Två från Norra och två från Södra. Provade vid helt separata tillfällen. Tre av dem inom loppet av några dagar i denna och förra veckan men den första, för hela två månader sedan. Måste rensa ur ”minnet” och komma vidare i provandet och bloggandet så lika bra att slå ihop noteringarna till ett gemensamt inlägg.
Först ut (även kronologiskt) var 2005 Chateau de Saint Cosme ”Cuvée Valbelle” - Gigondas. Har haft nöjet eller vad man ska kalla det att prova samma vin i årgång 2001. Den har aldrig levererat enligt mitt tycke. Har dock ett par flaskor kvar och hoppas att det kommer en dag då allt faller på plats. Tycker för övrigt att denna producent har fått lite oförtjänt god kritik av en viss amerikansk kontroversiell kritiker. Jag har aldrig riktigt varit på samma höga nivå poängmässigt.
2005an är djupt purpurröd. En först stor rökig och kryddig doft med Herbes de Provence. Sedan följer gummi, viol, chark och en nästan vedig bränd frukt. Fikon och söta bär med en aning choklad och en parfymerad doft av lavendel. Bakelit, vet inte om det egentligen är korrekt med bakelit men det är en arom som jag ofta får i vissa viner. Som att känna doften av en hederlig gammal telefon. Vist doftar det gott och mycket Södra Rhône.
Om doften är generös och öppen så är smaken det motsatta. Stram men ren frukt och klart kännbara tanniner. Ved och rök aromen går igen från doften. Körsbär, kryddor och lite fikon med en tydlig fatbeska. Jordgubbar och lakrits med en eldighet i eftersmaken.
Inte alldeles gott eller tillgängligt just nu men visst är vinet lovande. Tycker kanske att de 94 poäng vinet fått av Parker är lite högt men visst – om utvecklingen går åt rätt håll så kanske det landar där så småningom.
Nummer två ut (i förra veckan) var ett lite mer moget vin och ett vin jag haft stor glädje av genom åren. 1999 Jaboulet, Crozes Hermitage ”Domaine de Thalabert” är som sagt ett vin jag druckit ganska många flaskor av och som jag följt i sin utveckling från ungt till idag ganska så fullmoget. Visst kan det lagras länge än och nog kommer det att fortsätta att utvecklas – men till det bättre eller sämre?
Färgen är mörkt tegelröd. Doften består inledningsvis av grillade animaliska toner med en rökig, rostad arom av tjära. Tapenade och tydligt utvecklad doft med choklad, chark och gummi. Ett drag av Salubrin känns flyktigt men inte så att det känns som en defekt. Visst är det spännande med utvecklade och mogna dofter.
Smaken är dock allt annat än spännande. Syrliga bär, lingon och körsbärsfrukt, faktiskt nästan så det drar åt tranbär till. Den som börjat förstå mina smakpreferenser inser att detta inte tilltalar mig. Sedan kommer en örtig kryddighet med lite fatbeska. Smaken är len och utvecklad men samtidigt lite uttorkad och intetsägande. Parker satte en gång 88-89 poäng på det här vinet och mer förtjänar det inte enligt mig. Tycker nog det här vinet var betydligt mer tilltalande för sådär tre/fyra år sedan.
Nummer tre ut var en bekant producent (och tidigare provat vin). 2004 Chateau de Saint Cosme ”Hominis Fides” – Gigondas. Om jag minns rätt så är detta en special cuvée gjord på de bästa faten avsedda för Cuvée Valbelle. I denna ingår det även en del Syrah, vilket inte är fallet med Hominis Fidis som jag tror endast görs av Grenache. Årgången har fått mig att tvivla lite på hur bra vinerna egentligen är. Tycker mig ha känt lite för gröna och örtiga toner för att känna mig lugn. Provade detta vin första gången för knappt ett år sedan. Intrycken nu då?
Färgen är klar och mörkt röd. En lite söt doft med jordgubbar och mandel/nötter (som en Amaretto). Sedan den för mig lite udda känslan av Stroh rom. Rökig ved med en stallig ton. Fat och kola men sammantaget en lite sluten doft. Den kommer inte igång helt utan blir totalt sett liten.
Smaken är en aning eldig med visst örtigt inslag och en körsbärsfrukt som drar åt Italien eller kanske en mer ”Spansk” Grenachefrukt av gamla skolan. Nötig Konjak med lakrits och tydlig fatbeska. Nej, smaken är inte min kopp av te. Tycker det känns oharmoniskt och lite otrevligt i smaken. Tyvärr har jag haft denna upplevelse förr i deras viner och jag förstår inte Parkers höga 94 poäng för detta vin. Jag är långt ifrån den här gången. Knutet, i tunneln eller en dålig flaska? Vet inte men jag kommer att vara mycket försiktig med inköp av Chateau de Saint Cosmes viner framöver. Gäller för övrigt Gigondas generellt.
Avslutningsvis öppnades och konsumerades första flaskan av 1997 Delas, Hermitage ”Marquise de la Tourette”. Köpte den på plats för åtta år sedan och jag har hållit fingrarna i styr sedan dess. Minns vagt att jag provade både denna och 1998 men kunde tyvärr bara köpa 1997. Synd - hade varit kul att jämföra dem idag.
Med tanke på den i viss mån tuffa diskussionen och infekterade debatten på vissa forum efter Fina Vinares inlägg om samma vin från årgång 2005 så känns det lite kul att prova en ganska mogen version av vinet. Jag kan erkänna att 2005an inte alls är ett vin jag gillar eller tror på. Håller med Finare Vinare om doften som är sagolikt fin. Mer som en bra Bordeaux än ett vin gjort på Syrah. Men smaken! Fruktansvärt rå och tuff. Nu dricker inte jag Barolo ofta vilket ju närmast verkar konsumeras dagligdags av Fina Vinare. Kanske blir man då härdad och orkar stå ut med tanniner som i 2005an? Jag fixar inte det vinet och då är jag inte speciellt känslig för stora viner med det måste finnas frukt som håller emot. Nu ska detta handla om 1997an och det verkar ha varit ett snällare vin som ungt om man ska tro Parker (89 poäng). Jag har inga referenser till vinet som ungt så jag kan inte direkt ge någon vägledning om utvecklingen av det här vinet - bara konstatera hur det är idag.
Färgen är tegelröd. Stor doft. Tapenade och oliver. En anings soja och asfalt med choklad och rostat kaffe. Faten känns ganska påtagligt i doften. Kryddig med köttighet och nästan grillkol i näsan. En fin doft som nästan känns som en mogen aussie Shiraz. Faten gör att man drar åt nya världen till.
Syrlig lite bärig frukt med jordgubbar och påtaglig syra med ett örtigt avslut. Frukten är dock tillräckligt påtaglig och vid liv så syran stör inte så värst. Den ger närmast vinet en läskande friskhet. En citrusaktig avslutning med lite oliver som sitter kvar i eftersmaken. Vinet känns vitalt och trots att det är relativt utvecklat känns det ändå yngre än Jaboulets vin. Ändå blir jag inte speciellt lyrisk. Helhetsintrycket lämnar ett gott, utvecklat men välhållet vin efter sig – trots det - inte riktigt någon wow faktor. För mig 89-90 poäng.
Tror att Jacques Granges gjorde sin debut hos Delas med årgång 1998 men att han medverkade i delar av resultatet även för årgång 1997 och förhoppningsvis kommer de efterföljande att vara bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar