av Executive Wine Seminars i New York 2006, med bara viner från distriktet från årgång 2003, vann detta vin omröstningen som provningens bästa vin. Motståndet var extremt tufft med i princip alla stora namn på startlistan. Jag kan förstå att den vann. Jättebra!

Vin 2
Klar och lite ljusröd färg. Doften är rökig och dammig med en söt ton av värme. Det finns en blodighet och animaliskhet som är helt fantastiskt läcker. Syltig frukt med kola och mineraler samt kryddighet av kanel och kardemumma. Lite jordkällare och diesel letar sig också igenom. Läckert! Smaken är ren med en sötsyrlig framtoning som ger vinet en väldigt frisk fruktighet. Körsbär, lakrits, violpastill, gummi och rotfrukter. Även i smaken finns en animalisk karaktär av köttighet. Lång eftersmak med en balanserad syra. Detta går mer åt det eleganta hållet till. Högklassig Pinot Noir från Bourgogne känns givet. Enda alternativet skulle vara en feminin lätt Chateauneuf du Pape men knappast troligt. Känner mig riktig upprymd och slutar på 95 poäng.
2005 La Pousse d'Or, Volnay 1er Cru "En Caillerets"
Här råder nog tyvärr lite missuppfattning med avseende på poäng från The Wine Advocate. Detta vin är såvitt jag förstår aldrig officiellt bedömt. Däremot är syskonvinet "60 Ouvrées" bedömt till 94 poäng av David Schildknecht. I den recensionen finns en märklig hänvisning som lyder "Also recommended: 2005 Volnay Caillerets (86+?)." Ytterst märkligt. Jag har provat bägge och jag tycker banne mig att detta var bättre. Riktigt bra och härlig Pinot Noir. Finlemmad och elegant men ändå kraftfull. Varför är det så sällan man får uppleva dem såhär? Årgång 2005 och Bourgogne måste vara en succé. Tyvärr har väl det tåget redan gått men jag kommer att hålla utkik.

Vin 3
Färgen är djup och aningen tegelröd. Ur glaset väller en intensivt söt doft med kanel, kardemumma, plommon och Portvin. En lite köttigt bläckig framtoning och nötig som en Armagnac med fikon och saftkok. På slutet är det en märklig koppling jag får till Julen med risgrynsgröt och sviskon! Hur underbart som helst. Smaken är mycket viskös med en påfallande sötma och värme. Syltigt med jordgubbar och kanel samt en närmast bränd karaktär. Tanniner som märks trots all fruktsötma. Eftersmaken är ruskigt lång och intensiv med en eldighet som naturligtvis lär komma av en inte så blygsam alkoholhalt. Fikon i grädde med lite hallon på toppen. Kraft – så står det i anteckningsboken. Naturligtvis ett lite kontroversiellt vin. Jag gissar på Chateauneuf du Pape igen och en årgång kring 2000 eftersom det känns så utvecklat trots rikedomen. Landar på 97 poäng tillslut men skulle nog vilja gå lite högre innerst inne. Den utvecklade karaktären hindrar mig dock.
2003 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Renaissance"
Februari 2006, Robert Parker 94+ poäng, drickas 2009-2021. Nu tycker jag allt att han är för snål med sina poäng! Detta är bland det mest kraftfulla vin från distriktet som jag har smakat. Nu hör det till historien att just denna flaska råkat ut för lite omild behandling. Den deltagare som har med detta vin har kanske till slut kommit på den optimala metoden för att omvandla även sura Bordeaux och Bourgogne viner till nektar! Mer om det en annan gång. Om jag ur minnet försöker hitta något liknande som jag kan koppla ihop detta vin med så är det nog 2000 Clos des Papes med sin Amarone lika struktur och 2003 Domaine Pierre Usseglio “Reserve des Deux Freres” som hade lite samma utpräglade starkvinston. Detta blir ett av mina favoritviner men även gruppens men några gillar inte det. Helt klart en fråga om personlig smak. Mycket särpräglat var det.

Vin 4
Färgen är tät och purpurröd. Doften är först lite stålig och mineralig med kaffe och en varmrostad ton. Lite sluten först. Blodig och köttig med gummi och blommighet. I slutet kommer en känsla av svettigt omklädningsrum. Kanske inte den största eller mest komplexa doften av uppställningens viner men ändå mycket tilltalande. Smaken är däremot större. Söt, solmogen frukt med en ganska låg syra. Lakrits och varm syltig frukt med intensiv eftersmak som är väldigt lång. En viss strävhet och tanniner som känns som de är i pulverform – lakritspulver. Ett maskulint och stöddigt vin som känns väldigt lovande men som även är gott redan nu. Lite svårt att gissa på ursprung. En del av mig drar åt norra Rhône till, en annan till södra Rhône och den tredje faktiskt till Bordeaux och även söder om Bordeaux. Lite otydligt men riktigt lovande. Först landar jag kring 95 poängsträcket men höjer efterhand till 97 poäng för potentialen känns mer än lovande. Ett stort vin.
2005 Domaine la Soumade, Côtes du Rhône Villages Rasteau "Cuvée Fleur de Confiance"
Februari 2008, Robert Parker 94+ poäng, drickas 2014-2033. Ja, det var sannerligen en överraskning. Första smakprovet för mig. Det här ger ju ett helt annat intryck av Rasteau än alla de andra vinerna därifrån som jag provat. De flesta gillar detta och vinet är en av gruppens favoriter. Tydligen är Bordeauxprofilen och konsulten Stephane Derenoncourt involverad vilket Parker verkar tycka är onödigt eftersom han har den största respekt för ägaren Andre Romero. Kul att Parker verkar anse att denna ska ligga till 2014 innan man tar första smakprovet. Det tillhör ju inte vanligheterna att han rekommenderar den typen av försiktighet. Även Bob beskriver vinet som "a southern Rhone wine with a Bordeaux structural overlay." Det här måste följas upp!

Vin 5
Färgen är ljust purpurröd. En parfymerad och animalsikt köttig doft med inslag av rök och olja. Blodig men elegant. Diesel och djurstallar med en spännande örtighet och tydliga inslag av garrigue. Tallbarr och rökt lakrits. Mycket personlig och speciell doft. Härlig. Smaken är frisk men förhållandevis låg syra. Körsbär och solvarm fruktighet med fikon och katrinplommon. Kryddor och en lång först ganska intensiv eftersmak. Gummi, violpastill och lakrits med köttjuice och värme. Garrigue! Mycket elegant och tilltalande. Jag tror ju att detta är mitt vin så jag gissar inte på ursprunget. Jag hamnar återigen högt med 97 poäng. Faktiskt ett tag ytterliggare en poäng men ångrar mig efter hand.
2004 Clos des Papes, Châteauneuf-du-Pape
Februari 2007, Robert Parker 95 poäng, drickas 2007-2027. Det är inte mitt vin. Ironiskt nog är det ett vin som jag inte gillat tidigare och närmast förlorat hoppet om. Dessutom tror jag att nästa vin är just detta vin. Rörigt? Vid ankomsten får alla en karaff med sitt namn på undertill. Sedan blandas alla karaffer för att ingen ska veta var det egna vinet står. När min bordsgranne häller upp vinerna råkar jag se etiketten undertill på en enda karaff. Denna. Mitt namn står uppenbart undertill. Därför låser jag mig hela provningen på att just detta är mitt bidrag. Dessutom tycker jag allt stämmer mot förväntningen på vinet. När vi sedan diskuterar vinerna är det ytterliggare en deltagare som är säker på att detta är hans vin. Det lustiga är att både han och jag har samma förnamn. Det är min namnes vin! Ruskigt bra är det under alla omständigheter denna kväll. Fler än jag som gillar det, faktiskt någon deltagares favorit. Kul för jag hade förlorat hoppet – nu är det åter vilket gläder mig. Kanske börjar 2004orna komma loss? För inte kan det väl vara flaskvariation? De buteljerar drygt 100 000 flaskor per år…

Vin 6
Färgen är djupt intensivt röd. En vacker färg. Doften är mycket fin. Fikonmarmelad, Portvinskryddighet, jordgubbsylt och kola. Rund och harmonisk doft med vanilj, violer och mint med ett mineraligt drag. Plommon i Konjak och rökta kryddor. Jättefin och lovande doft. En av provningens bästa doftintryck. Tyvärr underpresterar smaken gentemot förväntan. Det smakar lite söt, kladdig frukt med lakrits och violpastill. Syran är låg och frukten känns i eftersmaken lite torr och kort. Allt klipper av en aning abrupt och man känner sig lite lurad efter all den goda och lovande doften. Ur fas? Gissningen för mig blir Chateauneuf du Pape och faktiskt just 2004 med en svag misstanke om att detta kan vara en Clos des Papes. Tack vare den goda doften och att helheten ändå håller ihop så blir det 95 poäng. Det finns en potential.
2003 Clos Saint Jean, Châteauneuf-du-Pape "La Combe des Fous"
Februari 2006, Robert Parker 95 poäng, drickas 2006-2020. Detta är mitt vin! Märkligt. Fast jag har haft lite olika intryck av detta vin tidigare. Detta var fjärde smakprovet. Första konsumerade flaskan gjorde mig lite missnöjd. Den andra dracks i ett sammanhang där djupanalys kändes överflödig – i solnedgången på Österlen. Den senaste och tredje flaskan var makalöst bra. Även 2006an av samma vin har varit lite lynnig. Kanske ett oroligt vin som inte är riktigt stabilt i sin struktur? Hur som helst är denna lärdom viktig. Att prova helblint är lärorikt! Ingens favorit.

Vin 7
Färgen är tät och närmast blåsvart med ett rött inslag. Det känns som det färgar av sig på glaset. Doften är rostad med kaffe och kola, mentol, mynta, svett och karamell. Fat och kolasnören med solmogen packad frukt och kokos med syltade aprikoser. Nya världen ligger nära tillhands. Även Amarone eller Spanien. Smaken är kryddig med mycket påtagliga tanniner och ett allmänt torrt intryck som leder till en strävhet och ännu mer återkommande tuffa tanniner. Lakrits och romrussin i plommonjuice. Blåbär och en fetma som känns som kokos mer än smör och grädde. Ett både tufft och intensivt vin. Lite obalanserat men lovande. Med tanke på att vi vet att vi befinner oss i Frankrike blir Bordeaux och 2005 den givna gissningen. Även östra stranden eftersom det känns mer som solmogen Merlot än Cabernet Sauvignon. Framtidsutsikterna känns lovande och därför blir 95 poäng bra.
2005 Château Fleur Cardinale, Saint-Émilion Grand Cru
April 2008, Robert Parker 95 poäng, drickas 2012-2028. Det här känns bra. Både att ha rätt och att detta var en av primörerna jag lyckades komma över. Ett riktigt kraftpaket som dock känns märkligt torr i stilen för att man ska vara helt lugn. Fast det är nog så här riktigt bra och potent Bordeaux ska vara. I en helblind provning utan att veta ursprungsland undrar jag om man hade gissat på Bordeaux? Nya världen är mer logiskt med bakgrund av doften men inte smaken. Kanske Kalifornien då. Mer troligt hade varit att man hamnat i Italien eller Spanien och en modern variant. Som en rikligt fatad Ribera del Duero eller något från Toscana alternativt Veneto. För min del får gärna alla framtida Bordeauxsatsningar vara som detta.

Vin 8
Färgen är djup och tät åt det tegelröda till. Doften klassiskt stallig och animalisk. Grillat kött, rök, ved och julkryddor med kanel som mest dominant. En anings starkvinskänsla. Sedan åter välhängt kött. Kanske saknas lite frukt i doften för att det ska bli helt perfekt men vi är nästan där. Läckert. Smaken är desto fruktigare med svartvinbär, plommon och allmänt mogen frukt. Kanel, citrus och violpastill med en lång, lång eftersmak. Lite rå eftersmak med gummi, mineraler, stenkross och grillat kött. Här brukar jag ibland gå fel men denna gång tycker jag detta är klassiskt rik och högkvalitativ Bordeaux. Från andra halvan av 90-talet? Cabernet eller Merlot? Kan inte bestämma mig. Däremot tycker jag att detta är ett vin värt 96 poäng för sin härliga mognad, balans och komplexitet.
2000 Clos de l'Oratoire, Saint-Émilion Grand Cru
April 2003, Robert Parker 94 poäng, drickas 2006-2019. Skönt. Känns bra att avsluta med detta. Så här önskade jag att alla viner från Bordeaux kunde vara. Om det förra vinet kommer att utvecklas som jag hoppas tror jag att det blir ett vin som överträffar detta med tiden. Hursomhelst är detta vin just nu bättre och godare på grund av den fina harmonin i allt. Värt att notera är att även hos denna egendom konsulterar Stephane Derenoncourt. Kanske lite tråkigare än de mer vilda Chateauneuf du Pape vinerna men det är en fråga om stil och smak vilket man föredrar. För min del varvar jag gärna bägge med ett inslag av den fina Bourgognen emellanåt!

Lärdomar och frågor att ställa sig - Behövs poäng? Ska man överhuvudtaget lägga tid och koncentration på att sätta och utvärdera poäng när man provar vin? Absolut - blir mitt svar. Måste det vara Robert Parker och The Wine Advocates poäng? Nej, det står var och en fritt att välja den referens man tycker passar ens egen palett bäst. Alla kan inte tycka som Parker eller gilla allt som han tycker om – det gör inte ens jag. Mitt förslag är att alla borde prova att sätta ihop en samlig viner i en provning med en gemensam nämnare i form av kvalitet. Det viktigaste är nog att alla vinerna har det gemensamt att de är recenserade av samma kritiker eller gruppering. Visst är det kul att gissa på druva/or och ursprung samt ålder men ibland behöver man även utmana kvalitetsaspekten i sitt vinprovande. Det lär en massor om vad som kännetecknar viner som av kritiker anses vara hög kvalitet. Det handlar inte om att dricka poäng utan att lära sig förstå bedömning och kvalitet. Det är inte enkelt – men det är väldigt kul.

Själv rannsakar jag mina poäng efter varje provning och efter just denna kan jag känna att jag rycktes med i ett lite för högt tempo. Jag känner att jag längtat så efter att prova vin på detta viset att jag blev lite för entusiastisk när vi kom till de röda vinerna. Kanske var det den utmärkta inledningen med vin nummer ett som satte ribban så högt att det var svårt att sansa sig senare? Spelar det någon roll? Egentligen inte. Det handlar inte om någon tävling att komma så nära Parker som möjligt utan snarare om att förstå varför man gillar en viss typ av vin. Jag tror att jag hittat min stil tack vare poängbedömning.

Vi diskuterar lite efter provningen om just fenomenet att man ibland skenar iväg. En teori är att man gärna lägger på ett par poäng när man känner igen något som man gillar. Någon sorts ”godhetspoäng”. Kanske stämmer det. Jag kan själv känna det när jag rannsakar mina poäng denna gång. Det blir per automatik två till tre poäng extra när de där goda Grenachebaserade vinerna kommer som lite grand överträffar förväntan. Kanske även då man känner igen något men inte är riktigt nöjd hela vägen så kompenserar man med någon poäng extra därför att man känner igen stilen? Det gör inget tycker jag – inte när det sker på hobbynivå och under amatörmässiga förhållanden. Om man livnärde sig på detta professionellt vore det en annan sak. Intressant är dock att vi som grupp ofta tycker att det är samma viner som är goda och som vi lite lätt suckar och utbrister wow till samt att vi ofta hittar samma viner vi utrycker lite missnöje över. Vi funkar ganska lika trotsallt. Trevligt tillsammans har vi också.

För mig räcker detta som bevis på att jag vågar fortsätta lita till Parker i första hand för mina fortsatta vininköp. Inte för att jag vill dricka poäng utan för att jag vill maximera oddsen för stora vinupplevelser. Sedan får det givetvis inte anta överdrivna eller religiösa proportioner utan stanna på någon slags ”sunt förnuft” nivå. En annan mycket viktig fråga? När smakar en Tuborg bäst? Hver gang!

Lite seriösa funderingar igen. Det här med prisläget? Provningar som denna övertygar mig om förnämligheten i Parkers system - den att helt bortse från prisvärde. Vi provar viner under 500kr i inköp och får mycket valuta för pengarna. Det hade inte blivit bättre viner om man bara ökat prislappen för att komma över mer prestigefulla etiketter med motsvarande poäng som våra viner. Det känns som om 95 poäng är 95 poäng oavsett vad det står på etiketten. För mig är detta fördelen med provningar som denna. Att inse att det finns ruskigt bra viner för överkomliga priser om man släpper på prestigen. Genomsnittspriset för vår provning slutade på 429kr flaskan. Helt okej för denna upplevelse. Visst kan jag se negativa aspekter med vår prisbegränsning också.

Det blir mycket Chateauneuf du Pape i glasen och unga viner denna gång. Hade man varit beredd på lite högre prislapp hade vi kunnat få med lite mer Bordeaux, Bourgogne och Norra Rhône samt lite mer åldrade viner. Godare eller bättre vet jag inte om det blivit men dock lite mindre endimensionellt.

Är det viktigt det vi håller på med? Nej, givetvis är det lite nördigt och typiskt viktigpetteraktigt men förbannat kul. I-landsproblem? Kanske?

En drottning bland vingårdar!

Så var det då äntligen dags för Gomseglets 10års jubileum som firades med en riktig klang och jubelfest. Eftersom grundaren till Gomseglet är – som hon själv säger – en hängiven bubbelbrud så föll självklart valet för tema på Champagne. Inte vilket bubbel som helst utan en vertikalprovning av Philipponnat’s vingårdsbetecknade cuvée - Clos des Goisses. Varje Jul och Nyår brukar M anordna en Champagneprovning med Gomseglet men eftersom jag (och någon till) tycker det blir lite för syrligt och elegant med denna dryck så deltar jag sällan. Fast är det 10års jubileum, så är det. Självklart offrade jag mig för den goda sakens skull. Tur var det. Festligare än så här blir det nog inte.

Okunnig om Champagne som jag är, frågade jag M varför valet föll på just Clos des Goisses? Fick det självklara svaret att eftersom Philipponnat var den första producenten med en vingårdsbetecknad Champagne - Clos des Goisses - så var valet enkelt. Dessutom är prestigefaktorn hög och det borde i sig räcka som anledning för ett jubileum. Dessutom har M bra kontakt med både huset Philipponnat och Richard Juhlin som är en av påhejarna till Clos des Goisses.

När ryktet om provningen spred sig anmälde den svenska importören sitt intresse att delta och även huset Philipponnat nappade senare på en invit. Tanken var att självaste Charles Philipponnat skulle delta men det blev till sist Export/Marknadschefen Vianney Gravereaux som representerade huset och Trikoloren. Trevligt att ha en representant på plats för det man provar i glaset. Efter sedvanliga artighetsritualer höll han en introduktion till provningen med både historik och fakta om huset och vingården. Jag väljer att ta den lätta lösningen genom att stjäla med stolthet och har därför kopierat och klistrat in Richard Juhlins beskrivning härefter:

”Huset grundades 1910 av Pierre Philipponnat och familjen har varit på plats sedan 1522. 1935 köpte han firmans juvel, den 5,5 hektar stora vingården Clos des Goisses. 1987 inlämnades Philipponnat i Marie-Brizard-gruppen. I dag ingår huset i Bruno Paillards stall. Man köper in 75% av druvorna från mycket högt rankade vingårdar (97% i snitt) den resterande fjärdedelen kommer från Mareuil-sur-Aÿ. I dag leds firman med målmedveten hand av den vänlige och ödmjuke Charles Philipponnat. Han förvaltar de fina druvorna på ett utmärkt sätt. Vinerna delar deras charm och personlighet. Alla är intensivt fruktiga med en karaktäristiskt ungdomlig ton av krusbär i doften. Endast den första pressningen används av Philipponnat eftersom man har Abel Lepitre som andramärke. Andelen ekfatshanterade viner på årgångsidan är hela 50% numera. Clos des Goisses är konstant ett av världens främsta viner. Fortfarande används en liten del ekfat även om vissa årgångar, som 89:an, helt vinifieras i ståltankar. Denna champagne är en riktig slow starter som helst bör dekanteras om den ska drickas före sin tjugoårsdag. Den unika branten intill kanalen i Mareuil-sur-Aÿ är planterad med 70% Pinot Noir och 30% Chardonnay. Nyligen höll jag en komplett vertikalprovning av detta personliga vin. Champagnerna var bland de mest hänförande jag provat. Alla mäktigast var en ovärderlig magnum från 1955. Vissa år görs en sällsynt, men föga upphetsande röd stilla variant från kullen. Ännu mer sällsynt och desto mer upphetsande är de 200 flaskor stilla Chardonnay som Philipponnat årligen gör för eget bruk. Champagnes i mitt tycke främsta vita stilla vin. De fyra stjärnorna är helt och hållet Clos des Goisses förtjänst.”

Värt att notera och som vi fick berättat för oss av Vianney Gravereaux, förutom det som finns att läsa i texten ovan, ska jag försöka summera härefter. Tydligen ligger vingården i ett så unikt läge att inget är som normalt för Champagne. Inte heller slår årgångsvariationen igenom lika mycket för Clos des Goisses som för många andra. Även i svagare årgångar lyckas man väl. Vingården ligger i en mycket brant sydsluttning och mikroklimatet i området är det varmaste i hela Champagne. Gradienten på lutningen är hela 30-45° och genomsnittstemperaturen 1 ½ °C varmare än i övriga distriktet. Under skördetid spänner man upp stora fågelnät längst ned – inte för att skydda druvorna från fåglar utan för att ”fånga upp” plockarna om de skulle falla. Årsproduktionen varierar väldigt med en normal produktion om 2500 lådor (30 000 flaskor) men ibland så produceras så lite som 2800 flaskor (1995an). Maximal teoretisk produktion är 55 000 flaskor. Alkoholhalten är även den högre än normalt. Generellt skriver man ut 13% men den verkliga är oftast 13,5% men man vill inte ”skrämma” kunderna att tro det portvin i flaskan som Vianney utryckte saken (då log jag allt och tänkte att 13,5% är ju normalt den nedre gränsen för jag brukar stå ut med).

Ett par kul anekdoter är de två som berör årgång 1990 och 1995. Bägge får väl anses som klassiska årgångar men för Clos des Goisses höll det på att gå galet med 1990an och det gick väl på sätt och vis fel med 1995an.

Tidigare ägare till huset var Marie-Brizard-gruppen och tydligen fattades många beslut av ekonomer och inte så mycket hänsyn togs till faktiska omsändigheter som vi vinfrälsta kanske tror. När skörden var klar 1990 fick vinmakaren beskedet att inte göra någon Clos des Goisses det året eftersom lagren var välfyllda med både årgång 1988 och 1989. Vinmakaren försökte förklara att man inte kunde missa att göra ett vin en så fantastisk årgång som 1990 men fick ändå beskedet att låta bli eftersom man hade tillräckligt att sälja av de två föregående årgångarna. Han accepterade beslutet men i smyg lät han ändå göra en Clos des Goisses årgång 1990. Allt gjordes i skymundan. Beställningar av flaskor och etiketter mörkades och förvaring skedde helt utanför böckerna. Hela 40 000 flaskor lyckades han göra utan deras vetskap!

Med årgång 1995 skedde ett skifte av vinmakare hos Philipponnat. Den gamle och den nye gick parallellt under året och inte kom de speciellt bra överrens med varandra. De lär ha bråkat hela tiden och det var mycket prestige i besluten. Sedan drabbades man av en arbetarstrejk och detta lär tillsammans vara den bidragande orsaken till den rekordlåga produktionen om endast 2800 flaskor denna årgång. En årgång som borde ha resulterat i mycket mera vin. En dimension som man som vinentusiast kanske inte tänker på när man sitter med näsan djupt i glaset!

Förutom Clos des Goisses provades ytterligare tre viner från Philipponnat. Som starter och aperitif provades 1999 Grand Blanc, till maten 2000 Cuvée "1522" Rosé och till tårtan något så ovanligt som en söt (på pappret i alla fall) kvalitetschampagne 1996 Sublime Reserve Demi-Sec. Fokus på provandet låg dock på vertikalprovningen av 9 årgångar Clos des Goisses. Två stycken, 1979 och 1988 serverades som extravin och då endast en flaska var av dessa fanns fick de som var intresserade teckna sig speciellt för att prova dem. För min egen del avstod jag och kan därför inte ge något utförligt omdöme (lite doftprov fick jag dock). Av årgång 1999 fanns dessutom Juste Rosé varianten utöver den vanliga cuvéen. Denna introducerades för första gången med just årgång 1999. Endast 1000 flaskor gjordes. Det hade ju även ryktats om lite hemligheter i bagaget från Monsieur Gravereaux och visst blev det så. Huset hade vänligheten att tacka för inviten genom att sponsra med en årgång som officiellt inte finns. Vi fick veta att endast ca: 20 personer i världen tidigare fått möjligheten att prova den. Ett antal som nu skulle dubblas i och med att vi i vår provning skulle få äran att ta del av ”the Phantom vintage of Clos des Goisses” som Monsieur Gravereaux utryckte det. Kul. Alltså blev det 10 årgångar plus Juste Rosé.

Ytterligare överraskningar hade utlovats och det blev en högtidlig officiell release av Gomseglets logo skapad av Richard Solstjärna. M tyckte tydligen det var dags för en representativ logo – supersnygg och dessutom väldigt genomtänkt. Även nyheten om att en speciell Champagneprovar falang av Gomseglet introduceras under 2009 blev känd - svikare där ; )

Jag beskriver vinerna i den ordning de serverades och som vanligt blir det mina egna syn, doft och smakintryck först. Därefter lite kommentarer och hänvisningar till omdömen av Richard Juhlin. Eftersom det inte handlar om Sparkling Shiraz så har min vapenbroder Robert Parker inte mycket att bidra med i detta fall. Känns lite konstigt att ge sig ut på okända vatten utom honom – men Richard är nog ändå i just detta fall en bättre styrman. Eftersom Richard använder sig av 100 poängskalan på ett lite annat vis än andra så skriver jag ut både hans poäng baserat på nuvarande intryck och därefter den potentiella poäng han bedömer respektive vin ha vid optimal mognad. Även uppgift om fördelningen av druvorna är hämtade från Juhlin.

Efter provningen släppte The Wine Advocate sin decemberutgåva och denna innehöll även en rejäl genomgång av Champagne. Ansvarig provare är Antonio Galloni och i de fall han bedömt något av vinerna finns det även med en notis med hans poäng. Självklart vågar jag mig på en egen poängbedömning av respektive vin. Champagneexpert är jag förvisso inte - men inte är jag feg heller. Fast ta del av mina omdömen med en viss försiktighet – bedöma fullblods Aussie’s är jag säkrare på! Dessutom satte årets värsta förkylning in sin charmoffensiv just denna kväll. Inte riktigt peak - men nästan. En häftig huskur tog jag före provningen och skulle jag beskriva den i detalj tappar ni nog lusten att läsa vidare. Inte bara jag drabbades utan även representanten från importören som tyvärr uteblev på grund av sjukdom. Nu fick vi förvisso mer av Monsieur Gravereaux istället och det gick ju minst lika bra.

Vinernas ordning var känd på förhand men jag lyckades värja mig från att uppfatta den så för mig blev ordningen blind. Enda etikett jag råkade se var årgång 1995 så den visste jag var jag hade men i övrigt inte en susning av vad som var i glasen. Roligast på det viset. Notera att även mina poäng/omdömen togs blint.

Färgerna var identiska. Blekt halmgul färg. Möjligtvis var vin 2 något mörkare än de övriga. Jag beskriver inte färgen mer än så utan tar med endast doft, smak och helhet för respektive vin.

Aperitif
Doften är lite dammig och jordig med äpple, fat, choklad och mint. En aning robust, mörk dov ton med mineraler. Smaken är frisk med tydlig syra och gröna äpplen. En viss kemisk karaktär samt choklad och rostat kaffe.
1999 Philipponnat Champagne Grand Blanc
(CH 100%) RJ Poäng/Potential: 80/84. Fyller sin funktion. Dock ingen omvälvande upplevelse. Hederligt och gott. Tycker Juhlin är snål. För mig minst 86/87 poäng. Antonio Galloni satte hela 90 poäng i The Wine Advocate.

Vin 1
Doften innehåller kalk, mineraler och äpplen. Lite knuten och jordig med en bärighet och antydan till vit choklad. Smaken är fin med en tydlig mousse och en ganska fyllig mörk dov känsla. Bitterhet med choklad och digestive kex samt brödighet. Fatbeska och en lite kort fadd eftersmak.
1999 Philipponnat Champagne Brut Clos des Goisses
(PN 67% - CH 33%) RJ Poäng/Potential: 92/95. Inte min hjälte. Många gillar detta mycket men jag tycker att det är uppställningens svagaste vin. Är det min förkylning som ställer till det eller är det en stilfråga? Jag kommer med en viss ansträngning upp i 89 poäng. Juhlin tror mycket på det här vinet med termer som, polerad stil tack vare årgångens mjuka söta charm och avslutar med att kalla den fyllig tät och lovande lång. Det är kanske trotsallt förkylningen som spökar? Antonio Galloni satte hela 95 poäng i The Wine Advocate.

Vin 2
The Phantom! Lite mörkare i färgen än övriga glas. Doften sticker ut direkt. Stor med fat, choklad, karameller, blommor och päron. Nötter och en lite söt frukt som drar åt smultron och rödbärighet till. Smörkola och rosor med en härlig intensitet. Smaken är stor med äpple, smultron, mörk choklad och kex. Smörkola och hallon med en intensiv eftersmak och helheten påminner en hel del om ett rött vin. Gott!
1994 Philipponnat Champagne Brut Clos des Goisses
En årgång som var riktigt besvärlig i Champagne. Huset har inte riktigt vetat vad man ska göra med de flaskor som man ändå gjorde detta år. Vianney Gravereaux berättar att i sin direkta ungdom var detta alltför villt i sin stil för att man skulle vilja släppa ut det på marknaden. Man har i princip avvaktat för att se tiden an och vad som sker nu vet inte jag. En sak vet jag dock – ett vin helt i min smak. Jag gillar den lite påflugna och vilda stilen. Jag sätter faktiskt hela 94 poäng och är till och med högre ett tag. Det enda negativa jag hittar är att ju längre tiden förflyter ju sämre blir detta vin i glaset. Ett lite oroande tecken. Övriga viner går åt motsatt håll och utvecklas betydligt med tiden i kontakt med luft – inte detta glas dock.

Vin 3
Dammig doft med mineraler, sten och kisel. Röd ton med vått ylle, fat, stickig örtighet med citrus, peppar och allmän kryddighet. Lite grön och vegetativ känsla som gränsar till oxiderade toner. Spännande doft. Stor smak med tydlig mousse och gräddig smörkola. Nästan eldigt i munnen och inte så hög syra. Päron och sötma men samtidigt elegant. Lite kort i eftersmaken.
1995 Philipponnat Champagne Brut Clos des Goisses
(PN 67% - CH 33%) RJ Poäng/Potential: 88/94. Kanske ett vin som behöver mycket mer lagring för att utveckla smakerna. Det doftar mycket bra och smakar bra men det känns som om potentialen är ännu större. Mina poäng slutar på 92+ och Juhlin kallar den mäktigt fyrkantig. Endast 2800 flaskor gjorda och inget vanligt vin på marknaden.

Vin 4
Stor doft med choklad och nötter samt kafferost. Sötmogen frukt med päron och en rund doft om man kan utrycka sig så. Rökig och parfymerad med en lätt kemisk ton. Robust doft är ett utryck jag skrivit i mina anteckningar. Smaken är mörk med dova toner. Choklad och kaffe, nötter och en viss beska i den långa eftersmaken. Rödbärig med hallon och en viss sötma fast med en syra som håller emot. Gott!
1998 Philipponnat Champagne Brut Clos des Goisses
(PN 67% - CH 33%) RJ Poäng/Potential: 91/94. Detta är det vin som vinner mest över tiden i glaset. När jag tittar på mina anteckningar ser jag att ju senare under provningen jag återvände till detta glas ju bättre blev det. Kanske en vinnare på sikt? Jag nöjer mig med 92+ poäng men skulle gärna prova om detta vin i ett förkylningsfritt tillstånd. Juhlin tycker den är ovanligt direkt och charmig. Antonio Galloni satte 94 poäng i The Wine Advocate.

Vin 5
Mogna aromer med fat och jordkällare. Mineraler och dammighet samt kafferost med en blommig ton. Honung och utveckling med en märkligt spännande känsla av stall och animaliskhet! Smaken är stor och intensiv med päron, citrus och en balanserad fet och fin lång eftersmak. Smörkola och äpple som ger en känsla av Pommac. Mycket gott!
1996 Philipponnat Champagne Brut Clos des Goisses
(PN 50% - CH 50%) RJ Poäng/Potential: 89/95. Min klara favorit av alla. Det känns direkt i framförallt smaken att detta är något extra. Jag landar på 95 poäng och tror säkert att detta är ett av de viner som kommer att utvecklas länge än. För mig smakar det bra redan nu. Juhlin använder utryck som ren och vibrerande fräsch, ung och strukturerad, majestätisk längd och spänst. Jag noterar med facit i hand att detta är den årgång som innehåller klart mest Chardonnay. Hela 50% mot övriga årgångars 30 till 33%. Kan det ha med saken att göra eller är det den legendariska årgången som sådan?

Vin 6
Parfymerad och lite söt doft med inslag av klister. Kryddighet och en lite kemisk känsla med mjölkspann och choklad. Rosor och blommor samt ett drag av vått ylle. Smaken är stor och gräddig med en rundhet som gör att vinet känns mycket balanserat. Intensiva smaker och lite rödfruktighet med smörkola och kaffe. Gott.
1992 Philipponnat Champagne Brut Clos des Goisses
(PN 70% - CH 30%) RJ Poäng/Potential: 93/93. Ett av de godaste vinerna. Lite märkligt att ett så svagt år gett ett så intensivt och bra vin. I bättre personligt skick hade jag nog gillat detta ännu mera. Ett av vinerna som kändes stabilt hela resan. Känns helt tryggt med 93+ poäng. Juhlin kallar den läckert lättviktig. Jag kallar den smakrik och balanserad.

Vin 7
Stor rökig doft med klister/marsipan, smörkola, citrus och fat. Ljus choklad, honung, kaffe, mineraler och krutrök/kisel. Nästan lite rå och köttig arom med gummi. Smaken är även den stor och smörig med kex och en lite söt ton. Rund och utvecklad med lång eftersmak och en behagligt brödig bitterhet med kolatoner.
1991 Philipponnat Champagne Brut Clos des Goisses
(PN 70% - CH 30%) RJ Poäng/Potential: 93/93. En av favoriterna. Klart tilltalande i sin utveckling och mognad. Kanske ett vin jag gillat ännu mer utan min envisa nästäppa och lite misshandlade smaklökar. Hur som helst - jag landar på 92/93 poäng och detta är ett av vinerna som vinner mycket över tiden i glaset. Ännu en årgång som egentligen inte borde vara så bra.

Vin 8
En dammig doft av mineraler, sten och grus. Rökig. En viss sötmogen fruktighet med smörkola och choklad. En grön känsla men samtidigt sötma med lite inslag av marsipan. Smaken har fetma och är viskös med smörkola och en viss bitterhet med kex, citrus och mineraler.
1990 Philipponnat Champagne Brut Clos des Goisses
(PN 70% - CH 30%) RJ Poäng/Potential: 89/89. Lite förvånande att en så erkänd årgång inte levererar bättre. Kan det bero på det lite kontroversiella beslutet att göra ett vin i smyg trots stränga order om att låta bli? Inte vet jag men beskan blir för påtaglig för mig i detta vin, vilket leder till lite försiktiga 89 poäng. Lite av en besvikelse. Även Juhlin ställer sig frågande.

Vin 9
Ett av extra vinerna som jag inte provar. Jag doftar på ett glas men i mitt skick så betyder det inte så mycket. Jag känner en söt parfymerad arom och blommighet med rök och lite mandelmassa. Detta doftar jag på efter att ha provat färdigt övriga viner.
1988 Philipponnat Champagne Brut Clos des Goisses
(PN 70% - CH 30%) RJ Poäng/Potential: 89/94. Jag vet faktiskt inte vad de övriga provarna tycker om detta eftersom jag känner mig ganska ”risig” nu och mest av allt vill vila. Koncentrationen är inte på topp. Juhlin är lite famlande i sina kommentarer och vet nog inte riktigt säkert vad det ska bli av det här vinet med ytterligare mognad.

Vin 10
Det andra av extravinerna. Jag får ett par droppar att dofta samt smaka på och gör mitt bästa. Mogna/bokna äpplen med svamp och tryffel. Utvecklad och jordig karaktär. Nötter som drar åt noisette till. En helt unik doft mot övriga viner. Smaken är nästan oxiderad åt sherry till men ändå vital. Nötter och mogna äpplen med smör och citrus samt mandelmassa och noisette. Apelsinmarmelad.
1979 Philipponnat Champagne Brut Clos des Goisses
(PN 70% - CH 30%) RJ Poäng/Potential: 95/95. Gott och härligt men jag är inte i skick att göra en seriös bedömning av poäng och kvalitet i detta läge. Centilitrarna är dessutom för få för ett rejält försök. Jag förstår ju att övriga provare uppskattar detta mycket med sin härliga mognad och speciella framtoning. Juhlin är lyrisk i sina kommentarer. Han kallar det för ett strålande vin och smaken som brunnsdjup och vibrerande fräsch!

Vin 11
Färgen är ljus och knappt märkbart orange. Doften är liten med smultron och äpple samt kex. Lite märklig känsla av hårspray och kemisk karaktär. Inte helt kul. Smaken är fruktigare än tidigare viner med nästan skumbanan och gräddig choklad. Kaffe och mörk brödighet med äpple, jordgubbar och örtighet. En frisk men för kort eftersmak för mig.
1999 Philipponnat Champagne Brut Clos des Goisses Juste Rosé
(PN 77% - CH 23%) RJ Poäng/Potential: 91/95. Om det är jag som är för trött nu eller om det är så att man inte klarar fler intryck vet jag inte. Däremot vet jag att jag inte är speciellt imponerad av detta vin. Ganska tråkigt och intetsägande. Kommer det att hända något mer spännande framöver? Inte vet jag men som det smakar idag blir 87 poäng bra. Juhlin tror mycket mera på det här än mig. Han tycker den är smeksam och delikat. Endast 1000 flaskor producerade så det är i alla fall ett unikum man fått prova. De provare som satt närmast mig var inte heller så imponerade. Jag var alltså inte helt ensam i min besvikelse.

Mat Champagne
Färgen är laxrosa och visar mycket tydligare än det förra vinet att det handlar om Rosé. Doften är fatig och kryddig med rostat kaffe och jordgubbar. Smaken rödfruktig med jordgubbar och en något enkel och kort eftersmak.
2000 Philipponnat Champagne Cuvée "1522" Rosé
(PN 62% - CH 38%) RJ Poäng/Potential: 85/88. Nu är jag så hängig att detta mest blir en fråga om att äta och skölja ner maten med något. Synd, för innerst inne tror jag att jag hade gillat detta vin bättre än vad jag nu gjorde. Faktiskt är att det både smakade mer och bättre än den mer prestigefulla 1999an från Clos des Goisses. Jag hamnar på 87 poäng men ta det för vad det är – en förkyld, febrig och utmattad vinälskares försök till analys. Juhlin är positiv och verkar gilla denna.

Dessert Champagne
Ljusgul färg. Doften är mineralisk med kaffe, tobak, rostade fat, järn och nästan metalliskt. Kaffesump. Smaken är närmast sötsyrlig med mycket kaffesmak och rostade toner överlag. Inte så värst söt. Mineraler och järn.
1996 Philipponnat Champagne Sublime Reserve Demi-Sec
(CH 100%) RJ Poäng/Potential: 85/86. Nu är jag piggare igen och uppskattar detta glas mycket. Inte sött enligt mitt och mina närmsta medprovares tycke men väldigt friskt och gott. Inte så värst komplext. Det blir 87/88 poäng för välsmaken. Juhlin gillar det mycket och resonerar som så att hade smaken varit torrare hade han gett ett högre betyg.

Så var man då av med oskulden till sist. Provat Champagne har jag gjort förut - men aldrig i den här omfattningen.

Självklart först ett stort tack till M för att jag får vara med i Gomseglet och för din enorma viljestyrka att hela tiden utmana våra smaklökar med mytomspunna viner. Själv har jag bara varit med i Gomseglet sex eller sju av de tio åren men känner mig som fullvärdig medlem! Många roliga provningar har det varit genom åren och denna hör definitivt till den gruppen. Festligare har det aldrig varit. Tackar vidare såklart huset Philipponnat för sin generositet och Monsieur Vianney Gravereaux för sitt engagerade deltagande. Vi höll provningen i en för oss helt ny lokal i dessa sammanhang - Kafé Kungsgatan i Malmö. Ägaren lånade generöst ut både lokal och kaffemaskin åt oss denna Jubileumskväll. Mer passande miljö än detta rokokokafé får man nog leta efter. Nu är jag i och för sig lika kass på tidsåldrar som jag är på fåglar och växter så vid närmare eftertanke kanske inte ens Champagne var ”uppfunnet” vid denna epok? Spelar ingen roll – trevligt miljö var det.

Äta gott måste man även göra när det är Jubileum och det gjorde vi verkligen. En Buffé meny komponerad och tillagad av Peter Skogström (VM-guld 1998 o 2002 och OS-guld 2000 o 2004 samt Årets kock 2006) bestående av:

Terrin på spenat och kräftor, Nobellax med färskost och rom, Kryddinkokta rotfrukter med yoghurt, Ballotine på Tockafarmens tupp med dragon, Viltpaté med rödlökschutney, Ostkräm med tryffel och marinerad broccoli, Mixsallad, Surdegsbröd.

Även en Jubileumstårta stod på menyn som Peters hustru Marie Skogström ansvarade för - ett mästerverk. Kvällens godaste!

Ja, efter fest kommer vardag – eller är det tvärtom? Nu spelar det inte så stor roll. På tur i programmet står en av våra två årliga bedömningsprovningar. Husguden Robert Parker måste ju utmanas. Denna gång gäller minst 94 poäng och Frankrike som ursprungsland - mycket Chateauneuf du Pape förhoppningsvis!