onsdag, oktober 08, 2008

Som ett väckelsemöte?

Nu har jag aldrig varit på ett väckelsemöte men kan tänka mig att det liknar provningen jag deltog i för några veckor sedan. Egentligen bär det mig emot att göra ett inlägg i ett ämne som inte direkt rör vin jag har provat. Grundtanken med bloggen har hela tiden varit att skriva om viner jag provar – Mina Vinare. Ibland blir jag dock förundrad över vinentusiasters märkligt avoga inställning till vissa fenomen i vinets värld.

Att jag gillar Robert Parker och The Wine Advocate lär inte komma som en chock för den som läser min blogg. Som jag skrev om i inledningen till beskrivningen av vertikalprovning av Clos des Papes blev stämningen allt annat än god under delar av provningen. Jag ska på ett så nyanserat sätt som möjligt försöka ge min bild av händelsen. Självklart blir det mycket hänvisningar till Robert Parker men det får ni stå ut med. Min kritik riktar sig inte mot hur vidare man delar Parkers omdömen och palett eller inte – utan riktar sig mot ett fenomen som jag är så innerligt trött på – nämligen den helt grundlösa negativa mytbildningen om Robert Parker och hans smak.

Vi börjar från början:

I inbjudan som Specialprovningarna i Skåne skickade ut står det att läsa: ”Clos des Papes i Chateauneuf du Pape behöver väl ingen närmare presentation för vinentusiaster, årgång 2005 blev Wine of the Year hos Wine Spectator, årgång 2003 blev det 3:e vinet i samma tidskrift. Alltid synnerligen höga poäng hos Parker (91-98).”

Två saker kan man konstatera. För det första finns det faktafel. Årgång 2003 blev det 2:a vinet, i Wine of the Year hos Wine Spectator, inte det 3:e. Vidare har inte vinerna vi provar fått mellan 91-98 poäng. Vinerna har fått mellan 88-97 poäng av Parker. Spelar detta någon roll? Egentligen inte. Fast har man inte kollat fakta bättre än så i sin inbjudan, kan man ju undra hur mycket sanning det ligger i övriga påståenden under kvällen.

För det andra tolkar jag texten i inbjudan som något positivt. Information som ska få mig intresserad av provningen. Marknadsföring kan man kalla det. Inte någonstans står det att läsa om vad övriga kritiker tycker om vinerna utan endast hänvisning till vad Parker och Wine Spectators läsare tycker. Detta kommer att förvåna mig stort under och efter provningen – varför man så positivt hänvisar till de bägge i inbjudan.

Kvällens provningsledare och tillika ansvarig för Specialprovningarna i Skåne är dessutom Svensk importör av Clos des Papes. Han har stor kunskap om regionen och vinerna därifrån. Överhuvudtaget har han goda vinkunskaper. Dessutom ett stort engagemang och är även en karismatisk person och en god talare – en predikant kanske?

Specialprovningarna i Skåne är sammansatt av medlemmar i Skånes regionala Munskänkssektioner och öppen för medlemmar med minst två betyg i vinkunskap. Detta medför att man förväntar sig en hög nivå och intresserade samt kunniga deltagare på provningarna.

Kvällen inleds med att provningsledaren förklarar att Clos des Papes inte är som många andra av distriktets viner - ett barrique lagrat vin - utan ett vin som lagras på de stora och klassiska faten - foudre. Producenten följer gamla traditioner och har inte låtit sig ryckas med i ”nya fat hysterin” som Robert Parker står bakom och förespråkar. Nu blir jag allt lite konfunderad. Jag som läser Parker vet ju redan detta. Ingen brukar med noggrannare tydlighet göra detta klart för sina läsare än Parker. Han skriver bland annat så här: “This remains one of the irrefutable reference point estates for traditional Chateauneuf du Pape. The wine is always aged in a battery of foudres in the air-conditioned and humidified cellars.” Generellt brukar Clos des Papes få goda omdömen av Parker, det har ju även inbjudan tydliggjort. Vad är problemet?

I nästa andetag får vi förklarat för oss varför man valt att ta med årgång 2002 som betraktas som ”dålig”. En lång utläggning om hur vinet vid ett restaurangbesök i Schweiz upplevdes som godare än några 100 poängs barriquelagrade Italienska viner. Utläggningen är mycket lång och målande i sin beskrivning och syftet är förståss att vi ska förstå att detta vin är ett mycket trevligt ”matvin” och fyller sin funktion mycket bättre än de stora stygga 100 poängs vinerna från Italien som ändå ingen orkar dricka upp. Försöker han säga att viner med höga ”Parker poäng” egentligen inte är något att ha och bättre då med ett ”svagare” vin från en dålig årgång? Eller att Parker inte kan ta till sig dessa lite ”sämre” årgångar?

Självklart drar stora delar av församlingen på munnen när den sedelärande historien berättas och de flesta har nu uppfattat saken så att Parker inte duger mycket till. Bättre då att producenten själv får berätta om förträffligheten med sitt vin och i sin marknadsföring använda berättelse som denna. Den Svenska importören har ju tydligen köpt argumenten. Nu även trettiotalet medlemmar från Munskänkarna.

Läser man vad Parker skriver om 2002an så står det så här: “A candidate for the wine of the vintage in 2002 is Clos des Papes” Han ger vinet 88 poäng. En poängnivå som knappast de mer medelmåttiga producenterna når upp till i lysande årgångar. Återigen ställer jag mig frågande – vad är problemet? Parker har ju uppenbarligen uppmärksammat Clos des Papes prestation denna dåliga årgång.

Nästa utläggning kommer att handla om Alsace. Nu berättar provningsledaren att Parker bara gillar söta viner och definierar detta med en restsockernivå och lite skämtsamt ska vi förstå att när Parker refererar till ”bone dry” så är det i själva verket söta viner. I nästa andetag berättas det vidare att när Pierre Rovani tog över Alsace från Parker blev det problem eftersom Rovani föredrar lite torrare vita viner. Ännu mera bekymmer är det nu eftersom David Schildknecht inte alls gillar söta viner utan bara vill ha torra viner. Problemet är alltså sådant att alla som köpt Alsacevin med höga ”Parker poäng” vet egentligen inte vad de har köpt – förutom grisen i säcken då.

Snacka om föraktfullt. Den som abonnerar på The Wine Advocate lär nog ha koll på läget – och även insett problemet med olika kritiker och deras olika preferenser. Är det värre för det handlar om The Wine Advocate än någon annan kritiker eller publikation? Tydligen. Själv förstår jag ingenting. Problemet är ju lika stort oavsett vem som är kritiker. Allt det handlar om är att verifiera sin kritikers smak och antingen stämmer det eller så stämmer det inte. Provningsledaren har lyckats med sitt uppsåt för nu nickar stora delar av åhörarna instämmande och tycker att om man är så dum att man köper vin baserat på ”Parker poäng”– då får man skylla sig själv.

Nu kommer nästa ”sanning”. Denna berättelse har vår provningsledare direkt från källan – nämligen pappa och son Avril. Robert Parker gillade tidigare inte vita viner från Chateauneuf du Pape. Han lär ha utryckt åsikter i stil med att de endast dög till att skölja munnen med mellan provningarna av de ”stora” röda vinerna! Fast efter att ha provat Clos des Papes vita vin ändrade han inställning och inser nu att det visst går att njuta av de mineraldominerade vita Chateauneuf du Pape vinerna (Jag uppfattade inte när i tiden detta skulle ha inträffat men fick för mig att det skulle ha skett under de senaste åren.)

En enkel sökning på vita viner från Chateauneuf du Pape på The Wine Advocates hemsida visar att det finns: en 99 poängare, tre 97 poängare, fyra 96 poängare, fyra 95 poängare och nästan nittio viner som fått mellan 90-94 poäng. Skulle Parker ha kommit till denna insikt tack vare att Familjen Avril hade vänligheten att ”lära” honom uppskatta vita Chateauneuf du Pape viner? Äldsta årgången är en 1945 Rayas provad i juli 1991 och därefter fyra årgångar från mitten av åttiotalet varav några provade i slutet av åttiotalet. Däremot är det först med de tidiga nittiotals årgångarna som det tar riktig fart. En observation dock, Parker verkar föredra Chateau de Beaucastels vita Chateauneuf du Pape viner framför andra producenters. Kan detta möjligtvis ha något med Importörens påstående att göra?

Nu kommer ytterliggare ett uttalande som får majoriteten av åhörarna att nästan vilja göra vågen, falla i trans och tala i tungomål. Provningsledaren låter påpeka att Parker nu äntligen kommit till insikt om att det inte alltid är så bra med nya fat!

Han har nämligen till för endast tre år sedan sagt att han bara delar ut de riktigt höga poängen till viner lagrade på nya barriquer. (Om detta gäller Chateauneuf du Pape specifikt eller vin rent allmänt får vi ingen förklaring till.) Nu kan inte min kompis hålla sig längre utan ber att få ordet och påpekar att detta nog inte riktigt stämmer. Som exempel för att illustrera sitt påstående tar han Parkers hyllningar av Domaine de la Vieille Juliennes ”Cuvee Reservee” som närmast prenumererat på 99/100 poäng de senaste åren. Här används ingen ny ek. Provningsledaren tittar oförstående på min kompis och verka undra vad han menar. Därefter går diskussionen/monologen raskt vidare. Det som slår mig efteråt är att nog 99% av deltagarna aldrig hört talas om Domaine de la Vieille Julienne. Ännu mindre att de gör vin i Chateauneuf du Pape. Följande beskrivning som Parker gör kanske hade underlättat för dem:

“Taking advantage of the ancient vines his family owns in the northern sector of Chateauneuf du Pape, and biodynamically farming the entire vineyard, he has produced extraordinary wines since 1998. Daumen’s winemaking philosophy is remarkably simple – old vines, tiny yields of around 20 hectoliters per hectare, no SO2 during vinification, aging in neutral tanks or wood, and bottling without fining or filtration. The results are wines of extraordinary purity, and naked expressions of terroir as well as the personality of the vintage. I can not recommend these wines highly enough.”

Kanske borde herr Provningsledare ha läst följande kommentar av Parker om Torbrecks Les Amis från Australien innan han så kategoriskt uttalade sig:

”Les Amis is David Powell’s homage to the most underrated great red wine of the world, France’s Chateauneuf du Pape. What is amazing about this wine is that Grenache tends to not do well in a lot of new oak, but this cuvee spends 18 months in new French oak, which is completely absorbed by the extraordinary fruit from Greenock Creek.”

Uppenbarligen hade redan Parker denna insikt om att ny ek och vin inte alltid är en lyckad kombination (även om Torbreck tycks klara det). En annan Parkerfavorit är Rayas. Redan 1992 och 1996 skrev Parker följande kommentarer:

“I would admire Jacques Reynaud even if he did not make profound wine because of his outspoken anti-oenologist, anti-technology, and anti-commercialism philosophy. What marvels emerge from some of the dingiest, most cramped, unsightly wine cellars in the world!”

“The 1990 Rayas may be the most prized wine in my personal collection. I would not trade it for anything less than a pristine bottle of 1921, 1929, 1961, or 1947 Petrus!”

Redan då lär Parker ha insett att ny ek inte alltid är nödvändigt för höga poäng. (En annan reflektion är att de som oftast och mest rabiat angriper ekade viner är Bordeauxälskarna. Där om någonstans är väl barrique och ny ek kutym?)

Det fortsätter sedan med att vi får veta att de flesta producenter tycker att årgången 1999 är mycket bättre än den uppskrivna årgången 1998. Avrils tycker mycket om 1999 och det gör även provningsledaren som framhåller att just den provade 1999an och 2001an är fulländade viner och bättre än 1998an. Detta har naturligtvis vinskribenterna inte förstått men väl den Svenske importören och Avrils själva. Nu är det inte bara Parker som får en släng av sleven utan nu sitter i princip varenda vinjournalist på de åtalades bänk. Nu nickas det bekräftande från många håll och många verkar vara överens om att vinjournalister bara är skräp och dem ska man inte lyssna på utan följa sin egen smak.

I princip är saken korrekt, att just 1998 brukar framhållas före 1999. Jag kan dock inte hålla mig utan ber om ordet och hänvisar till vad Parker skrivit om de bägge årgångarna från just Clos des Papes:

”Clos des Papes has produced one of the finest Chateauneuf du Papes of the vintage in 1999”

“While the 1999 performed better than the 1998”

“As I said last year, the 1998 Chateauneuf du Pape lacks the power and concentration generally found in this estate's wines. Vincent Avril thinks the wine is better than I do; time will prove who is right”

1999an fick 94 poäng och 1998an fick 90 poäng.

Jag tycker faktiskt att det börjar bli pinsamt.

Får i princip ingen respons när detta tas upp. Det är som att det inte går att diskutera saken.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att ta upp en mer generell kommentar från provningsledaren. Han beskriver för församlingen att det framförallt i Skåne finns en ”Parker falang” som är besvärlig att tas med och att denna falang alltid framhåller Parker som den enda rätta vägen.

Jag känner mig inte utpekad. Vi känner inte varandra provningsledaren och jag. Han vet ungefär vem jag är men tror inte för en sekund att det är riktat till mig. Däremot tror jag att jag anar vem/vilka han syftar på. Det som känns konstigt med uttalandet är att det känns som han antyder någon sorts liknelse med de fascistoida rörelserna under trettiotalet på de Skånska slätterna – obehagligt faktiskt.

Återigen vill jag påpeka att detta inte för en sekund handlar om hur vidare man delar Parkers smak eller ej. Detta handlar om att ha belägg för vad man påstår. Ännu viktigare är det i ett sammanhang som i tisdags. Munskänkarna är en rörelse som arbetar för att sprida kunskap om vinets underbara värld. Tycker att man allt som oftast lyckas med detta. Framförallt via sina mycket fina och bra kurser. Det finns ett stort frivilligt engagemang från många medlemmar och atmosfären är oftast trevlig vid sammankomsterna.

Därför är det extra tråkigt när det som under denna provning sprids en massa ”halvlögner” som inte alls har med saken att göra. Varför alla dessa kommentarer överhuvudtaget? Varför inte bara hålla provningen och fylla på med intressanta detaljer om producenten som rimligtvis provningsledaren borde sitta inne med? Den som vill fördjupa sina kunskaper om Parker kan göra det på annat håll.

Den som ännu inte är medlem i Munskänkarna med önskar bli, ska inte bli skrämd av denna episod. Jag tror och hoppas att det runt om i landet arbetas på ett annat sätt. Att jag tycker mig ana en ”smakpolis” är nog för att jag själv uppskattar viner som inte alltid är gångbara inom Munskänkarna. Det betyder dock inte att jag accepterar en massa dumma påhopp och mytbildningar som bara är till för att öka och sprida fördomar!

Ärlig talat förstår jag inte varför man helt enkelt inte bara nonchalerar de kritiker man inte gillar eller delar uppfattning med. Beror det på komplex eller för att man inte klarar vetskapen om att det finns andra som kan mer än man själv - oavsett om man delar smak eller inte?

Avslutar med en kommentar av Neal Martin (The Wine Advocate) som nyligen skriver följande i sin krönika The Wine Journal:

“There is no right or wrong in wine. Both critics in question have impressed upon readers that at the end of the day, your own palate is the final judge. “So why do we need critics?” you question with validity. Well, because they can draw on a wealth of experience that most people are unable to do. They can speak to winemakers, visit wineries, witness practices that all combine to give an insight into a wine. A critic can taste dozens, possibly hundreds of wines in peer group tastings and if they are adept, single out the nuances that make one better than the other, offer a modicum of objectivity.”

Lev väl!

6 kommentarer:

Henrik sa...

Faktakontroll, ja ...
Problemet för många med Parker, tror jag, är att han emellanåt har en bombastisk stil, en stil där han slår fast saker i ungefär samma anda som en kvällstidningskrönikör. Till skillnad från de flesta kvällstidningskrönikörer är det ingen tvekan om att Parker har bättre på fötterna än de flesta.
Men nånstans har det blivit så, Parker får klä skott för massor av saker som han egentligen är oskyldig till.
Själv tror jag att han tycker att det är rätt underhållande att så tydligt splittra vinvärlden. Hate him or love him, men du kommer inte förbi honom.

Mina Vinare sa...

Hej igen Henrik!

Jag kan faktiskt förstå att många vinprovare har lite svårt för Parker och hans smak. Inte alla kan gilla den stil av viner han ofta lovordar. För min egen del funkar det oftast klockrent. Däremot har jag svårt för Antonio Galloni. Hans omdömen, både i text och poäng stämmer dåligt med min egen uppfattning. Nästan samma sak med David Schildknecht. Ofta tycker jag hans beskrivningar av doft och smak är helt perfekta. Tycker ofta jag hittar allt han skriver om och han gör det dessutom på ett bra sätt. Poängen är dock en annan historia. De viner han gillar och ger höga poäng stämmer tyvärr inte ofta med min uppfattning. Däremot har jag aldrig provat något vin där jag tycker han är för lågt. Behöver nog mer tid för att lära känna hans preferenser.

Tillbaks till Parker så har du nog rätt beträffande hans framtoning. Fast jag tycker det är så trist att behöva läsa och höra om alla dessa konstiga och oftast osanna påståenden som hans kritiker för fram. Om folk bara läste vad han skrev skulle det bli så mycket bättre. Beträffande smak så är det en helt annan sak. Som jag inledde med kan inte alla gilla samma viner. Till och med Parkers hustru lär ju ogilla de stora och fläskiga Shirazerna från Australien som maken själv så ofta ger höga poäng. Det verkar ju inte ha stoppat honom.

Ha det bra!

Annika F sa...

Mina Vinare:
Inte så konstigt att du har svårt för Gallonis smak, du använder ju begreppet "Italienska syror" i negativ bemärkelse.

Jag tror att din smak stämmer bra överens med Parkers när det gäller vissa viner, dvs de som har relativt låg syra och accentuerad frukt. Men Parker gillar ju så mycket mer, som du vet så älskar Parker flera traditionella Baroloproducenters viner. T ex Bruno Giacosa och Mauro (Giuseppe) Mascarello. Gör du det också?

Om Galloni recenserade CdP och Australien så skulle du nog känna att din smak överensstämde mer med hans.

Faktum är att Galloni och Parker inte skiljer sig så hysteriskt åt när det gäller Italien, framför allt Piemonte. Parker har delat ut mången höga poäng till viner som du nog inte skulle gilla.

Jag tror att det är du som har en väldigt snäv smak med en tydlig idé om vad du anser att ett bra vin är. Parker däremot, uppskattar alla vintyper och har lätt att utvärdera ett vin utifrån sina förutsättningar. En traditionell Barolo kan inte smaka söt CdP. Men vara fantastisk ändå. Det förstår Parker, gör du?

Mina Vinare sa...

Hej Annika!

Nu blir det ett långt svar.

Du har mycket rätt i det du skriver. Min smak stämmer nog bäst överens med Parkers för den stil jag gillar. Det betyder således att min och Parkers smak inte stämmer överens för alla vinstilar – precis som du skriver. Jag köper och dricker inte vin baserat på Parkers preferenser eller poäng. Jag köper och dricker vin som jag gillar eller tror jag gillar. Att sedan Parker blir min referens för dessa beror på att jag litar på hans omdömen. Jag skulle kunna använda andra kritiker som referens men har valt Parker av själ som jag tror är uppenbara (du har ju i alla fall förstått sammanhanget) för den som läst bloggen.

James Halliday är en mycket kompetent herre i Australien som man kan följa ifall man vill veta mer om vinerna därifrån. Jag har följt honom och ofta stämmer det bra men inte helt friktionsfritt och betydligt sämre än Parker. Ofta tycker inte jag att de viner Halliday haussar är så bra som han och ofta tycker jag hans ibland lite ”dåliga” omdömen om vissa viner lämnar en del frågetecken efter sig. Han har ju också en brist så till vidare att han endast verkar bedöma viner som han erhåller varuprov på. Får han inte varuprover så blir det ingen recension. Lite trist för många av de mindre och spännande producenterna missas lätt då. Ytterligare en anledning varför jag hellre följer Parker. Hallidays generella kunskaper om Australiensisk vinindustri förblir dock i särklass bäst – ingen slår honom på fingrarna där.

Jag skulle även kunna följa IWC eller WS som brukar täcka samma viner som The WA men det har inte funnits något själ till varför jag skulle ändra till dessa bägge. Troligen för att jag inte känner mig helt bekväm med deras kritikers syn på viner jag gillar. Svårare än så är det inte.

Beträffande begreppet ”Italienska syror” så tror jag aldrig att jag skrivit så utan du har nog tolkat det så. I så fall har du tolkat saken rätt! När jag skriver om ilska syror så är det nog oftast ”Italienska syror” jag åsyftar.

Att Parker älskar Piemonte vet jag och det tror jag även att jag skrivit i någon kommentar på grannbloggar. Fast det betyder väl inte att jag måste älska Barolo och/eller Barbaresco?

Jag erkänner utan omsvep att mina kunskaper och erfarenheter av dessa viner är låga. Jag förundras ofta över hur gott jag kan tycka ett bra vin från Piemonte doftar och smakar när jag får chansen till ett prov. I början av min ”vinkarriär” köpte jag en del viner därifrån men då var alltid rådet att man skulle vänta i minst tio år innan man ens funderade på att dra korken ur en flaska. Detta ledde säkert till att jag istället började intressera mig för mer ”lättillgängliga” viner. Något jag delvis ångrar idag. Att nu handlöst kasta sig ut på marknaden och börja köpa dessa viner är både svårt och kostsamt. Många viner kostar 400kr och uppåt om man inte ska köpa bas och standardvinerna. Att då följa Galloni kan vara en väg. Han verkar ju kompetent på det området. Jag var kanske för snabb när jag tidigare uttalade mig om att hans och min smak inte stämmer överens.

Jag åsyftade då de viner från Italien jag provat och som han bedömt. Viner som jag har positiva erfarenheter av har han ofta ganska låga poäng på och vise versa. Även hans beskrivningar på dessa viner gör mig osäker. Beträffande Piemonte kan jag faktiskt inte uttala mig eftersom jag inte vet. Risken finns att jag dömt honom på felaktiga grunder. Fast om jag ska vara ärlig tror jag att jag kommer att vara lite tveksam och extra försiktig om jag får för mig att kasta mig över Piemonte baserat på Gallonis omdömen.

Att Galloni och Parker är nära varandra i sina bedömningar av Piemonte känns tryggt men jag håller inte med dig om Italien generellt. I rent generella drag känns de inte så överens. Nu har ju även Daniel Thomases haft ett mellanspel med sina bedömningar av Italien så det gör saken lite mer komplex. Det är ganska många år sedan Parker själv bedömde Italien.

Om Galloni skulle börja bedöma Australien skulle jag bli ganska nervös. Tror inte den typen av viner är hans grej. Han gillar kanske många viner från Australien men jag betvivlar att det är den stilen som jag föredrar. Då skulle nog Halliday få en ny prenumerant.

Snäv smak kanske stämmer. Eller att jag tycker mig hittat rätt i min smak kanske man kan säga. Parker gillar många viner och säkert fler än mig eftersom han har lite mer erfarenhet och dessutom möjligheter till prov. Han får ju i sitt yrke en del möjligheter som inte jag som amatör har. Att han då har ett större spektra är nog ganska naturligt. Jag måste hela tiden försöka maximera oddsen och få mest ”pang för pengarna”. Detta gör kanske att min smak blir snävare?

En vintyp som brukar smaka söt CndP är ju Amarone men det hjälper inte. Jag är inte såld på Amarone. Själen till detta är många och jag tänker inte ta upp dem alla men i princip så pratar vi söta viner per definition när det gäller Amarone men mer fruktsöta när det gäller CndP. Likheterna eller olikheterna mellan CndP och Barolo är många men det har inte med saken att göra. Så mycket förstår jag. Varför likriktning?

Det skrivs mycket i bloggsfären om Piemonte men däremot förundras jag över hur lite det skrivs om Spanien. Jag älskar många av Spaniens nya viner och har faktiskt Parker att tacka för denna upptäckt. Jag levde med fördomen att Spanien fortfarande var det samma som oxiderade Riojor men har insett hur fel detta är. Om Parker fortsätter komma med nya spännande upptäckter så kanske min smak vidgas?

Jag förstår att du tycker min smak är snäv men skulle det vara bättre om jag skev om samma viner som många av de övriga bloggarna gör? Behöver vi fler recensioner om Graillots 2004a?

Ha det bra!

Jos sa...

Men egentligen helt ointressant vad Mina Vinare gillar och inte gillar i den här diskussionen. Och vad Parker tycker om olika viner.. Det intressanta/tragiska är ju att "vinkännare" som i exemplet trampar på med trams, påhitt och felaktiga citat för att smutskasta andra vinkännare...

Och i det här fallet blir det ju ännu mer pinsamt när det är Parker som är måltavlan.

Mina Vinare sa...

Hej igen Jos!

Tack för stödet och att du uppenbarligen förstått problemställningen!