Surt sa räven!

Vad gör att man tycker att ett vin smakar surt? För mig är det kopplingen till tranbär, slånbär, lingon och ibland ljusa körsbär och faktiskt till och med röda vinbär. Fast visst kan även smultron, hallon och jordgubbar ibland smaka surt? Det är kanske inte bären i sig som avgör om det är surt eller ej. Kanske är det mognadsgraden?

För flera år sedan, närmare bestämt 1994 (VM sommaren) bilsemestrade vi i Frankrike. Efter Bordeaux avslutades vistelsen i Bourgogne. Sista dagen besökte vi marknaden i Nuits St Georges. Ost skulle naturligtvis inköpas och tas med till Sverige. Min favorit redan då var Münster och Epoisses de Bourgogne. Den som upplevt den sistnämnda riktigt rumsvarm och mogen vet att man gärna inte vill ha den aromen i en sommarvarm bil – inte i dryga 120 mil. Det var en chansning som gick hem. Påsen fick hänga framför fläktutsläppet på instrumentbrädan.

Min dåvarande sambo (idag hustru) köpte lite frukt med sig. I bilen tog hon fram en märkligt ljus persika. Jag är ingen stor fruktälskare men lite sugen blev man allt efter ett par timmar i bilen. Så överraskad jag blev. Fruktköttet var väldigt ljust och inte alls så där orange som jag var van vid hemma från Sverige. I munnen blev jag helt överväldigad av den renaste, saftigaste och sötaste frukt. Aldrig har en persika smakat bättre. Helt perfekt solmogen och färsk. Sedan dess inser jag att det fungerar likadant i vindruvans värld.

Ett vin som jag tidigare inte direkt kopplat samman med solmogen frukt är ett av mina mest misslyckade inköp. Tänkte för ett tag sedan att nu kanske saker och ting hade lossnat – ett mirakel? Alltså plockades en flaska fram till matchande Italiensk mat. Det brukar bli bäst så. Förra smakprovet var för 1 ½ år sedan men det gjorde mig knappast glad.

Skulle jag vänta mig mirakel som Peter LeMarc sjunger i en av sina bästa låtar?

2001 Fattoria di Fèlsina Berardenga ”Fontalloro” Toscana IGT har en ljus aningen sammetsröd färg med drag åt tegelrött till. Det doftar körsbär, fat och espresso. Stall, läder och metall på det sättet att det doftar zink och bläck, kanske till och med lite rostigt järn. Paprika och örter med en grön ton. Jordigt och kemiskt med en arom som drar åt välhängt kött till. Ganska spännande men samtidigt orent och lite oangenämt. Inte helt kul.

Smaken är frisk med drag åt citrus till och en syrlig, bitter samt stjälkig ton. Beskan drar åt skalrester till. Som det vita på insidan av apelsinskal – usch. Kärnig, ursprungstypisk och vrång. Smaken är ändock ganska ren och koncentrerad med lite spännande inslag av torkad citrusfrukt, som clementin och svamp. Även en viss bläckighet i smaken gör sig påmind i den korta och snipiga eftersmaken. Inte min typ av vin.

Daniel Thomases måste ha fått hjärnsläpp när han i april 2006 gav vinet 93 poäng – eller så har de lurat honom. Även Gambero Rosso tog i och delade ut 3 glas. Mina Vinare nöjer sig med 85 poäng och önskar att pengarna var investerade i något annat än det här vinet. Fast Sangiovese smakar det. Korrekt är det.


Om jag vore konspiratoriskt lagd skulle jag anklaga Fattoria di Fèlsina för att medvetet göra ett skitvin! Nu är jag inte det så jag inser att man säkert velat göra ett vin i just denna stil. Ett vin som inte alls tilltalar mig men säkert många andra. Ett matvin? Inte för mig. Eller har kanske just denna årgång resulterat i ett vin som inte är representativt för det vin man egentligen vill göra? Jag har läst så mycket positivt om Fontalloro att jag har svårt att tro att det alltid ska smaka så här. För att sammanfatta det hela så kan jag använda ordet som räven använde om rönnbären – surt!

De flesta läsare har väl förstått vilken typ av vin jag gillar. Lite mer rock'n'roll får det allt vara för att jag ska gå igång. För att använda musik som illustration till det hela kan jag inte låta bli att referera till en av mina favoritgrupper. Comebackspåret efter några års tystnad. Precis så vill jag ha mitt vin. Lite rått med massor av energi men samtidigt en viss cool elegans!

(Ohps! - Återkommer med kommentar senare.)