En käftsmäll!

Av rubriken att döma skulle man kunna tro att detta ska handla om Johan Franco Cereceda’s krönika i branschinriktade nyhetsbrevet World of Wine News (wownews.se). Men det ska det inte.

Istället ska det handla om Alice. Hur sjöng de nu igen – Smokie?

Alice, who the f**k is Alice?


Jo, det är Greenock Creeks Vineyard & Cellars minsting och yngsta vin. Lillasyster i sortimentet - både med avseende på introduktion i produktportföljen och vinrankornas ålder. Vingården planterades 1994 vilket betyder att stockarna endast hade en ålder av 11 år när de producerade frukten till 2005 Greenock Creek Alices Shiraz.

Är då detta ett mer finlemmat, elegantare och lättare vin?


Jodå, ni läser rätt. Special Late Harvest – 17,5% Vol. Huga!

Nu tänker ni: De är inte kloka de där australiensarna. Fast tänk en gång till. Det är ingalunda kutym i Australien att göra viner med så hög alkoholhalt. Inte ens i Barossa Valley. Det finns livliga debatter på diverse forum i hemlandet med avseende på denna typ av vin – varav många tyckare är tveksamt inställda. Är det så att det bara är i Australien fenomenet finns? Nejdå – den som provat Dal Forno’s Valpolicella och Amarone vet att det även i de mest traditionella områden går att göra extrema viner. Även i Chateauneuf du Pape har producenter så som Henri Bonneau, Pegau och Beaucastel lyckats producera riktigt fullmatade viner med både stor koncentration och kraft. Nu har jag aldrig fått smaka Bonneau’s viner - vilket för övrig står väldigt högt på önskelistan – så jag kan inte döma. Beaucastels ”Hommage A Jacques Perrin” är ju också ett vin som sägs dra åt ytterligheten till och Cuvée da Capo är väl inte känt för att vara en lättviktare. Nu läste jag att Thunevin funderar på att göra ett Amarone inspirerat vin från Saint Emilion – Var ska det sluta?

Önskan att göra omanipulerade viner, så som naturen och vädrets makter bestämmer och sätter förutsättningarna finns hos fler än de lite mer provocerande australiensiska vinproducenterna. Jag slutar aldrig att fascineras över denna typ av vin. Mainstream är de inte!

Det ska erkännas att det inte är helt lätt att prova detta vin. Man häller liksom inte i sig dropparna. Nej, det här är ett vin som man får sitta länge med - och njuta av. Mat överhuvudtaget är tveksamt. Visst funkar det med kraftfull mat men vinet gör sig nog bäst som det är. Samma vin i årgång 2004 ligger på min topp 10 lista över provade viner någonsin. Det vinet har en annan karaktär. Först av allt är alkoholhalten endast 15% vilket i sig gör en stor skillnad i smaken. Det är också aromatiskt mycket mer komplext och utvecklat. Nåja, får återkomma med en notering om den årgången vid ett senare tillfälle.

Det är lätt att associera till Mollydooker men det ska man inte göra. Enligt min mening handlar det här om en helt annan typ av vin. Mer naturligt, mer ”ärligt” och omanipulerat än Marquis viner. Självklart är stilen präglad av Chris Ringland som hjälpt till med vinmakandet och inspirationen genom åren. Nu tror jag i och för sig inte att Ringland längre gör vinerna men nog har hans filosofi satt djupa spår i Michael Waugh.


Greenock Creeks Vineyard & Cellars grundades 1978 i Barossa Valley. Vineriet är beläget i Seppeltsfield som ligger i västra kanten av Barossa, mellan Greenock och Marananga. Man producerar ca: 2500 – 3000 lådor per år. Första egna årgången man buteljerade var 1988. Man gör idag fem olika Shirazviner, två Cabernet Sauvignon och en Grenache. Mer information från tidigare inlägg finns här.

Det är alltid lika kul med Robert Parker’s noteringar. Nedan följer ett utdrag gällande 1995 Greenock Creek, Shiraz Seven Acre, som fick 98 poäng i juni 1998.

”I kept this wine open for a whopping five days without a trace of oxidation. I finally asked myself what in the world I was doing, and drank the rest of the bottle.

I felt I needed a seat belt when I tasted this wine. Made from only 8-year old vines, and remarkably civilized at 14.8% alcohol, this wine, which held up for almost a week without any traces of oxidation, boasts an opaque purple color, and a splendidly sweet, rich nose of blackberry liqueur, cherries, cassis, tar, and pepper. Only 25% new oak was utilized in the aging process, but that is not even discernable given the wine's extraordinary richness and purity of fruit. Layers of viscously-textured fruit cascade over the palate with precision and purity. This is a fabulous, nearly perfect Shiraz that should age effortlessly for two decades or more. This is a massive, opulently-textured, extraordinary wine.

I was absolutely astounded by the quality of the wines from Greenock Creek. Owned by Annabelle and Michael Waugh, this winery, whose winemaker is Chris Ringland. Certainly one taste of this wine will make a believer out of anybody. Sadly, much of the production is already sold in Australia. It was made from yields of less than 1.75 tons of fruit per acre.

An amazing wine!”



2005 Greenock Creek Alices Shiraz har en färg som närmast kan beskrivas som blodröd. Tät är en stark underdrift. Nästan omöjligt att se genom vinet.

Doften är enormt stor direkt efter dekantering. Konstigt nog minskar den efter hand. Detta gör mig lite konfunderad först. Jag har provat några olika viner från firman men aldrig upplevt detta förut. Tvärtom brukar just den enorma doften vara producentens adelsmärke. Okej, det doftar gott, en pepprighet med välhängt viltkött. Mörk, rostad och stallig doft med en körsbärsfrukt som närmast känns som körsbärspaj. Även svartvinbärsgelé, björnbärssylt och aprikosmarmelad. Mörk choklad och rökighet med kafferost och tydlig fatkaraktär. Den är på sätt och vis både komplex och svårfångad på en och samma gång. Efter ett tag framträder en viss parfymerad blommig doft. Troligtvis är vinet alltför ungt för att de mer sekundära aromerna ska ha börjat antydas så det blir nog till att vänta ytterliggare några år innan man vet vart doften kommer att ta vägen. Givetvis känns en viss eldig alkoholrik doft som troligtvis skrämmer bort en del provare. Tanken på portvin ligger nära tillhands.

Smaken är syltig och marmeladig fast med en frisk syra och otroligt ren frukt. Smaken är harmonisk och välbalanserad trots den extrema alkoholen och sötman. Klart att det känns lite eldigt men inte så att man kan begripa att alkoholhalten är så hög som den är. Fruktkoncentrationen är ruskigt hög. Det finns en svag antydan till mynta först men därefter kommer mer svartvinbärslikör och körsbärspralin av mörk choklad. Plommon i Madeira! Nu tänker ni allt att det här smakar som ett portvin. På sätt och vis men ändå inte. Det är elegant och snyggt i all sin prakt och jag gillar det här vinet. Vad som oroar mig är vad som kan hända om frukten tynar bort med lagring och bara lämnar den höga alkoholen och faten efter sig. Det skulle inte vara så kul och förmodligen inte smaka så bra heller.

Poäng? Förslagsvis 95-97. Svårt att bedöma när man inte har något att jämföra med och vinet är så pass extremt som det är. Om ett år kan det nog vara dags för nästa försök och då får man kanske göra som Bob – spänna fast säkerhetsbältet!